Johan Lans den 14/7-2016

Mitt namn är Johan Lans.
57 årig IT-konsult boende i Sala.
Gift med 2 vuxna barn. 2 äldre systrar.
182 cm lång och väger 80 kilo. Skostorlek 42.
Nedsatt hörsel och använder glasögon.
Fritidsintressen är musik, resor, MTB, skidåkning, fiske och curling.
Dagen till ära har jag även lagt upp en aktuell bild på mig själv.
Vi ska nu se om den förutfattade uppfattningen du fick av mig bara genom att läsa dessa rader stämmer.
Tur att du inte fick höra min röst, får då skulle det bli svårare!
En människa i världen. En människa i The Låt Of the Day.

1.
Född av en mor på 48 och en far på 53 år reagerade jag inte i tidiga år på mina föräldrars ålder men ganska snart förstod jag att det inte var en vanlig situation för ett barn.
I slutet på 50-talet var det inte vanligt att en kvinna vid den åldern överhuvud taget var gravid. Det föranledde att min mamma uppsökte en professor i Uppsala för att verkligen undersöka riskerna med detta. Denne professor sa att det inte fanns några vetenskapliga belägg för att det skulle vara någon större risk för komplikationer på barnet med en födsel vid min mors ålder. Han avslutade med orden, ”Det kan till och med bli en professor”.
Någon professor blev det inte men en hygglig medmänniska kan jag tycka. Jag brukar ibland skänka denna professor en tanke. Han är en stor del till att jag får vara med er idag.
Den största orsaken är min mor. Att hon trots allt stod pall och tillsammans med min far tog beslutet att föda mig kan jag bara tacka dem för.

2.
Under hela min uppväxt fick jag höra kommentarer angående mina överåriga föräldrar. Det tisslades och tasslades på ”stan”. Inte alltid ovänliga men det var väldig fokus på det.
Det hände att frågan kom upp om det var farfar som var med och kollade på match när jag lirade. Det fick den effekten att mina föräldrar inte följde med så ofta i sådana sammanhang för att bespara mig pinsamheten.
Ytterligare exempel på hur människor med fördomar kan visa sitt fula tryne var när en nära släkting uttryckte sin förvåning över att jag kunde åka skridsko.
Förakt, generaliseringar och fördomar är skit. De begränsar bara ens liv.
Som de flesta av oss har jag en del av dessa begränsningar men jag försöker jobba med dessa varje dag.
Om vi öppnar våra sinnen för det som känns konstigt eller ovanligt kommer våra liv att bli fan så mycket trevligare.
Eller som Frank Zappa uttrycket det:
-“Stupidity has a certain charm – ignorance does not!!!”

3.
Jag har aldrig lidit av att växa upp med äldre föräldrar. Snarare tvärtom, i ljuset av mitt eget åldrande.
Att ha så mycket livserfarenhet omkring sig som liten, berikade mig på många sätt. De värderingar och den trygghet som mamma och pappa gav mig har varit helt avgörande för det goda liv jag lever idag.
Vi går alla tuffa matcher någon gång under vår livstid och då är det bra att ha dessa grundbultar att luta sig emot.
Att förlora sina föräldrar vid 20 och några år fick dock konsekvenser som kan göra mig ledsen.
Det smärtar att min fru och våra barn inte kunnat träffa sina farföräldrar. Jag vet vilken underbar relation de kunnat ha.
Det finns så mycket jag skulle vilja ha sagt och diskuterat med mina föräldrar som aldrig blev av under den tid vi hade.
I det sammanhanget kan bara be er att krama era mammor och pappor. Imorgon kan det vara för sent.

