1:
Hej på er!
Nu börjar mitt dygn här på Låt of the day.
Jag tänkte att ni ska få ta del av lite historia och rötter, och vad som inspirerat mig att låta och skriva som jag gör.
Innan vi börjar tänkte jag bara säga att jag i mesta möjliga mån kommer att göra det via Youtube-klipp. Dels för att det kan vara skojigt med lite annorlunda versioner och videos på en del låtar, dels för att jag själv finner Spotify för segt när det länkas via Facebook.
Alltnog. Vi börjar långt, långt före jag föddes. Jag kan inte påstå att jag gillar det här direkt, men min mormor gjorde ett rejält gäng plattor, sjöng operett på Oscars och spelade revyer på Södra Teatern när det begav sig.
Annars kommer jag inte från något särskilt musikpräglat hem, och mormor Karins plattor hörde jag aldrig förrän hon dog 2004, och jag skulle ljuga om jag påstod att det gjorde mig lycklig.
Men vafan – det här är i alla fall ett av släktens första alster – och någonstans ska man väl börja?

2:
Vi hoppar raskt vidare ett trettiotal år.
Nu är jag född, och jag fick mitt livs största musikupplevelse väldigt tidigt.
Senhösten 1963 var jag två och ett halvt år gammal, vi hade förmodligen precis skaffat TV och Beatles spelade i ett program som hette Drop-In.
Just det här klippet är det första minne jag har överhuvud taget, vilket är lite bisarrt.
Jag minns Beatles tidigare än jag har minnen av mina egna föräldrar.
Från och med den dagen var jag helt torsk på musik. Det här ville jag göra.
Samma jul fick jag låten på singel i julklapp av farfar Hilmer. Han jobbade som konditor på Brautgams i Göteborg, och förstod förmodligen ingenting av vad han ställde till med då.
På gott och ont förändrade han mitt liv för alltid – och jag tycker fortfarande att det här är urtypen för en monumental hitlåt.

3:
Innan jag och min storebror började skolan bodde vi och mamma Mill i princip året runt i ett litet hus på Vindö i Stockholms skärgård.
Det fanns inga andra bofasta barn i trakten och vintrarna bestod av en moder som försökte hålla isär två bröder som ofta var som hund och katt.
Detta ackompanjerades av P3:s melodiradio, som Tage Danielsson introducerat.
Melodiradion borde återupprättas nu när man tjötar samma playlistsmörja dygnet runt.
Sveriges Radio har tillgång både till världens näst största grammofonarkiv, som inte får spelas, och kunniga musikläggare som inte får lägga musik.
Den gamla melodiradion var väldigt mossig. Kalle Jularbo varvades med Thore Skogman, psalmer, tradjazz och schlagers. Men den var fan så mycket mer varierad än dagens skvalradio.
Och det dök det upp guldkorn som den här.
Många år senare gjorde jag en fortsättning på 34:an. Den heter ’Som en psalm’, och är en 13 minuter lång uppgörelse med den vansinniga utförsäljningshysterin i Stockholm. Ni hittar den på mitt album ’Svea Rike Rivjärn’.
Men idag går Per Myrbergs 34:an just till min storebror Lasse Wennberg, som tagit över huset på Vindö och just håller på att lägga tak på vår barndoms ’34:an’
Grattis på födelsedagen Lasse.
Love you bro’!
…och nu tar jag en liten paus. Syns i morgon bitti.

4:
Äh. Vi kör en till.
Den första plattan jag köpte själv var EP:n ’Ready Steady Who’ på NK i Farsta, och jag måste ha varit 5-6 år gammal.
The Who hade allt. Låtar, röj och attityd.
Inte minst hade de Keith Moon, och jag är långtifrån ensam att haft honom som utgångspunkt när jag lärde mig att spela trummor lite senare.
Jag älskar trummisar som spelar som väderkvarnar. Keith Moon var varken den tightaste eller tekniskt mest skickliga trummisen i världshistorien, men det behöver man inte vara när man spelar så speciellt att man skapar en helt egen division.
När jag senare bildade Strindbergs snodde vi så mycket från just The Who att vi nästan gick att betrakta som ett tributeband, trots att vi spelade egna låtar, och om det inte varit för Pete Townshend hade jag nog fortfarande haft kvar Gibson Les Paul-Juniorn från -58, SG-Juniorn från -63, Travis Bean-guran med serienummer 43 och en hel drös andra gitarrer som blev kaffeved.
Men vafan, man lever bara en gång.
Natti natti igen..

5:
God morgon. It’s a beautiful day, och nu tjötar vi vidare.
Det fanns Svenska popband när jag var liten också. Vi bodde i Hagsätra, och hade man tur kunde man få syn på någon i Hep Stars om man var i centrum.
Hep Stars bodde där då. Allihopa tror jag. Säkert i samma lägenhet. Det skulle popbanden göra på den tiden.
Men jag tyckte alltid att Tages var mycket bättre. Deras album ’Studio’ är fortfarande en av de bästa Svenska plattor som gjorts. Sångaren Tommy Blom sprang jag ofta på i mina hoods fram till hans död för något år sedan, och Göran Lagerberg är en av landets absolut vassaste låtskrivare.
Jag gör för det mesta mina låtar i huvudet, utan något instrument. Det blir mindre låst så. Gör jag något catchy ställer jag mig ofta frågan om melodin skulle duga åt Tages.
Ibland tycker jag det. Ibland inte. Men det är alltid bra att lägga ribban högt.

6:
Men de allra största Svenska låtskrivargenierna i min barndom fann man inom schlagermusiken. Bäst och skojigast var Peter Himmelstrand – Svensk musiks ’king of kitsch’ under 60 och 70-talet. Han gjorde enormt mycket mer eller mindre bisarra låtar. Ofta var det svenska texter till utländska hitlåtar, men bäst blev det när han gjorde allting själv.
Ibland låter det som, och är också högst troligt, att han gjorde låtar på kafferasten. Peter Himmelstrand jobbade hela tiden även som journalist på Expressen, och några gånger dök han upp hemma hos oss när jag bodde med hans arbetskamrat Nina Lekander
Peter var en klassisk old school kroniskt kedjerökande journalist/nöjesbohem, men glimten i ögat och kroniskt kedjerökande. Till slut drog han på sig KOL och dog. Men han har gjort låtar som lever vidare. ’Det börjar verka kärlek, banne mig’ är en. Det här är en annan. Notera de snygga tonartshöjningarna. Jag använder mig själv ofta av dem, och säger jag till mina spelkamrater att göra ’en Himmelstrandare’ så vet de vad jag talar om.

7:
Meanwhile, back in the States.
Ingen kan få ord att ligga så bra i munnen som Bob Dylan. Ofta har man ingen aning om vad de handlar om, det bara låter bra och är upp till lyssnaren att tolka.
Sånt gillar jag. Ofta får jag frågan om innebörden i min gamla KSMB-låt ’Sex noll två’. Svaret är att jag försökte göra som Bob Dylan.
’Subterranean Homesick Blues’ tycker jag är en av världens bästa låtar, med sin repetiva ramsa och sitt slarviga spel. När jag producerar skivor händer det ofta att jag snor arrangemanget och svänget. Ni kan hitta det på flera plattor jag varit inblandade i. Lyssna på låtar som Dan Viktors ’Vit & Frisk & Älskad av min mor’, Lars Winnerbäcks ’Idiot’ eller Ola Aurells ’Knarkaren’ så hör ni att de är kärleksfulla plankningar av just den här Bob Dylan-låten.

8:
När jag ändå är inne på den här eran får vi inte glömma att det också var guldåldern för den klassiska franska bimbo-popen.
And I love it.
Här är bara ett exempel. En fantastisk låt, ett lysande arrangemang och en underbart småfalsk och lätt nervös 18-årig France Gall.
Vid en jämförelse kan dagens melodifestival slänga sig i väggen. Det här är musik på riktigt!

9:
Det ser ut att bli en fin sommardag här i Stockholm, och då är det dags för mitt definitiva sommarsoundtrack: Albumet ’Forever Changes’ med Love.
…eller snarare ett av livets bästa musikminnen, som är kopplat till den plattan.
När ’Forever Changes’ var färdiginspelat 1967 imploderade bandet in i drogproblem och strul. Låtskrivaren Arthur Lee pendlade mellan fängelse och missbruk fram till 2001, och under många år var albumet bortglömt.
Till min stora förvåning kom han tillbaks, och för första gången någonsin gjordes några konserter där hela ’Forever Changes’ framfördes.
Premiären var på Södra Teatern.Blås och stråk-arr gjordes med den äran av vännen Gunnar Nordén
Det måste varit en märklig upplevelse för Arthur Lee att köra ett 35 år gammalt album uppbackad av en komplett orkester.
När de spelade albumets avslutningslåt, ’You Set The Scene’ stod jag upp och grät. Ståpäls.
Arthur Lee var lycklig som ett barn. Tre år senare var han borta. Men det gläder mig att både han och jag fick uppleva den där kvällen.
Så här lät det några dagar senare.

10:
Det sägs att de musikaliska preferenserna kommer tidigt. På mig stämmer det i alla fall, för jag återvänder alltid till den musik jag växte upp med. Det här är en av de första singlarna jag ägde. Lite senare upptäckte jag vilken fantastisk låtskrivare och (kanske framför allt) textförfattare Ray Davies var och fortfarande är. Texter med socialt patos och humor.
Ray Davies och Syd Barrett var dessutom de enda britterna i sin generation som struntade i att försöka låta amerikanska, utan sjöng som de talade.
Det är ren kulturskymning att han inte fått Polarpriset för länge sedan.
En dag som denna är det lite metaironiskt att videon till ’Sunny Afternoon’ är inspelad på vintern, i Sverige.

11:
Roy Wood är sorgligt bortglömd och förbisedd, och hans gamla band The Move har varit ett favoritband sedan jag gick i lågstadiet.
Ett bra samlingsalbum med The Move’s singlar är ett måste i en skivsamling.
På den tiden fanns det resurser för popbanden att hyra in blås och stråkar på sina inspelningar, men inte The Move, för allt sånt skötte multiinstrumentalisten Roy Wood själv. På sitt första soloalbum ’Boulders’ spelar han allt, och då snackar vi hela orkestrar, med oboe, valthorn, cello och rubbet.
Den här låten har nog många hört, men alla vet inte vilka som gjort den.
Jag tycker att det är en av de riktigt klassiska singlarna.
Lite senare muterade sig The Move, och blev ELO, men det är en annan historia…

12:
Vi börjar så sakteliga beta oss fram i tiden, men jag vill inte missa det skojiga tillfället att utsätta er för lite musik ni nog aldrig hört förut.
Jag tänker då och då peta in lite konstiga singlar av artister som kanske bara gjorde en platta och sedan försvann.
Jag vet absolut ingenting om Warm Sounds, mer än att singeln kom ut 1968 och att jag älskar den för sitt sound och sitt sväng.
Det mest ironiska med psykedelisk popmusik är att det ofta är pastischerna som är bäst. Det här är ett exempel. Tidigare hade både Frank Zappa och The Fugs gjort satir på psykedelica som var bättre än de som gjorde det på allvar. På 80-talet gjorde XTC underbar psych under pseudonymen Dukes Of Stratosphere.
Humor och distans kanske ger en bättre helhetssyn, vem vet?
Men skitsamma, har ni inte hört den här, och det har ni nog inte, så borde ni göra det.

