Sabina Serra den 20/7-2016

1: 60-tal: På den svartvita Tv’n i vardagsrummet spelas klassisk musik – en svarthårig unge i krypåldern tar sig målmedvetet fram – lägger sig ned och stillnar som för att ta in det som strömmar ut. Det här har jag fått återberättat för mig. Vi kan inte minnas så långt tillbaka- sägs det-men upplevelsen – den ordlösa – hur musiken fyller mig – den finns där som ett sinnligt minne- i kroppen och själen. Jag som ska sommarprata idag heter Sabina Serra och är en människa som existerat på jordklotet i snart 49 år. Kanske var det detta som spelades:

2: Min spanska pappa, och svenska mamma träffades och bildade familj i södra Frankrike. Efter några år flyttade de till ett jättehus 3 km utanför det lilla brukssamhället Ramnäs, och jag blev till. I Ramnäs hade 60% finsk påbrå och vi var de enda ”svartskallarna”. Min barndom var fylld av kreativitet, frihet, ansvar, diskussioner, skapande och humor! På lördagarna kom konsumbussen och jag köpte päronbugg och plopp för veckopengen. Vi var en samling ungar som satte ihop teaterpjäser, luciatåg och gick påskkärring till tanterna och farbröderna på gatan. Hemma spelade brorsan gitarr och syrran hade snöat in på fiol efter att ha varit på spelmansstämma. På skivtallriken snurrade ( i icke kronologisk ordning…) diverse klassisk musik, Jean Michel Jarre, Bob Dylan, Stefan Demert, Bosse Larssons jullekar, Miles Davis och The Animals men också den här. Jag var 6 år och spelade den om-å -om-igen och skrattade så jag nästan kissade på mig! Jag förstod inte vad de sjöng men tyckte hela uttrycket var så komiskt. Idag kan jag väl inte riktigt förstå vad det var som var så roligt. Det här får bli min hyllning till farsan – vars musikaliska ådra endast tog sig uttryck i Amazonen då han med falsk stämma sjöng 60-tals schlagers på spanska.

3: Som sagt – min uppväxt var brokig, öppen och tillåtande. Kanske just därför min musiksmak också är det? Det finns en snobbism bland många musikutövare. Jag märker av den även hos mig själv. Viss musik SKA man tycka är dålig eller patetisk! Men vem har rätt att bestämma vad som är bra och rätt? Å MÅSTE det vara bra för att man ska gilla det? Jag föredrar chokladpudding gjord på pulver med smak av cellulosa och E-ämnen framför pretentiöst från grunden gjord chokladmousse. Men tvärtom när det gäller potatismos. Precis så tänker jag att det är med våra musikpreferenser också. Och det är individuellt! Det finns låtar man enligt normen borde dissa å rynka på näsan åt – men lik förbannat så vill kroppen o själen ha det! Å ärligt talat – är det viktigt att veta varför? Förstå att du är fri! Hugg in bara!
MUSIK: https://open.spotify.com/track/1XhuxyeVxRba3SXrnbaQui

4: Det finns så mycket tyckande om musik och om musikens roll. Egentligen är det ju som allt annat i livet. Vi förhåller oss till det på olika sätt beroende på vad du varit med om, vad du är på för humör just nu, var du befinner dig och med vem. Väldigt få människor (om någon?) är helt likgiltiga för musik. Jag vill påstå att det inte finns någon annan uttrycksform som kan gestalta komplexa känslor och tankar bättre än musik! Här kommer ett av de mest obehagliga och skrämmande musikstycken jag vet. Tänker att det måste vara såhär det känns att vara väldigt psykiskt sjuk. Varsågod en musikalisk rysare (enligt mitt tycke då alltså…)

