Anna Nilsson den 12/7-2015

Prolog
Det första programmet med ”riktiga” sommarpratare sändes i radio redan för 56 år sedan. Idén till programmet kom från den fantastiske Tage Danielsson. ”Det ska vara lätt musik och prat med mening i”, sa han. I tidningen Röster i Radio-TV den 29 juni 1959 stod inför premiären:
Kl. 13.00 Sommar. Lättlyssnat för semesterfolk. Mycket musik, korta praktiska råd och funderingar för sommartiden, väderleksöversikt, fickföljetong och ett litet reselexikon bjuder det nya sommarprogrammet på. Musiken är avpassad för semesteröron. Kåserier och råd ges i små doser. Allt i lagom proportioner för den ljuva semestertiden.
Jag heter Anna Nilsson och är utbildad till både beteendevetare och ridlärare. I dagens sommarprat bjuds det varken på väderöversikt eller reselexikon men jag ska bjuda er på mycket musik, några barndomsminnen, allvarliga händelser, inblick i psykisk ohälsa och tankar om utanförskap. Jag ska faktiskt ge er en del av mitt innersta. Det får bära eller brista. Nu köööör vi!
Here comes the summer – The Undertones (1,45)

1. Underhållning
I vuxen ålder sa en av mina vänner : ”När man känner dig behöver man varken läsa böcker eller gå på bio, för det händer nått med dig hela tiden.” Jag tyckte att det var roligt att höra. Jag var alltså en person som underhöll andra, bara genom att leva. Senare har jag tänkt att det var sorgligt. För om mitt liv verkligen skulle bli en film eller en bok så hade nog ingen velat spela huvudrollen. Storyn innehåller bland annat tre giftemål och lika många skilsmässor, 18 flyttar, flera ridolyckor, två behandlingshem, oräkneliga sjukhusbesök, ett flertal diagnoser och alldeles för många dåliga val. Och jag är bara 44 år än….! Men visst, det har ju varit många bra saker i livet också. Jag har framförallt fått föda min underbara dotter Jonna, som nu är 22 år och på flera sätt min förebild i livet. Innan jag berättar mer vill jag spela låten som precis beskriver vad jag strävat efter i hela mitt liv. Den är idag riktad till var och en av er som tänker läsa detta.
Älska mig – Ainbusk singers (4,16)

2. Från början
Om mitt liv ska liknas vid en bok, borde den börja från början. Jag föddes 1970. Jag växte upp med mamma, pappa och en äldre bror, i ett gult hus brevid stationshuset i Broddbo. Det bodde inte många barn där i byn men vi som fanns började såsmåningom på Åkraskolan. Skolan ligger i Sala och vi tog oss igenom den tiden under begreppet ”Bussbarnen”. Att vara bussbarn innebar framför allt att det sällan gick att leka med sina klasskompisar efter skolan. Till att börja med fick jag därför hålla till godo med två pojkar i byn som var ett år äldre än jag. Det kanske låter som att jag inte var nöjd med det, men så är det inte. Vi hade roligt och alla lekar var spännande. Ni vet det vanliga när man är 7-8 år. Pilbåge, slangbella, brottas, fotboll, palla äpplen, köra lådbil och göra smatter till cykelhjulen. Mille, Sonny och jag. Vi hade roligt. Skolan var också helt ok, jag gillade att vara där. Men minns ni flourtanten? Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Hon var som ett ständigt hot, ingen dag var säker, när som helst kunde hon knacka på dörren. Fröken ropade glatt: Kom in! Men alla vi barn gnällde i kör ”Neeeeeej, floooouuurtaaaanten.” Små vita muggar på en orange bricka. Jag försökte fuska ibland men flourtanten hade ögon som en hök så det gick inte att komma undan. Två minuter. Med tidtagar ur. Varsågod och skölj. Floursköljning var det enda jag verkligen ogillade under mina år på Åkraskolan. Om man räknar bort alla som retades förstås.
Flourtanten – Björn Rosenström (3,16)

3. Olycksfågel
Mitt allra tidigaste minne…. En röd trehjuling med flak, en stentrappa upp till verandan på vårt hus, kanske fem steg. Jag klarade inte att bära trehjulingen men jag lyckades släpa den upp för trappan. Där uppe fanns en liten yta att cykla på men jag fick svänga som en cirkel hela tiden. Jag ville prova om det gick att cykla ner för trappan istället. Jag kände mig modig när jag styrde rakt fram. Det borde gå. Det studsar väldigt. Jag trillar av, gallret längt ner i trappan är rostigt, hakan landar först. Mjölktänderna slås ihop med en smäll i munnen. Det känns som att hela huvudet exploderar. Pappa sågar grenar uppe i ett äppelträd. Mamma är inne, kanske lagar hon mat. Jag ställer mig upp och jag minns att jag skäms för att det blev så fel. Hakan gör ont och jag gråter. Förmodligen var jag en klantig unge, för jag gjorde alltid illa mig. Ställde ofta till det. Provade saker som inte gick. Trehjulingen låg kvar när vi klev in i bilen. Jag minns att min täckjacka var helt blodig. På väg till sjukhuset fick jag ligga i mammas knä, hon höll en handduk mot min haka. Det var ganska mysigt faktiskt. Jag blev sydd och ärret finns kvar. Det var nog då som min skyddsängel förstod att den behövde stanna hos mig.
Send me an angel – Scorpions (4,33)