13:
Musikvärlden är full av udda figurer. Vi som gillar lite mer kinky stuff har en träffpunkt på den kombinerade klubben/hemsidan sunkit.com som är en odyssé i det udda. Sunkit finns även här på Facebook.
Här är ett litet exempel. När jag var i tjugoårsåldern och jobbade på posten så spelade en kompis ett album för mig. Konvolutet var i tyg, och presenterades som tvättäkta. Musiken var helt bisarr, och produktionen var både stor och påkostad. Artisten hette Åke Sandin. Jag skaffade en kasettkopia och spelade den ofta, helt fascinerad av hur någon kunnat bränna så mycket pengar på en så knäpp samling låtar.
Det var först när bolaget Subliminal Sounds återutgav plattan 2002 som jag såg en bild på denne mytiske Åke Sandin.
Jag kände igen honom direkt.
Han brukade sitta och sortera post på samma kontor som jag jobbade.
Jag har säkert gått förbi honom med hans musik i freestylelurarna utan att ha en aning om vem det var.
Synd att jag inte visste det, så jag kunde fått ge honom lite av den uppskattning som han tyvärr aldrig fick.
En del blir kult först efter sin död, och det är tragiskt.
Men hellre det…

14:
I övergången mellan 60/70-tal börjar popmusikens oskuld falna. Partyt börjar få sina offer. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison dör alldeles för unga.
Peter Green i Fleetwood Mac överlevde, men gick in i en evig dimma och har varit mer eller mindre grönsak sedan dess.
Men strax innan han försvann gjorde han ett gäng magiska låtar. ’The Green Manalishi’ är en favorit, men ’Man of the world’ är så naken och uppriktig att jag inte kan lyssna på den utan att få ont i hjärtat. Det är en genomärlig smärta som Peter Green levererar här, och just därför blir smärtan skön i många som lyssnar.
Det är en de finaste sånger jag vet. Så sparsmakat känsligt spelad och hans farväl både till musiken och verkligheten.
Från början var Fleetwood Mac ett renodlat bluesband – men aldrig spelade Peter Green så mycket blues som när han slutade spela blues, om ni förstår hur jag menar…

15:
Socialt uppvaknande, protestmusik, progg.
Kalla’t vad du vill.
Här i Sverige kommer det att prägla Svensk musik under en stor del av 70-talet.
Men jag kommer att välja att gå över pölen för att ge er en bortglömd pärla gjord ett par år tidigare.
Chambers Brothers blandade och gav på alla sätt. Dels var bandet rasblandat och dels geggade man ihop musikstilar på ett sätt som inte hörde till det vanliga.
Deras ’Time Has Come Today´ får kickstarta den epoken, med sin blandning av soul, psychedelica, primalrock, dra-åt-helvete-attityd och fotbollskörer.
Enjoy!

16:
Svensk progg var jag kanske lite för ung för när den dök upp, men jag har alltid gillat de udda fåglarna bäst.
Så efter att ha varit i valet och kvalet mellan Philemon Arthur & The Dung och Gudibrallan stannade valet till slut på Risken Finns.
Jag känner stor gemenskap med Risken Finns och mitt gamla band KSMB. Båda lutade sig på en grundbas av humor och lite blaj, och båda banden behandlades styvrmoderligt och togs inte riktigt på allvar vare sig av media eller kollegor.
Både Risken Finns och KSMB hade dessutom fräckheten att driva med våra respektive genrer, progg och punk, och sånt gör man inte ostraffat.
Man skulle nästan kunna säga att Risken Finns var punk och att KSMB var progg – men jag tror att både Gunnar Danielsson och Ferne, liksom jag själv, trivs bäst med att färdas vid sidan av de upplöjda spåren

17:
Då är vi inne på det första personliga artistmötet, och det kommer flera.
Någon gång, i väldigt unga år, träffade jag på en väldigt speciell person. Han gick omkring och sålde en platta som han hade pressat upp själv.
Jag köpte en. Den kostade tio kronor.
Det var en märklig skiva, indeed, men jag har ingen aning om vart den tog vägen. Förmodligen lånade jag ut den till någon som inte lämnade tillbaks den.
Vad som däremot, många år senare, kom tillbaks var den speciella personen. Han hette och heter fortfarande Kjell Höglund. Vi skulle inte bara komma att spela tillsammans i många år. Han skulle också komma att bli en av mina allra finaste och bästa vänner – och även om han inte klarar att spela längre träffar jag Kjell och hans Sibbis så fort jag har möjlighet.
Vi har haft otroligt mycket skoj tillsammans, och jag har till och med träffat en människa som påstått sig vara den där tjejen som låg i våningen ovanför.
Det finns bara en Kjell Höglund. Han är ett totalt unikum, och en av mina musikaliska höjdpunkter är att ha fått förtroendet att producera hans sista album ’Pandoras Ask’
Att ha sådana vänner är belöningen för ett povert taskspelarliv.
Love you, Kjell!

18:
Samtidigt, i en annan del av Europa, spelar ett annat original in den här übercoola låten.
Kevin Ayers är en artist som jag hoppas någon skriver en fet biografi över någon dag. Jag vet få eller ingen som verkar haft ett så totalt avslappnat förhållande till sin karriär. Kevin Ayers var mannen som gjorde vad som föll honom in.
När han höll på att breaka stort med Soft Machine sålde han sin bas till Jimi Hendrix och drog till Mallorca för att dyka, dricka rödvin och prata omkull damer, ett slackande som blev en huvudsaklig syssla tills han gick bort för tre år sedan. John Cale skrev låten ’Guts’ om Kevin Ayers efter att ha ertappat honom med att lägra hans fru.
Då och då rapade han ur sig en platta. I början var de lysande, sedan blev de mer ojämna. Som tur var smiskade han in en fullträff med sin sista platta ’The Unfairground’.
Vill man lyssna vidare på Kevin Ayers rekommenderar jag alla hans plattor på bolaget Harvest.

19:
Här måste jag flika in lite musik som går under det väldigt diffusa begreppet ’visor’ – en genre som kan innebära i princip vad som helst.
Kanske är det därför jag själv trivs där.
Evert Taube, Cornelis m fl i all ära, men den som alltid rör mig mest när jag hör henne är Barbro Hörberg.
Hon är den svenska artist jag undrar mest över vad hon skulle kunnat åstadkomma om hon hade fått leva vidare. Det får vi aldrig veta, men det hon hann med berör mig så det räcker ändå. Här är en lysande sång av många som hon gjort.

20:
Personliga möten del två.
Det var mycket hårdrock tidigt 70-tal. Men även om jag tyckte Deep Purple var ett grymt bra band och Alice Cooper var fräna apellerade det inte riktigt på mig.
Jag tror det beror på den där superstar-attityden. Att det var så stort avstånd mellan band och publik. Att musikerna hela tiden skulle visa hur tekniskt skickliga de var. Symfonirocken ska vi inte tala om.
Jag har alltid gillat när musik är nära. Inte bli pissad på av någon i spandexbrallor från en fyra meter hög scen.
Så även om det inte direkt är hårdrock får genren representeras av Nazareth. Det beror mest av allt på att jag turnerade en del tillsammans med dem under den period jag spelade bas med Diamond Dogs.
Nazareth var ett gäng trevliga och jordnära skottar som fortfarande kunde leverera, och de behandlade oss i förbandet med respekt – vilket inte är särskilt vanligt i den gudsförgätna kolhåla som kallas Storbritanien.

21:
En del av glamrocken hade jag lättare att ta till mig på den tiden. Den var ju också lite fjantig, och definitivt ingen drömgenre, men utan finlir och gjort för tonåringar som jag.
Totalt prestigelös och osnobbig.
Gary Glitter, för att ta ett provokativt exempel, må stå på en scen eller sitta inne för pedofili – hans finkulturella credfaktor är lika låg nu som då.
Dessutom är det tämligen tidlös musik.
Tänk på det när du ser det här:
Tittar du är Slade ett typiskt 70-tals glamband.
Blundar du är Slade ett svinbra rockband som platsar i vilken epok som helst.

22:
Men det var ändå något slags musikalisk stiltje för mig mellan 60-talet och punken.
Hårdrock- och symfonirockbanden stod och hade sina mantlar och blädderuppvisningar.
Band som Who hade blivit trötta och världsfrånvända.
Skäggiga trummisar gjorde patetiskt sömniga soloplattor.
Proggen var alldeles för ofta besserwissers med ostämda gitarrer.
Och så alla dessa sura jävla tvärflöjtar.
Mitt i detta kom ’Raw Power’ med Iggy & Stooges.
Vilken jävla käftsmäll.
Musik som var livsfarlig på riktigt.
Jag minns att jag tog den här plattan till en klassfest.
Efter tio sekunder av ’Search & Destroy’ åkte den av skivspelaren och ersattes av David Cassidy eller någon gudsförgäten sång av fucking jävla Malta.
Nu är jag inne på mitt tredje ex av den här plattan, medan deras jävla Malta-album samlar mögel på sin givna plats:
Längst bak i den innersta backen på Myrorna i Skärholmen.
Om någon av er läser det här så är det, gudskelov, jag som spelar musik nu.
Skrattar bäst som skrattar sist!

23:
Så blev man så stor så att man fick komma in på ungdomsgården. Där var det konserter ibland. Solen Skiner, Wasa Express, Linus & Wedge, ett rätt kasst hårdrockband med det ännu sämre namnet Tungt Sjukhus, som senare skulle köpa brylcreem och byta namn till Boppers.
Men det som verkligen fäste på mig var Motvind. Äntligen ett proggband som spelade lite rockenroll och hade bra attityd.
Motvind hade låtar som hette Feta Snutar och använde enkronor som plektrum. Stenhårt. Jag började resa runt i Stockholms förorter och se dem så fort jag hade möjlighet.

24:
Sedan blev det, när man hade råd, lite ’riktiga’ konserter.
En av de första var den här, med John Cale på Jarlateatern.
Han var verkligen i sitt ässe då, och hade bland annat med sig Chris Spedding på gitarr.
En riktigt grym konsert, som även sändes på radio – och den här inspelningen måste komma därifrån.
Här besjunger han en infamösa kvällen med Kevin Ayers som jag nämnde tidigare.

25:
Personliga möten del tre:
…men det var ju inte alltid man hade råd att gå på konserter. En gång var det progg-gala i det då kallades Gamla Riksdagshuset, och som numera åter är Riksdagshus. Vad ska en pank tonåring göra?
Jo, han tar en rövare, lånar ett gitarrfodral, försöker gå in bakvägen och lyckas. Yes!
Under kvällen spelade både Motvind och Dom Smutsiga Hundarna kanonkonserter. Men det som var bäst var en nervös Björn Afzelius som premiärspelade låtarna från sin inte ännu släppta andra soloplatta ’För kung och fosterland’ – den bästa han gjorde om ni frågar mig. Bakom sig hade han ett grymt band med bl.a. ’Fjellis’ Fjällström.
Björn Afzelius finns det många åsikter om. Både musiken och personen. Mot mig var han alltid en kalastrevlig, lättsam och skojig snubbe. En gång kom han förbi Kåren i Göteborg när vi spelade där med KSMB. När vi hade pustat ut efter giget upptäckte vi att Affe hade sett (och hjälpt) till så att vårat PA och backline hade blivit utburet och inpackat. Jag har aldrig varit med om det, vare sig förr eller senare.
Sista gången vi sågs var i Båstad. Jag spelade förband på Hoola Bandoola Bands återföreningsturné. Jag hade en Ché Guevara-tröja på mig som Affe gillade. När Hoola spelat klart gav jag honom tröjan som tack för att bra gig. Det återgäldade han genom att bjuda mig och min basist på krogen, med trerättersmiddag och massor av snordyra viner.
Efter middagen sa vi hejdå, hoppas vi syns snart.
Det gjorde vi aldrig.
Men jag minns Björn Afzelius som en som stöttade ett gäng snorungar när vi behövde det som mest, och sånt glömmer man aldrig.

