Tommy Juto den 22/7-2016

1.
Hej, jag heter Tommy och jag är beroende. Beroende av musik.
Egentligen har jag ingen förklaring till hur jag kunde hamna här. Vårt hem, där jag var yngsta syskonet av tre, var inte mer än medelintresserat av musik. Farsan hade i tonåren strax innan Beatlemania bröt ut lyssnat på storbandsjazz, men golvmopparna från Liverpool skakade aldrig om hans grundvalar. Morsan hade radion på och Leo Sayer-skivor i hyllan. Tillsammans på husvagnssemestrarna spelade de i vår gröna Volvo 245 DL – som farsan insisterade stod för ”De Luxe” – dansbandsmusik och ibland country. Mellansyrran Marie, som är fyra år äldre än jag, korrigerade mig förvisso en gång när jag trodde att Depeche Modes A Broken Frame kom ut före Speak & Spell, men i övrigt råkade hon nog bara snubbla över någon ny poplåt hon gillade, köpte och glömde.
Nej, möjligen var det äldsta syrran Sussi. Hon hade några singlar och album värda namnet, som ”Teenage Rampage” av Sweet, ”Body Language” av Queen, ”Breakfast In America” av Supertramp och inte minst Sally Oldfields ”Celebration” från 1980 som innehöll den fantastiskt vackra ”Morning Of My Life”. Oldfields pianospel påminde om Richard Claydermans ett par år gamla muzak-blockbuster ”Ballade Pour Adeline”, ett stycke jag minns starkt från radion.
Första skivan jag aldrig köpte var ”Bedårande Barn Av Sin Tid” av Noice. Aldrig köpte? Farsan kom på snilleblixten att man kunde postorderbeställa fyra LP och sedan lite försiktigt spela av dem till kassett för att därefter returnera dem igen utan förpliktelser helt enligt köpvillkoren. Win-win, eller nja…win-lose.
Indirekt får jag nog tacka mina harmoniska och tålmodiga föräldrar för musiken, för även om hemmet normalt på intet vis vilade tyst tillät de oss och framför allt mig att fylla varenda vrå med musik. Jag kan inte påminna mig om att de någon gång klagade på för hög volym eller att det lät som ”oväsen”. Vi fick hålla på.
Och gudarna – här räknar jag in Andy Partridge, Stephen Duffy, Lloyd Cole, Patty Griffin, Alan Wilder, Robert Pollard, Kirsty MacColl, Stevie Wonder, Stuart Murdoch, Paul Heaton, Aimee Mann, Michael Penn, Ryan Adams, Paul McCartney, Jay Farrar, John Darnielle, Lucinda Williams, Neil Finn, Brian Wilson, Eddie Vedder, Stephin Merritt, Marvin Gaye och väldigt, väldigt många till – skall veta att jag är oerhört lycklig över det.
Idag kommer det att bli en hel del läsning för den som orkar. Jag kommer att blanda ganska friskt och inte helt hålla mig till kronologisk ordning. Emellanåt kommer jag att slänga in något som närmast kan liknas vid en krönika. Kanske ge någon enstaka gammal oläst bloggtext en ny chans. Humor kommer att vägas upp av allvar. Mestadels finns det någon knutpunkt till musik för att ibland brytas av med någon anekdot som kanske inte ens hör hemma här. Men det skiter väl jag i.
Välkomna till min dag och mitt sommarprat. Läs, lyssna, kalla det struntprat. Här kommer det.

2.
Min egen väg. Den enda sanna vägen. Eller ja, mestadels i alla fall.
Flockbeteende är något jag alltid varit ytterst tveksam till, rent av så att jag skyr de flesta former av det. Åtminstone de som uppstår på fotbollsläktare, hatande drev i sociala medier eller något så enkelt som att bara följa med strömmen. Ibland måste man delta i flockbeteende, säg, om man inte vill bli kvar i en brinnande byggnad medan alla andra springer ut. Så in absurdum håller inte ens jag fast vid denna idealism.
Däremot är det ganska skönt att gå sina egna vägar ibland. Att inte bara vara och göra ”som alla andra”. Vad ska man det för? När alla joggade till skolan i snöglopp med Salomonryggsäckar hade jag en grön Adidas. När alla andra drog på sig Levi’s-jeans valde jag Dobber. När alla andra hejade på MoDo hejade jag på Björklöven. När alla andra skulle vara tuffa och lyssna på hårdrock drogs jag till synth. Små, små saker som bygger upp ens individualism. Något som gör att man får en identitet.
Jag åkte aldrig på några rockfestivaler. När andra drog med musikföreningen Rockys abonnerade buss till Hultsfred var jag kvar i Kramfors och sommarjobbade. När jag flyttade till Stockholm 1994 hängde jag aldrig på Hannas med indiefolket.
Att börja skriva om musik först när man närmar sig 40 kanske inte hör till vanligheterna, men så går jag gärna min egen väg även i det avseendet. När jag var 27 övervägde jag att söka in till Poppius, men det var för bekvämt att ha en fast inkomst och sedan föddes barnen, så det rann ut i sanden. Drygt tio år senare startade en av mina bästa vänner en blogg och frågade om jag ville bidra. Ett ypperligt tillfälle att testa utan krav. Efter en kortare tid gjorde omständigheter att jag drev allt vidare på egen hand tills jag insåg att alla mina texter skulle gå förlorade om han lade ner.
Så jag startade Songs For Whoever med ett slags naivrealistiskt hopp om att bli ett ankare i den stora digitala floran, en oas dit man sökte sig för att hitta musiken som var bäst men som aldrig letade sig ut bland massorna. Inledningsvis fortsatte jag med mitt pågående – som det skulle utveckla sig – mastodontprojekt (Back-)Track of the day, favoritlåtar som förtjänade att få lite uppmärksamhet. Inspirationen kom från Beatles-bibeln Revolution In The Head av framlidne Ian MacDonald och This Is Uncool av Garry Mulholland. Efter att ha läst dem fanns ingen återvändo.
När jag lagt ut en låtartikel om dagen under två veckors tid kommenterade någon att det skulle bli intressant att se hur länge jag orkade hålla på. Det sporrade mig bara ännu mer. Innan jag till slut insåg att jag trampade vatten och fick svårare och svårare med flytet hade jag skrivit låtartiklar över 500 dagar i rad som på tok för få frånsett jag själv brydde sig om. Jag provade istället att skriva om nya svenska artister istället, såna som hörde av sig till mig och ville nå ut med sin musik. Till min förvåning upptäckte jag att de inläggen tilldrog sig fler läsare.
Nu jävlar ska här satsas! Nu ska jag nå ut med musiknyheter, här finns möjligheterna! Jag scannade igenom Twitterflöden och jagade både scoops och nya släpp att vara först ut med så att jag kunde bygga upp Songs For Whoever till något stort!
Allt jag byggde upp med denna jakt blev snarare en massiv inre stress. Var jag än var och vad jag än gjorde behövde jag vara någon annanstans och göra något annat. Att försöka utmana de redan etablerade medierna är en omöjlighet om man inte har obegränsat med tid, vilket jag definitivt inte har med dagtidsjobb och familj. När kroppen en dag började säga ifrån blev det ohållbart. Så jag backade några steg och funderade över varför jag en gång startade.
Kärleken till musiken. Passionen. Vetskapen om att något oviktigt kan vara så satans viktigt.
Nu skriver jag om det jag vill. Gråter inte över att tacka nej till saker. Jag har inget som helst intresse av att vistas i rätt kretsar, att söka mig till de ställen som är ”inne”, att umgås med rätt folk. Jag skiter fullständigt i det. Privilegiet är att ingen heller kan tvinga mig att skriva om något som inte engagerar mig, för är det någon gång kvaliteten – om den nu finns – sviktar så är det när glöden saknas.
Allt handlar om passion.
Passionen. Säg det en gång till, fast nu med känsla.

3.
1984. Uffe hade ett stort, tungt schabrak till elorgel med dubbla klaviaturer, Martin hade en annan variant på stativ. Själv hade jag ingenting förutom grumliga idéer och en popdröm om att kunna stå och spela synthesizers i halvkvadratisk L-formation på Howard Jones-manér inför tjejerna i klassen, vilket logiskt sett borde resultera i att de dånande hängde som i klasar omkring oss.
På något sätt hade Uffe lyckats få ihop en helt egen låt, vilket för mig var en lika stor bedrift som att segla vassflotte till Påskön. Vad ännu coolare var, han hade lyckats spela in den på kassettband. Refrängen gick ”Ann, min tjej, varför gillar du inte mej? Aaaaaann, farväääääl”.
Det gav blodad tand för min våta dröm, så det blev Martins föräldrar som i sin Saab 900 fick skjutsa upp oss och hans elorgel till Sågvägen där vi släpade pjäsen uppför den smala trappan till Uffes lilla rum med snedtak på båda sidor, förutom ett vågrätt mittparti cirka halvmetern brett. Vi kunde med nöd och näppe klämma in våra 11-åriga kroppar två och två åt gången vid orglarna och kämpade för att lyckas spela åtminstone en gnutta synkroniserat. Ljudet från ena instrumentet var hög, genomskärande diskant och från det andra präglat av bas och oskärpa. Kompletterande, kunde antas, men det lät föga överraskande för jävligt. Luftslottet jag hade byggt upp föll ihop som ett korthus och vi gick ut och spelade fotboll istället.
Nämnda bakslag fick oss dock inte att ge upp så lätt. Jag och Uffe fortsatte enträget med hans stora vidunder till orgel och gjorde vårt första gemensamma alster som hette ”Angelique”, titeln fräckt stulen från en Style-LP han hade stående i hyllan. Givetvis var den sjukt enformig och banal på det där sättet som bara 11-åringar kan vara banala och som om det inte räckte gjorde vi för säkerhets skull en snarlik instrumental B-sida. Att en tangent var trasig och just den tonen skar sig vid varje anslag var helt sekundärt. Resultatet av våra mödor var självfallet singelmaterial.
Men då måste man ju ha ett bandnamn. Allt vi ville var att låta som Trans-X, vars ”Living On Video” var vår Heliga Graal. En frostig torsdagkväll besökte vi Kempehallen i Ö-vik och såg en match mellan MoDo och Västra Frölunda (som de då hette). Eftersom jumbotron inte ens fanns som begrepp på den tiden ägnade jag ett spelavbrott till att ögna igenom alla reklamskyltar i hallen. Plötsligt frös blicken. En skylt förkunnade att MoDo tillverkade ett nytt förträffligt kopieringspapper betitlat Copy-X. Där hade vi det! Copy-X skulle bandet heta!
Copy-X fick även instrumentala B-sidan heta, för Visage hade ju gjort en låt som hette som de själva. Tjejerna i klassen föll, trots vår orubbliga övertygelse, inte som furor av att höra våra demos när vi stolta som tuppar bjöd in till provlyssning. På den fronten var vi alltså tillbaka på ruta noll. När det gällde musiken var vi däremot någorlunda hjälpligt på ruta ett.

