Olle Frödin den 19/7-2015

1
Goooomorron och hej allesammans, och välkomna till mitt livs första sommarprat!
Vad jag ska prata om? Ja det blir nog lite av varje, fast mest om min väg in i musicerandets värld…och lite annat personligt dravel. Och musiken? Det blir en blandad kompott. Och jag vore väl dum om jag inte blandade in lite från min egna ”karriär”…hehe..
Jag heter alltså Olle, jobbar på Granngården. Har hunnit bli 44 år (Jösses!) och är inbiten trummis sedan jag var ungefär 10 år. Så musiken har ju funnits i mitt liv ett bra tag nu,. Och för er som undrar vad “Nästan Komplett” står för så är det för att jag tappade högerarmen år 2002. Men mer om det senare!
Sparkar igång med en liten truddelutt som jag valt bara för att den är bra helt enkelt… Jag gillar mycket olika sorters musik, från storbandsjazz till classic hardrock/metal, men good ol’ footstompin’ simple rock’n’roll som detta ligger mig nog varmast om hjärtat!

2
Jag är inte uppväxt i nån musikalisk familj precis, men visst fanns det musik där. Mycket tack vare mina 2 äldre systrar. Jag snokade bland deras kassettband och LP’s och ibland hittade jag saker jag gillade. Ett band jag snabbt föll för var The Boppers.
En dag fick jag följa med mina systrar till Folkets Park här i Sala och fick se mina idoler live. Sittandes på nån pojkväns axlar hade jag bra utsikt över scenen. Av nån anledning var det trummorna som mest fångade mitt intresse. Det såg kul ut! Efter konserten fick jag en Boppers-tshirt. Den bodde jag i dygnet runt det följande året… Tyvärr blev den lite förstörd när jag och mina barndomsvänner lekte ”Doppa-en-pinne-i-färsk-koskit-och-jaga-dina-vänner-med-den” …
Men det var här jag började…lyssna…

3
Efter att ha upptäckt den lite hårdare musiken genom syrrans Deep Purple-LP…den mästerliga ’Machine head’…och även Uriah Heep’s ’Return to fantasy’ så började tjatet om trummor att ta fart på allvar.
Mina föräldrar var lite försiktiga…så jag fick en virveltrumma…enbart…i julklapp. Och några månader senare fick jag en hi hat på min födelsedag. Med hjälp av dessa trumgrejer, en gammal koklocka, nån visselpipa, blockflöjt, en gammal hederlig väckarklocka som ringer hysteriskt högt, maraccas och en klockradio spelades en minst sagt konstnärlig demo in tillsammans med min klasskompis Johnas.
Egenkomponerade ”låtar”, som nog mest bestod av konstnärligt oväsen och primalskrik, samt egna tolkningar av (väldigt barnvänliga…) Bengt Sändhs nubbevisor och Eddie Meduzalåtar blandades friskt.
Tyvärr har den kassetten försvunnit spårlöst sedan dess… Så den får representeras av Eddie Meduza himself…
Notis till er som inte är allmänbildade; gitarrspelet på denna låt (och följande turné) hanteras av en 14-årig John Norum…senare mer känd som gitarrist i Europe. smile emoticon

4
Julen -83 firades på två ställen. Först hos morsan. Där fick jag äntligen en bastrumma! Äntligen kunde jag börja spela på allvar!
Jag, syrrorna och en massa paket packades in i syrrans VW Bubbla och vi halkade iväg hem till farsan i snöstorm. Där fick jag 3 pukor…som såklart hörde ihop med bastrumman…som ju stod kvar hos morsan… Frustrerad? Jag? Vad får er att tro det…?
Jag fick även KISS första osminkade platta, ’Lick it up’. Den spelades nonstop under resten av julen, och jag hamrade med så gott det gick på mina 3 pukor som fick ligga i en soffa eftersom jag inte hade nåt att montera dom på…
Fick nog vänta säkert 3-4 dagar innan jag äntligen kunde förena mina pukor med baskaggen…
Den här ger nostalgirysningar…

