Elin Harring den 16/7-2015

1.
Hej!
Vi börjar här

2.
På natten, eller i gryningen, passar vissa visor.
Vi som vakar vet.
”Det finns stigar du trampat som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke, fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop – det är därför du går –
Genom en dimbank av minnen, genom tjugo långa år.”
(…)
”Och alla somrar, de far som en rysning genom dig.
Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig.”
Mitt sommarprat. Allas sommarprat.
Nu kör vi!

3.
Godmorgon!
Jag heter alltså Elin och ska under dagen ge er min musik. Jag fyller snart 40, bor i Solna, uppväxt i Sätrabrunn, jobbar som gymnasielärare och ägnar sommaren åt att renovera lägenhet, skruva ihop möbler, att åka fram och tillbaka till Sala och, förstås, att lyssna på sommarpratare. Vilken ynnest! Så många fina berättelser och ny musik.
Jag kommer inte att bjuda på en sammanhängande berättelse om mig själv, dels därför att jag i viss mån saknar kronologi, dels för att jag inte kan hålla tråden särskilt länge. Jag pratar ibland i halva meningar. Så ni får stå ut med fragmenten och
It’s a crack in everything – that’s how the light gets in. Så skrev Cohen. Och så här beskriver Winnerbäck det så fint:

4.
Musik. En form av konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck, framförallt i följder av ljud och toner med hjälp av särskilda instrument eller den mänskliga rösten. En av de största konst- och underhållningsformerna, ett yrkes-, utbildnings- och vetenskapsfält, fritidsintresse och verktyg för kommunikation, med mera.
Enligt Wikipedia.
Med mera. Oändligt fint.
När jag var liten hade jag en känsla av att det fanns rätt och fel musik att lyssna på. Man skulle ta ställning. Ungefär som med Leksand eller Brynäs i hockey. När min bästis Karro lyssnade på Metallica, lyssnade jag på Tommy Körbergs Brel-tolkningar. Det var inget man skröt med. Men vackert var det, för en åttaåring. Något kommunicerades. Kanske något viktigt.

5.
Det där med kommunikation:
För mig handlar det mesta om text, språk och berättelser. Jag skrev min första bok när jag var sex år. Jag tror den hette Sagan om en häst. Jag var aldrig särskilt intresserad av hästar så berättelsen tog snabbt en annan vändning; en flicka som äter och sover. Pretty much livet för en lekistjej.
Nu skriver jag andra berättelser, kanske om hur vi människor försöker fylla i sprickorna i tillvaron. Det blir också en och annan kärleksdikt. Jag vill tro att det är vad livet handlar om. Kärlek och poesi och sprickor som trots allt släpper in ljus.
Det är också text som betyder mest när jag lyssnar på musik. För när en textrad är enkel kan den bli som vackrast och berättelsen träder fram.
Därför väljer jag enbart låtar på svenska idag.
Får jag?

6.
Jag hade storartade planer för den här dagen. Jag skulle varva sommarprat med att fixa i lägenheten, åka till returen med skräp, städa balkongen, köpa blommor. Men det blev några glas chablis för många igår. Vi satt kvar tills de stängde. Stockholm är sommartomt.
Så nu sitter jag på en pall i köket och tänker på hur vacker en sommarnatt kan får vara. Och delar med mig av lite sköna låtar.
Den här är en av dem, och önskad av min AKS Erika Thelander, och dessutom passar den perfekt in i min gårdag!

7.
Apropå AKS (vilket betyder allra käraste syster, som vi kallar varandra min syster och jag, efter Astrid Lindgrens saga med samma namn) så lyssnade hon på Guns ’n Roses, Scorpions, Roxette som jag minns det. Om de hade sjungit på svenska hade de haft en självklar plats här… Marie Fredriksson sjöng på svenska före Roxette. På Den sjunde vågen sjunger hon Lundells För dom som älskar från Den vassa eggen. Och då är vi framme vid Uffe.
En fjortonåring läser Tårpilen, lyssnar på Det goda livet och skriver av hela diktsamlingen Fruset guld. Något slog an en sträng. Jag läste nyss Tårpilen för andra gången. Jag är nu i samma ålder som Lundell var när han skrev den och snart i samma ålder som Eyvind Johnson när han skrev Strändernas svall. Odysseus var runt fyrtio när han hittade hem.
Jag har postat denna förut i detta forum, men jag gillar stråkarna, desperationen och hans tolkning av Johnsons roman.

8.
Att fylla femton. AKS flyttar hemifrån. Jag följer efter och klättrar på grävskopor för att se bättre, jag skriver dagbok för att förstå mer och snabbare och jag slår ben och knän blåa mot Absolut-hal Svarvargränd. Mitt livs kärlek dyker upp där på Dalhem, titt som tätt men inte alltid. Och tiden stannar där på nåt sätt.
Toni Holgerssons andra album trollbinder mig därför.

