1
2015, 11 juli, när jag står för orden:

Jag heter Åsa Johansson. Du ska få min historia idag och det med musik. Jag ska berätta den så krusidullfritt det går. Det kan bli en knivig uppgift eftersom det finns tår jag inte vill trampa på. Tåtrampning är annars en specialitet jag slipat på i 45 år. Det finns goda skäl att önska mig lycka till.

Själv fick jag nysta länge i denna historia så idag ger jag dig bara stumpar av min härva. Det som länge var stora, feta knutar löste faktiskt upp sig. Till slut. Det krävdes mycket tålamod att reda i det trasslet. Tålamod är visst fiskarens bästa vän. Inte fasen är den då min bästis i alla fall.

Du kanske tänker att det jag ska berätta kommer att kännas tungt? Visst, ett tag var det så. Det var som sänket på ett metspö. Nu är det flötet. Men varför pratar jag fiske? Jag ju är rädd för vatten och allt som lever där under. Min mamma fick jaga mig runt området där vi bodde och tvinga mig upp på hennes pakethållare för att köra mig till simskolan. Jag var rädd för simläraren som skrek åt mig att dra in lillfingrarna. Och tro mig, jag gjorde verkligen så gott jag kunde…

2
1970,11 april, när jag föddes:

Jag hade bråttom att komma ut, och ett tag var min mamma rädd att jag skulle göra det där hon låg i baksätet på en Checker. Min pappa körde en lånad taxi och på gamla landsvägen skakade bilen så kraftigt när den nådde hög hastighet att min mamma faktiskt skrek åt min pappa att sakta ner. Jag missade det tillfället, tyvärr. Att få höra min mamma skrika alltså. Det är sannerligen inte hennes stil.

”Om Johansson vill vara med på förlossningen får han skynda sig”, sa man barskt på BB till min pappa. Han blev så ställd att han följde med, satte sig bredvid förlossningssängen och rätade ut sina långa ben. Det rann fostervatten ner i skorna. Strax efter föddes jag. Jag var väl blå som alla nyfödda men rödhårig som en kopparbunke. ”Det lossnar väl?” undrade pappa. ”Det hoppas jag verkligen inte!” svarade mamma. Det var på det sättet de pratade med varandra. Och sen var min pappa tvungen att fortsätta köra taxi. Utan att byta skor.

3
1970 och en tid framöver:

Jag var till en början ett väldigt snällt barn. Så snäll att jag satt där man satte mig, pep inte, skrek aldrig och sen vaggade jag mig själv till sömns. När jag var närmare året pratade jag ännu inte ett ord, hade inga tänder och en stor flintfläck i pannan av vaggandet. Det oroade min mamma inte alls, inte heller när en bekant stannade till och kikade ner i vagnen där jag sov. Min mamma skröt om mina beskedligheter men bekanten lät sig inte imponeras. Hon undrade: ”Är allt som det ska med den ungen?”
Den tanken hade aldrig slagit min mamma så hon gick direkt till BVC.
Nej, man hittade inga större fel. Krokiga lillfingrar förvisso, ”men det ska inte vara något problem så länge ni inte vill att barnet ska spela piano.” Och det hade nog inte mamma tänkt.
Det är heller inget jag har saknat, det jag dock tyvärr fått avstå från är att vara lucia. Det skulle sett för tokigt ut!

Hursomhelst, snart skulle det visa sig att min lugna och stillsamma tid var över och förbi.

4
1970 och i sömntrubbel:

Den där flintfläcken i pannan kom sig av att jag lades i spjälsäng på mage, och där halvstod jag liksom på alla fyra och körde huvudet i kudden upprepade gånger tills jag somnade.
Varje gång som jag tog sats åkte sängen några centimeter bakåt. Och varje gång jag dunkade huvudet i kudden åkte sängen samma centimeter framåt. Ett rytmiskt ljud uppstod och man skulle kunna tänka sig att detta gjorde mina föräldrar galna. Det gjorde det inte, inget kan uppröra min mamma. Och pappa somnar stående om så krävs. Inget rubbar hans nattsömn. Men grannen under anmälde oljudet till polisen som kom med rullbandspelare och mikrofon och spelade in.

En morgon ringde polisen på vår dörr. Ville prata lite med min far om ett ljud som väckt misstankar. Minsann. Och mycket kan sägas om mina lyten och later. Och mera ska väl sägas, innan min sommarpratsdag är över. Vi rödhåriga jobbar lite så.
Men att det där oljudet, jag alltså, kunde förväxlas med en påstådd sedelpress, det hände bara där och då.

5
1975 och jag växer till mig:

Vi flyttade redan i slutet av mitt första levnadsår ifrån den där lägenheten och den inte så glada grannen under oss fick hädanefter lyssna på andra oljud. Kanske sov vi båda bättre efter det. Jag fick i alla fall mer lugg i samma takt som han fick mindre.
Jag växte till mig i min bleka, fräkniga och allmänt taniga figur och utvecklade ett förfärligt humör. Kunde sprattla på golvet av ilska om jag inte fick som jag ville. Bita och skrika. Sura mig igenom en dag på stranden. Jag blev själv förvirrad av det där att jag var argsint. För det pratades över mitt huvud. Ibland hette det att jag var vädur. Ibland hette det att jag var rödhårig. För mamma var det här ingen stor sak, man fick vara sådan. Men det fick inte gå ut över andra: ”Du får bara slå på döda ting” kunde hon säga mitt i ett av mina ilskeutbrott.
Men oftast hette det att jag brås på pappa. ”Det är tåga i den jäntan”, var hans syn på saken.

Så olika kan föräldrars omsorg och kärlek yttras.

6
1980 och livet är fint:

Jag sa ju att min mamma var lugn. Brusade aldrig upp och tjatade aldrig. ”Man ska va snäll”, var hennes mantra och hon levde därefter. Hon var ärligt och i själen intresserad av hur jag hade haft det idag. När jag kom hem från skolan låg hon ofta och läste en bok. Där kunde vi ligga länge och diskutera, om allt jag hade att berätta och om allt jag hade lärt och gjort i skolan. Jag tyckte att min mamma visste allt, hon var klok och kunde förklara och fördjupa i vad än det gällde. Hon visste mycket om musik, och radion stod alltid på i köket.

När jag tänker på oss två tillsammans så ser jag oss ligga där på ett vitt, hemvirkat överkast. Att tvätta, städa och stöka i köket, det var ingenting för oss.

7
1980 och livet svider:

Utåt sett var vår familj som alla andra. Men inte inåt. Sånt fattar barn tidigt. De tror bara att det inte är någon annan i hela världen som gör det. Så jag sa aldrig nåt till nån. Och jag sa såklart att allt var bra när min lärare i skolan frågade hur det var ställt därhemma.

Men jag märkte att även andra förstod. Ett sätt att veta det var att ringa på en kompis dörr. Hos de allra flesta var jag en välkommen Åsa, ”hej, kom in!” Men hos en av mina bästa vänner sa mamman samma fras i ett helt annat tonfall. Kallt, med spända läppar och näsrotsrynka. Hon släppte såklart in mig, men sa sitt verkliga ”hej, kom in!” först till nästa unge som plingade på. Det där tyckte jag var direkt obehagligt. En sak var att förstå att jag inte dög av outtalad anledning. Värre var att lida med kompisen som hade en mamma som inte var snäll, av annan outtalad anledning.

