Staffan Engkvist den 6/7-2016

1.
Staffan heter jag och är eran sommarpratare idag.
Det mest märkliga med mig är kanske att jag förlöstes av min mor. De flesta andra föddes av sin mor.
En marsdag 1970 kom jag till världen som ett oönskat barn. Alla omständigheter känner jag inte till men det var redan bestämt att jag skulle adopteras bort innan jag föddes.Oönskad var jag men livet ville annorlunda för på BB stod en barnmorska, ironiskt måste man nog säga, som inte kunde få egna biologiska barn. Hon förlöste mig och två månader senare kom jag hem till henne och hennes man. Hem till mamma och pappa. Där var jag inte oönskad. Tvärtom.
Vet inte om solen faktiskt sken den dagen men mitt liv kunde inte startat bättre.
”Sun, sun, sun, here it comes!”

2.
Mamma och pappa var väldigt noga med att berätta för mig att jag var adopterad. Det berättades som en saga och den berättelsen var min stora favorit. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag bad att de skulle berätta den, som godnattsaga.Jag kommer inte att älta det här med min adoption speciellt länge till men eftersom det hela tiden i böcker och filmer beskrivs som ett trauma och en ständig jakt på sitt förflutna så känner jag att det är bra att en annan upplevelse kommer fram i bland. Inte minst för de som faktiskt står i valet att själva adoptera.
Jag har alltid sagt att:– ”Jag vet att jag är adopterad men jag känner mig inte som det.”

3.
Jag föddes i dalarna men är uppväxt i Uppsala. Dalarna är viktigt för mig trots att mina föräldrar inte har någon koppling dit mer än att de bodde där några år i slutet av sextiotalet och i början på sjuttiotalet.
Men jag känner mig som en dalmas och Leksand är mitt hockeylag. Sedan att dalarna är otroligt vackert och deras folkmusik är vackrast, gör det ju inte svårare att älska denna kronjuvelerna av landskap.
Jan Johansson, tillsammans med Ridel är magi. Denna skiva hade vi hemma och även som barn la jag på den på skivspelaren och njöt.
Finns det något mer svenskt?

4.
Mina barndomsomrar tillbringade jag mycket i segelbåt men också hos farmor och farfar på deras sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Min farmor var mycket intresserad av tennis och wimbledon med Björn Borg var en självklar rutin. En annan rutin var musikkrysset. Faromr och farfar var duktiga på att få mig och min syster engagerade i det. Jag minns en gång när de hade löst hela krysset utom en rad. Vi snabbgenomgången så kunde jag och syrran ganska snabbt lösa den sista raden. Vi kunde inte fatta hur man inte visste vem Rod Stewart var. Låten sailing skulle in på lodrätt 5 eller något 🙂 Saft och bullar i hammocken var belöningen.
Farmor var en duktig pianist. Kommer ihåg när hon satte sig vid pianot och spelade, det uppstod ett speciellt ljud eftersom hon hade långa naglar som skapade ett krafsande ljud mot tangenterna.

5.
Mitt första album jag köpte var ett misstag. Ett misstag som visade sig vara en lyckträff.
När jag gick i trean hade vi tränat in Pink Floyds låt Another brick in the wall till avslutningen. Jag gillade den låten skarpt och det kändes lite busigt att sjunga den inför rektor och föräldrar. Ja, ni vet ju texten -”We don’t need no education…” osv.
Jag bestämde mig för att köpa den skivan. Hade ingen aning om vad albumet hette och när jag och mamma var på stan(Uppsala) så gick vi in i en skivaffär och jag frågade personalen om de hade någon Pink Floyd-skiva. Ja, den här har vi sa de och mycket riktigt ett stycke Pink Floyd-skiva sträcktes fram och jag köpte den.
När jag kom hem så skulle jag självklart lyssna på den och framförallt den där låten. Men den fanns inte med. Inte första lyssningen och inte andra lyssningen heller. Djupt besviken la jag undan skivan och lyssnade inte på den på säkert ett år. Men något gjorde att jag började lyssna på den igen och då sjönk den, standtals i alla fall, lite obskyra musiken in. En livslång kärleksralation påbörjades.
Skivan jag köpt var en av historiens bästa album, The Dark Side Of The Moon.

6.
Min pappa har varit en stor förebild för mig. En framgångsrik läkare med stor social kompetens. Han fungerar lika bra med den akademiska eliten i Uppsala som med gubbarna i roslagen som vi träffade varje sommar på varvet i Öregrund. Vi hade, och har fortfarande, segelbåten där. Han är dessutom väldigt händig, effektiv och har hög självdiciplin. Om jag hade en tiondel av hans dygder skulle jag vara glad.
Vi har haft mycket gemensamt som seglingen, slalom och RC-flyg. Han skaffade tidigt hemdator. 1981 köpte han en Apple II+. Det är alltså flera år innan Macintosh och det grafiska gränsnittet. Ville man få datorn att göra något var man tvungen att skriva in komandon. Ni som var med på den tiden ska tänka DOS eller VIC 20. Jag blev mycket intresserad, först spel men sedan även att programmera med BASIC. Det var en härlig känsla att kunna ta komando över datorn och skapa något.
Ännu en livslång kärlek tog sig sin början. Till datorn främst men även till företaget Apple.
1981 kom även detta album, tre år senare upptäckte jag de och var fast.

