1. Intro: Here Comes The Summer
Välkomna till min sommarpratsdag.
Jag gillar traditioner, så dagen börjar med The Undertones. Nu kör vi!

2. Åttiotal.
Eftersom det här är mitt andra sommarprat här i TLOTD så kommer jag att fokusera på att lägga ut en hel del ’Världens bästa låtar’ idag. De flesta från 80-talet, det något nedvärderade musikdecenniet, men som betytt väldigt mycket för mig personligen.
1980 fick en bra start med den här favoritartisten. Släppt i februari. En låt som jag faktiskt upptäckt på senare år. Däremot fick jag upp öronen för Jimmy under 80-talet genom alla dessa nya samlingsalbum som släpptes på CD.

3. Name
Född i Enköping, snart 50 år, fotbollskille, säljare och musiknörd.
Musiken har alltid haft en stor betydelse i mitt liv och den här plattan, som finns i väldigt många Enköpingshem, har betytt mycket för mig. Många roliga minnen och numera är jag även kompis med Namesångaren Pilot.
Släppt 1980 förstås.

4. Sandinista
Mina musikhjältar är många, men i slutet av 70-talet var det främst tre band som betydde lite mer och som jag fortfarande återkommer till väldigt ofta. Blondie, The Jam och kanske världens bästa band ever – The Clash.
Att London Calling är deras mästerverk råder det inget tvivel om. Sandinista (världens bästa trippelalbum?) som släpptes i december 1980 är i mitt tycke inte mycket sämre. Jag är idag väldigt stolt över att jag fick se dem live på Hovet, även om det ’bara’ var b-uppställningen med endast Strummer och Simonon som originalmedlemmar.

5. 80-talshjältar
The Alarm, Waterboys, Big Country, Housemartins, The Smiths, Ratata, Pogues, Kirsty MacColl, Lustans Lakejer, Madness, Go-Go’s…listan kan göras hur lång som helst på vad 80-talet gav oss i musikväg.
U2 måste ju räknas in som ett av de viktigaste banden genom musikhistorien. Älskart!

6. Willie Nile
Det sägs ofta att sportutövare har dålig musiksmak. Kanske för att de flesta som intervjuades i Sportspegeln i slutet av 80- början av 90-talet tyckte att Dire Straits ’Brothers In Arms’ var det bästa de visste i musikväg.
1980 släpper Willie sitt debutalbum och det finns i alla fall tre fotbollsgrabbar som älskar det här. Eller hur Pugh och Kenta?
Väljer det här mästerverket från debuten. En av världens bästa låtar..

7. Mauro Scocco
80-talet gav oss också Ratata med Mauro. En av Sveriges skönaste personligheter. Älskar Pluras Kök och Mauro och Pluras matresa.
Ratata var som bäst, på de två första albumen, innan Johan Ekelund rekryterades. Enligt mig vill säga.
Världens bästa svenska?

8. CD, 60-tal och Dusty
Jag hade förmånen att jobba i både skivbutik (Radio/TV/Foto med skivavdelning) och på skivgrossist under 80-talet. CD-skivan kom och det medförde en hel del återutgivningar av gamla skivor och artister. Jag har alltid haft en förkärlek till 60-talsmusiken (vem älskar inte Beatles, Motown och Spector) och nu fick man chansen att återupptäcka artisterna.
Dusty Springfield var en av dem.

9. Allätaren
Indiemusik är det som ligger mig varmast om hjärtat. Annars är jag en allätare när det gäller musik. Allt från Ernst Rolf till Breaking Benjamin om det nu säger något.
För att bevisa det så passar jag på att gratta min kusin Karin som fyller år idag. Boendes på Barbados så passar den här låten till henne. Rihanna är också en produkt från 80-talet (född 88). Låten är även aktuell just nu…dels för den regniga sommaren och för David Pagmars återutgivning av covern ’Paraply’.

10. Synth, konserter och Alison
A New Order blev det också på 80-talet. Bernard Sumner och de övriga från Joy Division reste sig ur askan och blev tillsammans med Depeche Mode de ledande banden för synthmusiken. Vince Clarke hoppade av Depeche och startade Yazoo med Alison Moyet. I år fick vi äntligen se Alison på Nalen-scenen. Depeche (som är min sambo Ann-Sofies husgudar) har vi givetvis redan bockat av. I november blir det äntligen dags för oss att se New Order på Annexet.

