Mats Jönsson den 29/7-2015

A1. Hej och välkomna till mitt sommarprat i The låt of the day! Det blir nedslag i band/sångare som påverkat mig som sångare, låtskrivare och scenperson i främst Attentat – men även som människa. Jag har knutit låtar och bilder till liveupplevelser – alla band som spelas eller är på bild har jag sett live. Vi öser på för fullt från start. Hör av er med åsikter, påståenden och frågor så vi får till interaktion!
I juni i år var jag och kollade in min tonårstids största glamhjältar Slade på Trädgårn i GBG, utan originalsångare och basist, men med rätt trummis och gitarrist. Här bild på mig och gitarristen Dave Hill backstage. Jag såg Slade från Wolverhampton första ggn 1974, i Scandinavium i samband med att de blev portade därifrån. Vi i publiken dansade och slog sönder inredningen. Och detta hade bandet uppmanat till enligt arrangören! Hur var det egentligen? Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.
a1

A2. I ”Get down and get with it” – Slades först Topp 20-hit (1971) – uppmanar sångaren Noddy Holder publiken att ställa sig upp och stampa fötterna och klappa händerna i takt – det ingår så att säga i låttexten. Det gjorde vi i publiken och så var det med det. Vaktarna blev arga och saker gick sönder. Gigen spelades i ett helt upplyst Scandinavium utan scenljus och effekter. Varför? Arrangören var orolig för otillåten dans som hade skett när Slade varit i GBG och Scandinavium 1973. Det hjälpte nu inte. Detta klipp med Slade visar på bandets sjuka spelglädje/publikkontakt och Noddys fantastiska röst och timing. En läromästare!

B1. Ett annat band jag som tonåring såg i Scandinavium var Heavy Metal Kids som förband till Alice Cooper 1975. Sångaren Gary Holton var helt vild och piskade medhörningslådorna med en motorcykelkedja. Och han sjöng med underbar inlevelse! Jag köpte genast Heavy Metal Kids självbetitlade debutalbum (1974) – det går enkelt in på min topp 10-lista över bästa album genom tiderna (finns tyvärr inte digitalt). HMK fick aldrig någon riktig karriär, men gjorde tre album. Gary hann med en skådespelarkarriär och solokarriär med Casino Steel från punkbandet The Boys, innan han dog i en överdos knark 1985. Lyssna även in gitarristen Mickey Waller och klavaturmannen Danny Peyronel (senare i UFO) i detta klipp från ”The Old Grey Whisle Test”. Härligt sväng och bra rockkänsla. Det startar med lite snack från programledare Bob Harris men sen kommer två låtar med HMK – ”Hangin on” mer Harris och sen ”It´s the same” Stäng av efter den låten, resten av klippet är inte relevant.

C1. Vi var ett gäng svenskar som såg The Boys i London på ett fullsmockat The Marquee (Wardour Street, Soho) 1978. Både Boys och den talrika publiken var lite småstörda över att vi som turister röjde på så rejält längst fram vid scen… Vi var ju så glada och kunde inte riktigt fatta att vi var där och då i händelsernas centrum och Boys körde alla sina hits från första plattan. Jag hängde över scenkanten och tog många bilder, här på Honest John Plain med Marquee loggan bakom, den som fastnat i så många rockvideos från den tiden. På klaviatur Casino Steel (som spelade med Gary Holton), och där var den journalistiska övergången tydlig, va?
Jag var i London två ggr första halvan av 1978 (såg band och fotbollsmatcher för en halv livstid). En med polarna Black Pat, Knottet och Rost och en skolresa med gymnasiet (Rost var med där också). Marquee var en klassisk rockklubb med plats för ca 400 pers. En förebild för rockklubbar världen över, med svartmålade väggar, spartansk oöm inredning och en intim scen, ca 40 cm hög för att behålla publikkontakten. Ett ställe som du vilken kväll som helst i veckan plötsligt kunde få se sådana som Rick Parfitt eller Paul Cook hänga i baren (det hände!) Efteråt utanför träffade vi Magnus Uggla som kom för sent till gigen… Nästa inlägg med ljudklipp om en minut.
c1

C2. Poppunk! The Boys kallades ”The Beatles of Punk” och på The Marquee den där våren 1978 spelade de då helt färska ”Brickfield Nights”, och hade samma kläder och bastrummeskinn som i videoklippet här. De kommer till Liseberg och spelar i augusti med tre originalmedlemmar!

