Tore S Börjesson‎ den 29/7-2016

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 1: The Soundtrack of My Life.
Jag var färdig som människa när jag var 6 år. Är det ovanligt? Eller är det tvärtom vanligt? Jag borde fråga nån. Jag vet att det inte är unikt. Tror Per Gessle sa i en intervju jag gjorde med honom att han var likadan.
När jag var 6 år – året 1966 – hade jag skaffat mig tre starka passioner:
1) Idrott (att aktivt utöva den själv).
2) Litteratur. Det vill säga serietidningar. Favoriter: Batman, Spindelmannen, Modesty Blaise, Mike Nomad, och sportserierna i Buster: Roy of the Rovers, Benny Guldfot, Johnny Puma, m.fl. samt böcker om indianen Hjortfot av Edward S. Ellis. Jag hade bestämd smak vad gällde serier: Stålmannen och Fantomen höll jag för kassa, tråkiga karaktärer, och komedisidan var jag tämligen likgiltig inför: Knasen, Acke, Lilla Fridolf, 91:an, Blondie och allt vad de hette).
3) Pop-musik (känner lust att skriva rock ’n’ roll, men pop är ett bättre paraplybegrepp, det innefattar alla genrer av populärmusik, till och med jazz).
Ja, och sen dess, sen 6 års ålder, HAR PRECIS INGENTING HÄNT.
Tre intressen – ett liv.
Jag har naturligtvis fördjupat mig i dessa intressen och utvecklats en smula. Modesty Blaise ersattes av Ernest Hemingway.
Och då blir det ringar på vattnet: läser man Hemingway vill man åka till Paris. Läser man Hemingway vill man åka till Venedig och göra vad han gjorde där: dricka sig berusad på Daiquiris på Harrys Bar. Läser man Hemingway vill man resa över huvud taget.
Gillar man pop vill man åka till London, New York, LA, San Francisco… Och man kanske vill lära sig en del om hinduism, för att fatta vad George Harrison gick igång på. Och man kanske vill läsa ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov, eftersom den romanen inspirerade Mick Jagger till texten till ”Sympathy for the Devil”.
Och gillar man idrott kan det leda till att man läser ”Fotbollskriget” av den fullkomligt geniale reportageförfattaren Ryszard Kapuściński – för man vill ju veta hur en kvalmatch till VM 1970 i Mexiko kunde leda till ett 100 timmar långt krig mellan El Salvador och Honduras där mellan 2 000 och 6 000 människor – uppgifterna varierar – fick sätta livet till.
Som sagt: ringar på vattnet. Men faktum kvarstår: tre intressen från 6 års ålder. Jag har inga fler.
För att ytterligare skruva åt det här vände jag på litteraturintresset och började skriva själv. Jag har levt på det i hela mitt vuxna liv. Och vad har jag skrivit om? Jo, idrott och populärkultur, med betoning på musik.
På senare år har det blivit böcker.
”Dregen – Självbiografin” = Rock ’n’ Roll.
”Bröderna Ohlsson – Sex decennier i Bajens tjänst” = Fotboll.
Tre intressen. På jobbet. Före Jobbet. Efter jobbet. Och på semestern. Jag klagar inte. Det är som det är och inte mycket att göra åt. Och man ska inte intressera sig för saker man inte är intresserad av.
Jag har en kompis som säger att han hade ”en släng av Aspbergers syndrom” när han var 10–11 år, det grundar han på att när folk var som jag, lirade fotboll, läste serietidningar och lyssnade på rock ’n’ roll, då plöjde han 18 volymer om Karl XII. Klart udda. Men jag var väl likadan, bara att mina intressen inte stack av mot normen som Karl XII-studier.
Har jag också en släng av Aspberger? Jag slår upp definitionen:
”För att få diagnosen krävs att personen har en normal till hög intelligensnivå samt normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Därtill måste personen ha väldigt specifika och intensiva intressen.”
Tar vi bort ordet ”signifikant” – det är verkligen att ta i – så är saken klar: jag är helt sjuk i huvudet.
Nåväl, den första låt som välte min värld, jag skulle vilja kalla det min första storslagna, sexuella upplevelse, även om jag inte tänkte i de banorna då, när jag var 6 bast, det var den här: ”Rock ’n’ Roll Music” med Beatles och året var som sagt 1966.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 2: The Soundtrack of My Life.
Det som händer – om vi tar popmusiken – är att det flyttar in en ny familj några portar bort i samma hus på Lysviksgatan i Farsta där jag bor. Mamma, pappa och två barn, son och dotter. Jag blir snabbt polare med sonen: Johan.