26:
Nu börjar det ta fart ordentligt. Den 5 december 1976 såg jag Dr Feelgood på Konserthuset i Stockholm. Den kvällen förändrade mycket.
Få idag minns att punken inte var någon större revolution rent musikaliskt. Den hade kommit redan innan med pubrocken. Det var den som verkligen tog ner musiken från symfonirockare med mantlar och tema-trippelalbum till enkla treackordslåtar med ett jävla drag.
Dr Feelgood med Wilko Johnson var i en klass för sig själva. De hade just släppt liveplattan ’Stupidity’, och jävlar vilken show de bjöd på.
Ingen på scenen var stilla i en sekund, och i en femtonårig Johansson ramlade kronan ner med insikten att man inte behöver vara så jävla tekniskt duktig för att stå på en scen och ge en publik det de längtat efter.
Före den här konserten behövde man vara duktig.
Efter den här konserten behövde man vara bra.
Två begrepp som ofta blandas ihop.
Dr Feelgood lärde mig att det är en jävla skillnad på att vara duktig och att vara bra.
En aha-upplevelse av gigantiska mått.

27:
Timing är det viktigaste i livet, och när det gäller musik har jag varit begåvad med en grym timing.
1976 skaffade jag helgjobb som moppebud på Postens Expressavdelning i huvudpostkontoret Stockholm 1 på Vasagatan.
Första lönen räckte till en ospecificerad enveckas charterresa till London som jag åkte på över nyår 76-77.
Förstå känslan av att vara 15 år, stentorsk på musik, åka på sin första egna resa, och hamna på ett ställe där det här är på väg att hända.
Fucking jävla jackpot!

28:
Några dagar in i 1977 kom jag hem från London, givetvis med en rejäl packe plattor. Pundet stod i sex kronor någonting då, så allt var snorbilligt där.
Bland annat fick jag med de första singlarna som Stiff gav ut, bland dem fanns Richard Hells debut. Jag har alltid gillat honom bäst i New Yorks s.k. punkscen.
Tyvärr hittar jag inte Stiff-singeln på Youtube, så det får bli albumversionen i stället. Det det spelar egentligen ingen roll, för det är ett grymt bra album.

29:
Även om jag hade lite svårt för de tidiga punkarnas posande och sökta styling så älskade jag musiken. Så här kommer vi att landa i några inlägg.
I Sverige har vi länge varit snabba på att anamma nya saker när det gäller musik. Därför var det ingen sensation att Gröna Lund hade bokat in The Clash på våren 1977, ungefär samtidigt som deras första album släpptes och Topper Headon var pinfärsk som trummis.
Raggarna kände sig utmanade i titeln som ’bad guys’, och var givetvis på plats för att mucka bråk. Ännu värre var det någon månad senare, när Sex Pistols spelade på Glädjehuset. Den holmgången kan nästan betecknas som kravaller.
Efter det kändes det som att raggarna i Stockholm gav upp, och till slut såg man dem knappt alls. Som musiker har jag bara blivit provocerad av raggare i andra städer.
Men det är ganska häftigt att ha sett två så klassiska band in their prime så tätt. Redan när man var där kändes det som att man var och snuddade vid historiens vingslag, och sånt brukar man bara bli varse långt senare.
Hur konserterna lät? Tja, ärligt talat lät både Clash och Pistols ganska illa, men vad spelar det för roll? Jag var i alla fall där för att kunna konstatera det.

30:
Däremot var jag inte i Metronomestudion ungefär vid samma tid som Clash spelade på Grönan. Men min vän Janne Hansson var närvarande som tekniker när den här inspelningen gjordes.
När jag insåg det blev jag avundsjuk.
Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att ha varit en fluga på väggen då. Hela spåret stinker klassisk tagning lång väg. Man kan nästan höra hur luften i studion på Karlbergsvägen dallrar.
När tagningen var slut kan jag slå vad om att det var tyst.
Länge.
Tyst, som när man gjort något som inte går att toppa.
Fred Åkerström är så långt från de vanliga stärkkrage-tolkarna det går att komma. Här har vi en som fattat vad det handlar om, och som gör den definitiva versionen av något som många trodde var uttjatat.
Jag kan inte förstå hur någon törs ge sig på Bellman efter Fred Åkerström.
Det är dömt att misslyckas.
Den här kraften har ingen annan.

31:
Så länge det fanns var mitt vanligaste konsertställe i London The Nashville Room.
En jättefin stor gammal publokal där jag sett massor med konserter.
Jag såg en av Magazines första spelningar där, en tidig upplaga av The Cure, Dire Straits, Killjoys med Kevin Rowland och mycket annat.
Men bäst av allt var en konsert med Elvis Costello när han precis satt ihop The Attractions. Satan i gatan vilket BAND!
Nu är Nashville stängt, och sist jag gick förbi var det en svennebananpub med bingo och karaoke.
Kulturmord!

32:
Dags för en bortglömd pärla igen.
The Gas gjorde två album ’to the sound of one hand clapping’.
Jag vet inte mycket om dem, men den här singeln gillade vi så mycket att vi brukade spela cover på låten ibland med John Lenin

33:
Snart blir det middagspaus, men först den här.
Jag turnerade mycket i Storbritannien med Diamond Dogs för några år sedan. Först var det ett skojigt äventyr, men efter någon sväng blev det bara sunkigt. Efter den fjärde turnén lovade jag mig själv att aldrig mer sätta en fot i den nationen igen.
Jag tänkte låta dem ha sina fuktskadade hus, sitt fjäskande för överklassen och sin jävla mintsås för sig själva.
Ett par veckor senare var jag tvungen att krypa till korset, när jag fått reda på att The Only Ones mot alla odds skulle göra sin första konsert på 27 år, och det måste jag bara se.
Jag åkte dit, såg konserten och åkte hem igen.
Om det var värt det? Absolut.
Jag älskar The Only Ones och Peter Perretts musik.
Jag tror att deras andra album ’Even serpents shine’ är den platta jag spelat absolut flest gånger av alla.
Ett komplett band som har precis allt, och som fler och fler till min glädje börjar upptäcka.
Mest kända är de för låten ’Another Girl, Another Planet’, men det finns så väldigt mycket mer.

34:
Personliga möten del 4:
Nu har vi kommit till perioden runt 80-talet. Jag kommer inte att posta så mycket därifrån, för jag anser det vara det musikaliskt mest ointressanta musikdecenniet. Det mesta lät helt enkelt som bombastisk skit dränkt i reverb. Det finns undantag, men de kommer vi till.
Men däremot träffade jag på en människa som skulle bli en av mina allra bästa vänner och spelkompisar. Det började med att vi sågs på några konserter. Sedan bjöd jag in honom att lägga munspel på en platta vi höll på att göra med KSMB. Strax därpå tog vi med honom som gitarrist i bandet.
Det varade bara en spelning, i Värnamos Folkpark, innan han slutade och prackade på oss en av sina bekanta att ta över gitarrsysslan. Gitarristen som kom hette Guldlars, och han som slutade heter Stefan Sundström. Vi har spelat mycket tillsammans av och till, och levt parallella liv och umgåtts mycket även när vi inte har spelat.
Stefan är den där sortens kompis som man vet att man kommer att följas åt med på ett eller annat sätt tills någon av oss slutar existera, och sådana är trygga att ha.
Här spelar vi tillsammans långt senare.

35:
Tearjerkers.
De kom från Nordirland.
De gjorde den här lysande singeln som ni borde lyssna på.
Det är allt jag vet.
Men det räcker för mig.

36:
Ett av väldigt få band som höll rätt igenom, och kanske till och med var som bäst på 80-talet.
XTC kunde konsten att göra sväng av något kritvitt och att göra hits av avantgardistisk musik.
Lika delar Captain Beefheart och Beatles kan bara inte bli fel.

37:
Soft Boys har nog fler fans nu är när de fanns.
Typ femtio.
Senare har Robyn Hitchcock gjort sig lite av ett kultnamn, och Kimberly Rew har gjort megahits med Katrina & the Waves. Det är lite märkligt att en sån kombo kan bli en sådan kommersiell flopp tillsammans, men The Soft Boys grejade det.
Vid stunder då jag skulle vilja strypa någon är det alltid den här låten som åker på.
Det brukar hjälpa.
För övrigt borde den här låten vara en klassiker.

38:
Efter The Jam startade Paul Weller Style Council.
Jag blev aldrig riktigt vän med det bandet, och den här singeln är undantaget som bekräftar den regeln.
Hösten -83 (har jag för mig) tillbringade jag i Italien. I varje bar fanns en jukebox och i varje jukebox fanns den här singeln.
Här fick han verkligen till det igen, Paul Weller.

39:
En utmärkt bevis på att 80-talet var ett skitdecennie när det gäller musik är att några av de plattor som är outstanding gjordes av gamla stötar.
Lou Reed gjorde sitt bästa album på minst tio år när han släppte ’New York’ – en riktig käftsmäll till album.
I alla fall sett till att det var på 80-talet.
Allting är relativt.
Men Lou Reed var ovanligt bra här.

40:
Nu tänker jag sticka ut hakan, när jag hävdar att när många kritikers stora hatobjekt Tin Machine släppte sitt första album så var det det bästa Bowie varit inblandad i sedan ’Hunky Dory’.
Som sagt, 80-talet var comebackernas, axelvaddarna och de fula frisyrernas decennie.
’Bus Stop’ är inte en sekund för lång, och jag spelade den ibland som cover i samband med att släppte mitt album ’Flum’.

41:
Nu lämnar jag det deprimerande 80-talet och pustar ut.
Jag behöver en mental paus, så jag tar en liten healing med Idha.

42:
Hade jag haft en jukebox hade den här singeln gått att hitta på den översta raden.
Hitlåtar kan vara en frälsning och en förbannelse. Stonecakes ’Tueday Afternoon’ är verkligen en femstjärnig singel i världsklass. Här fick verkligen Stommen och gänget till det.
Det lilla problemet var att bandet inte lät så här annars, vilket resulterade i publikmässig småförvirring och vilsenhet – även om Stonecake alltid varit ett gediget skitbra band.
Men egentligen spelar det ingen roll.
Vilken bra och satan så välgjord låt det här är.
Hatten av!

43:
Dagens första och enda powerballad.
Redd Kross brukar inte låta så här, men ska någon göra en bra powerballad är det dem.
Jag gillar band som förstår tjusningen i både bra ställ, bra sång och bra låtar. Redd Kross has it all.

44:
Personliga möten del 5:
Han har hängt på mina gigs sedan han var en liten knatte. Jag minns faktiskt inte när vi sågs för första gången, men Roger Karlsson är en person och musiker som aldrig slutat växa.
Efter att hans gamla band TukTuk Rally lagt ner tjatade jag och Christian Edgren i Traxtonstudion på Roger att göra en soloplatta. Det fanns inga pengar, men vi fixade ihop bra musiker och smällde in hela albumet på tre dagar.
Jag tycker fortfarande att ’Veckans Babe’ är bland det bästa jag producerat, och äntligen fick jag spela lite väderkvarnstrummor igen
Det var länge sedan nu, men Roger har hela tiden fortsatt och blivit bättre och bättre.

