1. Hej.

Jag heter Nilla. På hedersord! Det är faktiskt så. Döpt. Till. Nilla. Inte Pernilla, Gunilla eller Whatevernilla. Nilla, det är jag. Och eftersom jag aldrig träffat nån som faktiskt heter så på riktigt, så det är liksom bara mitt. Det har jag fått förklara och försvara sen jag var liten.
-Ja, det är ett gammalt svenskt namn. Ja jag heter så på riktigt. Förihelvete. Farmors mormor hette så. Jahaaaaa, då går det upp ett litet ljus för ifrågasättaren. N I L L A. Ja just det.
Axelsson tillkom för sju år sedan och det är ju inte så mycket rock’n’roll över det tyvärr. Vi börjar väl bli kompisar nu men Nilla är bara mitt.

2. Stolt Värmländska. Hade tänkt dra hela sommarpratet på dialekt för det hade roat mig nåt enormt att tänka på att ni satt och vrickade tungan i oförstånd. Jag roar mig redan över tanken, så ni ska få slippa.

Nåväl, vidare är jag 36 år, gift med Jarl (därav efternamnet) och tvåbarnmorsa. Frisör, numera råkar endast familjen ut för saxen när den lusten faller på, vilket blir alltför sällan. Skomakarns barn, ni vet. Förskollärare och keramiker. Jag älskar geggamojja i alla dess former. Så länge det inte är gräsmattan som förvandlats till ett geggigt hav. Jag älskar min trädgård och just nu, efter en dränering av husgrunden, är det just detta hav av geggamojja som har uppstått. Efter att gräsmattesådden var klar.

Vi har en bullterrier. Han heter Herbert och öronen som egentligen ska stå upp, hade aldrig vett på att inta denna stolta form utan liknar snarare flygplansvingar. Han har tuggat sönder grejer i huset för över sexti tusen jävla kronor. Det är ett sammelsurium av handikappade Barbiesar, pallar med avgnagda hörn, blöjor i småsmåsmå bitar, dunkuddar som slitits sönder likt en pillow-fightingscen i en amerikansk romantisk komedi och lego som används till snacks. Det mesta lyckas ju fanstyget till älskad bulle låta passera genom hela systemet, vilket resulterar i färgglada och rätt suspekta bajskorvar med lego- eller kritrester i eller där barbiearmarna verkar ropa på någon att hjälpa dem ur denna pile of shit. Minnet av två par av mina sargade höga skinnstövlar som jag gnott och sparat ihop till, ger fortfarande en gråtklump i halstrakten. Eller när vi hade gömt en sån där tjock dyna att ha i trädgårdsmöblerna lite för dåligt. Det var små miniskumgummibitar i hela huset.

3. Vi bor i det fulaste huset på gatan. En sjuttitalsvilla där halva fasaden består av brun panel och halva mexitegel. Det är fult men det är mitt och jag älskar det. Sällan instagrammat eller facebookat då hundhår EVERYWHERE, matrester på fönstren, lego full vardagsrumsbordet och barnplockade ängsblommor som stått i vasen för länge så det mesta ligger på bordet inte räknas som fint i inredningskretsar. Va fan liksom!

Jag älskar turkost och grönt. Kaklet i köket lyser starkt turkost och de beigeaste människorna som kommer hem till mig får en visuell härdsmälta och någon form av mindre infarkt när de ser det.

Gillar loppisar men allra mest gårdsauktioner! Där är jag i mitt esse och både det ena och andra kan få räddas från att behöva bo hos någon annan. Högst av alla, utom auktionsförrättaren himself (för det är alltid en him), vrålar jag högt högt så att det inte ska missas att just den SKA jag ha. Überpinsam såklart. Hittar jag just den där saken som jag åh så gärna vill ha så ska det både ses och höras! Det syns också i vårt hem, där det enda nya i inredningen är sängen, köksbordet och allt av tyg. Gissa vad 8-åringen tycker om det?

4. Somrarna brukade min familj tillbringa i en gammal säterstuga i norska Gudbrandsdalen. Ström fanns det ingen, rinnande vatten i en kallkälla 100 meter bort, där vi också borstade tänderna tillsammans allihop, och en vedspis att laga mat på. Kylskåpet var en lucka i golvet där man sänkte ner maten i ett djupt hål. Toabesök gjordes på utedasset. Den iskalla fjälluften blåste upp i arslet på en och det gjorde att kön till dasset aldrig hann bli särskilt lång.

Vi barn lekte bland ettriga fjällämlar och de fritt vandrande kornas mockor och hade man otur, fanns det en färsk mittibland som man lyckades pricka så det skvätte.

Där uppe var man fri. Alla var glada. Och vi lekte, spelade kort, Shakin’ Stevens och Bruce Springsteen.

5. Ett av mina härligaste och starkaste sommarkonsertminnen inföll sig för kanske 10 år sedan. Den lokala mc-klubben hade sommarfest och Mustasch skulle spela. Vädret var, ni vet, perfekt. Vinet var kallt, humöret det absolut bästa tänkbara och det var massor av gamla kompisar som vi inte hade sett på länge. Häng i gräset och go stämning.

Mustasch skulle gå på vid 23 men började inte förrän vid 2-tiden på natten och spelade rava av oss tills solen gick upp, och lite därtill. För en spelning!

Rösten tappade jag helt och hållet av att försöka sjunga lika högt som Ralf och den hittade inte tillbaka förrän flera dagar senare. Kommer än idag ihåg låten som spelades när solen gick upp och hela publiken sjöng med.

6. Maken. Inget sommarprat utan en hyllning till min man. Att börja beskriva och samtidigt göra rättvisa för mina känslor för dig känns som en nästintill omöjlig uppgift. Min Jarl. Du, mitt hjärtas kär. Alltid.

7. Under våren har jag och maken skruvat veranda, anlagt gräsmatta, planterat 25 m thujahäck, skruvat trädgårdsmöbler och snickrat raised flower beds som det heter på Pinterestspråk. Och varenda gång har denna fantastiska låt rullat i öronen. Nästa steg blir att lära sig hela låten och vråla högt med i sången i stället för att bara sjunga sista ordet i varje mening. Ni vet hm hm hm hm törning ovv dä ki, hm hm hm hm hm insajd ovv miiii. Jag ska överrösta grannens lille knähund, som alltid skäller ett par timmar när barnen ska till att somna. Revenge is mine!!!!

8. Det här med att vara annorlunda i en liten by. Man smälter liksom inte in utan bryter sina egna vägar i alla riktningar man väljer. Punk, inte pop. Teckna, måla och gegga med lera istället för fotboll och skidor. Istället för yta, så väljs känslor. Jag är en av dem men så lite av vad de är. Inget är bättre eller sämre, bara annorlunda och vissa vägar är stenigare och mer kurviga än andra. Det där livet, visst är det läskigt spännande!

9. Ibland djupdyker jag. Ner i mig själv. Helt utan anledning. Nilla as I know her kurar in sig i ett kallt hörn i hjärteroten under en blöt tung otäck filt och vägrar komma fram och visa sig. Kvar blir ett skal, en sorgsen, sorglig, skälvande figur som inte vet vilket ben hon ska stå på.

Jag är sjuk. Har psykisk ohälsa. Sjuk i huvudet. Inte klok på en fläck. Stôllete, som vi säger häromkring.

Depression. Ångest. Utmattning. Pess å dret på ren värmländska. Hjälp finns bara i form av piller och mer piller. Var tredje månad ombesörjs sjukskrivning och dessemellan lämnas jag åt mitt öde.

10. Tänker ofta på hur tacksam jag är. Min man, min stora trygghet, mitt livs kärlek och min stöttepelare. Barnen, som gör mig så stolt och vansinnig och smockfull av kärlek och tårfylld av olika anledningar. De finaste av vänner. Mat i magen, tak över huvudet. Och musik, utan vilken jag aldrig skulle kunna identifiera alla känslor som jag känt och känner och allt den får mig att känna.