4.
Jag har på senare år analyserat en effekt av min uppväxt. En av kommentarerna man fick höra var:
-”Det var ju bra gjort, trots att han har så gamla föräldrar”
Det sätter sina spår.
I området där jag växte upp tävlade vi barn om allt och att förlora medförde smälek och trakasserier som en barnpsykolog skulle kunna göra en avhandling av.
Jag har fortfarande hack på smalbenen efter alla slag som utdelades på hockeyplanen.
Allt detta födde en tävlingsinstinkt i mig som inte alltid varit klädsam men utan den hade jag inte tagit mig dit där jag är idag.
”Jag ska fan visa dem att jag kan!”, blev mitt mantra.
Åter till tävlingarna som barn. En av tävlingarna bestod i att cykla runt kvarteret med förbundna ögon. Den som kom längst vann. Vi var tvungna att avsluta när en av killarna i gänget hamnade på motorhuven på en bil.
Indian och Cowboy var en kul lek. Jag blev tillfångatagen vid ett tillfälle. Antar att jag var Indian. Det var de stora grabbarna som var Cowboys.
”Här kommer Bod som vill leka med de stora grabbarna” om ni kommer ihåg.
I vederbörlig ordning blev jag bunden vid ett träd. Tiden gick och efter en tid som kändes som en evighet fick jag se två molokna Cowboys komma släntrande utmed stigen. Mitt dilemma hade uppdagats vid kvällsmaten när min arma mor frågade grannen var jag var någonstans. Då kom Billy the Kid och Butch Cassidy på att de glömt mig. Efter morsans mat var allt i sin ordning igen.
Det fanns en gäng hierarki i området och som yngst fick man passa sig för att inte hamna i situationer där denna hierarki användes. Jag och en kompis var på isen och åkte skridskor och såg försent faran dyka upp. In glider två killar belägna på den högsta nivån i hierarkin.
”Ställ er i mål”, skrek en av killarna och det var bara att lyda.
Vi nötte läder till var sitt mål och undrade vilken pennalism som var i antågande. Grabbarna skulle träna slagskott och det vara bara att försöka hålla sig undan och hoppas på att pucken skulle träffa skridskorna eller klubban. Meningen var att vi skulle skicka ut puckarna till dessa skarprättare så att de slapp hämta dem. Rätt var det var så small det till i huvudet och allt blev lite suddigt. Toppluva fungerar inte så bra som hjälm.
Tack och lov hade dessa gossar ett gott hjärta innerst inne och det hela slutade med att de ställde mig utanför vår dörr och ringde på. Sedan drog de som en avlöning. Mamma öppnade och så fick sagan ett lyckligt slut.
Tjalla? Nä, det gick inte för sig.
Bättre förr…

5.
Rätt var det var så upplöstes den trygga lilla värld som kallas barndom. Runt hörnet lurade nått som jag tror ingen kan vara beredd på.
Ungdom. Brudar, idrott och alkohol. Finnar, svettningar och för tidig utlösning. Under denna period gick jag från en blyg grabb till en mindre blyg kille.
En del i denna utveckling utgörs av effekterna av alkohol.
Alkohol, denna substans som jag har en så tvetydig känsla inför.
Så här skriver Wikipedia om alkohol:
”Enligt en kunskapsöversikt som Statens folkhälsoinstitut tagit fram, ger alkohol inga positiva hälsoeffekter alls för personer under 40 år”.
Sant, skulle jag tro men det finns en del positiva sociala effekter. Det sociala kitt som den är del av fungerar bra om man intaget är måttligt och som för en blyg kille kan det leda till lite självförtroende som i sin tur ger mod i barm.
Drogromantik? Kanske.
Jag vill på inget sätt förhärliga droger. Det är ett skit. Dock har det för mig, förutom de gånger man i rusets påverkan ”gjort bort sig”, på det stora hela tillfört en kvalité i livet.
Tjejer var skrämmande grejer under denna tid. De var som högre stående väsen(vilken det senare skulle visa sig vara sant).
Hur skulle man nånsin överhuvudtaget komma i närheten av dessa gudinnor?
Efter ett enträget ”learning by doing”, insåg man att det inte var så invecklat.
Genom att vara sig själv, löste sig resten på köpet.

6.
Under en perioden som blivande man firade vi midsommar på någon lämplig camping i Mellansverige varje år.
Vid ett tillfälle tillbringade vi en midsommar på Gräsö.
Min annars så försiktige kompis blev ”lite på kanelen”, som det gamla talesättet säger.
Jag kände att här är det bäst att tagga ned intaget och ta rygg på killen så att inget tråkigt händer. Som en yster hingst på vårbete sprang han mellan tälten och stötte på tjejer(vilket annars aldrig hände).
Denna katt och råtta lek pågick under ett tag men kulminerade när han gick fram till en helt främmande kille och sa:
-”Slå dig själv så slipper jag!”.
Ridå.
Tack och lov att killen hade överseende med denne något burdusa person som dök upp från ingenstans. Killen mottog min ursäkt och det var bara att ta rygg igen.
Kvällen slutade med att han somnade vid lägerelden vi hade på klipporna och vaknade med ett ryck när den ravioliburk som någon kastat in i elden exploderade.
Morgonen efter hade han brännmärken i pannan, formade som ravioli.
Vill bestämt minnas att denna låt då ekade över nejden i den ”Bergsprängare” vi hade med oss.