45:
Cotton Mathers ’Kontiki’ är det absolut bästa albumet jag hört på många år. När det kom 1997 hävdade Noel Gallagher i Oasis att det var just det albumet han kämpat för att göra i hela sitt liv.
Jag förstår honom.
För mig är det en platta som har precis allt.
Helgjuten.
Inte ett dåligt spår.
Hade jag skrivit ihop det albumet hade jag kunnat lägga mig och dö lycklig.

46:
Personliga möten del 6
Västerviksfestivalen 2012. Jag ska göra en egen konsert.
Jag har fått en perfekt speltid.
Alla i Slottsruinen vet vem jag är.
Före mig spelar någon snubbe jag aldrig hört talas om.
Perfekt frisparksläge.
Så hasar en människa upp på scenen.
Han gör ett otroligt tafatt och fumligt intryck.
Sedan börjar han sjunga, och 2000 personer tappar hakan.
Ut kommer helt sjuka storys om att mörda katter, sparka gravida i magen, kasta sten på pensionärer, spotta på fula människor och att gifta sig med hästar.
När jag ska gå på efteråt når jag inte fram till publiken.
Alla bara sitter och gapar, undrandes vad i helvete de varit med om.
De hade just mött Ola Aurell
Nu har jag spelat in och producerat två album med honom.
If you can’t beat them – join them.

47:
AVSLUTNING
…och personliga möten del 7
Ultrakåkens festival 1999. Jag och Stefan Sundström var där för att göra ett gig tillsammans. På samma scen som vi ska ett gäng från Umeå spela.
När de spelat klart hade de fått minst ett fan till.
De hette The Facer, och det var ett passande namn, för deras konserter satt alltid som en fet käftsmäll.
Vilket jävla band, och vilken frontfigur i världsklass de hade i Poul Perris.
Den sommaren var jag ute med Stefan, Kjell Höglund, Karin Renberg och Lars Winnerbäck i konstellationen Bland Skurkar, Helgon och Vanligt Folk. Vi och The Facer träffades på många festivaler den sommaren och blev goda vänner. Lite senare lurade jag gitarristen Fredrik Fagerlund att gå med i Diamond Dogs, så blev bussresorna och konserterna med det bandet genast mycket roligare.
Jag har en tradition varje nyår.
Det sista jag lyssnar på är The Facers album ’Go For The Show’, och strax före tolvslaget ringer jag Fredrik och önskar honom gott nytt år.
Därför avslutar jag min dag här med den absolut bästa Svenska singeln genom tiderna enligt mig.
Tack för att jag fick dela musik med er och skriva av mig lite.
Puss på er, var snälla mot varandra och ha en fin sommar!
Johan Johansson

1. Gitarrgudarna som hördes på hitlåtarna från USA… Scotty Moore på Elvis tidiga inspelningar, James Burton och Ricky Nelson, Steve Cropper och Booker T & the M.G.s… Men det var Hank B Marvin i engelska gruppen The Shadows som inspirerade mig att börja spela elgitarr… Han spelade på en röd Fender Stratocastor, använde en Voxförstärkare… Drömmen var en röd Stratocastor med tre mikar, men det blev bara en brun Höfner med två mikar… Och förstärkaren hette Dynacord… Men snart uppgraderades gitarren till en vit Höfner med tre mikar… Det skrevs en handfull instrumentallåtar kring åren 1961-62, som till exempel Silver Function, Lonely Lake, och For Keeps..

2. Under 1962 sker Intensiva studier av den tidens svenska gitarrhjältar på ställen i Stockholm, som Nalen, Kingside, Sunside, Gröna Lund… Hasse Rosen i Violents, Bosse Winberg i Spotnicks, Todde Stoor, Johnny Lundin, m fl… Estetiken var att gitarrer skulle vara ledande och fylla ljudbilden med diskant, rymdklang, ekon… Trummor och bas var underordnade. Basisterna spelade med plektrum, distinkta slingor, trumspelet var ofta mycket enkelt, takthållning med småvirvlar, pukor användes mest som effekter… Det som senare kom att bli det viktiga ”bas/trumpaketet” hade ännu inte utvecklats helt…
I september 1963 blir jag medlem i gruppen Kjell Henning & Four Stars, och den 26 oktober ser jag The Beatles i Kungliga Tennishallen. Min Höfnerplanka byts mot en röd halvakustisk Kay med Bigsbysvaj… En ny musikalisk tid börjar. Popgrupperna från England tar över… Liverpoolsoundet introduceras. Rymdklang och ekoeffekter försvinner… Stämsång och knastertorra gitarrer blir nya stilgrepp… Stones, Kinks, Zombies, Who, Animals… Gitarristerna använde Gibson, Gretsch, Guild, Epiphone, Rickenbacker… Det blev mer blues helt enkelt…

3. Från och med nu (mitten av 60-talet) börjar jakten efter det perfekta ljudet, soundet, grundstenen för tidens musik… En jakt som ska pågå i femtio år. Det var ljudet och musiken som producerades i Abbey Road- och Olympicstudion, med producenter och tekniker som George Martin och Eddie Kramer, som jag idag försöker efterlikna med de nya digitala verktygen… Cirkeln är sluten, kan det tyckas.
Inspirationskällorna är många. Under femtio finns det en stor musikskatt att ösa ur. Folk frågar mig ofta vilken som är min favoritskiva eller favoritartist… Det är omöjligt att svara på. Lättare är det att ta fram de skivor/artister som inspirerat och betytt mycket för ens eget låtskriveri.
Från slutet av 60-talet… Buffalo Springfield Again, gruppens andra LP, är definitivt nummer ett. Tre låtskrivare, tre sångare, tre gitarrister – Neil Young, Stephen Stills, Richie Furray… Tre olika genrer – rock, blues, country…

4. Det nya decenniet börjar med att jag ser Crosby, Stills, Nash och Young på Stockholms konserthus. Kraftfullt. Sedan blir det äntligen dags att införskaffa den första Fendergitarren, som blir en ganska unik Telecaster med Bigsby, som gjordes i några år mellan 1968-70.
Efter en paus på några år tas ny kontakt med Hasse Grapenmark, en basist som var med i gruppen Anders & Nicko runt 1964-66. Ett stort antal demoinspelningar görs som kommer att ligga till grund för flera av de kommande årens skivproduktioner – Din Barndom, Ramlösa Kvarn, Måsarna, och Alternativ Rock… Den röda Kaygitarren är såld sedan 6 år tillbaka och utbytt mot en akustisk Levin. Telecastern och Levinen blir nu arbetsinstrumenten i drygt tio år… Den nya drömmen blir i stället en Gretsch. Både Stills och Young har använt Gretsch under Buffalo Springfieldperioden och spelar även på sådana gitarrer i Konserthuset. Det speciella Gretschsoundet har jag gillat ända sedan George Harrison spelade på tidiga Beatlesspår.
Jag måste ta ett spår till från Buffalo Springfield Again… smile emoticon

5. Efter att ha lyssnat på nästan enbart engelsk musik under stora delar av 60-talet har det nu (i början av 70-talet) skett en förskjutning till amerikansk rock. Samtidigt med Los Angelesbaserade Buffalo Springfield existerade gruppen Moby Grape i San Francisco. Som jag själv skriver i F-Biografin: ”Gruppens unika styrka låg i dess mångsidighet och att samtliga fem medlemmar var bra sångare, intressanta låtskrivare och skickliga instrumentalister. Dessutom hade dom ett fantastiskt scenuppträdande med stark karisma. Och dom hade den smått galne Alexander Skip Spence. Som en total pop- och rockgrupp var dom kompletta, och skivorna dom gjorde mellan åren 1967 och 69 var överlägsna många av deras samtida kollegers alster… Gruppen behärskade dom flesta stilar, rock, soul, blues, country och psykedelia. Jag fångades av det intensiva samspelet mellan basisten Bob Mosley och trummisen Don Stevensen och dom vassa tonerna från dom tre gitarristerna Peter Lewis, Alexander Spence och Jerry Miller, där den sistnämnde lär ha varit en av dom musiker som Eric Clapton inspirerades av. Det som fångade mig var dom fem sångstämmorna. Och detta var flera år innan Crosby Sills & Nash drog i gång. Moby Grape var föregångare inom många genrer. Dom lär ha inspirerat Robert Plant att starta Led Zeppelin. Och på LP:n Grape Jam gästade Al Kooper och Mike Bloomfield och gjorde sina första timslånga jam tillsammans. Något som sedan mynnade ut i deras legendariska Super Sessions.”

6. Vi är på Öland idag… Det är en vacker dag.. Vi spelar på Carlas Cafe nere i Näsby i kväll och i morgon… Avslutning på en närmare två veckor lång turnesväng… Gitarristen Calle Ekerstam har anslutit till bandet efter att ha spelat med Ola Magnell och Staffan Hellstrand tidigare i veckan…. Vi kommer att ha två fina dagar/kvällar här hos Carla och Jonne. Är ni på Öland, besök gärna Carlas Cafe.
Låt oss lyssna på lite mer Moby Grape.

7. Jag brukar inte göra coverlåtar… Endast ett fåtal gånger har jag gjort det på skiva, och ännu färre på konsert… Beach Boys Heroes And Villains och Box Tops The Letter är två som jag har skrivit svenska texter till. Right Before My Eyes med Moby Grape är en låt som jag också gjort svensk text till men hittills inte hunnit att göra något av…

8. Från de tidigare sjuttiotalsåren finns mycket bra musik och många inspiratörer… Brian Wilson i Beach Boys har betytt mycket, liksom hans textskrivande kollega Van Dyke Parks. Efter CBS-åren (1972-74) och skivorna Ramlösa Kvarn, Måsarna Lämnar Gotland och Alternativ Rock’n’Roll Cirkus gjorde jag en paus på några år. Jag citerar från F-Biografin: ”Eftersom jag hade så mycket material över från åren 68-69, som ännu inte hade omarbetats till svenska låtar, så började jag skissa på ett samlingsprojekt kallat Exposure Of A Wistful Sadness – en samling instrumentala versioner av ett 40-tal befintliga sånglåtar. Mycket eko och olika dimensioner, olika taktbyten, starkt påverkad av Van Dyke Parks och hans Song Cycle. Vid den här tiden lyssnade jag mycket på Zappa och Captain Beefheart och blev väldigt påverkad av dem. Det kanske inte märks direkt i min musik, men jag har lärt mig mycket av att lyssna på hur dom arrangerar. Exposure Of A Wistful Sadness väntar fortfarande på att få realiseras.”
Låt oss lyssna på Van Dyke Parks i Lowell Georges underbara Sailin’ Shoes.

9. En av de mest underbara kompositioner jag vet är Brian Wison och Van Dyke Parks vackra Surf’s Up. Tillsammans med Good Vibrations och Heros And Villains är det populärmusikens tre mästerverk från den här tiden.

