1.
Oorganiserad.
Oplanerad.
Ogenomtänkt.
Ostruken.
Oöverlagd.
Onormalt onormal.
Oavsiktlig.
Okammad.
Ostrukturerad.
Nollkollad.
Hur som helst…
Min dag är här.
Frågan är om jag är det?!
Fantastiskt!
Här borde jag ha spelat Here comes the summer av The Undertones men jag skiter i det.
Jag kör på en dag full av….

2.
Anna här.
Liten människa.
I alla fall om vi räknar till kilon och ”centimetrar”.
Borde ha lagt på mig.
Blivit rund.
Så sa alla.
”Puberteten kommer att fixa till henne.”
”Vid första barnet så kommer det.”
”Det kommer med andra barnet.”
”Börja ät onyttigt så löser det sig nog.”
Här sitter jag.
Fortfarande lika liten.
Lika knotig.
Når dit jag ska.
Annars så klättrar jag!
Mår inte dåligt av vare sig brist på höjd eller vikt.
Men satan om jag inte ville se ut som Marilyn Monroe…
Hon hade 6 tår på ena foten.
5 på den andra.
Vem vill inte ha mest?!
Fotsvett…
En genomsnittlig människa producerar ca 2 dl fotsvett/fot och dag.
Mycket!
Man kan bada i det.
Om man nu skulle vilja det…
Det vill inte jag.
För övrigt lider jag av sjuklig rädsla för fötter.

3.
Saker som jag kan fundera på ibland…
I medeltal så ringer 4 personer/dag till Graceland och ber att få prata med Elvis.
Jag skulle också vilja prata med honom.
Förstår ni om han skulle svara…
”Hallå, det är Elvis”.
Gode Gud!
Skulle inte få fram nåt vettigt.
Dock vore det häftigt.
Tänk så nervös jag skulle bli.
Strunt samma.
Ingen skulle tro mig.
Men sablar vilken historia jag skulle kunna bjuda på….

4.
Tänker på uttryck.
Ibland rätt missvisande.
Äta som en fågel…
Mäh!
De äter 50 ggr sin egen kroppsvikt/år.
Allså borde jag äta typ 2100 kg mat per år.
Räkna på det om ni vill…
Typ lika mycket som en medelviktig trubbnoshörning väger.
Skulle aldrig orka det.
Och vem vill äta en noshörning?
Nu orkar jag inte tänka på sånt mer.
Dessutom så är vår tid på jorden värdefullare än så.

5.
Ibland träffar man på en knöl.
En bra.
Ibland en mindre bra.
Ligger raklång.
Doktorn måttar med armarna vitt isär.
Likt en storfiskare som måttar upp sin fångst.
Visar med armarna en skala.
Vitt isär.
Typ
Förstår ingenting…
186cm isär.
”Om det värsta är här…”
Flippar lite med vänsterhandens fingrar.
”Så ligger din prognos typ här…”
Flippar med samma hand några få centimeter ifrån utgångsläget.
Där försvann världen lite.
Istället för herr Läkare såg jag nu Tore.
Tore Skogman.
Rätt otippat att just han skulle dyka upp där och då.
Sanningen slog mig först långt senare.
För övrigt så fångade en man en håkärring på 566kg.
Mannen satt i en kajak.
Att den inte tippade!
Min värld hamnade hur som helst lite på ända…

6.
Tänker på vatten.
Och salt.
Vågor.
Hur vattnet bär kroppen.
När man följer med vågorna och blir som en del av något annat.
Nåt större.
Dock är det nästan alltid väldigt många andra i de där vågorna.
I ringar.
På madrasser.
Solsvettiga och varma.
Men ändå.
Just där.
I den där vågen.
Lekte att jag var en sjöjungfru.
Barn på nytt.
Fri.
Btw.
En gurka innehåller procentuellt mer vatten än Atlanten.
Nu badade jag i Medelhavet och det innehåller garanterat mindre vatten än en gurka.
Jag vet. För en kväll så var det en rätt äcklig typ som vips stod naken i samma våg som jag och innan jag hann undan så hade havet blivit lite saltare…

7.
Vill ofta vara lite drottning….
Eller egentligen kung.
Eller varför inte både och?!
Kung och drottning i mitt eget liv.
Med rätt att styra och ställa.
Med rätt att vara stolt.
Att vara nöjd.
Inte alltid för prestationen…
Men tusan också…
För att viljan finns.
För att jag försöker.
För att jag tar ett steg till.
För att jag vågar.
Att hakan är utsträckt.
För kampen.
Viljan.
Fasiken.
Kanske bara för modet att vara just…
Jag.
Skulle jag nu ha haft ett eget litet kungarike så skulle min nationalsång inte vara lika lång som Greklands.
Den har 158 verser.
Ingen kan lära sig så många utantill.
I alla fall inte jag.
Det skulle ju bli rätt pinsamt om inte ens jag kunde sången…
Min nationalsång skulle vara rätt kort och klatschig.
Nu har jag ju inget eget kungarike men jag har en egen liten verklighet och i den så är den här mannen en form av gud.

8.
Dottern ska baka paj.
Gott.
Det visar sig att vi ska plocka bären också.
Hrm.
I min värld är blåbärsplockning en form av tortyr.
Det händer liksom ingenting.
Bären ser alltid bättre ut på nästa lilla ris.
Jag flyttar mig vidare.
Då ser bären ännu bättre ut vid nästa ris.
Så pågår det.
I oändlighet.
Jag kommer alltid hem med betydligt fler myggbett än blåbär.
Nu hittade jag dessutom en fästing som stolt spatserade på min axel.
Otäcka varelser.
Väldigt många ben.
Måste vara svårt att hålla reda på alla ben.
Jag har liksom nog med två…
Hur som helst så skulle jag vilja bli en sån som kan finna ro i det där bärplockandet.
Ska öva på det.
Har fått för mig att det skulle göra mig gott.
Hittar en till nöjd liten fästing som promenerar omkring på min hud.
Hud.
Huden på en vuxen människa väger ca 2,7 kg.
Nästan dubbelt så mycket som hjärnan.
Hjärnan innehåller typ 100 miljarder nervceller.
Känns som ungefär så många insekter kryper på min kropp just nu.
Dessutom undrar jag om min hjärna verkligen fungerar som den ska.
Hänger liksom inte riktigt med i hur jag tänker.
Borde sluta tänka nu och plocka istället.
Ett till.
One more.
Äh.

9.
Ord.
Tycker om ord.
Det är ju på nåt sätt lite tur eftersom jag arbetar som boktant.
Ingen vet hur många ord det finns.
Fantastiskt.
Ord är liksom som stjärnor.
Oändliga.
Några föds och andra försvinner.
Plussar ett g med ett e och vi har fått ett ord.
En betydelse.
Lägger vi sedan ihop dessa bokstavskombinationer så får vi meningar.
Så häftigt.
Finns 18 ord som börjar på Q i Svenska Akademiens ordlista.
Nu sa jag ju i och för sig precis att ingen vet hur många ord det finns.
Alltså kan vi strunta lite i den där siffran 18.
Världens tjockaste bok är 2,75 meter tjock.
Den är dock inte så stor…
5 cm hög och 4,5 cm bred.
För övrigt har jag inte läst den.
Det är en liten sak som jag också tänker på ibland.
Att jag liksom inte kommer att hinna läsa allt jag skulle vilja.
Då kan jag bli lite sorgsen.

10.
Mitt tillvaro är lite som en bergodalbana.
Det går fort.
Upp.
Ner.
Ner och upp.
Upp och ner.
Loopar lite grand.
Jag tjuter lite av både lycka och skräck.
Jag är väldigt hudlös.
Grinar rätt ofta faktiskt.
Både när jag är glad och ledsen.
Tårar…
Tårvätskan produceras i körtlar som sitter i bindhinnan och tårkörteln i ögonhålans tak.
Finns det tak där?!
Jag ser rätt dåligt.
Typ halvblind.
I alla fall om jag skulle gå utan linser.
Det gör jag inte.
Tur det!
Linser tycker jag är rätt gott.
Men det beror ju faktiskt på vad jag smaksätter dom med.
Tårar är ju salta.
Och det finns en berodalbana som går i 240 km/h.
Fattar ni vilken fart!
Hur häftigt som helst.
Min bergodalbana har i och för sig pågått i snart 43 år.
Det borde slå nån form av bergodalbanerekord.
Borde ringa Guinnessrekordbok om det.
Rekordboken är för övrigt den bok som oftast försvinner ifrån Svenska bibliotek om jag minns rätt.