7.
Mitt allt jagande av tjejer och letande efter en vettig framtid skulle värnplikten göras som sjukvårdare.
I vanlig ordning slog tävlingsinstinkten till och istället för att ta det lugnt på uttagningen till de olika kompanier vi skulle placeras ut på, slet jag som ett djur.
Det medförde en placering på ett skyttekompani längst fram vid en tilltänkt krigsfront. Mycket skidåkning och gångmarsch blev det, medan de andra softade i sjukvårdstältet och åkte lastbil. Ibland kan det vara bra att ta det lugnt.
I skrivande stund diskuteras om allmän värnplikt ska återinföras, Man kan tycka vad man vill om det och orsaken till att det behövs, men jag hade förmånen att göra värnplikt. Jag i stort sett pacifist, så den krigande delen av värnplikten kan vi lämna dithän.
Det kan tilläggas att vi en dag kan behöva försvara den demokrati som vi dag tar för givet. Inget är beständigt. Det har historien visat oss.
För mig var det en sedelärande tid där man fick lära sig att ta hand om sig själv och att jobba i grupp. I vått och torrt. I medgång och motgång.
Varför inte införa en allmän tjänstgöring för blivande män och kvinnor där samhällstjänst på t ex flyktingförläggning, äldreomsorgen eller hemtjänsten står på schemat. Eller kanske hjälpa de med rörelsenedsättning och varför inte stötta idrottsföreningar.
Utopi? Ja kanske.
Det skulle dock medföra en större förståelse i samhället för olika samhällsklasser och etnicitet.

8.
Min mor var troende. Mamma hade nästan alltid rätt men här gick våra uppfattningar isär.
Jag är ateist och lite avundsjuk på troende eftersom jag tror att vi behöver något att ”tro” på. Det känns som denna ”tro” saknas för många människor i dag, vilket ger en känsla av rotlöshet.
Jobbet och prylar räcker inte till som snuttefilt.
Bob Marleys sista ord till sonen David (Ziggy Marley) var:
-”Money can’t buy life”.
Kärlek och ett rikt socialt nätverk är den ”tro” jag har. Religion i övrigt ger jag inte mycket för när man ser hur den förvrider hjärnor och dess innersta krets håller sina egna pedofilpräster bakom ryggen.
I övrigt låter jag Frank Zappa på oefterhärmligt sätt förklara de negativa effekterna av religion.

9.
Efter en kortare utbildningsperiod fick jag epitetet ”Programmerare”
Sexigt?
Inte mycket, men det har givit mig en stadig ekonomi och inte fryser jag på jobbet under vintertid heller.
Min första anställning inom IT branschen var i Stockholm där jag bodde med min dåvarande sambo. Efter en tid slog bomben ned.
Sambon ville flytta isär och jag hade inte märkt ett jävla skit. Typiskt karlar!
Det blev en period i livet där mycket ställdes på sin spets. Jag trodde jag skulle ”bli över”. Ensam i Stockholm. Ensam i världen. Jag mådde skit, helt enkelt.
Bearbetningen var jobb, träning och festande.
Musiken blev en tröst och jag kan fortfarande återuppliva känslan när lag vilsen gick i Stockholm City med min Sony Walkman i regnet och lyssnade på den här.

10.
”Alla pottor har ett lock” sa min farsa ofta.
Han var inte så bra att uttrycka känslor.
Genom detta talesätt försökte han troligen på sitt sätt förklara att,
”Mister du en kärlek, står dig tusen åter”.
Han fick rätt. Där stod hon plötsligt.
Mitt ”lock”.
Min ledsagare.
Min kärlek.
Urmodern till våra barn.
Atomkärnan allt snurrar kring.
Familjen är fundamentet mitt liv vilar på. Det måste vårdas och skötas om för att det hålla i många år framöver.