10. När punken kom i slutet av 70-talet var det framför allt den engelska varianten som gick hem i Sverige… Grupper som Sex Pistols, Clash, Dammed… För mig var det New York-punken med Tom Verlaine, Television, Patti Smith, Velet Undergroud, Lou Reed, Jim Carroll Band… Artister som det lyssnades på inför inspelningen av Komedia En Tripp Nerför Tarschan Boulevard 1978… Och så naturligtvis en stor dos Dylan och dubbelskivan Blonde On Blonde…
Jag fick en timme ledigt / Jag fick min löning rent / Jag fick en kram av nån som sa: Nu ska vi leva extremt…
Öppningsraderna på Komedia framförs än idag med samma känsla som då… Och lär enligt den maratonlista över spelade låtar som finns i F-Biografin vara en av de tre mest spelade sedan 1989…

11. Av geniet Lou Reed har jag hämtat mycket inspiration… Vad det är som inspirerat mig är väl framför allt enkelheten i hans musik och texter… Och hans nedtonade framträdande och sparsamma gester… Men både han liksom gruppen Velvet Underground har jag faktiskt lärt mig att uppskatta mer nu än då de kom… Låten Coney Island Baby inspirerade mig till exempel att skriva En Viskning Från Nasstasja Kinski 1991… Som ni förstår så betyder det amerikanska ordet ’punk’ inte riktigt samma sak som det engelska… smile emoticon

12. Patti Smith är framför allt en poet. Hennes texter uppmärksammade jag i samlingen Babel nån gång på 80-talet… Såg henne live på Cirkus i Stockholm för en del år sedan, innan hon hade blivit riktigt ’folkkär’ i Sverige, och gillade hennes utstrålning på scen och det band hon hade bakom sig med gitarristen Lenny Kaye.

13. Ännu ett nytt decennium och ett nytt skivbolag, Polygram… Jag citerar från F-Biografin: ”Det politiska uppvaknandet för mig, som sker runt 78-79, blir väldigt viktigt. Och det sker av sin egen kraft. Det har inte så mycket att göra med den allmänna opinionen, proggrörelsen, FNL-rörelsen eller vänstervågen. Uppvaknandet sker naturligtvis när jag märker att jag vill och att jag kan skriva texter, kan protestera… Inte för att andra gör det, inte för att det är så man bör förhålla sig, utan för att jag har upptäckt vad det är jag vill säga, vill skriva om… Detta är väldigt viktigt och det kommer att bli viktigare under 80-talet, när jag märker att jag dessutom får kommersiellt genomslag med min text och musik…”
Tre politiska sånger, Jag Kysste Henne Våldsamt, Europa Brinner och Det Är Inte Snön Som Faller, blir mina största framgångar under dessa år.
Under intensivt turnerande mellan 1980 -1983 införskaffas ytterligare några härliga Fendergitarrer, en Jazzmaster, en Jaguar och en elektrisk Fender 12-string. Variationerna blir fler, arrangemangen växlar… Somligt blir pop, annat blir reggae, en del blir country och mot mitten av 80-talet mer elektroniskt…. Ja, vi snackar 80-tal. smile emoticon
Jag nämnde Lowell George tidigare, hans grupp Little Feat inspirerade mig mycket.

Tyvärr måste jag avbryta här, mitt Spotify på min iPad har hängt sig och jag kommer inte åt några låtar… Dessutom står vi på scen kl 20. Men jag har ett tjugotal låtar kvar att presentera. Jag kommer att lägga upp dem i nästa vecka. Hoppas ni har haft en skön musikalisk upplevelse. Hälsningar // Anders F

Prolog
Det första programmet med ”riktiga” sommarpratare sändes i radio redan för 56 år sedan. Idén till programmet kom från den fantastiske Tage Danielsson. ”Det ska vara lätt musik och prat med mening i”, sa han. I tidningen Röster i Radio-TV den 29 juni 1959 stod inför premiären:
Kl. 13.00 Sommar. Lättlyssnat för semesterfolk. Mycket musik, korta praktiska råd och funderingar för sommartiden, väderleksöversikt, fickföljetong och ett litet reselexikon bjuder det nya sommarprogrammet på. Musiken är avpassad för semesteröron. Kåserier och råd ges i små doser. Allt i lagom proportioner för den ljuva semestertiden.
Jag heter Anna Nilsson och är utbildad till både beteendevetare och ridlärare. I dagens sommarprat bjuds det varken på väderöversikt eller reselexikon men jag ska bjuda er på mycket musik, några barndomsminnen, allvarliga händelser, inblick i psykisk ohälsa och tankar om utanförskap. Jag ska faktiskt ge er en del av mitt innersta. Det får bära eller brista. Nu köööör vi!
Here comes the summer – The Undertones (1,45)

1. Underhållning
I vuxen ålder sa en av mina vänner : ”När man känner dig behöver man varken läsa böcker eller gå på bio, för det händer nått med dig hela tiden.” Jag tyckte att det var roligt att höra. Jag var alltså en person som underhöll andra, bara genom att leva. Senare har jag tänkt att det var sorgligt. För om mitt liv verkligen skulle bli en film eller en bok så hade nog ingen velat spela huvudrollen. Storyn innehåller bland annat tre giftemål och lika många skilsmässor, 18 flyttar, flera ridolyckor, två behandlingshem, oräkneliga sjukhusbesök, ett flertal diagnoser och alldeles för många dåliga val. Och jag är bara 44 år än….! Men visst, det har ju varit många bra saker i livet också. Jag har framförallt fått föda min underbara dotter Jonna, som nu är 22 år och på flera sätt min förebild i livet. Innan jag berättar mer vill jag spela låten som precis beskriver vad jag strävat efter i hela mitt liv. Den är idag riktad till var och en av er som tänker läsa detta.
Älska mig – Ainbusk singers (4,16)

2. Från början
Om mitt liv ska liknas vid en bok, borde den börja från början. Jag föddes 1970. Jag växte upp med mamma, pappa och en äldre bror, i ett gult hus brevid stationshuset i Broddbo. Det bodde inte många barn där i byn men vi som fanns började såsmåningom på Åkraskolan. Skolan ligger i Sala och vi tog oss igenom den tiden under begreppet ”Bussbarnen”. Att vara bussbarn innebar framför allt att det sällan gick att leka med sina klasskompisar efter skolan. Till att börja med fick jag därför hålla till godo med två pojkar i byn som var ett år äldre än jag. Det kanske låter som att jag inte var nöjd med det, men så är det inte. Vi hade roligt och alla lekar var spännande. Ni vet det vanliga när man är 7-8 år. Pilbåge, slangbella, brottas, fotboll, palla äpplen, köra lådbil och göra smatter till cykelhjulen. Mille, Sonny och jag. Vi hade roligt. Skolan var också helt ok, jag gillade att vara där. Men minns ni flourtanten? Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Hon var som ett ständigt hot, ingen dag var säker, när som helst kunde hon knacka på dörren. Fröken ropade glatt: Kom in! Men alla vi barn gnällde i kör ”Neeeeeej, floooouuurtaaaanten.” Små vita muggar på en orange bricka. Jag försökte fuska ibland men flourtanten hade ögon som en hök så det gick inte att komma undan. Två minuter. Med tidtagar ur. Varsågod och skölj. Floursköljning var det enda jag verkligen ogillade under mina år på Åkraskolan. Om man räknar bort alla som retades förstås.
Flourtanten – Björn Rosenström (3,16)

3. Olycksfågel
Mitt allra tidigaste minne…. En röd trehjuling med flak, en stentrappa upp till verandan på vårt hus, kanske fem steg. Jag klarade inte att bära trehjulingen men jag lyckades släpa den upp för trappan. Där uppe fanns en liten yta att cykla på men jag fick svänga som en cirkel hela tiden. Jag ville prova om det gick att cykla ner för trappan istället. Jag kände mig modig när jag styrde rakt fram. Det borde gå. Det studsar väldigt. Jag trillar av, gallret längt ner i trappan är rostigt, hakan landar först. Mjölktänderna slås ihop med en smäll i munnen. Det känns som att hela huvudet exploderar. Pappa sågar grenar uppe i ett äppelträd. Mamma är inne, kanske lagar hon mat. Jag ställer mig upp och jag minns att jag skäms för att det blev så fel. Hakan gör ont och jag gråter. Förmodligen var jag en klantig unge, för jag gjorde alltid illa mig. Ställde ofta till det. Provade saker som inte gick. Trehjulingen låg kvar när vi klev in i bilen. Jag minns att min täckjacka var helt blodig. På väg till sjukhuset fick jag ligga i mammas knä, hon höll en handduk mot min haka. Det var ganska mysigt faktiskt. Jag blev sydd och ärret finns kvar. Det var nog då som min skyddsängel förstod att den behövde stanna hos mig.
Send me an angel – Scorpions (4,33)

4. Musikstarten
Min musiksmak är så spretig att Spotify hänger sig när jag loggar in. När jag var yngre var det ett mer smalt fält kring pop men nu tycker jag om nästan ALLT. Varje typ av musik har sina guldkorn tycker jag. Jag ser det som en förmån, en fantastisk gåva att verkligen kunna tycka om så mycket olika. Jag kan höra det vackra i nästan all musik. Lite som att vara bisexuell i musik. Jag kan älska både folkmusik, reggae och hårdrock. Min möjlighet till musik de 10 första levnadsåren begränsade sig dock till mina föräldrars lilla LP-samling och några barnskivor. Jag gillade t.ex. Anita Hegerlands Jag ska måla hela världen lilla mamma. Men jag hade andra favoriter också. Den skiva jag brukade lyssna mest på som barn, var Svenska supvisor. Det är en skiva som spelades in under en fest där Bengt Sändh och Rune Andersson sjunger snapsvisor. Under skivans gång blir de alltmer onyktra. Det skålas och skrattas mycket och språket var nog inte tänkt för barnöron men jag kunde sjunga med i alla visor. Min pappa brukar berätta om ett minne som han har av mig, som jag själv inte minns. Jag hade avslutning på en barnverksamhet som hette Klapp och Klang och skulle sjunga för alla föräldrarna. Jag var väl 4-5 år ungefär. Antagligen glömde jag vad jag egentligen skulle framföra, så jag tog nått jag kunde istället. Det blev följande;
Kiss i sängen och ha det bra – Bengt Sändh & Rune Andersson (1,08)

5. Skogen
Skogen på andra sidan järnvägsspåret var mitt paradis när jag var barn. Där fanns allt jag kunde önska mig. Granar, tallar, stenar, stubbar, mossa, kottar, ja allt. Jag lekte att jag bodde i skogen och jag hittade ofta så fina saker. Jag minns alldeles särskilt en vit slät sten som jag hittade. Stenen var otroligt vacker. Jag låtsades att den var magisk och kunde ta bort gråt. Varje gång jag kände mig ledsen så kunde jag bara lägga den stenen mot ett ögonlock i taget så stoppades alla tårar. Det konstiga var att det faktiskt fungerade. Egentligen förstår jag inte varför jag så ofta var ledsen. Det var kanske som med Knyttet, i berättelsen av Tove Jansson. Han säger; ”Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?” Texten fortsätter: ”Men vem ska trösta Knyttet med att säga: Lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?” För visst är det viktigt att få dela det man tycker om? Och nu menar jag inte att dela det på Facebook, utan på riktigt. Att få dela upplevelser och känslor med någon. Att få berätta och att få vara tillsammans. Som barn täkte jag ofta att jag hörde någon annanstans, att jag tillhörde en annan värld. Kanske den som Judy Garland sjunger om?
Over the rainbow – Judy Garland (2,12)

