Nilla Axelsson den 5/7-2015

1. Hej.

Jag heter Nilla. På hedersord! Det är faktiskt så. Döpt. Till. Nilla. Inte Pernilla, Gunilla eller Whatevernilla. Nilla, det är jag. Och eftersom jag aldrig träffat nån som faktiskt heter så på riktigt, så det är liksom bara mitt. Det har jag fått förklara och försvara sen jag var liten.
-Ja, det är ett gammalt svenskt namn. Ja jag heter så på riktigt. Förihelvete. Farmors mormor hette så. Jahaaaaa, då går det upp ett litet ljus för ifrågasättaren. N I L L A. Ja just det.
Axelsson tillkom för sju år sedan och det är ju inte så mycket rock’n’roll över det tyvärr. Vi börjar väl bli kompisar nu men Nilla är bara mitt.

2. Stolt Värmländska. Hade tänkt dra hela sommarpratet på dialekt för det hade roat mig nåt enormt att tänka på att ni satt och vrickade tungan i oförstånd. Jag roar mig redan över tanken, så ni ska få slippa.

Nåväl, vidare är jag 36 år, gift med Jarl (därav efternamnet) och tvåbarnmorsa. Frisör, numera råkar endast familjen ut för saxen när den lusten faller på, vilket blir alltför sällan. Skomakarns barn, ni vet. Förskollärare och keramiker. Jag älskar geggamojja i alla dess former. Så länge det inte är gräsmattan som förvandlats till ett geggigt hav. Jag älskar min trädgård och just nu, efter en dränering av husgrunden, är det just detta hav av geggamojja som har uppstått. Efter att gräsmattesådden var klar.

Vi har en bullterrier. Han heter Herbert och öronen som egentligen ska stå upp, hade aldrig vett på att inta denna stolta form utan liknar snarare flygplansvingar. Han har tuggat sönder grejer i huset för över sexti tusen jävla kronor. Det är ett sammelsurium av handikappade Barbiesar, pallar med avgnagda hörn, blöjor i småsmåsmå bitar, dunkuddar som slitits sönder likt en pillow-fightingscen i en amerikansk romantisk komedi och lego som används till snacks. Det mesta lyckas ju fanstyget till älskad bulle låta passera genom hela systemet, vilket resulterar i färgglada och rätt suspekta bajskorvar med lego- eller kritrester i eller där barbiearmarna verkar ropa på någon att hjälpa dem ur denna pile of shit. Minnet av två par av mina sargade höga skinnstövlar som jag gnott och sparat ihop till, ger fortfarande en gråtklump i halstrakten. Eller när vi hade gömt en sån där tjock dyna att ha i trädgårdsmöblerna lite för dåligt. Det var små miniskumgummibitar i hela huset.

3. Vi bor i det fulaste huset på gatan. En sjuttitalsvilla där halva fasaden består av brun panel och halva mexitegel. Det är fult men det är mitt och jag älskar det. Sällan instagrammat eller facebookat då hundhår EVERYWHERE, matrester på fönstren, lego full vardagsrumsbordet och barnplockade ängsblommor som stått i vasen för länge så det mesta ligger på bordet inte räknas som fint i inredningskretsar. Va fan liksom!

Jag älskar turkost och grönt. Kaklet i köket lyser starkt turkost och de beigeaste människorna som kommer hem till mig får en visuell härdsmälta och någon form av mindre infarkt när de ser det.

Gillar loppisar men allra mest gårdsauktioner! Där är jag i mitt esse och både det ena och andra kan få räddas från att behöva bo hos någon annan. Högst av alla, utom auktionsförrättaren himself (för det är alltid en him), vrålar jag högt högt så att det inte ska missas att just den SKA jag ha. Überpinsam såklart. Hittar jag just den där saken som jag åh så gärna vill ha så ska det både ses och höras! Det syns också i vårt hem, där det enda nya i inredningen är sängen, köksbordet och allt av tyg. Gissa vad 8-åringen tycker om det?

4. Somrarna brukade min familj tillbringa i en gammal säterstuga i norska Gudbrandsdalen. Ström fanns det ingen, rinnande vatten i en kallkälla 100 meter bort, där vi också borstade tänderna tillsammans allihop, och en vedspis att laga mat på. Kylskåpet var en lucka i golvet där man sänkte ner maten i ett djupt hål. Toabesök gjordes på utedasset. Den iskalla fjälluften blåste upp i arslet på en och det gjorde att kön till dasset aldrig hann bli särskilt lång.

Vi barn lekte bland ettriga fjällämlar och de fritt vandrande kornas mockor och hade man otur, fanns det en färsk mittibland som man lyckades pricka så det skvätte.

Där uppe var man fri. Alla var glada. Och vi lekte, spelade kort, Shakin’ Stevens och Bruce Springsteen.

