Mikael Thesslund den 20/7-2014

 

Undertones- Here comes the summer!

 

1. Andra juli till tjugonde juli. Först Fassika och sen Anna. Sen alla andra. Hade mer eller mindre bestämt låtar utifrån vad de gav för associationer. Men inte skrivit ett ord. Så drog Fassika och Anna igång. Tack för inspirationen! Skrev mina små subjektiva, själviska vykortsnoveller på två kvällar efter era texter. När jag läste igenom dem insåg jag att ibland ligger fokus på det jag berör lite åt det mörka hållet. Ni får helt enkelt ta det för vad det är. Med betoning på berör. Det är fragmentariska klipp från livet, och de som tar sig igenom orden får göra sina egna tolkningar. Men jag är glad att Magnus Jacobsson på sätt och vis har givit mig chansen att ta bladet från munnen med saker som alltid har funnits där, men egentligen inte… berörts mer än inombords.

 

Var till Nordkorea nu i maj. Bara om den resan skulle man kunna skriva en smärre avhandling, och jag känner att det finns så mycket. Fler resor. Både inre och yttre. Men nu får det bli vad det blev nu i början av juli. Resten får jag ta sen. Man måste börja nånstans.

 

The Undertones? Ja, Teenage kicks är väl den enklaste, smartaste, dängigaste punkpopparen som har gjorts? För att nämna en annan låt. Tyvärr är Here comes the summer den enda singeln jag saknar i samlingen med det som vita soulpunkaren Feargal Sharkey förskönade sin stämma med. Så fick jag det sagt, ifall nån har ett ex till salu?

 

 

Elvis- Reconsider baby

 

2. När jag var fyra år tog mina föräldrar vårt möblemang på en lastbil och så flyttade vi till Sverige. Till Surahammar. Mormor och morfar var med vid kajen och grät.

 

På senare år har jag börjat tänka på att när morfar tog med mig ut i skogen som barn var min lyckligaste stund på jorden. De hade ett hus på Kimtioön med skog direkt om knuten. Dit gick vi och lyssnade på ljud, på djur, tittade på växter. Alla har rätt att leva lärde han mig, minsta lilla insekt. Tänker allt oftare på det.

 

Mamma har berättat att när jag var än mindre och började skrika kunde hon lägga mig framför stereon och spela Elvis. Så låg jag där tyst och lyssnade så länge Elvis sjöng. Pappa har väl allt Elvis har gjort och lite till. Så det fanns att spela.

 

När jag ska välja en Elvis- låt väljer jag alltid, lite slentrianmässigt, Reconsider baby. Om inte annat för hänget. Gillar det där hänget. Hänga framför stereon. Liten som stor.

 

Black Sabbath- Mob rules

 

3. När min mormor dog åkte mamma och jag till Finland. Hon blev så glad. Vi satt en hel dag där vid hennes säng, och hon höll min hand hela dagen. För att gå bort på natten. Som att hon väntade in oss.

 

När jag var liten, mindre, och vi åkte till Finland och hälsade på släkten på somrarna fick jag alltid skivor jag själv fick välja i någon affär som present av mormor och morfar. Och moster och morbror. Av någon anledning minns jag väldigt bra när jag valde Mob Rules med Black Sabbath i en Supermarket i Åbo tillsammans med min mormor. Mycket pga omslaget valde jag den. Mob rules får bli en hyllning till henne, och till morfar. Till farfar som dog i strid mot tyskarna -45. Till farmor som kom till Kimitoön som flykting efter kriget, och som tog hand om mig fast hon själv var dödssjuk. För att till slut gå bort när jag var nio månader. Ja, till hela min släkt. Än idag brukar det bli nån platta när jag är till Finland, det är liksom tradition. Tradition och släkt är något starkt. Nu första helgen i augusti gifter sig en av mina kusiner, grattis på förhand Tom Sjöstrand, på andra sidan pölen och då kommer den finska delen av släkten tillsammans. Ser mycket framemot det.