4.
För att som 10-12-åring i en småstad kunna hitta ny musik att utforska var man tvungen att skaffa sig rätt bra koll över alla tänkbara källor. Visst var det viktigt med tidningar, radio och TV; Okej, Poporama, Tracks, Video Beat, Bagen, Bommen, Metropol, Rakt över Disc, Radioman Serping. Men det räckte inte, komplement erfordrades. I mitt fall handlade det om att veta vilka som hade rekorderliga skivsamlingar. Allt eftersom mitt intresse eskalerade fick jag en inre karta över vilka i vår del av staden som var värda att besöka och jag gjorde det frekvent, ständigt på resa runt kvarteren med en skivpåse hängande över styret på min blå 3-växlade Monark.
Genom likasinnade kompisar och mina äldre systrar fick jag rätt så bra bild av vilka vägar man kunde gå och i villaområdet intill vårt bodde en fem år äldre grabb som hette Lasse. Han imponerade stort på oss småglin när tonårsgänget hängde i lekparken och han hade med sig sin bergsprängare med inbyggd svartvit TV. Dessutom spelade han i band och gav mig ibland någon av deras demokassetter, vilket var klart inspirerande. Jag blev dock mest nyfiken på hans skivor och jag började cykla över till honom titt som tätt för att kolla in samlingen.
Fascinerande nog var Lasse väldigt generös och släppte oftast in mig i sitt pojkrum i källaren där han också lät mig prova sin synthesizer. Inte för att jag minns några längre stunders vistelse där, men jag hängde ibland kvar och lyssnade medan han berättade saker om artisterna. En sak jag aldrig glömmer är när han berättade om Ian Curtis, vilket var första gången jag hörde talas om att någon tagit sitt eget liv. ”Varför skulle man vilja göra något sådant?”, grubblade jag i flera dagar efteråt.
Jag blev introducerad till Devo, George Clinton, Cabaret Voltaire, Malcolm McLaren, Japan, tidiga Human League(före Dare), Sisters Of Mercy och givetvis New Order och en massa annat. Det blev också min första kontakt med punken i form av Dead Kennedys ”Too Drunk To Fuck”! Visst var det lite fränt och spännande, men nog innehöll den lite väl lite syntar?
Lasse var egentligen bara en av många vars ringklockor jag nötte ut, men han var en av de mest inflytelserika. Betydelsen av att alla dessa några år äldre personer – polare, polares polare, polares storebrorsor och -syrror, mina syrrors pojkvänner och polare, mina föräldrars vänners tonårsbarn und so weiter – hade tålamodet att släppa lös en yngre glasögonorm bland sina käraste ägodelar kan aldrig skattas högt nog. Antagligen var det enklast att låta mig hållas så att de blev av med mig snabbare! Jag var dock väldigt rädd om deras skivor och noggrann med att återbörda dem i samma skick jag fick dem, vilket förstås gav access till ännu fler lån.
I vuxen ålder flyttade Lasse till Göteborg och skulle sedermera öppna – what else? – skivaffären Blenda, vilket gjort honom mer känd som Blenda-Lars. Förutom klubbarrangör och DJ är han numera en av krögarna som driver White Guide-rekommenderade dumplingrestaurangerna Dubbel Dubbel samt vegostället Folk.
Till Lasse och alla andra jag ständigt belägrade – från djupet av mitt hjärta – Tack!

5.
1993. Någonstans läste jag att den som sjunger i duschen är lycklig. Själv kände jag mig lycklig, men jag hade inte för vana att sjunga just där. ”Inte är jag sämre än att jag kan börja”, tänkte jag, för man måste ju leva upp till myten.
Hur mycket jag än försökte fundera ut den perfekta duschsångslåten var den enda jag lyckades frambringa till slut ”Round Here” från Counting Crows mångmiljonsuperdupersäljare August And Everything After, en skiva som tog folkrocken in i mittfåran långt innan Mumford & Sons ens var påtänkta och innan sångaren Adam Duritz började anse det viktigare att dejta Hollywoodskådisar – vem kan klandra honom? – än att skriva ordentliga låtar. Jag satt alltid och sjöng med texthäftet i högsta hugg och kunde snart sagt varenda låt utantill, allra mest ”Round Here” med sina långa, svepande textrader sjungna i synkoper.
”Step out the front door like a ghost into a fog where no one notices the contrast on white on white
And in between the moon and you the angels get a better view of the crumbling difference between wrong and right
As I walk in the air, between the rain, through myself and back again, where, I don’t know
Maria says she’s dying, through the door I hear her crying why I don’t know”
Om man blir lyckligare av att sjunga just den texten? Jag vet inte, jag… Viktigast av allt: man blir i alla fall inte olyckligare.

6.
1985. På Torggatan låg Kramfors då enda riktiga skivaffär, Present & Radio. Ursprunget till ”Present” har jag ingen aning om, men de hade en gång sålt stereo- och radioapparater. När jag hade upptäckt Depeche Mode och albumet A Broken Frame såg jag att där fanns en enorm replika av skivomslaget tryckt på en masonitskiva i affärens skyltfönster. På något sätt fick jag fram en försynt fråga om jag möjligen kunde få överta den vid nästa omskyltning och Åhman som drev affären bad mig komma tillbaka en vecka senare. Mycket riktigt var den min när dagen kom och jag hade fullt sjå att vinglandes transportera hem den på min redan omtalade blåa Monark. På väggen hängde den därefter under många år. Min jakttrofé.
Mitt emot Present & Radio låg Sonjas Damsalong som jag börjat besöka när morsan ansåg att herrfrisören på vägen upp mot Folkets Park inte höll måttet längre. Eller kan det ha varit hans digra hög med FIB Aktuellt i vänthörnan som hade viss inverkan? Howard Jones (ständigt denne grönsakshandlare från Southampton) hade nyligen släppt sitt andra album Dream Into Action och jag var helt betagen av hans fräsiga frisyr med ganska långt hår där bak, som liksom spretade utåt mot sidorna. En dag när jag satt i godan ro hemma hos några polare insåg jag att jag hade klipptid bokad om en kvart. Så grabbarna fick hänga med till frissan och vänta medan jag gick under saxen. När jag tappert försökte framställa exakt hur frisyren skulle se ut för den oförstående frisörskan fann jag till slut, frustrerad som jag var, ingen annan råd än att säga det rakt ut: ”Jamen, klipp mig som Howard Jones!”. Hand upp, den som tror att jag var nöjd efteråt. De närvarande missar för övrigt aldrig ett tillfälle att friska upp mitt minne med den episoden.
Ett par år senare satt jag åter i samma salong på min fjortonårsdag och bläddrade i de meningslösa frisyrkatalogerna när Ekot förkunnade att Cornelis Vreeswijk var död.
Som lågorna tändes och släcktes på den lilla gatstumpen.

7.
1985. Min roll under mellan- och större delen av lågstadiet var killen som spelade andrafiol bredvid sina coolare polare. Killen som var helt okej men ingen stjärna i idrott. Killen som var med i gänget men inte anförde styrkorna. Den som inte pluggade särdeles hårt men levde högt på sin snabba inlärningsförmåga. Snubben som var bra kompis med alla, inklusive tjejerna. Kort sagt, den smarta, rekorderliga glasögonormen med hyfsad talang för det mesta utom träslöjd. Och att ragga. Hur fan raggar man?
Junselelägret var och är alltjämt ett anrikt idrottsläger för ungdomar med upptagningområde i Västernorrland. Min kompis Martin och jag ägnade oss utöver fotboll och ishockey även åt orientering, varför våra föräldrar inkvarterade oss i en campingstuga för en veckas träning och navelsträngsklippning. I stugan jämte vår bodde en frejdig duo från Örnsköldsvik vars förnamn mitt minne förlagt, men märkligt nog fastnade namnet på deras stuga – ”Gåsen”. En av ”gässen” hade en riktig Adonis till storebror som också deltog i orienteringslägret; muskulös kroppsbyggnad, rågblont våglockigt hår och solbränd hy – en klon av Christopher Atkins i min mellansyrras favoritfilm, pubertetstårdryparen Den Blå Lagunen.
Mitt under lägerveckan, efter ett osedvanligt påfrestande förmiddagspass i skogen med s.k. blindorientering, intog vi lunch i den stora matsalen. Alla vi yngre kände stolthet över att Adonisen gjorde oss sällskap där vi hängde över våra tallrikar när han plötsligt vände sig om och hojtade till en makalöst snygg brunett vid grannbordet: ”Öh, Sollefteå GIF, vad heter du?”. Vi andra satt där som förstenade med pausade tuggrörelser i väntan på resultatet av detta högmodiga, djärva och rent av dumdristiga utfall.
Chocktillståndet gjorde att jag inte registrerade något ljudligt svar, men till vår stora förvåning log hon svalt mot honom innan de båda återgick till sina stuvade makaroner och köttbullar, men framför allt: alla överlevde detta våghalsiga och ogenerade raggningsförsök utan större men.
När vi lagom till kvällsfikat på led travade in genom kapprummet observerade vi storögt hur Adonisen och brunetten stod omslingrade i ett hörn och utbytte DNA. Somliga saker lär de varken ut i skolan eller på orienteringsträningarna.

