Bengt Johansson den 24/7-2015

1): Intro
Vi börjar med TLOTD-klassikern.
Hoppas att allt fungerar…jag är världens mest otekniske och sitter på en dator jag inte är van vid i sommarstugan…
The Undertones ”Here comes the Summer”

2): Inledning och anledning
Jag har alltid älskat bra inledningar.
De där som skapar förväntningar och nyfikenhet.
En bok måste börja bra för att fånga mig. Ni vet, som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus om halsen”.
Jag önskar att jag hade en lika bra, men jag kör bara på så får vi se vart det tar vägen.
Min favoritinledning är från Billie Holidays memoarer ”Lady Sings the Blues”.
Den börjar: “Mamma och pappa var mycket unga när de gifte sig. Pappa var arton, mamma var sexton och jag var tre”.
Sorry, men jag har sökt mig lite bakåt i mitt musiklyssnande, så det blir några äldre grejer i dagens sommarprat – fast det här är den äldsta.
Billie Holiday “He’s funny that way”

3): Jag
Förra året körde jag hela livshistorian. Nästan i alla fall. I år kommer jag nog att hoppa jag vilt mellan ämnen, men en hel del kommer vara från mitt jobb som journalist.
Men vi drar en snabbversion av ”vem är jag”; Född 1958, uppväxt i Järfälla, bodde sedan femton år i Stockholm innan jag träffade Charlotte 1999 och flyttade till Enköping där jag bor nu. Vi har dottern Jonna, 13 år, bor på landet och har hästar, katter, hund, kanin – men mina bonusbarn har flyttat hemifrån.
Jag är journalist på Enköpings-Posten. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som journalist och grafiker, och under tio år var jag nöjeskorrespondent i Stockholm åt koncernen Nya Wermlands-Tidningens tolv tidningar.
Efter flera år med politik som huvudämne är jag numera sportjournalist.
Född 1958…det inte bara låter länge sen, det är länge sen.
Men Everly Brothers (från 1958) håller i evighet:
Everly Brothers: All I have to do is dream

4): Fotboll och limpmackor
Sportjournalist, som sagt. Sporten har alltid funnits i mitt liv. Vi kan väl börja där.
Morfar och mormor bodde i Sundbyberg, på promenadavstånd från Råsunda fotbollsstadion. Jag var dagbarn hos dem när jag var mellan fyra och sju och morfar tog gärna med mig till Råsunda. Norra stå, nedre läktaren, högst upp till vänster – där stod vi. Portföljen packad; varm choklad i termos och limpmackor med kaviar som mormor hade brett.
Djurgården var morfars lag.
Det blev även mitt.
1966 såg vi Djurgården mot AIK.
24.733 andra var också där. Djurgården vann, 1-0.
I pausen spelades, enligt matchprogrammet, bland annat ”Ragatan på Baggensgatan” med Lasse Berghagen och ”Rallar-Kalle” med Jokkmokks-Jokke. Samt den här:
Lovin’ Spoonful ”Do you believe in magic”

5) Schlager
Fast jag ska inte fejka.
På den tiden hade jag inte upptäckt så mycket popmusik. Jag kände igen Beatleslåtar, men kunde inte säga vem som sjöng, om det var John eller Paul.
I stället var det schlagersångare som spelades i melodiradion.
Det var stora tider för textförfattare, som skrev egna texter till engelska och amerikanska hits.
Som den här ”Stadsversionen” av Mando Diaos Frödingtolkning ”Strövtåg i hembygden” – så här i efterhand har den ett styng av nostalgi som jag förstås inte kunde känna då.
Nu har jag lite andra uppdrag ett litet tag. Vi ses och hörs framåt tolvtiden
Jan Malmsjö ”En sång en gång för längesen”

6) En oskuldsfull tid
Sådärja. nu är jag tillbaka.
Var var vi. Jovisst Malmsjö och svenska texter.
Förresten, ärligt talat, visste ni vem som gjorde första inspelningen av ”En sång en gång” kan ni mer än jag. Visst, ”Green green grass of home” hette den, men det var inte Tom Jones eller Johnny Cash eller ens Merle Haggard (som gjort bästa versionen) utan Porter Wagoner.
Nåväl det fanns de som gjorde sina egna låtar.
Nu gör jag en sån där övergång som radiopratare är så bra på. Till mitt liv som nöjesjournalist.
För via Agnetha F, som gjorde ju sin egen musik, kommer vi till ett 60- och 70-tals-fenomen; Peter Himmelstrand.
Och – honom kom jag att arbeta med när jag 1976 kom till Expressens nöjesredaktion och började frilansa för dem.
Alltså, jag vet ju att den här musiken inte är ”hård” eller ”cool” eller själsomvälvande på något vis.
Rätt många undrar kanske vad tusan det är för gammalt smäck gubben hittat. Men om det finns någonstans där mitt resonemang och mina känslor kan gå fram är det i TLOTD.
Det här är ju så oskuldsfullt. Så långt från megalomanin (fint ord, typ storhetsvansinne) som har kommit att prägla så mycket av senare års musik.
Agnetha Fältskog ”Många gånger än”