11.
Inom IT branschen under slutet av 80 och 90-talet ingick förmånen att resa på konferensresor runt i Europa.
Förtäckta festarresor med några lustiga anekdoter som resultat.
Jag vill förära er med en.
Detta utspelar sig i Lissabon och första kvällen får vi tag i en taxi som ska skjutsa oss ned till city. Efter en stund säger chauffören:
-”Ni kan känna er lugna ikväll. Jag är Sheriff”
Han ber mig öppna handskfacket. Där ligger en .44 Magnum(en pistol för er som inte kan sin Dirty Harry).
Den självutnämnde sheriffen följde med oss på restaurang och nattklubb hela den kvällen och såg till att vi inte blev blåsta.
Givetvis åkte han säkert till ställen som han hade intressen i men va fan.
Dagen efter hämtade han oss och skjutsade oss till en fotbollsmatch.

12
Jag kommer med de följande inläggen att ta upp lite reflektioner som uppstått under årens lopp.
Den första härstammar från en erfarenhet hur ett samtal kan utspela sig.
Det börjar med en dialog med en person som frågar om ditten eller datten. Man svarar med ett lämpligt långt svar och ställer en fråga för att dialogen ska spinna vidare.
Efter någon minuts monolog börjar det krypa i kroppen och man försöker ta sig ur situationen. Trots försök till inlägg och frågor som ska få igång dialogen faller allt platt till marken. Inte för att den som håller predikan inte är intressant men för att man känner sig som en sufflör som ska säga de rätta sakerna för att teaterstycket få den utveckling som personen mitt emot mig förväntar sig.
Den absolut värsta sorten ger en ungefär 15 sekunder chans att berätta vad det var man nu skulle prata om. Om man inte fångat personens absoluta uppmärksamhet på den tiden så börjar ordbajsaren flacka med blicken och man börjar tänka att, helvete nu är min chans borta! När man som jag behöver andas mellan meningarna och inte är snabb på att få till det som ska sägas, står man där snart artigt lyssnandes medan den andre pratar både på in och utandning.
I en diskussion eller dialog ska det vara sökandet efter gemenskap, kunskap eller konsensus som är målet. Enligt mitt sätt att se det tenderar det tyvärr ibland att bli ett samtal där den egna synpunkten försvaras med väldigt lite lyhördhet.
Om vi tar oss tid och lyssnar mer på vad andra har att berätta, kommer samtalen att bli betydligt trevligare och mer utvecklande.

13.
Pop och rockmusikens inflytande på samhället kan inte överdrivas. Efter att ha varit en obskyr företeelse som inte sågs med blida ögon från etablissemanget tidigare, dyker det upp i både media och politiken numer.
Jävligt intressant.
David Cameron twittrade ganska omgående efter Bowies död. Kanhända en populistisk handling. Ett flertal engelska TV kanaler ändrade sina tablåer för att visa dokumentärer om Bowie. Även svenska media har ägnat utrymme för att dokumentera stora artister.
Generellt har bortgångna artister blivit mer och bättre uppmärksammade den senaste trettioårsperioden.
Varje vecka poppar det upp dokumentärer som analyserar musikens inverkan på samhället.
Skillnad var det med döda legender som Bob Marley, Janis Joplin och Jimi Hendrix som mest diskuterades angående deras förhållande till droger.
Om någon hade talat om för mig för 30 år sedan att Lemmys död skulle omnämnas i de största tidningarna och TV kanalerna i Sverige, skulle jag ha ifrågasatt hjärnstatusen på den som yttrade det.
Ett stänk av melankoli slår mig fortfarande när Bowies död kommer på tal.

14
Jag har medvetet utelämnat mina innersta tankar kring musik.
Musik är en stor del av mitt liv och den kräver ett eget sommarprat.
Om stjärnorna står rätt nästa sommar och Mäster Magnus har en dag över så kommer jag gärna tillbaka och pratar musik. Mycket och länge.
Det är en ära att bara få vara med i denna grupp. Att få ta del av den musik som förenar oss och sommarprata tillsammans med alla sköna människor.
Det var min historia och jag vill tacka alla som följt mig denna dag. Tack för all uppskattning och alla kommentarer under dagen. Det har varit väldigt berikande.
Nu ska det bli skönt att krypa tillbaka i anonymiteten igen.
Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Anna Eliasson som kommer att förgylla er morgondag
Kom ihåg att det goda alltid vinner över det onda. Speciellt om vi hjälps åt.
Ciao!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.