5
Efterföljande år tillbringades all ledig tid fastklistrad bakom trumsetet, som sakta växte i takt (hepp!) med talangen för instrumentet. Satte ihop nån sorts ”band” tillsammans med några klasskamrater i 6:an-7:an… Väldigt o-rockigt dock. Vi spelade ’House of the rising sun’ och ’Änglahund’ på en skolsoaré… Jag tror t.o.m. att ett dragspel var inblandat!? Men det är preskriberat nu va?!
Hur som helst…. Ett kassettband som nöttes många varv i hörlurarna, där jag satt i mitt stökiga pojkrum bakom trummorna, var det svenska glamrockbandet Tears debutskiva som jag snart lärde mig vartenda trumslag på. Vet inte vad det var med just den skivan som fastnade, men än idag blir jag glad och börjar lufttrumma så fort jag hör första låten dra igång. Det här är bra!!

6
Tog mig igenom högstadiet övandes på egen hand, och nu hade jag ju äntligen börjat komma in till stan och kunde hänga inne på Sala Radio&Tv och bläddra bland LP-skivorna. Att växa upp på en bondgård 2 mil från civilisationen hade ju sina nackdelar…
Det var nämligen först på gymnasiet som jag hittade några killar att spela hårdrock med. ”Mr. Maniac” tror jag vi kallade oss. Det lät troligen ganska illa, och det var på den nivån att den som hängde med oss i repan fick sjunga…oavsett talang eller ej!
(Jag träffade faktiskt frun till han som sjöng med oss på jobbet för nåt år sedan. Hon blev en smula förvånad när hon fick veta att hennes karl hade varit sångare…eller ”sångare” snarare… grin emoticon )
Men vi hade i alla fall kul som fan och vi hade en replokal att dricka öl i! Kära gamla Nybo! Ett fallfärdigt hus bekostat av Medborgarskolan. Ett härligt tillhåll, trots att det inte alltid var så fräscht…
Hur som helst, vi lyckades få ihop några egna låtar men det blev mest lekande med covers. Och jag grämer mig över att även dessa sunkiga kassettbandsinspelningar har försvunnit under åren. Men jag minns att vi gav oss på denna låt….

7
Nu har jag fått upp farten på postandet..hoppas ni hinner med!? grin emoticon
Jag hamnade så småningom i ett gäng som ett tag blev kallat ”Bernt-Olles orkester”…eftersom vi var två Berntar och två Ollar i bandet. Senare blev det ”Bernt-Olles med Micke” då vi fick en keyboardist… Nu var ju det inofficiella bandnamn såklart…vi ville ju inte bli förknippade med dansband liksom!! Officiellt hette vi från början Highlander…och det blev senare bytt till Ice Nine.
Det blev ett stort band till slut. 4 grabbar och 2 damer. Vi lyckades få följa med på en lite turné i Tyskland i augusti -90, anordnad av Medborgarskolan. Vi och 3 andra band packades in i en stor buss och åkte runt i 2 veckor och spelade på de mest underliga små ställen. En kul upplevelse, men den hade nog varit roligare idag. I alla fall för mig, som ärligt talat inte mådde så bra på den tiden… Idag kan jag prata om det, men då höll jag masken och drog mig undan och dämpade (förgäves) panikångesten med en massa öl o sprit under resans gång. Sååå…ja…det hade nog helt klart varit roligare idag med lite mer trygghet i själen och hjärnan. Fast öl hade jag nog druckit ändå förstås… wink emoticon
Hur som helst så filmades hela den här resan. Tyvärr så sägs det att filmerna blev förstörda i nån brand innan filmaren hann klippa ihop det hela, eller så var det nog att dom helt enkelt söps bort under resan…och på den enda VHS som blev kvar så blev det mest trams. Kul att se visserligen, men lite mer livemusik hade varit kul att se. Vi skymtar i några snuttar, och jag lyckades få upp lite av det på YouTube.
Just den här låten hade jag ärligt talat inte ens ett minne av att vi spelade, eftersom den aldrig blev inspelad i studio. Och jag fick ju inte fatt i videon förrän efter 20 år när vår gitarrist kläckte ur sig att han hade haft den här videon i en låda sedan resan….
Hade varit kul att ha haft hela låten bevarad, för det är tyvärr bara en vers o en refräng som fastnat på filmen. Så det här inlägget blev mycket text och lite musik….men jag tycker den är bra den här lilla snutten! smile emoticon
Tyvärr är volymen extreeeemt låg på videon, så dra upp rejält! …och kom ihåg o sänk den igen sedan…..!!!