Sånt där tränades jag i, att lyssna efter signaler. Jag blev proffs på att scanna vuxna. Felsöka dem. Se vilka som håller, vilka som är på riktigt. Det där är en ganska krass egenskap faktiskt, som jag helst skulle vilja vara utan.

8
1980 och allt blir kaos:

Min mammas vilsamma läggning med bok och tidning fick konsekvenser. Hon blev orkeslös och blasé. Håret stod åt sju håll och hennes fina rödblommiga nattlinne hade ett stort hål nedtill. Jag hade älskat det där nattlinnet men nu var det fult. Allt blev fult. Det ena trasslet följde sen efter det andra. Jag ska inte tråka ut er med detaljer.

Jag utvecklade en hyperkänslighet, något som Morgan Alling lärt mig handlar om hjärnans spegelneuroner. Jag visste exakt i vilket skick mamma var i så fort jag kom hem från skolan. Innan jag tog i dörrhandtaget. Den känslan svek mig aldrig. Ena dagen pigg och precis som förut. Den andra dagen en katastrof. Och det vita, virkade överkastet i en hög på golvet.
Och en dag blev min mamma inlagd på sjukhus.

9
1980-1995 och allt är förvirrat:

Jag har frågat om allt det där, under tiden det pågick och i efterhand. Det gick 15 år innan mamma berättade om sjukhusbesöket. Och det här är hennes ord:
”Jag fick veta att jag hade MS. Jag åkte direkt till biblioteket och läste allt jag kunde hitta. Det var inte mycket. Sen slog jag ihop boken och tänkte att det här har jag inte tid med. Jag har två barn som jag måste ta hand om. Och så ska jag skiljas.”

10
1980 och det jag nästan kunde kontrollera:
Jag hade inga problem med skolan alls. Mina sjukfrånvarodagar kan räknas på ena handens fingrar. Barn i struliga familjer funkar ofta så, de trivs med rutiner. Och jag hade lätt att koda av skolan, visste vad de önskade av mig. Jag odlade självförtroende där, kanske i brist på självkänsla. Men jag var odräglig i klassrum, pratade konstant och utan att räcka upp handen och jag vet att jag inte alltid lätt för andra barn att umgås med. Det där sista gör ont att tänka på. Blir sur på den där uppnästa snorungen jag kunde vara. Det enda krav jag hade hemifrån var att sköta mig. Uppföra mig som folk. Vara snäll. Så kunde jag inte det.
Och när skolan var slut åkte jag hem själv eller följde med någon kompis hem. Vi var sällan, för att inte säga aldrig, hemma hos mig.

11
1985 och duktiga flickan:
Min mamma hyllade konst, musik, litteratur, Olof Palme och skola. Pappa hyllade fysiskt arbete och fri företagsamhet. Jag, som visste hur man gör vuxna nöjda, skaffade höga betyg i alla ämnen. Jag började frisörskolan och flyttade hemifrån. Jobbade extra och kunde leva på lönen. Jag hade verkligen längtat efter att få bo själv men aldrig någonsin efter att bli vuxen. För mig handlade det om att få slippa vara det. Jag är fortfarande präktigt dålig på att vara vuxen.
Jag har aldrig öppnat ett orange kuvert, till exempel. Det är dagens sanning. Och rysligt barnsligt.

12
1990 och ett uppbrott:
Jag jobbade som anställd frisör i flera år. Länge tyckte jag. Precis i tid för lågkonjunktur och massuppsägningar fick jag för mig att ta ett brejk. Jag var sambo och vi hade just köpt vår del av ett radhus. Jag gick upp till arbetsförmedlingen och berättade att jag hade sagt upp mig. ”Hej, jag vill gå på folkhögskola, om det kanske kunde gå att ordna?” Tanten på förmedlingen tittade länge på mig. Hon hade en extremt snyggt klippt page, noterade jag. Hennafärgad. ”Jo, men du vet väl om att du får en månads karens?” blev svaret. ”Tack, det gör inget, jag har semester att ta ut.”
Så gick plötsligt räntorna upp i 500 procent över en natt. Sånt är oväntat. Och på det ett jobbigt samtal att ta tag i: berätta om min nya framtid för min far. Han blev minst lika högröd i ansiktet och om möjligt vildare än Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko:
”Hur i HELVETE kan man göra så, när folk TAMEFAAN gör vad som helst för att FÅ ett jobb??
Jag hade aldrig dittills sagt emot min pappa. Det gjorde jag inte nu heller. Men det fick samma effekt: ”Fast nu pappa, nu blir det så”.
En del har jag faktiskt efter min mor också.

13
1995 och harmoni:
Det där folkhögskoleåret är kanske mitt livs bästa beslut. Och det lilla lånet jag tog är sedan länge betalt. Ja, då menar jag inte det lån jag tog i form av pengar. Det viktigaste lånet tog jag av min tid.
Jag skulle önska att alla kunde unna sig ett sånt år. Även om rektorn på skolan påpekade att jag hade alldeles för bra betyg för att passa in på Allmänna linjen kan jag lugnt säga att det är den bästa skola jag gått i. Och folkhögskolor fyller en gräsligt mycket större funktion än vad människor i allmänhet begriper.
Det där folkhögskoleåret innebar en livsförändring och med en sådan följer gärna flera. Nu skulle jag få barn.

14
1995 och en stor förvåning:
Jag var höggravid när min mamma själv sa att det inte gick längre. Hennes arbetsplats skulle stängas och alla tvingades acceptera en förflyttning till en annan stad. Mamma gick till doktorn och sa att hon måste få bli sjukpensionär. Nu. Doktorn tyckte det där var ett underligt ärende och därför ringde hon upp mig efter att ha sökt alla tänkbara skäl att kunna sjukskriva min mamma. ”Ja, hon nämnde ju att hon hade något neurologiskt så jag fick backa ända till gamla lasarettets journalarkiv. Där hittade jag en diagnos från 1980. MS. Din mamma har aldrig fått behandling för det. Förmodligen har hon helt förträngt sin sjukdom. Inte velat kännas vid den. Det måste ha inneburit väldigt besvärliga skov.”
Jag, som aldrig hört talas om detta fick naturligtvis en chock.
Det märkliga är hur jag tog emot det där samtalet. Inte med oro. Inte med förtvivlan. Utan med sorg. Minns att jag undrade hur ett foster i ens mage påverkas av sånt.
Men det sa jag inte till doktorn.

15
1995 och en kris:
Ja. Det är en kris att bli mamma och man är riktigt dum om man tror något annat. Det hade man berättat för mig redan på psykologikursen på folkhögskolan. Men det trodde jag bara drabbade andra. Klenisar. Som en fet snyting kom insikten att jag inte hade några husliga fallenheter alls, trots min 5:a i hemkunskap. Och det smärtade att förstå att min främsta förebild, min mamma, varit lika usel. På så sätt.
Så jag insåg att livet med mamma som mormor skulle påverkas av hennes sjukdom. Det skulle inte bli så som vi tänkt oss. Jag fick bråttom igen. Ville plötsligt veta allt om min mamma och allt om min barndom, jag ville få henne att berätta om allt trassel. Om sin egen barndom. Om allt, eller vad som helst. Det blev inte mycket bevänt med det. För att inte säga inget. Hon visste inte ett jota om sin egen far, till att börja med. Och det fanns ingen att fråga.
I generationer hade min släkt opratat. Tassat runt tabuer. Inte lagt sig i. Skött sitt. Och sen dött. Jag bestämde mig för att aldrig bli sån.
Och det måste väl ändå vara ett typiskt vädursbeteende?