11.
Trädklättring.
Det är ingenting man pratar om.
Har jag lärt mig.
I alla fall inte när man borde vara medelålders och värdig.
Jag är ju inte så värdig på det sättet.
Jag gör det ibland.
Pratar om det alltså.
Typ nu.
Klättrar gör jag rätt ofta.
Ibland hittar man en själsfrände.
Nån annan som också finner frid.
Ro.
I en trädkrona nånstans.
Sånt är fint.
Både trädkronorna och själsfränder.
För övrigt är jag vuxen så jag får göra som jag vill.
Det är rätt skönt.
Tyvärr så är riktigt schyssta klätterträd väldigt sällsynta.
Man får leta noga.
Fastnade en gång.
Väldigt högt upp.
Det var pinsamt.
Vågade inte ropa efter hjälp.
Tänk om brandkåren skulle måsta tillkallas.
”Liten tant sitter fast i en björk. Ni måste ta stegbilen och fira ner henne…”
Nej.
Sånt går inte för sig.
Satt där tyst i flera timmar.
Hörde familjen ropa i fjärran.
Svarade inte.
I skymningen var hungern större än rädslan.
Då kom jag ner.
Då gick det lätt.
Men det var ett skitträd.
Apropå hunger så har en 70-årig människa under sin livstid satt i sig ca 30 000 kg mat.
Det är typ 6 fullvuxna elefanter.
Jag äter varken elefanter eller trubbnoshörningar.
Märker att jag är kräsen med vad jag äter…
Kanske är därför jag är rätt tunn.

12.
Hur som helst så är jag lite lättare nu.
Ett ärr rikare.
Går på nån form av knivsegg.
Försöker följa med i varje andetag.
Ta hand om varje känsla.
Varje människa.
Varje ord.
Varje penseldrag.
Varje jävla impuls.
Bra eller dålig.
Försöker att inte värdera så hårt.
Ärret är så galet vackert.
Ett tecken på liv.
Att livet är mitt.
Skört.
Starkt.
Fult.
Vackert och ömt.
Fjärilar smakar med sina fötter.
Fint i mina ögon.
Är inte rädd för fjärilsfötter.
De är lätta.
För övrigt så brukar jag säga att de som dött kommer tillbaka till oss i form av den första blå fjärilen om våren.
En vacker tanke.
En tanke som liksom skänker lite tröst.
Möjligtvis en naiv tanke.
En önskedröm.
Men ibland är gränsen mellan dröm och verklighet så satans hårfin.

13.
Ett litet liv.
Eller…
En litet ögonblick ur ett liv.
Som att hitta ett sammanhang i ett endaste andetag.
En vågrörelse utan sitt hav.
En havsvåg ”bryter” när vattendjupet blir mindre än 1/7 av avståndet mellan vågkammarna.
Somliga människor slår man följe med genom livet.
Vare sig de vet om det eller ej.
Är ibland lite av en samlare.
Ska ha varje skiva.
Varje bok.
Lyssnar.
Läser.
Hittar gemensamma nämnare.
Den här mannen.
En gång när jag var 17 år….osv.
Sen fortsätter minnen att explodera som fyrverkerier i min hjärna.
Hur som helst så vill jag bli som hon.
Tanten.
Älskar tanter.
Rent statistiskt räknas man som tant när man har fyllt 60.
Det är skitsnack.
Jag vill vara tant.
Jag vill vara det nu.
NU!
Då är jag det.
För jag är som sagt vuxen.
Då bestämmer man själv.
Amen på det.

14.
En sak som jag önskar mig är ett…
Gitarrskägg.
Helvete.
Jag skulle vara så grymt snygg.
Och liksom lite ball.
Möjligtvis skulle jag också kunna spela lite gitarr.
Kan för mitt liv inte ta en ren ton.
Inte nå runt halsen på en gitarr.
Inte ens på en liten.
Handen börjar krampa.
Lyder inte hjärnan.
Typ som när jag skriver.
Hjärnan säger en sak.
Handen skriver nåt annat.
Men tillbaka till det där skägget.
Skäggiga män har färre bakterier på sin haka än de som är slätrakade.
Det är ett faktum.
Även om somliga rätt tokiga människor säger att det finns bajsbakterier i skägg.
Det är ju i och för sig möjligt.
Det finns ju såna bakterier lite överallt.
Det beror ju på vart man har haft hakan.
Men nu måste jag organisera mig lite…
Hitta tillbaka.
Skägg växer 0,4 mm på ett dygn.
Mitt skägg måste alltså få växa i i drygt 8 månader innan jag når ett någorlunda anständigt gitarrskägg.
Alexander Ebert kan ha världens vackraste skägg.
Och han har en röst som rör mig ända in i benmärgen.
Ända in i min minsta, sköraste lilla atom.

15.
Nu är det dags för ett litet avslut.
Sånt är svårt.
Har funderat en hel del på just sånt.
Sista ord.
För jösses.
Jag vill liksom alltid säga lite till.
Kan aldrig vara tyst.
Är alltid för mycket.
Eller för lite.
Aldrig lagom.
Nu vet jag ju inte om just lagom är nåt att sträva efter.
Tror inte det.
Passar liksom inte mig.
Men…
Tillbaka till ord.
Sista ord.
Påven Alexander VI lär ha sagt
”Wait a minute…”
H.C. Andersen sa tydligen nåt sånt här..
”Don´t ask me how I am! I understand nothing more.”
Marie Antoinette…
”Pardon me, sir. I did not do it on purpose.”
Jag funderar fortfarande på mina.
Förhoppningsvis får jag tänka rätt länge.
För som ni märker så har jag kanske inte alltid koll på vad som kommer över mina läppar.
Saker och ting liksom bara händer.
Och vem är jag att stoppa?!
Orden hittar jag kanske inte just nu.
Men låten.
Den som avslutar min dag här idag.
Den skrevs för länge, länge sen.
Och ibland är livet som en liten saga…
Men bara så att ni vet så tänker jag nu röka en fet cigarr.
Möjligtvis sippa lite på en whiskey.
Bara för att jag kan.
För att jag vill.
För jag är ju faktiskt vuxen….
I alla fall ibland!
Tack.

1): Intro
Vi börjar med TLOTD-klassikern.
Hoppas att allt fungerar…jag är världens mest otekniske och sitter på en dator jag inte är van vid i sommarstugan…
The Undertones ”Here comes the Summer”

2): Inledning och anledning
Jag har alltid älskat bra inledningar.
De där som skapar förväntningar och nyfikenhet.
En bok måste börja bra för att fånga mig. Ni vet, som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus om halsen”.
Jag önskar att jag hade en lika bra, men jag kör bara på så får vi se vart det tar vägen.
Min favoritinledning är från Billie Holidays memoarer ”Lady Sings the Blues”.
Den börjar: “Mamma och pappa var mycket unga när de gifte sig. Pappa var arton, mamma var sexton och jag var tre”.
Sorry, men jag har sökt mig lite bakåt i mitt musiklyssnande, så det blir några äldre grejer i dagens sommarprat – fast det här är den äldsta.
Billie Holiday “He’s funny that way”

3): Jag
Förra året körde jag hela livshistorian. Nästan i alla fall. I år kommer jag nog att hoppa jag vilt mellan ämnen, men en hel del kommer vara från mitt jobb som journalist.
Men vi drar en snabbversion av ”vem är jag”; Född 1958, uppväxt i Järfälla, bodde sedan femton år i Stockholm innan jag träffade Charlotte 1999 och flyttade till Enköping där jag bor nu. Vi har dottern Jonna, 13 år, bor på landet och har hästar, katter, hund, kanin – men mina bonusbarn har flyttat hemifrån.
Jag är journalist på Enköpings-Posten. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som journalist och grafiker, och under tio år var jag nöjeskorrespondent i Stockholm åt koncernen Nya Wermlands-Tidningens tolv tidningar.
Efter flera år med politik som huvudämne är jag numera sportjournalist.
Född 1958…det inte bara låter länge sen, det är länge sen.
Men Everly Brothers (från 1958) håller i evighet:
Everly Brothers: All I have to do is dream