7) Repris. Då: mästerverk. Nu: utslitna – men fortfarande mästerverk
Innan vi går vidare till min tid som nöjesjournalist tar vi ett da capo från i fjol, fast väljer en annan grupp/låt.
Om det finns någon röd tråd så här i början av ”sommarpratat” är det ändå hur mitt musikintresse växte fram. Och där i början av 70-talet började det hända saker.
De anföll ungefär samtidigt, Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. Den som gett ut senaste albumet var bäst.
I dag känns det märkligt att det finns en första gång då man hörde ”Smoke on the water”-introt, en gång när ”Stairway to heaven” var ett modernt mästerverk och inte en av historiens mest sönderspelade låtar.
I motsats till mycket annat från den här tiden har de här grupperna hållit genom åren. Annat känns otroligt mossigt, men det här är fortfarande lika bra. (och eftersom det var en Black Sabbath-låt i fjol blir det Led Zep idag).
”Physical graffiti” spelade jag sönder både på längden och tvären
Led Zeppelin ”Houses of the holy”

8) Talang
Jo, jag började skriva om musik för Expressen i mitten av 70-talet.
Idag kan jag inte läsa det jag skrev i början utan att rodna. Pinsamt naivt och okunnigt.
Undrar vad de såg i mig som gjorde att de lät mig skriva.
(Nu gör vi en sån där snygg övergång igen.)
Men alla ska ju börja någonstans. Jag medger dock att talangen hos Jeff Lynne och Roy Wood var betydligt mer uppenbar än min:
The Move: ”Tonight”

9) Rätta pressningen
Mitten av 70-talet var det. Jag gick ut gymnasiet, ryckte in i lumpen och hade inte en chans att komma därifrån den dagen då hundra ex av Sex Pistols ”Anarchy in the UK” i svart omslag skulle komma till Gamla Stans Skivhandel. Den chansen skulle aldrig komma tillbaka, visste jag.
Man fick bara köpa ett ex och ingen jag kände hade lust att köpa ett ex åt mig.
Så lyckades jag få min kära mor att åka dit och köpa singeln till mig.
Det låter så absurt…för en singel…för omslaget till singeln till och med…man var väl lite galen…;)
Sex Pistols ”Anarchy in th UK”

10) Kontaktproblem
Jag har sällan känt mig så klantig och skyldig som den eftermiddagen på Roxy.
Stig Vig var en särdeles vänlig själ, men då var han inte glad…
Så här var det:
När skivaffären Pet Sounds öppnade hängde jag där så mycket att jag kom att hoppa in och jobba bakom disken ibland.
Pet Sounds drevs då av Stefan Jacobsson, som fortfarande har butiken (men numera på söder), och av Calle Eklund, bror till skådespelerskan Britt Ekland.
Calles äldre bror Bengt öppnade nattklubb på tisdagar, en klubb som fick namnet Roxy. Han hyrde tisdagskvällarna på klubben Alexandra i Stockholm.
Jag började tidigt videofilma och därför bad Bengt Eklund mig att filma konserten när Dag Vag skulle spela på Roxy.
På eftermiddagen gjorde de sin soundcheck och var nästan klara när jag ställde upp kamera och stativ och skulle testa, men det fanns ju inga lediga eluttag. Inga problem för en som har tagit med en grenkontakt, tänkte jag, och drog ut sladden – varpå allt utom trummorna tystnade.
Mannen vid mixerbordet skrek högt.
Alla inställningar som Dag Vag jobbat med senaste timmen var borta.
Kul…nej, knappast.
Så jag förstår om den gode Stickan inte jublade över min insats. Gissa om jag kände mig liten.
Framåt kvällen blev det musik i alla fall.
Dag Vag:”Musik”

11) En sång – om mig
Jag fortsätter göra som artisterna brukar göra, jag lånar lite av mig själv. Det här skrev jag här i TLOTD när temat var ”The Story of my life”. Fast nu har jag den rätta låten också.
Jag kände Magnus Nygren då han sjöng med Helikoptern, då sålde han singelskivor i Skivfönstret på Norrlandsgatan i Stockholm.
Han lämnade sedermera det egna sjungandet för att lyfta fram andra artister och gör det med särdeles god smak.
Han är förstås också en god TLOTD-medlem.
Magnus upptäckte artister som Jakob Hellman och Lars Winnerbäck. Han har dessutom både upptäckt Kent – då de fortfarande hette Jones & Giftet – och dissat dem.
Han signade också en tidigare sommarpratare, Björn ”Lycklig” Wallgren.
En kväll i tidigt 80-tal stod vi vid en bardisk någonstans i Stockholm, jag och Magnus, jag tror det var på Ritz. Vi pratade länge över en öl eller två eller tre.
Samtalet kom in på tjejer och förhållanden som det så ofta gör när unga män tar en öl eller två eller tre vid en bardisk i Stockholm.
Jag måste ha varit väldigt öppen och ärlig den kvällen för jag berättade tydligen om hur det liksom inte verkade finnas någon därute som det klickade perfekt med. Attraktion – ja. Kärlek – nej.
En tid senare fick jag en demokassett från Helikoptern. Fyra låtar, tror jag det var.
Och känslan när jag hörde första låten var rena knockouten.
Det var en för den tiden typisk Helikopterpoplåt. Den började ”Sedan du var femton har du sökt, efter den rätta. Du har prövat allt och försökt att förstå…”.
Magnus Nygren hade skrivit en låt om det vi hade pratat om vid bardisken. Han hade uppenbarligen druckit färre öl än jag den kvällen.
Han hade skrivit the story of my life (so far, ska man kanske tillägga).
Den heter ”I en dröm”.
Helikoptern: ”I en dröm”