9.
Under de senaste sex åren har jag haft sju olika adresser. En av dem är Gotlandsgatan på Södermalm i Stockholm – 22 kvm i andrahand i tretton månader.
När jag inte fick förlängt kontrakt (där heller) flydde jag till skogs. I torpet som jag hyrde i tre år lärde jag mig hur grävlingar låter när de slåss, att gilla snöskottning och att skogen är en viktig plats för mig.
Nu bor jag på 40 kvm. Här trivs jag, men jag längtar till skogen.
Lisa, som jag hyrde lägenheten av, hävdar att jag låter som Maud Lindström när jag sjunger.

10.
Sedan några månader tillbaka (för)följer jag en person på Instagram. Han lovade i Sveriges television, inför alla tv-tittare att genomföra en svensk klassiker om han vann Melodifestivalen. Och det gick han och gjorde. Vann, alltså. Vad jag kan se i hans bildflöde är att han satsar oerhört lite på Klassikern. Så jag försöker peppa honom. Tennisspelande, pizzaätning och turnéande kommer inte att gynna honom. Jag har varit tydlig på den punkten. Och eftersom jag själv kommer att genomföra (?) klassikern nästa år så tänker jag att vi skulle kunna göra det tillsammans.
Ett problem jag har är att jag försvinner bland hans 143 000 andra följare. Och att varje bild gillas i snitt 36 000 gånger. Och att kommentarerna fylls, inte med träningstips, utan med mindre anständiga förslag. Kanske måste jag börja twittra…
Följ gärna utvecklingen i detta projekt på ‪#‎elinvsmans‬
Och vilken tur att killen har spelat in en julskiva så att han passar in i min all swedish playlist.

11.
Kärlek och sånt där är lite klurigt. Därför ska jag ägna några inlägg åt detta.
Följande låt hade jag velat att en viss kille sjöng för mig när jag var sexton. Men denne sjöng aldrig. Så jag fick sjunga den själv. Man vill ju liksom inte glömmas bort. Och låten handlade ju om oss. På pricken.
Jag vill med denna också tacka sommarpratarkollega Johan Johansson för fin dag och fin låt.
Och tack också min kompis Petra som introducerade en massa ny musik för mig när vi träffades på gymnasiet. Bland annat denna.

12.
Fortsätter det nyinstiftade Gösta Frohm-temat, dvs krångel.
Den allra första förälskelsens ledmotiv måste ha skrivits av Mauro Scocco. Och jag mimade framför spegelväggen, med sprejad lugg så att hårbotten blev geggig. Vi blev aldrig ihop. Stor sorg.
Och så var det Blur vs Oasis-kärleken. Jag tog aldrig ställning. Blev kallad Yoko av en bandmedlem. Skrattade så jag trillade nerför en trapp. Så bra var de inte. Men bra texter vill jag minnas…. Jag lyssnade på Uffe som vanligt. Sen ville han ligga med andra. Inte Uffe, då. Fast säkert han också….
Han som jag hittade i en sandlåda utanför V-dala nation i Uppsala. Han som bjöd på tequila och efter ett par veckor åkte på turné. Som han sa. Han kom tillbaka och ville ses. Men då hade jag börjat leta i andra sandlådor. Så att säga.
Och före, efter och emellan de där andra lurpassade mitt livs kärlek! Kungen av krångel.

13.
Bonuskrångel!
Enkelt uttryckt…

14.
Ikväll har Solna drabbats av fluginvasion, åska och hagelstormar av bibliska mått. Meteorologiska fenomen eller bitterljuv bestraffning för att jag navelskådar och larmar och står i? Melankolin och nostalgi ligger mig nära och jag vältrar mig gärna i stora känslor.
Kräver lite Elvis, tycker jag!
På svenska förstås!

15.
I den här gruppen blir man påmind om visor som man glömt, men som är viktiga. En dag med sånger på svenska blir inte komplett utan Barbro Hörberg.
I den här sången blir man påmind om vad som är viktigt, men som man glömmer ibland. Saker blir oviktiga. Människor är viktiga. Rakt, enkelt och smärtsamt:
Ett sommarhus kan vara viktigt för den som längtar till skogen. Kräftor och London och sommar och smultron och vattenbryn och banken och värdelösa stenar. Att de stora känslorna blir skrattade åt när något skaver.
(Sången heter Sommarön och inget annat. Fel namn i länken.)

16.
Idag har jag skrivit lite om kärlek och spelat några sånger som stöd. Fragmentariskt som utlovat. Det är fint att få stå i centrum i några timmar. Jag ser med glädje fram emot resten av juli. Vi fyller en funktion.
Jag frågade om jag fick spela bara svenska sånger och det gick ju bra! Men jag har inte hunnit spela Thåström, Wiehe, Allan Edwall, Bad liver, Lisa Nilsson, mer Winnerbäck, mer Maud, mer av allt. Men det finns tid.
Nu ska ni få lov att lyssna till en vaggvisa.
Tack för fint följ idag! Det åskar fortfarande i Solna. Sov gott!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.