4. Musikstarten
Min musiksmak är så spretig att Spotify hänger sig när jag loggar in. När jag var yngre var det ett mer smalt fält kring pop men nu tycker jag om nästan ALLT. Varje typ av musik har sina guldkorn tycker jag. Jag ser det som en förmån, en fantastisk gåva att verkligen kunna tycka om så mycket olika. Jag kan höra det vackra i nästan all musik. Lite som att vara bisexuell i musik. Jag kan älska både folkmusik, reggae och hårdrock. Min möjlighet till musik de 10 första levnadsåren begränsade sig dock till mina föräldrars lilla LP-samling och några barnskivor. Jag gillade t.ex. Anita Hegerlands Jag ska måla hela världen lilla mamma. Men jag hade andra favoriter också. Den skiva jag brukade lyssna mest på som barn, var Svenska supvisor. Det är en skiva som spelades in under en fest där Bengt Sändh och Rune Andersson sjunger snapsvisor. Under skivans gång blir de alltmer onyktra. Det skålas och skrattas mycket och språket var nog inte tänkt för barnöron men jag kunde sjunga med i alla visor. Min pappa brukar berätta om ett minne som han har av mig, som jag själv inte minns. Jag hade avslutning på en barnverksamhet som hette Klapp och Klang och skulle sjunga för alla föräldrarna. Jag var väl 4-5 år ungefär. Antagligen glömde jag vad jag egentligen skulle framföra, så jag tog nått jag kunde istället. Det blev följande;
Kiss i sängen och ha det bra – Bengt Sändh & Rune Andersson (1,08)

5. Skogen
Skogen på andra sidan järnvägsspåret var mitt paradis när jag var barn. Där fanns allt jag kunde önska mig. Granar, tallar, stenar, stubbar, mossa, kottar, ja allt. Jag lekte att jag bodde i skogen och jag hittade ofta så fina saker. Jag minns alldeles särskilt en vit slät sten som jag hittade. Stenen var otroligt vacker. Jag låtsades att den var magisk och kunde ta bort gråt. Varje gång jag kände mig ledsen så kunde jag bara lägga den stenen mot ett ögonlock i taget så stoppades alla tårar. Det konstiga var att det faktiskt fungerade. Egentligen förstår jag inte varför jag så ofta var ledsen. Det var kanske som med Knyttet, i berättelsen av Tove Jansson. Han säger; ”Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?” Texten fortsätter: ”Men vem ska trösta Knyttet med att säga: Lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?” För visst är det viktigt att få dela det man tycker om? Och nu menar jag inte att dela det på Facebook, utan på riktigt. Att få dela upplevelser och känslor med någon. Att få berätta och att få vara tillsammans. Som barn täkte jag ofta att jag hörde någon annanstans, att jag tillhörde en annan värld. Kanske den som Judy Garland sjunger om?
Over the rainbow – Judy Garland (2,12)

6. Mellanstadiet
Jag hade kompisar, men jag kände mig ändå ensam på något vis. Jag kände mig annorlunda. Jag tyckte om att vara med djur och kände mig trygg när jag pysslade med dem. Det fanns en ponny i byn som jag brukade rida. Tyvärr blev den sjuk. Hon hette Tintomara men en dag, ja det var föresten den 8 mars 1982, så dog hon. Den dagen, när jag kom dit efter skolan, så fick jag alltså veta att Tintomara hade dött i sin box under förmiddagen. Det var som att allt syre tog slut, jag stod som förstelnad och rummet snurrade. Halsen drogs ihop. Jag ville skrika, springa, slå, men stod bara stilla. Jag var helt tyst. De vuxna sa tröstande ”Men nu slipper hon ju lida i alla fall”. Jag nickade sakta. De berättade att hon fortfarande låg kvar i stallet, sa att jag kunde gå dit om jag ville. Jag gick dit men vågade inte gå in så jag stannade intill stallväggen. Mitt hjärta slog hårt och fötterna var som isbitar när lastbilen kom, den lastbil som skulle hämta Tintomara. En stor karl med smutsiga händer, satt de fast en stålvajer runt det ena bakbenet och vinschade först ut henne från stallet och sedan upp i lastbilen. Hennes huvud liksom guppade när det drogs över kanten på rampen och ett kort ögonblick fick jag för mig att hon levde. Det såg så brutalt ut när hon släpades i gruset, den bilden sitter fast på näthinnan än i dag. Jag var 11 år. Efter den dagen visste jag på riktigt hur döden såg ut och jag tror att en bit av mitt hjärta gick sönder den dagen.
Gråt inte för att jag är död – Eva Dahlgren (2,33)