12) Intervjulistan
Logisk har jag aldrig varit. Nu lämnar jag också det kronologiska. Nästa avdelning kan vi väl kalla ”Folk jag mött”, lite om speciella möten i jobbet, spännande människor, udda personligheter osv..
För sisådär 10-15 år sen ombads jag föreläsa om det där med att träffa ”kändisar”. Då gjorde jag en lista på folk jag intervjuat (alltså inte presskonferenser utan personliga möten).
Några är mer kända, andra mindre (Lucy Street? Caramell? Popsie? Ja jösses). Enstaka namn har lagts till senare, ser jag.
Nu är det länge sen jag var i nöjesbranschen, men en del möten är kul minnen. Andra minns jag inte ens.
Så här såg listan ut. Antagligen har jag glömt någon. Alldeles garanterat har de alla glömt att de träffat mig wink emoticon
Johnny Depp, Samuel L Jackson, Phil Lynott, Scarlett Johansson, Johnny Thunders, Cameron Diaz, Elton John, Britney Spears, Harrison Ford, Jackie Chan, Will Smith, Mel Gibson, Rowan Atkinson, Val Kilmer, Christian Slater, Ryan Adams, Marianne Faithfull, Chris Isaak, John Fogerty, Phil Collins, Mel Brooks, Sydney Pollack, Lara Flynn Boyle, Ridley Scott, Kenneth Branagh, Luc Besson, Vinnie Jones, R.E.M., Liv Ullmann, Billy Crystal, Brendan Fraser, Rod Stewart, Anna Lindh, Ingemar Stenmark, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Thommy Berggren, Bo Widerberg, Jarl Kulle, Stikkan Anderson, Max von Sydow, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Lasse Hallström, Ted Gärdestad, Annika Sörenstam, Izabella Scorupco, Peter Stormare, Mikael Persbrandt, Lena Olin, Thorbjörn Fälldin, Thomas Wassberg, Tomas Brolin, Gunde Svan, Lennart Johansson, Scotty Bowman, Kent, Olle Ljungström, Per Gessle, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Eva Dahlgren, Robyn, Victoria Silvstedt, Carola, Gunnar Hellström, Robert Gustafsson, Jan Troell, Sven Wollter, Hasse Alfredson, Michael Nyqvist, Per Oscarsson, Gösta Ekman, Sif Ruud, Regina Lund, Lena Endre, Maud Adams, Viveka Seldahl, Johanna Sällström, Pernilla August, Bibi Andersson, Annalisa Ericson, Sigge Fürst, Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Kar de Mumma, Thorsten Flinck, Joe Labero, Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Guillou, Gudrun Schyman, Thomas Bodström, Anja Pärson, Jan-Ove Waldner, Stig H Johansson, Garbage, Skunk Anansie, Squeeze, A Teens, Ace of Base, Graham Parker, Lloyd Cole, Ron Sexsmith, Neil Finn Meatloaf, Nick Lowe, E-Type, Joey Tempest, Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Blossom Tainton, Efva Attling, Titiyo, Jill Johnson, Lill-Babs, Robert Broberg, Björn Skifs, Paul Hogan, Joel & Ethan Coen, Taylor Hackford, Colin Nutley, Bille August, Emma Thompson, Robert Rodriguez, Krister Henriksson, Tomas von Brömssen, Kjell Bergqvist, Sven Wollter, Stefan Sauk, Richard Hobert, Tomas Alfredson, Rikard Wolff, Peter Haber, Johan Rheborg, Börje Ahlstedt, Jonas Karlsson, Lukas Moodysson, Samuel Fröler, Vilgot Sjöman, Ulf Malmros, Johan Rabaeus, Shanti Roney, Lasse Åberg, Rolf Lassgård, Björn Kjellman, Lena Nyman, Tuva Novotny, Suzanne Reuter, Alexandra Rapaport, Josephine Bornebusch, Marie Richardson, Cornelis Vreeswijk, Christina Schollin, Eva Röse, Amanda Ooms, Olof Thunberg, Grynet Molvig, Örjan Ramberg, Tomas Bolme, Brasse Brännström, Anders Ekborg, Dan Ekborg, Bosse Parnevik, Agneta Sjödin, Sven Melander, Magnus Härenstam, Anders Lundin, Peter Dalle, Johan Ulveson, Bert Karlsson, Lars Molin, Claes Malmberg, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Bob Arno, Per Morberg, Jonas Gardell, Björn Hellberg, Markus Birro, Daniel Majstorovic, Kenny Bräck, Sterophonics, Del Amitri, The Moffats, Walkabouts, The Corrs, East 17, A-ha, Merton Parkas, Baha Men, Wet Wet Wet, Dr Feelgood, Grant Lee Buffalo, Smokie, Fastball, Mavericks, Texas, No Doubt, Travis, Arvingarna, Reeperbahn, Japop (Janne Andersson), Pontus och Amerikanerna, Sweet Chariot, Stonefunkers, Lucy Street, Sator, Popsicle, Jumper, Whale, Docenterna, Köttgrottorna, Nordman, Girlsmen, Hansson de Wolfe United, Supernatural, Blond, Black-Ingvars, Antiloop, Ai, Excellence, Boppers, Herreys, Bo Kaspers, Singer, Adolphson-Falk, Nordman, Atomic Swing, Ainbusk, Brainpool, Pineforest Crunch, Caramell, Balsam Boys, Popsie, Vacuum, Yvonne, Yaki-Da, Katrina Leskanich, Ian Gomm, Tony Banks (Genesis), Ian Anderson (Jethro Tull), Neon Leon, Terry Williams (Rockpile), Dave Edmunds, Francis Rossi, Craig David, Sarah Brightman, Davina, Steve Earle, Shakin’ Stevens, Bill Champlin, Umberto Marcato, Dag Finn, Dennis Locorriere (Dr Hook), Angelique Kidjo, Stephen Jones (Babybird), Lutricia McNeal, Go-Go’s, Blümchen, Tom Nordahl, Rude Kids, Petter, Dr Alban, Papa Dee, Gurra G, Peps Persson, Mats Ronander, Pugh Rogefeldt, Nisse Hellberg, Uno Svenningsson, Staffan Hellstrand, Harpo, Martin (Svensson), Mikael Wiehe, Niklas Hjulström, Nick Borgen, Wille Crafoord Christer Björkman Tomas Andersson Wij Jan Johansen Orup Markoolio Andreas Lundstedt Di Leva Jay-Jay Johansson Peter Svensson (Cardigans) Alexander Bard Stakka Bo Niclas Wahlgren Christer Sandelin Claes af Geijerstam Mauro Scocco Anders Glenmark Eric Gadd Dan Hylander Stig Vig Mendez Andreas Johnson David Shutrick Magnus Carlsson (Weeping Willows) Tommy Nilsson Love Olzon Clas Yngström Niclas Frisk Joakim Niels Eagle-Eye Cherry Mikael Rickfors Richi M Blues Dr Bombay Plura Jonsson Tove Naess Linda Sundblad (Lambrettas) Tess Mattisson Anne-Lie Rydé Leila K Idde Schultz Irma Schultz Rebecka Törnqvist Gladys del Pilar Kayo Cia Berg Charlotte Nilsson Cajsalisa Ejemyr Jenny Öhlund Elin Lanto Nanne Grönwall Hanna Hedlund Sara Isaksson Sophie Zelmani Dede Lopez Dee Demirbag Lisa Miskovsky Emilia Camilla Henemark Monia (Sjöström) Rebecka Facey Pernilla Wahlgren Lili&Susie Therese Grankvist Louise Hoffsten Jennifer Brown Hannah Graaf Magdalena Graaf Emma Andersson Dilba Cajsa-Stina Åkerström Tone Norum Josefin Nilsson Meja Roger Pontare Rockande samen Fredrik Swahn Sylvia Vrethemmar Basse Wickman Red Mitchell Christer Sjögren Thore Skogman Lill Lindfors Christer Nerfont Carola Tommy Körberg Helen Sjöholm Totte Wallin Nisse Landgren Viktoria Tolstoy Svante Thuresson Peter Jöback Olle Adolphson Mikael Samuelson Lasse Berghagen Sofia Källgren Myrra Malmberg Georg Riedel Janne Schaffer Siw Malmkvist Åke Lindman Bryan Singer Wolfgang Petersen Paul Verhoeven Casper Van Dien Susanne Bier Joel Schumacher Natalie Baye Iben Hjejle Barry Sonnenfeld Connie Nielsen Phyllida Law Catherine McCormack John Schlesinger John Badham Frances McDormand Nick Moran Jon Skolmen Lennart Hjulström Olle Sarri Pär Ericson Allan Svensson Charlie Häckner Daniel Alfredson Johan Widerberg Harald Hamrell Jakob Eklund Philip Zandén Josef Fares Fares Fares Kjell-Åke Andersson Emil Forselius Kjell Sundvall Lars-Erik Berenett Gustaf Skarsgård Göran Stangertz Erik Johansson Boman Oscarsson Janne Carlsson Linus Wahlgren Måns Herngren Hannes Holm Ulf Brunnberg Sven Lindberg Bo Brundin Loa Falkman Göran Gillinger Ulf Friberg Niclas Olund Thomas Hanzon Johan H:son Kjellgren Reuben Sallmander Mikael Ekman Stefan Jarl Per Graffman Sara Sommerfeld Ella Lemhagen Cecilia Ljung Fanny Risberg Källa Bie Camilla Lundén Anna-Lena Hemström Emma Sjöberg (Wiklund) Cecilia Frode Alexandra Dahlström Rebecka Liljeberg Ulla Skoog Marie-Louise Ekman Inga Landgré Rebecka Hemse Marika Lagercrantz Helena af Sandeberg Mi Ridell Jessica Olers Helena Bergström Maria Bonnevie Melinda Kinnaman Jenny Lindroth Lina Perned Lina Englund Görel Crona Inday Ba Pia Johansson Elin Klinga Georg Funkquist Björn Gustafson Gunilla Röör Claire Wikholm Gerhard Hoberstorfer Astrid Assefa Lena Nilsson Lars Amble Anita Björk Mathias Henrikson Pontus Gustafsson Tina Leijonberg Malena Laszlo Petra Nielsen Karl Dyall Sharon Dyall Bertil Norström Gaby Stenberg Åsa Bergh Jan Rippe Peter Rangmar Claes Eriksson Lizette Pålsson Jessica Zandén Alice Bah Maria Lundquist Henrik Ståhl Anna Järphammar Ing-Marie Carlsson Bertram Heribertson Claes Månsson Lakke Magnusson Anna Pettersson Linus Tunström Birgitte Söndergaard Anki Lidén Kim Sulocki Johanna Westman Annika Jankell Sofia Eriksson Stina Rautelin Mona Malm Nina Gunke Ingvar Hirdwall Lena Söderblom Ann-Sofie Rase Sanna Bråding Tilde De Paula Josefine Sundström Ebba Hultkvist Vendela Kirsebom Isabell Sollman Ronny Eriksson Felix Herngren Bosse Larsson Henrik Schyffert Tomas Tivemark Paolo Roberto Sven-Åke ”Snoken” Gustafsson Martin Timell, P O Enquist Klas Östergren Nick Hornby.
Vi tar någon ur den högen på måfå. Jag tänkte först ta Rockande Samen, men …nej. Det blir den här i stället. Lysande bortglömd pop.:
Popsicle: ”Please don’t ask”

