Mikael Thesslund den 3/7-2015

(Då kör vi då, morgontrötta TLOTD-are smile emoticon )
1. Compromise is the devil talking.
Musik är känslor. Sinnesrörelser. Teman för olika sinnesstämningar. Jag gillar, ja t o m älskar, finsk hardcore från början av 80-talet, jazz, country, post-rock, dödsmetall, hiphop fram t o m -95, Kevin Rowland, indie, soul, blaxploatation, svensk jazz, powerpop, bröderna Reid, garage, Elvis, Björk, New Orleans, Nashville, Memphis, Turbonegro, Kim Gordon, Kim Deal, Poison Ivy, PJ Harvey, ska, Kingston (ja, hela Jamaica), Morrissey, Bear Family, mina vänner, fransk house, Plura, Uffe, fransk hiphop o s v, o s v. Att träffa en gammal elev som berättar att han minns Velvet Underground från när jag visade BBC:s serie Dancing in the streets för eleverna på mellanstadiet gör mig glad och stolt. Som att jag känner mig som en kulturbärare.
Jag nämnde Kevin Rowland. Jag tackar Gud att Dexys Midnight Runners återförenades så jag fick se dem på Cirkus 2003. Förutom att polaren tänkte elda ner träbyggnaden och att jag hörde Andres Lokko berätta om fyra nyanser av brunt (tror jag det var?) för två tjejer av modell yngre, så var det en religiös upplevelse. Väckelsemöte, såg jag i någon text. När Mr. Rowland äntrade scenen klädd som en gangster med mantel gående likt en vacklande, fightande James Brown insåg man att det här blir episkt. Demonerna skulle drivas ut. Jag drev ut mina i förra årets sommarprat, så i år är utgångspunkten konsertminnen så får man se vad de mynnar ut i. När dessutom gårdagens grymma sommarpratare avslutar som han gjorde finns det ingen som helst anledning för mig att ens försöka ha pretentiösa ambitioner eftersom det aldrig går att toppa herr Ehres fantastiska avslutning. Så istället säger jag som Paul Heaton skulle ha sagt: Have fun!

2. No Control
Religion ja. Roskilde-93. Bad Religion spelar. Jag och skate-Lasse går dit. Jag är iklädd ett par lite för små jeansshorts och mina Air Jordan jag köpt i New York. Det blir en slags pit mitt framför scenen där vi röjer. Vi röjer och röjer så svetten sprutar. Massa människor. Vi försöker ta oss upp på scenen, vilket inte uppskattas av vakterna. Det är dessutom i princip omöjligt eftersom det är så högt upp. Men vi försöker lyfta varandra. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt kul att röja utan aggressioner, ja, våld då, människor emellan.
På vägen hem från Roskilde tar jag av mig mina Air Jordan för första gången på en vecka, sov med dem på också. Hela bilen skriker och jag tvingas ta på mig dem igen.

3. 21st Century digital boy
Rockaway Beach i Norberg våren -94. Jag är inne i min skinhead-period, om jag minns rätt? Dr.Martens, Ben Sherman-skjortor, Harrington-jackor (hade en röd som var så snygg), beställde originalböcker från ST Publishing i Skottland, och, uäh, jag har sålt flera av dem (bl a Gavin Watsons Skins i förstapress) o s v. Kan vara att jag har min mohikan också. Nu var det ingen jättesådan med spikes och så, men i alla fall. Vi bilar upp från Sura på nåt förunderligt vis. Festivalen går av stapeln på campingen där vi ramlar runt. Så ska Millencolin spela och de kör en cover på Bad Religions 21st digital boy. Jag köper Use your nose-EPn. Da Strike blir en kul hit att skrika med i sen senare under året eller om det är året efter? Strike, strike, strike-strike!
I år är det gruvpunk i Norberg första helgen i augusti. Vi siktar på comeback. Den här gången med husbil.