 

Frankie Goes To Hollywood- Two tribes

 

4. Efter Elvis och annan god rockmusik som barn, blev jag hårdrockare fram tills jag gick i fyran eller om det var femman? Då sålde jag alla mina hårdrocksskivor. 40 stycken. Några blev kvar. Några år senare bytte jag de sista mot några porrtidningar.

 

Sen bestämde jag att jag resten av livet bara skulle lyssna på Frankie Goes To Hollywood och Prince. När jag var yngre var det ofta jag fick ståpäls av, och gick upp fantastisk musik så hårt att allt annan musik skulle bort och att det var det eller det bandet som gällde. För alltid. Överhuvudtaget går jag tydligen upp i grejer när det gäller allt. Säger vissa mindre nogräknade vänner. Riktiga vänner alltså. När jag fick höra en rast, när vi lekte land och rike, att både FGTH och Prince var bögar tyckte jag de blev än bättre eftersom bögar verkade vara nåt som retade upp folk. Vad en bög var visste jag inte då. Fast Prince är ju inte bög. Men det var väl Frankie Goes To Hollywood? Kul att de gjorde en hyllningslåt till vår lek land och rike. Den när man erövrar land med att dra en pinne i sanden, inte genom att skicka vanliga, empatiska människor i döden.

 

ELO- Twilight

 

5. Det här bara en lite rolig fotnot. Minns väldigt lite från de första åren i skolan. Men nånstans i tvåan eller trean hade vi melodifestival i klassen. Jag vann med den här låten. Jag stod helt still och stirrade ner i golvet. Mimade väl lite. De andra bidragen var jätteduktiga, dansade och donade. Men jag vann. När jag fick stå en andra gång och stirra ner i golvet härjade de andra runt och kastade knögglat papper på varandra, och på mig. Fast bara lite. Bisarrt och underbart, precis som Jeff Lynnes rymdmusik. Tyckte introt var jättetufft då, Darth Vader- tufft.

 

The Fall- Mr. Pharmacist

 

6. Måste ju hylla mamma och pappa också, är ju bara så självklart. Först bodde vi en jätteliten lägenhet. Mamma har berättat att hon brukade ligga och titta på mig när jag skulle sova eftersom jag låg och stirrade med öppna ögon tills jag somnade. Sen flyttade vi till en större. De jobbade sig uppåt, så att säga. Där jag fick eget rum för allt mitt Lego och alla leksaksbilar. Så fick jag en egen stereo och skivor av mamma och pappa. Chuck Berry, Talking Heads, The Fall… Fräcka grejer, fräcka ljud för barn. Musik ska vara knasig. Tack! Det blev även ett hus sen. Jag är bortskämd.

 

 

The Jesus and Mary Chain- Sidewalking

 

7. En period som vuxen var jag på min gamla högstadieskola Skogslundsskolan i Surahammar. Då sa en gammal lärare från tiden när jag var elev där att jag var en ensamvarg i skolan. No shit, Sherlock, tänkte jag. På ett ungefär, för att vara snäll.

 

Varg eller inte varg, musiken fanns alltid där. När jag hörde Sidewalking i fantastiska radioprogrammet Bommen så förstod jag direkt att det var min låt. På flera plan. Ryser fortfarande varje gång jag hör den. Bröderna Reid är med hästlängder de tuffaste bröderna någonsin. Public Enemy är det enda bandet som har betytt tillnärmelsevis lika mycket för mig som Jesus and Mary Chain. En gång i England hamnade jag och en kompis i en diskussion med ett par skottar och ville snacka om bröderna från Glasgow med dem. De ryggade tillbaks för de trodde vi var religiösa fanatiker när vi började sluddra om Jesus och Maria lite lätt påstrykna.

 

Mycket mystiska minnen har man från sin skoltid. Men bilden som alltid, nästan, dyker upp i huvudet när jag hör den här världens bästa låt med världens bästa band, är hur jag går som en ensamvarg till och från sjuksyster i bortre ändan av skolan efter att ha skurit upp hela undersidan på foten i omklädningsrummet efter gymnastiken. Helt surrealistiskt. Men bra.