16
2000 och en nyfikenhet:
Vi listade ut namnet på min biologiske morfar, och mamma var faktiskt med mig upp på skattemyndigheten då. Vi fick en personakt i överräckt och där stod namnet. Avförd från registret. Det betydde död, sedan 1972. Löjligt egentligen, här hade vi information som på ett sätt funnits så långt bort men varit så nära hela tiden. Men till ingen glädje alls. Och varför hade ingen kontaktat min mamma om frånfället?
Där och då väcktes många frågor i mig. Men inte i min mamma. Hon konstaterade bara krasst att ”det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Ändå hade vi just där och just då tillsammans tagit ett första kliv in i min mammas okända pappas liv.

17
2000 och en sjukdom tar över:
Jag frågade ibland om det där brevet, men sedan mamma bokstavligt talat lutat sig tillbaka och släppt loss monstret, sin MS, så kunde hon blanda ihop korten rejält: ”Vilket brev, nej, det vet jag inget om…?”
Den enda åtgärd man vidtagit från sjukvårdshåll var att genomföra en datormografi. Den visade stora mängder plack på hjärnans kognitiva del, själva tänkedelen. Och bromsmediciner var det inte tal om: ”Då måste man ta sprutor, aldrig!”
Nu, när det fanns så mycket att prata om och försöka förstå så var inte tabuerna det värsta längre. Det var förvirringen och oredan i tankar och tal. Och en kamp mot tid.
Åren gick åt till så mycket annat, jag var småbarnsförälder, köpte en frisersalong, avvecklade den, hyrde frisörstol, avvecklade det, köpte ett hus, vi byggde ut det, började plugga på komvux och högskola. När jag fick tid över för egen del så forskade jag på så många grenar i släktträdet att jag faktiskt själv tänkte att jag nog drömt det där om brevet.

18
2010 och lite släktforskning:
Det finns inget som stör en släktforskare så mycket som en anförlust, ett stopp i släkträdets förgrening. Jag hade ett namn, fragmentariska bilder beskrivna av min morfar, den som min mamma alltid hade kallat pappa. Det var inte mycket han visste. Men jag fick en idé. Kommunarkivet borde ha ett och annat? Så jag fixade fullmakt av mamma och begärde upp vad som stod att finna i min mormors och mammas namn.
Det visade sig vara en del. Där fanns ett faderskapsbevis, redovisade underhållsbetalningar till Barnavårdsnämnden, rapporter, protokoll och hela tiden ett riktigt namn med riktig namnunderskrift. Jag var själaglad och skulle just sätta mig och läsa igenom alla kopior när arkivarien sa: ”Eftersom du inte specificerade vad du ville få fram ur arkivet så letade jag efter sånt jag trodde att du skulle vilja ha. Och jag fann ett brev. Ett väldigt personligt brev. Vill du titta på det?”
I den stunden växte det ut hår över hela min rygg. Rött, säkert. Och där och då hade jag kunnat fria till denna arkivarie. Jag älskar henne för alltid.

19
2010 och ett liv i ett arkiv:
I alla år hade det där brevet legat där i arkivet, i min mammas akt. Min mormor hade alltså gått till Barnavårdsnämnden och bett dem ta hand om det. Men aldrig berättat det för sin dotter. Och på så sätt kan man leva ett helt liv i tron att det enda tecken ens pappa lämnat efter sig blivit bortkastat. Slängt. Försvunnet. För att ingen sa något. För att man lärt sig att inte fråga. Det där tycker jag är konstigt. Att människor lär sig prata, men inte med varandra. Att människor lever med ofrågade frågor.
Såklart undrade jag en hel del över min mormors handlande och avsikter, men det kändes lite skitsamma. Kanske vände hon sig i sin minneslund, om man nu kan göra det.
Det enda väsentliga var ju nu att jag skulle få vara den som såg till att det mytomspunna brevet nådde fram. Om än i elfte timmen.

20
2010 och ett liv i ett brev:
Där stod alltså jag på kommunarkivet med en kopia av brevet i min hand. Kämpade mot tårar. Det var ett mycket kärleksfullt brev. Skrivet 1954, det år när alla 16 års underhåll var färdigbetalade. Förpliktelserna fullgjorda.
Det var ett brev som uttryckte längtan tillbaks till en ungdoms kärlek, den som aldrig fick bli av. Ett brev från en man som nu hade en ny familj. Som velat men inte vågat ta kontakt eftersom han visste att hans dotter växt upp med en annan fadersgestalt.
Han skrev att han ofta återvänt till staden, vandrat deras stigar och sökt efter stenen där han ristat in deras initialer. Han återfann den aldrig. Undrade om hon visste om den fanns kvar?
Han ville också ytterst tydligt förklara att han via en gemensam bekant hållit sig uppdaterad om sin dotters skolframgångar genom alla år. Att han fann det glädjande att det artat sig så bra. Önskade alla lycka till i livet.

21
2010 med hälsningar från pappa:
Jag gick till hemmet. Numera bor min mamma på ett sånt. Jag visade personalen brevet och bad dem läsa det för henne ibland. Sen läste jag själv upp det för henne. Jag snorade mig igenom de sentimentala partierna och faktiskt blev hon också rörd. Jag berättade att brevet var skrivet till hennes mamma. Av hennes biologiska pappa. Om henne. ”Du förstår väl? Från din pappa. Jag hittade brevet du pratade om. Det fanns kvar!”
Men reaktionen uteblev. Istället en fras som tydligen fungerat som ett känslomässigt pansar: ”Det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Det märkliga är vad jag känner för det. Inte frustration, inte förtvivlan. Bara sorg. Och det är svårt att beskriva hur det känns att sörja någon som faktiskt lever. Men jag föredrar sorg för det går att vila i det, till skillnad mot många andra känslor som kostar mycket av din energi. Sorg går att leva med. Sorg hjälper dig sovra i vardagsbruset, får dig att sortera i oväsentligheter, får dig att omge dig med de människor, platser och saker du verkligen uppskattar.
Men nya frågor dyker också upp. Såklart. Sån är ju jag. Framför allt så undrar jag hur i hela världen jag nu ska lyckas hitta den där stenen?

22
2015 och det sista för idag:
Tack för att du lyssnade.
Musik och texter ger direktkontakt med hjärtat och kan få en att minnas mönstret på en heltäckningsmatta, doften av björnklister eller hur finrummets soffbord i teak såg ut, underifrån.
All musik jag har valt idag är från den tid då allt detta utspelat sig. Dessa låtar är tätt förknippade med livet tillsammans med en frisk-sjuk mamma. För hon är verkligen både och. Hela tiden.
Jag förstår nu att vi, mamma och jag, inte hörde samma saker i de här låtarna och det skänker en salig blandning glädje, smärta och tröst. Det ni hörde idag var sånt vi njöt av, skrattade åt och sjöng med till. Diskuterade djup och mening med, eller bristen på. Allt medan vi låg på sängen med det vita virkade överkastet och talade om allt och samtidigt ingenting.
Precis som jag har fått göra idag.
Och om jag nu har något vettigt att säga dig idag så är det just det:
Prata.
Med varandra.
På riktigt.
Om allt.
Ställ dina frågor igen och igen.
Sök svar och lev med det.
Lev inte med undringar.
Men tänk på, som min mamma alltid sa, att man ska vara snäll. Vad nu det är?
Det var allt för idag. Det har varit en ära. Verkligen. Tack alla, och hej.

