Anders Wiberg den 26/7-2016

1.
The låt of the day och sommarpratning. Jag har haft ganska många ideer. Den första var att konstant ljuga, att berätta skrönor om Sala som inte var sanna men underhållande och så oförargliga så att alla från stan skulle le snett och nicka långsamt och finurligt, medan de som inte känner till hembyggden skulle snegla på varandra och försöka avgöra den vägen ifall det skarvades eller inte med sanningen. Som när det lokala indiebandet Sad FC var en hårsmån från att bli förband till Oasis 1996 efter en hype i NME. Ola, trummisen, berättade att de var nära att få med Silvervallens IP på turneschemat men att de inte fick tillstånd av kommunen eftersom det krockade med Möklintaveckan. Sad FC glömdes bort och lika bra var väl det och istället fick The Soundtrack Of Our Lives värma upp, och det blev Sjöhistoriska i Stockholm istället. Ebbot et al öppnade med den här: https://www.youtube.com/watch?v=gHPQHxDo1qE Det här är den första postningen

2.
Mitt liv är inte så intressant så det är värt att genomgående skriva om det. Den livsvisdom jag tillägnat mig är inte min utan är stulen, snodd, lånad och kopierad. Det blir enklast så. Det ger en mer tid att leva och mindre tid att planera. Andra får göra DIY och original från grunden som Ernst Kirchsteiger i sina liv, men jag vill har inte den tiden. Jag behöver plats för hundar, böcker pop, serietidningar, mat, sex och allt det vad det kan vara för viktigt just nu.
En gång i tiden ville jag bli präst och jag hade en ide om att just min livsvisdom skulle hjälpa en massa människor. Det var en behaglig tanke även om den inte var helt korrekt. Jag läste i vart fall tjocka böcker om religion, filosofi, sociologi och en del annat, och lyckades ha en hel del kul och en försvarlig mängd lidande tills jag inte skulle bli präst längre. Då reste jag, hamnade i Skottland och Göteborg och hade konstant hemlängtan tills jag kom in på psykologprogrammet och det blev fler tjocka böcker. Det är dock inte i böckerna som jag stal livsvisdom ur utan den kommer från pop. En av de klokare jag sprungit på är Regina Spektor.
Everyone knows
it´s going to hurt
But at least we´ll get hurt trying.
Det var när jag hörde det här som jag begrep Nietzsche, och därför måste Regina vara den större filosofen av de båda.

3.
Nu bor jag i Göteborg, i en lagom liten lägenhet med balkong. På golvet samlas tussar av hundhår och i soffan ligger Pluto, en röd irländsk setter. Vi har ett fint liv ihop. Pluto är rädd för spårvagnar och människor med rollatorer. Jag är rädd för att Pluto ska hoppa och skrämma hundrädda tanten två våningar ner. Vad den hundrädda tanten är rädd för vet jag inte men jag tror hon har större rädslor förutom den hon har för Pluto.
Innan jag flyttade dit jag bor nu var jag gift och bodde i en annan del av staden. Då var jag rädd för att inte få några barn. Jag var rädd för att inte få några barn för att jag var rädd att bli ensam när jag blev gammal, för att inte ha någon som hälsar på mig. Jag och min dåvarande partner gjorde allt det där människor gör för att få barn och bitvis var jag desperat. Hade vi fått barn hade jag varit rädd för att något hemskt skulle hända på samma sätt som att jag var rädd de gånger som graviditetstesterna visade positivt för att graviditeten skulle avbrytas. Innan dess var jag rädd för att inte hitta någon som älskade mig och rädd för att inte få något bra jobb och innan det rädd att inte få jobb.
Pluto ligger på golvet och drömmer. Svansen slår sakta mot golvet och jag har ett bra liv och jag funderar på vad jag kommer vara rädd för i morgon. Den kan vara något helt annat än vad jag är rädd för idag. Det är skönt och förutsägbart att veta att jag kommer ha kvar min rädsla resten av mitt liv så jag kan ta med mig min rädsla och lyssna på livet. Det har Tomas lovat, och den här sången är till mig.