 

 

Roky Erickson- Two headed dog

 

8. Har noterat att fäblessen för att samla har kommit upp i samband med tidigare radiopratare. Skivor då förstås. Men jag tror inte jag är ensam om att samla på annat? Har mitt Lego med kartonger, mina små leksaksbilar, serietidningar, sällskapsspel, smurfar m m kvar från mitt barndomssjuttiotal. Samlar på militärhistoriska ting, främst böcker då, popmemorabilia (som det väl heter?), vissa sportsaker. Samlade på tv-serier och ting knutna till skinheadkulturen, men där har jag sålt en hel del. Så äro vi, vill jag tro. Roky Ericksons Two headed dog finns i tre versioner och i mina ögon är den franska utgåvan på Sponge den bästa. Sånt är viktigt. För oss samlare och musikälskare på The Låt of the day.

 

Tycker man ska se sin skivsamling som en trädgård. Den behöver kärlek och omvårdnad. Men den behöver även ansas lite ibland för att göra plats för nya växter eller låta lite undanskymda blommor växa och frodas. Och växthuset behöver byggas ut med jämna mellanrum.

 

 

Dexys Midnight Runners- Come on Eileen (Live)

 

9. Har för mig att Broder Daniel gjorde ett bisarrt framträdande med Disease inside i avsomnade ZTV en gång i tiden, och eftersom jag tänkte skriva om Risk (sällskapsspelet), öl, musik som är anti, sökte jag efter det framträdandet på youtube. Men kanske finns det bara i mitt huvud? Ett framträdande där de klänger runt på möbler. Alla mina kompisar som såg det samtidigt hatade det. Hatade Henrik Berggren. Jag älskade det och köpte Saturday night engine.

 

Men varför då Dexys? Ja, även till dem spelade vi Risk och drack för mycket alkohol medan vi diskuterade livet så som bara tvärsäkra ungdomar kan göra. Såg dem på Cirkus med en vän som jag tänker på ibland. En vän som det har gått lite snett för kan man säga. Utan att säga för mycket. Han var med och spelade Risk. Känns som spelets namn blir symboliskt när jag tänker på det. Direkt vi kom in på Cirkus på golvet framför scen tände han en cigg. Skrattar fortfarande för mig själv när jag tänker på det. Personal kom rusande från alla håll och skrek att träkåken minsann är k-märkt, släck direkt. Kevin Rowland kom in i mantel. Bara en sån sak.

 

En annan Risk-historia är när jag bröt ben i foten på innebandy, men tänkte att det går över och tog mig hem. Sen fick jag hoppa på ett ben till grannen. Hos honom där jag såg Broder Daniel på ZTV. Som jag tror då. Måste ha sett ganska bisarrt ut när jag hoppade på ett ben över hela innergården. Men det är annan historia. Come on Eileen är en glad historia och alla har vi diskuterat livet och trott att vi vet allt. Fast jag än idag inte vet mycket alls.

 

 

The Rolling Stones- Waiting on a friend

 

10. Jag fyller år den 21:a februari. 1991 fyllde jag 19. Den 2:a mars 1991 spelade vi juniorhockey borta mot Uppsala. Minns att jag höll på att missa uppvärmningen pga strul med utrustningen. Kanske var det ett tecken? En bit in i första perioden sköt jag i stolpen. Minns att en som kallas Lillen sa typ, bra skott, i båset. Bytet efter åkte jag in i sargen med huvudet före. Kan spela upp förloppet i huvudet, som en film, precis när jag vill. Höger ben bara skakade och när jag skulle resa mig gick det inte. Det gick inte att lyfta huvudet. Det var nära vårt bås och min pappa, som var materialförvaltare, hoppade över sargen. Sen minns jag att det var en man på isen som skrek att ingen skulle röra mig. Han var ortoped, hans son spelade i Uppsala, och han förstod vad som hade hänt.