Detta, mitt i allt, att vara människa, en sällsam gåva.

11. Jag är all-in. Extra allt. Allt eller inget. Och med ett stort, mjukt hjärta. Som en vattenballong fylld till bristningsgränsen. Ibland spricker den och jag går i bitar. Det är liksom min lott i livet, eller ja, en av dem åtminstone, och jag tänker mitt i allt kaos att något bra måste komma ur detta. Det måste finnas en anledning. Så jag går mina promenader, skriver listor med saker att göra för dagen, stryker dem omsorgsfullt när de är gjorda. Och kysser mina hjärtan.

Vardagen är bra.

12. Slutet gott, allting gott. Är det inte gott, är det heller inte slut. Tanken ger mig tröst och håller näsan över vattnet. Här ovan ytan är allt vackert vanligt med hemsådda tagetesar i lerkrukor, vattenspridare på nya gräsmattan och spagetti till lunch. Glass och kaffe i solen, skrapa tandsten, tvätta socktvätt som tar 16 minuter eller så att hänga och övernattningsgäster.

I sommartid ter sig allt dock lite extra fint. Badande barn med solkrämskladdiga kramar med extra allt – sand, sjöbös i badbyxorna och kaksmuliga munnar ger mig en kärleksfull gosig känsla i hela kroppen.

Där lämnar jag dig för idag. Tack för att du lyssnat. På återseende,
Nilla

0.

Pst, tänkte tjuvstarta lite på dagens sommarprat… Alla som är vakna såhär dags känner sig säkert levande. Iaf något sätt. Ni kanske sitter på en altan, balkong eller en parkbänk och njuter av sommarnattens hetta. En del har kanske börjat sin semester idag? Det har jag.
Men jag tycker att vi knoppar nu, så vi orkar med lördagens övningar. Sov gott då ses vi snart igen.

Pearl Jam

1.

God morgon Sverige,

Ja ni, tänka att man ska försöka på sig att sommarprata lite idag. Det ska bli kul, men lite nervöst efter en minst sagt stark inledning.
Då de flesta här inte har en aning om vem jag är, så börjar vi med en kort presentation.

Namn: Daniel
Ålder:40-
Civilstånd: sambo och två barn
Ort: Söder om söder
Yrke: Säljare
Mat: Hamburgare och allt som min älskling lagar
Dryck: Allt! Insnöad på IPA just nu.
Favoritlag: Djurgården
Fritid: Fotbollstränare för sonen ( Heja Älvsjö AIK P05 Röd)
Film: Det mesta som är bra. Romantiskt drama försöker jag undvika. Det kommer ett litet avsnitt om film senare idag.
Musik: Det visar sig under dagen… Men det går åt rockhållet, med en del överraskningar (ska försöka att klämma in någon skämslåt).

Jag kommer under dagen att försöka bjuda lite på mig själv och kanske på andra… Blanda gammalt och kanske något nytt. Lite nu och då. Det kommer inte att bli några djupa samtal kring politik, filosofi eller hur man bäst tar bort mördarsniglar. Och jag kommer inte att plocka upp en massa elände. Kanske något litet bara. Utan vi ska ha en skön lördag idag! De djupa och långa samtalen får andra stå för

smile emoticon

Nu önskar jag alla en fantastisk lördag, och hoppas att ni hänger med till och från under dagen.
Det ska också bli intressant att se hur mobiltäckningen i Dalarna, Härjedalen och Jämtland är, nu under dagen…. Kommer att vara på resande semesterfot, så jag hoppas att tekniken är med mig.

Vi börjar dagen med musik från mitt absoluta favoritband, Metallica. Och deras, enligt mig, bästa låt: For Whom The Bell Tolls

Dags att vakna till liv!

2.

Vaknar upp idag i Våmhus. Det betyder att vi rört oss från Stockholm upp till Dalarna. Och det betyder också SEMESTER! Fyra veckor ledigt med familjen. Inte alls dumt.
Känns bra att vara i Dalarna.

Nu ska vi snart åka vidare norr ut och möta upp familjen Ehres/Pettersson, och sen vidare mot Åre.
På vägen passerar vi Älvdalen. Därifrån kommer ju som de flesta nu har koll på, våran senaste prinsessa! Sofia. Men den vackraste och bästa från Älvdalen ”tillhör” mig. Min älskade Marit. Snart 14 år tillsammans. Herregud vad åren går!
Det är inte alltid som allt är toppen, det går upp och ner. Och ibland går det lite motigt. Men jag älskar dig över allt, och jag är oerhört glad att jag har dig. Vi har gjort en massa roliga saker tillsammans och det ska vi fortsätta att göra.

Nu när vi passerar Älvdalen vill jag också passa på att tacka Svärföräldrarna Gunnar och Marianne, som tyvärr inte finns med oss längre, för eran fantastiska dotter. Hon är underbar.
Nu kör vi en låt som ett annat av mina favoritband snickrat ihop. Men med en Älvdalstouch. Larz-Kristers med ”Sweet Child O’Mine”

3.

Ja hörni gott folk. Barn! Underbara barn. Vi har två fantastiska barn. Friska, pigga, aktiva, glada, arga, sura…. Ja som barn ska vara. Tur att man får mer energi av dom små liven, än dom tar av en…
Jag är fantastiskt stolt över att dessa två barn är våra!

Efter en högdramatisk och lång förlossning så kom Elina till världen i augusti 2003. Tänk att man kan känna sån villkorslös kärlek till en sån lite varelse. Nu är denna lilla tjej inte så liten längre. Men kärleken består!

På Elinas dop så sjöngs denna låt live. Man hör den inte så ofta, men jag tycker den är fantastisk. Och det kommer nästan en liten tår när jag har den.
Sara Löfgren ”För alltid”

4.

2005 va det sen dags för andra barnet. På kronprinsessans födelsedag i juli, kom vår prins Lucas till världen. Lite lugnare förlossning denna gång. Även om graviditeten hade varit betydligt tuffare än första gången. Men min Marit är en riktig kämpe.

Att vara föräldrar är inte alltid helt enkelt. När barnen blir större så blir också rättvisetänket viktigare för de små liven. Dryck ska hällas exakt lika! Är det lika mycket godis i våra skålar? Och de kan ju reta sina föräldrar och syskon till vansinne!! Men kärleken är fortfarande villkorslös.

På Lucas dop fick jag mig en glad överraskning när min kära Marit hade styrt upp så att två Metallicalåtar spelades under dopet. En mäktig känsla att få höra skön rock på kyrkorgeln.
”Nothing Else Matters” och ”Unforgiven”. Vi kör den senare!

5.

Hur fastnar man för olika musikstilar?! Det beror säkert på många saker. Kompisar, upplevelse eller kanske en snygg artist!
I mitt fall så fick jag upp öronen för hårdrock någonstans i slutet på 80-talet.

Det skulle vara någon uppvisning av eleverna i skolan, och vi hade repitioner. Då kommer det en kille och drar på den låten jag ska spela snart. Dagen efter köpte jag skivan, och sen dess är jag fast. Idag är jag fortfarande fast i hårdrocksträsket. Även om jag håller mig uppdaterad på det mesta som spelas på radion. Barnen tar ju över allt mer, framförallt när man åker bil. P4 går ju absolut inte!!
För mig är hårdrock ”riktig musik”, om man kan säga så. Hur fastnade ni för eran musik? Eller äter ni allt?
Iron Maiden ”The Trooper”

6.