1. Gomorrron…Börjar min dag med ett sommarminne från kollomornar…De bästa somrarna! Regnade aldrig,solen sken jämt o jumma nätter..o varmt i vattnet..smile emoticon….

2. 6 Mars 2014 en vinterdag..Jag går ut genom porten på sös,nerför trappan o börjar sakta gå Rinvägen fram mot tbanan Zinkensdamm,avdomnad,rädd..tankarna bara far.
Kliver på tbanan till Mälarhöjden,kliver inte av utan fortsätter mot Vårberg.Där kliver jag av o börjar sakta gå hemåt,genom Vårberg, Skärholmen o Sätra o hamnar till slut på Cafe Lyran i Bredäng.Där kommer tårarna….o ringer min vän Stellan….fan ,fan …tumörer,op i april….va händer ??Igen Fan åxå!!!.Har ju klarat mig sen 2006…..!
Hej..
Jag e Eva Marie 57 år har 2 vuxna söner o 2 barnbarn o bonusfamiljemedlemmar som jag älskar över allt..E en levnadsglad tjej som älskar musik,läsa o njuta av livet på alla tänkbara sätt.
Har levt ett krokigt o brokigt liv en sträcka som varit allt annat än rakt.
Jag kommer att dela med mig under mitt sommarprat lite axplock av Möten,avgörande möten,lyckliga möten,hemska möten,möte med musiken ..den livsnödvändiga den helande musiken…

3.Född i norrland Bjästa som ligger strax innan Övik,nerflyttad till Stockholm 62-63 innan skolstarten som blev Maria Musikskola på söder.
Stor släkt lämnade vi kvar.
Vi bodde på en hel del platser i andra hand,innan vi till slut fick ett rivningskontrakt på Pustegränd i Slussen…
Där mötte jag BOKEN ,mitt emot vår port låg det ett boktryckeri som ägdes av två äldre bröder,där tillbringade jag mycken tid efter skolan,bland böcker o damm o svärta..kan känna doften nästan nu..Fick en del böcker av farbröderna bla den om Lappi Varghunden oh som jag älskade den boken.
Det fanns inte många ställen för oss barn o leka på utan jag o småsyrrorna var mest ute på små äventyr i närområdet.När vi gick ut var vi alltid tvungna att ha hunden Barry med oss som skydd,bodde ju i slummen..
En dag skulle det ändras,jag var ute på trappan o blåste såpbubblor o det kom en farbror med en låda på magen..( filmkamera) ställde lite frågor o jag svarade ,men vad vet jag ej.På kvällen sitter mina föräldrar o ser på Aktuellt o där dyker jag upp..ett repotage om barn som bodde i slummen…
Det inslaget blev början på flytten till Bredäng o bo modernt…utan vattenklosset med metallsnöre….smile emoticon…

4. Innan jag går vidare så vill jag nämna o lägga ut en låt med Totta ,min vän o granne från Köpmanholmen ,han handlade i min Farmors Evas lanthandel i Åmynnet…när jag växte upp,träffade honom sen som vuxen i Göteborg på kvarterskrogen..så en låt med Totta Näslund …❤

5. Bredäng..
Vi flyttade till en modern 3a i höghusen ovanför tbanan o nära simhallen.1trappa upp.awow ,ett paradis jämfört med slussen/Pustegränd o för våra föräldrar en lättnad.Mamma kunde släppa ut oss utan hunden som vakt.En gård för oss barn att leka på ,vi var ju 4 ungar.
Gungor,lekpark,kompisar skogen o Mälaren ,detta ljuvliga vatten,visserligen låg ju mälaren i Slussen åxå men dit fick vi inte gå;-)
Började i andra klass i Ålgryteskolan o fick bla en lärare som hette Olle Bergqvist..trummis i Jan Rhodes Rockers på den tiden lika stora som Rockfolket för de som gick o dansade i folkparkerna.
O med Olle kom MUSIKEN…den nya musiken,moderna..The Beatles,Elvis..osv…inte visboken 1-2..Vi var många elever som var hemma hos honom o hans familj på fritiden o fick testa alla slags instrument o sjunga för allt vad man kunde.
Elvis röst ger fortfarande rys..av välbehag.
Vi gick i skolan på lördagarna o det var kul,roliga timmen med teater,musik humor o framförallt ..Halvdag…o veckopeng..smile emoticon
Så Tack Olle för ….Musiken…
sen var det dags att flytta igen …till….nästa miljonprogram…

6. Kollobarn….
Jepp,säger jag stolt..KOLLOBARN..mina bästa somrar..
Tänk en sån lycka att få lämna stan o vara borta på landet i 7 hela veckor,mm inte helt lätt när man skulle åka ,tårarna rann när man stod vid bussen o skulle åka.Men sen rann tårarna när man skulle hem..
Som jag minns det,bad o soliga dagar,lärde mig simma tog alla märken helt galen i vattnet.
Det regnade aldrig;-)..Sommarkvällar med musik med gitarr o We shall over come o I natt jag drömde..
Jag hade förmånen att få tillbringa somrarna på Västra Edsvik på Väddö 4 somrar 65-68..tjejkollo.På kollot fick man en sk sommarmamma en tjej som var några år äldre o skulle hålla koll på en..
Min blev Marie-Louise 14 år ,hon var ihop med förståndarens son Roger,som skulle till England o se o lyssna på The Rolling Stones .När han kom tillbax kom de till Bredäng o jag fick en present en gobeläng på tyg,ett tryck av The Rolling Stones med Atuograferna under bilderna.Varit otroligt rädd om den i alla år,satt på väggen i Vårberg sen o nu i silkespapper..Mitt första Möte med herrarna som jag kan ta på.
Kom att bli ett antal konserter i framtiden ,den senaste på Tele2 förra året..o fick höra min låt Angie.”med mina vänner sen 40-45 år bakåt..mäktigt..
Gången innan var jag i Göteborg o fyllde 50…stod på Ullievi o sträckte armarna högt o sa YEA jag blev 50…..SÅ LYCKLIG……

7..Lite pausmusik av de absolut bästa ….The Beatles..vad jag önskar jag fått uppleva dem live,tror inte jag e ensam om de..De har iallafall gett mig tröst genom livet..smile emoticon..

8.
Vårberg…
Flytten gick till Vårberg..detta skällsord,detta älskade ställe…mixade känslor men det e trots allt Vårberg.
15/2 1969 gick flyttkalaset mot Vårberg med ändhållplatsen för Tb..
Kom till centrum med tb,o visste ej vart jag skulle,såg en tjej som stod o rökte vid pelaren i centrum,gick fram o frågade ..Vårbergsvägen?
Fick som svar ..Du bladar genom centrum o sen blada upp för backen till vänster där ner e det tror jag?
Det var Janet som blev min första vän .
Den första i Vårberg.
Eget rum fick jag o en RADIO…med grammofon,brun på 4 ben o 2 stora vita rattar..Ingen gitarr dock..men en radio.
Lyckan fullkomlig…
Tio i topp
Kvällstoppen
Upp till tretton
Svensktoppen
Radio Luxemburg
Radio Nord
Allt hittade jag o började sluka musik..
Musiken flödade ut ur mitt rum,mamma o pappa tokiga,strömmen kostade…Stäng av..!! NÄÄÄÄ
Icke,tyst lyssnade jag på min radio o njöt…
Började spara o ville köpa skivor..
så försökte spara o var barnvakt..hundvakt..Köpte min första Lp. nere på lilla ICA i centrum..(men återkommer till den.)Skolan gick ok fortfarande..började gå på lilla ungdomsgården.o blev kär o dansade på discot..12 år o livet lekte…då!