 

Sen fick jag ligga på isen till ambulanspersonalen kom, fixerade huvudet, fick in en filt under mig så att de kunde få upp mig på en bår. Sen åkte vi ambulans jättesakta, medan en kille pratade med mig. För att lugna mig, förstår jag såhär i efterhand. Då hade jag inte tagit till mig vad som hänt. Väl på Akademiska i Uppsala, det var tur i oturen att det hände i Uppsala, fick de klippa upp skydden. De skulle försöka röntga nacken, vilket var problematiskt eftersom jag skrek rakt ut bara de rörde den. Till slut gick det i alla fall. Tolv genomgående sprickor i de två översta kotorna. Läkarna så att det var ett smärre under att jag inte dog eller blev förlamad från just de kotorna och ner. Men all träning att gjort mig relativt stark och det räddade mig delvis, plus en massa omständigheter och detaljer i smällen förstås. Armarna var helt blåa, jag hann ju få upp dem.

 

Väl på sjukhuset fick jag den famösa järnställningen. Fyra skruvar in i skallen som fixerade huvudet, ärren finns kvar fortfarande och syns med tanke på min ringa hårväxt. Jag hatade att ligga där. Mamma har berättat att när de ringde och berättade vad som hänt tänkte hon inte, hon bara åkte. Jag ville bara hem. När jag kunde gå självständigt med hjälp av kryckor och utan att vara beroende av smärtstillande skulle jag få åka hem. Så jag gav mig fan på att bevisa att jag kunde gå, efter en del dagar gick jag runt i korridoren med ett gåbord upphöjt till axlarna. Jag gick och jag gick för att bevisa att de kunde skriva ut mig. Till slut skulle jag upp i sängen igen. Jag kunde inte lyfta benen. Smärtan var outhärdlig. Så de pumpade in sprutor med smärtstillande i mina ben så de svällde upp och till slut kunde de lyfta upp mina ben i sängen. Jag fick inte åka hem då. Förstås. Istället låg jag i sängen och funderade, ringde på en sköterska och bad henne köra in en spegel. Jag ville se mig själv. Hon körde in en stor spegel på hjul och ställde den framför sängen. Sen bad jag henne gå ut. Jag ville vara själv sa jag. Sen grät jag, och grät och grät. Hem kom jag sen. Förstås.

 

Minns att det ringde en från svenska ishockeyförbundet och frågade om jag hade stödkrage. Nej, jag har järnställning. Ojdå, sa han! Nu ska jag vara arg. Men Sura Hockey hade inte ens försäkrat oss, så från famösa Folksam fick jag inte en krona. En hockeyförening som inte hade försäkrat barnen och ungdomarna som spelade för klubben! De som var ansvariga brydde sig inte ett dugg. Hockeyförbundet? Ja, det samtalet var allt. Vänner? Ja, det var nog inte så lätt för dem att veta hur de skulle bete sig? Tack, Andreas Olofsson och Robert Strandberg för den där gången ni kom förbi. Är jag arg när jag skriver det här och tänker på efterspelet? Ja, det är jag. Fast det skrev jag ju redan. Jag satt hemma hos mina föräldrar, att bo ensam i min lägenhet var inte att tänka på, med en järnställning runt hela överkroppen, med skruvar in i skallbenet i över ett halvår. Dag ut och dag in. Man hinner tänka mycket då. Innan tränade jag hockey varje vardag och spelade matcher lördagar och söndagar. Gick upp sisådär 25kg. Jobbade som svetsare. Genom facket hade jag i alla fall en olycksfallsförsäkring som gav mig en ringa ersättning. Arbetskamrater som fanns där. Tack Paul L. Återställd blev jag sånär som på stelheten, och att det ibland känns som det rinner vatten i nacken. Medicinsk invaliditet. Men vem orkade bråka om det då när det dessutom handlade om sånt som inte syns, och är lätt för försäkringsbolag att ifrågasätta?

 

Men i psyket hann det hända mycket, och efteråt blev det fylla och slagsmål i mängder, och en hel del annat som kanske inte ska nämnas på social medier. Jag hatade världen! Fast det förstod jag inte då.