Gul Walkman!? Vilka av er har haft en sån? Hur klarade man sig utan kassettbanden för 25-30 år sen? Spela in från Tracks, mixa egna favoritband och kopiera från LP-skivor va ju vardag då. Och lika självklart som att ha Spotify, eller hitta musik på YouTube idag.
Och kommer ni ihåg när man väntat vid radion på den nya favoritlåten, och sitter laddad med ett nytt kassettband. Låten kommer äntligen och ”play rec” trycks ner. Låten rullar på, och sen kommer Kaj in och kör ett kort snack eller något märkligt ljud!!! Så fick man vänta till nästa gång… Suck, och besvikelsen total.
På ett av mina fantastiska blandband som kom till i början av 90-talet så fanns det en hel del godingar. Just det här bandet hade jag när jag cyklade till mina träningar, handboll och fotboll. Pantera, Helloween, Metallica, Maiden osv. Det blev också ett mått på hur snabbt jag cyklat! Kom jag till låt 5 så visste jag att jag cyklat för långsamt till träningshallen… Bara komma igen och trampa på snabbare nästa gång.
Låt nummer 5: Helloween ”Future World”

7.

Ok, hänger kvar lite i slutet 80/början av 90-talet. Kassettband och LP levde fortfarande, men konkurrensen från CD blev allt större. Jag hade köpt mig en i mitt tycke en riktig monsteranläggnig. En Sanyo med allt man behövde för att spela bra musik. Jag köpte LP’n ”Power Ballads”. Jag tyckte den var så bra så jag kopierade den till kassett, och köpte den senare på CD.
Här kommer en skämskudde! En av låtarna på ”Power Ballads” är Skid Rows fantastiska ”I Remember You”. Jag tyckte den var så bra så att jag trot eller ej sjungit den i radio!!
På den tiden fanns det en lokalradiostation i de södra förorterna 88,9 som var riktig lokal. Där kunde man ringa in och önska musik. Kravet för att få höra låten, va att man sjung låten! Inte hela såklart, men väl refräng och lite till. Så jag klämde väl i från pojkrummet, och kommentaren från killen i studion sitter fortfarande kvar.. ”Hmm, ja det där vaaaa ju bra!!!…” Fett pinsamt som kidsen skulle säga idag. Med högröd i ansiktet så fick jag höra låten på radio iaf. Tur att jag ljög om mitt namn… Jag KAN inte sjunga, så är det bara. Men jag gillar musik för det.
Dela gärna med er om lite egna musikaliska pinsamheter!
Skid Row ”I Remember You”

8.

Idrott! Lagsport eller att jaga ensam mot sina mål. Jag har alltid varit en lagspelare. Handboll och fotboll har varit mina sporter genom åren. Både som aktiv spelare, men också tränare och ledare. Alla som är inne i sportens värld vet hur mycket den ger. Jag är otroligt glad över alla år man slitit i idrottshallar och på vattensjuka grusplaner.
Gänget vi hade i P77 Sannadal handboll måste vara ett av de skönaste gängen som funnits. I alla fall i den klubben. Vi va inte så många, men vi kämpade och slet. Och blev faktiskt riktigt bra. Och roligt hade vi.
Tänker ibland på alla grymma träningsläger i Enköping och alla cuper runt om i landet vi åkte runt på. Junicupen i Uddevalla, Hallsberg, Bornhom!!.., och inte minst Eken cup på hemmaplan. Så mycket skratt och roligt som dessa små utflykter gett kommer man aldrig glömma. Fantastiska år. Tänk om man kunde vara 14 år igen!

En av resorna gick till Bornholm. Och det va den oförglömliga sommaren 1994. Under resan från Ystad till Rønne så börjar VM-kvartsfinalen Sverige-Rumänien. Vi hinner se ed del av matchen innan vi kommer fram. Sen snabbt upp skolan där vi ska sova. Och det finns ingen TV!!! Panik! Då halar någon fram en radio, och vi får fram matchen igen.
Hopp och förtvivlan, mer folk samlas i vårt rum och det är spännande som FAN! Och när Ravelli till slut räddar sista straffen så utbrister ett glädjerus utan like. Stor TV-puckshög på golvet och eufori!
Vi får tag på en svensk flagga och går segertåg, med en massa andra svenska lag, runt om i byn där vi bor. Heja Sverige!
Det är ett av mina starkaste idrottsminnen! Vilket är erat?
Amanda Jensen ”Wien We Dig For Gold In The USA”

9.

Jag hänger kvar vid handbollen ett tag till. Tyvärr så innebär det en skämskudde till för min del. Som jag skrev innan, så är min sångröst inte den allra vassaste…

Hur som så va vi på det årliga träningslägret i Enköping. Det är fredag till söndag. Och på lördagskvällen så brukar det vara lite lekar och andra upptåg. Och det blev dags för några ur mitt lag att göra entré på scenen. Just då lyckligt ovetande om van som skulle ske.
Det skulle bjudas på Norsk karaoke!! Ni vet när man har stora hörlurar på sig och sjunger det som kommer i lurarna!!
Jag kommer inte ihåg vilken ordning vi sjöng. Men en av killarna i laget fick Oasis Wonderwall och briljerade. Brittpopsälskare som han va… Han fick höga poäng av de småkids som satt med poängspadar framför oss.
Sen vart det min tur att köra… Och Backstreet Boys ”Everybody” började spelas i lurarna! Jag fick inte lika höga poäng som min Oasispolare…
Men varje gång jag hör Everbody så höjer jag volymen och skäms lite… Så det är en skämslåt skulle jag säga. För den absolut inte en låt i min smak!!
Backstreet Boys ”Everybody”

10.

Att resa är fantastiskt. Jag har haft möjligheten att åka iväg på några fantastiska resor. Det jag ofta tänker på när vi rest, är hur bra man egentligen har det här hemma i trygga Sverige. Man behöver inte åka speciellt långt för att behöva köpa vatten i flaska, och sen känna lyxen att dricka vatten direkt ur kranen när man kommer hem.
Sen den fruktansvärda fattigdom man har mött! Människor som bara äger bara det som dom har på sig. Mammor som kommer fram till Taxibilen man sitter i, med ett litet barn på armen, och ber om en slant. Blicken är så tom och borta att man måste titta bort. Våra barn undrar såklart vad hon ville, och det är bara att försöka förklara. Och sen vid nästa gång de är missnöjda över något, så påminner man dom om hur bra vi faktiskt har det i trygga Sverige.

Människor man mött i andra länder är otroligt gästvänliga och vill verkligen väl. Det är klart att de i många fall bara ser pengarna hos turisten. Men många vi mött är verkligen genuint trevliga och intresserade.
Vi hade förmånen att för ett par år sen få tillbringa ett par veckor i Filippinerna. Sol, bad och fantastisk natur. Vi hyrde ett enkelt boende av en kvinna och hennes familj. Det blev många intressanta samtal, och det vart många nyfikna frågor från båda håll. Både på jul och nyår fick vi delta i familjens firande. Härlig att få uppleva en helt annan kultur på så nära håll.

Nu har vi ett fadderbarn i Filippinerna. Det känns bra att kunna bidra på något sätt, även om det är långt borta. Och det är ett bra sätt för barnen få en insyn i ett annat barns liv, i en helt annan värld!
Ibland tänker jag att alla skulle få bo i en ”perfekt stad”. Ett Paradise City där alla har det bra, dricker rent vatten och hejar på Djurgården!
Guns ’N Roses ”Paradise City”.

11.