7. Kapitlet om föräldraskap
Jag är nöjd med min uppväxt men jag tror att många har orimligt höga förväntningar på att de ska kunna se tillbaka på en perfekt uppväxt med två perfekta föräldrar. Vad är egentligen ”en lycklig barndom”? Och är det graden av upplevd lycka i barndomen som bäst avgör en människas livskvalite? En del minns saker som inte var perfekta och använder det som en förklaring eller ursäkt för sitt dåliga mående i vuxen ålder. Jag tror att det är ett fenomen som gått hand i hand med utvecklingen inom psykiatri och terapi. När man började utforska människors psyke mer på djupet började man leta problemets kärna i patientens barndom. Visst påverkas vi av det vi upplever som barn, men frågan är om det behöver finnas kvar som den ”ledningscentral” som sedan styr våra vuxna liv. Det finns alltid fel att hitta, oavsett hur mycket föräldrarna kämpade för att göra rätt. Men jag ska avslöja något nu. Kanske blir ni besvikna. Kanske ville några fortsätta tro. Men ärligt talat, det finns inga perfekta föräldrar och vi kan aldrig begära att våra borde ha varit det heller. Det går faktiskt inte att uppfylla precis alla behov ett barn har. Ingen kan det. När jag själv blev förälder, insåg jag det på allvar. Det är omöjligt att göra rätt hela tiden men de flesta föräldrar är faktiskt ”good enough”. Det är det enda vi kan förvänta oss tycker jag. Det är inte hjälpsamt att hänga upp sig på det man hade velat ha annorlunda. Men hur många har inte skyllt på händelser i sin barndom när något känns jobbigt? Missförstå mig inte nu, självklart finns det många barn som upplevt saker som traumatiserat dem. Jag vet att många har haft det väldigt svårt. Jag försöker alltså inte föringa någons lidande Det är förstås inte ok att barn blir utsatta för olika övergrepp, blir försummade eller hotade. Jag menar bara att själva föreställningen om att barndomen alltid är direkt kopplad till vårt vuxna mående, kan bli ett hinder för att må bra. Det är inte hjälpsamt att använda barndomen som ursäkt för sin offerkofta, åtminståne inte i längden. Det är i alla fall vad jag tror. Just nu.
In the Ghetto – Elvis (2,52)

8. Bipolär sjukdom
Jag fick diagnosen Bipolär sjukdom när jag var 38 år men har haft upprepade depressioner i hela mitt vuxna liv, antagligen redan sedan slutet av högstadiet. Jag har även varit diagnostiserad med både Anorexi, Bulimi och Borderline (Emotionell instabil personlighetsstörning) som är ganska jobbiga psykiska sjukdommar, inte minst för omgivningen. Om bekräftelsenarkoman funnits som diagnos, så hade jag med säkerhet varit diagnostiserad med det också. Vissa människor har en inre trygghet som gör att de vet att de duger som de är, de bekräftar liksom sig själva. För mig och många med mig, blir det aldrig tillräckligt. Jag jagar bekräftelse hela tiden. Måste ha mer och mer. Jag har ofta ansträngt mig för att vara till lags både privat och på jobbet. Jag har försökt vara en som andra tycker om, jag har satt andras behov före mina egna i hopp om att få uppskattning. Detta omättliga behov har tack och lov blivit lindrigare de senaste åren. Jag jagar inte beröm och bekräftelse lika desperat längre. Jag får ibland klagomål över att jag är så överkänslig och att jag överreagerar. Ofta i samband med att jag är upprörd över något som jag faktsikt tycker är fel. Men jag tror inte att det bara är något dåligt att vara känslig. Jag vet inte heller om min känslighet är ett symtom i min sjukdom eller om det är min personlighet. En klok kvinna sa till mig vid ett tillfälle, när jag trodde att jag var på väg in i en depression eftersom jag var så nedstämd; Nej Anna, det här är faktiskt en frisk reaktion på en svår situation! Det kan vara hjälpsamt att hålla i minnet för oss alla tror jag. Alla jobbiga känslor ska inte botas.
Trasig – Kapten röd (4,00)

9. Vad är sjukt?
Det är många som har sagt till mig att jag ska ” rycka upp mig”. De menar inget illa, men ibland har jag blivit ledsen över att inte vara förstådd. Vissa säger till mig ”ja, men livet går ju upp och ner för alla”. Nej, att ha Bipolär sjukdom är inte att ha en dålig dag ibland. Det är inte att vara lite hängig en vecka. Att ha Bipolär sjukdom är för mig att väldigt noga balansera en kombination av mina mediciner mot varandra beroende på årstid och andra omständigheter. Det är att alltid befara att nästa skov kommer snart. Det är att ibland få kämpa för rätten till sjukpenning (som de flesta som är sjuka får göra). Det är att försöka hantera olika tvångstankar. Det är att möta bekanta på Ica eller på stan som förvånat säger till mig ”Men är du fortfarande sjukskriven, du ser ju så pigg ut?” Att ha Bipolär sjukdom är också att ibland vara väldigt kreativ, effektiv och energisk. Att vara superduktig på jobbet och att få beröm av chefen. Att periodvis orka hålla igång dygnet runt. Att ha så mycket energi och så många ideer så att man bara ”måste” möblera om vardagsrummet mitt i natten eller dra igång ett projekt på jobbet. Eller att impulsivt köpa sig ett par hästar. Att i perioder vara galet lycklig. Den känslan är härlig men baksidan är att det i stort sett alltid blir ett bryskt slut på energin, som då ersätts av en depression. Då känns hela hjärnan plötsligt som sirap. Armar och ben blir som bly. Saker jag dragit igång måste avbokas. De enda tankar som rör sig i huvuder handlar om livets meningslöshet och om att vilja ge upp. Då ser varje rep ut som en möjlighet att slippa allt. Så tala inte om för mig att ”det går upp och ner för alla”. Jag har förståelse för att friska människor inte kan veta hur jag mår och jag har aldrig förklarat det här för min omgivning. Först för att jag skämdes och inte förstod att en sjukdom låg bakom mitt mående. Sen för att jag inte tagit mod till mig. Jag tänker verkligen inte börja skylla mina sämre handlingar jag gjort i livet, på sjukdom. Precis som alla andra, får jag lära mig att hantera livet som det är. Jag beklagade mig hos min terapeut en dag, jag gnällde ”Jag vill ju bara bli frisk”. Hon svarade lugnt. ”Ja, det är det ju många som vill”. För mig just då, blev det en väldigt bra tankeställare. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara frisk! Det är snarare relativt få människor på vår jord som är helt friska? Man får göra det bästa av situationen i alla fall. Jag tänker på det nu och försöker leva så bra det går med de förutsättningar jag har. Det är ju så kort tid vi lever, jämfört med hur lång tid vi inte lever, så vi får passa på.
Knockin on heavens door – Bob Dylan (3,25)