4): Fotboll och limpmackor
Sportjournalist, som sagt. Sporten har alltid funnits i mitt liv. Vi kan väl börja där.
Morfar och mormor bodde i Sundbyberg, på promenadavstånd från Råsunda fotbollsstadion. Jag var dagbarn hos dem när jag var mellan fyra och sju och morfar tog gärna med mig till Råsunda. Norra stå, nedre läktaren, högst upp till vänster – där stod vi. Portföljen packad; varm choklad i termos och limpmackor med kaviar som mormor hade brett.
Djurgården var morfars lag.
Det blev även mitt.
1966 såg vi Djurgården mot AIK.
24.733 andra var också där. Djurgården vann, 1-0.
I pausen spelades, enligt matchprogrammet, bland annat ”Ragatan på Baggensgatan” med Lasse Berghagen och ”Rallar-Kalle” med Jokkmokks-Jokke. Samt den här:
Lovin’ Spoonful ”Do you believe in magic”

5) Schlager
Fast jag ska inte fejka.
På den tiden hade jag inte upptäckt så mycket popmusik. Jag kände igen Beatleslåtar, men kunde inte säga vem som sjöng, om det var John eller Paul.
I stället var det schlagersångare som spelades i melodiradion.
Det var stora tider för textförfattare, som skrev egna texter till engelska och amerikanska hits.
Som den här ”Stadsversionen” av Mando Diaos Frödingtolkning ”Strövtåg i hembygden” – så här i efterhand har den ett styng av nostalgi som jag förstås inte kunde känna då.
Nu har jag lite andra uppdrag ett litet tag. Vi ses och hörs framåt tolvtiden
Jan Malmsjö ”En sång en gång för längesen”

6) En oskuldsfull tid
Sådärja. nu är jag tillbaka.
Var var vi. Jovisst Malmsjö och svenska texter.
Förresten, ärligt talat, visste ni vem som gjorde första inspelningen av ”En sång en gång” kan ni mer än jag. Visst, ”Green green grass of home” hette den, men det var inte Tom Jones eller Johnny Cash eller ens Merle Haggard (som gjort bästa versionen) utan Porter Wagoner.
Nåväl det fanns de som gjorde sina egna låtar.
Nu gör jag en sån där övergång som radiopratare är så bra på. Till mitt liv som nöjesjournalist.
För via Agnetha F, som gjorde ju sin egen musik, kommer vi till ett 60- och 70-tals-fenomen; Peter Himmelstrand.
Och – honom kom jag att arbeta med när jag 1976 kom till Expressens nöjesredaktion och började frilansa för dem.
Alltså, jag vet ju att den här musiken inte är ”hård” eller ”cool” eller själsomvälvande på något vis.
Rätt många undrar kanske vad tusan det är för gammalt smäck gubben hittat. Men om det finns någonstans där mitt resonemang och mina känslor kan gå fram är det i TLOTD.
Det här är ju så oskuldsfullt. Så långt från megalomanin (fint ord, typ storhetsvansinne) som har kommit att prägla så mycket av senare års musik.
Agnetha Fältskog ”Många gånger än”

7) Repris. Då: mästerverk. Nu: utslitna – men fortfarande mästerverk
Innan vi går vidare till min tid som nöjesjournalist tar vi ett da capo från i fjol, fast väljer en annan grupp/låt.
Om det finns någon röd tråd så här i början av ”sommarpratat” är det ändå hur mitt musikintresse växte fram. Och där i början av 70-talet började det hända saker.
De anföll ungefär samtidigt, Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. Den som gett ut senaste albumet var bäst.
I dag känns det märkligt att det finns en första gång då man hörde ”Smoke on the water”-introt, en gång när ”Stairway to heaven” var ett modernt mästerverk och inte en av historiens mest sönderspelade låtar.
I motsats till mycket annat från den här tiden har de här grupperna hållit genom åren. Annat känns otroligt mossigt, men det här är fortfarande lika bra. (och eftersom det var en Black Sabbath-låt i fjol blir det Led Zep idag).
”Physical graffiti” spelade jag sönder både på längden och tvären
Led Zeppelin ”Houses of the holy”

8) Talang
Jo, jag började skriva om musik för Expressen i mitten av 70-talet.
Idag kan jag inte läsa det jag skrev i början utan att rodna. Pinsamt naivt och okunnigt.
Undrar vad de såg i mig som gjorde att de lät mig skriva.
(Nu gör vi en sån där snygg övergång igen.)
Men alla ska ju börja någonstans. Jag medger dock att talangen hos Jeff Lynne och Roy Wood var betydligt mer uppenbar än min:
The Move: ”Tonight”

9) Rätta pressningen
Mitten av 70-talet var det. Jag gick ut gymnasiet, ryckte in i lumpen och hade inte en chans att komma därifrån den dagen då hundra ex av Sex Pistols ”Anarchy in the UK” i svart omslag skulle komma till Gamla Stans Skivhandel. Den chansen skulle aldrig komma tillbaka, visste jag.
Man fick bara köpa ett ex och ingen jag kände hade lust att köpa ett ex åt mig.
Så lyckades jag få min kära mor att åka dit och köpa singeln till mig.
Det låter så absurt…för en singel…för omslaget till singeln till och med…man var väl lite galen…;)
Sex Pistols ”Anarchy in th UK”

10) Kontaktproblem
Jag har sällan känt mig så klantig och skyldig som den eftermiddagen på Roxy.
Stig Vig var en särdeles vänlig själ, men då var han inte glad…
Så här var det:
När skivaffären Pet Sounds öppnade hängde jag där så mycket att jag kom att hoppa in och jobba bakom disken ibland.
Pet Sounds drevs då av Stefan Jacobsson, som fortfarande har butiken (men numera på söder), och av Calle Eklund, bror till skådespelerskan Britt Ekland.
Calles äldre bror Bengt öppnade nattklubb på tisdagar, en klubb som fick namnet Roxy. Han hyrde tisdagskvällarna på klubben Alexandra i Stockholm.
Jag började tidigt videofilma och därför bad Bengt Eklund mig att filma konserten när Dag Vag skulle spela på Roxy.
På eftermiddagen gjorde de sin soundcheck och var nästan klara när jag ställde upp kamera och stativ och skulle testa, men det fanns ju inga lediga eluttag. Inga problem för en som har tagit med en grenkontakt, tänkte jag, och drog ut sladden – varpå allt utom trummorna tystnade.
Mannen vid mixerbordet skrek högt.
Alla inställningar som Dag Vag jobbat med senaste timmen var borta.
Kul…nej, knappast.
Så jag förstår om den gode Stickan inte jublade över min insats. Gissa om jag kände mig liten.
Framåt kvällen blev det musik i alla fall.
Dag Vag:”Musik”

11) En sång – om mig
Jag fortsätter göra som artisterna brukar göra, jag lånar lite av mig själv. Det här skrev jag här i TLOTD när temat var ”The Story of my life”. Fast nu har jag den rätta låten också.
Jag kände Magnus Nygren då han sjöng med Helikoptern, då sålde han singelskivor i Skivfönstret på Norrlandsgatan i Stockholm.
Han lämnade sedermera det egna sjungandet för att lyfta fram andra artister och gör det med särdeles god smak.
Han är förstås också en god TLOTD-medlem.
Magnus upptäckte artister som Jakob Hellman och Lars Winnerbäck. Han har dessutom både upptäckt Kent – då de fortfarande hette Jones & Giftet – och dissat dem.
Han signade också en tidigare sommarpratare, Björn ”Lycklig” Wallgren.
En kväll i tidigt 80-tal stod vi vid en bardisk någonstans i Stockholm, jag och Magnus, jag tror det var på Ritz. Vi pratade länge över en öl eller två eller tre.
Samtalet kom in på tjejer och förhållanden som det så ofta gör när unga män tar en öl eller två eller tre vid en bardisk i Stockholm.
Jag måste ha varit väldigt öppen och ärlig den kvällen för jag berättade tydligen om hur det liksom inte verkade finnas någon därute som det klickade perfekt med. Attraktion – ja. Kärlek – nej.
En tid senare fick jag en demokassett från Helikoptern. Fyra låtar, tror jag det var.
Och känslan när jag hörde första låten var rena knockouten.
Det var en för den tiden typisk Helikopterpoplåt. Den började ”Sedan du var femton har du sökt, efter den rätta. Du har prövat allt och försökt att förstå…”.
Magnus Nygren hade skrivit en låt om det vi hade pratat om vid bardisken. Han hade uppenbarligen druckit färre öl än jag den kvällen.
Han hade skrivit the story of my life (so far, ska man kanske tillägga).
Den heter ”I en dröm”.
Helikoptern: ”I en dröm”