4.
Förra våren såg jag Nick Cave. Det var en trist konsertsal som var alldeles för modern och långt ifrån en skitig rökig hak med ölkladd under sulorna. Vi som var där var också ljusår från the Birthday Party, men det gjorde inget. Nick Cave and The Bad Seds tog hand om oss. Det var bombastiskt, demoniskt lyssnade vi och dyrkade predikanten. Ni som känner Nick Cave vet hur det brukar skrivas om honom i recensioner. Precis så var det.
Det finns inget genuint i Nick Cave och allt är stulet. Idag finns berättelsen om att det är det genuina som är det vi vill ha, det som är på riktigt, och att det konstgjorda, det nya, det artificiella är det som är fel och skadligt. Nick Cave berättar en annan historia och den är viktig för att den sann. Det konstgjorda och artificiella kommer någonstans ifrån, den har i sig en historia, guldringarna på hans fingrar är referenser, lika så det flottiga bakåtkammade håret, kostymen, glittret på kavajslaget. Vi kanske kallar det klassiskt och tidlöst men det är lögn eftersom det har funnits en tid då det inte var tidlöst. Det fanns en tid innan det ens fanns, så hur kan det då vara evigt?
Jag vill slå ett slag för det oäkta eftersom det är mer ärligt än det som påstås vara genuint, och jag vill göra det med den smöriga, lätt falskt insjunga In The Ghetto, som i original med Elvis inte heller är ett original utan en godspelldänga som ingen minns. Den är i sin tur är ett hopkok av saker allt möjligt. Det gör det inte sämre. Tvärt om.

5.
I mitt nästa liv ska jag bli Ron Sexsmith bara för att få sitta mittemot Ane Brun under en kväll, Vi ska överösa varandra med kärleksförklaringar. Vi kommer vara berusade på cava, det kommer se ut som på Puta Madre på magasinsgatan fast ännu coolare, ännu mer boudoir och bordello och efter det så kan jag dö nöjd. Det hade nog varit fint att få ännu fler dagar som Ron Sexsmith fast de hade ändå varit bonus.
När jag var lite över tjugo åkte jag och två vänner från gymnasiet på kryssning till Helsingfors eller Åbo, osäkert, och ointressant vilket. Vi åt buffé, vi drack avslagen öl och kolsyrat rödvin. Ingen av oss blev nämnvärt berusande, på sin höjd vad min mor skulle kalla ”niceley decorated”. Vi pratade om framtid och rädslor och när det hade blivit natt hamnade vi bland unga människor precis som oss. En kombination av sömndeprevation, dålig klubbmusik och den avslagna ölen gjorde att jag inte helt minns hur men att jag lärde känna en fantastisk människa. På något sätt blev vi förälskade över språkbarriärer. Vi kysstes aldrig, det var liksom inte den typen av åtrå, utan mer den där sorten där man sitter nära varandra i en ölstinkande trappa, ser varandra i ögonen och lova att alltid hålla kontakten, snarare än åtrån som handlar om att slita av varandra kläder i en hytt och ha umgänge under samtycke av varandra utan att invänta samtycket av hyttgrannar.
Det var vackert och fint och jag minns fortfarande inte vad hon hette. Minnet är som minnet av en film där bara några fragment har fastnat i huvudet, och det såg lite ut som det här.