11. Topless, glass och Kaj Kindvall
Som sagt 80-talet har påverkat mitt liv väldigt mycket. Gymnasiet, Lumpen, första jobben, indiepopen, första egna lägenheten, A-lagsdebut i fotboll och en hel del annat. Det finns några härliga höjdpunkter. T ex som när när alla tjejer solade topless (kändes som under hela 80-talet) på stranden och ja överallt, Kaj Kindvall (han har betytt mer än vi vill erkänna idag) spelade ’Panic’ med Smiths och de låg på Trackslistan i någon vecka, och jag träffade min stora kärlek för första gången (jag visste det inte då, men mer om det senare).
Dessutom tillverkade GB sin godaste glass någonsin, hösten 1983. Bad Manners gjorde en cover -82 för att introducera den på marknaden…eller hur det nu var.
Lollipop!
(Tillverkades bara en säsong…)

12. The Mighty Wah!
Pete Wylie är ytterligare en av mina världens bästa artister. The Mighty Wah-singeln ’Come Back’ var mitt första möte med Pete. När han några år senare, i eget namn, släppte först ’Sinful’ och sedan den här så gick videon från promotionkassetterna (som vi fick till skivbutiken) på repeat kan man säga.
Pugh, när kommer hans stora genombrott?

13. Världens bästa artist(er)
Inget sommarprat utan Stephen Patrick Morrissey.
I mitt tycke världens bästa artist tillsammans med Bowie.
Såg tyvärr aldrig The Smiths live, men Morrissey har jag lyckats pricka in nästan varje gång han varit i Sverige. Det är något med honom som är så bra men som är svårt att sätta fingret på. Den melankoliska rösten, texterna, utanförskapet, vårt gemensamma namn…ja jag vet inte. Men bra är han i alla fall.
Här en av de mer kommersiella låtarna med Smiths. Förövrigt så hatar Morrissey den här videon som gjordes till låten…

14. Guldkorn
Det finns en hel del guldkorn från 80-talet (de finns givetvis i andra decennier också) som aldrig fick det kommersiella genombrottet. Tänker på artister som Psychedelic Furs, Hoodoo Gurus, The Saints, The Icicle Works, Bluebells, redan nämnda Pete Wylie och Willie Nile, The Church, svenska Watermelon Men och Wayward Soul, The Mission, XTC och många fler.
Här ett smakprov på en sådan grupp och låt.

15. Blandband
80-talet handlade mycket om att lyckas spela in det perfekta blandbandet. A-sidan blev oftast bra, men sen blev B-sidan nästan aldrig riktigt bra. Inspirationen försvann eller så blev den för stor. Jag vet inte om alla kan regeln, men man kan inte ha två låtar med samma artist på ett blandband eller bland-CD.
Den här låten var med på ett blandband som jag spelade in till mina vänner, bl a till min nuvarande sambo och hennes pojkvän. Det visade sig vara ett bra knep att fånga en tjejs hjärta.
Även om det dröjde sisådär 15 år, några andra förhållanden och varsinna barn så var det värt det.

16. Tålamod
Nummer 16 har blivit mitt favoritnummer och är (var?) mitt tröjnummer i fotboll.
Nuförtiden tror unga fotbollsspelare att spelar man inte i Champions League före 20 så kan man lika bra lägga ner och spela Fifa istället (njae, inte riktigt alla som tur är).
För min del tog det ett antal säsonger innan jag blev helt ordinarie i startelvan. Ett par år i B-laget med några A-lagsinhopp, lumpen, småskador och till sist ordinarie.
Vi är några som gått den långa vägen för att nå målet.
R.E.M. t ex fick vänta 11 år på det stora genombrottet. Det var först på 7:e plattan (Murmur inräknad, minialbum) som ’Losing My Religion’ tog dem dit.
Jag var såld redan innan ’Life’s Rich Pageant’, som för övrigt är ett av de snyggaste skivomslagen.

17. Världens bästa band?
Beatles, Oasis, Rolling Stones, Clash, Maiden, AC/DC, U2, Led Zeppelin (nej det känns omöjligt för mig), Ramones, Guns N’ Roses…Spinal Tap?
Eller finns det ett band som är bättre än alla andra? Jag är något osäker här.
Det ’finns’ ett band som skulle kunna vara det, Autobahn Twinz.
Problemet är bara att de lever i en annan dimension kan man säga.
De har en egen hemsida (http://www.autobahntwinz.n.nu/), det finns låttexter och det finns en hel del skivsläpp genom åren med konvolut och allt.
De skrev sin första låt, ’Did Dodi Die?’ -97, men bildades tydligen 1986 och har släppt ’skivor’ sedan dess fram till dags dato.
Vers:
Through Paris a scream
The black Mercedes could not hold
A crash, a victim, a sacrifice
A princess passes away
Bridge:
But a question still stands?
Chorus:
Did Dodi Die?
Did Dodi Die?
Did Dodi Die?
Did Dodi Die?
(Lyrics used by kind permission from WonderWall Records)
Men hur skulle de låta?
Troligtvis skulle de låta så här om man lade på musik till texterna. Eller kanske mer Frankie Goes To Hollywood möter Phil Spector, vad vet jag.