8
Blir visst lite egoreklam ett tag nu… Demos! smile emoticon
Bandet Ice Nine gick i graven rätt kort efter denna Tysklandsresa. Jag ryckte in i lumpen, och det blev inte mycket trummande under 11 månader.
Åren efter lumpen spenderades med lite olika band här i vår lilla stad Sala. Bluesrock avverkades under ett par år i bandet ’Cosmoz Factory’…observera dansbands-z:at…haha…
Coverbandet ’Leif Zeppelin’, som föddes som sidoprojekt till Cosmoz Factory tillsammans med sångaren och ena gitarristen, blev en bra och kul konstellation under några år…1994-96 för att vara exakt.
Och vi hyllades av denna grupps eldsjäl Magnus Jacobsson i några tidningsrecensioner förresten. wink emoticon
Har tyvärr inget av våra liveframträdanden kvar på film längre. En elak VHS-spelare käkade för många år sedan upp dom 2 band som fanns med oss. Om nu ingen här i stan sitter på några snaskiga bootlegs med oss förstås? smile emoticon Däremot har jag lite replokalsinspelningar som duger att lyssna på, även om vi nog var lite mer jävlar anamma-högljudda och flummigt utsvävande live…
Denna inspelning är från 1996, och sångaren ni hör heter Jocke Eriksson och han är numera väldigt aktuell med bandet Kee Man Hawk som nyligen släppte skiva och spelade på Sweden Rock Festival!
Get ready for 8 o en halv minuts Zeppelin-röj…

9
Efter några års replokalslekande med namnlösa tillfälliga projekt blev det så dags för ett nytt coverband runt -98, ’Bad Reputation’ blev dess namn. Huvudsakligen Thin Lizzy-låtar avverkades som ni nog förstår av namnet. Det blev ett förbaskat flitigt och bra coverband faktiskt. Vi lirade en hel del på gamla Panini här i stan, om ni minns det stället? Ibland lirade vi både fredag och lördag, 3 set/kväll. Blåsorna i händerna var stora vissa kvällar, men kul hade vi!
Sångaren Adde Psilander, utrustad med trådlös mic, visste man aldrig var man hade! Han klättrade på bord och bardisk, och vid nåt tillfälle tror jag t.o.m han var uppe på entrétaket och sjöng…dvs utanför restaurangen…
Jag mådde tyvärr fortfarande inte helt bra i min ångest, och som vanligt när det började gå lite för bra med banden så pallade jag helt enkelt inte…och hoppade av med diverse dumma ursäkter. Idag ångrar jag mitt beteende, men det hjälper ju inte mycket att ångra sig nu…gjort är gjort…
Här är i alla fall ännu en liten replokalsinspelning av lågbudgetmodell….2 sångmicar in i ett kassettdeck…