10. Högstadiet på Ekebyskolan
I nian sjönk alla mina betyg. Snitt 2,8 fast jag egentligen inte hade svårt för skolarbetet. Jag var t.ex. väldigt duktig i matte. Det var lätt och roligt tyckte jag. Men jag var (för) nyfiken och (för) kreativ så jag började prova andra sätt att räkna. Jag minns t.ex. när jag provade att göra alternativa uppställningar för division, för att det skulle vara mer logiskt, tyckte jag. Jag gillade liksom inte trappan, jag tyckte den var fel. Jag ville visa min ide men läraren sa bara att jag gjorde fel. Då blev jag sur och gick därifrån. Jag provade också att göra om alla siffror till bokstäver. Så A=1, B=2 osv. Följdaktligen blev A+A=B. Jag gjorde egna tal, N-D=J . Jag insåg att systemet hade sina begränsningar. Höga tal blev knepiga i uppställningar men jag tyckte att dessa exprement var mycket roligare än att räkna sida upp och sida ner i boken. En skicklig pedagog hade fångat upp en sådan elev. Men min lärare var alltid irriterad på mig ”Anna, nu sätter du igång och jobbar!”. Så nej, jag hade inte svårt med skolarbetet. Jag hade svårt med lärare! Vi förstod inte varandra. Jag blev alltmer trotsig och jag ifrågasatte saker. Jag protesterade genom att resa mig upp och gå ut ur klassrummet. Jag protesterade genom att sätta mig i fönstret med benen utanför och hota med att hoppa. Jag protesterade genom att sitta kvar utanför klassrummet när de andra gick in. Jag blev ”omöjlig”. Skolans har utvecklats och det är mycket som är bättre nu, men fortfarande finns mer att önska när det gäller vuxnas förhållningssätt och bemötande. Igen, det finns och har alltid funnits bra lärare. Men tyvärr har inte alla eleven turen att få dem. Kanske är skillnaden avgörande för vissa elevers utveckling. Proggruppen Friskt vatten skrev 1979 denna låt som jag fortfarande tycker är aktuell .
Medel under tre – Friskt vatten (4,50)

11. Ugglas konsert i Kärrgruveparken 11 juli 1986
”Parken såg ut som ett slagfält efter Magnus Ugglas premiär”. Det skrev Aftonbladet på förstasidan dagen efter jag varit på mitt livs första konsert. Jag hade min nya jeansjacka på mig och det skulle bli så himla kul. Vi kom tidigt och lyckades få en plats precis framme vid staketet mot scenen. Staketet nådde mig till brösten ungefär. Det blev mer och mer folk och alla trängdes och tryckte på men på utsatt tid kom ingen Magnus Uggla. Istället höll vakterna på att hjälpa de som blivit fastklämda mot staketet. I högtalarna hördes att alla måste backa. B-A-C-K-A !!! Men det blev bara värre. Jag var livrädd. Det var över 4700 ungdomar i lilla Kärrgruveparken i Norberg den kvällen. En kille bakom mig försökte ta stöd med sina armar mot staketet så att jag fick lite andrum mellan hans armar, men han kunde inte hålla emot särskilt länge. Jag trycktes så hårt mot staketet att jag trodde bröstbenet skulle gå av. När det blev min tur att få hjälp av vakterna, kom jag inte loss. De drog mig uppåt men det var tvärstopp. Jag insåg att några knappar från jeansjackan satt intryckta i gallret i staket. Det fanns ingen chans att få loss knapparna i tumultet men tillslut lyckades jag kränga av mig jackan och komma upp. Många blev upplyfta, vissa grät och i högtalarna upprepades hela tiden B-A-C-K-A !!! Jag hade bara några blåmärken men andra blödde. Jag kunde så småningom ta mig runt hela folkmassan och sätta mig mot ett träd längst upp i andra änden av parken. Efter nån timme kunde konserten äntligen börja .
Fula Gubbar – Magnus Uggla (4,17)

12. Ungdomsplats
Mina klasskamrater sökte gymnasieutbildningar och till mig sa Syo-Johnny. ”Hästar, nej det är bara en hobby förstår du, man måste utbilda sig till något riktigt först”. Jag sa bestämt ”Nej tack, jag ska bli ridlärare”. Det fanns en ridlärarutbildning jag ville gå men för att komma in behövde man ett års yrkeserfarenhet. Jag slutade alltså grundskolan och började jobba på ridskola, nej vänta, det var ju inget riktigt jobb, det var en ”ungdomsplats”. Det hette så då. Ni vet sådana arrangemang man kan göra med ungdomar som vägrar gå i skolan men som inte har någon riktig anställning. Jag fick en liten ”lön” på kontot som trots allt var dubbelt så mycket som studiebidraget. Jag var helnöjd och jag arbetade där i ett år. Detta gav mig möjlighet att sedan gå utbildningen och det gav mig en viktig yrkeserfarenhet. Det hade kunnat bli ett fantastiskt år men det var framförallt det här året som jag började gå vilse i livet. Fester!!! Det var så mycket festande!! I början bodde jag kvar i Broddbo och fick skjuts till jobbbet av min pappa men ganska snart flyttade jag in hos en kollega, som bodde i ett hus på ridskolan. Hon var min stora förebild. Jag var överlycklig när jag fick fick bli ”vän” med henne och ganska snart slutade jag nästan att umgås med mina andra vänner. Jag ville vara med ”de vuxna” istället. De i gänget var minst 10-15 år äldreoch jag kallade dem vänner, men jag fick mest hänga med som någon slags maskot, tror jag. Man kan säga att jag levde i ett luftslott. Alkohol och cigaretter blev mina närmsta vänner. Festerna var i alla fall många och långa. Hos kollegan öppnade sig även en ny värld av LP-skivor. Första kärleken tillföll Eva Dahlgren
Allting flyter – Eva Dahlgren (4,43)