18. Thåström
1981 släppte Ebba Grön sitt andra och bästa album. Kärlek & Uppror kan vara den bästa svenska skiva som givits ut. Thåströms karriär har följt mig genom åren och jag har sett honom live både med Imperiet och solo. Senast var häromveckan i Uppsala. Han var bra som alltid, men till Ebbanivå når han nog aldrig igen.

19. Bucket List
När man blir äldre så inser man att det är en del saker i livet som inte har blivit av. Det kanske är dags att skriva ner en egen Bucket List. En av de saker som ska skrivas upp först är att äntligen få se The Modfather, Paul Weller, live medan både han och jag har hälsan kvar.
80-talet svängde ibland i alla fall.

20. Maverick, Goose och Kelly McGillis
1986 och Top Gun har premiär. En kultfilm för mig numera och med ett soundtrack (som sålde som smör i skivbutiken), men som saknade den bästa låten från filmen. Underbara Righteous Brothers fick en ny revival ändå (det släpptes både CD-maxi och samlings-CD så småningom) och Kelly McGillis tog en bit av mitt hjärta.

21. Världens bästa låt
David Bowie blev en av mina favoriter i början av 80-talet. Let’s Dance-releasen var kanske startskottet. Helt plötsligt släpptes det nya samlingsskivor och även nyreleaser. Vi upptäckte hela back-katalogen och Hunky Dory blev min favoritplatta. Missade tyvärr Let’s Dance-turnén men såg honom 1990 på Stadion och senare i Globen på Outside-turnén där Morrissey skulle ha agerat förband. Så blev det nu inte och chansen att se två av mina musikhjältar samtidigt gick i stöpet.
Favoritlåtar finns det många, men när man får frågan om den absolut bästa så är det ju nästan omöjligt att svara på.
Jag har dock bestämt att det här är min.

22. Första är bästa
Lovade spela The Mission tidigare i sommarpratarna. Så här kommer de, givetvis ett 80-talsband, med rötter i Sisters Of Mercy. Lite ’poppigare’ än Eldritch och co. ’Serpents Kiss’ är första singeln och fortfarande en av mina favoriter med Mission. Det blir oftast så, första är/blir den bästa. För övrigt så turnérar de fortfarande och släppte album 2014.

23. The Boss
Måste erkänna att Mr Springsteen har en speciell plats i mitt musikhjärta. Det var i samband med releasen av The River och P3 sände ett program om framtidens stora artist från Jersey. Jag hade programmet inspelat på kassett (vart är det nu, suck) och låtarna var i stort sett helt färska. Min kompis Robban som upptäckt honom tidigare, (dåtidens Magnus Jacobsson) var först med mycket ny musik, och hade köpt plattan. Det var den Blondie, Clash och Jam som spelades dagarna i ända då. Starka minnen. Hungry Heart är fortfarande favoriten från plattan, men den här är nästan lika bra…släppt 1980 givetvis.

24. Avslutning
Nu ska jag försöka sy ihop den här dagen.
Kul att så många har gillat och kommenterat trots 80-talstemat.
Mina senaste husgudar (de är ett gäng nu) är The Killers med frontmannen Brandon Flowers. Här framför han ’I Can Change’ från nya plattan. Vi var där på Debaser i juni och såg honom. Det är något euforiskt med konserter och framförallt när det rör sig om mina hjältar. Född på 80-talet och visst smyger han in Bronski Beats 80-talsklassiker ’Smalltown Boy’ i ljudkulissen. Magiskt!
Tack för mig och nu är det dags att låta er andra lägga ut Efter16Låtar, det är ni värda. Rock on för fan!

Bonussommarprat.
http://www.oppetarkiv.se/video/1316255/en-stor-svensk-harry-viktor

1.
Hej!
Vi börjar här

2.
På natten, eller i gryningen, passar vissa visor.
Vi som vakar vet.
”Det finns stigar du trampat som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke, fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop – det är därför du går –
Genom en dimbank av minnen, genom tjugo långa år.”
(…)
”Och alla somrar, de far som en rysning genom dig.
Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig.”
Mitt sommarprat. Allas sommarprat.
Nu kör vi!