Nån tidig kväll sitter jag med deras familj och tittar på tv. När Sven-Bertil Taube dyker upp i rutan suckar Johans mamma djupt. I dag förstår jag: hon suckar av brunst. Det blir lite irriterad stämning, pappan lämnar vardagsrummet, han är väl trött på att komma tvåa efter Sven-Bertil.
Men vem kommer inte tvåa efter Sven-Bertil? Han måste vara Sveriges största manliga sexsymbol de senaste 60 åren.
Och som om det inte vore nog med det är han också en fantastisk skådespelare och sångare. Det tycker jag är förbannat starkt. Hur lätt kan det ha varit att växa upp i skuggan av DEN farsan – Evert Taube – och ge sig in på samma gebit?
Känn ingen press, grabben.
Ja, jag och Johan går i alla fall in på hans rum och han har grammofon – det har inte jag – och han har i princip alla singlar och EP:s som Beatles har släppt – jag har inga skivor alls.
Och så sätter han igång att spela dessa skivor och en ny värld öppnar sig, en värld jag aldrig vill lämna. En värld jag faktiskt aldrig har lämnat.
Med tanke på alla de Lennon/McCartney-kompositioner – kompositioner som i dag ses som högt stående finkultur, i alla fall som högt stående och fin populärkultur – jag sitter och lyssnar till där i Johans rum, är det ändå lite konstigt att ”Rock ’n’ Roll Music” i mina sexåriga öron är tio gånger bättre än allt annat.
En cover på Chuck Berry…
Men egentligen är det inte så konstigt. Jag ska förklara – senare, snart.
Det som händer nu är två saker:
1) Jag måste hem och tjata till mig en grammofon av morsan och farsan.
2) Jag måste hitta MITT BAND. Finns ju ingen självklar logik i det, jag och Johan kan dela på Beatles, ha det som gemensamt favoritband, men så känner jag alltså inte, tvärtom, just för att Johan har lagt beslag på Beatles vill jag ha nåt eget.
Efter ett halvårs tjat har jag en grammofon.
Vad gäller MITT BAND går det på chans. Det finns nåt som heter filmisar. Små samlarbilder på främst filmstjärnor, därav ”filmisar”, men också på popstjärnor. Filmisar köper man på bokhandeln nere på Farsta torg och sen kan man spara sina favoriter och byta bort de stjärnor som inte faller en i smaken, byta med polarna på gården.
Jag ser en bild, fattar tycke för killen, och under bilden står det: Ray Davies, sångare i the Kinks. Det kör vi på!
Mera tjat på farsan och morsan och jag har MITT LIVS FÖRSTA SKIVA.
En EP: ”Kwyet Kinks”, som hade getts ut året innan, 1965.
En EP innehåller som bekant fyra låtar, tre är i det här fallet lätt bortglömda bagateller, men ”A Well Respected Man” knockar mig.
Det känns bra, jag älskar Beatles, det lilla jag har hört, MEN JAG BEHÖVER DEM INTE – FÖR NU HAR JAG KINKS!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 3: The Soundtrack of My Life.
Jag var i 6-7-årsåldern inte så välartikulerad som jag är i dag och min musikaliska överblick var av naturliga skäl begränsad, ja, knappt existerande.
Men en sak var jag efter en eller två veckor tvungen att erkänna inför mig själv (om än inte för Johan), för såpass stor var min musikaliska överblick: ”Rock and Roll Music” med Beatles var en överlägset mycket bättre låt än ”A Well Respected Man” med Kinks.
Tyckte jag alltså DÅ.
I dag tycker jag sen länge tvärtom. Men på ett sätt tycker jag inte tvärtom. Motsägelsefullt. Jag ska försöka reda ut det här.
”A Well Respected Man” blir dubbelt så bra om man tar in texten, jag gjorde inte det, jag var 6-7 år och kunde inte engelska. Det som återstår när man inte fattar texten är en fin popmelodi, söt, snäll och med lite music hall i botten. Det här kontrasterar perfekt mot den bitande ironin i porträttet av den inskränkta, konservativa mannen i texten. Men jag kunde inte engelska. Bara sett till musiken hade ”A Well Respected Man” kunnat spelas in med svensk text av Östen Warnebring, Siv Malmqvist, Lasse Lönndahl, eller vem som helst i det gamla gardet – som var allt annat än rock ’n’ roll. Inget ont om dem i övrigt.
Beatles ”Rock and Roll Music” var däremot… ROCK ’N’ ROLL!
Så här hade jag inte uttryckt det då, men det var så jag kände det. Jag ville, uppenbarligen, ha ENERGIN, ATTACKEN, DANSEN, URLADDNINGEN i Chuck Berrys låt.