10
Trots att jag inte mådde bra så kämpade jag på och försökte palla med att spela så mycket det gick. Jag är glad att jag inte gav upp….
Bandet jag hamnade i mot slutet av år 2000 (eller om det var tidigt -01?) hette ’Mouth of clay’. Där ingick även Leif Zeppelin-sångaren, och huvudmannen i bandet var gitarristen Håkan Englund som även han numera återfinns i Kee Man Hawk.
Intresse hade redan skapats för bandet inom underground-retrorockfolket runtom på jorden eftersom 2 demoplattor redan var gjorda när jag hoppade in, och vi gjorde en tredje platta på sensommaren 2001. Sångaren hoppade tyvärr av strax efter att den skivan var klar, och det blev en lite svävande tid för bandet över vintern.
Den här lååånga, tunga, smöriga powerballaden från den plattan är hur som helst en egen favorit som jag känner mig rätt stolt över att ha deltagit i att skapa. Inget höjdarljud på inspelningen, men det funkar…

11
Så var det ju då äntligen dags att förklara det där med ”Nästan Komplett” då… smile emoticon
I mars 2002 hamnade jag akut på sjukhus med svåra smärtor i högerarmen. Det hela slutade med att jag två veckor senare vaknade upp ur koman utan högerarm. Den hade akutamputerats för att rädda mitt liv drygt ett dygn efter att jag körts in till sjukhuset. En kraftig och väldigt ilsken blodförgiftning hade börjat tugga i sig mina muskler inne i armbågen och käkat uppåt mot axeln, och bakterien slog ut mina kroppsfunktioner helt.
Jag tillbringade totalt 6 veckor på sjukhus i både Västerås och Uppsala. De första 2 veckorna där svävade jag mellan liv o död, men återhämtade mig förvånansvärt snabbt när dom väl lyckats få bukt med sjukdomen.
Jag behöver väl knappast säga att det var en ganska stor omställning att vakna upp till….jag hade så mycket som snurrade i skallen….
Mest oroade jag mig över trummorna förstås. Allt annat skulle säkert lösa sig….på nåt sätt…
Lång historia kort; Jag satte mig bakom trumsetet så fort jag blev utskriven, började designa om allt så det skulle gå att spela med en hand. Vi repade, gjorde låtar, jag anpassade mig till mitt nya liv… Bandet fick lite nytt utseende när plötsligt alla originalmedlemmar var ute ur bilden. Jag och 2 nya killar gjorde hösten 2003 en skiva under namnet ’Mouth of clay’, men det kändes aldrig riktigt okej och bandet lades ner 2004.
Sångaren/basisten Sartez sadlade om och blev sångare/gitarrist, gitarristen Christian sadlade om och blev trummis, och dom hittade en basist som heter Olle….så samma tre förnamn som bildat sista upplagan av Mouth of clay bildade så småningom Heby-bandet Three Seasons som numera skördar stora framgångar runt om i Europa. Invecklat va? smile emoticon
Förbaskat bra är dom i alla fall! And I feel alive now…very alive!! grin emoticon

12
Det blir lite spammande nu…hade visst fler inlägg och mindre tid än jag trodde…förlåt!
Let’s rock!
Jag tröttnade konstigt nog på trummandet då när MOC lades ned. Jag hade nog inte riktigt hunnit landa i mitt nya enarmade jag.
Bodde i hus och försökte leva normalt Svenssonliv med fru och hund och Volvo…utan framgång. Sålde en hel del av mina trumprylar (dumjävel..) och hade bara de mest grundläggande grejerna kvar för att kunna spela lite ”för husbehov”.
Men det hände faktiskt bara några enstaka gånger under de kommande åren att jag gick ner ikällaren och bankade en liten stund, och det tog nästan 5 år och en flytt tillbaka till Sala från Heby (och en skilsmässa..) innan jag fick tillbaka spelglädjen.
Att leva som enarmad är egentligen inte så farligt som alla verkar tro…som t.o.m jag trodde… Menar inte att det är Enkelt såklart.
Vissa saker är omöjliga, även om jag inte tycker om att behöva inse att något är omöjligt.
Eller omöjligt är det kanske inte, men helt enkelt FÖR krångligt och tids- och tålamodskrävande för att det ska vara värt besväret.. smile emoticon
Saker o ting går lite saktare ibland. Det ser lite omständligare ut för en ”normal” person, men hey…that’s the way I do it! Mycket sliter såklart på armen. Allt måste ju göras enbart med den. Och med viss hjälp av ben, fötter, haka, tänder och allmän ’jävlaranammaenvishet’ förstås.
Trummandet har efter många år formats till att funka helt okej. Jag har insett att bara för att det inte låter som förr så betyder det inte att det låter illa nu. Det låter bara…annorlunda.
Och för några år sedan fann jag en prylgalen och entusiastisk gitarrist att spela med. Min ”storebror” Puppe. Vi har hunnit igenom några olika konstellationer genom åren, bland annat ihop med Salas rikskändis Arne Nyström. Då lät det så här:

13
Efter lite mer jammande i andra tillfälliga konstellationer så hittade Puppe & jag rätt folk, och de senaste två åren har bandet OH WELL vuxit fram. Började som ett coverband, men utvecklades plötsligt till ett sorts halvpunkigt projekt med egna låtar.
Gigen har rasat in, och vi har utökat från trio till kvartett och nu till kvintett. Det låter kanske inte alltid perfekt om oss…eller det låter väl egentligen ALDRIG perfekt, men fan va kul vi har! Och det är ju huvudsaken! smile emoticon Utan leenden stannar världen!
Här är ett litet framträdande från Cityfestivalen i Västerås för några veckor sedan. Hade helst velat lägga ut nåt färskt från vår studioinspelning, men den är inte färdigmixad än…så håll till godo med denna!

14
Att man blir uttittad dagligen av både barn och vuxna är nåt man får leva med om man har nån form av synligt fysiskt ”fel”. Nyfikna frågor likaså. Många verkar tro att vi som har nån form av synligt handikapp har upplysningsplikt och måste svara på deras frågor om vad som hänt.
Det är lite konstigt tycker jag…
Det händer visserligen ytterst sällan att jag undviker att prata om det, men vissa ser då nästan förolämpade ut för att dom inte får veta den snaskiga sanningen. Fy på såna!
Jag skäms absolut inte över att se ”annorlunda” ut. Jag skäms inte över ärren. Tycker nån att man ser för jävlig ut så titta åt ett annat håll. Alla är vackra på sitt sätt ändå…särskilt för någon man älskar…och som älskar en själv…

15
Att komma som enarmad trummis till gig där flera trummisar ska dela trummor….ojoj…det ställer ju till det en del för alla inblandade.
Ägaren till trumsetet ser orolig ut, ljudteknikern får nervsammanbrott över att jag möblerar om hela kitet och över att jag har en skum virveltrummelösning.
Men hittills har det faktiskt funkat helt ok! Jag är ju där för att göra min grej så bra jag kan, och då är jag obekymrat divig och bygger om så det är möjligt att göra jobbet så bra som möjligt. Deal with it!
Jag är ju (tyvärr) ännu inte på samma utrustningsnivå som han som gjorde enarmstrummande till nåt stort, och som det är omöjligt att inte nämna i detta sammanhang.
Jag menar såklart Rick Allen, Def Leppards trummis som 1984 förlorade hela sin vänsterarm i en bilolycka. Än idag turnérar han med Def L. och även som trummis åt sin fru Lauren.
Hösten 2002 släppte Def L. en platta, och var då på PR-turné bl.a. i Sverige. Jag hade förgäves försökt få kontakt med Rick under sommaren för att kanske kunna få lite tips och råd av ’the master’.
Plötsligt en dag på hösten fick jag ett mail av Ricks fru, som skrev att; ”Rick and the boys are in Sweden at the moment, and I sent a copy of your email to him. And he would really like to have your phone number now”
Så…jag mailade mitt nummer till Lauren, med stor skepsis…. På kvällen spelade Def Leppard playback i Bingolotto. Kvällen gick utan att nån ringde. Förutom min skämtsamme dåvarande svåger som låtsades vara Rick…med skånsk accent…
Runt 1 på natten väcktes jag av telefonen… ”Hi, this is Rick Allen..is this Ollie?” Jupp…den här gången var det faktiskt den äkta varan som ringde! Så yrvaken och förvirrad skulle jag alltså försöka prata engelska med en världskändis! Herrejävlar….
Men det gick bra! 20-25 minuter blev det, och han var skittrevlig och peppade mig massor. En mycket inspirerande och godhjärtad man!
Jag är måhända inget jättefan av Def L. Men det är välgjord, lättlyssnad ”snyggrock”…och låtarna håller formen efter alla år!