3.
Godmorgon!
Jag heter alltså Elin och ska under dagen ge er min musik. Jag fyller snart 40, bor i Solna, uppväxt i Sätrabrunn, jobbar som gymnasielärare och ägnar sommaren åt att renovera lägenhet, skruva ihop möbler, att åka fram och tillbaka till Sala och, förstås, att lyssna på sommarpratare. Vilken ynnest! Så många fina berättelser och ny musik.
Jag kommer inte att bjuda på en sammanhängande berättelse om mig själv, dels därför att jag i viss mån saknar kronologi, dels för att jag inte kan hålla tråden särskilt länge. Jag pratar ibland i halva meningar. Så ni får stå ut med fragmenten och
It’s a crack in everything – that’s how the light gets in. Så skrev Cohen. Och så här beskriver Winnerbäck det så fint:

4.
Musik. En form av konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck, framförallt i följder av ljud och toner med hjälp av särskilda instrument eller den mänskliga rösten. En av de största konst- och underhållningsformerna, ett yrkes-, utbildnings- och vetenskapsfält, fritidsintresse och verktyg för kommunikation, med mera.
Enligt Wikipedia.
Med mera. Oändligt fint.
När jag var liten hade jag en känsla av att det fanns rätt och fel musik att lyssna på. Man skulle ta ställning. Ungefär som med Leksand eller Brynäs i hockey. När min bästis Karro lyssnade på Metallica, lyssnade jag på Tommy Körbergs Brel-tolkningar. Det var inget man skröt med. Men vackert var det, för en åttaåring. Något kommunicerades. Kanske något viktigt.

5.
Det där med kommunikation:
För mig handlar det mesta om text, språk och berättelser. Jag skrev min första bok när jag var sex år. Jag tror den hette Sagan om en häst. Jag var aldrig särskilt intresserad av hästar så berättelsen tog snabbt en annan vändning; en flicka som äter och sover. Pretty much livet för en lekistjej.
Nu skriver jag andra berättelser, kanske om hur vi människor försöker fylla i sprickorna i tillvaron. Det blir också en och annan kärleksdikt. Jag vill tro att det är vad livet handlar om. Kärlek och poesi och sprickor som trots allt släpper in ljus.
Det är också text som betyder mest när jag lyssnar på musik. För när en textrad är enkel kan den bli som vackrast och berättelsen träder fram.
Därför väljer jag enbart låtar på svenska idag.
Får jag?

6.
Jag hade storartade planer för den här dagen. Jag skulle varva sommarprat med att fixa i lägenheten, åka till returen med skräp, städa balkongen, köpa blommor. Men det blev några glas chablis för många igår. Vi satt kvar tills de stängde. Stockholm är sommartomt.
Så nu sitter jag på en pall i köket och tänker på hur vacker en sommarnatt kan får vara. Och delar med mig av lite sköna låtar.
Den här är en av dem, och önskad av min AKS Erika Thelander, och dessutom passar den perfekt in i min gårdag!

7.
Apropå AKS (vilket betyder allra käraste syster, som vi kallar varandra min syster och jag, efter Astrid Lindgrens saga med samma namn) så lyssnade hon på Guns ’n Roses, Scorpions, Roxette som jag minns det. Om de hade sjungit på svenska hade de haft en självklar plats här… Marie Fredriksson sjöng på svenska före Roxette. På Den sjunde vågen sjunger hon Lundells För dom som älskar från Den vassa eggen. Och då är vi framme vid Uffe.
En fjortonåring läser Tårpilen, lyssnar på Det goda livet och skriver av hela diktsamlingen Fruset guld. Något slog an en sträng. Jag läste nyss Tårpilen för andra gången. Jag är nu i samma ålder som Lundell var när han skrev den och snart i samma ålder som Eyvind Johnson när han skrev Strändernas svall. Odysseus var runt fyrtio när han hittade hem.
Jag har postat denna förut i detta forum, men jag gillar stråkarna, desperationen och hans tolkning av Johnsons roman.

8.
Att fylla femton. AKS flyttar hemifrån. Jag följer efter och klättrar på grävskopor för att se bättre, jag skriver dagbok för att förstå mer och snabbare och jag slår ben och knän blåa mot Absolut-hal Svarvargränd. Mitt livs kärlek dyker upp där på Dalhem, titt som tätt men inte alltid. Och tiden stannar där på nåt sätt.
Toni Holgerssons andra album trollbinder mig därför.

9.
Under de senaste sex åren har jag haft sju olika adresser. En av dem är Gotlandsgatan på Södermalm i Stockholm – 22 kvm i andrahand i tretton månader.
När jag inte fick förlängt kontrakt (där heller) flydde jag till skogs. I torpet som jag hyrde i tre år lärde jag mig hur grävlingar låter när de slåss, att gilla snöskottning och att skogen är en viktig plats för mig.
Nu bor jag på 40 kvm. Här trivs jag, men jag längtar till skogen.
Lisa, som jag hyrde lägenheten av, hävdar att jag låter som Maud Lindström när jag sjunger.