8.
Året 2016 har varit svart sett till hur många älskade musiker och artister som lämnat oss. Varför just detta år har drabbat branschen så hårt kan ingen människa förklara, mer än att ju äldre vi blir desto bättre känner vi till de som lämnar. Men det borde samtidigt regleras av sig självt i takt med att både nya musiker och nya lyssnare fyller på underifrån.
Ingen återväxt i världen slätar däremot över de vi hittills vinkat farväl till: David Bowie, Phife Dawg, Merle Haggard, Olle Ljungström, Lemmy, Guy Clark, Prince, Freddie Wadling, Black (Colin Vearncombe), Maurice White, Vanity, Glenn Frey, Alan Vega, Billy Paul, George Martin och Clarence Reid är bara en del av listan. Chocken över Viola Beachs dödskrasch ska vi bara inte tala om. Faktum är att det stundtals varit så påtagligt att när Sinéad O’Connor i maj återfanns välbehållen efter att bokstavligt talat ha varit ute och cyklat jublade folk ikapp när nyheten spreds om att hon fortfarande var i livet.
Ett jävla skitår är vad det har varit.
Och det är i sådana tider jag brukar tänka på den 11:e december 1964, Sam Cooke och Justin Currie.
Cooke brukar allmänt krediteras som upphovsmakare till soulmusiken och varje gång han öppnade munnen vällde sammetstoner ur hans strupe. Den 11:e december 1964 dog han under mystiska, omtvistade omständigheter, ihjälskjuten på ett sjabbigt motell i Los Angeles under ett bråk som involverade en kvinna och motellägarinnan.
Samma dag som Cooke mötte sin banekvinna föddes ett gossebarn i Glasgow. Hans namn var Justin Currie och ledde tillsammans med gitarristen Iain Harvie bandet Del Amitri som stod för en lång rad förnämliga popsånger kryddade med Curries mjukt hesa röst. När bandet upplöstes inledde han dessutom en stadig solokarriär väl värd att bekanta sig med om man nu inte gjort det förut.
De stupade skall självfallet ärofyllt hyllas och aldrig glömmas.
Men hur illa det än är, hur stora tomrum som än uppstår, kommer det alltid att finnas andra som – åtminstone med tiden – fyller dem. De som sörjde Sam Cooke stod knappast med en snorfylld näsduk i hand och tröstade sig med att det ett par decennier framåt i tiden skulle stå en yngling med jättepolisonger i Skottland och fylla hans lucka. Men så försöker jag tänka. Så måste jag försöka tänka.
Att inget hindras från att börja bara för att något annat tar slut.

9.
1986. Att vara förälder till någon med ett så oerhört specifikt intresse var otacksamt ibland, inte minst för min käre far. Han gjorde en tjänsteresa till New York och fick naturligtvis i uppdrag av mig att inhandla en viss skiva, jag minns faktiskt inte vilken. Jag räknade ner dagarna till hemkomsten och var mer än lovligt förväntansfull när han överräckte en påse innehållande en maxisingel med en hip-hop-grupp jag aldrig hört talas om. Om antiklimax hade en färg var den totalt nattsvart. Jag blev fruktansvärt besviken och så sur att jag fick en slant av honom till en ny skiva som tröst.
Kort därefter kände jag dåligt samvete för att jag överreagerade erbarmligt. Det var väl klart att han inte hade tid att ränna runt i skivaffärer på jakt efter något obskyrt vax till mig, så han slet såklart åt sig vad som helst från nyhetshyllan i hopp om en lyckad chansning. Samtidigt var jag glad över att jag fick välja en ny skiva hemma i stan. Jag köpte – här famlar jag febrilt efter skämskudden – prinsessan Stephanie av Monacos LP innehållande singeln ”One Love To Give” som jag fattat tycke för. Ganska snart insåg jag att det var ett felköp och när en kompis till en kompis till en kompis lånade plattan och aldrig lämnade tillbaka den gjorde jag få eller inga ansatser till att jaga hem den igen.
Så jag höll till godo med den olycksaliga importskivan istället, en låt som med tiden blivit lite av en kultförklarad hip-hop-klassiker minsann. Och det kunde ha varit mycket värre. Man kunde ju ha varit kompisens kompis kompis som vägrade lämna tillbaka en lånad Stephanie-LP…
Härom veckan påminde jag farsan om episoden och han hade inga som helst spår i minnet från den, vilket kändes skönt.

10.
1986. För att spurta in lite klirr i kassan inför den stundande klassresan till Stockholm arrangerade klass 6B ett disco i Kramforsskolans numera rivna gympasal. Jag var högst drivande i DJ-frågan och såg till att ett gäng killar vars musiksmak harmoniserade med min egen anlitades. Bland dem fanns en smal kille med slänglugg och året äldre än mig som gick under namnet ”Myran” och var en person som jag visste hade koll på inte bara de senaste hitsen utan även de bästa nya maxisinglarna från aktade Bobby O, Digital Emotion, ZYX Records och Vinyl Manias egna etikett Beat Box.
Jag kunde knappt fokusera på att sälja popcorn och läsk, jag försökte hela kvällen göra mentala anteckningar över vilka låtar de spelat, anteckningar som ännu sitter ingraverade i skallen. Som sista tryckare för kvällen valde de en idag gravt daterad ballad med Väst-Berlinduon The Twins, de med syntpophiten ”Ballet Dancer” ni vet (eller också inte), och jag skulle bara ha den. Det var med vissa ansträngningar jag lyckades få tag i skivan från något postorderföretag till slut.
Andra året i gymnasiet hamnade plötsligt denne ”Myran” i min klass. Han blev istället ”Mange” med oss och jag kan skratta åt hur jag var uppspelt som ett litet barn när jag första gången skulle få komma hem till honom och gräva i hans 15-20 skivbackar men snabbt insåg att såväl tiden som vår egen musiksmak hade sprungit ifrån de en gång så avgudade maxisinglarna.
Tiden har däremot inte sprungit ifrån vår vänskap och jag är idag glad över att Mange fortfarande är en av mina allra närmaste vänner.

11.
1987. I sjunde klass var det lite fram och tillbaka med kompisar. Gamla konstellationer började svaja och det blev naturligt att söka sig fram bland andra klasser vars elever inte tidigare gått på samma skola. Jag läste franska med Leo, en udda figur med skön humor som klädde sig annorlunda, hade andra intressen men som jag insåg delade mitt kanske största: musik. Vi hade rätt kul under lektionerna dit han tog med sig sina indiska takråttor Bengt och Sigrid innanför rocken och vi började efter ett tag hänga även på rasterna. I biblioteket plöjde vi skivrecensionerna i något hi-fi-magasin jag inte minns namnet på, i varje nummer fanns alltid någon ny skiva från skivbolagen Nettwerk, Mute, Radium eller Play It Again Sam som tilldrog sig vår uppmärksamhet.
Leos familj var som inga andra jag hade träffat tidigare. De åkte på sommarsemestrar till DDR, vi i våran åkte…ja, inte till några kommunistländer i alla fall. Kontrasterna var stora när jag blev hämtad av farsan i hans tjänstebil där han spelade Lasse Stefanz jämfört med att ha gått ut från Leos hus till tonerna av att hans mamma spelade Billy Bragg. Men det var en härlig, snäll familj. Jag blev introducerad till body music, goth, synth, industri och allsköns alternativ musik. Vi lyssnade på Skinny Puppy, Clan Of Xymox, The Cure, Kraftwerk, Tangerine Dream, Laibach, Big Black och en hel massa liknande artister.
En gång på sportlovet i åttan tog vi två bussen ner till Sundsvall och plöjde skivaffärer iförda långa svarta rockar, svarta baskrar och svarta jeans. Två gothrockare i vardande utan att åtminstone jag visste om det. Vi måste ha sett rätt lustiga ut där i vår utstyrsel.
Med tiden gled vi sakta ifrån varandra tillbaka in i ordinarie kretsar på varsitt håll, men den period vi umgicks tajtare förblir en som satte sin prägel.

12.
Mark Kozelek vs The War on Drugs, del 1
2014. Ni som känner mig privat har förstås redan hört den här storyn till leda. Men hur ska jag kunna prata om mig själv utan att överhuvudtaget yppa något om en av de bisarraste händelser jag upplevt i min korta, modesta karriär som musikskribent, ja, kanske hela mitt liv?
Min första riktiga intervju med en artist genomfördes så sent som i april 2014 per telefon med The Creeps-trummisen Putte Ohlsson som förmodligen lurade upp mig på läktaren fullständigt med anekdoter som i somliga fall inte ens någon av hans bandkompisar hört talas om… Därefter tog jag mig an Titiyo, The Pains Of Being Pure At Heart och Gruff Rhys innan det i oktober var dags att träffa Adam Granofsky(aka Granduciel) från The War On Drugs.
Ni kan redan bakgrunden, men om inte: veckorna före intervjun hade präglats av vad som närmast kan beskrivas som en mobbingkampanj från Mark Kozelek efter att de båda spelat samtidiga set på varsin scen under en festival i Kanada när ljudet från War On Drugs läckte över till Kozeleks scen. Trots att det knappast torde ha varit deras fel blev den bredkäftade Kozelek så uppretad att han skrev disslåten ”The War On Drugs Suck My Cock” och hetsade vidare så fort han fick chansen.
Ingen från War On Drugs-lägret hade öppet uttalat sig om saken, inte ens bandledare Granofsky. Bandet hade heller inte låtit sig intervjuas och skulle nu inleda sin kommande turné på Münchenbryggeriet i Stockholm. Således fanns förstås tankarna på att ta upp det självklara ämnet som ingen troligen fått tillfälle att göra, även om min kollega Jonatan starkt avrådde mig. Men jag tänkte att om jag väntar till alldeles i slutet av vårt samtal och lite försiktigt tar upp det så kanske… Annars är det ju bara att backa.
Efter ett bra snack i tjugo minuter började det dra ihop sig, så jag lade fram det lite som att ”hoppas du inte klipper till mig för att jag frågar detta, men Mark Kozelek, vad hände där?”. Jag märkte att Granofsky blev allvarlig och först lite sarkastiskt sade att han aldrig hört talas om honom. Sedan släppte alla fördämningar. En lång harang innehållande så många ”fuck” att jag tappade räkningen efter åtta stycken flög ur hans mun, en väldigt trovärdig men häpnadsväckande version av saken. På bussen hem fick jag frågan av en vän om jag frågade något om Kozelek. Väl medveten om att jag satt med dynamit i fickan gled jag lite på svaret.
Ett par dagar senare publicerade jag intervjun. Svenska versionen gick ut på Kulturbloggen utan kontroverser. Den engelska dunkade jag som vanligt ut på Songs For Whoever. Eftersom jag anade att detta kunde vara av intresse för omvärlden mailade jag länken till intervjun till Stereogum och Pitchfork, mest bara för att testa om de nappade. Även de tveklöst största visade sig vara sensationslystna. Det tog inte ens en kvart innan Stereogum dundrade ut ett inlägg. När jag läste ingressen som i princip enbart fokuserade på alla ”fuck” kände jag en viss oro komma krypande. Var det här verkligen rätt? Och vad hade jag satt igång? Men jo, det var ju faktiskt inte jag som hade sagt allt detta. Dessutom hade jag sparat ljudupptagningen (som Granofsky redan okejat) som bevis utifall att han skulle blåneka till allt (vilket han sedermera inte gjorde).
En after work den kvällen med mina två närmaste vänner genomgicks som i en dimma av plingande notiser och glödande bloggstatistik och min mentala närvaro var högst frånvarande. Det var som en löpeld. Alla, då menar jag alla, hakade på den här snaskiga, klickgenererande rockbeefens nya kapitel: Pitchfork, Uncut, The Guardian, NPR, NME. Varenda rocksajt från Alaska till Auckland rapporterade om det och citerade lilla bleka, lönnfeta, svenska Songs For Whoever.
Men det var bara början.