Måste bara dra en grej som hände på en annan resa. Denna story har berättats ett otal gånger i olika sammanhang.
Vi var på semester på Koh Samui tillsammans med en annan familj. Mannen i familjen är med i denna grupp, så vi får väl se om han vill ge sig till känna sen…
Hursomhelst så skulle papporna få en egen kväll på stan. Tjejerna hade haft sitt kvällen innan.
Så vi går upp på huvudgatan och letar reda på ett bra massageställe. Vi hittar ett som ser juste ut, och ber om en Thaimassage. Efter en liten stund ligger vi på madrasserna och massagen börjar. Och de små thailändska börjar att kämpa med oss. Båda vi är alltså runt 190cm och med en vikt rund 95-100 pannor. Dessutom med en ruggig träningsverk efter gårdagens vattensportövning! Tjejerna tror att vi är Thaiboxare!!!!!! Snacka om fel ute. Snällaste killarna i stan liksom. När dom har knådat, trampat, bänt och böjt på oss ett tag så är vi klara. Massagetjejerna skrattar lite åt oss när vi går vidare på vår egenkväll.

Nästa anhalt, en pub. Hmm, vart ska vi gå. Fanns ett antal att välja på. Vi lät musiken välja. Det hördes hårdrock i liveform från ett ställe 30 meter från Hotellet. Vi går in och får se ett Coverband med thailändare och thailändskor som kör AC/DC på högsta volym. Två grymma tjejer som lirar gitarr och sjunger. Här fastnar vi ett par timmar…

Efter ett par omgångar i baren, och fotbollssnack med irländska rugbyspelare är sen dags att knalla hem. Tur att det inte va så lång… Och vad vill man göra då mitt i natten när man är varm svettig och lite smårund under fötterna. Jo man vill bada såklart!! Men poolen är ju avstängd på natten för rengöring. Ordentliga som vi är, så går vi ner till havet istället.
Kolsvart och vågorna går stora. Men vi av med ALLA kläder,lägger dessa på en mur och beger oss ut i havet. Två vuxna nakna karlar på en strand i Thailand mitt i natten. Toppen!
Nåväl, vi svalkar av oss i havet och går tillbaka till våra kläder. Alla kläder ligger kvar, utom ett plagg!! Min kära kompis kalsonger är borta…

smile emoticon

Vi letar och tittar överallt, med de är borta. Jaja, vi knallar tillbaka och min polare funderar mest på hur han ska förklara för sin käresta, varför hans kalsonger är borta efter en grabbkväll…
Behöver jag säga att våra älsklingar inte vart så nöjda över valet att ta ett nattdopp.

Vi har skrattat många gånger åt det här mr M. Och vi har gjort en del annat kul tillsammans. Du är OK, även fast du är AIKare!
AC/DC ”Highway to hell”

12.

Konserter! Att få gå på en bra konsert slår ju det mesta man kan vara med om. När man står i publikhavet, eller sitter på läktaren och bara njuter av musiken. Man glömmer tid och rum, och det känns som att allt annat i världen är oviktigt. När spelningen är slut går man hem ett litet pip i öronen och ett stort leende på läpparna. Och sen vill man bara ha mer mer mer…
Det måste vara något som kickar till inne i kroppen. Endorfiner eller nått!
Jag funderar på om jag kan säga vilken konsert jag varit på , som varit den bästa!? Svårt val. Alla band är ju bra på sitt sätt.
Showande och publikfriande Maiden! GNR när de va som bäst höll dom ju högsta klass(även om Axl hade svårt att passa tider ibland). Favoriterna Metallica har alltid levererat för mig.
Den konsert av alla fantastiskas shower jag sett, så är nog Alice in Chains spelning på Annexet så bitit sig fast. Kanske inte för det rent musikaliska, utan för upplevelsen.
Clawfinger gjorde ett av de grymmaste förbandsjobben jag sett. Vilket drag!
Sen är det dags för huvudakten att göra entré. Längst ut på scenen hänge ett gigantiskt nät som sångaren hänger i under de första två låtarna. Troligen lätt bedövad av alkohol eller något annat. Men dom levererade, och dom rev av de låtar man ville höra. Efteråt va jag sådär nöjd man ska vara efter en sån upplevelse. En lång promenad hem och lägga huvudet på kudden, för att få höra pipet i öronen. Lycka!
Denna låt är på min absoluta topp tre!
Alice in Chains ”Would”

13.

Filmer. Jag är rätt svag för all typ av actionfilmer. Allt möjligt, både A, B och ibland C-action…
Men allt som är bra funkar. En vass Westernrulle a’la ”Den gode, den onde, den fule” funkar ju alltid. En Disneyfilm med barnen kan man ju också skratta åt. Eller varför inte en katastrof eller undergångsfilm?
En av få filmer som jag faktiskt fällt en tår till är ”Armageddon”. Jag vet inte vad det är med det slutet som är så gripande. Det finns slut på filmer som är 100 resor värre. Jag är ingen hårding på något sätt. Men att fälla tårar vid tragiska eller lyckliga filmsajt har aldrig varit min grej.
Däremot har jag under senare år fällt en tår eller två vid helt otippade tillfällen. Vid tillfällen där man tror att man har kontroll på känslorna. Men så hoppar känslorna igång, och så är det kört. Allt som oftast så är det familjerelaterat. Man blir säkert ”blödigare” med åren, och kärleken till familjen växer sig starkare.

För att återgå till Armageddon, så har filmen ett riktigt bra musikaliskt stycke av Aerosmith. Den höjer jag gärna volymen på när den dyker upp.
Gällande filmmusik i övrigt så finns det så otroligt mycket bra. Soundtracket till Top Gun tex. Inte illa alla. Mitt favoritsoundtrack är dock från ”Last Action Hero”. Vilken platta! Svårt att välja låt, men då jag kört både AC/DC och Alice In Chains innan så kör vi lite Megadeth. Ett band som spelats mycket i mina öron.
Megadeth ”Angry Again”

14.

Ooooo, jag höll ju på att glömma konserten med Iron Maiden för ett antal år sen. Kommer inte ihåg exakt årtalet. Men på 2000-talet är det iaf. Detvfinns säkert någon som kan flika in årtalet.
Men det är den konserten i Globen, när Maiden körde sin nya skiva rakt igenom. Alltså alla låtar rakt av från 1 till sista låten. Spelningen gick på halvfart och publiken hängde med och rockade på lite lagom. Svensk publik är ju Maidens favoriter, så man ville väl inte göra bandet besvikna.
Sen när det nya albumet är genomkört, så kommer det som alla väntat på. De gamla godingarna! Så efter ett långt förspel så drar det igång utav bara helvete! Och är mitt minne med mig, så är det låten nedan som spelas först(rätta mig gärna om jag har fel)! Att se runt 14000 pers hoppa och sjunga med i Globen är otroligt mäktigt! Så det så!
Iron Maiden ”Fear of the Dark”

15.

Så är det dags att sammanfatta dagen. Jag har bjudit på lite smått och gott från mitt liv. Både nu och då. Mycket av den musik som spelats är musik som har ett par år på nacken. Det är kanske så att det inte görs riktigt lika bra musik idag? Vad vet jag, men idag är utbudet så mycket större. Jag hade först tänkt att blanda musiken lite mer. Nu blev det lite från samma grupper. Men allt som spelats idag är musik som betytt, eller betyder något för mig.

Jag hoppas att ni har haft en bra dag i härliga sommar-Sverige, vart ni än befinner er. Det har varit en stor ära att få dela den här dagen med er alla. Tack alla som deltagit och lyssnat.

Tänk nu på att ta hand om varandra och njut av livet. Livet är för kort för att reta upp sig på skitsaker och annat som man inte kan styra! Typ vädret!!

Det pågår så mycket skit runt om i världen som vi aldrig kommer att förstå. All den ondska som bara verkar öka för varje dag som går. Jag förstår det bara inte. Så vi har det på många sätt otroligt bra här i trygga Sverige. Glöm inte det!

Till sist vill jag bara säga att jag är otroligt glad och tacksam över de glada och positiva människor som finns i mitt liv.

Nu är det semester och sen nytt jobb!! Woha, life is good.