12) Intervjulistan
Logisk har jag aldrig varit. Nu lämnar jag också det kronologiska. Nästa avdelning kan vi väl kalla ”Folk jag mött”, lite om speciella möten i jobbet, spännande människor, udda personligheter osv..
För sisådär 10-15 år sen ombads jag föreläsa om det där med att träffa ”kändisar”. Då gjorde jag en lista på folk jag intervjuat (alltså inte presskonferenser utan personliga möten).
Några är mer kända, andra mindre (Lucy Street? Caramell? Popsie? Ja jösses). Enstaka namn har lagts till senare, ser jag.
Nu är det länge sen jag var i nöjesbranschen, men en del möten är kul minnen. Andra minns jag inte ens.
Så här såg listan ut. Antagligen har jag glömt någon. Alldeles garanterat har de alla glömt att de träffat mig wink emoticon
Johnny Depp, Samuel L Jackson, Phil Lynott, Scarlett Johansson, Johnny Thunders, Cameron Diaz, Elton John, Britney Spears, Harrison Ford, Jackie Chan, Will Smith, Mel Gibson, Rowan Atkinson, Val Kilmer, Christian Slater, Ryan Adams, Marianne Faithfull, Chris Isaak, John Fogerty, Phil Collins, Mel Brooks, Sydney Pollack, Lara Flynn Boyle, Ridley Scott, Kenneth Branagh, Luc Besson, Vinnie Jones, R.E.M., Liv Ullmann, Billy Crystal, Brendan Fraser, Rod Stewart, Anna Lindh, Ingemar Stenmark, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Thommy Berggren, Bo Widerberg, Jarl Kulle, Stikkan Anderson, Max von Sydow, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Lasse Hallström, Ted Gärdestad, Annika Sörenstam, Izabella Scorupco, Peter Stormare, Mikael Persbrandt, Lena Olin, Thorbjörn Fälldin, Thomas Wassberg, Tomas Brolin, Gunde Svan, Lennart Johansson, Scotty Bowman, Kent, Olle Ljungström, Per Gessle, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Eva Dahlgren, Robyn, Victoria Silvstedt, Carola, Gunnar Hellström, Robert Gustafsson, Jan Troell, Sven Wollter, Hasse Alfredson, Michael Nyqvist, Per Oscarsson, Gösta Ekman, Sif Ruud, Regina Lund, Lena Endre, Maud Adams, Viveka Seldahl, Johanna Sällström, Pernilla August, Bibi Andersson, Annalisa Ericson, Sigge Fürst, Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Kar de Mumma, Thorsten Flinck, Joe Labero, Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Guillou, Gudrun Schyman, Thomas Bodström, Anja Pärson, Jan-Ove Waldner, Stig H Johansson, Garbage, Skunk Anansie, Squeeze, A Teens, Ace of Base, Graham Parker, Lloyd Cole, Ron Sexsmith, Neil Finn Meatloaf, Nick Lowe, E-Type, Joey Tempest, Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Blossom Tainton, Efva Attling, Titiyo, Jill Johnson, Lill-Babs, Robert Broberg, Björn Skifs, Paul Hogan, Joel & Ethan Coen, Taylor Hackford, Colin Nutley, Bille August, Emma Thompson, Robert Rodriguez, Krister Henriksson, Tomas von Brömssen, Kjell Bergqvist, Sven Wollter, Stefan Sauk, Richard Hobert, Tomas Alfredson, Rikard Wolff, Peter Haber, Johan Rheborg, Börje Ahlstedt, Jonas Karlsson, Lukas Moodysson, Samuel Fröler, Vilgot Sjöman, Ulf Malmros, Johan Rabaeus, Shanti Roney, Lasse Åberg, Rolf Lassgård, Björn Kjellman, Lena Nyman, Tuva Novotny, Suzanne Reuter, Alexandra Rapaport, Josephine Bornebusch, Marie Richardson, Cornelis Vreeswijk, Christina Schollin, Eva Röse, Amanda Ooms, Olof Thunberg, Grynet Molvig, Örjan Ramberg, Tomas Bolme, Brasse Brännström, Anders Ekborg, Dan Ekborg, Bosse Parnevik, Agneta Sjödin, Sven Melander, Magnus Härenstam, Anders Lundin, Peter Dalle, Johan Ulveson, Bert Karlsson, Lars Molin, Claes Malmberg, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Bob Arno, Per Morberg, Jonas Gardell, Björn Hellberg, Markus Birro, Daniel Majstorovic, Kenny Bräck, Sterophonics, Del Amitri, The Moffats, Walkabouts, The Corrs, East 17, A-ha, Merton Parkas, Baha Men, Wet Wet Wet, Dr Feelgood, Grant Lee Buffalo, Smokie, Fastball, Mavericks, Texas, No Doubt, Travis, Arvingarna, Reeperbahn, Japop (Janne Andersson), Pontus och Amerikanerna, Sweet Chariot, Stonefunkers, Lucy Street, Sator, Popsicle, Jumper, Whale, Docenterna, Köttgrottorna, Nordman, Girlsmen, Hansson de Wolfe United, Supernatural, Blond, Black-Ingvars, Antiloop, Ai, Excellence, Boppers, Herreys, Bo Kaspers, Singer, Adolphson-Falk, Nordman, Atomic Swing, Ainbusk, Brainpool, Pineforest Crunch, Caramell, Balsam Boys, Popsie, Vacuum, Yvonne, Yaki-Da, Katrina Leskanich, Ian Gomm, Tony Banks (Genesis), Ian Anderson (Jethro Tull), Neon Leon, Terry Williams (Rockpile), Dave Edmunds, Francis Rossi, Craig David, Sarah Brightman, Davina, Steve Earle, Shakin’ Stevens, Bill Champlin, Umberto Marcato, Dag Finn, Dennis Locorriere (Dr Hook), Angelique Kidjo, Stephen Jones (Babybird), Lutricia McNeal, Go-Go’s, Blümchen, Tom Nordahl, Rude Kids, Petter, Dr Alban, Papa Dee, Gurra G, Peps Persson, Mats Ronander, Pugh Rogefeldt, Nisse Hellberg, Uno Svenningsson, Staffan Hellstrand, Harpo, Martin (Svensson), Mikael Wiehe, Niklas Hjulström, Nick Borgen, Wille Crafoord Christer Björkman Tomas Andersson Wij Jan Johansen Orup Markoolio Andreas Lundstedt Di Leva Jay-Jay Johansson Peter Svensson (Cardigans) Alexander Bard Stakka Bo Niclas Wahlgren Christer Sandelin Claes af Geijerstam Mauro Scocco Anders Glenmark Eric Gadd Dan Hylander Stig Vig Mendez Andreas Johnson David Shutrick Magnus Carlsson (Weeping Willows) Tommy Nilsson Love Olzon Clas Yngström Niclas Frisk Joakim Niels Eagle-Eye Cherry Mikael Rickfors Richi M Blues Dr Bombay Plura Jonsson Tove Naess Linda Sundblad (Lambrettas) Tess Mattisson Anne-Lie Rydé Leila K Idde Schultz Irma Schultz Rebecka Törnqvist Gladys del Pilar Kayo Cia Berg Charlotte Nilsson Cajsalisa Ejemyr Jenny Öhlund Elin Lanto Nanne Grönwall Hanna Hedlund Sara Isaksson Sophie Zelmani Dede Lopez Dee Demirbag Lisa Miskovsky Emilia Camilla Henemark Monia (Sjöström) Rebecka Facey Pernilla Wahlgren Lili&Susie Therese Grankvist Louise Hoffsten Jennifer Brown Hannah Graaf Magdalena Graaf Emma Andersson Dilba Cajsa-Stina Åkerström Tone Norum Josefin Nilsson Meja Roger Pontare Rockande samen Fredrik Swahn Sylvia Vrethemmar Basse Wickman Red Mitchell Christer Sjögren Thore Skogman Lill Lindfors Christer Nerfont Carola Tommy Körberg Helen Sjöholm Totte Wallin Nisse Landgren Viktoria Tolstoy Svante Thuresson Peter Jöback Olle Adolphson Mikael Samuelson Lasse Berghagen Sofia Källgren Myrra Malmberg Georg Riedel Janne Schaffer Siw Malmkvist Åke Lindman Bryan Singer Wolfgang Petersen Paul Verhoeven Casper Van Dien Susanne Bier Joel Schumacher Natalie Baye Iben Hjejle Barry Sonnenfeld Connie Nielsen Phyllida Law Catherine McCormack John Schlesinger John Badham Frances McDormand Nick Moran Jon Skolmen Lennart Hjulström Olle Sarri Pär Ericson Allan Svensson Charlie Häckner Daniel Alfredson Johan Widerberg Harald Hamrell Jakob Eklund Philip Zandén Josef Fares Fares Fares Kjell-Åke Andersson Emil Forselius Kjell Sundvall Lars-Erik Berenett Gustaf Skarsgård Göran Stangertz Erik Johansson Boman Oscarsson Janne Carlsson Linus Wahlgren Måns Herngren Hannes Holm Ulf Brunnberg Sven Lindberg Bo Brundin Loa Falkman Göran Gillinger Ulf Friberg Niclas Olund Thomas Hanzon Johan H:son Kjellgren Reuben Sallmander Mikael Ekman Stefan Jarl Per Graffman Sara Sommerfeld Ella Lemhagen Cecilia Ljung Fanny Risberg Källa Bie Camilla Lundén Anna-Lena Hemström Emma Sjöberg (Wiklund) Cecilia Frode Alexandra Dahlström Rebecka Liljeberg Ulla Skoog Marie-Louise Ekman Inga Landgré Rebecka Hemse Marika Lagercrantz Helena af Sandeberg Mi Ridell Jessica Olers Helena Bergström Maria Bonnevie Melinda Kinnaman Jenny Lindroth Lina Perned Lina Englund Görel Crona Inday Ba Pia Johansson Elin Klinga Georg Funkquist Björn Gustafson Gunilla Röör Claire Wikholm Gerhard Hoberstorfer Astrid Assefa Lena Nilsson Lars Amble Anita Björk Mathias Henrikson Pontus Gustafsson Tina Leijonberg Malena Laszlo Petra Nielsen Karl Dyall Sharon Dyall Bertil Norström Gaby Stenberg Åsa Bergh Jan Rippe Peter Rangmar Claes Eriksson Lizette Pålsson Jessica Zandén Alice Bah Maria Lundquist Henrik Ståhl Anna Järphammar Ing-Marie Carlsson Bertram Heribertson Claes Månsson Lakke Magnusson Anna Pettersson Linus Tunström Birgitte Söndergaard Anki Lidén Kim Sulocki Johanna Westman Annika Jankell Sofia Eriksson Stina Rautelin Mona Malm Nina Gunke Ingvar Hirdwall Lena Söderblom Ann-Sofie Rase Sanna Bråding Tilde De Paula Josefine Sundström Ebba Hultkvist Vendela Kirsebom Isabell Sollman Ronny Eriksson Felix Herngren Bosse Larsson Henrik Schyffert Tomas Tivemark Paolo Roberto Sven-Åke ”Snoken” Gustafsson Martin Timell, P O Enquist Klas Östergren Nick Hornby.
Vi tar någon ur den högen på måfå. Jag tänkte först ta Rockande Samen, men …nej. Det blir den här i stället. Lysande bortglömd pop.:
Popsicle: ”Please don’t ask”