4. Crossroads
Förfinade min stil lagom till Dalarocken -95. Väl där iklädde jag mig byxor med snygga pressveck, vit skjorta med slips, solglasögon och välputsade Dr. Martens. Jag och Böna köpte mängder med vinare och vinglas i plast för att idka vinprovning vid tältet. Betygen noterades i ett häfte jag förvarade i bröstfickan. Varje dag inleddes med väl genomtänkta betyg motiverade med vinkännaråsikter och terminologi. Varje dagen efter såg man i häftet att efter några vinare förenklades betygsättningen till tre plus utan motivering.
Min rakade skalle i kombination med klädseln gjorde att några fick för sig att vi hyste högerextrema åsikter. Sanningen var ju raka motsatsen. Tror att vi kastade vin (vätskan alltså) på Gudrun Schymans dotter? Det var någon som sa att hon var med och käbblade där en kväll. Men det var en jätterolig tjej med också, en sån som pratar konstant och är konstant glad. Fast hon var med oss.
Bandaren gick sönder när vi stötte kula med den, Wedding Present var så dåliga att vi gick därifrån, sista natten tömde vi en dunk hembränt och fick ragga chaufför för att komma hem sen söndag eftermiddag. Trångt blev det eftersom Böna stagade upp förarsätet med en drickaback. Enklare än att laga sätet.
Men snygga var vi, lika snygga som Robert Johnson (& Punchdrunks) som gjorde en kul spelning där.

5. Studentrum
Kent spelade på samma Dalarock. Sent på natten. Jag gick dit och la mig i gräset och sov. Det var personal fram och var bekymrade, men Biffen sa åt dem att jag alltid hade velat se Kent så de skulle låta mig vara. Senare kom det fram en kille och la sig med ansiktet i mitt skrev. Får väl förmoda att han var bög. Jag vaknade, tog fram min pennlampa som jag hade (även den) i bröstfickan. En sån där liten som är en penna fast med en liten lampa istället för bläck längst fram. Lyste han i ansiktet och skakade på huvudet, reste mig och gick därifrån och la mig en bit bort. Polarna sa dagen efter att de höll på att skratta ihjäl sig. Men att de trodde jag skulle klappa till honom, vilket jag inte gjorde. Men jag har inga fördomar.
Kent var säkert bra, men det är bara min gissning. När jag bodde i en stor villa i Eklundshof i Uppsala under mina studieår hade de släppt Verkligen. Jag hade spolat ner all lepigen jag hade i toaletten eftersom sömnen blev helt förstörd av dem. Hade ju gått upp 25kg när jag knäckte nacken. Mådde dåligt, låg på golvet i studentrummet timme efter timme, en timme som en minut, och lyssnade på Kent. Ville nån nåt så tyckte jag att vi väl kunde vänta till imorgon?

6. Boys from County Hell
Shane MacGowan spelade sist på den där Dalarocken. Sent, sent på natten och man hörde egentligen inte ord han sluddrade fram. Pratade med en vakt som varit med och hämtat honom på Arlanda. De hade fått köra honom till en pub och på ridern skulle han ha sju John Jameson.
Nåväl, jag fick ju se honom i Roskilde -95, och danskarna var smarta nog att lägga honom på eftermiddagen. Jag gick dit över en timme innan för att jag skulle stå längst fram, drack vin ur nån tetra medan jag väntade, precis innan han började kom mina kompisar och ställde sig bredvid mig. Det var inte så tjockt med folk. Riktigt bra spelning för mig som aldrig fick uppleva Pogues. Visst, han höll på att ramla av scenen en gång och vid ett annat tillfälle glömde han bort att han hade snurrat sladden runt sig så att micken hängde på ryggen. Men i övrigt var det så bra som jag kan föreställa mig att Pogues var när de var som bäst. Nästan i alla fall.
Pogues spelade vi gärna på våra AIK-resor där i början av 90-talet.

7. Hagbard Handfaste
Tänk er timmars malande med sången “dricka, dricka, dricka, dricka bärs; dricka, dricka, dricka , dricka bira”. Det var vad jag och Tossa utsatte chauffören Terva för när vi skulle till Gävle och ställa oss i apburen i Gavlerinken och kasta bananer och blöjor mot Anders Gozzi. Hade läst en kul seriestrip i Gnagaren (hette väl det där fanzinet?) där man ändrat texten så Hagbard Handfaste satt och sjöng just det nämnda vid en bardisk. Sedan sa han till den där smala högra handen han alltid med sig att han älskar klassiska dryckesvisor. Tyckte det var skitkul.
Innan vi klev in i folkabussen frågade Tossa om jag hört Soundgardens nya (Badmotorfinger)? Klart jag hade. En blivande klassiker kom vi överens om. Innan vi lämnade mot den där rostiga apburen med Rusty Cage på stereon. Såg Chris Cornell och gubbarna på Sweden Rock för nåt år sen.