Marit, Elina och Lucas! Jag älskar er! Vi ska vara den starkaste av alla starka familjer. Vi ska hjälpa varandra genom livet och ta oss igenom allt.

God natt och tack för idag. Avslutar med en trevlig liten vaggvisa.

Metallica ”Enter Sandman”

PS, det kanske kommer ett bonusspår…

Bonus 1

Ja ni TLOTD-vänner. Det finns då fantastisk så mycket bra musik! Hur ska man välja?!

Tänket att jag kör ytterligare en fantastisk låt utan förklaring. Mer än att det är en GRYM låt.

Bonus 2.

3 minuter till godo.
Frågan är om något band betytt mer för musiken än Nirvana! Kanske Beatels…

Tack för denna dag

😍

😍

https://open.spotify.com/track/4OaV9UYQ3EfrBRPjoO6u7c

(Då kör vi då, morgontrötta TLOTD-are smile emoticon )
1. Compromise is the devil talking.
Musik är känslor. Sinnesrörelser. Teman för olika sinnesstämningar. Jag gillar, ja t o m älskar, finsk hardcore från början av 80-talet, jazz, country, post-rock, dödsmetall, hiphop fram t o m -95, Kevin Rowland, indie, soul, blaxploatation, svensk jazz, powerpop, bröderna Reid, garage, Elvis, Björk, New Orleans, Nashville, Memphis, Turbonegro, Kim Gordon, Kim Deal, Poison Ivy, PJ Harvey, ska, Kingston (ja, hela Jamaica), Morrissey, Bear Family, mina vänner, fransk house, Plura, Uffe, fransk hiphop o s v, o s v. Att träffa en gammal elev som berättar att han minns Velvet Underground från när jag visade BBC:s serie Dancing in the streets för eleverna på mellanstadiet gör mig glad och stolt. Som att jag känner mig som en kulturbärare.
Jag nämnde Kevin Rowland. Jag tackar Gud att Dexys Midnight Runners återförenades så jag fick se dem på Cirkus 2003. Förutom att polaren tänkte elda ner träbyggnaden och att jag hörde Andres Lokko berätta om fyra nyanser av brunt (tror jag det var?) för två tjejer av modell yngre, så var det en religiös upplevelse. Väckelsemöte, såg jag i någon text. När Mr. Rowland äntrade scenen klädd som en gangster med mantel gående likt en vacklande, fightande James Brown insåg man att det här blir episkt. Demonerna skulle drivas ut. Jag drev ut mina i förra årets sommarprat, så i år är utgångspunkten konsertminnen så får man se vad de mynnar ut i. När dessutom gårdagens grymma sommarpratare avslutar som han gjorde finns det ingen som helst anledning för mig att ens försöka ha pretentiösa ambitioner eftersom det aldrig går att toppa herr Ehres fantastiska avslutning. Så istället säger jag som Paul Heaton skulle ha sagt: Have fun!

2. No Control
Religion ja. Roskilde-93. Bad Religion spelar. Jag och skate-Lasse går dit. Jag är iklädd ett par lite för små jeansshorts och mina Air Jordan jag köpt i New York. Det blir en slags pit mitt framför scenen där vi röjer. Vi röjer och röjer så svetten sprutar. Massa människor. Vi försöker ta oss upp på scenen, vilket inte uppskattas av vakterna. Det är dessutom i princip omöjligt eftersom det är så högt upp. Men vi försöker lyfta varandra. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt kul att röja utan aggressioner, ja, våld då, människor emellan.
På vägen hem från Roskilde tar jag av mig mina Air Jordan för första gången på en vecka, sov med dem på också. Hela bilen skriker och jag tvingas ta på mig dem igen.

3. 21st Century digital boy
Rockaway Beach i Norberg våren -94. Jag är inne i min skinhead-period, om jag minns rätt? Dr.Martens, Ben Sherman-skjortor, Harrington-jackor (hade en röd som var så snygg), beställde originalböcker från ST Publishing i Skottland, och, uäh, jag har sålt flera av dem (bl a Gavin Watsons Skins i förstapress) o s v. Kan vara att jag har min mohikan också. Nu var det ingen jättesådan med spikes och så, men i alla fall. Vi bilar upp från Sura på nåt förunderligt vis. Festivalen går av stapeln på campingen där vi ramlar runt. Så ska Millencolin spela och de kör en cover på Bad Religions 21st digital boy. Jag köper Use your nose-EPn. Da Strike blir en kul hit att skrika med i sen senare under året eller om det är året efter? Strike, strike, strike-strike!
I år är det gruvpunk i Norberg första helgen i augusti. Vi siktar på comeback. Den här gången med husbil.

4. Crossroads
Förfinade min stil lagom till Dalarocken -95. Väl där iklädde jag mig byxor med snygga pressveck, vit skjorta med slips, solglasögon och välputsade Dr. Martens. Jag och Böna köpte mängder med vinare och vinglas i plast för att idka vinprovning vid tältet. Betygen noterades i ett häfte jag förvarade i bröstfickan. Varje dag inleddes med väl genomtänkta betyg motiverade med vinkännaråsikter och terminologi. Varje dagen efter såg man i häftet att efter några vinare förenklades betygsättningen till tre plus utan motivering.
Min rakade skalle i kombination med klädseln gjorde att några fick för sig att vi hyste högerextrema åsikter. Sanningen var ju raka motsatsen. Tror att vi kastade vin (vätskan alltså) på Gudrun Schymans dotter? Det var någon som sa att hon var med och käbblade där en kväll. Men det var en jätterolig tjej med också, en sån som pratar konstant och är konstant glad. Fast hon var med oss.
Bandaren gick sönder när vi stötte kula med den, Wedding Present var så dåliga att vi gick därifrån, sista natten tömde vi en dunk hembränt och fick ragga chaufför för att komma hem sen söndag eftermiddag. Trångt blev det eftersom Böna stagade upp förarsätet med en drickaback. Enklare än att laga sätet.
Men snygga var vi, lika snygga som Robert Johnson (& Punchdrunks) som gjorde en kul spelning där.

5. Studentrum
Kent spelade på samma Dalarock. Sent på natten. Jag gick dit och la mig i gräset och sov. Det var personal fram och var bekymrade, men Biffen sa åt dem att jag alltid hade velat se Kent så de skulle låta mig vara. Senare kom det fram en kille och la sig med ansiktet i mitt skrev. Får väl förmoda att han var bög. Jag vaknade, tog fram min pennlampa som jag hade (även den) i bröstfickan. En sån där liten som är en penna fast med en liten lampa istället för bläck längst fram. Lyste han i ansiktet och skakade på huvudet, reste mig och gick därifrån och la mig en bit bort. Polarna sa dagen efter att de höll på att skratta ihjäl sig. Men att de trodde jag skulle klappa till honom, vilket jag inte gjorde. Men jag har inga fördomar.
Kent var säkert bra, men det är bara min gissning. När jag bodde i en stor villa i Eklundshof i Uppsala under mina studieår hade de släppt Verkligen. Jag hade spolat ner all lepigen jag hade i toaletten eftersom sömnen blev helt förstörd av dem. Hade ju gått upp 25kg när jag knäckte nacken. Mådde dåligt, låg på golvet i studentrummet timme efter timme, en timme som en minut, och lyssnade på Kent. Ville nån nåt så tyckte jag att vi väl kunde vänta till imorgon?