 

Lyssnar på Dreaming my dreams- plattan med Waylon Jennings när jag skriver det här. Glöm aldrig bort vad mänskligt skydd, vänskap och människor att lita på betyder. Det gjorde jag.

 

 

Gang Starr- Lovesick

 

11. Var är du och jag- kärleken? Vi- kärleken? Par- kärleken? Tänker kanske nån? Den har inte funnits. Inte för att jag inte har velat finna den. Klart jag vill. Toppade i alla fall längdmässigt med två veckor på Gideonsbergsgatan i Västerås tillsammans med en tjej från Närke. Samma landskap som den där nya absinten kommer ifrån. Sen åkte jag till jobbet, hon packade ihop sina grejer och lämnade min nyckel genom brevinkastet. Som vi hade kommit överens om.

 

Lovesick är den perfekta poplåten om kärlek som du kan kasta in på ett blandband mellan Pogues och Clash när du ska åka till Ayia Napa. Den funkar i alla lägen. Fest. Melankoli. Vardag.

 

 

Tom Waits- I don’t wanna grow up

 

12. Nya vänner! Ytlig vänskap som växer till något djupare och livslångt. Det händer hela tiden i livet och det var verkligen det som hände när jag klev ut i världen efter ett år med mig själv, och mina föräldrar.

 

Jäklar vad vi festade! Låg på 66:an och vilade medan bilarna svischade förbi våra huvuden. Men vi behövde ju groggvirke så vi cyklade ut till Långsjön och sköljde ner det hembrända med sjövatten. Det finns så många minnen, de poppar upp oregelbundet och här och där. Men kul hade vi, Kludde, Biffen, Glenn, Johan, Bengan, Lill-Lasse, Stollen, Eklund, Andersson, och de jag glömmer nämna nu.

 

Fram och tillbaks till Västerås titt som tätt för krogvändor. TV-spelskvällar med Sega, sprit, kyckling och Nirvanas Nevermind, som blev så sönderrepad att till slut gick det bara att spela Territorial pissings. Då blev den en favorit. Men husgudarna var Motörhead, Nationalteatern, The Doors och så Tom Waits då. I don’t wanna grow up var ett anthem.

 

 

Porno For Pyros- Cursed female

 

13. Vi kom på att vi skulle åka till Roskilde -93. Packade ner allt som verkade fränt att ha med sig, bl a ett spett som vi ställde i marken bredvid tältet för att markera att vi kom från Sura.

 

Roskilde, det var som att släppa ut ormar på grönbete. Vi högg på allt! Minns några sjuksköterskestudentskor som rakade huvudet på mig. Att en dansk ville slicka på pilsner- Mickes skor, det var tydligen en sexuell grej. Att en tjej satt en halv natt och skröt för mig att hon hade sugit av någon i Millencolin. Eller var det Bob Hund? Jag försökte lista ut vem, fast jag knappt vet vem Tomas Öberg är? Men det var roligt att driva med folk ibland. Såg bajsmannen dra brännässlor i stjärten.

 

Jag tyckte Sarah Cracknell i St. Etienne och Dot Allison i One Dove var vackrast i världen. Satt t o m en halv dag på puben The Ship i SoHo sen senare nåt år bara för att jag hade läst att St. Etienne brukade festa där. Diskuterade Young Ones (RIP Rik Mayall) med ett gäng engelsmän vid en lägereld under en R.E.M.- spelning. Vaknade till Everbody hurts. Vi gick nakna på 22-Pistepirkko och Porno For Pyros. Perry Farrell och lesbisk ormdans. Och eldslukare. Folk som snurrade i linor. Ja, Perry gick t o m omkring på campingen med en emo-tjej. Fast det hette väl goth då? Röjde till Bad Religion. Det blev några år i Roskilde. År med blandband i min jättedyra bergsprängare som tålde allt. Den blev duschad när jag ramlat i lera, den fick dricka vin eftersom jag tyckte den skulle vara med på festen, den blev ansvarig för ca tio rivna tält när jag av diverse kemikaliska orsaker trodde den var borta. Flera timmar senare när hjärnan mådde bättre insåg jag att den bara hade vickat och därmed såg annorlunda ut uppifrån. Livet ligger i betraktarens ögon. Ska man vara arg eller glad? Ska man hata eller älska? Vi är båda delarna, och när man bejakar den insikten kan man gå vidare.