8.MMA
Hann med att se The Cramps på Berns innan Lux Interior gick bort. Kommer ihåg att jag hade en jäkligt snygg skjorta med flames som jag knäppte upp när jag röjde, så inte de snygga knapparna skulle försvinna, och att folk tyckte det var kul att jag kommit ända från Dalarna för konserten. Sura-målet gjorde väl dem förvirrade?
Men innan konserten var jag och Mange Palm på en pub och då kom det fram två killar och ville ha min autograf. Tills de förstod att jag var svensk. De trodde jag var Fjodor Jemeljanenko. Tydligen den bäste MMA-fightern genom tiderna. Periodvis har jag tydligen varit väldigt lik honom. Fast han är kortare. Vilket killarna påpekade.
Kan ju ha varit innan White Lies på Berns också, då jag köpte en vinylare av utmärkta förbandet Darker My Love. Fick det signerat och sedan sprang en idiot ihop med mig i rulltrappan ner till tunnelbanan så omslaget blev skadat i hörnet. Då skulle jag ha varit Fjodor. Eller mig själv. Men han sprang.

9. Ground Zero
Även i New York trodde polisen som skulle kolla mitt pass när jag skulle in i Staterna att jag var den gode Jemeljanenko. Han var så övertygad att han inte ens kollade i mitt pass först. När det väl gick upp för han att jag var svensk i passet och finländsk i själen blev han ändå tvungen att hämta folk från andra bås för att få bekräftat hur lik jag var. Behöver jag nämna att han var MMA-fantast? Vid Times Square var det några japaner som tog kort på mig också. När jag drack amerikansk coca-cola, och den är godare än den svenska. På riktigt. Vad det är i den vill jag inte veta.
Fu Manchu spelade på en punkklubb nära Ground Zero. Jäkligt billig sprit, så jag hinkade Gin och tonic så fort det gick. Fu Manchu spelade i princip hela King of the Road-plattan, och jag pratade lite med sångaren Scott Hill efter konserten. Påpekade bl a att de borde komma till Sverige. Där har vi varit flera gånger sa han. Jaha, sa jag. Fast på engelska. Okey, whatever, heter det på engelska.

10. CBGB’s
Faktiskt har jag sprungit på en del kul konserter utomlands, utan planering. Höjdpunkten är nog ändå Godspeed You Black Emperor i London. Men Misfits (utan Danzig förstås) var lite fränt. Alla som var med minns ju att kvällarna på Västerås svar på CBGB’s, Taj Mahal, alltid avslutades med Last caress. Efter att Badol serverat tillräckligt många Cobra så man fått pissa på äckliga toaletten. Det talas om en reunionfest, och då menar jag inte efterfesten till den årliga Ramones Cup i fotboll. Om inte jag får vara DJ är jag kränkt. Bara så du vet, Badol. Att somna en gång är ingen gång. Dessutom var ju Foghat på, och det är inte så dåligt wink emoticon

11. Soundtrack
Tänkte berätta om när Soundtrack of Our Lives spelade på Prisma i Västerås, men förfesten med Emil, Sami och vilka fler, när Motörhead strömmade ur stereon får mig istället att tänka på Zakynthos.
Först på var sida på kassettbandet till resan var Motörheads Motörhead och The La’s There she goes. Det var vackra tjejer på nån sån där skandalbarrunda som kvällspressen skriver om ibland. Var nån trostävling medan Thems ”Gloria” spelades. Vår runda skrev de inte om. Beachpartyn där man skallar trampbåtar. Vi, jag, Böna, Biffen och Bengan, blev inbjudna till ett beachparty med tävlingar. Vi hamnade i olika lag. Tre olika lag. Alla vann varsin konstig tävling tills den sista stafetten återstod. Du kan ju springa sist för oss, sa de andra i mitt lag. Det är lugnt tänkte jag, stafetten är nog avgjord när det är min tur. Men tji fick jag. När det var min tur ledde vi med några meter. Så jag sprang till tjejen som gav mig en öl och räknade när jag snurrade de tio varven medan man drack. Som man skulle innan man fick springa tillbaks. Då hörde jag tjejen i laget bredvid säga tio precis före min tjej. Så jag sprang så fort jag kunde åt det hållet jag var vänd. Det var rakt ut mot havet där i mörkret. Det hade svartnat för ögonen av snurrandet, så jag reflekterade inte över det. Så det blev en kollision med en trampbåt. Flög ner i den och slog i näsan så blodet sprutade. På grund av den här ovanliga manövern beslutade tävlingsledaren att vårt lag vunnit eftersom, som han sa, tävlingen gick ut på att knocka en trampbåt.
(Nu kommer det att bli en paus eftersom jag måste ut på uppdrag några timmar, men jag återkommer med de 11 sista låtarna och historierna i eftermiddag. Ha en bra dag så länge!)