6.
Ett av värdens bästa rockband hette Madrugada. Det är spanska och betyder morgon eller gryning men det ska vi inte låta lura oss av. Olsobandet Madrugada är mörka jeans, svarta korta läderjackor, och sned lugg som döljer en blick av vemodigt och fåfängt spelat lidande, precis så som vi vill ha det. Den norska musikscenen kommer aldrig till Sverige vilket gör den till en perfekt miljö för människor med indieambitioner. Det spelar ingen roll vad du tar från den norska scenen och pratar om, ingen har hört talas om det och alla kommer bli imponerade så länge du inte nämner Emilia och A-ha. Jag kan alltså påstå både att Madrugada är världens bästa rockband och vara säker på att du som läser inte hört talats om de och jag kommer inte att riskera bli ifrågasatt. Du hör vilken dröm det är för en kallenderpundande, överårig indiekid som jag. Madrugada blir ännu bättre eftersom de inte finns. De la ner 2008, och kan inte återförenas för att gitarristen Robert Bruås dog. Som om det inte vore nog att allt det gjort låter som den perfekta låten i en Quentin Tarantino film.
En av de få som har mer prestige än jag när det kommer till band, musik och indie gav mig ett förtroende jag med lätthet och utan betänkligheter tänker bryta. Det här är människan som ändrade åsikt om Twilightserien när filmmusiken kom. Hur gick det att avsky något med ett så indiekreddigt soundtrack? Det här är hon som går runt i klafsvåta tygskor i Göteborgsregn året runt, har recenserat fler osignade band för Gaffa än vad jag har promosinglar och har sett samtliga Vues Sverigespelningar (tre stycken). Det är en konnässör och snobb vi pratar om nu, en av de allra finaste. Jag håller henne kär.
På väg från jobbet hade hon som vanligt passerat Pusteriksbiljetter när hon gick mot esperantoplatsen. Eftersom hon har stenkoll på alla spelningar som är i Göteborg med en tjugomils radie brukar affischerna inte ägnas någon större uppmärksamhet. Vad finns det där att se som hon ändå inte vetat om i några veckor? Av någon anledning gled blicken in genom fönstret, och i glipan mellan två affischer i fönstret, Coldplays arenaspektakel på Ullevi och anslaget för Summerburst glowstickorgie på scandinavium registrerade ögat ett litet anslag inne på den mörka väggen som fick hjärtat att stanna och pulsen att skena. Madrugada. Trädgårdsföreningen av alla ställen och samma kväll. Madrugada. Ikväll och hon hade ingen aning. När vi senare samma kväll träffades beskrev hon det som att det var samma känsla som att få näsblod, samma smak av järn i munnen som att få en tand avslagen och samma elektriska chock i armar och nervsystem som gör att allt noteras och att inget känns. Med högerhanden smsade hon och ställde in planen för kvällen som hon haft sedan länge. Med vänster öppnade hon dörren. Extra hård som kompensation för att ha missat återförenandet pekade hon på affischen och visade att hon ville ha två biljetter. Visakort och kod. Hon trodde inte det var sant när hon fick biljetterna i sin hand, hon skulle få se Madrugada som varit döda i åtta år.
Det var inte sant, hennes ögon hade ljugit för henne. Det var två biljetter till Meshuggah hon hade i sin hand. Det kan ha varit ett straff för hennes högmod och arrogans av en god och rättvis högre makt. Jag tröstade henne vid Trädgårdsföreningens bar och inne från konsertlokalen lät det inte såhär.

7.
Premissen med pratningar som den här är ju att berätta vem man är, vilken historia som bärs med, hur den formuleras, bitterheten, sorger, triumfer och lyckor, allt för att kunna spåra något av en människan natur. Gillar jag den här personens eller är det en dålig människa som jag inte ska tycka om? Är det en sympatisk och värd att älska eller inte? För att inte komma med några besvikelser vill jag först reda ut några saker.
För det första har jag inte någon aning om vem jag innerst inne är, det brukar variera och det där med att hitta ett mönster har jag slutat att göra för långe sedan. Det tog ändå bara en massa onödig tid. En kvalificerad gissning är att min personlighet, precis som alla andras, är ett enda huller om buller av allt. Jag är inte på något sätt unik.
För det andra, det där med att vara sympatisk och värd att älskas hör inte ihop, jag har levt i fyrtiotre år och lite till och jag trodde länge att det var så eftersom att det var så jag blev lärd att människor skulle se ut. Jag har dock inte hittat några data som stöder att det skulle vara så. Däremot har jag träffat och älskat mängder av människor, både sympatiska och osympatiska, goda och onda. Det finns andra som passerat mitt liv som jag avskytt och de har också varit goda som onda och haft hjärtan av guld, plåt, lump och vad nu det finns för material som hjärtan kommer i. Det finns inget som helst samband med att vara värd att älskas, vara älskad och att vara en god människa.
Det här är en disclaimer, du kommer inte att veta vem jag är efter idag, och du kanske inte tycker om mig. Det kan till och med vara så att du kommer på att jag är en självgod, orättvis och lögnaktig människa. Det jag gör är att jag spelar pop. Pop är viktigt och pop ska det vara svårt att sitta still när man hör. Ifall du inte kan sitta still, så kanske du är som jag, du kanske också är självgod, orättvis och lögnaktig. I så fall borde vi ses och gå på klubb. I så fall borde vi dansa till det här.
En sedelärande sång som berättar hur det kan gå när ingen håller rätt på småsyskon, om att de kan frästas av singelbaksidor och bootlegs, av band ingen annan känner till och hur illa det kan gå. Min storebror hade ingen aning om att det som började med en LP med Elton John, snabbt ballade ur via importsinglar med Eurythmics, och detta innan jag ens slutat högstadiet. När kamraterna köpte Fine Young Cannibals och Lili och Sussie under klassresan i nian till Stockholm bar jag obstinat hem Tant Struls Amazon, som jag köpte endast för att namnet var coolt. Jag hade aldrig hört dom och berättade hela bussresan hem att det här var den bästa musiken som någonsin hade gjorts. Hur kunde det vara dåligt med det namnet, och det skivomslaget? Naturligtvis hade jag rätt. Nu som fyrtioåring köper jag vinyl på konserter som jag ber artisterna signera med fula ord. Kristoffer Åström skrev ”Kapitalet”, och Anja Brigell signerade rätt och slätt med ”Kuken”. Hade Art Brutes sedelärande historia funnits tillgänglig för min bror hade allt detta naturligtvis aldrig behövt hända.