Kära kära ni! Jag är rörd att ni vill läsa. Nu är jag halvvägs igenom och tänker fortsätta i samma tempo wink emoticon Vi måste ju ut i det fina vädret snart. Sista halvan blir lite allvarligare…..
13. Hämnden är ljuv
Eller är den verkligen det? Jag ville så länge hämnas på de som i mina tonår svek mig, de som behandlat mig illa och de som utnyttjat min omättliga längtan efter att bli sedd, de som utnyttjat mig för sina egna lustars skull. Jag ville hämnas genom att avslöja dem. Jag ville skipa rättvisa. Men jag har ångrat mig, ska inte utsätta deras familjer för det och egentligen är det i ärlighetens namn, någon annan som varit mest elak. En som har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt. En som dagligen har trakasserat mig med nedvärderande ord, ibland vägrat låta mig äta och t.om. skurit på min kropp. Den personen är jag själv. Nu har jag insett att det finns något större än att hämnas och det är att förlåta….
Förlåt dig själv – Jonas Gardell (1,48)

14. I smyg
Jag läste en så bra mening i någon bok för ett tag sedan. När jag var tonåring hade jag väl inte förstått digniteten av detta råd men OM jag ändå hade följt rådet då, så skulle det antagligen ha besparat mig många dagar av hjärtesorg. Så här lyder detta enkla råd: ”Om ett förhållande måste vara hemligt – avsluta det.”
In my secret life – Leonard Cohen (4,53)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A31TADh49q4s4jm6lGDeIrd

15. Han-som-inte-ska-nämnas-vid-namn
En skämtsam äldre man som jag kände i tonåren, sa ofta ”äter man så växer man”.
Han noterade att jag behövde ta en större storlek på kläderna i provhytten.
”Ja, äter man så växer man” sa han.
När jag åt godis hånskrattade han och sa. ”Ät och väx”.
Jag skrattade inte, jag stoppade fingrarna i halsen.
Nei så tjukk du har blitt – Ole Ivars (3,04)

16. Avdelning 105
Jag var 20 år första gången jag blev inlagd på en psykriatisk avdelning. Jag hade slutat äta och hade svår ångest. Jag var inlagd i några veckor. Permis över dagen på midsommarafton. Sen när jag blivit utskriven bad jag pojkvännen som jag bodde med då, att göra slut. Ja, jag provocerde och övertalade honom. ”Du vill inte ha mig” tjatade jag. ”Jag är för fet” grät jag. ”Hata mig” bad jag. Det gjorde han inte, men han var förstås osäker på hur situationen (jag) skulle hanteras. Han var alltid väldigt snäll. Väldigt tålmodig. Tillslut sa han ändå något litet som jag kunde uppfatta negativt, då stack jag. Självklart var allt hans fel, tyckte jag då.
Dirty leaves – The Bronx (4,25)

17. Skyddsängel
Vi la femöringar på järnvägsspåret när jag var barn. Det var jag och en kompis. Sen satt vi oss i buskarna och väntade på tåget. Det tog sällan lång tid, kanske SJ fungerade annorlunda på 70-talet för vi visste precis när tågen kom. När det hade dundrat förbi sprang vi fram och letade rätt på våra mynt som nu var platta som pannkakor. Nästan inget av trycket syntes längre. Det fascinerade mig lika mycket varje gång. De blev så otroligt släta och tunna. Det här var när jag var runt 8-9 år och jag tyckte inte att det var särskilt farligt att vara vid spåret. Eller jo, egentligen visste jag det. Min morfar hade jobbat vid järnvägen och ofta varnat mig för vinddraget av tåg. Han sa att man kunde sugas med i vinddraget, in under tåget. Jag tyckte det lät konstigt men för säkerhets skull höll jag mig fast i buskarna där vi satt. Jag funderade ibland om det var så det hade gått till när min kattunge dog, eftersom hon hade hittats död bredvid järnvägsspåret. Kanske satt hon i en buske när tåget kom och drogs in av vinddraget. Det gick bra för mig i alla fall, även fast marken skakade under mig när tåget dundrade förbi mot Mora. Jag var inte särskilt rädd om mig, då heller, skulle man kunna säga. Jag tackar min skyddsängel nu.
Järnvägsspår – Lars Winnerbäck (5,28)

