Pelle Blohm den 9/7-2015

Då va det visst min dag att dela med sig av lite tankar om musik. Vet inte när och hur jag ska börja så jag kör bara igång. Om det är fel dag eller om det blir fel på något annat sätt skriker väl nån. Rock on!
Jag är extremt bred i min smak vilket ni kommer att märka. Hoppas jag. Men det är lika bra att börja från cash(inte Johnny då) som en gammal fotbollstränare en gång sa. Och om man ska berätta sin väg in i musiken så ska man göra det från början hur jobbigt det än kan kännas. Mina föräldrar var inga stora musik och kulturmänniskor. Mamma lyssnade på dansband och pappa på Elvis medan våra högtider fylldes med farmors andliga sånger. Pappa brukade fylla i med ett par stänkare innanför västen, samma väst som farmor bar för övrigt… Så kom det sig att mitt första favoritband blev Flamingokvintetten. Gillade speciellt den här nummer 5 på grund av de mäktigt stiliga rosa kostymerna. It´s not much but it´s a start. Som Jimmy Rabbitte skulle ha kunnat sagt.

Okej. Då var vi igång. Men fortfarande kvar i 70-talet. Jag var runt 10 år och sprang mest på fritidsgården i det miljonprogramsområde jag växte upp i. Markbacken heter området och på ”gården” spelades Dancing Queen med ABBA och Daddy Cool med Boney M, M A Numminen spelade live i aulan och jag hade inte hittat in i någon musikstil än. Utanför fritidsgården låg de äldre missbrukarna som påverkade inte fick komma in. Runt om i Markbacken fanns dom, thinner och limsniffarna, haschrökarna och mellanölsgrabbarna. Vid gården, i centrum, i trappuppgångar och i gröngräset i Örnsköldsparken eller på Trängens IP. Nationalteaterns låtar var på något sätt en sorts nationalsånger för oss som bodde här. Identifikation. Varje gång jag hör ”Barn Av Vår Tid” hugger det till i magen och rycker i tårkanalen. Det är vackert och sorgligt på samma gång. Tänker på vänner som gick bort sig. När denna textrad av Ulf Dageby dyker upp slår vemodet och en trasig nostalgi till med full kraft…
”Thinnertrasan vandrar mellan husen.
Thinnertrasan tänder alla ljusen.
Thinnertrasan tar mig.
Till ett annat land.
Där jag kan vara en höghus baby.
Säga till tjejen att, maybe.
Sen kan vi segla på månen tillsammans.
Come on my darling.
Vi glömmer allt annat”

Då klättrar vi över till 80-tal och jag börjar till sist utforska musiken på allvar. Och här blir det komplicerat. Vänner började välja sida även om grupperingarna inte riktigt satt sig. Man skulle vara hårdrockare, rasta, synthare, raggare eller mods. Mitt problem var att jag umgicks med och ingick i flera olika gäng. Det skulle avspegla sig på min musiksmak och mitt sätt att klä mig. Jag vandrade genom tonåren med kluven personlighet och så har det fortsatt.
Så från och med detta inlägg kommer låtvalet svänga från högt till lågt och lågt till högt. Vilket som är vilket får ni själva välja. Men någon röd tråd kan ni glömma.
Många av de jag umgicks med lyssnade på klassisk hårdrock så jag har en sådan ådra i mig även om jag sällan lyssnar på det numer. Mest när jag joggar på löpbandet hemma. Heaven and Hell älskar jag fortfarande. Black Sabbath var bäst med Ronnie James Dio. När jag nämner det för de invigda vill de tjära mig, rulla mig i fjädrar och skicka ut mig ur landet. För Black Sabbath ÄR OZZY för hardcorefolket. Eller har jag några vänner här kanske? Dios korta gästspel i Black Sabbath följdes av hans egna band och plattan Holy Diver som jag köpte och avgudade. Även om alla djävulsreferenser gjorde mig en aning illa till mods. Hey, jag va ju bara 15 då ju. Och fortfarande mörkrädd ibland…smile emoticon
Om en halvtimma kommer nästa låt. En svensk från 1980.

Kampen stod, som alla i min ålder vet, mellan Noice och Gyllene Tider där under 1980 och ett par år framåt. Jag var en klar Noice-kille men köpte och lyssnade faktiskt även på GT. Kanske på grund av mina dansbandsrötter:-) På Åhlens köpte jag mina GT-skivor men la dom emellan de David Bowie-vinyler från reabackarna vid utgången som också inhandlades. Jag ska inte göra någon lång utläggning här. Men ödet skilde verkligen de två banden åt. Heroinmissbruk, död och Livets Ord frälsning hos Noice och ett fullsatt Ullevi för Gyllene Tider i modern tid. Det trodde jag inte då. Som om jag ens funderade över sånt vid den tidpunkten. Men:
Tylösand vs Tunnelbana. 10-0. Åtminstone i överlevnad.