9.En Familj….kan vara en Kärnfamilj”..en styvfamilj,en extrafamilj…
Fortfarande 11år o på väg o bli 12 år,precis kommit hem från kollot Byle som låg utanför Vingåker hemskickad…fick inte vara kvar..Fanns anledning till det,börjat smygröka o bete mig ganska vilt.Precis som Corneliusvisan om kollo…brände ner lekstugan,storstugan o lillstugan..inte till grunden,men dock skadat..Tack o lov inte Mangårdsbyggnaden där alla bodde…
Så hemskickad o skämdes,men skönt o va hemma ..
Ska ta en sväng ner till stora parken ,går förbi granngården o finner en liten kille som precis ska stoppa in en kopparorm i munnen..
Lyfter honom o ropar ,vem e mamma?
Hej,de e jag ,en mörk tjej som ser otroligt snäll ut kommer skrattande o tar Janne som han hette..o frågar vem jag e?
EvaMarie..ok..vill du tjäna pengar+..Vara barnvakt till mina 3 killar ,min man har stuckit o jag vill ut o dansa..Javisst sa jag…
O på den vägen är det..
Sen den dagen i Augusti 1969 har Anita o Hasse o barnen som sen blev 4 ,en tjej vå hela deras släkt varit min Familj
Dörren alltid öppen..o alltid en säng i köket att sova på..
Vill passa på o Bara säga Tack från djupet av mitt Hjärta….Ni vet…ni vet..:-)

10.Okej….
Nu kör jag resten…
Summa sumarum..
Jag blev totalt omöjlig,började skolka i 7an,mellanölet ,ciggen…o drogerna kom in mitt liv…
Hoppade av skolan en månad efter att 8an börjat o vägrade gå dit,ville bara börja jobba o tjäna pengar.
Barnavårdnämnden o alla berörda parter hade otaliga möten om mig.Pappa var rasande o mamma ledsen o jag stolt o envis..vägrade gå till skolan..Pappa ville skicka iväg mig på sk,uppfostringsanstalt el fosterhem.
Just då sket jag i vilket ,men sa att jag kommer rymma till bax till Stockholm.
O då sa Siv Olsson från barnavn att det är ingen ide o skicka iväg henne,låt henne prova..o 2 dar senare hade jag mitt första jobb på dagis i Salem.
Kom hem o berättade o pappa sa..då kan du flytta nu,visst sa jag o gick in o packade det lilla jag kunde få med mig.Det var på min systers födelsedag 13 år.o jag var 14 r o 1 mån…Flyttade aldrig hem igen…..

12.
Flyttade hem till Anita o Hasse till deras kök ett par nätter..Skötte jobbet,men oro så flyttade hem till en kompis som heter Peter Brandt o hans far,inneboende där o fick till reducerad hyra sköta städning o tvätt o laga mat,vilket jag alltid gillat o gillar.
gick på gårdarna i Skärholmen,Sätra o Vårberg o runt om i stan.Hängde en hel del i Hummlegården o Kungsträdgården..Musiken fanns alltid runt om ,upptäckte Led Z,Moody Blues Uriah Heep..Frank Zappa,som jag såg på Grönan,Alice Cooper åxå på Grönan..Musiken blev en flykt o drogerna tog över i vardan…tills en dag…

13.
Nu kommer lite musik som finns djupt i mitt hjärta,ett par stycken efter varandra…ha tålamod..smile emoticon..

14…Wow..säger wow när jag hörde denna första gången uppe hos Peter…såld direkt,:-)

15… o denna platta ,har den kvar….

16… Gary har tröstat mej många ggr…med sin fantastiska gitarrspelning…

17…O drottningen…vilken röst…

18.
E med barn….
Hjälp men överlycklig o livrädd 17 år o inte drogfri…blir drogfri o bor ihop med pappan under graviditetens första månader i Fittja..lyckades få en 3 a i Vårberg igen…Innan Fittja hade jag bott i kollektiv i 1 drygt 1 år,en egen lya en etta ..flyttat runt en massa ibland flera ggr på ett år.
Vi flyttar tillbax till Vårberg,det går lugnt ett tag o vi lever ”svenssonliv”..sen sprack det igen…drogerna för mig o alkoholen för honom tog över,allt mer destruktivt.Visserligen jobbade vi båda o 2 o skötte ” ”..dubbelliv,vilket en missbrukare e specialist på…Tiden gick o min son den underbaraste på jorden..växte o jag med..men allt har sin tid o bubblan måste spricka innan man fattar o det händer saker som förändrar……..

19…..
Vi separerar under tumult…Får hjälp av Anita o Hasse ..Jag bor kvar i Vårberg han flyttar till en etta i Solberga…det går bra ett tag,men sen går det åt helvete,jag börjar spåra ur helt,jobbar fortfarande men e ingen bra mamma…inte alls.
Allt rasar samman en dag på väg hem från jobbet ,smäller ..en svår bilolycka,vi överlever alla tre men blir långvariga på sjukhus..
Jag fattar inte riktigt vad som händer ,utan skrattar o e allmänt i chock…min son ska bli 5 efter sommaren o jag kan inte längre ta hand om honom,inte ens sköta mig själv…Får en ny lägenhet innan jag blir utskriven o vi bestämmer att han ska bo hos sin pappa i vår gamla lägenhet i Vårberg o jag flyttar med kryckor o allt till Mälarhöjden i Juli 1980…o börjar med all rehab som skulle ta många år….många år…

20.
Bor i Mälarhöjden o trots att jag e så pass skadad o trasig så kör jag mig i botten….totalt…destruktivt..
Men det finns änglar som går på jorden..o jag hade min..
Han letade upp mig o låste in mig i 2 veckor med vaktavlösning,lämnades inte ensam i ens 1 sekund…När det gått 2 veckor så avtänd men behöver vård..han ställer frågan,det finns en akutplats på HS narkomanavdelningen..ska jag köra dej dit eller tar du skiten istället?…Jag sa..kör mig till Hs….efter de 2 månaderna( där Anita o Hasse var uppe ,1 av dem varje dag i 2 månader…)…ingen annan..Kom ut ..drogfri…..för att ta tag i mitt liv…vilket jag gjorde men inte utan ….änglar gåendes på jorden..smile emoticon..