13.
“A flag was flying at half-mast
And I was thinking about how everyone was dying
And maybe it’s time to live”
1987. Juni visade upp sig på det där sättet månaden helst ska göra de stora dagarna livet ofta vill göra till minnen. Små tidsangivelser instansade i våra stämpelkort. Tidig vardagmorgon, sol som i stadigt tempo ökade temperaturen med en grad Celsius varje kvart, ljumma vindar som tog sig från Kyrkviken över lägdorna, järnvägen och riksvägen, alla de hundratals metrarna upp till kyrkan. Trots att jag endast besökt den en handfull gånger, alltid vid samma tillfällen, har jag alltid beundrat dess natursköna läge i sluttningen vid södra infarten varifrån vyn rent av kunde antyda en mer utbredd, större stad än Kramfors egentligen är. Doften av blomster och nyklippt gräs pressade sig in i näsborrarna. Doften av den ljusnande framtid.
Inget av det där skulle betyda någonting alls överhuvudtaget den här dagen. Vita linnekavajer, pastellfärgade byxor, ljusa klänningar strömmade sakta från parkeringen upp mot skuggan från de stora björkarna vid grindarna där alla började samlas. Det var skolavslutning i sjuan. Men det var något som inte stod rätt till. Mitt minne kan ha gjort en ren efterhandskonstruktion, men något i luften, i atmosfären, i sinnesstämningen, kändes direkt olustig. Uppe vid gravstenarna stod niondeklassarna i grupper och grät. Kramade varandra. Satt på huk med händerna i ansiktet, skakandes, med tårarna framhulkade ur gränslös sorg och chock.
På min gata, längst bort i andra änden i en fyrtiotalsvilla med en trädgård smyckad av små statyer, rådjur och fontäner, bodde en grabb som hette Jörgen och gick i 9A. Hans klass hade kvällen före ätit gemensam avslutsmiddag på kinarestaurangen. Historien lyder att Jörgen var allergisk mot nötter. På hemvägen, endast några hundra meter från hemmet, segnade han ned i ett dike, kvävd av en igensvullen strupe. Beskedet nådde klasskamraterna där på kyrkogården, skolavslutningsmorgonen.
Barn och ungdomar i omgivningen miste livet under min och alla andras uppväxt. Den argentinska familjen som omkom i flygkraschen i Sydamerika kring jul. Den cyklande flickan som blev påkörd längs landsvägen. Kari som med sin moped krockade med en bil. Flickan som i stressen över att hinna med skolbussen rusade över riksvägen utan att se sig för. Sara som skar sig i handlederna. Klasskompisen Hasse som körde i hög fart utför ett stup ned mot älvstranden en snöig nyårsnatt.
Morgonen i gymnasiet när jag som vanligt var sen och ensam stod vid skåpet och plockade in kläder och ut böcker när rektorns röst plötsligt rasslade fram ur högtalarsystemet och meddelade att John var död. Rektorn berättade inte att John, den spjuveraktige som alltid hade en räv bakom örat och ett skönt garv att bjuda på, hade hängt sig hemma.
Och tvärtemot vad ni kanske kan tro minns jag er allihop, även er jag inte kände. Inte så att jag varje dag skänker er en tanke, men ni finns där och jag kommer aldrig att glömma er. Inget jag gjort eller gör kan bringa er tillbaka i livet, men jag tänker fortsätta att minnas samtidigt som jag tänker leva.
Lev nu.

14.
1989. Film som medium har alltid haft en massiv inverkan på känsloregistret, så pass att man ibland närt en önskan om att få uppleva vissa, ikoniska scener på riktigt.
Innan de flesta av oss förstod hur stor regissör Cameron Crowe skulle bli dök han upp med filmen ”Say Anything…”, på svenska lite buskisbetitlad ”Snacka Går Ju…”. Det var där jag första gången såg den oefterhärmlige John Cusack. I rollen som den ärevördige kickboxingslackern Lloyd Dobler var han som ingen annan karaktär i någon collegefilm jag sett varken före eller efter. En gentleman beväpnad enbart med en fascinerande persona och en fumlig framfusighet som lite på chans lyckades nå fram till den ouppnåeliga Diane Court. Saker han sade och saker han gjorde stämde inte överens med schablonerna och det var oemotståndligt att se.
Allt som oftast – ja, jag såg om den många gånger – var det besvärande att följa det unga, omaka parets relation när de anlände till den oförklarliga svackan som blev allra djupast när hon till synes utan egentlig anledning gör slut. Jag hade inte sett snubbar i övre tonåren torka tårar ur ögonen orsakade av hjärtekross förut. När han står i en telefonkiosk i hällregn och villrådig ringer sin syster (spelad av Joan Cusack, hans syster även i verkliga livet) för att dra läget var också ren magi; ”I gave her my heart and she gave me a pen…”. Besvärande som det var kändes det småningom mångfalt belönande att komma fram till scenen när Lloyd mitt i natten ställer sig med bergsprängaren i famnen utanför Dianes hus och spelar Peter Gabriels ”In Your Eyes” på högsta volym. Det skänkte hopp. Oavsett utfall var det en lösning. En ventil för obesvarade känslor.
Romantiken på film omsattes knappast till verklighet. På vilket vis man än tacklade en situation var enda utgången i slutänden en brutalt förlorad värdighet och ett hjärta ihopknycklat och slängt i rännstenen. Men ibland, när jag sitter där och lyssnar på ”In Your Eyes” drömmer jag mig bort till ett parallellt universum där de ljusa sommarnätterna aldrig tar slut, där en kort biltur med bestämt mål kan inge en fragmenterad strimma av hopp, där en sovande stad bara skulle veta av vilken vikt färden är, där den ljumma luften och lukten av dagg sipprar in genom de öppna sidorutorna, där känslor sitter på utsidan av bröstkorgen.
Och där något så simpelt som en popsång alldeles självklart och för en enda gångs skull kan vara det bästa vapnet i världen för att vinna en flickas hjärta.

15.
1989. Under åren mellan 10 och 15 år umgicks jag lika frekvent med tjejer som med mina killkompisar, men bara som just kompis. Mina polare hade den där lite farligare, mer utmanande approachen och själv förstod jag ärligt talat inte varför just de egenskaperna måste falla tjejerna i smaken. Vad var det för fel på att vara helylle? Ofta fick jag höra att jag var ”en svärmorsdröm”, en som kunde konversera belevat med allt och alla vare sig det handlade om föräldrar, småsyskon eller dementa gamla tanter. Men den typen av kvaliteter räcker sällan till att erövra hjärtan, inte minst bevisat av en handfull nobbar på chansfrågningar, vilket ledde till att jag helt upphörde med det. Hellre låta bli än att gång på gång låta självförtroendet åka på försmädliga nederlag.
I mitten av 9:an var tiden mogen att skaffa kontaktlinser efter åratals bärande av de oproportionerligt stora metallbågar Nyhetsmorgons Jenny Strömstedt skulle komma att ge en renässans dryga tjugotalet år senare. Skillnaden märktes direkt, och då talar jag ingalunda om brytningsfel eller att slippa immiga glas innanför gallret på hockeyhjälmen. Plötsligt var det som att jag gått från osynlig till synlig. Självförtroendet växte i takt med att en ny sorts blickar mottogs från tjejer i korridorerna, skolmatsalen och på discot. Här skall tilläggas att det var så undertecknad uppfattade det. Inga minnesbilder av bombardemang med kärleksbrev, slängkyssar, behåar eller trosor gör sig, trots allt, påminda.
Vid ett trettondagsdisco en månad efter att brillorna förpassades till badrumsskåpet lade jag märke till hur en tjej jag aldrig tidigare sett länge stod och iakttog mig. Hade jag gylfen öppen? En snorkråka i näsan? Båda delarna? Jag tittade tillbaka och vi log mot varandra. Sista dansen kungjordes av discjockeyn och till de inledande tonerna av ”Still Loving You” gled jag med högburen haka över golvet och bjöd upp. Hon luktade fantastiskt gott och jag tänkte att nu jävlar, nu har det vänt. Henne måste jag värna om.
När ljuset i taket plötsligt tändes och förtrollningen bröts insåg jag att jag måste säga något. Jag ville inte förlora momentum men kom bara inte på något klyftigt att säga, så allt jag fick ur mig var en fråga om varifrån hon kom. ”Bollstabruk”, svarade hon, och utan att jag hann hindra mig själv skickade jag iväg en harang som jag inte i min vildaste fantasi trodde att jag var kapabel till: ”Jävla blådåre!”. Jävla blådåre? Var det alltså det bästa den här charmiga svärmorsdrömmen – vars förmåga att knyta band till småsyskon och belevat konversera med mammor hade firat stora triumfer – kunde kläcka ur sig?
Två veckor senare var vi ihop. Tre månader senare gjorde jag slut. Men viktigast av allt: jag hade hittat min mojo.