Ni får ha tålamod. Jag måste uppehålla mig en stund i nostalgiträsket för så mycket hände där mellan 1980 och 1985. En explosion av nya intryck och upptäckter. Punken och synthen kom samtidigt till mig. Med ena benet i varje ytterlighet. Då va det jobbigt. Idag är jag bara jäkligt glad över bredden i mitt lyssnande. Ena dagen i då smutsiga förortskällare på väster andra dagen i på ytan vackrare men ibland på insidan lika smutsiga källare i höginkomsttagarnas villor i Adolfsberg och Rynninge.
Den största ungdomssorgen när det kommer till missade konserter var när Ebba Grön och Dag Vag var på gemensam turné 1982(?). Jag hade precis kommit igång med fotbollskarriären. Eller de första stegen togs den viktiga sommaren 1982 då jag gick från pojklagsspelare, via pojklandslaget och till BK Forwards a-lag på ett halvår. Polarna festade hela sommaren och gick på konserten. Min bästa vän dök upp med en fet Thåström-autograf på underarmen å jag bara typ dog ju…. Så avis att det var sjukt störande. Men det var bara att tugga i sig. Men fortfarande sitter taggen i hjärtat.
Jag lyssnade även mycket på KSMB och var däremot på en av mina första riktiga konserter med bandet, utanför matinéfönstret, på Hagagården i Örebro. Första gången längst fram hoppandes lite blygt men ändå entusiastiskt. Även Sham 69 spelades en hel del hemma även om jag inte har en aning om var jag fann dom i den stora villervallan.
Well, det var punken lite snabbt. Den har kommit tillbaka lite då och under livet.
Nästa inlägg går jag över till synthen.
Men först lunch…

Vi var tre vänner som under en sommar ägde världen. Vi kallade oss ”Män av Skugga” där vi satt och drack dåligt rödvin i villorna uppe på Adolfsbergs höjder innan vi tog cyklarna ner mot stan och det drogfria diskoteket Club 700. I våra drömmar erövrade vi de vackra tjejerna vid vår entré vilket kanske hände någon gång när vi kom in annars hamnade vi oftast ute på Våghustorget där vi cirkulerade i väntan på en fest någonstans. Jag hade Peter Pan stövlar på mig, pösiga skidbrallor från 50-60-talet, skitvarma, snygg skjorta, scarf och ibland kajal samt långt hår uppfönat med slingor som skimrade i neonljuset. God damn I was cool.
Lustans Lakejer var våra gudar och jag ville vara basisten Peter Bergstrandh för han var coolast, ville ha hans frisyr och lira bas som han. Jag har alltid velat vara basist av någon underlig anledning. Kanske för att dom ofta va lite mystiska eftersom dom aldrig fick full uppmärksamhet bakom sångare och gitarrister. Än idag kollar jag alltid in basisterna i de band jag går och ser. Lustans Lakejer, Human League, Simple Minds första två mer industriella synthplattor, Duran Durans första och Depeche Mode, Reeperbahn samt faktiskt Spandau Ballets första skiva innan dom blev mjukisballadband var alla band vi spelade på våra förfester.

Fan, en dag går ju så fort. Jag står ju bara och stampar i det gamla. Kommer inte hinna igenom det jag vill. Hade velat berätta så mycket mer om min mörka period som kanske är det som personifierar mig på djupet allra mest. Vänner brukar jävlas med mig om mitt bråddjupa mörker, vemod depp och negativism. Men det är ju bara en sida av min kluvna personlighet jag redan berättat om.
Det får bli några snabba djupledslöpningar här. Lite namedropping from the darkness. The Cure och Robert Smith de deppigas deppigaste husgud som jag började lyssna på i och med ett teveframträdande med låten ”Jumping someone else´s train” från 1979. Favoritskivor är Faith, Pornography och The Top som kom mellan 1981 och 1984. Men jag skulle ju också vilja lägga ut låtar från Sisters of Mercys skiva First, last and always, Kanske någon låt av Siouxsie and the Banshees, massor av Echo and the Bunnyman, The Smith och ett par av The Mission för att nämna några favoriter från den tiden. Men jag har inte tid.
Nästa inlägg efter lite jogging och mat kommer handla om min viktigaste musikperiod i livet. Mitt favoritband alla kategorier som även lett mig in till en kärlek till ett land och hela dess kultur och historia. Ni som känner mig vet ni andra får vänta ett tag. En klassisk cliffhanger alltså… Hehe.