Där har för övrigt väldigt lite ändrats. Jag känner en större närhet och blir mera berörd av det uttrycket. Kort sagt: jag tycker rock ’n’ roll är bättre än pop.
Elvis ”Hound Dog” är bättre och framför allt oerhört mycket sexigare än Beatles ”Penny Lane”. Sagt som exempel på min smak.
Det fanns bara ett sätt att lösa det här problemet, och det var att gå till musikaffärer och botanisera och lyssna, varje dag. Jag gjorde också en deal med farsan, varje fredag när hans arbetsvecka var slut mötte jag honom vid bussen vid Farsta tunnelbana och så gick vi till NK-Hörnan i Farsta och jag fick välja en singel eller EP.
En annan bra grej var att lyssna på de äldre grabbarna i kvarteret, de som i alla fall var 13–14 år.
På morsans jobb i lekparken Farstaängen var det ruljangs på unga vikarier som kom och gick, de var säkert 20 bast, och dem kunde man med stor förtjänst suga på information. Jag gjorde det. Som en blodigel.
Hur det nu var så köpte jag strax en EP med Rolling Stones: ”Five By Five” och där small det till: grabbarna gjorde Chuckens ”Around and Around” och jag var HEMMA.
Efter nästa EP var saken klar: Rolling Stones var världens bästa band och den låt som beseglade avtalet var ”SHE SAID YEAH”.
Här fanns all den energi, attack, dans, urladdning och aggressiva, pardonlösa farlighet som jag hade upptäckt i Beatles ”Rock and Roll Music” – men gånger hundra.
JA, BEATLES HADE INTE EN CHANS!
”She Said Yeah” är en låt på 1 minut och 34 sekunder.
Det räcker – mer klarar man inte. Jag var alldeles febrig och svettig efter en genomlyssning. Sen lyssnade jag en gång till och en gång till och en gång till… Ja, ni förstår.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 4: The Soundtrack of My Life.
Jag ska inte tjata om att Rolling Stones nu har mig i ett järngrepp.
Men Rolling Stones har mig i ett järngrepp.
På tal om det minns jag fyratimmarssamtalet jag hade med Fjodor i Ebba Grön – The Original Gangster – när jag jobbade med boken som medföljer Ebba Gröns 4-CD-box: ”Boxen”.
Inom parentes: jag är förvisso jävig, men den kan jag lik förbannat rekommendera, en hel del av låtmaterialet ligger inte ute på Spotify, och förutom min bok ingår också ”Ebba – The Movie” i regi av Johan Donner (om ni handlar utgåvan från 2008, finns till trevligt pris på discogs.com).
Ebba Grön är världens genom tiderna bästa punkband, ja, bättre än Pistols och Clash.
I alla fall berättade då den högst seriösa Rolling Stones-älskaren Fjodor, som är fyra år äldre än jag, om hur han blev seriös Stones-älskare.
– Ja, sa han, det är en kort historia, när jag var liten och gick ut på gården hemma i Rågsved var de större, farliga grabbarna på en och frågade: ”Vilket är ditt favoritband?” Och svarade man inte Rolling Stones fick man stryk. Jag skojar inte.
Det är så vackert att man vill gråta.
Stones var – och är – mitt kompass i tillvaron – och det behövde jag inte stryk för att fatta. En bra sak med det var att det funkade som en pålitlig, musikalisk skit-detektor i yngre år. När jag hörde ny musik var det bara att fråga mig själv: Skulle Keith Richards digga det här?
Därför fick ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (1971) med Middle of the Road ligga etta på Tio i Topp i månader bäst den ville – jag tog inte i den med tång. För att inte tala om ”I’d Like to Teach the World to Sing (In Perfect Harmony)” med The New Seekers från samma år. Exemplen skulle kunna mångfaldigas: ”Popcorn” med Hot Butter, ”Funny Funny” med Sweet…
Men såg man bortom slit-och-släng på topplistorna var det helt fantastiska år. Pratade med blueskungen Roffe Wikström om det här och han ansåg att den sista hälften av 1960-talet och kanske nåt år in på 1970-talet var den enda period i den populärmusikaliska historien där de konstnärligt sett högsta höjderna gick hand i hand med de kommersiellt sett högsta höjderna. Hårdraget: den bästa musiken sålde mest, eller räckte i alla fall till för att göra artisterna till internationella stjärnor. Det var en ekonomisk vinstaffär att tänja på eller gå över gränserna och utforska ny mark.