 

 

R.E.M.- Drive

 

14. På nåt vis vill jag ändå nämna mina i sanning absurda åtta-tio senaste år i livet. Nämnde R.E.M. tidigare, och så råkade Automatic for the people stå framme. Drive är en pärla till låt, en passande pärla.

 

Det mesta är sekretessbelagt. Jag blev anmäld till Socialstyrelsen för att den här personen ville komma åt materialet som jag lämnat in om denne. Även Västerås Stad blev anmält för att de sekretessbelagt materialet. Som ändå inte på långa vägar kan göra rättvisa när det gäller påvisa denne… Jim Jones. Jonestown, ni vet? Det är det närmaste jag kommer att tänka på även om jag aldrig ens har sett en dokumentär om just Jonestown. Så många människor, under så många år, som farit illa. Ingen som var med kan sätta sig in i hur det var, i Västerås, och skrämmande nog, tidigare även på andra ställen i Sverige. Ni som uppmärksammade att det var en person på utsidan av Vallbybron kring jul kan få veta att den incidenten härrör från nämnda person. Stod i VLT så det är knappast sekretessbelagt. Så, innan Norra Läjde 1 på vägen mot Skultuna har bytt ägare ska ni undvika att besöka den gården. Det är ett råd i all välmening. En dag kanske jag skriver ner händelserna i… denna sekt. Som är den närmaste preferensen jag kommer på.

 

Gillar nerven i låten, den liksom lyfter, fast den aldrig lyfter. Liksom livet flyter den bara, som han på armarna. Är du inne i nåt, dygnet runt, förstår du inte till fullo att det inte är sunt. Även om du någonstans inom dig vet vad som är rätt och fel. Tills du reagerar flyter det bara på. Men rädslan för vad som ska hända finns alltid där. När du har gjort det som är rätt. När du har stått upp mot mobbing, trakasserier, oegentligheter, hot, ja, det kan vara så mycket annat i andra sammanhang. Då är du inte rädd mer. Du tänker och oroar dig inte mer. Du bara flyter med och går på känsla. Tyvärr varar inte alltid den känslan för evigt. Man måste vara ödmjuk och påminna sig själv att fördomar, orättvisor, förtryck, kriminalitet, korruption o s v aldrig kan rättfärdigas. Och i slutet av dagen, av livet, står du där ensam med dig själv. Drive!

 

 

Breeders- Cannonball

 

15. DJ Streljnikov A.K.A. Mr. Bongo var mitt anspråkslösa namn som DJ. Hann DJ:a till Hives, Pippin, Big Elf, Honey is Cool och fler band jag inte kommer ihåg nu på syltor i Västerås. Karriären tog ett längre avbrott när jag somnade på Taj Mahal. De som var där fick i alla fall höra en hel Foghat- platta utan avbrott. Sen blev jag utkastad. Som DJ.

 

Radioprogrammet Önska hade en gång ett program där man fick just önska låtar som man ansåg får igång fester. Jag skickade in och önskade Iggy Pops Lust for life med Breeders Cannonball som alternativlåt. Spelade t o m in på kassettband när de läste upp min önskning i radion där jag beskrev mig som Sveriges bästa DJ fast hela Sverige inte visste om det än m m. Tycker än idag att det var jättefascinerande, och även ett stolt ögonblick på något konstigt vis, när de sa att HON var en DJ som heter Streljnikov. Nånting i det jag skrev gjorde att de drog slutsatsen att jag var en tjej. Med tiden kortade vi ner namnet till Strelj i folkmun. Ni som kan er Boris Pasternak (Dr. Zjivago) vet vem Streljnikov var. Jag gillade det idealistiska och kompromisslösheten i den fiktiva figuren.

