Tove Nessle den 6/7-2015

1. Jag har ett tema idag. Det har jag planerat läääänge. Tänkt att jag ska förbereda massor. För det är ett stort tema. Ett läskigt. Ett som dominerat mitt liv de senaste fem åren. Kastat sin skugga över allt annat.
Temat är DÖDEN.
Och jag har knappt förberett alls ändå. Inte förhandsskrivit några djupa tankar. Inte valt ut lämpliga låtar. Ingenting. Nästan… För jag har EN liten anteckning. Den lyder:
Rädsla.
Minnen.
Hyllning.
That’s it. Så det är så det får bli.
Jag tänker börja med en hyllning. Till Dan. Som bara dog. Helt utan förvarning. Utan förklaring. Out of the fucking blue. Och som lämnade ett gigantiskt tomrum. Jag saknar dig!

2. Döden. Så jävla definitiv. Plötsligt är någon man älskar bara borta. Först min mamma till cancern för fyra år sedan. Sedan pappa av en stroke för snart ett och ett halvt år sedan. Och slutligen Dan helt utan förklaring i februari i år. Allting stannar upp. Men fortsätter ändå. Vare sig man vill eller inte. Life goes on. Utan dem.
Och mitt i allt detta hade jag cancer. För mig känns det nu helt irrelevant. Jag glömmer bort det hela tiden. Folk frågar ”Hur MÅR du?” och jag bara liksom ”Öhhh… Jaaa… Det är väl okej…” Jag antar att det är ett bevis på att ens liv suger rätt rejält när man kan glömma nåt sånt. Fast jag lever ju! Min sjukdom var (förhoppningsvis) övergående. Döden är inte det.
Men minnen kan leva. Hur länge som helst om man bara låter dem. Att minnas är nu det enda sättet att träffa dem igen. Och det gör mig glad. Det är inte sorgligt att minnas alls! Det är en aktiv handling för att hålla de döda vid liv. Göra dem odödliga!
Just nu vill jag minnas min pappa. Med hjälp av vår gemensamma idol Chet Baker.

3. Missförstå mig rätt. Det var inte kul att ha cancer. Jag var rädd. Jätterädd! Och det är jag fortfarande.
Mest är jag rädd att ”svika” min dotter. Jag har lovat att jag är frisk nu. Jag kände mig tvungen att lova det. Inte låta en sexåring leva i ovisshet. Det har varit tillräckligt mycket död här. Hon har sett den alldeles för många gånger och på alldeles för nära håll.
På det viset tänker jag på sjukdomen hela tiden. Inte så mycket att jag minns hur det var då (trots att det var mindre än två år sedan) utan mest rädslan för framtiden. Jag kommer att klämma mig på brösten tusen gånger om dagen resten av mitt liv. För hennes skull.
Min Edit.

4. När jag sommarpratade förra gången för två år sedan var det precis innan mitt cancerbesked. Och så klart innan pappas och Dans död. Min mammas bortgång var det enda stora mörkret i min tillvaro.
Det var ett svart hål. Oändligt.
Det är det fortfarande.
Hon var min bästa vän. Jag saknar henne varje dag. Men hjärnan har ändå slutat föreslå att jag ska ringa henne till slut. Stängt ner den kopplingen. Road closed ahead.

5. Det finns många sätt att dö på. Långsamt och smärtsamt som min mamma. Plötsligt som min pappa. Oförklarligt som min vän Dan.
Ibland tänker jag att något av sätten är värre än något annat. Fast bara en kort stund tänker jag så. För alla sätt är värst.
Ett sätt som döden är värst på är genom att vara obegriplig. Det är den alltid mer eller mindre. I Dans fall mer. Mycket mer!
HUR? VARFÖR? NÄR? VARFÖR? HUR?

6. Att uppleva så här mycket elände på så kort tid gör så klart något med en. Jag är någon helt annan idag än jag var för fem år sedan. En räddare, modigare, svagare och starkare person.
En person som måste hantera katastroftankar varje gång min sambo tar tio minuter längre på sig än vanligt när han går till affären. Tankar om att döden ständigt står på lur i varje gathörn.
En person som inte kan låta bli att tänka att hon är döende om hon råkar ha en svullen lymfkörtel.
Som inte vågar lite på sin kropp. Eller på livet.
Men så kan man inte leva hela tiden. Man måste stå upp emot dessa tankar! Åtminstone FÖRSÖKA att tro. På nuet. Och på framtiden.
För det KOMMER att bli bättre! Och INGENTING blir bättre av att oroa sig!