13) Isaaks intervju-konsert
“Vem var mest minnesvärd?” frågade Per Olof Tellegård, apropå intervjuat-listan.
Svår fråga.
Ofta är intervjuer oändligt torra och fåniga.
När den intervjuade pratar som om han läste ur en bok eller en säljpamflett och den som intervjuar – jag – inte grejar att få honom eller henne att prata spontant.
Alltför ofta blir det samma gamla frågor och samma gamla svar.
Men det finns ju undantag.
De där man minns.
Roligast var Chris Isaak.
Har aldrig garvat så mycket under en intervju. Han hade dessutom med sig gitarren och en tamburinkomparkompis och åtminstone tre gånger, eller om det var fyra, bröt mr Isaak ut i en passande sång – och drog verkligen hela låten – med bara den ensamme reportern som publik.
Så gjorde han med alla oss fem-sex journalister som fått en halvtimme var den dagen. Imponerande.
Så det blir mitt svar till dig, Per Olof: Chris Isaak
Chris Isaak: Best I ever had

14) Reta inte fel kille…
Som fotbollsspelare var Vinnie Jones hårdast av de hårda.
Alldeles otroligt mycket för hård, om vi ska vara ärliga. Det finns, egentligen, inget försvar för att bete sig som han gjorde på en fotbollsplan ibland.
Fast på något vis var han ändå en ärlig buse. Buse, förvisso, men med någon sorts ärlighetskodex ändå.
När den karriären var över fick han en del filmroller, alla som stenhård brottsling, en typisk ”thug”.
Det var en sån roll, jag tror det var ”Lock, stock and two smoking barrels”, han kom till Stockholm för att prata om.
Han satt i träningsoverall i soffan, jag i fåtöljen intill och vi hade bandspelaren på armstödet mellan oss.
Snacket flöt på som vanligt om filmen och sedan kom vi in på fotboll, förstås. Efter lite standardberömmande – ni anar inte hur mycket bekräftelsebehov väldigt många så kallade stjärnor av olika slag har – vågade jag mig på att ifrågasätta hur han var som fotbollsspelare.
Det skulle jag inte ha gjort.
Han blev kanske lite irriterad när jag frågade om han visste hur många han skadat och vad han kände för det, men han skämtade bort det.
Fast när jag påpekade att det inte var främst hans förmåga att behandla bollen som gett honom framgångarna blixtrade det till i ögonen. Han satte sig upp, viftade (råkade, tror jag) ner bandspelaren på golvet och stirrade mig i ögonen från typ två decimeter och skällde ut mig.
”Now, you listen here, I’ve won…”.
Han reste sig inte upp och gick, men under resterande tid av intervjun blev det bara menlösa frågor om filmen och kortkorta svar.
Vi kan väl säga så här: Jag är glad att vi aldrig möttes på fotbollsplanen.
Inte riktigt nån låt, men den är rätt kul i alla fall:

Nu tar jag en paus. Andra uppdrag väntar. Åter vid 16.30, tror jag. Här är beviset på att det kan gå tokigt ibland:
15) Här blev det fle
Nästan alltid i möten med artister är det trevliga snack, båda parter har samma intresse och det är inga konstigheter.
Fast en gång blev det väldigt fel.
Året var 1998. Jag skulle då leverera veckans textpaket på onsdagskvällen för att tidningarna skulle ha det på torsdagen och kunna ha i fredags- och lärdagstidningarna.
Detta var en onsdag. Jag hade en intervju inplanerad, skulle till skivbolaget och träffa någon – vem minns jag inte i dag – och därefter iväg på fotbollsmatch och kunde sedan skriva senare på kvällen och hinna leverera i tid.
På väg till skivbolaget ringde de därifrån och sa att intervjun var inställd. Jaha? Och vad skulle jag då skriva om? Det var bara någon timme eller två till fotbollsmatchen.
”Men du, The Soundtrack Of Our Lives ska ju spela på Hultsfred nästa vecka, vill du snacka med Ebbot om det kanske”, undrade skivbolaget.
TSOOL har aldrig varit några favoriter hos mig, men okej då, det var inte läge att vara krävande, jag tog vad som bjöds.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag hade noll koll på Ebbot och kompani, men hoppades att han skulle bjuda på nåt kul jag kunde använda i artikeln.
Jomenvisst, sörru…
Han ringde upp och blev uppenbarligen sur för att jag inget visste. Han ljög så att tungan antagligen blödde, men det fattade inte jag.
”Det är sjunde gången vi spelar på Hultsfred, förra året blablabla och då hade vi en gästartist som blabla”.
Jag noterade och skrev ihop något baserat på det han sagt och skickade iväg utan att kolla. En halvtimme till deadline – jättelugnt…till dagen efter då tack och lov den mer TSOOL-kunnige redigeraren Erik Pettersson ringde mig från Enköpings-Posten (som var en av de tolv tidningar som fick texten) och undrade vad jag hade skickat ut för galenskaper.
Jag hann stoppa artikeln. Den kom aldrig i tryck.
På sätt och vis förstår jag Ebbot. Nog kan artister kräva att den som intervjuar gjort sitt hemarbete och kan något om den han pratar med. Det tycker jag med.
The Soundtrack Of Our Lives “What’s your story?”