21…
Drogfri..o går på Södermannagatans öppenvård i ett par månader…samtidigt som jag opereras för mina skador,vilka kom att bli ett antal genom åren.
Sitter på mitt golv den 6/8 1981…o river ur blad i min telefonbok samtidigt som jag lyssnar på min vän Kentas låt..Ja,jag kände honom…
Får panik o tänker ,kommer inte fixa o bo kvar i stan..måste härifrån..!!..Beställer färdtjänst o tar en taxi till ABF i Skärholmen o fyller i blanketten..
Jobb..ja
utbildning..nej
sjukskriven ja.
O tänker ,det här kommer inte funka…oboj,va gör jag här?
Min tur…hjärtat slår pulsen stiger.o jag tänker har inget att förlora..
Kommer in o möts av en man som säger sitt namn..Hans Rickardsson..vad kan jag göra för dej?
Jag berättar allt..o han ser mig,mig..in i mina ögon o säger ..Vad säger du om Folkhögskola…???..okej?..Jag känner till en bra skola som ligger utanför Borås..ska jag ringa ?..Ja,gör det…Han ringer….

22.
Ett nytt liv…….
Hans Rickardsson…en ängel pratade med en annan ängel Rektorn på Viskadalensfolkhögskola Carin Lindbom o berättade för henne om mig,ansökningstiden hade gått ut i april,men hon bad honom återkomma om 10 min…
10 minuter som var som en evighet…jag skakade i hela kroppen…
Han ringer tillbax o får prata med Bo Scharping en av lärarna som sa ..Hon kan komma ner den 21/9 då börjar vi…Hon är välkommen….mina änglar o Ninni…
O nu……Vad gör jag nu?..Min son?…o Hjälp..vad har jag gjort……

23.
Just den dagen var kanske inte den perfekta dagen ,dagen efter…
Tankarna for runt o va gör jag nu?..Allt löste sig..Min son fick bestämma o valde att bo med pappa..o det var det bästa för honom.
Jag åkte ner till Borås ..till den bästa Folkhögskolan .o mötte fantastiska människor där..
En värme o trygghet jag inte känt sen jag var liten ,då farmor levde…o vi var små.
Blev kvar där i 4 år.o blev en Bra mamma o en bra tjej…om jag får säga det själv..smile emoticon
Jag tilläts växa där nere i min takt..med respekt o värme. o givetvis mothugg många diskussioner,levande…o hela tiden fanns musiken…hela tiden o glädjen..
Det är utan tvekan de bästa 4 åren för mig personligen i utveckling…o utan dessa änglar som jag mött på vägen ..hade det aldrig gått….Så Tack Bosse ,Ninni o Hans…för att ni korsat min väg i just rätt ögonblick….Mitt hjärta är ert..o det vet ni….Glömde tillägga ..DROGFRI sen dess….smile emoticon..smile emoticon

24.
1985…..
Hem till Stockholm igen ..Min son flyttade hem till mig dan efter jag kommit hem,det hade vi båda hans pappa o jag lovat honom.
O vilken lycka….går inte att beskriva.
Vi lagade mat tillsammans..han är numera kock o har egen restaurang tillsammans med sin älskade fru.
Säger att han lärt sig av mig…får tro lite på vad han säger..wink emoticon
Har under dessa år aldrig glömt var jag kommer ifrån ..o skäms inte för mitt förflutna ,däremot har jag aldrig varit så öppen som jag e idag..så här rakt ut..det har varit lite tufft..men jag e stolt..
Fick en son till 1989..gifte mig o vi bosatte oss i Segeltorp…i villa,sommarstuga.o firmor…himmel o pannkaka ..ett helt nytt liv.
Jobb,jobb….o jobb..o musik..konserter..ofta o jämt..så fort jag kunde o kan …….men lyckan kan vända snabbt…

25.
Som sagt…
Jag glömmer aldrig…
Dej Kjelle allas nallebjörn,du ringde o sa farväl…
Dej Putte ,din glada..Jag o Jerry Carlsson mötte dej på slussen ,du skämdes..men inte vi…2 veckor senare var du borta.
eller dej Lelle Fager med den mörka rösten..mötte dej vid Hornstulls tb du satt på tidningslådan,oh hej en kram,nej Marre för helvete ,jag har aids ,krama mig inte..Va fan ,det smittar inte med en kram.Vi kramades o du sa Tack Marre inte fått en kram på 2 år…sen va du borta.
eller dej Orvar….hjärtat tog slut..
eller dej Hasse min extra pappa..oj vad du lärde mig…
eller dej Anton…som jag delade ditt sista halvår med…cancern tog dej…Vi gick minnenas gata…
eller dej Peder …min käre vän..
eller dej Micke,min älskade vän…
Ja många är de som försvunnit ut ur mitt liv o som man saknar..
Kommer aldrig att glömma ……Tack för att jag mött er i mitt liv…

26..
Jag har tagit er med på en del av min livsresa…..
Inte helt lätt…men skönt.
Under hela min livstid har musiken varit en källa att hämta styrka från,dansa..sjunga vilket jag gjort o tävlat o vunnit..1971…Spelar gitarr..kanske inte så mycket numera mer förr i min ensamhet.wink emoticon..
Trots att jag delat ett tufft liv så vill jag att ni ska veta att..Jag älskar livet o njuter o skrattar gott…o älskar…..inte klar än..

27..
Mina barn…
Min lycka o mitt allt..
Fast mitt liv e åxå viktigt för de lever sina liv..
Min äldsta driver en restaurang tillsammans med sin fru..
Började med mig laga mat som liten o bestämde sig för å bli kock.Från förorten i Vårberg till Kronprinsessans bröllop….Stort för mig …o himmel ,kunde inte ens se direktsändningen…fick titta senare..Stolt som få..Min yngsta har lämnat stan o lever i en mindre stad för att få lugn o ro..o utbilda sig.Lika stolt över hans resa som inte varit allt för lätt…Har bonusbarnbarn o bonusbarnbarnsbarn ..o 2 till på väg…o 2 barnbarn som nu är tonåringar..Innan jag började berätta här så..berättade jag för barnen..o frågade om det var ok?..Mitt ena barnbarn sa..du en tokig o konstig farmor men den vi har o vi älskar dej.. Då visste jag att det va okej….Så till min familj…ni är mitt allt ,min styrka..min kärlek….

28….
2006 fick jag cancer ,jag var gift o vi hade tillsammans 4 barn,firma o livet stannade upp…totalt..
Det blev en tuff tid ,som vi red igenom o jag gick hel ur det om kan säga så..
Under åren som gått så har tanken på cancer försvunnit o livet har gått vidare ..ett jävligt bra liv.
Förra året var det dags igen….
men just nu ser allt mycket bra ut…
Thelåtoftheday.. kom att betyda otroligt mycket för mig förra året efter op..varje dag var jag inne o hittade ny musik o styrka..o så glad att Mats Nilsson Landelius. petade in mig här…så tack till er framför allt…o för allt ni delar med er…ni har ingen aning ,men det har jag..smile emoticon..smile emoticon

29..
Börjar så sakta knyta ihop min säck…trots att mycket av livet inte får plats här..
En längtan började gro sig allt starkare i mig..en längtan efter alla gamla vänner,den positiva o roliga delen av att växa upp i förorten Vårberg/Skärholmen..Jag o min vän Peder hade vilda diskussioner om hur man kunde göra..Starta en grupp?mmJag sa Nej ,du e inte klok…vågar inte ..totalt fiasko..katastrof…
men en dag ringde han o sa Marre nu e det gjort o den heter tidigt skärholmen/vårbeg 65-90….o jag bara skrek rakt ..du e galen..fan har du gjort???
O va kommer hända nu?
Det blev en sån succe…Wow…helt otroligt..
Vi hade vår första fest som Göran o Kenta fixade…
Kom dit lite sent ca150 per…
O att få se denna kärlek o glädje o värme mellan alla mina gamla o nya vänner….övervann allt…precis allt..
Vänner som inte sett varandra på 30-35 år o dessa tårar..Jag var helt utmattad efteråt…men lycklig..
Sen dess har vi haft 3 fester till o hoppas på fler…så till er…Tack…

30..
Till dej….du vet…

31…
Nu har jag kommit till mina slutord…
Det här varit en otroligt påfrestande dag men en fantastisk dag..
Det är inte helt lätt att på print få ner det man känner o vill berätta..utan att det ska bli för ”högdraget” o tungt.
Jag hoppas att ni inte tycker det o att det e okej..som mina barnbarn säger…
Du e tokig o konstig..men ..
Tack för förtroendet Magnus o Tack till en eminent grupp..som jag gillar skarpt..O vi möts igen …Åkte på en underbar konsert förra hösten med Lars Lundberg…..o du finns kvar…smile emoticon..LU.. Kram o Tack…..