6. Boys from County Hell
Shane MacGowan spelade sist på den där Dalarocken. Sent, sent på natten och man hörde egentligen inte ord han sluddrade fram. Pratade med en vakt som varit med och hämtat honom på Arlanda. De hade fått köra honom till en pub och på ridern skulle han ha sju John Jameson.
Nåväl, jag fick ju se honom i Roskilde -95, och danskarna var smarta nog att lägga honom på eftermiddagen. Jag gick dit över en timme innan för att jag skulle stå längst fram, drack vin ur nån tetra medan jag väntade, precis innan han började kom mina kompisar och ställde sig bredvid mig. Det var inte så tjockt med folk. Riktigt bra spelning för mig som aldrig fick uppleva Pogues. Visst, han höll på att ramla av scenen en gång och vid ett annat tillfälle glömde han bort att han hade snurrat sladden runt sig så att micken hängde på ryggen. Men i övrigt var det så bra som jag kan föreställa mig att Pogues var när de var som bäst. Nästan i alla fall.
Pogues spelade vi gärna på våra AIK-resor där i början av 90-talet.

7. Hagbard Handfaste
Tänk er timmars malande med sången “dricka, dricka, dricka, dricka bärs; dricka, dricka, dricka , dricka bira”. Det var vad jag och Tossa utsatte chauffören Terva för när vi skulle till Gävle och ställa oss i apburen i Gavlerinken och kasta bananer och blöjor mot Anders Gozzi. Hade läst en kul seriestrip i Gnagaren (hette väl det där fanzinet?) där man ändrat texten så Hagbard Handfaste satt och sjöng just det nämnda vid en bardisk. Sedan sa han till den där smala högra handen han alltid med sig att han älskar klassiska dryckesvisor. Tyckte det var skitkul.
Innan vi klev in i folkabussen frågade Tossa om jag hört Soundgardens nya (Badmotorfinger)? Klart jag hade. En blivande klassiker kom vi överens om. Innan vi lämnade mot den där rostiga apburen med Rusty Cage på stereon. Såg Chris Cornell och gubbarna på Sweden Rock för nåt år sen.

8.MMA
Hann med att se The Cramps på Berns innan Lux Interior gick bort. Kommer ihåg att jag hade en jäkligt snygg skjorta med flames som jag knäppte upp när jag röjde, så inte de snygga knapparna skulle försvinna, och att folk tyckte det var kul att jag kommit ända från Dalarna för konserten. Sura-målet gjorde väl dem förvirrade?
Men innan konserten var jag och Mange Palm på en pub och då kom det fram två killar och ville ha min autograf. Tills de förstod att jag var svensk. De trodde jag var Fjodor Jemeljanenko. Tydligen den bäste MMA-fightern genom tiderna. Periodvis har jag tydligen varit väldigt lik honom. Fast han är kortare. Vilket killarna påpekade.
Kan ju ha varit innan White Lies på Berns också, då jag köpte en vinylare av utmärkta förbandet Darker My Love. Fick det signerat och sedan sprang en idiot ihop med mig i rulltrappan ner till tunnelbanan så omslaget blev skadat i hörnet. Då skulle jag ha varit Fjodor. Eller mig själv. Men han sprang.

9. Ground Zero
Även i New York trodde polisen som skulle kolla mitt pass när jag skulle in i Staterna att jag var den gode Jemeljanenko. Han var så övertygad att han inte ens kollade i mitt pass först. När det väl gick upp för han att jag var svensk i passet och finländsk i själen blev han ändå tvungen att hämta folk från andra bås för att få bekräftat hur lik jag var. Behöver jag nämna att han var MMA-fantast? Vid Times Square var det några japaner som tog kort på mig också. När jag drack amerikansk coca-cola, och den är godare än den svenska. På riktigt. Vad det är i den vill jag inte veta.
Fu Manchu spelade på en punkklubb nära Ground Zero. Jäkligt billig sprit, så jag hinkade Gin och tonic så fort det gick. Fu Manchu spelade i princip hela King of the Road-plattan, och jag pratade lite med sångaren Scott Hill efter konserten. Påpekade bl a att de borde komma till Sverige. Där har vi varit flera gånger sa han. Jaha, sa jag. Fast på engelska. Okey, whatever, heter det på engelska.

10. CBGB’s
Faktiskt har jag sprungit på en del kul konserter utomlands, utan planering. Höjdpunkten är nog ändå Godspeed You Black Emperor i London. Men Misfits (utan Danzig förstås) var lite fränt. Alla som var med minns ju att kvällarna på Västerås svar på CBGB’s, Taj Mahal, alltid avslutades med Last caress. Efter att Badol serverat tillräckligt många Cobra så man fått pissa på äckliga toaletten. Det talas om en reunionfest, och då menar jag inte efterfesten till den årliga Ramones Cup i fotboll. Om inte jag får vara DJ är jag kränkt. Bara så du vet, Badol. Att somna en gång är ingen gång. Dessutom var ju Foghat på, och det är inte så dåligt wink emoticon

11. Soundtrack
Tänkte berätta om när Soundtrack of Our Lives spelade på Prisma i Västerås, men förfesten med Emil, Sami och vilka fler, när Motörhead strömmade ur stereon får mig istället att tänka på Zakynthos.
Först på var sida på kassettbandet till resan var Motörheads Motörhead och The La’s There she goes. Det var vackra tjejer på nån sån där skandalbarrunda som kvällspressen skriver om ibland. Var nån trostävling medan Thems ”Gloria” spelades. Vår runda skrev de inte om. Beachpartyn där man skallar trampbåtar. Vi, jag, Böna, Biffen och Bengan, blev inbjudna till ett beachparty med tävlingar. Vi hamnade i olika lag. Tre olika lag. Alla vann varsin konstig tävling tills den sista stafetten återstod. Du kan ju springa sist för oss, sa de andra i mitt lag. Det är lugnt tänkte jag, stafetten är nog avgjord när det är min tur. Men tji fick jag. När det var min tur ledde vi med några meter. Så jag sprang till tjejen som gav mig en öl och räknade när jag snurrade de tio varven medan man drack. Som man skulle innan man fick springa tillbaks. Då hörde jag tjejen i laget bredvid säga tio precis före min tjej. Så jag sprang så fort jag kunde åt det hållet jag var vänd. Det var rakt ut mot havet där i mörkret. Det hade svartnat för ögonen av snurrandet, så jag reflekterade inte över det. Så det blev en kollision med en trampbåt. Flög ner i den och slog i näsan så blodet sprutade. På grund av den här ovanliga manövern beslutade tävlingsledaren att vårt lag vunnit eftersom, som han sa, tävlingen gick ut på att knocka en trampbåt.
(Nu kommer det att bli en paus eftersom jag måste ut på uppdrag några timmar, men jag återkommer med de 11 sista låtarna och historierna i eftermiddag. Ha en bra dag så länge!)

(Då kör vi igen då)
12. To bring you my love
På Zakynthos fanns det en väldigt vacker tjej från Göteborg. Men hon skulle vara där två veckor, så hon blev kvar när jag flög hem.
Tänkte här göra en brygga över till coola kvinnor såsom PJ Harvey. Men igår, som var igår när jag skrev det här (juni), träffade jag en kompis från förr. Som har gått ner sig och det är tragiskt att se vad droger kan göra med människor. Innan jag skulle på PJ Harvey i Roskilde -95 låg och satt jag om vartannat där i tältet där vi bodde och jag var övertygad om att jag skulle dö. I fyra timmar. När jag låg ner lyssnade jag på hjärtat och var livrädd att det skulle stanna. Så jag satte mig upp. Då fick jag panik bara av att sitta och la mig ner. I fyra timmar. Uttorkad i dansk hetta. Efter fyra timmar hade jag återfått så mycket sinnesnärvaro att jag tog mig till duscharna och kunde spola kallt vatten över huvudet och dricka. Dricka vatten. Livets dryck. Men det tog fyra timmar. Aldrig igen.
Två glas sprit senare var jag på väg till ett tält för att få en suggestiv, surrealistisk upplevelse utan nedbrytande glasögon. Av en PJ Harvey i en helt underbar, vanlig värld. Hon var magisk där i tältet. Hon har alltid varit magisk. Hade typ den här dräkten på sig, cool bortom sans och vett! PJ, you’re so cool, hette en låt som mitt band gjorde en gång.