16) Tänt var det här
Av allt jag såg på Hultsfred genom åren står Rammstein 1997 ut som extra speciellt.
De spelade inte ens på största scenen och var relativt okända. Jag hade inga planer alls utan strosade runt som man gör på festivaler och stannade där strax innan de skulle börja.
I dag ska jag ha löjligt bra betalt för att åka på någon större festival, en annan generation har tagit över, men känslan att bara kunna gå runt och välja vad man vill se, att alltid ha något bra inom några minuters promenad, den bär jag gärna med mig.
Visst ja, Rammstein. Där stod jag, undrade vad ett tyskt band kunde tänkas göra. Jag vet inte vad jag väntade mig, men inte detta. Påtända sångare har man ju hört talas om, men det här var något annat.
Och bra lät det också.
Fast när det började brinna i scenbygget, då var det mer än vad som var planerat.
Rammstein på Hultsfred 1997.

17a) Ett möte på Fijiöarna
Vi gör en liten avstickare här. En story jag gärna vill berätta. Ganska lång, men häng med om ni orkar. Annars ses vi om några inlägg wink emoticon

Så. In på lite mörkare marker.
Jag har läst så många fantastiskt öppenhjärtiga berättelser från er tidigare sommarpratare och jag har ju liksom levt världens lyckligaste liv, aldrig råkat ut för några tragedier, aldrig hamnat i ett liv jag velat från.
Det är jag oerhört glad och tacksam för.
Men, som sagt, det som hände mig en sommar för omkring 25 år sedan vill jag gärna berätta.
Alltså, jag påstår inte att jag kan förstå känslorna hos dem som utsatts för övergrepp, det gör jag verkligen inte.
Men jag fick ändå en liten, liten inblick i hur det kan vara en natt i utkanterna av Fijiöarnas huvudstad Suva.
Där var jag, långt, mycket långt, hemifrån på jorden-runt-resa på egen hand. Reser man ensam träffar man fler, det är min erfarenhet. Och för att träffa människor måste man vara öppen. Reserverad är säkrare, men inte lika roligt.
När jag började prata med de två fijianska kvinnorna i hotellets reception och de ville att jag skulle följa med ut på någon klubb – då visste jag att jag skulle få betala entré och dricka för oss alla tre. Okej, det priset kunde det vara värt.
De sa att de bodde i närheten och att träffa ortsbefolkningen är bland det viktigaste och roligaste med att resa. Visst, de såg rätt bra ut, men mest var jag ute efter att komma bort från turiststråken, faktiskt.
Jane var den av kvinnorna som liksom kändes närmast.
På nattklubben träffade vi hennes bror, Terry, han presenterades som ”Fotomodell som just kommit hem från Australien”. Lite gayvibbar hade han onekligen, men det var inget jag tänkte mer på. Då.
Efter några timmars dansande, mest med Jane, fortsatte vi i taxi till ett litet hus i stadens utkanter.
Jag var dryga 30, de någonstans runt 25.
Jane och Terry bodde hemma hos sina föräldrar, pappan hälsade mig välkommen.
Vi tog en öl eller två på uteplatsen. Jag och Jane dansade lite.
Vid midnatt gick jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
Men vi tar en låt emellan
The Cure ”Boys don’t cry”

17 b) Ett uppvaknande
Jag är alltså i en liten enplansvilla just utanför staden Suva på Fijiöarna. Huset har inte svensk villastandard, men nästan.
Där har vi tagit en öl eller två på uteplatsen, jag och mina nyfunna vänner.
Vid midnatt går jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
När jag kommer tillbaka är det bara Terry kvar.
– Var är Jane och tjejerna?, frågar jag.
– De har gått och lagt sig. De har låst om sig. De ville sova i fred, svarar han.
– Jaha, då åker väl jag hem…
– Det finns inga taxibilar nu. Jag ska visa var du kan sova.
Obehag, obehag. Det här känns inte bra.
Jag får trots allt ett eget rum. Litet, men jag är i alla fall ensam där. Dörr finns inte, bara ett sånt där pärldraperi, men jag accepterar ändå.
– Godnatt, säger jag.
Men Terry stannar kvar i dörröppningen.
Så kommer han emot mig.
Jag kliver instinktivt bakåt.
– Just a goodnight hug, säger han. Bara en godnattkram.
– Nej, inte intresserad, gonatt, säger jag.
– Det är ju bara en kram, säger han, it’s just a hug.
Ja, ja, tänker jag, han kanske går sen. Så urbota korkat. Men min tanke är att det inte ska spela någon roll. En liten kompiskram, okej då, sedan säger han go’natt och går därifrån.
Stanna eller gå? Det är natt, långt efter midnatt, det är mörkt utanför, Jane och Terrys föräldrar sover någonstans i huset, jag är trött och har druckit ett antal öl.
Alternativet att försöka leta mig hem i natten känns klart sämre än att sova några timmar där i rummet.
Det är varmt på Fiji, det behövs inte mycket kläder och jag somnar i kläderna jag kommit i.
Jag har ingen aning om vad klockan är när jag vaknar.
Och det tar en sekund att förstå varför jag vaknar.
Det är Terrys tunga ölstinkande andedräkt mot min kind som väcker mig.
Han halvsitter bredvid mig på sängkanten, hans ansikte är en centimeter från mitt och han är betydligt större än jag.
Han rör mig inte, men fasan är monumental, jag måste ut, iväg, härifrån.
Kastar mig ur sängen, bort från honom, hoppar i skorna, går snabbt mot dörren till uteplatsen där vi suttit tidigare, där kan jag komma ut, tror jag.
Men det går inte.
Dörren är låst. I mörkret förstår jag inte hur den ska öppnas.
Jag vänder och går åt andra hållet. Genom vardagsrummet, som bara är avskilt från köket med en diskbänk.
Terry rafsar i en låda i köket. Han kommer snabbt emot mig.
I handen har han en stor kökskniv och viskande säger han åt mig att stanna:
– You must stay here.
(fortsättning följer)
Roy Buchanan – “Wayfaring Pilgrim”

17 c) Maktlösheten, den glömmer jag aldrig
Terry kommer från köket.
Han har en stor kökskniv i handen och säger viskande åt mig att stanna:
– You must stay here.
Maxpuls, rädsla.
Ut. Ut ut ut.
Jag snubblar över något, klarar att stå upp ändå. Det är rätt mörkt fortfarande, jag snarare anar än vet var ytterdörren är, trycker upp den, rusar ut, nerför den grusade gången, genom den öppna grinden.
Där stannar jag och tittar.
Terry står i dörröppningen med kökskniven i handen, han håller den pekande neråt, längs med sidan.
Han tänker inte följa efter.
Jag springer ändå.
Springer, springer, springer.
Efter någon kilometer ser jag en militärpolispostering utanför två höga grindar.
Jag stannar och förklarar för vakten.
Upprörd förklarar jag att jag vill anmäla.
En högre polisofficer kommer ut från kuren intill medan vakten går tillbaka till sin post.
Jag förklarar snabbt en gång till.
– Okej, så har han skadat dig på något vis?, frågar polisen.
– Öh…nej.
– Rörde han dig ens?
– Hmm, nej, egentligen inte men…(Jag förklarar mer ingående vad som hänt).
– Så du vill anmäla att en man andades på dig?, säger polismannen lite hånleende.
– Men, men kniven då?
– Han hade en kökskniv i köket…, suckar polisen.
Jag inser att det är kört, någon anmälan är bara att glömma.
Sedan frågar polismannen:
– Är du säker att du minns rätt? Har du druckit något, vi kanske borde ta ett drogtest på dig?
Nu är det på väg att bli mitt fel, känner jag.
– Uppmuntrade du honom på något vis?, fortsätter polismannen.
Jag tänker säga ”Jag gav honom en kram”, men hinner hejda mig.
– Äh vi struntar i det här. Kan ni ordna en taxi till mig?
Och efteråt? Blev jag rädd? Nej, konstigt nog inte. Arg? Absolut. Mest på mig själv, dumt nog. Ligger jag och skakar efteråt? Inte alls.
Men den fruktan jag kände när jag väcktes av en äcklande andedräkt mot min kind, den kommer jag inte undan.
Maktlösheten, att inte kunna anmäla och att skulden i stället lades på mig, den glömmer jag inte heller.
Nej, nu går vi över till andra sidan vägen. Den ljusa sidan.