16.
Mark Kozelek vs The War On Drugs, del 2
2014. Efter ett dygn hade jag äntligen lite smått börjat förstå vad som hänt när jag plötsligt av min vän Niklas fick en ny länk med kommentaren ”Det växer!”. Länken ledde till Mark Kozeleks hemsida och ett ljudspår titulerat ”Adam Granofsky Blues”. När jag lyssnade kände jag direkt igen orden, men hjärnan klarade först inte av att greppa det faktum att den illmarige Kozelek hade gått in på min webbsida, läst intervjun och sedan reciterat hela Granofskys harang om honom själv. Allt ackompanjerat av en enkel blues på akustisk gitarr kompletterad av hånfulla fnissningar. Allt började snurra ännu ett varv över jordklotet.
När krutröken efter några fullständigt vansinniga dygn – vansinniga allra mest i mitt eget inre – började lägga sig gick det så upp för mig: under all denna hysteri, allt detta vansinne, all denna jakt på sensationer, hade inte en endaste redaktör från alla dessa, i världens ögon, trovärdiga publikationer hört av sig och frågat om den här intervjun faktiskt hade ägt rum på riktigt. Vi tar det igen: INTE EN ENDA. Än idag har ingen kollat upp det. Samtidigt förnekade inte heller Adam Granofsky saken, men vad hade det varit värt när raketerna redan har börjat avfyras åt alla håll?
Det, om något, tycker jag att ni ska ta med er från hela den här långa historien. För det har onekligen jag gjort.
I ett försök till den ultimata twisten försökte jag få till en intervju med Kozelek när Sun Kil Moon spelade i Stockholm en månad efter mitt möte med The War On Drugs. Han brukar inte ge intervjuer under turnéerna, men förhoppningen stod till att hans narcissistiska ego kanske ville göra det om han fick veta att det var samma skribent. En fråga jag tänkte ställa var om han hade inte borde dela några eventuella royalties från “Adam Granofsky Blues” med Granofsky.
Jag hörde aldrig tillbaka, så det blev inget. Med facit i hand kanske det var lika bra. Allt annat hade nog varit mer än mitt oerfarna bloggarhjärta klarat av.

Mark Kozelek Responds To The War On Drugs With “Adam Granofsky Blues”

17.
1991. ”Kolla grabbar, han hade inget tanklock! Ha ha, vilket klantarsle! Du satte väl tillbaka vårt när du tankade, Juto?”
“Eh…”
Morsans röda Volvo 343 fick slita ont under många år, inte minst under 90-talets begynnelseår. Inte nog med att mellansyrran och jag konkurrerade hårt om nycklarna för att kunna göra vårt, morsan hade också den märkliga ovanan att vilja använda sin egen bil ibland. Dessutom åkte den onaturligt frekvent in och ut hos Leffe på OK-verkstaden. Mina egna äventyr med ”Röda Faran” var ibland som lagda med förbannelse, ömsom självförvållade, ömsom oförhappandes. En gång på väg hem från en Orup-konsert i Sundsvall lossnade avgassystemet framtill och backspeglarna visade inget annat än sprutande gnistor. En annan gång skulle jag imponera på min kompis Fredde och varvade upp motorn så högt jag kunde för att göra det årets burnout. Bilen tog ett mäktigt skutt framåt med det fjösigaste av däckskrik och de sista hundra meterna hem hackade bilen så betänkligt att det nästan kändes mer problemfritt att be någon dumpa åbäket i Gumåsviken åt mig medan jag funderade ut en vit lögn som förklaring.
När somrarna var som hetast tillbringades lördagkvällarna på Kornsjöstrand, ett danspalats vackert beläget vid en sjö sju mil bort som – no shit – hette Kornsjö. Andreas var fyllchaffis och innan vi lämnade stadsgränsen med siktet inställt på kvällens Jerry Williams-gig skulle jag bara tanka upp 343:an på OK-macken vid vår stads södra infart. När vi sedan ber en bön för att rishögen ska orka stigningen uppför Gålåbacken observerar Johan att en mötande bil saknade tanklock och hånfullt utbrister den i normala fall retoriska frågan om jag skruvade tillbaka locket kvarten innan.
”Eh, shit, alltså jag vet fan inte om jag gjorde det… Stanna för fan!”
Grabbarna tror att jag skämtar medan jag börjar få kalla kårar längs ryggraden. Mycket riktigt. Lockhelvetet sitter inte där när jag allvarsamt går ut och tittar under depåstoppet. Vad fan gör vi nu? Mitt brukande av bilen hängde på en skör tråd och jag ville inte riskera att hamna på cykeln för återstoden av sommaren.
Efter att först, under högljudda burop, ha vänt tillbaka till stan och letat fattade vi gemensamt i bilen, tre fylltrattar och en fyllchaffis, det enda rätta beslutet: vi måste sno ett likadant lock från någon på den gigantiska parkeringen på ängen utanför danspalatset. Sagt och gjort. Vid ankomst, när andra gjorde sitt bästa för att i rusdimman spana in det motsatta könet gled vi runt och spanade in 343:or. Vi trodde lyckan var gjord när vi hittade en silverfärgad juvel stående i en undanskymd del av området, men när vi skulle komplettera Röda Faran passade fanskapet inte. Fel årsmodell!
Det var bara att göra en ny raid mot en annan 343:a och när vi slutligen hittade en och ryckte loss locket hörde vi Jerka inleda avslutande Who’s Gonna Follow You Home? – jag är än idag övertygad om att det låg en stor realistisk och dramaturgisk innebörd i kombinationen mellan låttiteln och våra förehavanden – så att vi i tidsenlig anda fick fullborda vårt uppdrag till tonerna av en Norell/Oson/Bard-komposition.
En bil angjorde den kvällen Kornsjöstrand utan tanklock. Två andra lämnade platsen i motsvarande skick.

18.
1993. Rökpelarens vridningar och vändningar indikerade tydligt vindens riktningar mot den klarblå, molnfria himlen. Det var söndag middag och Uffe, Jonny och jag hade krånglat oss ut till Åkersberga från Solna den felvalda senvägen via Valhallavägens köer för att hämta ärligt langat vin och öl eftersom den äldste av oss snöpligt nog fortfarande var en månad ifrån att få gå och köpa ut själv. Efter två på fler än ett sätt genomblöta nätter i Vattenfestivalens myller hade vi mot slutet lämnat vår fjärde musketör Andreas kvar i Stockholm där han avvek för solsemester med flickvännen. Vi övriga skulle byta storstadspulsen mot det mytomspunna, partajbenägna Borgholm och nu betraktade vi på håll förödelsen man en stund tidigare rapporterat om i radio. Det var som om Essingeleden själv låg i chock över JAS-planet som kraschat på Långholmen, mitt under drottning Silvias namnsdag och allt.
Efter att vi trasslat oss ut ur kaoset i Stockholm lade vi händelsen bakom oss och såg fram emot att angöra Öland istället. Vid ankomst till campingen i Köpingsvik fick vi en olustig känsla. Det var oroväckande ödsligt där nere och vi fick mycket riktigt av några avresande jämnåriga veta att säsongens sista disco hållits kvällen innan. Antiklimax galore. Nåväl, vi hade vårt goda humör, vår goda gemenskap och inte minst hade vi alkohol – tre inte helt betydelselösa ingredienser i receptet för en bra vistelse – så vi smällde upp tältet och hällde upp spånken medan vi började bekanta oss med några tappra kvarvarande själar i tältet intill.
De visade sig vara en trio sympatiska tyskar från Kraftwerks hemstad Düsseldorf och i sitt sällskap hade de en bohemisk göteborgare vid namn Martin som blivit utkastad hemifrån och liftat sin väg till Öland där han tagits under tyskarnas beskydd. Vi blev allt bättre och bättre bekanta med varandra i takt med att vi intog mer och mer dryck och medan vi satt där rullade plötsligt ett par frejdiga Kalmartjejer på cykelsemester in bredvid oss. Det var inget annat än en självklarhet för oss att gentlemannamässigt hjälpa dem med tältet och den två kvällar korta vistelsen utvecklade sig till ett gyllene skimmer av tältpinnar som frekvent snubblades över, dricka som ständigt tog slut, utflippade Yatzyturneringar där förloraren fick bada näck framåt de svarta småtimmarna i det ljumma, långgrunda havet i det kalla skenet av ett par ficklampor som blev till mindre och mindre ljusprickar ju längre ut i sundet man tog sig.
Musik spelades också. En väldans massa musik. Så pass att vi fick skramla till nya batterier i tyskarnas bergsprängare. Volker, den mest tongivande av våra dryckesbröder från Ruhr, spelade nya albumet från ett band baserat i deras hemstad. Första låten handlade om en änka som köpt en radiostation för sin bortgångne mans arv och upplät den till alla ensamma själar där ute. Vi blev helt förtrollade av den vackra balladen, möjligen accelererat av andra faktorer givet omständigheterna.
En road trip med aningen taskiga förutsättningar förvandlades till ett skirt minne skapat av några brokiga, omaka själar som fann varandra där på en öde camping och jag är tveksam till att allt hade fallit lika väl ut om vi istället hade lyckats tajma högsäsongen bättre.

19.
1993-1994. Tvångströjan. Du som legat i småstadens vagga vet eventuellt vad tvångströjan innebär. Man blir en person, hamnar i ett fack, tilldelas en roll. Nödvändigtvis inte överensstämmande med vem man är. Normer styr, kategorisering råder. Sedan kommer man inte ur den.
Hade jag fått välja uppväxt hade jag valt min egen hundra gånger av hundra. Kärleksfulla föräldrar som alltid har ställt upp, alltid har skjutsat, alltid har lyssnat, alltid har givit förtroende. Två äldre systrar som på gott och ont gjort sitt för att fostra lillebror som till slut blev 195 cm liten. Systrar som ständigt tjatade om hur viktigt det var att behandla tjejer med respekt och att alltid vara noga med att tvätta sig och använda deodorant eftersom “ingen vill ju vara ihop med en slusk”.
Men uppväxten kan också vara en enda lång casting. Man testar och testas i olika roller, man hittar rätt och man hittar fel, man trivs och man vantrivs, man bjuds in med hjärtat och man bjuds in med armbågen, man tackar ja och man tackar nej. Jag ställde till slut inte upp på det. Inte för att någon annan för den skull straffades, utan för att jag inte kände att jag var ärlig mot mig själv.
Vänner drog men den lilla staden bestod. Under lördagkvällarna på Hotell Kramm lufsade man runt, runt, varv på varv i jakt på något nytt, men möttes av samma ansikten gång på gång. De där varven blev nästan till en roterande metafor för ens liv. Groundhog Day kändes varierande i jämförelse.
Sista tiden i Kramfors, särskilt innan beslutet om att flytta till Stockholm, präglades av en rastlöshet och en del grubblande över framtiden. Jag hade förvisso fått ett eftertraktat jobb på flygplatsen som jag älskade, men andra faktorer spelade in: uppbrott med flickvännen, ovisshet över yrkesval, vänner som flyttade en efter en. Ishockeykarriären som aldrig blev något eftersom jag antingen var alldeles för dålig eller inte kom överens med en tränare eller mest troligt en kombination av både ock.
Innerst inne ville jag allra mest till något nytt och inte bort ifrån det gamla. Flygplatser hade sedan barndomen känts som en portal mot det mytomspunna, okända och spännande. Mot upplevelser. Mot världen. Mot livet. Mot drömmarna. Så jag drog jag också. Till Arlanda. Sveriges största portal.