10.
Sedan några månader tillbaka (för)följer jag en person på Instagram. Han lovade i Sveriges television, inför alla tv-tittare att genomföra en svensk klassiker om han vann Melodifestivalen. Och det gick han och gjorde. Vann, alltså. Vad jag kan se i hans bildflöde är att han satsar oerhört lite på Klassikern. Så jag försöker peppa honom. Tennisspelande, pizzaätning och turnéande kommer inte att gynna honom. Jag har varit tydlig på den punkten. Och eftersom jag själv kommer att genomföra (?) klassikern nästa år så tänker jag att vi skulle kunna göra det tillsammans.
Ett problem jag har är att jag försvinner bland hans 143 000 andra följare. Och att varje bild gillas i snitt 36 000 gånger. Och att kommentarerna fylls, inte med träningstips, utan med mindre anständiga förslag. Kanske måste jag börja twittra…
Följ gärna utvecklingen i detta projekt på ‪#‎elinvsmans‬
Och vilken tur att killen har spelat in en julskiva så att han passar in i min all swedish playlist.

11.
Kärlek och sånt där är lite klurigt. Därför ska jag ägna några inlägg åt detta.
Följande låt hade jag velat att en viss kille sjöng för mig när jag var sexton. Men denne sjöng aldrig. Så jag fick sjunga den själv. Man vill ju liksom inte glömmas bort. Och låten handlade ju om oss. På pricken.
Jag vill med denna också tacka sommarpratarkollega Johan Johansson för fin dag och fin låt.
Och tack också min kompis Petra som introducerade en massa ny musik för mig när vi träffades på gymnasiet. Bland annat denna.

12.
Fortsätter det nyinstiftade Gösta Frohm-temat, dvs krångel.
Den allra första förälskelsens ledmotiv måste ha skrivits av Mauro Scocco. Och jag mimade framför spegelväggen, med sprejad lugg så att hårbotten blev geggig. Vi blev aldrig ihop. Stor sorg.
Och så var det Blur vs Oasis-kärleken. Jag tog aldrig ställning. Blev kallad Yoko av en bandmedlem. Skrattade så jag trillade nerför en trapp. Så bra var de inte. Men bra texter vill jag minnas…. Jag lyssnade på Uffe som vanligt. Sen ville han ligga med andra. Inte Uffe, då. Fast säkert han också….
Han som jag hittade i en sandlåda utanför V-dala nation i Uppsala. Han som bjöd på tequila och efter ett par veckor åkte på turné. Som han sa. Han kom tillbaka och ville ses. Men då hade jag börjat leta i andra sandlådor. Så att säga.
Och före, efter och emellan de där andra lurpassade mitt livs kärlek! Kungen av krångel.

13.
Bonuskrångel!
Enkelt uttryckt…

14.
Ikväll har Solna drabbats av fluginvasion, åska och hagelstormar av bibliska mått. Meteorologiska fenomen eller bitterljuv bestraffning för att jag navelskådar och larmar och står i? Melankolin och nostalgi ligger mig nära och jag vältrar mig gärna i stora känslor.
Kräver lite Elvis, tycker jag!
På svenska förstås!

15.
I den här gruppen blir man påmind om visor som man glömt, men som är viktiga. En dag med sånger på svenska blir inte komplett utan Barbro Hörberg.
I den här sången blir man påmind om vad som är viktigt, men som man glömmer ibland. Saker blir oviktiga. Människor är viktiga. Rakt, enkelt och smärtsamt:
Ett sommarhus kan vara viktigt för den som längtar till skogen. Kräftor och London och sommar och smultron och vattenbryn och banken och värdelösa stenar. Att de stora känslorna blir skrattade åt när något skaver.
(Sången heter Sommarön och inget annat. Fel namn i länken.)

16.
Idag har jag skrivit lite om kärlek och spelat några sånger som stöd. Fragmentariskt som utlovat. Det är fint att få stå i centrum i några timmar. Jag ser med glädje fram emot resten av juli. Vi fyller en funktion.
Jag frågade om jag fick spela bara svenska sånger och det gick ju bra! Men jag har inte hunnit spela Thåström, Wiehe, Allan Edwall, Bad liver, Lisa Nilsson, mer Winnerbäck, mer Maud, mer av allt. Men det finns tid.
Nu ska ni få lov att lyssna till en vaggvisa.
Tack för fint följ idag! Det åskar fortfarande i Solna. Sov gott!