13. Slough
Samma Roskildefestival spelade Paul Weller på söndagen på eftermiddagen. Alla jag var där med ville bara åka hem. Men jag skulle se mr. Weller, så de fick vänta. Tält revs. Men jag lommade iväg och såg honom.
Tänker numer alltid på the Office när jag hör honom. Han gjorde ju introt till den där briljanta serien. Ricky Gervais är ett geni, och en människa som gör något bra, verkligt bra, av sitt kändisskap.
Minns att Böna i en blandning av delirium och frustration hoppade sönder dunkar där i väntan på mig. Som grädde på moset fick pilsner-Micke fortkörningsböter på hemvägen. Men Paul Weller är en legend. The Jam. The Style Council. Stanley Road. Smaka på orden. Läs dem inte bara.

14. Norge
1993 var vi i Roskilde en vecka, redan från måndagen. Vi hann skapa ett eget litet område med enorm nedskräpning. Så pass att tidningar var där och tog kort för reportage om festivalen. Haha, vi blev ansiktet utåt tillsammans med spettet som vi tagit med för att visa att vi var från Sura. Böna fick gå in och ut ur tältet tills någon norsk tidning hade fått en bra bild där han klev ur tältet och såg nyvaken ut. Det regnade då, så jag är glad att det inte var jag som behövde gå ut och in.
Å så var de där fina norska sjuksköterskorna som jag delade tält med eftersom mitt var så kallt. De var så snälla och kramgoa, som alla från Norge, så att de även rakade mitt huvud med hyvlar en dag. Sköljde av med kolsyrevatten. Det sved.
Satte man sen på Clawfinger på stereon kom det norrmän ur en massa tält och ville vara med och festa. Som grädde på moset drog några norrmän med mig på Motorpsycho, som jag inte hade hört talas om. Det är jag tacksam för idag.
Danskarna? Ja, som jag berättade förra året betalade de för att få slicka på pilsner-Mickes sko…

15. Uggla
Fortsätter på Norge-temat. Är Ass-guard i Turbojugend Västerås, eller Västmanland, eller hur det nu är, Mats och el presidente inferno Emil? Imorgon ska vi köra Raggare is a bunch of motherfuckers på PowerMeet. Vid plats 7 vid Lögarängen.
Var på Turbonegros arvtagare Kvelertak i Örebro för inte alltför länge sen. Sångaren hade en uggla, eller någon än större fågel på huvudet. Visst är det en uggla i videon? Kändes bra.
Köpte Bruane Brenn-singeln på plats. Majsan berättade förra helgen att Kvelertak betyder struptag.

16. Solna
Just köpa skivor, samla, leta, förkovra sig. Uppleva. Jakten på den där kicken som när du hörde Wayne Kramer skrika ”Kick out the jams, motherfuckers” från stereon för första gången. När du snubblade i paniken att vrida upp volymen. Det är den kicken man jagar. Det är som djävulens påfund. Det blir som ett gift och man kan inte låta bli. Obskyra små skivbolag som Kick n’punch. Bara för att. Och hål i samlingen kan förstöra nattsömnen. Den perfekta trädgården.
Sinnesbilden för oss är Morrissey. Kompromisslöshet, idealismen, perfektionismen, stilismen. Fanzines och kärlek till musiken.
Två gånger om året, sista lördagen i februari och sista lördagen i september, har vi ett litet Mecka i Solnahallen i Solna. Skivmässa.
Morrissey spelade där -97. Förutom att få se honom, hans backdrops och höra musiken, så fastnade jag vid spellistan innan konserten. Förstås. The Pioneers ”Let your yeah be yeah” var med där. Så snyggt och underbart för oss som vill ha en egen liten klubb av snobbism.

17. New York
Lyssnar på White light, white heat eftersom jag har skaffat ytterligare någon press av den i jakten på den perfekta. Det finns inga genvägar till den perfekta pressen; för att göra en travesti på farbror Barbro i NileCity. Att lyssna på något som Lou Reed varit inblandad i får alltid en att tänka på New York. När jag gick vilse på Long Island, träffade några negresser som var transvestiter och som trodde jag var polis och det var väldigt varmt. Då tänker man på Spike Lees film Do the right thing och han som går och spelar Public Enemys Fight the power på bergsprängaren. Public Enemy var på Debaser i förrgår. Jag var där och såg de gamla hjältarna.
Men för att återgå till New York så såg jag en affisch om att Red Hot Chili Peppers skulle spela där när jag var där sist. På en klubb. Tänkte att, jäklar vad fränt! Gick dit i god tid. Var förvånad över avsaknaden av kö. Förvåningen steg när jag såg att medelåldern på klientelet var hög även i jämförelse med mig. Och alla bord där folk satt och åt. Det är något som inte stämmer, tänkte jag. Nåväl, inte tänkte jag missa RHCP oavsett så inte gick jag därifrån. Så var det dags… För Red Hot Chili Pipers och ett gäng gubbar med säckpipor.
Såg i alla fall Red Hot i Globen -95. När Flea spelade naken och Victoria var där.

18. Stockholm
Stockholm är också en stad som håller mängder med bra konserter. Har sett Moldy Peaches uppträda med kanindräkt. Kathryn Williams. Where the action is-festivalen när jag krockade på vägen upp. Sabine kommer kanske ihåg hur stressad jag var? Accelerator på Münchenbryggeriet och så slutligen Primal Scream där år 2000. Helt, helt fantastisk spelning. Exterminator är en helt, helt fantastisk platta, och inte blev den sämre när folk berättade om bisarra efterfester i lägenheter i Ipswich med Swastika eyes och Kill all hippies på hög volym. Efter spelningen köpte jag en till min frisyr passande Kill all hippies-tischa (kommer aldrig kunna förlika mig med ordet tischa).
När jag och Sami var i London och såg Mario Melchiot avgöra mot Fulham gick vi på en jäkla stor gayklubb sista kvällen. Verkade fränt och det var det. Fick gå igenom metalldetektorer när vi gick in. Svarta killar i uppknäppta kråsiga skjortor stod i hörnen. Det var hur roligt som helst om man kommer från Sura. En liten butik på klubben där de sålde tischor med texten ”last night I fucked your boyfriend”. Som gjord för fyllehak i hillbillyhålor. Två våningar var det. Träffade en vanlig tjej som var där med sin bögkompis som hon delade lägenhet med i London. De kom från nåt litet ställe typ som Northampton. Ovanliga tjejer serverade drinkar bakom baren. Men absolut roligast var det omedvetna missförståndet, eller hur man nu ska definiera det, när någon stötte på min vän och poängterade att jag var ”huge”. Diskussionen ledde till stor på andra områden än rent kroppsligt, om ni förstår vad jag menar? Eller ja, en specifik del av kroppen. Att Alien är den överlägset bästa monsterfilmen är för att man som betraktare hinner bygga sina egna hjärnspöken kring monstret. Eller stora saker. Människans värsta fiende och vän är dess hjärna.
Allt avslutades med en svarttaxifärd med en nigerian och drum’n’bass på stereon. Och när vi går där fem på morgonen rusar det ut folk från en lägenhetsfest och tror vi har koks i lasten; som Tintin hade sagt. Men nej, det hade vi inte.
Accelerator var en av två covers som mitt, vårt, bästa band The Albanian Assassins spelade. Även när vi inte spelade (se nästa inlägg). Jesus & Mary Chains Sidewalking var den andra.