 

En kväll när jag stod bakom disken på McEwans och spelade Sixteen med Iggy Pop såg jag att en person vid ett bord vinkade på mig som att han ville jag skall komma dit och prata med honom. Kände inte igen honom. Men när jag gick dit och började prata visade det sig att det var en som dödade (för att använda ett snällt uttryck) en jag kände framför ögonen på mig och flera andra. Fick stå och hålla droppen åt ambulanspersonalen där på gatan för att andra tillfrågade inte fixade allt blod. Personen hade kommit ut från fängelset och ville träffa mig och prata. Det gick bra efter omständigheterna. Vi gick väl vidare, så att säga.

 

 

The Pogues- Misty morning, Albert Bridge

 

Måste väl få med London, Chelsea och fascinationen för brittiska subkulturer innan jag knyter ihop den fragmentariska historien. På nåt vis är väl just allt det en del av väldigt många svenskar uppväxt. Det finns alltid där. Även om det förskjuts mot ”vuxnare” intressen, och intressen för mer avvikande kulturer. I alla fall för mig.

 

När jag läste Kulturprogrammet i Uppsala skrev jag en uppsats om postmoderna kulturer i London, som jag valde att se det som. Då åkte jag till London och gick på anarkiskmöten, intervjuade fotbollsfolk och hemlösa. Tog ett snack med ägaren till den där lilla Dub Vendor Record Shack i Ladbroke Grove. Var väl mer saker som jag inte kommer ihåg nu. Men jag har kvar de där små kassettbanden som jag spelade in intervjuerna på. Där i början av nittiotalet, och framåt, älskade jag att gå ner till Albert Bridge, parken på södra sidan, med blandband i hörlurarna och melankoli i sinnet. Gärna under nederbörd eller i dimma. Det var The Verve, Suede, St. Etienne, dub med King Tubby eller Lee Perry, World Of Leather och så Pogues, och så vidare.

 

 

Fugazi- Waiting room

 

17. Min narcissiska ådra måste ju få sitt också. Har faktiskt haft ett band. The Albanian Assassins. När vi valde namn skulle vi börja på a för att stå längst fram i backarna. Så kom vi att tänka på Tie Domi. För er som inte vet, en hockeyspelare i Toronto Maple Leafs med stark dragning åt slagskämpehållet. Han skyddade bl a Mats Sundin. Han var från Albanien och kallades the albanian assassin. Vi satte upp en liten albansk flagga i lokalen plus mängder med såna där kort om sexuella tjänster som du förut kunde hitta i telefonkiosker i London. Vi hade även artistnamn, Troy Lawless, Jim Self, Mental, Vlad och The Reverend.

 

Vår bästa låt heter Jesus och handlar om änglar, kärlek till de förskjutna och bespottade, Gud, vykort från andra sidan och Jesus and Mary Chain. Den är riktigt bra och borde ha blivit stor. När Fugazi spelar Waiting room i den här upptagningen så sammanfattas allt som är livet och vad livet borde vara. Trots trängseln, gunget, inte en ett uns negativ aggression, alla finns där för varandra, och för att vara ett med varandra och musiken. Vackrare än så blir det inte. Nerven är där.

 

 

Godspeed You Black Emperor- BBF3 (Blaise Bailey Finnegan III)

 

18. “There’s a little saying…dates back for generations…

 

Go on…

 

Be prepared for anything at any time from anybody, don’t take no shit, always stand your ground. People wanna come up to me and run their mouth – guess what? I’ll throw them through the fucking window…I won’t think a thing of it.”

 

Livet är svart och vitt. Blandar man de icke-färgerna blir det grått. Som en höstdag som förgylls med alla löv. Kolorerade löv. Likt en blodröd himmel på väg hem från Arlanda. Om ni har chansen att uppleva Mount Everest. Ta den! Ingen bild i världen gör känslan det berget ger i verkligheten rättvisa. Efter två veckor i Tibet åkte vi buss till flygplatsen i Lhasa och det kan ha varit en kombination av trötthet, den höga höjden, alla intryck, men jag satt där längst bak i bussen och grät bakom mina solglasögon. Utan att veta varför, som en spirituell upplevelse ungefär. Kanske det finns en anledning att buddhismen lockar, även om jag väl på plats lärde mig att den religionen, i likhet med alla andra, är fylld med praktiskt hyckleri.