Finns naturligtvis undantag från denna utsaga, Velvet Underground, MC5, Stooges, är tre exempel som dyker upp i huvudet, band där det definitivt rådde disharmoni mellan konstnärlig betydelse och kommersiell slagkraft, men i det stora hela tror jag Roffe har en klar poäng.
Det var en underbar tid att vara musikälskare i.
Det görs en massa bra musik också nu, på 2010-talet. Men de stora landvinningarna är gjorda, känns det som. Det var de inte då. Man gick ner och köpte en platta, kom hem och satte på den, lyssnade, och kände att det var en ny värld, att det var påkallat med en ny tideräkning: tiden före och efter Jimi Hendrix.
Och veckan efter fick man slänga den tideräkningen och införa ännu en ny: före och efter Iggy Pop.
Så där fortgick det – en ny värld varje vecka.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 5: The Soundtrack of My Life.
Hade jag verkligen en så fantastisk musiksmak och sådan koll i så unga år?
Nä. Jo. Eller lite av varje…
Farsta invigdes samma år jag föddes – 1960 – och unga barnfamiljer intog i princip hela förorten. Det var ungar och ungdomar överallt och tipsen om måste-musik kom i mycket från denna massa av ungar och ungdomar… Ja, men vad var ursprungskällan?
Jag vet inte.
Alla mina polare och alla mina bekanta och ytliga bekanta var mer eller mindre musikälskare, men det var definitivt inte så att nån av oss köpte NME, Melody Maker, Rolling Stone, etc…
Man tog in vad som fanns att ta in från de svenska dagstidningarna. Man var och jiddrade i stans alla skivaffärer. Inte minst second hand-affärerna på S:t Eriksgatan. Och man höll öronen öppna hemma i förorten.
Sen satt man där 11 år gammal hos nån 13-årig polare och lyssnade på hur Lou Reed sjöng ”Heroin” på Velvet Undergrounds banan-LP. Albumet som var ett sådant kolossalt kommersiellt fiasko – men som på nåt sätt ändå hade nått in i ett pojkrum i Farsta.
Det var en sida av saken. Men parallellt var det stora vita fläckar på den musikaliska kartan och EXTREMT VITA skivsamlingar på alla håll kanter.
Ja, Jimi Hendrix plattor hade ju alla, men han hade vit publik överallt, som jag fattat det.
Nåt enstaka album av Stevie Wonder kunde man, men sällan, skymta hos nån, oftast nån tjej.
Men annars… VITT.
Motown, Atlantic, Stax, Hi Records, Chess… Soul, funk, blues, rhythm and blues. Didn’t exist.
Status Quo var mycket större än Marvin Gaye.
Slade var mycket större än Al Green.
Nazareth var mycket större än James Brown.
Så var det. I Farsta på 1970-talet.
Vilket jävla mörker. Vi rättar till det nu.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 6: The Soundtrack to My Life.
Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna!
– Pappa, säger jag.
Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits.
– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag.
– Det är skoldag.
– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold.
– Okej, säger farsan.
– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget.
Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad.
– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen.
– Okej, säger farsan, då säger vi det.
Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.
Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock ’n’ roll-rebell och svartabörshaj som sover på gatan!
Då – runt 15 år senare – säger farsan:
– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten.
Sen gick han direkt till jobbet.
Det är en farsa det.
Hans namn var Sigurd.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 7: The Soundtrack of My Life.
1973. Jag är 13. Det omöjliga händer. Killen i tidiga 20-årsåldern på morsans jobb säger, för han har fattat vidden av mitt musikintresse:
– Följ med mig hem så ska du få höra nåt.
Vi tar 194:ans buss från Farsta till Högdalen, tar en kvart-tjugo minuter, sen tar vi tuben en station till Rågsved. När vi är hemma hos honom, Klasse, säger han åt mig att lägga mig på sängen. Han sätter på en LP på fet volym. Han ger mig omslaget. Sen går han in i ett annat rum – och där stannar han.
Jag tittar på omslaget. Mycket har jag trots mina 13 unga år sett, men aldrig nåt i närheten av det här. Det jag ser är en anorektisk kolatorsk med en rödblå blixt målad i ansiktet och en frisyr som trotsar beskrivning. Hårfärg: knallröd. Allt mot bländvit bakgrund.
Jag vet att jag rent estetiskt, visuellt, nu är en miljon mil bort från Mikael Wiehe – vilket alltid är ett lagom avstånd. Jag blir genast exalterad.
Om nån, nån gång, sett ut som en STJÄRNA – om nån, nån gång, kunnat få all verksamhet att stanna upp bara genom att gå gatan fram, ja, då är det denne man.