13) Isaaks intervju-konsert
“Vem var mest minnesvärd?” frågade Per Olof Tellegård, apropå intervjuat-listan.
Svår fråga.
Ofta är intervjuer oändligt torra och fåniga.
När den intervjuade pratar som om han läste ur en bok eller en säljpamflett och den som intervjuar – jag – inte grejar att få honom eller henne att prata spontant.
Alltför ofta blir det samma gamla frågor och samma gamla svar.
Men det finns ju undantag.
De där man minns.
Roligast var Chris Isaak.
Har aldrig garvat så mycket under en intervju. Han hade dessutom med sig gitarren och en tamburinkomparkompis och åtminstone tre gånger, eller om det var fyra, bröt mr Isaak ut i en passande sång – och drog verkligen hela låten – med bara den ensamme reportern som publik.
Så gjorde han med alla oss fem-sex journalister som fått en halvtimme var den dagen. Imponerande.
Så det blir mitt svar till dig, Per Olof: Chris Isaak
Chris Isaak: Best I ever had

14) Reta inte fel kille…
Som fotbollsspelare var Vinnie Jones hårdast av de hårda.
Alldeles otroligt mycket för hård, om vi ska vara ärliga. Det finns, egentligen, inget försvar för att bete sig som han gjorde på en fotbollsplan ibland.
Fast på något vis var han ändå en ärlig buse. Buse, förvisso, men med någon sorts ärlighetskodex ändå.
När den karriären var över fick han en del filmroller, alla som stenhård brottsling, en typisk ”thug”.
Det var en sån roll, jag tror det var ”Lock, stock and two smoking barrels”, han kom till Stockholm för att prata om.
Han satt i träningsoverall i soffan, jag i fåtöljen intill och vi hade bandspelaren på armstödet mellan oss.
Snacket flöt på som vanligt om filmen och sedan kom vi in på fotboll, förstås. Efter lite standardberömmande – ni anar inte hur mycket bekräftelsebehov väldigt många så kallade stjärnor av olika slag har – vågade jag mig på att ifrågasätta hur han var som fotbollsspelare.
Det skulle jag inte ha gjort.
Han blev kanske lite irriterad när jag frågade om han visste hur många han skadat och vad han kände för det, men han skämtade bort det.
Fast när jag påpekade att det inte var främst hans förmåga att behandla bollen som gett honom framgångarna blixtrade det till i ögonen. Han satte sig upp, viftade (råkade, tror jag) ner bandspelaren på golvet och stirrade mig i ögonen från typ två decimeter och skällde ut mig.
”Now, you listen here, I’ve won…”.
Han reste sig inte upp och gick, men under resterande tid av intervjun blev det bara menlösa frågor om filmen och kortkorta svar.
Vi kan väl säga så här: Jag är glad att vi aldrig möttes på fotbollsplanen.
Inte riktigt nån låt, men den är rätt kul i alla fall:

Nu tar jag en paus. Andra uppdrag väntar. Åter vid 16.30, tror jag. Här är beviset på att det kan gå tokigt ibland:
15) Här blev det fle
Nästan alltid i möten med artister är det trevliga snack, båda parter har samma intresse och det är inga konstigheter.
Fast en gång blev det väldigt fel.
Året var 1998. Jag skulle då leverera veckans textpaket på onsdagskvällen för att tidningarna skulle ha det på torsdagen och kunna ha i fredags- och lärdagstidningarna.
Detta var en onsdag. Jag hade en intervju inplanerad, skulle till skivbolaget och träffa någon – vem minns jag inte i dag – och därefter iväg på fotbollsmatch och kunde sedan skriva senare på kvällen och hinna leverera i tid.
På väg till skivbolaget ringde de därifrån och sa att intervjun var inställd. Jaha? Och vad skulle jag då skriva om? Det var bara någon timme eller två till fotbollsmatchen.
”Men du, The Soundtrack Of Our Lives ska ju spela på Hultsfred nästa vecka, vill du snacka med Ebbot om det kanske”, undrade skivbolaget.
TSOOL har aldrig varit några favoriter hos mig, men okej då, det var inte läge att vara krävande, jag tog vad som bjöds.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag hade noll koll på Ebbot och kompani, men hoppades att han skulle bjuda på nåt kul jag kunde använda i artikeln.
Jomenvisst, sörru…
Han ringde upp och blev uppenbarligen sur för att jag inget visste. Han ljög så att tungan antagligen blödde, men det fattade inte jag.
”Det är sjunde gången vi spelar på Hultsfred, förra året blablabla och då hade vi en gästartist som blabla”.
Jag noterade och skrev ihop något baserat på det han sagt och skickade iväg utan att kolla. En halvtimme till deadline – jättelugnt…till dagen efter då tack och lov den mer TSOOL-kunnige redigeraren Erik Pettersson ringde mig från Enköpings-Posten (som var en av de tolv tidningar som fick texten) och undrade vad jag hade skickat ut för galenskaper.
Jag hann stoppa artikeln. Den kom aldrig i tryck.
På sätt och vis förstår jag Ebbot. Nog kan artister kräva att den som intervjuar gjort sitt hemarbete och kan något om den han pratar med. Det tycker jag med.
The Soundtrack Of Our Lives “What’s your story?”

16) Tänt var det här
Av allt jag såg på Hultsfred genom åren står Rammstein 1997 ut som extra speciellt.
De spelade inte ens på största scenen och var relativt okända. Jag hade inga planer alls utan strosade runt som man gör på festivaler och stannade där strax innan de skulle börja.
I dag ska jag ha löjligt bra betalt för att åka på någon större festival, en annan generation har tagit över, men känslan att bara kunna gå runt och välja vad man vill se, att alltid ha något bra inom några minuters promenad, den bär jag gärna med mig.
Visst ja, Rammstein. Där stod jag, undrade vad ett tyskt band kunde tänkas göra. Jag vet inte vad jag väntade mig, men inte detta. Påtända sångare har man ju hört talas om, men det här var något annat.
Och bra lät det också.
Fast när det började brinna i scenbygget, då var det mer än vad som var planerat.
Rammstein på Hultsfred 1997.

17a) Ett möte på Fijiöarna
Vi gör en liten avstickare här. En story jag gärna vill berätta. Ganska lång, men häng med om ni orkar. Annars ses vi om några inlägg wink emoticon

Så. In på lite mörkare marker.
Jag har läst så många fantastiskt öppenhjärtiga berättelser från er tidigare sommarpratare och jag har ju liksom levt världens lyckligaste liv, aldrig råkat ut för några tragedier, aldrig hamnat i ett liv jag velat från.
Det är jag oerhört glad och tacksam för.
Men, som sagt, det som hände mig en sommar för omkring 25 år sedan vill jag gärna berätta.
Alltså, jag påstår inte att jag kan förstå känslorna hos dem som utsatts för övergrepp, det gör jag verkligen inte.
Men jag fick ändå en liten, liten inblick i hur det kan vara en natt i utkanterna av Fijiöarnas huvudstad Suva.
Där var jag, långt, mycket långt, hemifrån på jorden-runt-resa på egen hand. Reser man ensam träffar man fler, det är min erfarenhet. Och för att träffa människor måste man vara öppen. Reserverad är säkrare, men inte lika roligt.
När jag började prata med de två fijianska kvinnorna i hotellets reception och de ville att jag skulle följa med ut på någon klubb – då visste jag att jag skulle få betala entré och dricka för oss alla tre. Okej, det priset kunde det vara värt.
De sa att de bodde i närheten och att träffa ortsbefolkningen är bland det viktigaste och roligaste med att resa. Visst, de såg rätt bra ut, men mest var jag ute efter att komma bort från turiststråken, faktiskt.
Jane var den av kvinnorna som liksom kändes närmast.
På nattklubben träffade vi hennes bror, Terry, han presenterades som ”Fotomodell som just kommit hem från Australien”. Lite gayvibbar hade han onekligen, men det var inget jag tänkte mer på. Då.
Efter några timmars dansande, mest med Jane, fortsatte vi i taxi till ett litet hus i stadens utkanter.
Jag var dryga 30, de någonstans runt 25.
Jane och Terry bodde hemma hos sina föräldrar, pappan hälsade mig välkommen.
Vi tog en öl eller två på uteplatsen. Jag och Jane dansade lite.
Vid midnatt gick jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
Men vi tar en låt emellan
The Cure ”Boys don’t cry”