D1. Jag och kompisarna hann även med The Jam på The Music Machine våren 1978. Det var så jävla mycket folk att jag under hgigen inte hade markkontakt någon större del av tiden. Publiken liksom böljade, och jag jobbade mig fram och kom så här sjukt nära Paul Weller och knäppte foton. De hade ett stort vitt lakan hängt bakom trummorna, där de sprayat loggan The Jam. Och notera discokulan i taket. På andra bilder syns crewet som står inklämd i ett hörn på scenen. Notera även The Boys klistermärket på Pauls gitarr.
The Music Machine (Camden Palace Theatre) är en legendarisk klubb, den var två våningar som jag minns det – och stor – jag såg många band där, liksom på Marquee under punktiden. MM tog säkert in över 1 000 pers och många kunde stå på balkongen för att se bandet. Det var inte aktuellt för mig… Någon timme efter gigen såg vi Paul Weller i scenkostym gå ned på knä och fråga chans (typ) framför en tjej på balkongen!!! Nästa inlägg med ljudklipp om ett par minuter.
d1

D2. The Jam hade under sina första år en extrem scenenergi, vilken tydligt känns i det här liveklippet från 1977. När jag såg dem på Scandinavium i början på 80-talet hade en del av energin från de tidiga åren försvunnit. Men de var bra ändå! Det var lokalen som var fel…

E1. 1978, ”Carnival Against the Nazis” arrangerat av Rock Against Racism, söndag 30 april i Victoria Park. Patric Fitzgerald, X-Ray-Spex, The Clash, Tom Robinson Band, Steel Pulse skulle spela – fri entré – och visa att svarta och vita kunde göra detta tillsammans. Jag och Rost skulle med flyget hem till Göteborg samma dag, men några timmar i parken skulle vi hinna med. Vad övriga klassen befann sig just då har jag ingen aning om. Festivalen föregicks av någon slags marsch som vi missade. På vägen till parken vällde det fram poliser överallt och vi såg en gata och husväggar färgad av något rött. Det var blod! Då blev vi rädda. Längre fram såg vi blödande skinheads och punkare. Jag har inte tagit bilden själv utan hittat den på nätet, min kamerarulle måste varit slut, det finns inga egna bilder från denna festival. Nästa inlägg om någon minut.
e1

E2. Väl i parken var det sjukt mycket folk och jag minns att reggaebandet Steel Pulse – och har jag för mig – X Ray Spex spelade, men ljudet var svagt och dåligt. Vi stod ganska långt bak till höger, vågade oss inte fram. Vi anade en aggressiv stämning och det var trångt. Arrangörerna hade räknat med 20 000 åskådare, det dök upp 80 000 pers!! När The Clash gick på rörde sig folkmassan häftigt framåt. Jag minns speciellt att dom spelade ”White Riot” med Jimmy Pursey (Sham 69) på sång. Jag undrade vad fan han gjorde på scen, med tanke på skinheadkopplingen och Sham 69. De spelade nog inte många låtar, alternativt var vi tvungna att dra till flyget mitt i. Inte den bästa konsert jag varit på, men förmodligen en av dem där jag tagit starkast intryck. Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.
e2

E3. The Clash är ett av de band som påverkat mig mest, både stil, låtar och texter, skivomslag, affischer etc. Så snyggt och konsekvent genomfört. I filmen ”Rude Boy” med Clash finns konsertscener från Victoria Park filmat från bakom bandet, bland annat med Jimmy och ”White Riot”. Men allt sådant är portplockat från You Tube av de som äger filmrättigheterna. Efter 44 sek in i detta videoklipp finns dock ca 20 sek från Victoria Park. Nästa gång jag såg Clash live i Sverige hade Mick Jones blivit kickad. Men det är en annan historia.

F1. Hemma i Göteborg igen. Efter våren i London bildar jag och några andra killar Attentat och börjar lära oss spela. Scendebuten blir på Sprängkullen i november 1978 och där är bilden tagen. Paddan i moppehjälp, Lille Dag (13 år) på trummor, Grodan gitarr och jag på bas och sång. Fullsatt punkfestival (500 pers x 2) i två dagar och alla var positiva. En underbar upplevelse och sedan dess har det varit scen som gäller för mig. Adrenalinkicken är allt! Även om jag den ggn var så nervös och rädd innan att jag höll på att göra ned mig. Vi stämde gitarrerna dagen innan på Gitarren, Skanstorget… Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.
f1

F2. Göteborg Sound såg jag ca 10 ggr i slutet på 70-talet. Soundet och Bruset bildade 1978 Garageligan som Attentat ganska snart fick ansluta till med kravet att vi skulle ”hjälpa till att bära och affischera”. Dessa två ”storebröderband” (ett par år äldre än mig) lärde jag mig mycket av. Hur de skrev texter, hur de tänkte och agerade i stort och smått. Det här är en fantastisk låt. Hade Soundet fortsatt spela och inte slutat så tidigt (1980?) hade de kunnat göra mycket mer bra musik. Tror jag…