Alltså, artister som går på scen i kläder som kunde suttit på nån i publiken, de artisterna är inte för mig. Jag vill INTE att avståndet mellan artist och publik ska överbryggas, jag vill att det ska vara så stort som möjligt. Jag vill se en OUPPNÅELIG STJÄRNA!
Som Mick Jagger & Keith Richards. Som den här mannen.
David Bowie står det på omslaget och albumtiteln är ”Aladdin Sane”.
Musiken är fantastisk och tungt Stones-inspirerad: ”Watch That Man”, ”Cracked Actor” ”Jean Genie”, och ”Panic In Detroit hade kunnat dansa in på vilken Stones-platta som helst.
Dessutom gör Bowie en cover på Jagger/Richards ”Let’s Spend the Night Together”…
Alla rätt.
Men rösten är fantastisk och… ja, särpräglad, unik. Och den visuella framtoningen… HUR SER HAN UT?!
Oxå musiken är i övrigt specifik för Bowie.
”Drive-In Saturday” – Doo Wop från yttre rymden (och hela hans karriärs bästa låt, tycker jag).
”Aladdin Sane” – med ett tjack-attack-psykbryt-solo på pianot av Bill Garson, som vare sig hörts förr eller senare.
”Lady Grinning Soul” – Fantastisk ballad, ledmotivet i Bond-filmen som aldrig spelades in.
”Time” – Berthold Brecht & Kurt Weill som glamrock med utomjordisk gitarr av Mick Ronson.
Efter att ha lyssnat igenom plattan var jag sinnessjuk – på ett positivt sätt.
Vad är det Olle Ljungström sjunger i ”Som du”?
—————————
Du var min första stjärna
Och du sa som det va
Om nånting i pudelns kärna
Du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
Känna hur det känns
Och du var som en bror
Fick allt att stämma överens
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Se ut som du
—————————
EXAKT SÅ – kände jag efter mitt första möte med David Bowie.
För övrigt är det inte omöjligt att Olles låt handlar om just Bowie, annars handlar den, är jag övertygad om, om nån annan STJÄRNA som betydde lika mycket för honom som Bowie nu betydde för mig.
Det är det som är det ”omöjliga” som jag nämnde alldeles i början av denna text – Rolling Stones hade fått en jämlike i mitt liv.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 8: The Soundtrack to My Life.
Ja, så många av mina personliga musikaliska hjältar som jag inte hunnit nämna, och nu börjar det dra ihop sig vid min stadiga bardisk på östra Södermalm.
Jag måste prioritera de underbara dryckerna, men tre hjältar och en låt måste jag få med i fyra korta inlägg.
Frank Zappa – ett universalgeni, ett unikum – och världens genom tiderna bästa sologitarrist.
Lyssna på det här! Solot börjar exakt vid 2,00 minuter (men hela låten är fantastisk, så kör från början).

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 9: The Soundtrack to My Life.
1) 0.01 – Keith Richards introducerar gitarrslingan, som tassar som en svart katt på en illa belyst bakgata i Paris.
2) 0.09 – Slagverket Gurka gör stolt entré. Man förstår att nåt är på gång…
3) 0.25 – Bill Wyman kliver in på bas.
4) 0.32 – Nicky Hopkins annonserar sin ankomst med tungt, illavarslande pianoackord.
5) 0.40 – Ja, då tar vi och säjer hej till Mr. Charlie Watts på trummor.
6) 0.50 – Mick Jagger anser att det är dags att öppna käften och han gör det genom att varna för ”en storm som hotar honom till livet…”
7) 2.02 – The Jagger skakar i gång rockhistoriens kaxigaste MARACCAS och blåser simultant ett munspel som låter kåt, välhängd varg.
8) 2.18 – Keith ”Gud” Richards skjuter iväg tidernas gitarrsolo från höften.
9) 2.43 – Merry Clayton gör rockhistoriens största vokala insats och sjunger om att ”VÅLDTÄKT, MORD” väntar runt hörnet. Hela världen får 99,9 graders feber.
10) 3.16 – Jagger & Merry Clayton duettar hem låten, som vid det här laget bara kan liknas vid en vagn som förs fram i rasande fart av vilda hästar – och vagn och hästar står i lågor.
Kort sagt: ”Gimme Shelter”.
Världens alla kategorier bästa låt – med TIO LYFT.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 10: The Soundtrack to My Life.
Brian Wilson är GUD och det är allt jag i denna sena timme har att säga om den saken.
Men det räcker.
Låt oss visa upp honom i instrumental MAGI!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 11: The Soundtrack to My Life.
Heroin
It’s my wife
And it’s my life…
Lou Reed! Min sista älskling. Och därmed är mitt sommarprat över. Tack alla, för att jag fick vara med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.