6. Mellanstadiet
Jag hade kompisar, men jag kände mig ändå ensam på något vis. Jag kände mig annorlunda. Jag tyckte om att vara med djur och kände mig trygg när jag pysslade med dem. Det fanns en ponny i byn som jag brukade rida. Tyvärr blev den sjuk. Hon hette Tintomara men en dag, ja det var föresten den 8 mars 1982, så dog hon. Den dagen, när jag kom dit efter skolan, så fick jag alltså veta att Tintomara hade dött i sin box under förmiddagen. Det var som att allt syre tog slut, jag stod som förstelnad och rummet snurrade. Halsen drogs ihop. Jag ville skrika, springa, slå, men stod bara stilla. Jag var helt tyst. De vuxna sa tröstande ”Men nu slipper hon ju lida i alla fall”. Jag nickade sakta. De berättade att hon fortfarande låg kvar i stallet, sa att jag kunde gå dit om jag ville. Jag gick dit men vågade inte gå in så jag stannade intill stallväggen. Mitt hjärta slog hårt och fötterna var som isbitar när lastbilen kom, den lastbil som skulle hämta Tintomara. En stor karl med smutsiga händer, satt de fast en stålvajer runt det ena bakbenet och vinschade först ut henne från stallet och sedan upp i lastbilen. Hennes huvud liksom guppade när det drogs över kanten på rampen och ett kort ögonblick fick jag för mig att hon levde. Det såg så brutalt ut när hon släpades i gruset, den bilden sitter fast på näthinnan än i dag. Jag var 11 år. Efter den dagen visste jag på riktigt hur döden såg ut och jag tror att en bit av mitt hjärta gick sönder den dagen.
Gråt inte för att jag är död – Eva Dahlgren (2,33)

7. Kapitlet om föräldraskap
Jag är nöjd med min uppväxt men jag tror att många har orimligt höga förväntningar på att de ska kunna se tillbaka på en perfekt uppväxt med två perfekta föräldrar. Vad är egentligen ”en lycklig barndom”? Och är det graden av upplevd lycka i barndomen som bäst avgör en människas livskvalite? En del minns saker som inte var perfekta och använder det som en förklaring eller ursäkt för sitt dåliga mående i vuxen ålder. Jag tror att det är ett fenomen som gått hand i hand med utvecklingen inom psykiatri och terapi. När man började utforska människors psyke mer på djupet började man leta problemets kärna i patientens barndom. Visst påverkas vi av det vi upplever som barn, men frågan är om det behöver finnas kvar som den ”ledningscentral” som sedan styr våra vuxna liv. Det finns alltid fel att hitta, oavsett hur mycket föräldrarna kämpade för att göra rätt. Men jag ska avslöja något nu. Kanske blir ni besvikna. Kanske ville några fortsätta tro. Men ärligt talat, det finns inga perfekta föräldrar och vi kan aldrig begära att våra borde ha varit det heller. Det går faktiskt inte att uppfylla precis alla behov ett barn har. Ingen kan det. När jag själv blev förälder, insåg jag det på allvar. Det är omöjligt att göra rätt hela tiden men de flesta föräldrar är faktiskt ”good enough”. Det är det enda vi kan förvänta oss tycker jag. Det är inte hjälpsamt att hänga upp sig på det man hade velat ha annorlunda. Men hur många har inte skyllt på händelser i sin barndom när något känns jobbigt? Missförstå mig inte nu, självklart finns det många barn som upplevt saker som traumatiserat dem. Jag vet att många har haft det väldigt svårt. Jag försöker alltså inte föringa någons lidande Det är förstås inte ok att barn blir utsatta för olika övergrepp, blir försummade eller hotade. Jag menar bara att själva föreställningen om att barndomen alltid är direkt kopplad till vårt vuxna mående, kan bli ett hinder för att må bra. Det är inte hjälpsamt att använda barndomen som ursäkt för sin offerkofta, åtminståne inte i längden. Det är i alla fall vad jag tror. Just nu.
In the Ghetto – Elvis (2,52)

8. Bipolär sjukdom
Jag fick diagnosen Bipolär sjukdom när jag var 38 år men har haft upprepade depressioner i hela mitt vuxna liv, antagligen redan sedan slutet av högstadiet. Jag har även varit diagnostiserad med både Anorexi, Bulimi och Borderline (Emotionell instabil personlighetsstörning) som är ganska jobbiga psykiska sjukdommar, inte minst för omgivningen. Om bekräftelsenarkoman funnits som diagnos, så hade jag med säkerhet varit diagnostiserad med det också. Vissa människor har en inre trygghet som gör att de vet att de duger som de är, de bekräftar liksom sig själva. För mig och många med mig, blir det aldrig tillräckligt. Jag jagar bekräftelse hela tiden. Måste ha mer och mer. Jag har ofta ansträngt mig för att vara till lags både privat och på jobbet. Jag har försökt vara en som andra tycker om, jag har satt andras behov före mina egna i hopp om att få uppskattning. Detta omättliga behov har tack och lov blivit lindrigare de senaste åren. Jag jagar inte beröm och bekräftelse lika desperat längre. Jag får ibland klagomål över att jag är så överkänslig och att jag överreagerar. Ofta i samband med att jag är upprörd över något som jag faktsikt tycker är fel. Men jag tror inte att det bara är något dåligt att vara känslig. Jag vet inte heller om min känslighet är ett symtom i min sjukdom eller om det är min personlighet. En klok kvinna sa till mig vid ett tillfälle, när jag trodde att jag var på väg in i en depression eftersom jag var så nedstämd; Nej Anna, det här är faktiskt en frisk reaktion på en svår situation! Det kan vara hjälpsamt att hålla i minnet för oss alla tror jag. Alla jobbiga känslor ska inte botas.
Trasig – Kapten röd (4,00)

9. Vad är sjukt?
Det är många som har sagt till mig att jag ska ” rycka upp mig”. De menar inget illa, men ibland har jag blivit ledsen över att inte vara förstådd. Vissa säger till mig ”ja, men livet går ju upp och ner för alla”. Nej, att ha Bipolär sjukdom är inte att ha en dålig dag ibland. Det är inte att vara lite hängig en vecka. Att ha Bipolär sjukdom är för mig att väldigt noga balansera en kombination av mina mediciner mot varandra beroende på årstid och andra omständigheter. Det är att alltid befara att nästa skov kommer snart. Det är att ibland få kämpa för rätten till sjukpenning (som de flesta som är sjuka får göra). Det är att försöka hantera olika tvångstankar. Det är att möta bekanta på Ica eller på stan som förvånat säger till mig ”Men är du fortfarande sjukskriven, du ser ju så pigg ut?” Att ha Bipolär sjukdom är också att ibland vara väldigt kreativ, effektiv och energisk. Att vara superduktig på jobbet och att få beröm av chefen. Att periodvis orka hålla igång dygnet runt. Att ha så mycket energi och så många ideer så att man bara ”måste” möblera om vardagsrummet mitt i natten eller dra igång ett projekt på jobbet. Eller att impulsivt köpa sig ett par hästar. Att i perioder vara galet lycklig. Den känslan är härlig men baksidan är att det i stort sett alltid blir ett bryskt slut på energin, som då ersätts av en depression. Då känns hela hjärnan plötsligt som sirap. Armar och ben blir som bly. Saker jag dragit igång måste avbokas. De enda tankar som rör sig i huvuder handlar om livets meningslöshet och om att vilja ge upp. Då ser varje rep ut som en möjlighet att slippa allt. Så tala inte om för mig att ”det går upp och ner för alla”. Jag har förståelse för att friska människor inte kan veta hur jag mår och jag har aldrig förklarat det här för min omgivning. Först för att jag skämdes och inte förstod att en sjukdom låg bakom mitt mående. Sen för att jag inte tagit mod till mig. Jag tänker verkligen inte börja skylla mina sämre handlingar jag gjort i livet, på sjukdom. Precis som alla andra, får jag lära mig att hantera livet som det är. Jag beklagade mig hos min terapeut en dag, jag gnällde ”Jag vill ju bara bli frisk”. Hon svarade lugnt. ”Ja, det är det ju många som vill”. För mig just då, blev det en väldigt bra tankeställare. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara frisk! Det är snarare relativt få människor på vår jord som är helt friska? Man får göra det bästa av situationen i alla fall. Jag tänker på det nu och försöker leva så bra det går med de förutsättningar jag har. Det är ju så kort tid vi lever, jämfört med hur lång tid vi inte lever, så vi får passa på.
Knockin on heavens door – Bob Dylan (3,25)

10. Högstadiet på Ekebyskolan
I nian sjönk alla mina betyg. Snitt 2,8 fast jag egentligen inte hade svårt för skolarbetet. Jag var t.ex. väldigt duktig i matte. Det var lätt och roligt tyckte jag. Men jag var (för) nyfiken och (för) kreativ så jag började prova andra sätt att räkna. Jag minns t.ex. när jag provade att göra alternativa uppställningar för division, för att det skulle vara mer logiskt, tyckte jag. Jag gillade liksom inte trappan, jag tyckte den var fel. Jag ville visa min ide men läraren sa bara att jag gjorde fel. Då blev jag sur och gick därifrån. Jag provade också att göra om alla siffror till bokstäver. Så A=1, B=2 osv. Följdaktligen blev A+A=B. Jag gjorde egna tal, N-D=J . Jag insåg att systemet hade sina begränsningar. Höga tal blev knepiga i uppställningar men jag tyckte att dessa exprement var mycket roligare än att räkna sida upp och sida ner i boken. En skicklig pedagog hade fångat upp en sådan elev. Men min lärare var alltid irriterad på mig ”Anna, nu sätter du igång och jobbar!”. Så nej, jag hade inte svårt med skolarbetet. Jag hade svårt med lärare! Vi förstod inte varandra. Jag blev alltmer trotsig och jag ifrågasatte saker. Jag protesterade genom att resa mig upp och gå ut ur klassrummet. Jag protesterade genom att sätta mig i fönstret med benen utanför och hota med att hoppa. Jag protesterade genom att sitta kvar utanför klassrummet när de andra gick in. Jag blev ”omöjlig”. Skolans har utvecklats och det är mycket som är bättre nu, men fortfarande finns mer att önska när det gäller vuxnas förhållningssätt och bemötande. Igen, det finns och har alltid funnits bra lärare. Men tyvärr har inte alla eleven turen att få dem. Kanske är skillnaden avgörande för vissa elevers utveckling. Proggruppen Friskt vatten skrev 1979 denna låt som jag fortfarande tycker är aktuell .
Medel under tre – Friskt vatten (4,50)

11. Ugglas konsert i Kärrgruveparken 11 juli 1986
”Parken såg ut som ett slagfält efter Magnus Ugglas premiär”. Det skrev Aftonbladet på förstasidan dagen efter jag varit på mitt livs första konsert. Jag hade min nya jeansjacka på mig och det skulle bli så himla kul. Vi kom tidigt och lyckades få en plats precis framme vid staketet mot scenen. Staketet nådde mig till brösten ungefär. Det blev mer och mer folk och alla trängdes och tryckte på men på utsatt tid kom ingen Magnus Uggla. Istället höll vakterna på att hjälpa de som blivit fastklämda mot staketet. I högtalarna hördes att alla måste backa. B-A-C-K-A !!! Men det blev bara värre. Jag var livrädd. Det var över 4700 ungdomar i lilla Kärrgruveparken i Norberg den kvällen. En kille bakom mig försökte ta stöd med sina armar mot staketet så att jag fick lite andrum mellan hans armar, men han kunde inte hålla emot särskilt länge. Jag trycktes så hårt mot staketet att jag trodde bröstbenet skulle gå av. När det blev min tur att få hjälp av vakterna, kom jag inte loss. De drog mig uppåt men det var tvärstopp. Jag insåg att några knappar från jeansjackan satt intryckta i gallret i staket. Det fanns ingen chans att få loss knapparna i tumultet men tillslut lyckades jag kränga av mig jackan och komma upp. Många blev upplyfta, vissa grät och i högtalarna upprepades hela tiden B-A-C-K-A !!! Jag hade bara några blåmärken men andra blödde. Jag kunde så småningom ta mig runt hela folkmassan och sätta mig mot ett träd längst upp i andra änden av parken. Efter nån timme kunde konserten äntligen börja .
Fula Gubbar – Magnus Uggla (4,17)