Då va det visst min dag att dela med sig av lite tankar om musik. Vet inte när och hur jag ska börja så jag kör bara igång. Om det är fel dag eller om det blir fel på något annat sätt skriker väl nån. Rock on!
Jag är extremt bred i min smak vilket ni kommer att märka. Hoppas jag. Men det är lika bra att börja från cash(inte Johnny då) som en gammal fotbollstränare en gång sa. Och om man ska berätta sin väg in i musiken så ska man göra det från början hur jobbigt det än kan kännas. Mina föräldrar var inga stora musik och kulturmänniskor. Mamma lyssnade på dansband och pappa på Elvis medan våra högtider fylldes med farmors andliga sånger. Pappa brukade fylla i med ett par stänkare innanför västen, samma väst som farmor bar för övrigt… Så kom det sig att mitt första favoritband blev Flamingokvintetten. Gillade speciellt den här nummer 5 på grund av de mäktigt stiliga rosa kostymerna. It´s not much but it´s a start. Som Jimmy Rabbitte skulle ha kunnat sagt.

Okej. Då var vi igång. Men fortfarande kvar i 70-talet. Jag var runt 10 år och sprang mest på fritidsgården i det miljonprogramsområde jag växte upp i. Markbacken heter området och på ”gården” spelades Dancing Queen med ABBA och Daddy Cool med Boney M, M A Numminen spelade live i aulan och jag hade inte hittat in i någon musikstil än. Utanför fritidsgården låg de äldre missbrukarna som påverkade inte fick komma in. Runt om i Markbacken fanns dom, thinner och limsniffarna, haschrökarna och mellanölsgrabbarna. Vid gården, i centrum, i trappuppgångar och i gröngräset i Örnsköldsparken eller på Trängens IP. Nationalteaterns låtar var på något sätt en sorts nationalsånger för oss som bodde här. Identifikation. Varje gång jag hör ”Barn Av Vår Tid” hugger det till i magen och rycker i tårkanalen. Det är vackert och sorgligt på samma gång. Tänker på vänner som gick bort sig. När denna textrad av Ulf Dageby dyker upp slår vemodet och en trasig nostalgi till med full kraft…
”Thinnertrasan vandrar mellan husen.
Thinnertrasan tänder alla ljusen.
Thinnertrasan tar mig.
Till ett annat land.
Där jag kan vara en höghus baby.
Säga till tjejen att, maybe.
Sen kan vi segla på månen tillsammans.
Come on my darling.
Vi glömmer allt annat”

Då klättrar vi över till 80-tal och jag börjar till sist utforska musiken på allvar. Och här blir det komplicerat. Vänner började välja sida även om grupperingarna inte riktigt satt sig. Man skulle vara hårdrockare, rasta, synthare, raggare eller mods. Mitt problem var att jag umgicks med och ingick i flera olika gäng. Det skulle avspegla sig på min musiksmak och mitt sätt att klä mig. Jag vandrade genom tonåren med kluven personlighet och så har det fortsatt.
Så från och med detta inlägg kommer låtvalet svänga från högt till lågt och lågt till högt. Vilket som är vilket får ni själva välja. Men någon röd tråd kan ni glömma.
Många av de jag umgicks med lyssnade på klassisk hårdrock så jag har en sådan ådra i mig även om jag sällan lyssnar på det numer. Mest när jag joggar på löpbandet hemma. Heaven and Hell älskar jag fortfarande. Black Sabbath var bäst med Ronnie James Dio. När jag nämner det för de invigda vill de tjära mig, rulla mig i fjädrar och skicka ut mig ur landet. För Black Sabbath ÄR OZZY för hardcorefolket. Eller har jag några vänner här kanske? Dios korta gästspel i Black Sabbath följdes av hans egna band och plattan Holy Diver som jag köpte och avgudade. Även om alla djävulsreferenser gjorde mig en aning illa till mods. Hey, jag va ju bara 15 då ju. Och fortfarande mörkrädd ibland…smile emoticon
Om en halvtimma kommer nästa låt. En svensk från 1980.

Kampen stod, som alla i min ålder vet, mellan Noice och Gyllene Tider där under 1980 och ett par år framåt. Jag var en klar Noice-kille men köpte och lyssnade faktiskt även på GT. Kanske på grund av mina dansbandsrötter:-) På Åhlens köpte jag mina GT-skivor men la dom emellan de David Bowie-vinyler från reabackarna vid utgången som också inhandlades. Jag ska inte göra någon lång utläggning här. Men ödet skilde verkligen de två banden åt. Heroinmissbruk, död och Livets Ord frälsning hos Noice och ett fullsatt Ullevi för Gyllene Tider i modern tid. Det trodde jag inte då. Som om jag ens funderade över sånt vid den tidpunkten. Men:
Tylösand vs Tunnelbana. 10-0. Åtminstone i överlevnad.

Ni får ha tålamod. Jag måste uppehålla mig en stund i nostalgiträsket för så mycket hände där mellan 1980 och 1985. En explosion av nya intryck och upptäckter. Punken och synthen kom samtidigt till mig. Med ena benet i varje ytterlighet. Då va det jobbigt. Idag är jag bara jäkligt glad över bredden i mitt lyssnande. Ena dagen i då smutsiga förortskällare på väster andra dagen i på ytan vackrare men ibland på insidan lika smutsiga källare i höginkomsttagarnas villor i Adolfsberg och Rynninge.
Den största ungdomssorgen när det kommer till missade konserter var när Ebba Grön och Dag Vag var på gemensam turné 1982(?). Jag hade precis kommit igång med fotbollskarriären. Eller de första stegen togs den viktiga sommaren 1982 då jag gick från pojklagsspelare, via pojklandslaget och till BK Forwards a-lag på ett halvår. Polarna festade hela sommaren och gick på konserten. Min bästa vän dök upp med en fet Thåström-autograf på underarmen å jag bara typ dog ju…. Så avis att det var sjukt störande. Men det var bara att tugga i sig. Men fortfarande sitter taggen i hjärtat.
Jag lyssnade även mycket på KSMB och var däremot på en av mina första riktiga konserter med bandet, utanför matinéfönstret, på Hagagården i Örebro. Första gången längst fram hoppandes lite blygt men ändå entusiastiskt. Även Sham 69 spelades en hel del hemma även om jag inte har en aning om var jag fann dom i den stora villervallan.
Well, det var punken lite snabbt. Den har kommit tillbaka lite då och under livet.
Nästa inlägg går jag över till synthen.
Men först lunch…