18. Skyddsängel igen
Det finns ytterligare en ”järnvägshändelse” som gjort mig helt övertygad om att jag definitivt har en fantastisk skyddsängel. Jag var sexton år och hade stulit sprit ur mina föräldrars skafferi (förlåt mamma och pappa). Max ett par centimeter ur varje flaska vågade jag ta. Det fanns whiskey, Martini, vin, likörer mm. Jag hällde allt i en urdiskad sirapsflaska. Med flaskan innanför tröjan cyklade jag till min kompis som bodde en bra bit upp i skogen. Vi försökte dricka men det smakade så hemskt att vi inte fick i oss särskilt mycket. Vi cyklade sedan till en kille från min klass. Han var ensam hemma. Hans föräldrar hade också någon slags sprit. Alla tre drack oss onyktra och vi fnittrade tillsammans. Så småning om var det dags att åka hem och vi sa glatt hejdå. Det är en stilla sommarnatt och solen har redan börjat gå upp. Jag går med cykeln en bit längs grusvägen och passerar järnvägsövergången. Allt som nyss var så roligt känns med ens ledsamt. Det kluckar om sirapsflaskan som ligger i cykelkorgen. Impulsivt tar jag upp den, skruvar av korken, håller andan och halsar alltihop i ett svep. Det smakar riktig illa. Jag bestämmer mig för att ta en genväg hem, längst järnvägsspåret. Cykeln får stå kvar i diket. Jag tänker att det blir lätt att hitta hem om jag bara följer spåret. Efter en bit får jag syn på någonting på slipersen. Jag tycker att det lyser. Jag ställer mig på alla fyra mitt på spåret. Det luktar tjära. Jag ser något som ser ut som en mask eller larv men som liksom lyser grönt. Jag förstår inte vad det är. Jag ser inte ordentligt. När jag tar upp tingesten så går den liksom sönder. Jag vänder och vrider men det blir smetigt på mina fingrar. Jag förstår inte vad det är. Sen gråter jag. Jag gråter för att jag inte förstår. Jag gråter för att jag är ensam. Jag gråter för att livet är så omöjligt. Det kommer inget tåg just den timmen som jag befinner mig på spåret. Skyddsängeln pustar ut, för den här gången.
The show must go on – Queen (4,37)

19. Komma ut
Jag får ibland frågan ”Hur kom du på att du är…. ja… liksom… att du…gillar tjejer?” Jag brukar svara att jag förmodligen kom på det eftersom jag blev kär i en tjej. Jag brukar fråga tillbaka ”Hur kom du själv på att du gillar, vad du nu gillar??” Det är lite intressant att det verkar vara en självklar fråga att ställa till mig men en fullständigt dum fråga att ställa till en heterosexuell person. Att jag dessutom varit ihop med killar, både före och efter att jag varit i hop med tjejer, kan tydligen förvirra och provocera människor mycket. ”Men vaddå, har du blivit hetero igen? Eller var du inte lesbisk? Är du sån där…med båda..bi? ville du bara testa?” Jag ser själv inget problem i att jag kan bli kär i både tjejer och killar. Jag tror faktiskt att jag bortser från kön på människor när jag blir förtjust i någon. På samma sätt som att jag struntar i längd, skostorlek och hudfärg. Jag söker andra saker. Sunda värderingar, humor, vänlighet och nyfikenhet är egenskaper jag uppskattar. Tyvärr behövs det ju mer än så för att få en relation att fungera i längden. Men ok, när det kommer till utseende så erkänner jag att en kvinnokropp är vackrare än en manskropp. Men man ska ju inte bara gå på utseende…
I am what I am – Gloria Gaynor (3,19)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A6YvK2S9gaCyAHeUCxzXdvb

20. Stockholm Pride
Jag har gått i Stockholm Prides parad, 16 år i rad. Paraden är bara en del av Pridefestivalen som hålls i Stockholm, en vecka varje år. På senare år har även andra städer arrangerat Pridefestivaler. Det tycker jag är bra. En del tror att det inte behövs längre. De säger att ”det är ju så vanligt med bögar och sånt nuförtiden”. Men paraden är också en hyllning till de som gått före oss. Jag är så otroligt tacksam för alla de modiga människor som gått före i kampen mot acceptans. De är mina hjältar. De kämpade på, trots att de var så utsatta. De kämpade inte bara för lika rättigheter utan för att ens få finnas. Fortfarande händer det att homosexuella blir ihjälslagna av homofober i Sverige. Så sent som 1979 klassades homosexuallitet som en sjukdom. För 70 år sedan var det kriminellt att ägna sig åt ”homosexuella handlingar”. Vissa länder i världen har fortfarande dödsstraff för homosexuallitet. I Sverige kan homosexuella gifta sig och ansöka om adoption. Allt fler förstår att alla människor har samma värde. Ändå är det många som inte vågar ”komma ut” t.ex. på jobbet. Många blir förlöjligade och nedvärderade. Många är rädda för att hålla sin partner i handen ute på allmän plats. Därför beskriver många Pridefestivalen som den enda veckan på året som man kan känna sig helt accepterad, om man är inne på festivalområdet vill säga. Att vi måste ha vår festival inhägnad har förstås även med serveringsrättigheterna att göra, men när man år 2011 provade att hålla festivalen helt öppen i Kungsträdgården, visade det sig att delar av allmänheten inte var mogen för detta ännu. Kränkande tillrop, fnissande klungor, viskande och pekande skedde oavbrutet. Jag såg några tonåringar som skrattandes sprang iväg efter att ha kasta grus på två transor, som stod i ett informationstält för att svara på allmänhetens frågor. Poliserna gjorde vad de kunde. De är fantastiska. Ingen på området blev allvaligt fysiskt skadad under veckan men många tårar fälldes. Så kom inte och säg att Prideparaden ”inte behövs”. Varje år görs en särskild Pridelåt inför årets Stockholm Pride. Ofta med budskap om att vi ska få bli respekterade som de vi är. Här kommer årets låt som heter My revolution.
My revolution – Mariette (3,10)