12. Ungdomsplats
Mina klasskamrater sökte gymnasieutbildningar och till mig sa Syo-Johnny. ”Hästar, nej det är bara en hobby förstår du, man måste utbilda sig till något riktigt först”. Jag sa bestämt ”Nej tack, jag ska bli ridlärare”. Det fanns en ridlärarutbildning jag ville gå men för att komma in behövde man ett års yrkeserfarenhet. Jag slutade alltså grundskolan och började jobba på ridskola, nej vänta, det var ju inget riktigt jobb, det var en ”ungdomsplats”. Det hette så då. Ni vet sådana arrangemang man kan göra med ungdomar som vägrar gå i skolan men som inte har någon riktig anställning. Jag fick en liten ”lön” på kontot som trots allt var dubbelt så mycket som studiebidraget. Jag var helnöjd och jag arbetade där i ett år. Detta gav mig möjlighet att sedan gå utbildningen och det gav mig en viktig yrkeserfarenhet. Det hade kunnat bli ett fantastiskt år men det var framförallt det här året som jag började gå vilse i livet. Fester!!! Det var så mycket festande!! I början bodde jag kvar i Broddbo och fick skjuts till jobbbet av min pappa men ganska snart flyttade jag in hos en kollega, som bodde i ett hus på ridskolan. Hon var min stora förebild. Jag var överlycklig när jag fick fick bli ”vän” med henne och ganska snart slutade jag nästan att umgås med mina andra vänner. Jag ville vara med ”de vuxna” istället. De i gänget var minst 10-15 år äldreoch jag kallade dem vänner, men jag fick mest hänga med som någon slags maskot, tror jag. Man kan säga att jag levde i ett luftslott. Alkohol och cigaretter blev mina närmsta vänner. Festerna var i alla fall många och långa. Hos kollegan öppnade sig även en ny värld av LP-skivor. Första kärleken tillföll Eva Dahlgren
Allting flyter – Eva Dahlgren (4,43)

Kära kära ni! Jag är rörd att ni vill läsa. Nu är jag halvvägs igenom och tänker fortsätta i samma tempo wink emoticon Vi måste ju ut i det fina vädret snart. Sista halvan blir lite allvarligare…..
13. Hämnden är ljuv
Eller är den verkligen det? Jag ville så länge hämnas på de som i mina tonår svek mig, de som behandlat mig illa och de som utnyttjat min omättliga längtan efter att bli sedd, de som utnyttjat mig för sina egna lustars skull. Jag ville hämnas genom att avslöja dem. Jag ville skipa rättvisa. Men jag har ångrat mig, ska inte utsätta deras familjer för det och egentligen är det i ärlighetens namn, någon annan som varit mest elak. En som har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt. En som dagligen har trakasserat mig med nedvärderande ord, ibland vägrat låta mig äta och t.om. skurit på min kropp. Den personen är jag själv. Nu har jag insett att det finns något större än att hämnas och det är att förlåta….
Förlåt dig själv – Jonas Gardell (1,48)

14. I smyg
Jag läste en så bra mening i någon bok för ett tag sedan. När jag var tonåring hade jag väl inte förstått digniteten av detta råd men OM jag ändå hade följt rådet då, så skulle det antagligen ha besparat mig många dagar av hjärtesorg. Så här lyder detta enkla råd: ”Om ett förhållande måste vara hemligt – avsluta det.”
In my secret life – Leonard Cohen (4,53)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A31TADh49q4s4jm6lGDeIrd

15. Han-som-inte-ska-nämnas-vid-namn
En skämtsam äldre man som jag kände i tonåren, sa ofta ”äter man så växer man”.
Han noterade att jag behövde ta en större storlek på kläderna i provhytten.
”Ja, äter man så växer man” sa han.
När jag åt godis hånskrattade han och sa. ”Ät och väx”.
Jag skrattade inte, jag stoppade fingrarna i halsen.
Nei så tjukk du har blitt – Ole Ivars (3,04)

16. Avdelning 105
Jag var 20 år första gången jag blev inlagd på en psykriatisk avdelning. Jag hade slutat äta och hade svår ångest. Jag var inlagd i några veckor. Permis över dagen på midsommarafton. Sen när jag blivit utskriven bad jag pojkvännen som jag bodde med då, att göra slut. Ja, jag provocerde och övertalade honom. ”Du vill inte ha mig” tjatade jag. ”Jag är för fet” grät jag. ”Hata mig” bad jag. Det gjorde han inte, men han var förstås osäker på hur situationen (jag) skulle hanteras. Han var alltid väldigt snäll. Väldigt tålmodig. Tillslut sa han ändå något litet som jag kunde uppfatta negativt, då stack jag. Självklart var allt hans fel, tyckte jag då.
Dirty leaves – The Bronx (4,25)

17. Skyddsängel
Vi la femöringar på järnvägsspåret när jag var barn. Det var jag och en kompis. Sen satt vi oss i buskarna och väntade på tåget. Det tog sällan lång tid, kanske SJ fungerade annorlunda på 70-talet för vi visste precis när tågen kom. När det hade dundrat förbi sprang vi fram och letade rätt på våra mynt som nu var platta som pannkakor. Nästan inget av trycket syntes längre. Det fascinerade mig lika mycket varje gång. De blev så otroligt släta och tunna. Det här var när jag var runt 8-9 år och jag tyckte inte att det var särskilt farligt att vara vid spåret. Eller jo, egentligen visste jag det. Min morfar hade jobbat vid järnvägen och ofta varnat mig för vinddraget av tåg. Han sa att man kunde sugas med i vinddraget, in under tåget. Jag tyckte det lät konstigt men för säkerhets skull höll jag mig fast i buskarna där vi satt. Jag funderade ibland om det var så det hade gått till när min kattunge dog, eftersom hon hade hittats död bredvid järnvägsspåret. Kanske satt hon i en buske när tåget kom och drogs in av vinddraget. Det gick bra för mig i alla fall, även fast marken skakade under mig när tåget dundrade förbi mot Mora. Jag var inte särskilt rädd om mig, då heller, skulle man kunna säga. Jag tackar min skyddsängel nu.
Järnvägsspår – Lars Winnerbäck (5,28)

18. Skyddsängel igen
Det finns ytterligare en ”järnvägshändelse” som gjort mig helt övertygad om att jag definitivt har en fantastisk skyddsängel. Jag var sexton år och hade stulit sprit ur mina föräldrars skafferi (förlåt mamma och pappa). Max ett par centimeter ur varje flaska vågade jag ta. Det fanns whiskey, Martini, vin, likörer mm. Jag hällde allt i en urdiskad sirapsflaska. Med flaskan innanför tröjan cyklade jag till min kompis som bodde en bra bit upp i skogen. Vi försökte dricka men det smakade så hemskt att vi inte fick i oss särskilt mycket. Vi cyklade sedan till en kille från min klass. Han var ensam hemma. Hans föräldrar hade också någon slags sprit. Alla tre drack oss onyktra och vi fnittrade tillsammans. Så småning om var det dags att åka hem och vi sa glatt hejdå. Det är en stilla sommarnatt och solen har redan börjat gå upp. Jag går med cykeln en bit längs grusvägen och passerar järnvägsövergången. Allt som nyss var så roligt känns med ens ledsamt. Det kluckar om sirapsflaskan som ligger i cykelkorgen. Impulsivt tar jag upp den, skruvar av korken, håller andan och halsar alltihop i ett svep. Det smakar riktig illa. Jag bestämmer mig för att ta en genväg hem, längst järnvägsspåret. Cykeln får stå kvar i diket. Jag tänker att det blir lätt att hitta hem om jag bara följer spåret. Efter en bit får jag syn på någonting på slipersen. Jag tycker att det lyser. Jag ställer mig på alla fyra mitt på spåret. Det luktar tjära. Jag ser något som ser ut som en mask eller larv men som liksom lyser grönt. Jag förstår inte vad det är. Jag ser inte ordentligt. När jag tar upp tingesten så går den liksom sönder. Jag vänder och vrider men det blir smetigt på mina fingrar. Jag förstår inte vad det är. Sen gråter jag. Jag gråter för att jag inte förstår. Jag gråter för att jag är ensam. Jag gråter för att livet är så omöjligt. Det kommer inget tåg just den timmen som jag befinner mig på spåret. Skyddsängeln pustar ut, för den här gången.
The show must go on – Queen (4,37)

19. Komma ut
Jag får ibland frågan ”Hur kom du på att du är…. ja… liksom… att du…gillar tjejer?” Jag brukar svara att jag förmodligen kom på det eftersom jag blev kär i en tjej. Jag brukar fråga tillbaka ”Hur kom du själv på att du gillar, vad du nu gillar??” Det är lite intressant att det verkar vara en självklar fråga att ställa till mig men en fullständigt dum fråga att ställa till en heterosexuell person. Att jag dessutom varit ihop med killar, både före och efter att jag varit i hop med tjejer, kan tydligen förvirra och provocera människor mycket. ”Men vaddå, har du blivit hetero igen? Eller var du inte lesbisk? Är du sån där…med båda..bi? ville du bara testa?” Jag ser själv inget problem i att jag kan bli kär i både tjejer och killar. Jag tror faktiskt att jag bortser från kön på människor när jag blir förtjust i någon. På samma sätt som att jag struntar i längd, skostorlek och hudfärg. Jag söker andra saker. Sunda värderingar, humor, vänlighet och nyfikenhet är egenskaper jag uppskattar. Tyvärr behövs det ju mer än så för att få en relation att fungera i längden. Men ok, när det kommer till utseende så erkänner jag att en kvinnokropp är vackrare än en manskropp. Men man ska ju inte bara gå på utseende…
I am what I am – Gloria Gaynor (3,19)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A6YvK2S9gaCyAHeUCxzXdvb

20. Stockholm Pride
Jag har gått i Stockholm Prides parad, 16 år i rad. Paraden är bara en del av Pridefestivalen som hålls i Stockholm, en vecka varje år. På senare år har även andra städer arrangerat Pridefestivaler. Det tycker jag är bra. En del tror att det inte behövs längre. De säger att ”det är ju så vanligt med bögar och sånt nuförtiden”. Men paraden är också en hyllning till de som gått före oss. Jag är så otroligt tacksam för alla de modiga människor som gått före i kampen mot acceptans. De är mina hjältar. De kämpade på, trots att de var så utsatta. De kämpade inte bara för lika rättigheter utan för att ens få finnas. Fortfarande händer det att homosexuella blir ihjälslagna av homofober i Sverige. Så sent som 1979 klassades homosexuallitet som en sjukdom. För 70 år sedan var det kriminellt att ägna sig åt ”homosexuella handlingar”. Vissa länder i världen har fortfarande dödsstraff för homosexuallitet. I Sverige kan homosexuella gifta sig och ansöka om adoption. Allt fler förstår att alla människor har samma värde. Ändå är det många som inte vågar ”komma ut” t.ex. på jobbet. Många blir förlöjligade och nedvärderade. Många är rädda för att hålla sin partner i handen ute på allmän plats. Därför beskriver många Pridefestivalen som den enda veckan på året som man kan känna sig helt accepterad, om man är inne på festivalområdet vill säga. Att vi måste ha vår festival inhägnad har förstås även med serveringsrättigheterna att göra, men när man år 2011 provade att hålla festivalen helt öppen i Kungsträdgården, visade det sig att delar av allmänheten inte var mogen för detta ännu. Kränkande tillrop, fnissande klungor, viskande och pekande skedde oavbrutet. Jag såg några tonåringar som skrattandes sprang iväg efter att ha kasta grus på två transor, som stod i ett informationstält för att svara på allmänhetens frågor. Poliserna gjorde vad de kunde. De är fantastiska. Ingen på området blev allvaligt fysiskt skadad under veckan men många tårar fälldes. Så kom inte och säg att Prideparaden ”inte behövs”. Varje år görs en särskild Pridelåt inför årets Stockholm Pride. Ofta med budskap om att vi ska få bli respekterade som de vi är. Här kommer årets låt som heter My revolution.
My revolution – Mariette (3,10)