8.
Under en period i mitt liv knarkade jag Ulf Lundell. Det var inte helt sunt. Tänk er Pokemon Go med rutig skjorta och lössnus. Gotta Catch em all. Alla skivor skulle has, alla låtar skulle tas ut på gitarr och plågas på efterfester. Bootlegs skulle köpas. Framförallt skulle livsvisdomen spridas. Det fanns alltid ett eller fler Ulf Lundell citat som kunde få världen att bli begriplig. Ulf Lundell lärde mig om kvinnor. Det gick åt helvete så klart, och jag blev nog inte ordentligt kysst föräns jag var en bra bit över tjugofem. Skyll mig själv, vad hade jag väntat mig? Det finns inga som helst förmildrande omständigheter, för det här var 1994 och Pulp, Popsicle och Elastica fanns på MTV.
Texterna kunde jag utantill och tillsammans med Martin, en av mina äldsta vänner hittade vi meningen med livet och vilka män vi var ämnade att bli. Vi torkade och smulade sönder Ulf Lundell på stanniolpapper och värmde med en tänkare under och drog in ångorna. Det är i iallafall så vi beskriver det såhär i efterhand. Det gick över för oss, först för Martin. En dag kom han med en Bob Hund skiva, och det var något i hans blick som hade gått sönder och som inte kunde lagas. Han satte på den här och då brast något för mig också. Drömmen om något som inte fanns knäcktes sönder, och kvar var det där sårbara huller om bullret som är en människa. Tack Martin, yngst av fem syskon och det var med den här han upptäckte rock and roll.