5. Ett av mina härligaste och starkaste sommarkonsertminnen inföll sig för kanske 10 år sedan. Den lokala mc-klubben hade sommarfest och Mustasch skulle spela. Vädret var, ni vet, perfekt. Vinet var kallt, humöret det absolut bästa tänkbara och det var massor av gamla kompisar som vi inte hade sett på länge. Häng i gräset och go stämning.

Mustasch skulle gå på vid 23 men började inte förrän vid 2-tiden på natten och spelade rava av oss tills solen gick upp, och lite därtill. För en spelning!

Rösten tappade jag helt och hållet av att försöka sjunga lika högt som Ralf och den hittade inte tillbaka förrän flera dagar senare. Kommer än idag ihåg låten som spelades när solen gick upp och hela publiken sjöng med.

6. Maken. Inget sommarprat utan en hyllning till min man. Att börja beskriva och samtidigt göra rättvisa för mina känslor för dig känns som en nästintill omöjlig uppgift. Min Jarl. Du, mitt hjärtas kär. Alltid.

7. Under våren har jag och maken skruvat veranda, anlagt gräsmatta, planterat 25 m thujahäck, skruvat trädgårdsmöbler och snickrat raised flower beds som det heter på Pinterestspråk. Och varenda gång har denna fantastiska låt rullat i öronen. Nästa steg blir att lära sig hela låten och vråla högt med i sången i stället för att bara sjunga sista ordet i varje mening. Ni vet hm hm hm hm törning ovv dä ki, hm hm hm hm hm insajd ovv miiii. Jag ska överrösta grannens lille knähund, som alltid skäller ett par timmar när barnen ska till att somna. Revenge is mine!!!!

8. Det här med att vara annorlunda i en liten by. Man smälter liksom inte in utan bryter sina egna vägar i alla riktningar man väljer. Punk, inte pop. Teckna, måla och gegga med lera istället för fotboll och skidor. Istället för yta, så väljs känslor. Jag är en av dem men så lite av vad de är. Inget är bättre eller sämre, bara annorlunda och vissa vägar är stenigare och mer kurviga än andra. Det där livet, visst är det läskigt spännande!

9. Ibland djupdyker jag. Ner i mig själv. Helt utan anledning. Nilla as I know her kurar in sig i ett kallt hörn i hjärteroten under en blöt tung otäck filt och vägrar komma fram och visa sig. Kvar blir ett skal, en sorgsen, sorglig, skälvande figur som inte vet vilket ben hon ska stå på.

Jag är sjuk. Har psykisk ohälsa. Sjuk i huvudet. Inte klok på en fläck. Stôllete, som vi säger häromkring.

Depression. Ångest. Utmattning. Pess å dret på ren värmländska. Hjälp finns bara i form av piller och mer piller. Var tredje månad ombesörjs sjukskrivning och dessemellan lämnas jag åt mitt öde.

10. Tänker ofta på hur tacksam jag är. Min man, min stora trygghet, mitt livs kärlek och min stöttepelare. Barnen, som gör mig så stolt och vansinnig och smockfull av kärlek och tårfylld av olika anledningar. De finaste av vänner. Mat i magen, tak över huvudet. Och musik, utan vilken jag aldrig skulle kunna identifiera alla känslor som jag känt och känner och allt den får mig att känna.

Detta, mitt i allt, att vara människa, en sällsam gåva.

11. Jag är all-in. Extra allt. Allt eller inget. Och med ett stort, mjukt hjärta. Som en vattenballong fylld till bristningsgränsen. Ibland spricker den och jag går i bitar. Det är liksom min lott i livet, eller ja, en av dem åtminstone, och jag tänker mitt i allt kaos att något bra måste komma ur detta. Det måste finnas en anledning. Så jag går mina promenader, skriver listor med saker att göra för dagen, stryker dem omsorgsfullt när de är gjorda. Och kysser mina hjärtan.

Vardagen är bra.

12. Slutet gott, allting gott. Är det inte gott, är det heller inte slut. Tanken ger mig tröst och håller näsan över vattnet. Här ovan ytan är allt vackert vanligt med hemsådda tagetesar i lerkrukor, vattenspridare på nya gräsmattan och spagetti till lunch. Glass och kaffe i solen, skrapa tandsten, tvätta socktvätt som tar 16 minuter eller så att hänga och övernattningsgäster.

I sommartid ter sig allt dock lite extra fint. Badande barn med solkrämskladdiga kramar med extra allt – sand, sjöbös i badbyxorna och kaksmuliga munnar ger mig en kärleksfull gosig känsla i hela kroppen.

Där lämnar jag dig för idag. Tack för att du lyssnat. På återseende,
Nilla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.