18) Musik i en feluka
Jaha, vad ska jag berätta nu…vi tar ett vilt hopp och plockar en story som jag berättade någon av Mäster Magnus temadagar.
Staden Aswan (eller Assuan) är en av de trevligare städer jag besökt. Då, för länge sen, 1987, när jag under två veckor reste i Egypten var det en sådan där stad som afrikanska städer är i filmer från 60-talet; man sitter på verandor och serveras öl medan Nilen flyter sakta förbi nedanför och svaga djurläten är det enda som hörs på kvällen.
Jag hade slagit följe med ett gäng tyska läkarstudenter, kul folk – men med trist musiksmak.
En ljum kväll gled vi fram på floden i en feluka, jag, ett läkarpar och så egyptiern som styrde båten.
Det hade kunnat vara en alldeles underbar afton om inte tyskarna envisats med att ha bandspelaren med sig. Krautrock hör inte hemma i en feluka på Nilen.
Den gamle egyptiern led nog mest av oss. Han ville slänga helvetesmaskinen i Nilen, såg det ut som. Han hade all rätt i världen att vara precis så sur som han var.
Så tog bandet slut.
Hade de något mer?
– Jo, men den här kan vi väl lyssna på, sa hon.
– Ja, ja, okej då sa han.
Jaha, vad var det nu för elände de letat fram, undrade jag. Och så la de i bandet, tryckte på Play och – ut strömmade Paul Simons ”Graceland”.
Lyckligare egyptisk felukaseglare har inte skådats.
Snart satt vi där alla fyra i ett meditativt lugn under den afrikanska himlen.
Som om tonerna var heliga.
Har jag någonsin varit med om att musik förenar var det där och då.
Efter ”Homeless” nästan viskade den märkbart tagne gamle mannen ”Again, please”.
Det gör jag med.

19) Släkten är bäst
Jag gav mig på släktforskning. Oerhört spännande och jag önskar att jag här i TLOTD kunde säga att jag hade en massa rockstjärnor i släkten.
Så är det inte.
Långt därifrån.
Man kan inte skryta särskilt mycket med att vara släkt sju släktled bort med skådespelaren Warner Oland som for till Hollywood och spelade kinesiske detektiven Charlie Chan på 30-talet…
Släktforskningen ger mig i alla fall en chans att spela Freddie Wadling eftersom min farmors morfars syster hette Lina Sandell och skrev psalmer. ”Faster Lina” kallas hon i några gamla brev som vi har kvar.
Freddie Wadling ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”

20) Dylan
I morgon är det precis 50 år sedan Bob Dylan skakade om hela musikvärlden med att gå emot folkmusikmodellen som gällde och bli elektrisk.
Han gick sin egen väg då och har alltid gjort det.
Även om jag inte är någon stor Dylan-fan kan jag inte annat än konstatera att hans karriär inte har någon motsvarighet.
Som sagt. 50 år sedan i morgon. Då stod Dylan på scen i Newport och för första gången var han elektrisk.
Bob Dylan ”Maggie’s farm”

21) TLOTD
Dags att hylla denna underbara FB-grupp.
Och jag har absolut ingen koll på numreringen av inläggen längre…
Tack alla ni sommarpratare för alla berättelser ni delat med oss andra.
Tack alla ni som brukar delge oss andra musik vi inte upptäckt förut.
Tack Mäster Magnus för att du orkar ständigt hålla gruppen fräsch, aktuell, fantasifull, i god stämning och med kloka projekt.
Utan TLOTD hade jag till exempel aldrig upptäckt Perry Keyes.

21) Från Portobello till julklassiker och mycket mer
Den här berättade jag när det var tema ”Jag mötte Lassie”
Och, snälla Ralf Träskman, när det här hamnar på samlingssidan – kan du kolla då så att numreringen stämmer typ ungefär i alla fall wink emoticon
Ni vet det där märkliga när man i en storstad springer på samma person flera gånger…
London, slutet av 70-talet, marknaden vid Portobello Road; där står en lite lustig figur och säljer skivor. Jag hittar Ian Dury’s outgivna version av ”England’s Glory” på en special-Stiff-pressning och köper den för 15 pund. Ynglingen som säljer vill prata musik och vi pratar och pratar, länge, byter åsikter och han säger att han sjunger i ett band.
Samma kväll går jag på Dingwall’s för att se nåt bluesband (det kan ha varit typ Inmates). Jag är dock där i god tid för att se förbandet också.
Och där är han, den skivsäljande figuren från Portobello Road.
Han har bar överkropp och tysk andravärldskrigshjälm och märks verkligen i mängden, även om han inte är den enda som har en högst egen stil.
När jag sen går på toaletten så gissa vem som ställer sig bredvid, vid pissrännan? Jepp, det är han, med hjälmen på svaj.
Han känner igen mig ”Oj, kul att du kom” säger han, fast det bara är rena turen att jag är där. Han är klar före mig – eller kanske glömde han tvätta händerna… nåväl, i samma sekund som jag kommer ut från muggen rusar han upp på scenen och intar den direkt. Bandet är helt okej, men han är formidabel.
De heter The Nips och kör bland annat den här:

Senare ska han bilda the Pogues och med Kirsty MacColl göra tidernas bästa jullåt.
Fast där och då är Shane MacGowan en udda kille som säljer skivor, gärna pratar musik och sjunger i ett medelmåttigt förband.

22) Tack för i dag
Nu har jag inte så mycket mer att säga.
Tack för att ni tagit del av något av det som jag har berättat.
En annan gång ska jag försöka skriva några ord om den filmvärld jag fick gästa under några år som en fluga på väggen.
Jag säger god natt med den vackraste filmmusiken från den vackraste filmen.
Pat Metheny & Charlie Haden: Kärlekstema ur Cinema paradiso

Godmorgon vänner. Idag blir det inte dagens strössel utan en lätt skrapning på ytan, en liten kik in genom fönstret in till mig. Eftersom det är mitt första sommarprat hos er så börjar vi från början….

1. Hej svejs,
Jag heter Anna Grönlund och är ett stort fan av gruppen Låt of the day och av Sommarpratarna är jag otroligt imponerad. Jag har skrattat och gråtit med er både den här och under förra sommaren och vart sugen på att vara en av er.
I skrivande stund är prestationsångesten elefanten i rummet, men jag tänker strunta i den och göra vad jag kan. Det blir livet, musikminnen och gott och blandat. Välkomna till min dag! Må tekniken vara med mig för jag publicerar från motorvägen mot Västkusten. Den första skiva jag begärde så pass att jag sålde min trehjulingstraktor till grannen för att själv kunna köpa var Harpos Moviestar. Jag var fyra år och insåg för första gången att om man vill något nog mycket så gör man.

2. Hur Mammors kärlekar berikar livet
Född i Västervik 1969. Bodde i Gamleby strax utanför med mormor och morfar och moster ÅSA under lekis och första terminen av första klass för att mamma läste till sjuksköterska i Linköping. Sen vart hon kär i en visknalle/marknadschef som gjorde att vi hamnade i lilla Markaryd fram tills 1983. Jag hade älskade Markaryd med varje fiber. Vi bodde bredvid en sjö och med skogen inpå knutarna och dagarna var fulla av barfota äventyr, hyss och hästar. Musik var genomgående i Markaryd, säkert mycket för att Visknallen var en man med mycket musik i blodet. Han var också festfixare på Nibe där han arbetar och vi hade många udda gäster genom åren. Hoa Hoa som mosade vår morgonost är bara ett exempel. Bara en sådan sak att en byns celebs var Peps som kunde skådas i Inkamössa utanför Systembolaget varje fredag . När skilsmässan var ett faktum 1983 kom mitt livs första kris och vi flyttade hem till Västervik igen. Det var i Markaryd som jag fick min första bergsprängare som vi släpade runt kvarteret medan vi spelande allt från Human Leuge till kanadensiska pudelrockbandet Loverboy.

3. Skämskudde 1
Jag ångrar sällan sådant som jag gjort… Oftare sådant som jag aldrig gjorde eller tordes. En kall kväll 1983 eller om det var 1984 stod jag utanför Bökensveds idrottsarena och hånskrattade med några kompisar åt artisten med microfonhår. Jag har inte förlåtit mig än….