21. Hopp
Min dotters pappa, ville ha Van Morison-låtar på sin begravning. Dessutom ville han ha en blå kista, det var lite av hans humor. Envis var han också. När läkaren gav oss beskedet att hans cancer inte gick att bota, sa han att han ändå tänkte bli frisk. När jag sedan frågade läkaren i enrum, hur prognosen såg ut i tidsperspektiv. Då sa hon att det i bästa fall handlade om 3-6 månader. Från den dagen, levde han i sex mån och 20 dagar. In i det sista hoppades han på att överleva sommaren.
Jag tänker hålla ut – Roffe Wickström (4,53)

22. Ensam
Ensam förälder. Jag hade aldrig kunna föreställa mig tomheten i att inte vara två föräldrar. Jag visste inte att det skulle kännas så skrämmande. Att vi på mitt initiativ skilde oss redan innan Jonna var 4 år och att jag därmed var ensamstående förälder var inte alls så svårt som att vara ensam förälder. Han fanns ju alltid förut, vi delade ansvar och Jonnas boende. Vi var alltid två om skolans utvecklingssamtal, skolavslutningar, ridlägeravslutningar, födelsedagar, julklappar, mm. Vi var två om uppfostran och vi kunde alltid hoppa in i varandras ställe om det behövdes. Nu är jag ensam förälder sedan sex år. Det kommer alltid att finnas dagar då han fattas oss. Saker jag vill prata med honom om. Mest vardagliga saker, som att hjälpa Jonna att välja märke på sommardäcken eller be om föslag till födelsedagspresent. Jag har fått en helt ny respekt för alla som är ensamma föräldrar, somliga ensamma genom hela barnens uppväxt. Vi var iaf två föräldrar de första 16 åren. Jag vet ju människor som mister sin partner, redan när barnen är små. Ni får en stor kram.
Jag saknar dig mindre o mindre – Melissa Horn (4,32)

23. Sista dygnet
Han var den mest omtänksamma person jag har känt. Tiden på sjukhuset frågade han mig och Jonna om vi sovit gott, om vi ätit, hur vi mådde o.s.v. Han älskade sin dotter helt gränslöst. Sista veckan sa han gång på gång att man borde berätta för folk att man tycker om dem. ”Det blir ju inte av att man säger sånt” sa han. Han gled in i djup medvetslöshet medan jag satt bredvid och såg på hans favoritprogram på TV, ”Så ska det låta”. I handen hade han en liten vit nalle som Jonna och jag hade köpt till honom. 16 timmar senare slutade han att andas, fortfarande med nallen i handen. Några minuter innan hade jag tryckt på den röda knappen. En sköterska kom in i rummet. Hon tittade på honom och hon behövde inte säga något, jag visste redan att det höll på att hända nu, eftersom andningen plötsligt hade blivit annorlunda och långsammare. Cecilia hette hon, sköterskan. Jag bad henne stanna kvar i rummet. Det tog inte många minuter. Sen var allt stilla. Alldeles för stilla. Cecilia gick ut ur rummet och jag satt där på hans sängkant och kände mig som den mest ensamma i hela världen. Jag tog upp mobilen för att slå numret till Jonna. Funderade lite om jag skulle ringa hans mamma först. Slog numret till Jonna iallafall men ångrade mig igen. Kanske bättre att vänta tills de kom hit. De skulle vara framme om en timme ungefär. Jag kände mig på något konstigt och förbjudet sätt, arg. Jag ville skrika åt honom. Ring själv och berätta, när du tydligen måste dö innan alla kom hit! Varför ska just jag behöva göra det här? Varför ska jag behöva avgöra om jag ska ringa till din dotter eller din mamma först, för att berätta att du är död?! Ligg inte bara där. Sluta vara så djävla död! Ring själv….! När jag lugnat mig ringde jag Jonna. Sen ringde jag hans mamma. Medan jag väntade på att de andra skulle komma så packade jag hans kläder och saker. Jag var rationell. Jag kopplade bort hans morfinpump. Jag städade undan på sängbordet. Sen kom de andra, mina föräldrar, hans föräldrar och så Jonna. Jonna som skulle fylla 16 om en vecka. Den här låten är särskilt utvald till Jonna av hennes pappa, att spelas på hans begravning.
Have I told you lately that I love you? – Van Morison( 4,20)

24. Känslor
När känslor blir för skrämmande och för outhärdliga, behövs möjligheter att få lämna ifrån sig eller dela med sig till någon annan. En del kan göra det genom att prata med någon. En kompis, en förälder, en lärare eller för all del ett djur. Alla kan någon gång behöva hjälp att kanalisera sina känslor. I bästa fall hittar man en väg som fungerar. Alltså ett funktionellt sätt att hantera känslor. Somliga går i terapi. Somliga använder uttrycksformer som musik, konst, författande m.m. Andra hanterar känslor genom droger, alkohol, tabletter eller andra självskadebeteenden. Jag tycker inte att någon har rätt att sätta sig till doms över vilka vägar som är rätt och fel, med undantag för lagöverträdelser. Jag tror att var och en gör så gott den kan. Jag vet att många tycker att det är helt obegripligt hur man kan svälta sig eller skära sig själv. Men det kan vara livsnödvändigt att göra någonting, innan man lärt sig andra sätt att hantera svåra känslor.
Hurt – Johnny Cash (3,38)