Piano har alltid varit ett favoritinstrument. Kanske beror det på farmor. 1981 dog farmor, knall fall. Samma år kom denna singel ut. Ultravox med Midg Ure i spetsen är topp fem på band/artister som betytt mest för mig. Pianot använder de flitigt.

7.
Jag har alltid varit lite motvals. Jag tror att jag ibland irreterat människor för att jag inte alltid ställer mig i ledet och tycker som alla andra. Jag kan bara inte göra så. Jag måste bara säga vad jag tycker eller känner. Speciellt när det gäller politik och när det kommer till värdegrunder.
I skolan t.ex. gick jag i en klass med killar som gillade bland annat Rainbow, Marillion, Whitesnake, Dio och Deep Purple. Det gjorde inte jag. Jag gillade Ultravox, Depeche Mode, Kraftwerk, Jarre och något så ocoolt som Howard Jones. Det kunde man inte göra tyckte de. Det var ju bara blipp blopp-musik. Egentligen var de ganska trevliga och några av de umgicks jag med senare i gymnasiet. Men i grupp var det i bland inte så roligt. Jag var inte mobbad men inte heller helt inkluderad i gruppen. När man träffade de en och en var det en helt annan sak.
Som tur var fanns det inte bara min klass på skolan utan jag hade själsfränder i andra klasser. I en av klasserna gick en kille som var syntare till max. Frisyren, sminket, kläderna och givetvis musiken. Han och jag bytte skivor och pratade mycket om musik. Vid ett tillfälle bytte jag tre Depeche album mot en bildskiva som var importerad från japan. På den fanns en speciell version av en låt av Howard Jones som bara getts ut där. Jag var mycket nöjd. Även den andre(syntaren) var nöjd.
Efter några år byttes Howard Jones ut mot andra artister men jag tror att jag bland många i min skola fortfarande koms ihåg av min passion inför Howard Jones.
För inte så länge sedan så lysnade jag på Howrds första skiva på Spotify. Det är faktiskt ganska bra.
Igen…

8.
Jag hade kompisar när jag växte upp men kanske ingen som jag skulle kalla bästa kompis. En dag slogs två patruller i min scoutkår ihop eftersom några hade slutat och det var för få i båda patrullerna. Lagom antal om man skulle slå ihop de.
Då hamnade bland annat jag och Pelle i samma patrull och vi fann varandra direkt. En härlig känsla att prata samma språk, skratta åt samma saker och bli uppskattad för den man var utan reservation.
Länge var vi ett radarpar, vi blev “Staffan&Pelle” inte Staffan och Pelle.
Nu bor han i Malmö och vi har familjer båda två. Det blir inte så ofta som vi ses idag men vi växte upp tillsammans, festade tillsammans, hade seglarskola tillsammans(roligaste jobb jag haft förövrigt) och blev vuxna tillsammans och är därför för evigt förenade i något som alla skulle få uppleva.
Mycket skulle vara annorlunda om jag och Pelle inte blivit bästa vänner. Jag hade inte träffat min fru till exempel.
TTA:s låt här nere beskriver ganska exakt hur vår vänskap var. Inget kunde komma emellan. Lyssna på texten.

9.
När jag gjorde lumpen uppe i Kiruna som jägargruppchef kom jag att möta nästa stora musikupplevelse. Kanske egentligen underligt med tanke på omgivningen men jag fick låna en CD av en av mina gruppmedlemmar. Pet Shop Boys senaste skiva gav han mig och sa: –
“Lyssna på det här, det är ett mästerverk”
Ja, sa jag men tänkte att Pet Shop Boys är ju bara skit. Men så fel man kan ha. Skivan Behaviour är sannerligen ett mästerverk. Tidigare hade jag bara hört deras hitar. De hade inte gjort något stort intryck. Nu hörde jag Neils texter och musikens harmonier. Jag ändrade helt inställning och är ett mycket inbitet fan.
Tyvärr är det många som har samma inställning till PSB som jag hade innan hösten 1990.
För er egen skull, ge de en chans. Lyssna på Neils intelligenta texter och de ofta fantastiska melodierna.
Här har vi en favorit från det albumet.

10.
Tiden går fort och har väl inte riktigt hunnit skriva allt jag tänkt.
Som avslutning vill jag påminna alla att inte ta allt för givet. Var nöjd och glad för vad livet gett och kommer ge. Livet är en enda vinstlott. Tänk att just du kom till världen. Snart är det över för oss alla.
Stäng inte in dig i något, utmana dig, testa nytt, -”Throw off your mental chains” som min gamla hjälte Howard Jones sjöng.
Nu säger jag god natt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.