21. Hopp
Min dotters pappa, ville ha Van Morison-låtar på sin begravning. Dessutom ville han ha en blå kista, det var lite av hans humor. Envis var han också. När läkaren gav oss beskedet att hans cancer inte gick att bota, sa han att han ändå tänkte bli frisk. När jag sedan frågade läkaren i enrum, hur prognosen såg ut i tidsperspektiv. Då sa hon att det i bästa fall handlade om 3-6 månader. Från den dagen, levde han i sex mån och 20 dagar. In i det sista hoppades han på att överleva sommaren.
Jag tänker hålla ut – Roffe Wickström (4,53)

22. Ensam
Ensam förälder. Jag hade aldrig kunna föreställa mig tomheten i att inte vara två föräldrar. Jag visste inte att det skulle kännas så skrämmande. Att vi på mitt initiativ skilde oss redan innan Jonna var 4 år och att jag därmed var ensamstående förälder var inte alls så svårt som att vara ensam förälder. Han fanns ju alltid förut, vi delade ansvar och Jonnas boende. Vi var alltid två om skolans utvecklingssamtal, skolavslutningar, ridlägeravslutningar, födelsedagar, julklappar, mm. Vi var två om uppfostran och vi kunde alltid hoppa in i varandras ställe om det behövdes. Nu är jag ensam förälder sedan sex år. Det kommer alltid att finnas dagar då han fattas oss. Saker jag vill prata med honom om. Mest vardagliga saker, som att hjälpa Jonna att välja märke på sommardäcken eller be om föslag till födelsedagspresent. Jag har fått en helt ny respekt för alla som är ensamma föräldrar, somliga ensamma genom hela barnens uppväxt. Vi var iaf två föräldrar de första 16 åren. Jag vet ju människor som mister sin partner, redan när barnen är små. Ni får en stor kram.
Jag saknar dig mindre o mindre – Melissa Horn (4,32)

23. Sista dygnet
Han var den mest omtänksamma person jag har känt. Tiden på sjukhuset frågade han mig och Jonna om vi sovit gott, om vi ätit, hur vi mådde o.s.v. Han älskade sin dotter helt gränslöst. Sista veckan sa han gång på gång att man borde berätta för folk att man tycker om dem. ”Det blir ju inte av att man säger sånt” sa han. Han gled in i djup medvetslöshet medan jag satt bredvid och såg på hans favoritprogram på TV, ”Så ska det låta”. I handen hade han en liten vit nalle som Jonna och jag hade köpt till honom. 16 timmar senare slutade han att andas, fortfarande med nallen i handen. Några minuter innan hade jag tryckt på den röda knappen. En sköterska kom in i rummet. Hon tittade på honom och hon behövde inte säga något, jag visste redan att det höll på att hända nu, eftersom andningen plötsligt hade blivit annorlunda och långsammare. Cecilia hette hon, sköterskan. Jag bad henne stanna kvar i rummet. Det tog inte många minuter. Sen var allt stilla. Alldeles för stilla. Cecilia gick ut ur rummet och jag satt där på hans sängkant och kände mig som den mest ensamma i hela världen. Jag tog upp mobilen för att slå numret till Jonna. Funderade lite om jag skulle ringa hans mamma först. Slog numret till Jonna iallafall men ångrade mig igen. Kanske bättre att vänta tills de kom hit. De skulle vara framme om en timme ungefär. Jag kände mig på något konstigt och förbjudet sätt, arg. Jag ville skrika åt honom. Ring själv och berätta, när du tydligen måste dö innan alla kom hit! Varför ska just jag behöva göra det här? Varför ska jag behöva avgöra om jag ska ringa till din dotter eller din mamma först, för att berätta att du är död?! Ligg inte bara där. Sluta vara så djävla död! Ring själv….! När jag lugnat mig ringde jag Jonna. Sen ringde jag hans mamma. Medan jag väntade på att de andra skulle komma så packade jag hans kläder och saker. Jag var rationell. Jag kopplade bort hans morfinpump. Jag städade undan på sängbordet. Sen kom de andra, mina föräldrar, hans föräldrar och så Jonna. Jonna som skulle fylla 16 om en vecka. Den här låten är särskilt utvald till Jonna av hennes pappa, att spelas på hans begravning.
Have I told you lately that I love you? – Van Morison( 4,20)

24. Känslor
När känslor blir för skrämmande och för outhärdliga, behövs möjligheter att få lämna ifrån sig eller dela med sig till någon annan. En del kan göra det genom att prata med någon. En kompis, en förälder, en lärare eller för all del ett djur. Alla kan någon gång behöva hjälp att kanalisera sina känslor. I bästa fall hittar man en väg som fungerar. Alltså ett funktionellt sätt att hantera känslor. Somliga går i terapi. Somliga använder uttrycksformer som musik, konst, författande m.m. Andra hanterar känslor genom droger, alkohol, tabletter eller andra självskadebeteenden. Jag tycker inte att någon har rätt att sätta sig till doms över vilka vägar som är rätt och fel, med undantag för lagöverträdelser. Jag tror att var och en gör så gott den kan. Jag vet att många tycker att det är helt obegripligt hur man kan svälta sig eller skära sig själv. Men det kan vara livsnödvändigt att göra någonting, innan man lärt sig andra sätt att hantera svåra känslor.
Hurt – Johnny Cash (3,38)

25. KBT
För några år sedan började jag gå i kognitiv beteendeterapi (KBT). I KBT försöker man tillsammans med terapeuten hitta nya sätt att tänka kring problematiska situationer och svåra känslor. Det är mindre fokus på orsaker till det dåliga måendet än i psykodynamisk psykoterapi. Istället lär man sig bli medveten om sina tankar, sina reaktioner och lär sig nya strategier för att hantera sitt mående. Själv har jag haft turen att till slut träffa några riktigt bra terapeuter, psykriatiker och läkare. Även böckerna av Kay Pollak har hjälpt mig mycket. I dag hade jag tänkt att sammanfatta det allra viktigaste av allt jag har lärt mig. Jag har verkligen försökt formulera något, flera gånger, men det var otroligt svårt. Kanske måste jag skriva en hel bok om det istället. Här kommer ändå tre korta meningar som jag tillslut kunde välja ut som de insikter jag tror att jag har haft störst hjälp av.
1. Allt är begripligt, det finns förklaringar till alla beteenden och reaktioner.
2. Starka känslor går över, våga stanna kvar och vänta ut, istället för att försöka bli av med obehagliga känslor.
3. Jag kan hantera det som händer, oavsett vad det är så kommer det att finnas lösningar.
Jag är så tacksam för att jag haft möjligheten att gå i terapi och framförallt för att jag har haft bra terapeuter. Inte till en början men de senaste åren. Men det krävs också att man satsar helhjärtat för att nå resultat. Tack vare min sista terapeut vågade jag till slut lita på att jag inte var ensam. Det är det modigaste jag gjort i hela mitt liv, att våga lita på någon så totalt. Och det är nog som min bästa vän säger; ”Terapi är minsann inget för fegisar”.
Du är inte ensam – Jonas Gardell (4,41)

26. Framtiden
Jag vill inte ge upp. Jag tror att det går att leva ett bra liv där jag kan hantera mina perioder av depressioner och hypomani. Mitt mål är att snart kunna försörja mig själv igen. Under flera år har jag parallellt med terapi arbetat fram en egen 112-bok som jag kallar den. Den är full av goda råd till mig själv och innehåller handlingsplaner för olika ”tillstånd”. Jag har påminnelser och förslag för vad jag ska göra i olika situationer. Det är ju trots allt mitt eget ansvar att vardagen fungerar. Självklart får man be om hjälp när man behöver det, men man har själv (så långt det är möjlig) ansvaret för sitt liv. Den allra viktigaste tanken, när jag mår riktigt dåligt, är något jag såg på Facebook;
”When you feel like giving up, remember why you held on for so long in the first place.”
Då tänker jag på min dotter och får lite krafter igen. Det gäller verkligen att hålla ut när det är tungt och hittills har det ju alltid blivit bättre igen. Precis som när jag var liten kan jag fortfarande få tankar om att jag inte tillhör den här världen. Men det bekymrar mig inte längre. Det gäller att hitta en inställning som stärker istället för att dra ner. Ibland klarar jag det.
Englishman in New York – Sting (4,28)

27. Inställning
Det är inte synd om mig. Länge tyckte jag det, men det är inte synd om mig. Hade någon sagt det till mig för några år sedan, så hade jag nog blivit skitsur. Ingen annan kan övertyga någon om en sådan sak. Bara när man själv inser det, så gör det nytta. Och då gör det stor nytta. Det är inte synd om mig. Nu tänker jag istället att jag, som många andra, har haft en del svårigheter och periodvis är svårt sjuk. Men trots det så finns det väldigt mycket som är bra. Så mycket roligt som jag har gjort. Så mycket jag fortfarande har kvar att uppleva och hur otroligt fina människor jag har omkring mig. Det finns kanske inget mer nedbrytande än att tycka synd om sig själv. Man kan nog bli deprimerad av bara det. Jag trodde att det var tvärtom. Att jag blev deprimerad för att det var synd om mig. Med den inställningen blir det svårt att komma vidare. Nu har jag bestämt mig för att våga ta ansvar för att det liv jag lever blir meningsfullt. Genom att påminna mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag kan göra, så upplever jag allt oftare att jag har det väldigt bra.
”Happiness comes when we stop complaining about the troubles we have and offer thanks for all the troubles we don’t have”.
Det förhållningssättet är något man tränar upp och alla kan lära sig!
Beauty never lies – Bojana (2,59)

Epilog
Nu vill jag tacka er som varit här med mig idag. Detta är en fantastisk grupp. I The Låt Of The Day är alla lika mycket värda, inte bara som en politiskt korrekt klyscha, utan verkligen i handling. Det känner man. Jag passar på att tacka vår Magnus, mannen som gav gruppen liv. Det blev kanske mycket ångest och sjukdom i detta sommarprat men som avslutning ska ni få Tage Danielsson som sjöng detta på revyn Lådan 1966. Texten är en kombination av ironi och sunt förnuft, just det som han var så skicklig på. Tage avled som ni kanske vet p.g.a hudcancer. Passa gärna på att bidra till Cancerfonden genom The Låt Of the Day against Cancer http://www.barncancerfonden.se/1309362444/ och glöm inte att använda solskydd!! Var rädda om er. Krama den ni älskar. Kram och tack för mig.

Depressiva tankar kan kompenseras med kaffe och bullar – Tage Danielsson