Allting började med att jag stod i en skivbutik vid Våghustorget i Örebro och bläddrade i skivbackarna. I en av backarna fanns U2:s andra album October. Tyckte dom såg häftiga ut där dom poserade med en hamn anande i bakgrunden. Köpte den. Dagen efter gick jag och köpte första skivan Boy och en singel med tre låtar bland annat Out of Control. Från den dagen började jag leva med U2. Tog reda på allting om gruppen. Under flera år var mitt smeknamn bland de närmaste vännerna Bono eftersom dom tyckte att jag liknade honom. Samma frisyr, samma stora näsa och korta ben, men bra mycket sämre röst tyvärr. U2 var min första stora kärlek och jag stod vid deras sida fram till Live Aid då de slog igenom och blev allmän egendom. Fram till dess hade bandet varit rätt anonymt. Jag reagerade så där barnsligt som man kan göra med något man tycker sig ha ensamrätt på. Jag lämnade dom, inte helt, men det blev aldrig som förut.
Men där bakom dök istället folkrockpunkarna The Pogues upp och jag slogs till backen av den energin och det soundet bandet vräkte ut. Om jag bara skulle få ta med en enda skiva av allt jag lyssnar på så skulle det bli ”Rum Sodomy & the Lash”. Den knockade mig totalt liksom ”Red Roses for Me” som kom året innan. Vi är framme vid 1985 nu, det går långsamt framåt, men det här med folkmusik blandat i rocken var liksom det jag letat efter i hela mitt liv utan att veta om det.
Via The Pogues och den galne suputen och frontmannen Shane MacGowan fick jag ingång till landet Irland och dess historia. Jag är galen i Irland och musiken, stämningen, vemodet, regnet, det gröna och ibland karga, människorna. Historien är våldsam men spännande och intressant. Mycket av folkmusiken handlar också om historiska händelser av smärta, avsked, längtan och splittrade familjer. Jag skulle kunna skriva en lång bok i ämnet men vet inte om ni ens orkar läsa hit. Så jag lämnar er med den mest populistiska låten av dom alla. Nästan. Så återkommer jag med ett nytt inlägg om en stund. Inte många timmar kvar nu…smile emoticon

Vet inte om ni funderat över det men inte en enda kvinna har jag lagt ut eller skrivit om hittills. Märkligt att inte en enda betytt något på djupet under uppväxten. Eller visst lyssnade jag på Tant Strul, Siouxsie i The Banshes, Joan Jett kanske nån låt men ingen betydde nått viktigt. Patti Smith kom långt senare och numer lyssnar jag på massor av kvinnor. Låt mig lista ett gäng favoriter:
Anna Von Hausswolf, First Aid Kit, Lisa Miskovsky, Patti Griffin, Emmylou Harris, Dolly Parton, Faith Hill, Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Sharon Shannon, Mary Black, Sinead O´Connor, Courtney Love, Ane Brun, Regina Spector, Frida Hyvönen, Hello Saferide eller Säkert, PJ Harvey, Lykke Li, Veronica Maggio, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Anna Stadling, Lisa Loeb, Elin Ruth och ett gäng band med kvinnlig sångare och frontfigur. Har dessutom säkert glömt ett gäng som jag lyssnar på dessutom.
För er som nu funderar på om jag skriver det här för att få någon sorts klapp på axeln så glöm det. Tyckte bara ett ett inlägg i frågan var mer än värd sin plats här på ”The låt of the day”
Okej?

När jag ändå har chansen så kan jag väl lika bra lägga ut min debut som textförfattare. Fick en fråga om jag kände för att prova att skriva en text till en lokal grupp i Örebro. Alla nya utmaningar är skoj så jag testade. Vill ni lyssna och säga er mening om den så gör gärna det. Även om ni sågar den. Känn er fria:-)

Vänner. Det har varit en rolig dag och tack för visad respons. Det finns förstås så mycket mer att skriva om. Som cajun music, som all country och en massa hård musik. De senaste åren är det just country och allt det som gränsar till det, va kallas det, americana, bluegrass och så vidare, som jag lyssnat mest på ihop med irländsk folkmusikbaserad musik. Pop, rock, punk traditionellt och allt in en mix.
Men jag återvänder alltid till det jag delat med mig av under dagen. Allt finns inom mig och mycket mer. Hörs. Rock on!
Nu har jag en krönika till Nerikes Allehanda att skriva. Man måste ju jobba också…
Tack Magnus Jacobsson!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.