(Då kör vi igen då)
12. To bring you my love
På Zakynthos fanns det en väldigt vacker tjej från Göteborg. Men hon skulle vara där två veckor, så hon blev kvar när jag flög hem.
Tänkte här göra en brygga över till coola kvinnor såsom PJ Harvey. Men igår, som var igår när jag skrev det här (juni), träffade jag en kompis från förr. Som har gått ner sig och det är tragiskt att se vad droger kan göra med människor. Innan jag skulle på PJ Harvey i Roskilde -95 låg och satt jag om vartannat där i tältet där vi bodde och jag var övertygad om att jag skulle dö. I fyra timmar. När jag låg ner lyssnade jag på hjärtat och var livrädd att det skulle stanna. Så jag satte mig upp. Då fick jag panik bara av att sitta och la mig ner. I fyra timmar. Uttorkad i dansk hetta. Efter fyra timmar hade jag återfått så mycket sinnesnärvaro att jag tog mig till duscharna och kunde spola kallt vatten över huvudet och dricka. Dricka vatten. Livets dryck. Men det tog fyra timmar. Aldrig igen.
Två glas sprit senare var jag på väg till ett tält för att få en suggestiv, surrealistisk upplevelse utan nedbrytande glasögon. Av en PJ Harvey i en helt underbar, vanlig värld. Hon var magisk där i tältet. Hon har alltid varit magisk. Hade typ den här dräkten på sig, cool bortom sans och vett! PJ, you’re so cool, hette en låt som mitt band gjorde en gång.

13. Slough
Samma Roskildefestival spelade Paul Weller på söndagen på eftermiddagen. Alla jag var där med ville bara åka hem. Men jag skulle se mr. Weller, så de fick vänta. Tält revs. Men jag lommade iväg och såg honom.
Tänker numer alltid på the Office när jag hör honom. Han gjorde ju introt till den där briljanta serien. Ricky Gervais är ett geni, och en människa som gör något bra, verkligt bra, av sitt kändisskap.
Minns att Böna i en blandning av delirium och frustration hoppade sönder dunkar där i väntan på mig. Som grädde på moset fick pilsner-Micke fortkörningsböter på hemvägen. Men Paul Weller är en legend. The Jam. The Style Council. Stanley Road. Smaka på orden. Läs dem inte bara.

14. Norge
1993 var vi i Roskilde en vecka, redan från måndagen. Vi hann skapa ett eget litet område med enorm nedskräpning. Så pass att tidningar var där och tog kort för reportage om festivalen. Haha, vi blev ansiktet utåt tillsammans med spettet som vi tagit med för att visa att vi var från Sura. Böna fick gå in och ut ur tältet tills någon norsk tidning hade fått en bra bild där han klev ur tältet och såg nyvaken ut. Det regnade då, så jag är glad att det inte var jag som behövde gå ut och in.
Å så var de där fina norska sjuksköterskorna som jag delade tält med eftersom mitt var så kallt. De var så snälla och kramgoa, som alla från Norge, så att de även rakade mitt huvud med hyvlar en dag. Sköljde av med kolsyrevatten. Det sved.
Satte man sen på Clawfinger på stereon kom det norrmän ur en massa tält och ville vara med och festa. Som grädde på moset drog några norrmän med mig på Motorpsycho, som jag inte hade hört talas om. Det är jag tacksam för idag.
Danskarna? Ja, som jag berättade förra året betalade de för att få slicka på pilsner-Mickes sko…

15. Uggla
Fortsätter på Norge-temat. Är Ass-guard i Turbojugend Västerås, eller Västmanland, eller hur det nu är, Mats och el presidente inferno Emil? Imorgon ska vi köra Raggare is a bunch of motherfuckers på PowerMeet. Vid plats 7 vid Lögarängen.
Var på Turbonegros arvtagare Kvelertak i Örebro för inte alltför länge sen. Sångaren hade en uggla, eller någon än större fågel på huvudet. Visst är det en uggla i videon? Kändes bra.
Köpte Bruane Brenn-singeln på plats. Majsan berättade förra helgen att Kvelertak betyder struptag.