17 b) Ett uppvaknande
Jag är alltså i en liten enplansvilla just utanför staden Suva på Fijiöarna. Huset har inte svensk villastandard, men nästan.
Där har vi tagit en öl eller två på uteplatsen, jag och mina nyfunna vänner.
Vid midnatt går jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
När jag kommer tillbaka är det bara Terry kvar.
– Var är Jane och tjejerna?, frågar jag.
– De har gått och lagt sig. De har låst om sig. De ville sova i fred, svarar han.
– Jaha, då åker väl jag hem…
– Det finns inga taxibilar nu. Jag ska visa var du kan sova.
Obehag, obehag. Det här känns inte bra.
Jag får trots allt ett eget rum. Litet, men jag är i alla fall ensam där. Dörr finns inte, bara ett sånt där pärldraperi, men jag accepterar ändå.
– Godnatt, säger jag.
Men Terry stannar kvar i dörröppningen.
Så kommer han emot mig.
Jag kliver instinktivt bakåt.
– Just a goodnight hug, säger han. Bara en godnattkram.
– Nej, inte intresserad, gonatt, säger jag.
– Det är ju bara en kram, säger han, it’s just a hug.
Ja, ja, tänker jag, han kanske går sen. Så urbota korkat. Men min tanke är att det inte ska spela någon roll. En liten kompiskram, okej då, sedan säger han go’natt och går därifrån.
Stanna eller gå? Det är natt, långt efter midnatt, det är mörkt utanför, Jane och Terrys föräldrar sover någonstans i huset, jag är trött och har druckit ett antal öl.
Alternativet att försöka leta mig hem i natten känns klart sämre än att sova några timmar där i rummet.
Det är varmt på Fiji, det behövs inte mycket kläder och jag somnar i kläderna jag kommit i.
Jag har ingen aning om vad klockan är när jag vaknar.
Och det tar en sekund att förstå varför jag vaknar.
Det är Terrys tunga ölstinkande andedräkt mot min kind som väcker mig.
Han halvsitter bredvid mig på sängkanten, hans ansikte är en centimeter från mitt och han är betydligt större än jag.
Han rör mig inte, men fasan är monumental, jag måste ut, iväg, härifrån.
Kastar mig ur sängen, bort från honom, hoppar i skorna, går snabbt mot dörren till uteplatsen där vi suttit tidigare, där kan jag komma ut, tror jag.
Men det går inte.
Dörren är låst. I mörkret förstår jag inte hur den ska öppnas.
Jag vänder och går åt andra hållet. Genom vardagsrummet, som bara är avskilt från köket med en diskbänk.
Terry rafsar i en låda i köket. Han kommer snabbt emot mig.
I handen har han en stor kökskniv och viskande säger han åt mig att stanna:
– You must stay here.
(fortsättning följer)
Roy Buchanan – “Wayfaring Pilgrim”

17 c) Maktlösheten, den glömmer jag aldrig
Terry kommer från köket.
Han har en stor kökskniv i handen och säger viskande åt mig att stanna:
– You must stay here.
Maxpuls, rädsla.
Ut. Ut ut ut.
Jag snubblar över något, klarar att stå upp ändå. Det är rätt mörkt fortfarande, jag snarare anar än vet var ytterdörren är, trycker upp den, rusar ut, nerför den grusade gången, genom den öppna grinden.
Där stannar jag och tittar.
Terry står i dörröppningen med kökskniven i handen, han håller den pekande neråt, längs med sidan.
Han tänker inte följa efter.
Jag springer ändå.
Springer, springer, springer.
Efter någon kilometer ser jag en militärpolispostering utanför två höga grindar.
Jag stannar och förklarar för vakten.
Upprörd förklarar jag att jag vill anmäla.
En högre polisofficer kommer ut från kuren intill medan vakten går tillbaka till sin post.
Jag förklarar snabbt en gång till.
– Okej, så har han skadat dig på något vis?, frågar polisen.
– Öh…nej.
– Rörde han dig ens?
– Hmm, nej, egentligen inte men…(Jag förklarar mer ingående vad som hänt).
– Så du vill anmäla att en man andades på dig?, säger polismannen lite hånleende.
– Men, men kniven då?
– Han hade en kökskniv i köket…, suckar polisen.
Jag inser att det är kört, någon anmälan är bara att glömma.
Sedan frågar polismannen:
– Är du säker att du minns rätt? Har du druckit något, vi kanske borde ta ett drogtest på dig?
Nu är det på väg att bli mitt fel, känner jag.
– Uppmuntrade du honom på något vis?, fortsätter polismannen.
Jag tänker säga ”Jag gav honom en kram”, men hinner hejda mig.
– Äh vi struntar i det här. Kan ni ordna en taxi till mig?
Och efteråt? Blev jag rädd? Nej, konstigt nog inte. Arg? Absolut. Mest på mig själv, dumt nog. Ligger jag och skakar efteråt? Inte alls.
Men den fruktan jag kände när jag väcktes av en äcklande andedräkt mot min kind, den kommer jag inte undan.
Maktlösheten, att inte kunna anmäla och att skulden i stället lades på mig, den glömmer jag inte heller.
Nej, nu går vi över till andra sidan vägen. Den ljusa sidan.