5: I en demokrati anser jag att det är otroligt viktigt att värna om kultur och olika estetiska uttryckssätt. Där det börjar förbjudas musik, brännas böcker och förstöras konst är vi riktigt illa ute. Vi är inte där än – men det finns krafter som vill styra vad vi ska läsa, se och lyssna på. Och så länge vi för en debatt om det är det ok – men jag vill inte se ett censurerat samhälle. Jag vill heller inte se att musik enbart ska finnas till som nå’n slags ”medicin” eller ”nytta” även om den kan fungera så! Här en artikel som jag tycker sätter fingret på varför kultur är viktigt:
”Inte fan blir man friskare av kultur” hävdar förre kulturministern Bengt Göransson. Med det menar han inte att det bör satsas mindre på kultur. Tvärtom är det tanken att kultur måste vara nyttig som han angriper. Kultur handlar inte om sjukvårdskostnader utan om insikter som förändrar människor, som i sin tur förändrar världen… – Det sägs att folk mår bättre av att läsa böcker. Men i stället mår de kanske sämre, eftersom de får sakernas tillstånd klart för sig. På samma sätt är risken stor att engagerade, medvetna människor ställer större krav på sjukvården än de liknöjda och passiva….”
Läs hela artikeln här: http://st.nu/…/kultur-ar-inte-nytta-och-pengar-den-ar-insikt

6: Jag har varit yrkesverksam som musiklärare i grundskolan. Klassrummet kl 08.10 är kanske inte den idealiska platsen för att få en fantastisk musikupplevelse men det händer faktiskt ibland. Likaså är väl inspirationsnivån eller koncentrationen inte per automatik på topp precis de där 40 minuterna mellan SO-lektionen och lunchen när det står MUSIK på schemat. Så hur gör jag då för att ändå öka sannolikheten att eleverna ska kunna ta till sig och hitta lusten till skapande och musicerande? Ja först och främst tror jag det handlar om att acceptera att det är såhär det ser ut och möta i det som är. Minns t ex en gång när jag skulle ha en klass 9. De kommer in – helt slutkörda efter nationella prov och allmän betygshets i slutet av terminen – och en elev frågar om de bara kan få lägga sig på golvet och lyssna när jag spelar för dom. Resten av klassen säger -Ja, snälla! Å så får det bli. Vi släcker ned -de lägger sig på golvet och jag sätter mig vid pianot och spelar för dom en stund.

7: Då och då dyker det upp lycksökare som vill tjäna pengar på tveksamma teorier om musikens effekt. ”Lyssna på det här så blir du smart – lyssna på det här så blir du lugn -osv.” En professor på 90-talet t ex lanserade ”Mozarteffekten” som var hipp och inne inom skolans värld. Det är en fantastisk förenkling av hur musik påverkar! ( Jomenvisst professorer behöver ju också pengar… ) Den här älskar jag att dansa till men jag skulle bli fullkomligt galen av att lyssna på den kl 7.47 medan jag letar efter mina nycklar och ska vara på jobbet kl 8!

8: Att musicera tillsammans är en mycket intim handling. Man blottar sig, visar sina fel och brister och ska våga både ge och ta. Lyssna in både sig själv och den andre. För mig är humor, lyhördhet, värme, respekt och lekfullhet viktiga förutsättningar för samspel. Oftast funkar det någorlunda bra men ibland blir det helt fel fast det verkade så lovande innan! Jag minns en gång när jag skulle hålla i en rätt stor körkonsert och behövde ett kompband. Jag anlitade några som jag engagerat tidigare men det saknades en basist. Jag fick tips om en kille som skulle vara gryyyymt duktig. Han hade minsann spelat på Fasching osv osv. Verkar ju kanon tänkte jag och ringde killen. Jodå han kunde tänka sig ”ställa upp”. Dealen var att, för det uppgjorda arvodet, vara med på minst ett valfritt rep med bandet innan och naturligtvis på genrepet och de tre konserttillfällena. Han fick datumen och vi var överens och det skulle funka med hans i övrigt uppbokade spelschema lovade han. Vad händer? Jo han får förhinder och kan inte repa med bandet innan – men lovar – det är inga problem – han har ju fått noterna! Dags för genrep. Killen dyker upp en halvtimme för sent utan förklaring. Börjar ifrågasätta ett ackord och skapar allmänt dålig stämning! Han är ”jätteskicklig” basist och hade säkert helt ”rätt” när det gällde det där ackordet – men vi andra hade repat in det på vårt sätt och det funkade! Behöver jag säga att jag aldrig kommer anlita honom igen? Det spelar liksom ingen roll hur ”skicklig” du är om du har dålig attityd och trycker ned de du ska spela med. Förmågan att få andra att känna sig trygga och bra gör att alla levererar bättre och DET sätter jag långt högre än att briljera själv! En av låtarna vi hade på repertoaren:

9. Musikalisk perfektionism och briljans räcker liksom inte för mig. När jag hör Peter Jöback så är det enda jag tänker – oj vad duktig han är på att sjunga rätt och pricka tonerna… eller Robert Wells – oj vad bra han är på att spela fort. – Men det talar liksom inte till mig. Jag behöver ofta något stråk av skevt, smutsigt, dissonant-för att det ska kicka in och bli intressant. Som det beska i kaffet, rivningskåken bredvid snyggvillan, den sneda pliggen i den perfekta tandraden.

10. Vem har rätt att kalla sig musiker? Under några år på 90-talet fick jag och en kollega uppdraget att ha gitarrkurs för 4 st vårddömda män på en institution i en småstad. De satt på obestämd tid (vilket egentligen är olagligt – men just här hade de dispens tydligen) Ganska snabbt gjorde vi om och bildade ett band istället. En av deltagarna- vi kan kalla honom Bengt – väldigt lågt begåvad, tungt kriminell, och medicinerad – hade som sin största dröm att bli trummis. Vi raggade ihop ett slitet trumset och de andra 3 blev, gitarrist,keyboardist och sångare. Vi träffades en gång i veckan och de repade in enkla dansbands- och rocklåtar som vi hade förenklat så att det skulle fungera. Vi såg glädjen och motivationen hos killarna växa – vi såg samspelet dom emellan utvecklas positivt. Vi ordnade spelningar och plötsligt hade de något att fokusera på och se fram emot. Vi var stolta och nöjda över verksamheten men plötsligt blev det stopp och krockade rejält med institutionens ledning. Föreståndaren ifrågasatte raljerande med armarna i kors varför vi gav Bengt falska förhoppningar om att bli musiker. Men – han VAR ju musiker och trummis i DET HÄR bandet. Vid den här tiden skulle Bengt flytta tillbaka till sin hemkommun – igen. Försök hade gjorts men slutade alltid med att han begick nya brott och kom tillbaka. Varken familjen eller hemkommunen var så värst intresserade av att han skulle komma hem. Jag och min kollega hade varit på studiebesök i Norge. På Bredtveit’s kvinnofängelse hade internerna just fått möjlighet att med en musikterapeut och en fritidsledare lära sig ett instrument och få stöd i att starta band som en del i utslussningen till ett liv utanför fängelset. Venja Ruud Nilsen (musikterapeuten) menade att det handlar om att skapa sig en ny identitet bortanför den som kriminell och missbrukare- den nya identiteten kan inte vara för långt ifrån det liv du levt . Att ha en del av sin identitet som musiker/musikant kan ofta vara något som består och kan fungera som brygga mellan det som var och det som är nu. Tillbaka till institutionen: Jag är övertygad om att sannolikheten för att Bengts utslussning skulle fungera hade ökat markant om föreståndaren hade lyssnat på oss när vi erbjöd oss att kolla med vårt nätverk för att se om det fanns ett passande band i Bengts hemkommun där han hade kunnat fortsätta spela och vara ”trummis”. Som till exempel ett band som det här:

11 Att låta sig påverkas av musik, att lyssna och prova på att skapa musik är en rättighet, oavsett livssituation, förkunskaper eller social klass.
Att som människa ha tillgång till musikens uttryck handlar om att ha tillgång till att beröra, beröras, förmedla, leka, förstå och kommunicera komplexa känslor och tankar i möten och upplevelser ja allt som formar oss, dvs det vi kallar livet. Den här rör mitt mamma-hjärta. Tack för mig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.