16. Solna
Just köpa skivor, samla, leta, förkovra sig. Uppleva. Jakten på den där kicken som när du hörde Wayne Kramer skrika ”Kick out the jams, motherfuckers” från stereon för första gången. När du snubblade i paniken att vrida upp volymen. Det är den kicken man jagar. Det är som djävulens påfund. Det blir som ett gift och man kan inte låta bli. Obskyra små skivbolag som Kick n’punch. Bara för att. Och hål i samlingen kan förstöra nattsömnen. Den perfekta trädgården.
Sinnesbilden för oss är Morrissey. Kompromisslöshet, idealismen, perfektionismen, stilismen. Fanzines och kärlek till musiken.
Två gånger om året, sista lördagen i februari och sista lördagen i september, har vi ett litet Mecka i Solnahallen i Solna. Skivmässa.
Morrissey spelade där -97. Förutom att få se honom, hans backdrops och höra musiken, så fastnade jag vid spellistan innan konserten. Förstås. The Pioneers ”Let your yeah be yeah” var med där. Så snyggt och underbart för oss som vill ha en egen liten klubb av snobbism.

17. New York
Lyssnar på White light, white heat eftersom jag har skaffat ytterligare någon press av den i jakten på den perfekta. Det finns inga genvägar till den perfekta pressen; för att göra en travesti på farbror Barbro i NileCity. Att lyssna på något som Lou Reed varit inblandad i får alltid en att tänka på New York. När jag gick vilse på Long Island, träffade några negresser som var transvestiter och som trodde jag var polis och det var väldigt varmt. Då tänker man på Spike Lees film Do the right thing och han som går och spelar Public Enemys Fight the power på bergsprängaren. Public Enemy var på Debaser i förrgår. Jag var där och såg de gamla hjältarna.
Men för att återgå till New York så såg jag en affisch om att Red Hot Chili Peppers skulle spela där när jag var där sist. På en klubb. Tänkte att, jäklar vad fränt! Gick dit i god tid. Var förvånad över avsaknaden av kö. Förvåningen steg när jag såg att medelåldern på klientelet var hög även i jämförelse med mig. Och alla bord där folk satt och åt. Det är något som inte stämmer, tänkte jag. Nåväl, inte tänkte jag missa RHCP oavsett så inte gick jag därifrån. Så var det dags… För Red Hot Chili Pipers och ett gäng gubbar med säckpipor.
Såg i alla fall Red Hot i Globen -95. När Flea spelade naken och Victoria var där.

18. Stockholm
Stockholm är också en stad som håller mängder med bra konserter. Har sett Moldy Peaches uppträda med kanindräkt. Kathryn Williams. Where the action is-festivalen när jag krockade på vägen upp. Sabine kommer kanske ihåg hur stressad jag var? Accelerator på Münchenbryggeriet och så slutligen Primal Scream där år 2000. Helt, helt fantastisk spelning. Exterminator är en helt, helt fantastisk platta, och inte blev den sämre när folk berättade om bisarra efterfester i lägenheter i Ipswich med Swastika eyes och Kill all hippies på hög volym. Efter spelningen köpte jag en till min frisyr passande Kill all hippies-tischa (kommer aldrig kunna förlika mig med ordet tischa).
När jag och Sami var i London och såg Mario Melchiot avgöra mot Fulham gick vi på en jäkla stor gayklubb sista kvällen. Verkade fränt och det var det. Fick gå igenom metalldetektorer när vi gick in. Svarta killar i uppknäppta kråsiga skjortor stod i hörnen. Det var hur roligt som helst om man kommer från Sura. En liten butik på klubben där de sålde tischor med texten ”last night I fucked your boyfriend”. Som gjord för fyllehak i hillbillyhålor. Två våningar var det. Träffade en vanlig tjej som var där med sin bögkompis som hon delade lägenhet med i London. De kom från nåt litet ställe typ som Northampton. Ovanliga tjejer serverade drinkar bakom baren. Men absolut roligast var det omedvetna missförståndet, eller hur man nu ska definiera det, när någon stötte på min vän och poängterade att jag var ”huge”. Diskussionen ledde till stor på andra områden än rent kroppsligt, om ni förstår vad jag menar? Eller ja, en specifik del av kroppen. Att Alien är den överlägset bästa monsterfilmen är för att man som betraktare hinner bygga sina egna hjärnspöken kring monstret. Eller stora saker. Människans värsta fiende och vän är dess hjärna.
Allt avslutades med en svarttaxifärd med en nigerian och drum’n’bass på stereon. Och när vi går där fem på morgonen rusar det ut folk från en lägenhetsfest och tror vi har koks i lasten; som Tintin hade sagt. Men nej, det hade vi inte.
Accelerator var en av två covers som mitt, vårt, bästa band The Albanian Assassins spelade. Även när vi inte spelade (se nästa inlägg). Jesus & Mary Chains Sidewalking var den andra.