9.
När livet inte är värt att leva längre gäller det att ha en plan, annars blir planen att sluta leva. Det är en dålig plan när den misslyckas och katastrofal när den lyckas så det gäller att tänka efter före.
När mitt liv inte värt att leva längre kommer jag att sälja allt som som går att sälja på två veckor. Böcker, kastruller, sällskapsspel, möbler. Bilen ska jag lämna tillbaka och bostaden får hitta en annan människa som bor. Det som är kvar efter två veckor lämnar jag till de som vill ha och resten får tippen. En ryggsäck med mackor till mig och mat till min hund och vi tar Öresundståget genom Halland, förbi Skåne och kliver inte av förens tåget stannar i Köpenhamn och då är vi framme.
När livet inte är värt att leva längre tänker jag inte dö utan flytta till Köpenhamn. För många tycks det kanske lite futtigt och fantasilöst men för en människa som inte tycker om att resa är det faktiskt längre bort än ett dödsrike. Dessutom är ju danska ganska enkelt att förstå om man bara ger det lite tid. Vad pratar de ens för språk i dödsriket? I Danmark finns Facebook och att de tar Visakort i de flesta affärer och ingen av de jag lämnar bakom mig kommer bli arg och skälla ut mig. De som vill kan sätta sig på ett Öresundståg och hälsa på. En del kommer tycka jag är feg och ungefär lika många kommer säga att jag är modig så det kommer balansera ut sig. De flesta kommer dock att glömma mig och det kommer inte tvinga någon att minnas mig varje år med blommor. Det kommer fortfarande gå att klicka grattis på födelsedagen och se mina instagrambilder.
Jag och Pluto kommer hitta en lägenhet ganska centralt med balkong, inte allt för högt upp. Pluto kommer vara gammal och inte orka så många trappor. Hans röda ansikte kommer vara mer grått, och jag kommer inte ha mörkt hår med stänk av silver utan silverhår med samma mjuka lockar. Jag har min farfars hår, tjockt och ostyrigt med egen vilja som inte ens lät sig kuvas när resten av farfar hade gett upp och väntade på sitt sista andetag. Jag och Pluto kommer gå långsamt och kissa på lyktstolpar i Vesterbro, vila oss på ett kafé med smörrebröd och vatten och öl innan vi går hem. De som bor där kommer prata om mig som den magra svenska farbrorn i tweed och den snälla vackra hunden som går omkring med något i munnen, ölburk, pinne eller borttappad vante. Vi kommer vara lyckliga och våra liv kommer ha mening. Ibland kommer Joakim Thåström och hälsar på, men han stannar aldrig länge. Han kallar mig för Ole Jastrup och vill att vi dricker öl en kväll i Christiania eller på Studiestraede.
Jag brukar tänka på Köpenhamn när livet känns orättvist, hårt eller bara meningslöst och fråga mig om det är nu det är dax. Hitintills har det inte varit det, vi får se hur det blir i morgon.

10.
Jag tar pop på stort alvar. Pop ger oss möjlighet som konstform att prova att vara andra människor för en stund, att prova andra livsförutsättningar, andra känslor andra möjligheter och andra begränsningar. Vi behöver inte tycka om allt vi provar, det är fortfarande en nyttig erfarenhet att prova och se om vi förstår och efter det funderar ifall det är något vi vill stå för. Bra konst berör, det betyder inte att den är bekväm. Det behöver inte ens vara seriös och en poplåt är sällan längre än tre och en halv minut. Jag har inget emot böcker, jag läser gärna men en snabb högoktanig dos av någon annans verklighet så väljer jag pop.
Var annars skulle vi kunna få vara med om en firmafest som helt ballar ur utan att det kostar oss pengar, huvudvärk, löneavdrag, anseende och självbild? Vi behöver inte ens vara där, vi klickar på länken nedan och så har vi alla fördelar och inget av priset och vi kommer ut på andra sidan med en viktig lärdom – när någon ropar ”Bärs till alla” är det kört för alla.

11.
Jag har en återkommande dröm, den har alltid funnits där så länge jag kan minnas och när jag börjar glömma bort den kommer den alltid förr eller senare. Detaljerna varierar men det är alltid samma historia.
Det börjar med en uppgift, något jag vill göra, men kanske inte behöver. Ibland för att det är en viktig sak, något som gör att jag blir den människa jag vill vara. Andra gånger är det av njutning, något jag älskar och något som kan få bli det sista jag gör. Här börjar drömmen. Det är premissen.
Den andra delen är att jag stöter på hinder. Små hinder, bagateller som är enkla att hoppa över eller springa runt. Någon som försöker grabba tag i mig när jag springer eller tynger som hängs på mig. Skuld som läggs på, rädslor för att misslyckas, hån skam. Hindren växer. Hot om fysiskt våld, hot om bestraffning. Vetskap om att det är fel, vetskap om att om jag gör det kommer det få konsekvenser. Jag kommer bli jagad, jag kommer bli uppsök och ifall jag fortsätter fullföljer uppgiften kommer det med ett pris jag kommer att få betala länge.
Slutet är alltid samma. Det är vid ett kritiskt skede där jag har att välja att vända om utan risk eller chansa, få njutningen eller rädda värden eller vara en skinande fantastisk människa med ära och allt som tillkommer uppgiften. Många gånger är det ett stup som jag ska kasta mig över och landa på andra sidan och lyckas eller störta ner och missa allt. När jag står där är det självklart att jag inte kommer att klara av det, att det är galenskap att befinna sig där jag är och att kasta sig ut är helt otänkbart. Det är inget alternativ på utgångarna. En blick ner för stupet och det kittlar i magen. Så gör jag det. Jag går bakåt och tar sats, sedan springer allt vad jag kan. När marken tar slut tar jag språnget. Bröstet fylls med närvaro och mina nerver i bröstkorgen exploderar i panik innan tyngdlagen tar hand om min kropp och drar mig neråt. Det går fort och jag faller fritt mot marken precis som jag visste att jag skulle göra. Allt går åt helvete och det går precis så illa som jag befarat innan hoppet. Det allra sista som händer innan drömmer är över är att jag reser på mig i den mån jag kan och en tanke är klar i mitt huvud mitt i all smärta och förnedring och mitt i mitt misslyckande. Det här måste jag göra igen.