 

Men varför det första textutdraget ur intervjun med Blaise Bailey Finnegan III, som löper genom hela det här suggestiva musikstycket med de kanadensiska gossarna från Montreal? När jag hade skrivit av mig lite ilska om nackhistorien, kom jag att tänka på Folksam. Igen. En kväll vid Västerås busstation, innan den byggdes om, satt jag själv i den där inglasade lilla lokalen som inte finns kvar och väntade på bussen till Sura efter en krogsväng. Halvsov. Kanske två år efter nackolyckan. Då kom de fram två killar och sa att de skulle ha min plånbok. Kan ni glömma, svarade jag. Ingen från Sura ger ifrån sig sin plånbok. Varpå de gav sig på mig. En del slag utdelades, men så sparkade jag den ena killen i sidan med mina kängor och han vek ihop sig. Hans kompis slog mig rakt över munnen och jag kände direkt att något gick sönder. Så jag sprang. Till McDonalds vid skrapan och lånade en telefon av dem. Ringde efter morsan, som kom och hämtade mig. Det visade sig att jag blev tvungen att laga tänder. På måndagen ringde jag mitt försäkringsbolag Folksam (de igen) som sa att jag måste göra en polisanmälan för att överfallsskyddet ska gälla. Gjorde det, även om jag förstod att det var meningslöst i sak, men visst, för försäkringen då. Sedan stod det i avslaget undertecknat av Risto Midemalm att skadehändelsen måste anmälas utan dröjsmål till polisen. Tack för kaffet.

 

Skrev det här idag den 21 juli efter att jag badat i lilla Långsjön på vägen hem från Västerås. Ni som vet hur det ser ut när man går till just lilla Långsjön vet att det först är en grusväg. Där låg två personer och knullade på vägen. Jag gick förbi dem. De reagerade inte. Jag skrattade lite för mig själv. Sen gick jag och badade. Tyckte det var kallt. Kom att tänka på när jag sålde min första lägenhet för att åka till Zambia och plantera träd. Först skulle vi lära oss plantera dem på ett högfjällshotell utanför Lillehammer. Förstå den logiken? Jag, och en grupp holländare som mest var intresserade av att röka gräs. Men de var sköna snubbar. Kommer ihåg att vi spelade grusinnebandy i leran. Eller ja, utebandy blev det väl då? Efter en tid kom det på tal om vaccination mot malaria innan resan. Tar vi det i Oslo eller Lillehammer, undrade jag? Nej, den får ni på toaletten här. Då kände jag att jag hoppar av. Åkte till Oslo och köpte en flaska Southern Comfort till tågresan hem. Men jäklar vad norska tjejer är snygga och trevliga. Hamnade bredvid en på tåget både dit och hem. Holländarna var ett skönt gäng, ibland undrar jag hur det gick med träden?

 

Såg Montrealgossarna spela på en teater, kändes lokalen som, i London en gång. Fem låtar på två timmar. Det är postrock det.

 

 

Lorraine Ellison- Stay with me

 

19. Har hört Sam Smith sjunga Stay with me på radion senaste dagarna. Vilket ger associationer till den här urstarka låten där Lorraine sjunger hjärta och själ ur sig. Från 2.30 och framåt då bara ryser man.

 

Jag kan vara en svår jävel. Jag kan vara en glad jävel. Ibland går jag in i mig själv och det kan jag inte rå för. Jag har nu nått en ålder när jag inte tänker be om ursäkt eller anpassa mig för nånting mer. Jag är den jag är. Precis som du och ni, och ni är bra. Tack för mig och tänk på djuren och naturen! 19 låtar till er förnöjelse. Förhoppningsvis 😉

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.