19. Gröna Lund
Apropå Stockholmskonserter så travade jag iväg till Gröna Lund den tionde juni för att se spektaklet Marilyn Manson. Karusellområdet är stort så inte behöver jag tänka på någon tid, tänkte jag. Men när jag kom dit var det i alla fall inte tillräckligt stort för att rymma mig och en stor mängd människor som stod i en abnorm kö. Men precis som Uffe sa att en inställd spelning också är en spelning, är en missad spelning också en sådan.
Med famösa The Albanian Assassins byggde vi under flera år en myt kring en legendarisk spelning på likaledes legendariska Taj Mahal i Västerås. Kunde sitta och prata på fyllan över detaljer och vad som hänt. Icke-hänt. Märk väl glädjen när någon som jag inte kommer ihåg kom fram och berättade om sin upplevelse från denna spelning. Som alltså inte ägt rum. Kanske. Minns något om att det hade druckits vin innan. Även en påhittad spelning är en spelning.
Ulf Lundell är för mig the last frontier, gränslandskapet till vanvettet och förnöjsamheten. Att bli gammal. Han har alltid varit så lätt att göra sig lustig över i mina kretsar. All hans bitterhet och nakenhet har varit som att kasta korrekthet till en inbillad provokatör. Skulle kunna säga att hans närvaro har roat mig och mina vänner i årtionden. Från indievärlden till rockskäggsvärlden, vilket är en enorm tidsmässig rymd i en människas liv. Men nu är Uffe den sista provokationen, den sista nya världen. Jag minns att det hände något i mitt sinne när han släppte Slugger. Bara titeln är ju lockande. Titellåten är en fantastisk paradox. Mmm, man blir äldre. Man lyssnar på Uffe. Man lyssnar på Eldkvarn. Man lyssnar t o m på Winnerbäck. Ibland. Svenska språket tilltalar en helt plötsligt. Man springer inte runt på Euston och tänker på The Smiths. Att man åldrats med Morrissey är väl samma sak som att bli gammal med Uffe fast ändå inte? Man läser inte Last night a DJ saved my life eller Alan Warner på engelska bara för att. Och egentligen- vad är den där Thåström som man älskar?
Var detta ett blogginlägg på Badgers drift? Ge mig tio år på diverse hak så kanske jag kan förankra den verklighetsbilden också. Ett fiktivt inlägg är också ett inlägg. Vill också ha flätor nästa gång jag åker på midsommartrav till Lindesberg.

20. Full
Firade ett nyår på kanarieöarna, Playa del Ingles. Som i Sällskapsresan. Haha, bara att tänka på den resan. Bråket om sprit i groggarna, festen i bergen som slutade med att polaren vann tävlingen länder emellan åt Sverige genom att svepa en kanna öl, när en annan polare vaknade upp i baksätet på en Jeep någonstans och hade bränt 5000kr på en kväll. När vi lyssnade på nya Boo Radleys (Kingsize) på hotellrummet som var fullt med vatten på golvet efter att jag ramlat i duschen. Tyckte det var en bra idé att duscha så sent som möjligt vid utgång eftersom det var så varmt. Vilket ledde till att jag halkade i badkaret och flög ur det rakt ner i golvet så nåt rör gick sönder och jag klarade huvudet med en centimeter från toastolskanten. Dagen efter var det blött på golvet. Vi kastade handdukar på golvet. Efter en dag fick de skicka upp en rörmokare.
Här ville jag spela Comb your hair från Kingsize. Jaaaaa, med sånt Ronettes-klingande intro. Men jag hittade inget så det får bli gamla partyfavoriten Does this hurt. Det blir väl bra, Caroline?