18) Musik i en feluka
Jaha, vad ska jag berätta nu…vi tar ett vilt hopp och plockar en story som jag berättade någon av Mäster Magnus temadagar.
Staden Aswan (eller Assuan) är en av de trevligare städer jag besökt. Då, för länge sen, 1987, när jag under två veckor reste i Egypten var det en sådan där stad som afrikanska städer är i filmer från 60-talet; man sitter på verandor och serveras öl medan Nilen flyter sakta förbi nedanför och svaga djurläten är det enda som hörs på kvällen.
Jag hade slagit följe med ett gäng tyska läkarstudenter, kul folk – men med trist musiksmak.
En ljum kväll gled vi fram på floden i en feluka, jag, ett läkarpar och så egyptiern som styrde båten.
Det hade kunnat vara en alldeles underbar afton om inte tyskarna envisats med att ha bandspelaren med sig. Krautrock hör inte hemma i en feluka på Nilen.
Den gamle egyptiern led nog mest av oss. Han ville slänga helvetesmaskinen i Nilen, såg det ut som. Han hade all rätt i världen att vara precis så sur som han var.
Så tog bandet slut.
Hade de något mer?
– Jo, men den här kan vi väl lyssna på, sa hon.
– Ja, ja, okej då sa han.
Jaha, vad var det nu för elände de letat fram, undrade jag. Och så la de i bandet, tryckte på Play och – ut strömmade Paul Simons ”Graceland”.
Lyckligare egyptisk felukaseglare har inte skådats.
Snart satt vi där alla fyra i ett meditativt lugn under den afrikanska himlen.
Som om tonerna var heliga.
Har jag någonsin varit med om att musik förenar var det där och då.
Efter ”Homeless” nästan viskade den märkbart tagne gamle mannen ”Again, please”.
Det gör jag med.

19) Släkten är bäst
Jag gav mig på släktforskning. Oerhört spännande och jag önskar att jag här i TLOTD kunde säga att jag hade en massa rockstjärnor i släkten.
Så är det inte.
Långt därifrån.
Man kan inte skryta särskilt mycket med att vara släkt sju släktled bort med skådespelaren Warner Oland som for till Hollywood och spelade kinesiske detektiven Charlie Chan på 30-talet…
Släktforskningen ger mig i alla fall en chans att spela Freddie Wadling eftersom min farmors morfars syster hette Lina Sandell och skrev psalmer. ”Faster Lina” kallas hon i några gamla brev som vi har kvar.
Freddie Wadling ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”

20) Dylan
I morgon är det precis 50 år sedan Bob Dylan skakade om hela musikvärlden med att gå emot folkmusikmodellen som gällde och bli elektrisk.
Han gick sin egen väg då och har alltid gjort det.
Även om jag inte är någon stor Dylan-fan kan jag inte annat än konstatera att hans karriär inte har någon motsvarighet.
Som sagt. 50 år sedan i morgon. Då stod Dylan på scen i Newport och för första gången var han elektrisk.
Bob Dylan ”Maggie’s farm”

21) TLOTD
Dags att hylla denna underbara FB-grupp.
Och jag har absolut ingen koll på numreringen av inläggen längre…
Tack alla ni sommarpratare för alla berättelser ni delat med oss andra.
Tack alla ni som brukar delge oss andra musik vi inte upptäckt förut.
Tack Mäster Magnus för att du orkar ständigt hålla gruppen fräsch, aktuell, fantasifull, i god stämning och med kloka projekt.
Utan TLOTD hade jag till exempel aldrig upptäckt Perry Keyes.

21) Från Portobello till julklassiker och mycket mer
Den här berättade jag när det var tema ”Jag mötte Lassie”
Och, snälla Ralf Träskman, när det här hamnar på samlingssidan – kan du kolla då så att numreringen stämmer typ ungefär i alla fall wink emoticon
Ni vet det där märkliga när man i en storstad springer på samma person flera gånger…
London, slutet av 70-talet, marknaden vid Portobello Road; där står en lite lustig figur och säljer skivor. Jag hittar Ian Dury’s outgivna version av ”England’s Glory” på en special-Stiff-pressning och köper den för 15 pund. Ynglingen som säljer vill prata musik och vi pratar och pratar, länge, byter åsikter och han säger att han sjunger i ett band.
Samma kväll går jag på Dingwall’s för att se nåt bluesband (det kan ha varit typ Inmates). Jag är dock där i god tid för att se förbandet också.
Och där är han, den skivsäljande figuren från Portobello Road.
Han har bar överkropp och tysk andravärldskrigshjälm och märks verkligen i mängden, även om han inte är den enda som har en högst egen stil.
När jag sen går på toaletten så gissa vem som ställer sig bredvid, vid pissrännan? Jepp, det är han, med hjälmen på svaj.
Han känner igen mig ”Oj, kul att du kom” säger han, fast det bara är rena turen att jag är där. Han är klar före mig – eller kanske glömde han tvätta händerna… nåväl, i samma sekund som jag kommer ut från muggen rusar han upp på scenen och intar den direkt. Bandet är helt okej, men han är formidabel.
De heter The Nips och kör bland annat den här:


Senare ska han bilda the Pogues och med Kirsty MacColl göra tidernas bästa jullåt.
Fast där och då är Shane MacGowan en udda kille som säljer skivor, gärna pratar musik och sjunger i ett medelmåttigt förband.

22) Tack för i dag
Nu har jag inte så mycket mer att säga.
Tack för att ni tagit del av något av det som jag har berättat.
En annan gång ska jag försöka skriva några ord om den filmvärld jag fick gästa under några år som en fluga på väggen.
Jag säger god natt med den vackraste filmmusiken från den vackraste filmen.
Pat Metheny & Charlie Haden: Kärlekstema ur Cinema paradiso

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.