1.Den fjärde oktober 1970 23:55 exploderade världen i ett fyrverkeri av härliga färger och konfetti för att hylla den senaste världsmedborgaren.
Eller kanske inte, men det var då jag kom till världen. På Västerås BB.
En framtida, lokal idrottsprofil? med åsikter, som faktiskt har svårt att begripa hur jag hamnade här.
De finns dock fler som minns det datumet av andra anledningar än just min födelse.
En av anledningarna var att Janis Joplin gick ur tiden just den dagen. Men jag tror inte på själavandring. för någon sångröst och någon taktkänsla har jag absolut inte fått.

2.Eftersom dagen är min och jag får bestämma så vill jag göra detta på mitt sätt. Men först vill jag passa på att hylla Magnus för hans initiativ till en grupp som jag är glad över att få vara en del av. Och någon prestationsångest har jag absolut inte fått efter alla sommarprat före mig men…
Jag tänkte hänga upp min dag på ett årtal. För att det på ett märkligt sätt genom mitt liv betytt väldigt mycket för mig.
En bilds betydelse.
En målbild och några viktiga förebilder för mig.

3.I min familj var vi inte särskilt musikaliskt lagda, inte så som jag minns det. Pappa hade väl i sin ungdom spelat trummor men det fanns inga spår av trummor hemma. Mamma hade en stålsträngad Levin, men ingen spelade på den i alla fall. Där är alltså det musikaliska arvet beskrivet.
Vi hade till exempel ingen vinylspelare. Vi hade en förstärkare, högtalare och ett kassettdäck. Där spelades en blandning av musik och jag minns speciellt tre kassettband som gick lite oftare.
Ett med Cornelis, ett med blanda rock från 60 talet och en man som säkert inspirerat fler än mig till att lyssna på musik. En man som gick bort 1977. Elvis Presley

4.Jag har haft mycket energi i min kropp. Alltid driven framåt att prova på, att testa och aldrig haft framför mina ögon att något inte går att genomföra.
Att tävla har alltid varit en del i mitt liv. 1977 provade jag att vara med i en idrottsförening för första gången. Idrott i förening och i lagidrott har varit en stor del i mitt liv.
Jag skulle fylla sju. Och jag var säkert inte bra. Men det är inte det som jag minns bäst från det första försöket. Det är en bula i pannan som jag fick när jag skulle nicka den våta och tunga läderbollen.
Det är obra att gå in i en nickduell och blunda. Då kan man krocka med någon annan som också tänker nicka. Men det var där och då jag märkte att fotboll och kärlek kan göra ont.
Men fotboll var således mitt The name of the game sommaren 1977 liksom Abbas. Och i smyg var jag kär i Agnetha Fältskog. Fast det kan ha haft att göra med att mamma hette Agneta också….ja när man är sju är saker säkert inte helt självklara, tänker jag.

5. 1977 är också det år jag första gången kommer i kontakt med en Lp skiva.
Lite ironiskt att vi inte har en vinylspelare då. Jag och min bror får den från en ”stor kille” som heter Janne och är son till våra föräldrars kompis. Janne har en moppe. Han har träskor och jeansjacka och är cool.
Skivan blir, förmodligen omedvetet, en målbild för mig.
Idag skulle nog konvolutet anses en aning sexistiskt dessutom. Omslaget visar fyra, utklädda sminkade män som omges av ett antal, lika sminkade, kvinnor som sitter nedanför männen och beundrar dem.
För mig handlade bilden om att bli beundrad, men ännu mer om att göra något i stället för att sitta nedanför och bara titta på. Den 30/6 1977 släppte Kiss

6. Jag drömmer om hur sångerna låter på vår skiva som vi alltså inte kan lyssna på. Jag hittar nog på ett antal presumtiva historier om bandet. De är sagohjältar för mig, drömfigurer. Och jag var duktig på att fantisera.
1977 startar ett svenskt band och slår igenom-78. Jag, min bror och en kompis får åka på mitt livs första konsert. The Boppers. I Västerås folkets park spelar de och med mig hem har jag ett kassettband. Jag kan inte påstå att jag blir särskilt tagen. Fortfarande var det inte mina ”gudar” Kiss. Fast det kunde de ju ha varit,rent musikaliskt, för ännu så länge visste jag inte hur Kiss verkligen lät..