20. Där och då
Jag brukar hävda att det bästa jag sett var Oasis där innan Morning Glory släpptes. De spelade flera låtar, som jag då inte hört, från kommande Morning Glory. De spelade högt. Det ringde i öronen tre dagar efteråt. De hade attityd och var det coolaste jag sett. De var utomjordiska där och då. De spelade inte I am the Walrus. Men den fick jag höra i Globen-annexet året efteråt. De var här och nu, fast det var där och då.
Hade en del vänner med ganska högerextrema åsikter, men så länge inte det blev ett problem i vårt umgänge lät jag det vara. En av dem, en inflyttad, blev såld på Oasis. Det tyckte jag var bra. Oasis istället för mystiska ”nationalistiska” band. Han flyttade till USA och gifte sig med en amerikanska i de där kretsarna. En gång när jag träffade honom tyckte han att vi, ett pro-Sura-gäng, skulle komma över på nån fest där i Staterna. Det hade blivit en kulturkrock. Ser en bild av vuxna män i lakan i diskussion med fulla suringar som pratar svengelska med Suramål. Har faktiskt en kompis som gör det. Vi var i London en gång och det var hejdlöst roligt när han kommunicerade med engelsmän med accent på pubar. Det absolut roligaste var att han blev äktenskapsförmedlare där på pubarna. Försökte para ihop folk som inte förstod vad han sa, och han förstod inte vad de sa. Men det var inte så viktigt.
Resan till Staterna blev inte av så G.G. Allin är fortfarande inte överträffad.
Apropå där och då, och här och nu, så var jag på Reigning Sounds fantastiska spelning på Debaser Strand här i slutet på juni. Visst, man minns ju rock-knocken Too Much Guitar, men deras senaste Shattered är bara stor, amerikansk rockmusik från vidderna. Från drömmarna om coola städer som Minneapolis, Cincinnati, och den där lilla hålan utanför Cleveland som den där killen jag satt och festade med på ett plan till New York kom ifrån. Ska hitta visitkortet från hans datafirma nån gång så jag kan hälsa på honom och sitta där och dricka en öl på hans veranda som vi kom överens om. I bästa Jim Carrey-Truman-show-stil när hans bästa kompis, som inte alls är hans kompis (eller hur det nu var?), kommer över med ett sexpack och låtsas vara kärvänlig. Vore ett sånt där ögonblick. Som när discjockeyn spelar Sector Zero ”Hiding in my car” före Reigning Sound och, WOW! Det ögonblicket är det röjet den absolut bästa stunden i mitt liv.
Efter Public Enemy på Debaser nu i onsdags fick jag köpa singeln av Thomas från hans skivbutik Push My Buttons. Tre exemplar. Han var och hämtade dem efter konserten. Det är stort. Vi pratade lite om Sector Zero och jag fick reda på saker om en ny musikalisk hjälte (för mig) vid namn Jay Reatard. Låten är inspelad hemma hos Jay. De gjorde en spelning och då blev gitarristen Eric Friedl hemkörd av polisen. Eric var med i Oblivians, som mr. Reigning Sound Greg Cartwright också var. Allt knyts ihop. Jay Reatard dog av en överdos 2010. Fuck knark.

21. Clutch
Hade tänkt att jag skulle få in en låt med Clutch, som Jonny och Sami tog med mig på en gång. Hade aldrig hört dem. Men de var bra rock för en gammal man, och förbandet Kylesa var än bättre.
Istället tänker jag på att en på jobbet nyligen påminde mig om att man kan ha Coca-Cola på glass. Att man hade det när vi var unga. Har något vagt minne av det. Däremot minns jag mina kusiner i Finland och när föräldrarna till två av dem hade en lanthandel i Pederså. Hur vi alltid fick tag i chokladsås till glassen ur den där butiken. Hur vi sprang och kastade oss i diket när plogbilen kom så man blev täckt av snö. Hur jag och Thomas blev rädda när vi slog in en tv på övervåningen och det kom nån vätska ur den. Undrar hur det kom fram med tiden att tv:n var sönder? Visst gör man dumma saker, men så länge man inte vill andra, och framförallt den svagare, något ont är det en del av resan.
Backlund tyckte jag påminde om Iggy när jag var på scen, Iggy i just i den här upptagningen. Japp, vi är passagerare på livets bana. Tack för mig!
(By the way, lägger upp inläggen på min blogg där jag skriver sällan: https://djstrejlnikov.wordpress.com/… Sen vet jag inte hur det blir med den andra sidan?)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.