12.
Under tiden som jag läste religionskunskap och var bestämd på att jag skulle vara präst i ett liv efter examen hände det sig att en mycket märklig avhandling publicerades på fakulteten. Ämnet var religionsfilosofi och frågeställningen som behandlades i knappt 200 sidor var om det var meningsfullt att tro på gud även om det skulle finnas ett orubbligt bevis på att gud inte existerade. Slutsatsen var att det rimligtvis borde vara meningsfullt, avhandlingen gick igenom inte utan ganska kraftfull kritik. Vetenskapen var inte enig i frågan.
Charles Bukowski, uppmanar oss att hitta vad vi älskar, och låta det döda oss. Charles Bukowski dog av blodcancer och jag är osäker på om han lyckades leva upp till sin egen standard, men oavsett så är den en bra standard. Jag kan tänka mig att dö av popmusik, av vänner, hundar, solsken, en kopp gott kaffe en förmiddag, av att se ett överraskande bra band på en festival eller stekt halloumi.
Friedrich Nietzsche hade ett liknande sätt. Han sa, tänk dig att en demon dyker upp från ingenstans och loopar det du gör exakt nu i evigheters evigheter. Kommer du att förbanna demonen eller kommer du tacksamt sjunka ner på knä och tacka demonen? Om du förbannar demonen så gör du fel sak just nu, om du förbannar demonen så gör du nog något just nu som du inte vill, som du ångrar. Gör inte det.
The Kills är uppenbarligen Bukowskis sida i frågan, och jag är helt klart på The Kills sida. Hur kan man inte vara det när de erbjuder att avsluta en sommarpratning med världens snyggaste begravningståg.

Epilog, eller kanske encore.
Tack för idag, det har varit roligt att skriva för er, utmanande och läskigt, på det bra sättet. Jag tycker om att skriva och det är sällan jag har någon att skriva för mer än några få skrivarvänner som jag känner och har förtroende för. Vi skriver och läser för varandra. Vi när varandras skrivardrömmar.
Det finns en hel del jag inte har skrivit om, och jag har försökt att hålla mig på behörigt avstånd från samtiden, men den gör sig påmind. En hel del bra viktiga saker är kvar i antecklingsblock och behöver vara där för att mogna.
Jag har blivit glad av kommentarer och pepprop och gillningar. Det känns fint. Jag kommer att må gått av det här ett bra tag framöver. Fortsättnignsvis kommer det postas en och annan besynnerlig låt of the day från yttre majorna.

Tänk dig att du glömmer bort att skivan är slut. Sitt bara tyst och njut av det som blev kvar av musiken och låt det jag berättat få sjunka in i sina rätta fack. Lögnerna, skrytet, svek, visdomen, det fula vackra och allt vad det nu är. Sitt bara stilla så och försök föreställd dig hur min hund ser egentligen ser ut. Låt tankarna driva iväg till det som är viktigt i ditt liv så som tankar gör när de får fritt utrymme. Sitt så i exakt 18 minuter och sedan klickar du igång nästa länk. Det här är det hemliga bonusspåret och det kan vara så att du kommer att älska det lika mycket som jag, att det får dig och börja gråta och att du behöver jaga rätt på en vän som kan översätta från finska till svenska så att du förstår det vackra och inte bara anar det. Det kan också vara så att ljudet påminner dig att du är sen till tvättstugan så du stänger av och går och sedan glömmer du mig och mitt prat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.