20.
1994. Den sommaren glömmer ingen, inte heller jag. Inte enbart för VM-bronset, utan för att det innebar mitt livs dittills största omställning i livet.
Veckorna fram till att flyttlasset gick en lördag morgon i juni innehöll många sista nätter med gänget. Kvällen före flytt var det skolavslutning och jag var förvisso fyllchaffis men uppe till fyra på morgonen och jag minns hur jag i höjd med Iggesund tvingades stanna på en rastplats och daska mig själv på kinderna stenhårt när det inte räckte med samtliga fönster nedhissade för att hålla mig vaken.
Tomheten som infann sig när jag i Västberga vinkade av mina trygga föräldrar var monumental, men jag såg samtidigt fram emot att få börja nya jobbet på Arlanda redan dagen därpå. Naivt nog räknade jag restid i kilometer utan hänsyn till miljonstadsköer och kom följaktligen 1,5 timmar för sent redan första arbetsdagen. Chefen skrattade bara och skakade på huvudet och jag hittade sedan snabbt in i både jobb och rytm.
Vädret var konstant fantastiskt och att få utforska huvudstaden under de förutsättningarna bäddade för en bra start. Där gick till och med att ratta in reklamradio och Bandit blev min favorit, det gamla rebelliska Bandit med engelsktalande programledare! Min kompis Patrik hade flyttat ner året före och vi växlade mellan min lägenhet vid Telefonplan och hans i Årsta då vi såg fotboll halva nätterna och som uppvärmning spelade skivor för varandra. Hans skivsamling var gedignare än min och framför allt mer varierad, så han introducerade en hel del nya grejer för mig som 70-talssoul, nyare hip-hop, Portishead och David Bowies 70-tal.
Allt som tidigare verkat omöjligt blev mer och mer problemfritt för varje match som gick. Inte bara i VM utan i livet som helhet. Vi satt på gräsmattan i Rålambshovsparken och såg Kennet Andersson göra ett drömmål mot självaste Brasilien och vi tog vilken buss som helst därifrån när alla 20.000 andra skulle hemåt och åkte givetvis långt åt helvete fel. Men vad gjorde väl det? Vi hade ju kryssat mot världens bästa land! Efter straffdramat mot Rumänien åkte vi in och firade i stan och träffade vid fontänen i Kungsan på min gamla klasskompis Camilla som plötsligt blev upplyft av en euforisk främling som slängde ner henne i vattnet med kläderna på. Det var helt galet allting.
När bronset var bärgat insåg jag att jag hade kvällsskiftet på Arlanda vid hjältarnas hemkomst. Därför höll jag koll på det chartrade SAS-planet i monitorerna och bytte bort en flight för att kunna smita iväg och ta emot dem på en ramp utanför terminal 5 ungefär där nya terminal F nu ligger. Mitt passerkort gällde ingalunda för vistelse där ute, men jag tog en rövare och hoppade på en terminalbuss för att sedan få lift med några tekniker som också skulle dit. Jag stod bara några meter från trappan och när Ravelli stack ut huvudet började vi skandera att han skulle hjula. Givetvis gjorde han det!
Ensam i storstan blev jag då inte. Under Vattenfestivalen blev min lägenhet ett hotell och polarna vällde in.
Ljusare start för mitt nya, vuxna liv kunde jag aldrig ha fått.

21.
Ni har insett att mitt minsta bekymmer är huruvida det finns någon återväxt inom ny musik eller ej. Däremot är jag desto mer oroad över om antalet bandnamn är på väg att ta slut. Vad vi i samhället än registrerar så minskar de lediga alternativen i takt med det ökande antalet upptagna, om det så är bilars registreringsnummer, personnummer eller telefonnummer. Någonstans är artist- och bandnamnen också på väg att ta slut, såvida det inte beror på sinande fantasi?
Hos streamingtjänsterna vållar namndubbletterna stora bekymmer både för registervårdarna och användarna. Allra värst är det med de fåstaviga namnen. Hur många av oss har inte försökt avnjuta ett favoritband som XTC men till en början fått plöja igenom tysk dubstep innan vi hittat rätt? Sedan ett par år är nu dessa separerade till två egna poster, gudskelov. Soloartister som endast använder sitt förnamn är dömda att bli förväxlade åt alla håll och kanter. Sahara Hotnights-Maria gav i våras, möjligen en smula naivt, ut sin första briljanta singel ”End Of Conversation” på det sättet innan hon själv eller någon annan var klok nog att lägga till Andersson. Nästan alla de större artisternas registerposter är sanerade från slaskutgåvor, men någon måste snart slå ett slag för de som saknar multinationella skivbolag eller ambitiösa independentetiketter som uppbackning. Exempelvis blir en av tidernas bästa låtskrivare i Mick Head och hans Shack plötsligt en obskyr rappare eller afrikanska beats beroende på vilken utgåva man väljer. Här måste jag börja sätta ner foten. Rättighetsinnehavarna får börja ta sitt ansvar eller också får de lämna över dem till artisterna. Eller är det vi fans och användare som ska ta den matchen? Va’?
Fenomenet med namnkrockar är intet nytt: hur i all sin dar kom ett band som Nirvana undan? Och tittar man i loppisarnas skivbackar hittar man garanterat Oasis på vinyl, men knappast innehållande en spottande och fräsande frontman från Manchester med buskiga ögonbryn. Vanligast har namnkrockarna varit över Atlanten då den brittiska och amerikanska marknaden har mötts i någons utlandslansering och insett att Nästa Stora Grej redan funnits i 20 år på ena eller andra sidan pölen. Lösningen har då varit det enkla till lägget, som t.ex. ”The London” Suede eller Squeeze ”UK”.
Efter tidiga 60-talets cementerande av ”The”-prefix och medvetna felstavningar(Beatles, Byrds, Cyrkle osv) har en viss vidareutveckling skett i form av ”Thee”, ”That”, ”Those”, ”Them” och så vidare.
Symbolen, någon? Prince var mig veterligen dessutom först (av de stora) med att skriva ut ”you” som ”U”, ”for” som ”4” och ”two” som ”2”.
Kreativiteten i takt med den under decennierna ökande datoriseringen har lett till nästan missbruk av tangentbordets alla tecken utöver bokstäverna: [ingenting], !!! och Beak> är bara några exempel. Största klyschan av dem alla måste dock vara dollartecknet som otroligt nog fortfarande tilldrar sig sina utövare. Ingen verkar vara R&B eller hip-hop ”på riktigt” om man inte gör som Joey Bada$$ eller Key$ha och då var de inte ens först på långa vägar. Senaste trenden som råder är den där band- eller artistnamn skrivs ut i VERSALER och med enbart knsnntr: SBTRKT, MSTRKRFT, GRMLN, SNBRN und so weiter. Det var originellt när någon gjorde det första gången, men nu börjar det bli rena missbruket. Kan jag få köpa en vokal åt er?
En annan variant som dykt upp på senare år är att plocka en random celebrity och göra spinoff på dennes namn: Com Truise, Ringo Deathstarr, Elvis Depressedly, Chet Faker. Dale Earnhardt Jr Jr var extra finurligt fram tills de nyligen bytte till endast Jr Jr för att – nähä? – undvika förvirring.
Ironiskt nog är det allra vanligaste bandnamnet man kan spåra upp inget mindre än ”Nameless”/”The Nameless”, som radas upp i hela 33 st rena träffar på Discogs. Då har vi ändå inte räknat alla de namnlösa hobbyband som aldrig haft en anledning att fundera över vilket typsnitt som skall pryda ett skivomslag.
Personligen är jag så gammaldags att jag fortfarande gärna ser ett ”The”-prefix. Så jag har faktiskt ett bandnamn jag kan skänka bort till den som saknar ett:
The Glocksmiths.
Glock-smiths. En simpel ordlek med låssmed, vapensmed och vapnet Glock. Lite lagom farligt och slyngelpunkigt. Och inte minst; ett ”The” framför.
The Glocksmiths. Smaka på det.
Det var så lite så.

22.
Film är och har alltid varit en stark uttrycksform som satt sin prägel på mig. Under VHS-eran såg man om filmer gång på gång om inget annat fanns att tillgå, inte som idag när det bara är att bläddra fritt. När jag flyttade till Stockholm skaffade jag Filmnet, det som idag heter C More, och det gav möjlighet att upptäcka rullar man annars inte hittat till.
Det var där jag upptäckte Edward Burns. Han är en halvlyckosam skådis som tar roller i medelstora till storfilmer för att finansiera sina egna projekt där han både regisserar och spelar huvudrollen. Hans första film Bröderna McMullen uppmärksammades när den vann pris för Bästa Film på Robert Redfords Sundancefestival 1995. Året därpå kom She’s The One som var ett slags uppgradering av McMullen med större namn. Nästan alla hans filmer utspelar sig i New York med omnejd och varför jag fastnat för just dem är svårförklarligt. Vänskap, relationsproblem, välskriven dialog och så en igenkänningshumor som aningen mer skruvad än i verkligheten, om än inte i närheten av den i Seinfeld.
Påfallande ofta blir jag en blödig jävel när det jag tittar på utspelar sig i en småstad, när storyn bygger på att huvudkaraktären antingen hamnar där eller kommer ”hem”. Några exempel, både låga och höga: Doc Hollywood (lågt), Sova Med Fienden (lågt), Grosse Point Blank (högt), No Looking Back (högt, av nämnde Ed Burns) och TV-serien Ed (högt, “bowlingadvokaten”, ni vet). Allra mest älskar jag nog Beautiful Girls (av sorgligt bortgångne Ted Demme) där Timothy Hutton kommer hem för en high school reunion och det blir en mental process där han rannsakar sitt liv både framåt och bakåt.
Någon med hjärnskrynklarutbildning kan säkert ställa något slags diagnos för vad jag har, men gissningsvis är det en kombination av att ibland sakna småstadslivet och kanske fantisera om hur det kunde ha varit.
Inte många av mina 2-3 återbesök per år till hemstaden har haft någon aura av att vara som på film. När jag tänker efter, verkligheten ska väl heller ha det, va’?