25. KBT
För några år sedan började jag gå i kognitiv beteendeterapi (KBT). I KBT försöker man tillsammans med terapeuten hitta nya sätt att tänka kring problematiska situationer och svåra känslor. Det är mindre fokus på orsaker till det dåliga måendet än i psykodynamisk psykoterapi. Istället lär man sig bli medveten om sina tankar, sina reaktioner och lär sig nya strategier för att hantera sitt mående. Själv har jag haft turen att till slut träffa några riktigt bra terapeuter, psykriatiker och läkare. Även böckerna av Kay Pollak har hjälpt mig mycket. I dag hade jag tänkt att sammanfatta det allra viktigaste av allt jag har lärt mig. Jag har verkligen försökt formulera något, flera gånger, men det var otroligt svårt. Kanske måste jag skriva en hel bok om det istället. Här kommer ändå tre korta meningar som jag tillslut kunde välja ut som de insikter jag tror att jag har haft störst hjälp av.
1. Allt är begripligt, det finns förklaringar till alla beteenden och reaktioner.
2. Starka känslor går över, våga stanna kvar och vänta ut, istället för att försöka bli av med obehagliga känslor.
3. Jag kan hantera det som händer, oavsett vad det är så kommer det att finnas lösningar.
Jag är så tacksam för att jag haft möjligheten att gå i terapi och framförallt för att jag har haft bra terapeuter. Inte till en början men de senaste åren. Men det krävs också att man satsar helhjärtat för att nå resultat. Tack vare min sista terapeut vågade jag till slut lita på att jag inte var ensam. Det är det modigaste jag gjort i hela mitt liv, att våga lita på någon så totalt. Och det är nog som min bästa vän säger; ”Terapi är minsann inget för fegisar”.
Du är inte ensam – Jonas Gardell (4,41)

26. Framtiden
Jag vill inte ge upp. Jag tror att det går att leva ett bra liv där jag kan hantera mina perioder av depressioner och hypomani. Mitt mål är att snart kunna försörja mig själv igen. Under flera år har jag parallellt med terapi arbetat fram en egen 112-bok som jag kallar den. Den är full av goda råd till mig själv och innehåller handlingsplaner för olika ”tillstånd”. Jag har påminnelser och förslag för vad jag ska göra i olika situationer. Det är ju trots allt mitt eget ansvar att vardagen fungerar. Självklart får man be om hjälp när man behöver det, men man har själv (så långt det är möjlig) ansvaret för sitt liv. Den allra viktigaste tanken, när jag mår riktigt dåligt, är något jag såg på Facebook;
”When you feel like giving up, remember why you held on for so long in the first place.”
Då tänker jag på min dotter och får lite krafter igen. Det gäller verkligen att hålla ut när det är tungt och hittills har det ju alltid blivit bättre igen. Precis som när jag var liten kan jag fortfarande få tankar om att jag inte tillhör den här världen. Men det bekymrar mig inte längre. Det gäller att hitta en inställning som stärker istället för att dra ner. Ibland klarar jag det.
Englishman in New York – Sting (4,28)

27. Inställning
Det är inte synd om mig. Länge tyckte jag det, men det är inte synd om mig. Hade någon sagt det till mig för några år sedan, så hade jag nog blivit skitsur. Ingen annan kan övertyga någon om en sådan sak. Bara när man själv inser det, så gör det nytta. Och då gör det stor nytta. Det är inte synd om mig. Nu tänker jag istället att jag, som många andra, har haft en del svårigheter och periodvis är svårt sjuk. Men trots det så finns det väldigt mycket som är bra. Så mycket roligt som jag har gjort. Så mycket jag fortfarande har kvar att uppleva och hur otroligt fina människor jag har omkring mig. Det finns kanske inget mer nedbrytande än att tycka synd om sig själv. Man kan nog bli deprimerad av bara det. Jag trodde att det var tvärtom. Att jag blev deprimerad för att det var synd om mig. Med den inställningen blir det svårt att komma vidare. Nu har jag bestämt mig för att våga ta ansvar för att det liv jag lever blir meningsfullt. Genom att påminna mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag kan göra, så upplever jag allt oftare att jag har det väldigt bra.
”Happiness comes when we stop complaining about the troubles we have and offer thanks for all the troubles we don’t have”.
Det förhållningssättet är något man tränar upp och alla kan lära sig!
Beauty never lies – Bojana (2,59)

Epilog
Nu vill jag tacka er som varit här med mig idag. Detta är en fantastisk grupp. I The Låt Of The Day är alla lika mycket värda, inte bara som en politiskt korrekt klyscha, utan verkligen i handling. Det känner man. Jag passar på att tacka vår Magnus, mannen som gav gruppen liv. Det blev kanske mycket ångest och sjukdom i detta sommarprat men som avslutning ska ni få Tage Danielsson som sjöng detta på revyn Lådan 1966. Texten är en kombination av ironi och sunt förnuft, just det som han var så skicklig på. Tage avled som ni kanske vet p.g.a hudcancer. Passa gärna på att bidra till Cancerfonden genom The Låt Of the Day against Cancer http://www.barncancerfonden.se/1309362444/ och glöm inte att använda solskydd!! Var rädda om er. Krama den ni älskar. Kram och tack för mig.

Depressiva tankar kan kompenseras med kaffe och bullar – Tage Danielsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.