15½
Ja..en ½…för detta är ingen låt… För som en liten Leppard-bonus kommer även ett klipp som gör mig väldigt tårögd…varje gång jag ser det. Även om jag inte upplevt en sådan här stor folkmassas hyllningar så har jag hyllats och peppats av både okända och framför allt av mina vänner ett flertal gånger genom åren, så jag kan verkligen leva mig in i Ricks känslor i detta klippet.
Det värmer att känna sånt stöd!!!
Tack för att ni hjälper mig behålla gnistan!

16
Säg aldrig till nån ”det där kommer du aldrig klara”. Ta inte över nåt som någon med handikapp kämpar med att utföra, i alla fall inte utan att fråga först.
Det värsta jag vet är när någon nedvärderar mig på det sättet. Eller…det är så det känns, även om jag fattar att det är av omtanke i de flesta fall. Men för mig känns det snarare som en klapp på huvudet…’lilla gubben’…
Och glöm aldrig att vill man nåt tillräckligt mycket så är inget omöjligt. Det gäller att bara hitta rätt väg.
Här kommer lite motivation…och en skön låt.

17
Livet har som sagt varit både uppåt och nedåt genom åren. Jag ska inte låtsas att allt har varit, eller är, frid och fröjd i mitt liv.
Att ha ett handikapp gör inte direkt tillvaron enkel, men att deppa över nåt man inte kan göra nåt åt är bara en väldans massa slöseri med tid tycker jag. Så jag väljer att inte oroa mig över framtiden, eller gräma mig över det som varit….även om det såklart finns enstaka mörkare stunder i tankarna. Som det nog gör för de flesta….
Musiken har en helande kraft för mig, som ni kanske anat efter denna dags pratande… wink emoticon Jag har mitt umgänge i musiken. Jag får frid av att banka på mina trummor. Jag får frid av att nörda ner mig i diverse trumprylar och youtubevideos.
Kärleken, och vänner, har kommit och gått. Jag har inte alltid varit ärlig mot mig själv (och andra) med vad Jag vill och vad Jag känner. Men…plötsligt…efter 40…så känns livet plötsligt lite lättare och mer bekymmerslöst! Är det inte fantastiskt?! smile emoticon
Jag har väldigt nyligen hittat en människa som jag redan känner att jag inte kommer vilja vara utan… En sån där underbar människa jag kanske borde träffat för evigheter sedan….men…tiden kanske var mer mogen nu, för oss båda!? Och det är faktiskt idag exakt en månad sedan vi hade vår första date, på midsommarafton. Så just nu känns livet lite ungefär så här: heart emoticon

18
Jahopp….Det var nog faktiskt allt jag hade att komma med idag tror jag. Åtminstone var detta allt jag skrivit ihop och organiserat… smile emoticon Det kan ju i och för sig hända att jag lägger ut några fler låtar ”bara för att” lite senare under kvällen. Nu ska jag smälta kebaben och ta en öl…till…
Tack för att ni tog er tid att kolla/lyssna/läsa mitt sommarprat, och tack för att jag Fick sommarprata. smile emoticon Och Tack för att denna grupp finns för oss music lovers!
Ha en fortsatt underbar sommar, var snälla mot alla medmänniskor och kom ihåg att det finns inget dåligt väder, bara dålig inställning… wink emoticon
Tack o hej!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.