23.
1995. Det var inga som helst problem att sätta grabben i storstan. Däremot behövdes någon som satte storstan i grabben.
Lukas och jag jobbade samma skift på Arlanda. Vi bodde bara ett par kvarter ifrån varandra på var sin sida Valhallavägen i höjd med Tessinparken och var endast ett par år, till hans fördel, ifrån varandra i ålder. Han kom från en åtminstone tidigare välbeställd familj och jag försökte bara hitta min plats i tillvaron. Ärligt talat vet jag inte hur många svängar vi gjorde Östermalm-Arlanda och tillbaka i varandras sällskap, men det var många och till slut var vi som det där gamla gifta paret alla gör en grej av att dra liknelser till (som jag). I bilen lyssnade vi på Bandit och all alternativrock de spelade, vi träffade till och med Dave Nerge, i radio mer känd som vår favorit Dave In The Morning, på en fanträff, vi satt framåt nattkröken och såg filmer tillsammans hemma hos honom medan hans sambo sov som ett barn i rummet intill. Inför en möhippa för vår kollega Pernilla agerade vi mullvadar och upplägget var så detaljplanerat att vi jublade som uppspelta, bubblande barn när hela blåsningen hundraprocentigt gick i lås.
Han startade efter ett tag ett konstgalleri där jag närvarade vid vernissager med Ardy Strüwer, Peter Wahlbeck och Louise Boije Af Gennäs. Jag följde med på middagar och alla möjliga sammanhang och platser jag aldrig närvarat vid eller besökt annars. Varje vecka var en ny upplevelse.
Allra viktigaste lärdomen var att släppa fram sin personlighet. Att aldrig vara rädd för att ta ut svängarna. Det kan nog ha varit en av de mest betydelsefulla lektionerna någonsin. Oavsett om det handlade om att i nödfall ta bussfilen eller snacka sig in på ett uteställe.
Bold is beautiful.

24.
1996. Vi var unga, vackra och glada. Framför allt var vi lediga från vårt skiftjobb på Arlanda och väldigt partybenägna. Valet av lokal blev Collage, den legendariska nattklubben belägen på den del av Smålandsgatan som sedan 2008 går under namnet Ingmar Bergmans Gata, där vårt sällskap om åtta personer runt 23-tiden anlände lätt fryntliga efter en förfest hemma i min andrahandslägenhet på Gärdet.
Tjejerna ville genast gå och dansa. Det ville inte jag. Där jag numera fullständigt skiter i om mina moves är coola nog för omgivningen var jag på den tiden desto mer mån om saken. Jag ställde mig vid sidan om. Accessoarer, kavajer och annat staplades i rask takt i en hög över mina orangutangarmar och jag kände mig smidig nog att fortsätta sippa på en drink när jag efter många om och men skapade mig en smula rörelsefrihet genom att låta handväskorna dingla över mina axlar. Ensam där jag stod vid kanten av dansgolvet och rofyllt betraktade euforin över varje frammatad “Mr Vain” eller “Rhythm Is A Dancer” uppsöktes jag plötsligt av en främmande typ som sade något ohörbart. Eftersom en högtalare intill oss gjorde sitt bästa för att hörselskada folk med Haddaways ”What Is Love” gjorde jag som vanligt och böjde ner huvudet från 195 cm höjd för att komma närmare främlingens mun med mitt öra.
Min första reaktion är att undra vad i helsefyr hans hand gör i min väninnas handväska. Den andra är att likt salig Steve Irwin grabba hårt tag i hans arm och rycka upp den medan jag i grova ordalag ställer den smått uppenbara frågan om vad han ägnar sig åt. Svaret uteblir eftersom han sliter sig loss illa kvickt och som den packåsna jag är har jag svårt att ta rygg. Vi kontaktar raskt vakterna som med hjälp av ett tydligt signalement på hans karakteristiska skjorta lyckas gripa förövaren inne i lokalen medan polis tillkallas.
Utanför entrén lämnar vakterna över ficktjuven till en polispatrull. Nästan. Fanskapet lyckas slita sig loss och sätter av i en jädra rulle nedför Smålandsgatan i riktning Norrmalmstorg.
Där kunde storyn ha slutat. Men dagen därpå får jag höra att den fortsatte i en fullständigt osannolik actionfilmstwist. Några av tjejerna i mitt sällskap åkte taxi hem senare på natten och pratade om incidenten. Det visar sig att samme taxichaufför tidigare under kvällen haft en civilpolis i bilen som fick larm om en flyende brottsling i trakten av Norrmalmstorg. Chaffisen beordras att köra mot rött och strunta i allt vad regler heter och längs Hamngatan får polisen syn på vår långfingrige vän. Taxin nitar, polisen gör tidernas John McClane och kastar sig i ett pantersprång över ficktjuven som nu är fast på riktigt.
Några veckor senare vittnar jag i Tingsrätten och pekar ut honom. Exhibit A: hans vita skjorta med ormliknande, ringlande broderier. Den tilltalade hade en hel räcka fula hyss i bagaget och fick ett kännbart straff. Vi andra fick en historia att berätta på tusen och en fikarast.

25.
1996. Bakom varje halvlyckad musikskribent döljer sig en misslyckad amatörmusiker. Eller, “musiker”. Och det är nästan att skymfa alla amatörer.
Tro det eller ej, men ett decennium efter äventyren med elorglarna skrev jag faktiskt låtar och drömde om att bli en ny Eddie Vedder, Bill Janovitz, Jocke Berg eller Thom Yorke. Via min radarpartner Jörgen dök möjligheten upp att spela in ett alster i en studio som var en ombyggd kyrka i Ö-vik, inte långt från Kempehallen. Låten hette ”Faith?”, gick i moll (även mina glada låtar gick i moll) med arrangemang enligt “lugn vers-kraftfull refräng”-modell, och var en indiepopdänga lika tidstypisk som mitt då hakprydande bockskägg. Texten och titeln svamlade om någon tjej som inte gick att få omkull och att man därför, av alldeles uppenbara skäl, borde ifrågasätta Guds existens (därav det mycket, mycket viktiga frågetecknet i titeln). Inspiration togs förmodligen från Depeche Modes ”Blasphemous Rumours” och XTCs ”Dear God” med en dold underton av 2 Live Crew. Ironiskt – eller inte – med tanke på lokalen vi befann oss i.
En trummis vid namn Martin anlände med skjuts av sin flickvän i en alldeles för liten bil i förhållande till hans alldeles för stora trumset. Så pass att en cymbal rullade iväg i nysnön när bakluckan öppnades, men jag fångade som tur var upp virveln i fallet. Martin hade en metronomisk hjärna och varje tagning satt exakt på sekunden lika lång, 3.21 har jag för mig. En okänd kanadensisk keyboardist med moppemustach, hästsvans och bakochframvänd keps blev inkallad av oklara skäl för att lägga på någon vindbruseffekt och fejkhammond. Mitt stoltaste ögonblick var när han i frustration utbrast ”That’s a weird fuckin’ count!”, efter att han i flera omtagningar misslyckats med att komma in rätt i refrängen, en följd av min ambition att alltid försöka kombinera slagkraftiga (nåja) melodier med udda ackordföljder och ibland förkortade takter.
Istället för att jag skulle fördärva hela låten med min fjuttiga stämma fick Jörgen vråla halsen ur sig i refrängerna, långt ovanför hans vanliga register. Jag vill tro att det var här han lade grunden till den råruffiga bluesröst han sedermera släppte lös i Captain Bluebeard. Verserna, med ackordföljd i fallande A-moll snodd från den ett par år tidigare populära ”7 Seconds” med Neneh Cherry & Youssou N’Dour, blev min uppgift och det gick med nöd och näppe. Mitt amatörmässiga basspel kvarstod dock och så länge det blev rätt toner hade producent Brian överseende med de osynkade anslagen. Jörgens stabila gitarrspel höll alltjämt skenet uppe.
Efter 10 timmars kamp mot de egna bristerna stod resultatet slutligen klart. Förhoppningarna om världsherravälde tynade långsamt bort under första genomlyssningen av slutmixen. Det som på förhand skulle bli en ny ”Kräm(Så Nära Får Ingen Gå)” eller ”Creep” hade istället formats till någon keyboarddriven plattityd med ostiga gitarrer som fått sin obligatoriskt skitiga distortion borthyvlad, och jag minns att jag i bilen hem tänkte ”hade ens Europe lagt den här på en B-sida?”, men på något vis var man ändå väldigt stolt över att ha fått ihop det hela. Dessutom väldigt tacksam över att ha fått chansen. Inte många skulle ödsla dyrbar studiotid på en sådan klåpare.
Vad hände med ”Faith?” då? Det sista jag hörde var att den ett par månader senare hamnade på någon demo-CD som skickats till ett skivbolag i Schweiz. Det sista någon någonsin hörde av låten, gissningsvis. Om världen bara visste vad den gått miste om i alla år.