G1. Nyårsafton i New York 2012 blev suverän! Jag träffade jag Syl Sylvain (New York Dolls) på Bowery Electric där även en ny upplaga av The Dictators Nyc och rockabillygänget Daddy Long Legs lirade under aftonen. Syl spelade Dolls och Heartbreakers låtar med ett gäng polare. Det blev ett fantastiskt nyårsfirande! Syl var klart cool och informativ att snacka med, och jag gillade i att han själv riggade ner sin förstärkare och såg till att den kom iväg när stället stängde. Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.
g1

G2. Protopunkarna i The Dictators som var med redan på CBGB-tiden med Ramones kring 75, 76 höll precis på att återförenas denna nyårsafton. Här ett kort klipp som jag filmade med mobilen och ”Baby lets twist”. Jag gillar mycket ”call och response”-grejen mellan publik och band!!
Video på facebook

G3. The Dictators ”Avenuy A” är skriven och inspelad på 90-talet. De är ett underhållande och rockigt liveband med catchy låtar och sångaren Handsom Dick Manitoba arbetar verkligen med publikkontakten. Nyss turnerade de i Europa med 3,5 originalmedlemmar och jag såg dem på Sticky Fingers. Det syns att de har kul när de spelar och de är i sina bästa stunder grymma New York tolkare. Alla som gått på Avenue A, B, C eller D en sen natt vet vad jag menar…

H1. Jag var i New York även under tidiga hösten 2011 – vi har en kompis där som vi kan bo hos numera. Det var mitt första besök i the Big Apple någonsin. Min yngsta son Tintin ville dra med mig och Ammi till någon helt nystartad demonstration nere vid Wall Street som startat i slutet av september – exakt när vi var där. Jag ville vara svenneturist och gå Brooklyn Bridge eller något sådan, men lät mig övertalas av de andra. Det är jag glad för.
Vi kom till Liberty Park och Occupy Wall Street rörelsen hade ockuperat parken. Med turistvideokameran i högsta hugg filmar jag allt och alla som säger något och även demonstrationen senare på kvällen. Jag blir så påverkad att jag under resan börjar skriva låten ”Occupy Wall Street” – utifrån artiklar i deras egen dagligen utkommande tidning. Attentat spelade in låten till albumet ”Fy fan” och i videon använde Jonas Nyström delvis min turistfilm. Tyvärr drogs den tillbaka från YouTube för Joans hade använt någon annans film han inte fick. Men nu är den tillbaka igen, i ny tappning något modifierad.

I1. Dags att börja knyta ihop säcken! Såg naturligtvis även spillrorna av Sweet i Trädgårn i juni då de spelade med Slade. Oj vad han ser ut idag Andy Scott! Men vilken gitarrist. Sjukt bra då, sjukt bra nu. Och har jag spelat Slade måste jag så klart spela Sweet! Alltid tävling mellan de banden. Återkommer mycket snart med en video.
i1

I2. Jag såg Sweet i Scandinavium 1975. Ett bra gig, med en sur Brian Connolly som sparkade ner ett rundgångstjutande mickstativ till en stackars scenarbetarens förtret. En film med smärre porrinslag visades på en skärm bakom Mick Tucker mitt i ett låååångt trumsolo. Det skrämde slag på en del föräldrar som faktiskt var där med sina barn. Det var skillnaden generellt mellan Slade och Sweets publik. Sweetfansen var yngre, fler och en större andel var tjejer. ”Fox on the run”, ”Action” med fler låtar visade att Sweet kunde skriva hits själva – det var inte bara Chinnchap låtarna som blev klassiker!

J1.”Sweet & Slade” är nog Attentats bästa låt enligt mig personligen. Texten är om min resa från den lille pojken i Kortedala jag en gång var till den jag är idag. Inte riktigt så politiskt som det brukar bli i Attentat. Här är den på video från filmen ”Glöden slocknar aldrig”. Vill du höra låten utan tjöt emellan finns den förstås på Spotify också.
Det finns mycket mer att berätta om, men det får vi ta en annan gång. Till exempel den gången jag var med på Sid & Nancys tårtkalas i London eller när jag och kompisarna fick brandmännen att ”uppträda” med AC/DC i Göteborg 1977. Nåväl, nu blir det Liseberg för att kolla om Magnus Uggla verkligen har snott min scenstil som flera påstår (jag har aldrig sett Uggla live) – Tack till alla som hängt med så här långt. Ställ gärna frågor eller kommentera under kvällen så svarar jag sent ikväll eller imorgon! Punk lives forever!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.