19. Gröna Lund
Apropå Stockholmskonserter så travade jag iväg till Gröna Lund den tionde juni för att se spektaklet Marilyn Manson. Karusellområdet är stort så inte behöver jag tänka på någon tid, tänkte jag. Men när jag kom dit var det i alla fall inte tillräckligt stort för att rymma mig och en stor mängd människor som stod i en abnorm kö. Men precis som Uffe sa att en inställd spelning också är en spelning, är en missad spelning också en sådan.
Med famösa The Albanian Assassins byggde vi under flera år en myt kring en legendarisk spelning på likaledes legendariska Taj Mahal i Västerås. Kunde sitta och prata på fyllan över detaljer och vad som hänt. Icke-hänt. Märk väl glädjen när någon som jag inte kommer ihåg kom fram och berättade om sin upplevelse från denna spelning. Som alltså inte ägt rum. Kanske. Minns något om att det hade druckits vin innan. Även en påhittad spelning är en spelning.
Ulf Lundell är för mig the last frontier, gränslandskapet till vanvettet och förnöjsamheten. Att bli gammal. Han har alltid varit så lätt att göra sig lustig över i mina kretsar. All hans bitterhet och nakenhet har varit som att kasta korrekthet till en inbillad provokatör. Skulle kunna säga att hans närvaro har roat mig och mina vänner i årtionden. Från indievärlden till rockskäggsvärlden, vilket är en enorm tidsmässig rymd i en människas liv. Men nu är Uffe den sista provokationen, den sista nya världen. Jag minns att det hände något i mitt sinne när han släppte Slugger. Bara titeln är ju lockande. Titellåten är en fantastisk paradox. Mmm, man blir äldre. Man lyssnar på Uffe. Man lyssnar på Eldkvarn. Man lyssnar t o m på Winnerbäck. Ibland. Svenska språket tilltalar en helt plötsligt. Man springer inte runt på Euston och tänker på The Smiths. Att man åldrats med Morrissey är väl samma sak som att bli gammal med Uffe fast ändå inte? Man läser inte Last night a DJ saved my life eller Alan Warner på engelska bara för att. Och egentligen- vad är den där Thåström som man älskar?
Var detta ett blogginlägg på Badgers drift? Ge mig tio år på diverse hak så kanske jag kan förankra den verklighetsbilden också. Ett fiktivt inlägg är också ett inlägg. Vill också ha flätor nästa gång jag åker på midsommartrav till Lindesberg.

20. Full
Firade ett nyår på kanarieöarna, Playa del Ingles. Som i Sällskapsresan. Haha, bara att tänka på den resan. Bråket om sprit i groggarna, festen i bergen som slutade med att polaren vann tävlingen länder emellan åt Sverige genom att svepa en kanna öl, när en annan polare vaknade upp i baksätet på en Jeep någonstans och hade bränt 5000kr på en kväll. När vi lyssnade på nya Boo Radleys (Kingsize) på hotellrummet som var fullt med vatten på golvet efter att jag ramlat i duschen. Tyckte det var en bra idé att duscha så sent som möjligt vid utgång eftersom det var så varmt. Vilket ledde till att jag halkade i badkaret och flög ur det rakt ner i golvet så nåt rör gick sönder och jag klarade huvudet med en centimeter från toastolskanten. Dagen efter var det blött på golvet. Vi kastade handdukar på golvet. Efter en dag fick de skicka upp en rörmokare.
Här ville jag spela Comb your hair från Kingsize. Jaaaaa, med sånt Ronettes-klingande intro. Men jag hittade inget så det får bli gamla partyfavoriten Does this hurt. Det blir väl bra, Caroline?

20. Där och då
Jag brukar hävda att det bästa jag sett var Oasis där innan Morning Glory släpptes. De spelade flera låtar, som jag då inte hört, från kommande Morning Glory. De spelade högt. Det ringde i öronen tre dagar efteråt. De hade attityd och var det coolaste jag sett. De var utomjordiska där och då. De spelade inte I am the Walrus. Men den fick jag höra i Globen-annexet året efteråt. De var här och nu, fast det var där och då.
Hade en del vänner med ganska högerextrema åsikter, men så länge inte det blev ett problem i vårt umgänge lät jag det vara. En av dem, en inflyttad, blev såld på Oasis. Det tyckte jag var bra. Oasis istället för mystiska ”nationalistiska” band. Han flyttade till USA och gifte sig med en amerikanska i de där kretsarna. En gång när jag träffade honom tyckte han att vi, ett pro-Sura-gäng, skulle komma över på nån fest där i Staterna. Det hade blivit en kulturkrock. Ser en bild av vuxna män i lakan i diskussion med fulla suringar som pratar svengelska med Suramål. Har faktiskt en kompis som gör det. Vi var i London en gång och det var hejdlöst roligt när han kommunicerade med engelsmän med accent på pubar. Det absolut roligaste var att han blev äktenskapsförmedlare där på pubarna. Försökte para ihop folk som inte förstod vad han sa, och han förstod inte vad de sa. Men det var inte så viktigt.
Resan till Staterna blev inte av så G.G. Allin är fortfarande inte överträffad.
Apropå där och då, och här och nu, så var jag på Reigning Sounds fantastiska spelning på Debaser Strand här i slutet på juni. Visst, man minns ju rock-knocken Too Much Guitar, men deras senaste Shattered är bara stor, amerikansk rockmusik från vidderna. Från drömmarna om coola städer som Minneapolis, Cincinnati, och den där lilla hålan utanför Cleveland som den där killen jag satt och festade med på ett plan till New York kom ifrån. Ska hitta visitkortet från hans datafirma nån gång så jag kan hälsa på honom och sitta där och dricka en öl på hans veranda som vi kom överens om. I bästa Jim Carrey-Truman-show-stil när hans bästa kompis, som inte alls är hans kompis (eller hur det nu var?), kommer över med ett sexpack och låtsas vara kärvänlig. Vore ett sånt där ögonblick. Som när discjockeyn spelar Sector Zero ”Hiding in my car” före Reigning Sound och, WOW! Det ögonblicket är det röjet den absolut bästa stunden i mitt liv.
Efter Public Enemy på Debaser nu i onsdags fick jag köpa singeln av Thomas från hans skivbutik Push My Buttons. Tre exemplar. Han var och hämtade dem efter konserten. Det är stort. Vi pratade lite om Sector Zero och jag fick reda på saker om en ny musikalisk hjälte (för mig) vid namn Jay Reatard. Låten är inspelad hemma hos Jay. De gjorde en spelning och då blev gitarristen Eric Friedl hemkörd av polisen. Eric var med i Oblivians, som mr. Reigning Sound Greg Cartwright också var. Allt knyts ihop. Jay Reatard dog av en överdos 2010. Fuck knark.

21. Clutch
Hade tänkt att jag skulle få in en låt med Clutch, som Jonny och Sami tog med mig på en gång. Hade aldrig hört dem. Men de var bra rock för en gammal man, och förbandet Kylesa var än bättre.
Istället tänker jag på att en på jobbet nyligen påminde mig om att man kan ha Coca-Cola på glass. Att man hade det när vi var unga. Har något vagt minne av det. Däremot minns jag mina kusiner i Finland och när föräldrarna till två av dem hade en lanthandel i Pederså. Hur vi alltid fick tag i chokladsås till glassen ur den där butiken. Hur vi sprang och kastade oss i diket när plogbilen kom så man blev täckt av snö. Hur jag och Thomas blev rädda när vi slog in en tv på övervåningen och det kom nån vätska ur den. Undrar hur det kom fram med tiden att tv:n var sönder? Visst gör man dumma saker, men så länge man inte vill andra, och framförallt den svagare, något ont är det en del av resan.
Backlund tyckte jag påminde om Iggy när jag var på scen, Iggy i just i den här upptagningen. Japp, vi är passagerare på livets bana. Tack för mig!
(By the way, lägger upp inläggen på min blogg där jag skriver sällan: https://djstrejlnikov.wordpress.com/… Sen vet jag inte hur det blir med den andra sidan?)