7. Idag jobbar jag som säljande produktchef. Men mitt livs första affär gjorde jag med Boppers bandet. Och det kan fortfarande vara en av mina bättre, rent känslomässigt, ännu till dags datum.
En av de ”stora killarna” gillade Boppers. Och han fick nys på att jag hade ett kassettband med dem. Han kom och frågade mig en dag om jag ville göra ett byte. Blev nog först besviken att han ville byta grejor och inte kom för att fråga om jag ville vara med och spela landhockey. Han tillhörde de som kunde skjuta höjdare från blå. Med stor puck!
Jag vill passa på att tacka dig ännu en gång Marko, där du sitter i himlen, för att du övertygade mig om att ett kassettband, dessutom utan fodral, var så mycket bättre än ett kassettband med larviga Boppers.
För första gången i mitt liv fick jag höra hur Kiss verkligen lät. Kiss Alive II kom ut 1977 och kanske den mest kända låten ur hela deras katalog är denna och inte gjorde det mig mindre fascinerad av mina drömfigurer.

8. På 70 talets sista år skiljer sig våra föräldrar. Och här har jag förstått efteråt att en stor grund till vad jag är idag har lagts. På ont, men också på väldigt mycket gott. Att själv är bästa dräng och gör du det inte själv blir det inte gjort. Som du själv vill i alla fall. Till exempel. Eller helt enkelt driven av omslaget på skivan. Att ta tag i saker hellre än att sitta bredvid. För det är bättre att “köra bussen”.
Nu får du vara stora karln i familjen och ta hand om mamma och lillebror.
Jag var nio år när min pappa uppmanade mig till detta, samtidigt som han drog iväg till Afrika för att, eventuellt, förverkliga sin dröm och sig själv.
Jag börjar spela fotboll igen men minns mest hur de andra barnen har sina föräldrar med sig. Och jag tycker ofta att jag blir åsidosatt av den enkla anledningen att mina föräldrar inte är där och följer mig som de andra barnens föräldrar ofta är.
Jag gör ju mål. Då får man beröm. Beröm gillar jag. Man syns. Man finns.Man är bra. Men spela får man alltså bara göra lite halvblandat. Det är frustrerande Men nu kommer något positivt igen. Bolle. Vi är så många som sparkar boll att det finns två lag. Elitlaget och vi andra. Och här hittar jag en förebild. Han låter oss ha skoj, han berömmer oss och han ser oss som de barn vi är.
Och han får mig att vilja få andra att bli sedda, att växa. Att själv vilja leda börjar gro här.
Ännu ett svenskt band startas 1977 slår igenom senare och släpper denna låt som är lite passande. Noice

9.En annan viktig person i mitt liv kliver in.Kanske den största förebilden jag haft. Det är också en man som sitter i himlen numer och förhoppningsvis slår han en tunnel på Gud med jämna mellanrum med sin innebandyklubba. Han som fick mig att missa samtliga Tipsextra utom två mellan 1979 och 1987.Min farbror Lasse.
Som liten fotbollsknatte hittade jag mitt engelska favoritlag i Liverpool FC. Jag kunde namnen på alla i laget nästan, McDermott,Lee;Hansen,Souness,Thompson,Clemence,Neal och Kenny Dalglish. Den bäste hade gått till Hamburger SV just 1977. Kevin Keegan. Och min farbror Lasse hade lika krulligt hår som honom.Han släpade med mig till Åkraskolans mellanstadie gymnastiksal lördagar mellan 16 och 18 Tipsextra tiden, vare sig jag ville eller inte för att vi skulle spela innebandy. Tack, tack och tack för alla härliga dueller som jag fick bevittna. Mellan mina båda farbröder Lasse och Hasse. Mellan bröderna Uffe och “Jocke” ja mellan alla som var med.Och tack för att du aldrig lät mig vinna utan att behöva få kämpa. Du lärde mig så mycket om livet och på vägen lärde jag mig att spela innebandy.
David Bowie ger ut albumet Heroes 1977. Och jag hyllar min första personliga hjälte med denna sång.

10.I skolan hade jag det väldigt lätt för mig. Också här hittade jag en förebild. Min mellanstadiemagister Birger. Vi var ett virrvarr av viljor i klassen. Han guidade mig ur en jobbig tid. Han lät mig ta ansvar. Mitt problem var att jag var ett “Men…”barn. Ni vet en sån som vid alla kvartsamtal fick höra att: Han är snäll, duktig, lätt att lära, men…
Idag kallas det för en form av ADHD. Jag kallar det motivation. Jag kallar det för min drivkraft.
För övrigt satt jag sedan mest av tiden och skippade gymnasiet efter två tappra försök för att ge mig ut i arbetslivet. 1977 ger Alice Cooper ut live albumet The Alice Cooper show som innehåller Schools out

11.Min familj består under min uppväxt av min mor,far, min halvsystrar Maria och Jennifer som jag i princip bara vet vilka de är till namn men inte har någon bättre kontakt med tyvärr, men framförallt av min bror Anders.
Han är den musikaliska i min familj. Han drog in punk i mitt liv. Han spelade upp den första punklåten jag någonsin hört, från gruppen som släppte sitt album 1977 Sex Pistols. Han är en hjälte i smyg. Också en förebild. Trots att jag inte alltid behandlade honom så. Men han har haft ett band, han har spelat in och han har spelat på scen. Han fick mig att förstå att Charta 77 faktiskt är så mycket mer än ett dokument om de mänskliga rättigheterna. Han fick mig att älska ett punkband Ebba Grön. Som blev Imperiet och den underbara Thåström. Han har lärt mig skillnad mellan Strebers och Dia Psalma. Han är min bror.