26.
1997. För de flesta av oss kräver ens yrke ibland offervilja och som flygbolagsanställd var jag tvungen att offra en vecka på att delta i en utbildning i hur man spårar försvunnet bagage trots att jag inte ens hade just de arbetsuppgifterna. Min offervilja multiplicerades ganska radikalt när det visade sig att utbildningen ägde rum i London. Mina två kvinnliga kollegor som gjorde mig sällskap var ganska mycket äldre än jag och ganska nöjda efter varje kursdag, så när vi kom till hotellet vid Earl’s Court stannade de båda kvar för att äta middag och vila medan jag själv bara dumpade kursmaterialet på rummet och drog iväg mot Soho för att plöja skivaffärer.
Jag hade återupptäckt mina gamla favoriter The House Of Love efter några års brejk och plockade på mig klart godkända Babe Rainbow, mediokra Audience With The Mind och hopkoket A Spy In the House Of Love. I ett gathörn plockade jag även åt mig det aktuella numret av gratismagasinet What’s On där jag ögnade igenom alla veckans livespelningar. Eftersom jag inte tror på Gud måste det ha varit ”bara” en slump, men vem skulle spela dagen därpå om inte Guy Chadwick själv! Han var i färd med att släppa sitt första och hittills enda soloalbum Lazy, Soft And Slow och skulle göra en releasespelning på The Borderline, ett källarhak som skapt för magi på en bakgata till Charing Cross Road.
Sagt och gjort, jag var på plats för spelningen och fick se honom köra igenom albumets samtliga låtar med några House Of Love-klassiker som extranummer, däribland ”The Beatles and The Stones” och ”Fade Away”.
Utbildningen fick jag aldrig användning av, men den veckan i det förlovade landet var förstås givande på helt andra sätt och jag kärade ner mig på allvar i London. Föga anade jag då att jag mindre än ett år senare skulle flytta dit.

27.
1999. Perrongen på tågstationen i West Hampstead var förvånansvärt tom trots att nästan 76.000 åskådare besökt Wembley denna lördag. Allt medan folk så sakteliga började strömma till vek jag ihop den gulblå halsduken och stoppade den i kavajfickan. Hur nyckfullt det brittiska vädret än kan vara en eftermiddag i tidiga juni betingade de halvklara skyarna knappast en halsduk över nacken nu när matchen dessutom var spelad. Sverige hade klarat 0-0 borta mot ett valfotat England som inte alls fick igång David Beckham, Alan Shearer eller Andy Cole mot det strikt organiserade svenska försvaret och symptomatiskt för hemmalaget var att en övertänd Paul Scholes redan 20 sekunder in i matchen attackerade som en påtänd gatukrigare och försökte träffa vilken kroppsdel som helst på Håkan Mild, bara han träffade Mild och inte bollen. Det blev revbenen som fick ta emot sulan och på vägen dit tog dobbarna med sig halva låret av bara farten. Båren fick bekänna färg innan sjukvårdspersonalen ens hunnit bänka sig bakom reklamskyltarna.
Flygbolaget jag arbetade för var under flera års tid det engelska fotbollslandslagets officiella transportör och vår försäljningsavdelning tilldelades i sann ryggkliaranda ett knippe biljetter. Eftersom jag var känd som ”the Swede” med min 1,95 m långa lekamen och min 1,95 dm breda ständigt glappande käft inbjöds jag till att åka med på matchen eftersom det nu råkade vara mitt moderland som skulle sänkas av de stolta men ständigt överskattade Three Lions. Vår uppvärmning och vårt paussnack ägde rum i pubmiljö och även om promillen inte nådde Gazza-nivå var det alltjämt ett ölfryntligt och avslaget gäng kollegor som samlades där på stationen för hemfärd.
Vi kom att tala om ett par ej närvarande kvinnor på min avdelning som båda hette samma sak i förnamn men som jag i förbigående konstaterade att ”bara en av den gökar med chefen, dock”, ett rykte jag hört från dag ett om min chef och hans underställda som jag antagit var allmän sanning. Eller inte. Stämningen blev genast påträngande och jag kände hur kallsvetten började flöda när alla inom en millisekund flockades kring mig som om jag avslöjat vem som mördade JFK eller vilket öde som egentligen drabbat Lord Lucan. Inmålad i ett hörn kved jag fram ”Eh, alltså jag vet ju inte, men det går ju rykten…”. ”Oh come on, Tommy, there must be some truth to it, you can’t backpaddle now!” mjölkade de allra mest sensationslystna.
Resten av helgen mådde jag lindrigt sagt inte bra. Måndagen såg ut som en solklar sjukskrivning tills jag insåg att om mina dagar på firman ändå var räknade skulle det åtminstone vara bättre att få veta skyndsamt än att dra ut på plågorna. Väl på kontoret lade min närmaste kollega Andy på ytterligare några kilon på mina axlar genom att gladeligen informera om att den jag skvallrat om dessutom privat var vän med en av kvinnorna i mitt Wembleysällskap. Efter en förmiddag utan tillstymmelse till produktivitet och åtta toalettbesök ringde chefen och kallade in mig till sitt rum. Jag minns att jag började samla ihop mina personliga tillhörigheter innan jag med tunga steg och förlamat sinne lufsade bort till honom. Nu jävlar. Nu skulle jag ut.
”Tommy, trivs du hos oss?”, frågade chefen. Jag förmådde inte ens prata, utan nickade avvaktande. ”Bra, jag hoppades det. Du har ju varit hos oss några månader nu och vi har inte haft någon riktig avstämning. Vi är i alla fall nöjda med dina insatser och jag är glad att du är här.” Var det allt? Inget korsförhör, inga uppsägningsblanketter? Efter det mötet hördes ingenting mer om saken och med tiden började ångesten så sakteliga släppa och nu är det preskriberat.
En sak bara. Vill ni snacka skit om någon, snacka fan inte med mig. Då tar jag hellre Paul Scholes dobbar i låret vilken dag i veckan som helst.

28.
2016.
”I’m the same age as Paul McCartney, you know.”
Mannen som står framför minnesskylten utanför entrén till Kaiserkeller har käpp, byxor med hängslen och mustaschen en valross hade gett sin högra bete för. Med sig har han sin norska fru, sonen och sonhustrun från Taiwan. Hans engelska är förvånansvärt flytande för att vara en tysk i den åldern, förmodligen frukten av att ha bott många år på Groβe Freiheit snett mitt emot klubben där några slynglar från Liverpool skrev historia innan de skrev världshistoria.
Han berättar att han hjälpte grabbarna i bandet att tolka när de pratade med tjejerna på gatan. ”He helped them get laid!” flikar sonen uppspelt in och gubben drar förnöjt på mungiporna. Pete Best var den han kom bäst överens med och han minns läderjackorna och hur Astrid Kirchherr alltid hade kameran med sig.
Nu står han här med familjen och en främmande svensk och minns och berättar och det är inte utan att jag förnimmer något fuktigt i hans drömmande ögon. Ögonblicket är bland det vackraste jag upplevt. Inte förrän resten av min egen familj försvunnit utom synhåll bryts förtrollningen och jag avviker motvilligt.
I souvenirbutikerna nere i hamnen kan man köpa allsköns varianter av Beatles-merchandise. Jag står och håller i ett meningslöst set salt- och pepparkar i Yellow Submarine-tema när jag börjar ångra att jag inte ens tog ett foto av gubben. Vissa souvenirer går dock varken att köpa bland annat krimskrams eller ens att göra rättvisa i en bild. Den sorten behåller man i sitt hjärta. Och omhuldar allra, allra varmast.
Jag var verkligen seriös – så seriös man nu kan vara i vetskapen om det vetenskapligt orealiserbara – när jag en period sade att jag ville leva på 60-talet. Paul McCartneys biografi ”Many Years From Now” väckte förmodligen opropotionerligt stora romantiska bilder av Swinging London och miljöer där allt bara var en enda solig gryta av kreativitet, frigörelse, konstnärlighet, musikalitet, ungdom och möjligheter. Lätt att bara se ena sidan av schillingen och inte den andra, mindre attraktiva.
Familjens road trip i år inkluderade ett kortare stopp i Hamburg, den lösgjorda hamnstaden där färden mot Beatlemania började. Obligatoriskt var ett besök i kvarteren kring Reeperbahn.
Jag hade däremot inte väntat mig möjligheten att få göra en tidresa tillbaka till tidigt 60-tal.

29. Famous last words.
Eftersom jag aldrig gör sådant här halvhjärtat var jag ett tag rädd för att jag inte skulle ha något att prata om. Nu sitter jag här och har oanvänt material och är rädd för att jag nött ut er. Ni skulle ha fått en ny Bucket List. Ni skulle ha fått höra lite raljerande om att inte låsa sig fast vid gamla favoriter. Ni skulle få höra lite fler anekdoter. Det behövdes inte. Jag behövde inte ens använda mig av några gamla blogginlägg.
Nu är det dags att sätta punkt, kanske rent av med några minuters marginal till midnatt. En annan gång, ett annat år.
Ni har varit fantastiska. Maken till ego-boost lär jag knappast få uppleva igen. Era uppmuntrande ord värmer ända in i den del av mitt hjärta där världens bästa låt, ”If I Can’t Change Your Mind” av Sugar, är inbäddad.
Ni har fått ett ytskrap av den musikaliska värld jag vistas i. En hel del favoritartister och -låtar har ni fått höra. Men oj så mycket jag inte tagit upp.
Bästa tvärsnittet av musiken jag älskar får ni i den här spellistan (som jag skapade innan The Beatles dök upp för streaming) efter en utmaning i den lika eminenta och gemytliga Facebook-gruppen The Soundtrack Of My Day.
Vilka är egentligen världens 101 genom tiderna bästa låtar? Ingen vet. Inte ens jag. Svaret är lika höljt i dunkel som upphovet till Mona Lisas leende. Nu är det upp till er att göra er egen lista.
Från djupet av mitt hjärta: tack för belägringen och tack för att ni orkat.
Vi ses igen därute!
Puss och kram.

3 tankar kring ”Tommy Juto den 22/7-2016

  1. Intressant, kul och nostalgisk rolig läsning! Vissa saker hade jag glömt, och några andra om skribenten själv visste jag inte ens om trots att man trodde man kände musikgurun rätt väl.
    Då återstår bara att lyssna på låtarna oxå, men det borde nog inte ta lika lång tid som att läsa inlägget, och om du hade fått betalt för detta, per ord, hade du kunnat köpa ett par synthar eller nåt 😉

  2. Hej Tommy. Jag fick just ett sms med en bild på dig och snubblade in på din blogg. Tack för fantastisk läsning. Märkligt fascinerande att läsa om en uppväxt med vilken man delar så många referenspunkter: Kornsjö strand, John, och all musik förstås. Jag kommer lätt att fortsätta följa det du skriver framöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.