Vi var tre vänner som under en sommar ägde världen. Vi kallade oss ”Män av Skugga” där vi satt och drack dåligt rödvin i villorna uppe på Adolfsbergs höjder innan vi tog cyklarna ner mot stan och det drogfria diskoteket Club 700. I våra drömmar erövrade vi de vackra tjejerna vid vår entré vilket kanske hände någon gång när vi kom in annars hamnade vi oftast ute på Våghustorget där vi cirkulerade i väntan på en fest någonstans. Jag hade Peter Pan stövlar på mig, pösiga skidbrallor från 50-60-talet, skitvarma, snygg skjorta, scarf och ibland kajal samt långt hår uppfönat med slingor som skimrade i neonljuset. God damn I was cool.
Lustans Lakejer var våra gudar och jag ville vara basisten Peter Bergstrandh för han var coolast, ville ha hans frisyr och lira bas som han. Jag har alltid velat vara basist av någon underlig anledning. Kanske för att dom ofta va lite mystiska eftersom dom aldrig fick full uppmärksamhet bakom sångare och gitarrister. Än idag kollar jag alltid in basisterna i de band jag går och ser. Lustans Lakejer, Human League, Simple Minds första två mer industriella synthplattor, Duran Durans första och Depeche Mode, Reeperbahn samt faktiskt Spandau Ballets första skiva innan dom blev mjukisballadband var alla band vi spelade på våra förfester.

Fan, en dag går ju så fort. Jag står ju bara och stampar i det gamla. Kommer inte hinna igenom det jag vill. Hade velat berätta så mycket mer om min mörka period som kanske är det som personifierar mig på djupet allra mest. Vänner brukar jävlas med mig om mitt bråddjupa mörker, vemod depp och negativism. Men det är ju bara en sida av min kluvna personlighet jag redan berättat om.
Det får bli några snabba djupledslöpningar här. Lite namedropping from the darkness. The Cure och Robert Smith de deppigas deppigaste husgud som jag började lyssna på i och med ett teveframträdande med låten ”Jumping someone else´s train” från 1979. Favoritskivor är Faith, Pornography och The Top som kom mellan 1981 och 1984. Men jag skulle ju också vilja lägga ut låtar från Sisters of Mercys skiva First, last and always, Kanske någon låt av Siouxsie and the Banshees, massor av Echo and the Bunnyman, The Smith och ett par av The Mission för att nämna några favoriter från den tiden. Men jag har inte tid.
Nästa inlägg efter lite jogging och mat kommer handla om min viktigaste musikperiod i livet. Mitt favoritband alla kategorier som även lett mig in till en kärlek till ett land och hela dess kultur och historia. Ni som känner mig vet ni andra får vänta ett tag. En klassisk cliffhanger alltså… Hehe.

Allting började med att jag stod i en skivbutik vid Våghustorget i Örebro och bläddrade i skivbackarna. I en av backarna fanns U2:s andra album October. Tyckte dom såg häftiga ut där dom poserade med en hamn anande i bakgrunden. Köpte den. Dagen efter gick jag och köpte första skivan Boy och en singel med tre låtar bland annat Out of Control. Från den dagen började jag leva med U2. Tog reda på allting om gruppen. Under flera år var mitt smeknamn bland de närmaste vännerna Bono eftersom dom tyckte att jag liknade honom. Samma frisyr, samma stora näsa och korta ben, men bra mycket sämre röst tyvärr. U2 var min första stora kärlek och jag stod vid deras sida fram till Live Aid då de slog igenom och blev allmän egendom. Fram till dess hade bandet varit rätt anonymt. Jag reagerade så där barnsligt som man kan göra med något man tycker sig ha ensamrätt på. Jag lämnade dom, inte helt, men det blev aldrig som förut.
Men där bakom dök istället folkrockpunkarna The Pogues upp och jag slogs till backen av den energin och det soundet bandet vräkte ut. Om jag bara skulle få ta med en enda skiva av allt jag lyssnar på så skulle det bli ”Rum Sodomy & the Lash”. Den knockade mig totalt liksom ”Red Roses for Me” som kom året innan. Vi är framme vid 1985 nu, det går långsamt framåt, men det här med folkmusik blandat i rocken var liksom det jag letat efter i hela mitt liv utan att veta om det.
Via The Pogues och den galne suputen och frontmannen Shane MacGowan fick jag ingång till landet Irland och dess historia. Jag är galen i Irland och musiken, stämningen, vemodet, regnet, det gröna och ibland karga, människorna. Historien är våldsam men spännande och intressant. Mycket av folkmusiken handlar också om historiska händelser av smärta, avsked, längtan och splittrade familjer. Jag skulle kunna skriva en lång bok i ämnet men vet inte om ni ens orkar läsa hit. Så jag lämnar er med den mest populistiska låten av dom alla. Nästan. Så återkommer jag med ett nytt inlägg om en stund. Inte många timmar kvar nu…smile emoticon

Vet inte om ni funderat över det men inte en enda kvinna har jag lagt ut eller skrivit om hittills. Märkligt att inte en enda betytt något på djupet under uppväxten. Eller visst lyssnade jag på Tant Strul, Siouxsie i The Banshes, Joan Jett kanske nån låt men ingen betydde nått viktigt. Patti Smith kom långt senare och numer lyssnar jag på massor av kvinnor. Låt mig lista ett gäng favoriter:
Anna Von Hausswolf, First Aid Kit, Lisa Miskovsky, Patti Griffin, Emmylou Harris, Dolly Parton, Faith Hill, Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Sharon Shannon, Mary Black, Sinead O´Connor, Courtney Love, Ane Brun, Regina Spector, Frida Hyvönen, Hello Saferide eller Säkert, PJ Harvey, Lykke Li, Veronica Maggio, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Anna Stadling, Lisa Loeb, Elin Ruth och ett gäng band med kvinnlig sångare och frontfigur. Har dessutom säkert glömt ett gäng som jag lyssnar på dessutom.
För er som nu funderar på om jag skriver det här för att få någon sorts klapp på axeln så glöm det. Tyckte bara ett ett inlägg i frågan var mer än värd sin plats här på ”The låt of the day”
Okej?

När jag ändå har chansen så kan jag väl lika bra lägga ut min debut som textförfattare. Fick en fråga om jag kände för att prova att skriva en text till en lokal grupp i Örebro. Alla nya utmaningar är skoj så jag testade. Vill ni lyssna och säga er mening om den så gör gärna det. Även om ni sågar den. Känn er fria:-)

Vänner. Det har varit en rolig dag och tack för visad respons. Det finns förstås så mycket mer att skriva om. Som cajun music, som all country och en massa hård musik. De senaste åren är det just country och allt det som gränsar till det, va kallas det, americana, bluegrass och så vidare, som jag lyssnat mest på ihop med irländsk folkmusikbaserad musik. Pop, rock, punk traditionellt och allt in en mix.
Men jag återvänder alltid till det jag delat med mig av under dagen. Allt finns inom mig och mycket mer. Hörs. Rock on!
Nu har jag en krönika till Nerikes Allehanda att skriva. Man måste ju jobba också…
Tack Magnus Jacobsson!