12. 1987 träffar jag Y, mamma till mina tre biologiska barn. Vi är unga och vi kommer lite från samma förutsättningar. Under den här perioden hinner jag starta en innebandyklubb, IBK Lärkan, ihop med några kompisar. Mest för att få spela där jag vill. Och alltså bli pappa tre gånger om.
Och de, mina barn och deras mor, har inte bett om att hamna i mina memoarer så de får passera lite obemärkt förbi.
Men jag blir ungdomsledare i Sala Hockey, först som materialförvaltar i min sons lag. Det är skoj, det är enkelt och jag är ändå där liksom.
Sedan kommer en annan förebild in i mitt liv. Roger. Han har en son som är jämngammal med min. Roger är ledare i pojkarnas fotbollslag i Grällsta. Det är han som får mig att bli ledare tillsammans med sig och det är han som får mig att komma ihåg min egen pojkfotbollshistoria. Genom sitt härliga engagemang, att se och låta alla delta så blir han precis den ledare jag själv vill vara.
Och det är en härlig tid vi har ihop med killarna i laget och familjerna runtomkring.
Aerosmith ligger på Billboardslistans plats 90 1977 med Walk this way, och det är precis det jag gör. Går Rogers väg och gör den till min.

13. Jag får mitt alldeles egna hockeylag att ta hand om, runt 2006. Äldsta pojklaget. Jag har inga barn i det laget. Först tvekar jag. Hur ska jag med min vinnarskalle kunna ta hand om ett ungdomslag på egen hand utan att det ska lysa igenom? Men genom den samlade banken från mina förebilder hittar jag ett sätt att vara på. Som verkar tilltala folk i min omgivning.
Jag får ta över min sons lag och A-laget samtidigt. Men det sociala priset är högt. Vi separerar då vi krasst upptäcker att vi växt ifrån varandra. Jag vinner serien med A-laget. Jag blir tränare för TV-puckslaget.
Och jag träffar L. Som av en händelse är född 1977 smile emoticon
AC/DC släpper denna skiva och det passar sig väldigt bra att spela huvudspåret. För mitt liv rockar verkligen under den här perioden. Åt alla håll och kanter.

14. TV-pucken går av stapeln 2011. Samtidigt är jag less på mitt dåvarande arbete. Skall jag satsa på tränarkarriären, är faktiskt utbildad som talangscout åt Svenska ishockeyförbundet årskull 1, eller ett “vanligt” arbete?
Svaret kommer av sig självt när jag blir uppringd av en rekryteringsfirma. Jag byter jobb, efter 16 år inom samma företag, och nu känner jag för första gången att jag vill leverera något inom arbetslivet.
Och jag märker hur lätt det går.
Bara jag sätter mig ned och andas med jämna mellanrum.
Och tänker efter vad mina förebilder gett mig .
Och hur viktig en målbild varit för mig.
Och att våga gå sin egen väg. Som låten på skivan Rumours hette.
Och som släpptes…ja rätt gissat. 1977

15.Och nu till avslutningen på min alldeles egna dag.
Jag lyckas emellanåt reta upp människor med mina åsikter, att jag ibland sticker ut hakan, är en dålig förlorare och många gånger en ännu sämre vinnare. Jag gillar att tycka.Jag får roa mig med det hos Niclas emellanåt, som “städat” åt mig i intervjuer med lokaltidningen efter sura förluster (finns det mindre sura förluster?) Men att göra detta, idag har varit långt utanför min “box”. Jag vet inte om gillar det. Det har varit som att åka en otäck karusell. Skräckblandad förtjusning. Men om jag kan, så kan alla ni andra som tvekar eller vill ta chansen framöver. Alla har en historia att berätta.
Jag vill tacka alla som stått ut. Tacka The Låt of The Day. Och igen Magnus.
Jag väljer att avsluta min dag med en låt som inte har med vare sig ett årtal,en bilds betydelse, en målbild eller några viktiga förebilder för mig att göra.
Fast det är nästan så jag känner mig efter mitt “prat” smile emoticon