7. Den här brukade jag sjunga för min mamma och det resulterade alltid i att jag stod försedd med all nödvändig utrustning för att utföra ett mycket konkret måleri.
Så var hon min mamma. Konkret och praktisk. Driftig.
Vi brukade säga att hon slog ut två väggar före frukost. Det var knappt en överdrift.
Men hon hade många andra egenskaper så klart. Ärlighet. Humor. Lojalitet. Bland annat.
När min dotter var liten så sade mamma om henne att hon hade en så positiv livsinställning och att det var en av de bästa egenskaperna man kunde ha med sig här i livet.
Det hade min mamma också.
Det försöker jag ha.
Och det ÄR ju faktiskt vad den här sången handlar om rent konkret. Också.

8. Jag försöker hålla detta tema lite balanserat. Men det är svårt. Det ÄR hemskt. Men det ÄR livet. Det är något vi alla förr eller senare MÅSTE konfrontera.
Jag har suttit med båda mina föräldrar i det ögonblick de byter sida. Från vår till den andra. Det har varit fruktansvärt. Men samtidigt inte fruktansvärt på de sätt jag hade förväntat mig. Det har dessutom varit HELT olika vid de båda tillfällena.
När min mamma dog hade hon varit mycket sjuk. Länge. Haft otroligt ont. Men kämpat på som hon alltid gjorde in i det sista. EN månad innan hon dog var hon i Troja!!! Hon gav inte upp förrän hon var tvungen. Då gick det fort. Några dagar bara.
För hennes del var det oundvikliga en lättnad. Slutet på smärtan. Hon fick möjlighet tack vare den otroliga svenska vården att stanna hemma i sin i egen säng. Vi fick alla sitta runt henne i hennes hem till hennes sista andetag.
Det där andetaget.
Så omskrivet.
Ett uttryck.
Och så skrämmande.
För varje andetag mamma tog var jag precis lika rädd för att det inte skulle komma ett till som för att det SKULLE göra det. Jag ville att hon skulle bli fri. Men ville inte.

9. Min pappas sista andetag var nåt annat. Det var också en nödvändighet. Nästan en formalitet eftersom hans person redan var borta. Antagligen redan i ambulansen.
Han hade haft en bra dag. På semester. Tittat på skor. Fått en komplimang av en ung kille som tyckte att han hade en cool stil. Sedan plötsligt. Ont i huvudet.
Trots det meningslösa i att hålla honom vid ”liv” sparades det inte på några resurser. Den absolut bästa strokevården i landet gjorde allt. För vår skull. För hans var det för sent. Men jag kommer alltid att vara evigt tacksam för denna vård. (Och mammas. Och min.)
I pappas fall var det fråga om att stänga av maskinerna. Inte att som med mamma bara lyssna efter andetagen. Andetaget. Inte lita till SINA sinnen. Utan titta på de pulserande linjerna på skärmarna. Siffrorna. Se hur de långsamt planades ut. Jättelångsamt. Distraherande.

10. Jag var inte där när min vän Dan dog. Ingen var det. Ingen vet vad som hände. Och jag vill inte riktigt tänka på det heller.
Därför är det ännu svårare att förstå. Att acceptera. Det som borde ha varit omöjligt.
Han var inte sjuk.
Han var inte gammal.
Han var inte risktagande.
Han var hos oss alldeles nyss!
Min hjärna har bestämt sig för att han helt enkelt är i Bryssel. På obestämd tid. Dricker god trappistöl. Läser udda böcker. Plöjer igenom alla nya filmer. Och några gamla.
Sedan går han på konsert. På Gurf Morlix till exempel. Ser och hör världens bästa fotstamp live.

11. Jag hoppas att jag inte är för deprimerande idag.
Jag behöver berätta. Jag berättar för ALLA. Hela tiden. Jämt.
Det har jag alltid gjort.
Fast förr handlade det väl mest om killar.
Inte döden.

12. En gång i tiden ville jag dö själv.
Trodde jag.
Jag tyckte allt var så hopplöst. JAG var så hopplös. Och det var säkert nån kille som var hopplös.
Stup i kvarten.
I åratal.

13. När man får barn förändras allt.
Det är en klyscha.
Det är ingen klyscha.
Barn är LIVET. Det som går vidare. Framtiden.
Och för sitt barn måste man leva. Vad som än händer. Fastän det händer hemska saker omkring en. Fastän man mår dåligt. Gråter i duschen. Vill dra täcket över huvudet och bara försvinna.
Det GÅR inte.
Man FÅR inte.
Men framför allt: man VILL inte!

14. Nu vill jag avsluta min dag med en hyllning till mina saknade. Jag vet att jag postat den förut. Säkert mer än en gång.
Men det är ju så: in my life I’ve loved them all!
Tack för att ni lyssnat och för alla era fina kommentarer!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.