4. Min röst skall nu komma från högra sidan
Redan som fyra-femåring satt jag över min lilla portabla bandspelare och lekte radio. Jag hette ”Anna Elving” och var gift med Ulf och gjorde allt från ”Upp till tretton” till långa radioteatrar.
När jag på högstadiet fick frågan om jag ville vara med och sända närradio tvekade jag aldrig. Att medlemskap i både Unga örnar och MUF kanske kunde krocka var inget jag bekymrade mig om och tur var det för det förändrade mitt liv.
När det blev dags för gymnasium hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Det blev social linje för oss som inte visste och inte hade så toppenbra betyg. Jag var alldeles för upptagen med att leka radio i Unga örnars radioprogram ”Unga röster” och hade snabbt blivit programansvarig. Skolan kom i andra hand och studieresultaten blev därefter. Just då bekymrade det mig föga…

5. Försökskanin
Utanför Västervik ligger Gamleby Folkpark som var en av Sveriges mest välbesökta i sina glansdagar. I parken har jag sett allt från ABBA ( med håret exakt lika som Agnetas) till Lundell (som var äcklig och stötte på oss) och Py Bäckman, Imperiet mfl, men den häftigaste av alla konserterna var den med Marie Fredriksson. Hon hade släppt sin debutplatta Het vind och jag hade köpt både första singeln och sedan plattan. Av mitt kompisgäng på fyra var jag den enda som ville till parken, men de hängde lojalt med. Döm om vår förvåning när vi inser att vi fyra är de enda som dykt upp denna majkväll. Marie körde sin show bara för oss och kanske var vi övningsobjekt den kvällen, men sällan har jag varit på en roligare spelning.

6. Ett bananskal ut i friheten
Jag åkte till Stockholm på sportlovet på gymnasiets första år för att gå på någon konsert. I en jeansficka hade jag hittat en skrynklig lapp med ett telefonnummer som det stod Märtha på. Under sommaren hade mina vägar korsats av en rosa skåpbil fullproppad med glada Stockholmare och jag visste att Märtha var en av dem. När bussen stannade i Södertälje där hon bodde väntade båda avsiktligt tills ingen annan var kvar för att ”känna igen ”varann innan vi skrek Heeeej!
Den sportlovsveckan blev den roligaste någonsin och när jag åkte bussen hem till Västervik hade vi bestämt att jag så snart jag var klar med gymnasiet skulle flytta in hos Märtha.
När jag kom hem möttes jag av Mamma som ville ha ett allvarsnack. Hon undrade om det inte var bättre att jag tog ett sabbatsår från gymnasiet hellre än att fortsätta köra betygen i botten.
Jag vart stum av förvåning och lycka. Kunde man göra så ? Om jag ville? Såklart!
Dagen därpå hade jag samtal med syon, skrev på pappren för sabbatsår och anmälde mig till ”Röda baracken” ett ställe där ungdomar som inte gått ut skolan kunde fördriva tiden. På ”Röda baracken ”lånade jag telefonen och ringde till Sveriges radio och fick en tid för att träffa en producent för att kanske få en ungdomsplats på P3.
Söndagen därpå var jag på bussen till Södertälje igen. Det var föresten dagen efter mordet på Olof Palme. Mormor grät och sa att om de till och med skjuter stadsministern, Anna blir du inte långlivad. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Livet kunde börja.

7. Villa Villerkulla i Södertälje
Att vara sexton år och få flytta in hos en kompis som är sjutton, men som har en stor våning , stort ekonomiskt underhåll och ett liv ganska likt Pippi Långstump var overkligt, men fantastiskt. Märtha kom från en adlig familj som adopterat henne och sedan i mina ögon gjort vad de kunde för att hålla henne ifrån sig. Hon var uppfostrad av Nanny och hade tillbringat högstadiet på internatskola medan föräldrarna flyttat till Spanien. När hon slutade högstadiet flyttade hon in i en egen trea mitt i stan och fick veckobesök av Nanny. Själv kommer jag från en familj som skämt bort mig med kärlek och jag hade också ganska lätt att tycka synd om mig själv och ta på offerkoftan. Märtha lärde mig att sluta tycka synd om mig själv och våga försöka få saker gjorda på egen hand. Jag lärde henne att kramas. Märtha lärde mig också det mesta om hur man skurar, fejar och städar. Jag kom till Södertälje en söndag och redan på måndagen stod jag utanför Älvsjö mässans personal entré och frågade efter jobb. Jobb fick jag att sälja räkor på Båtmässan som pågick just då. På mässan fick man olika jobb beroende på vilken mässa som pågick. Det behövdes alltid ung, billig arbetskraft till korvkiosker och olika små stånd och jag höll mig flytande och självförsörjande medan jag väntade på besked från Sveriges radio. På kvällarna kände vi oss fria, vuxna och självständiga och levde mindre vilt än vad man kan tänka sig av två tonåringar, men undantag förekom.
wink emoticon

Smultron och tång och den blonda seriösa journalisten
8. Så kom äntligen besked från producenterna Kerstin Franzén och Stefan Wermelin på Sveriges radio. De ville anställa mig. Jag skulle göra korta inslag till ett program som hette Smultron & Tång i P3och jag skulle jobba i Västervik. Västervik… Det var ju inte riktigt vad jag var som mest sugen på. Nykär i min frihet som jag var. I vild panik sökte jag jobb på Gröna Lund och fick jobb som sjöjungfru. Ni vet en sådan som sitter på plankan och åker i sjön om någon prickar rätt hål med en boll. Mamma fick nervsammanbrott och sa att hon skulle tvångshämta hem mig om jag tog det jobbet så det fick bli radiosommar i Västervik. Jag var för ung och naiv för att fatta vilken chans det var med P3
och tyvärr ville jag också gärna vara en seriös journalsit och inte den vimsiga tonårskomedienne som SR hade anlitat.
Alltså tyckte jag aldrig om att höra mig själv i Smultron & Tång där jag vimsade runt på raggarcampingar, älgsafarin och liggandes på marken mitt i midnattsloppet.
Jag gjorde två somrar för Smultron & Tång, men det var först långt senare som jag fattade varför det kändes så fel i mig. Att jag ville bli något jag inte var…

9. Garderobshäxa och skivrecensent
Under några år på slutet av åttiotalet landade jag i Västervik igen och försörjde mig på skiftarbete på fabrik samtidigt som jag ansvarade för Västervikstidningens mittuppslag på lördagar. Det var det så kallade nöjesuppslaget och det bestod av lika delar skivrecensioner och artistintervjuer. För mig var det ett enkelt sätt att bli självförsörjande på skivor, men det var också ångestframkallande att stå för sin smak och sätta ord på dem för en inte alltid så nöjd läskrets. Jag minns att jag sågade Lars Demians debut vid fotknölarna och skrev en arg krönika om hur Västerviks kassako Visfestivalen behövde förnyas med modernare artister som Eldkvarn, Thåström och Stefan Andersson. Det värmer att de alla så småningom hittat sin väg dit. På kvällarna extraknäckte jag som ”garderobshäxa” på nattklubben Hörnan. Hörnan var som ett en fritidsgård för vuxna och jag var alltid där oavsett om jag jobbade eller var ledig. Om jag varit det minsta ekonomiskt sinnad skulle jag genom att spara åtminstone en av mina inkomster under den här tiden haft en bra grund för framtiden, men det var jag inte.

10. Bananskalet kräftskivan
I augusti 1989 blev jag och några andra garderobshäxor på nattklubben Hörnan bjudna på kräftskiva av några Dj:s som hörde hemma på nattklubben Huset i Jönköping. Jag hade aldrig varit i Jönköping. Min kunskap om staden var begränsad till att jag visste att Agneta Fältskog kom från Jönköping. Mina tjejkompisar däremot var taggade och hade planer på att flytta dit. Kräftskivan var jättekul och dagen efter vandrade jag planlöst runt och väntade medan tjejkompisarna sökte jobb och lägenhet. Uttråkad fick jag för mig att själv söka jobb i en skivaffär och det blev början på en märklig, men rolig anställningsintervju. Håkan som ägde butiken tog för vana att ringa ett par gånger om dagen och ställa frågor som: -tre tyska hårdrocksband? – Vem producerade Eva Dahlgrens Ung & stolt platta? Jag svarade flitigt i ungefär tre dagar tills vi kom in på hur många skivor man beställer. London beat hade precis släppt sin single ”I´ve been thinking about you” och Håkan ville beställa fem. FEM??? Jag tyckte han skulle beställa hundra och han hånskrattade högt och länge. Sen sa han att han tänkte beställa tjugofem och om inte de var sålda under min första månad som anställd så var provanställningen slut. Singlarna försvann på tre dagar och sedan gick det inte att beställa fler för de blev restade från lagret och jag hade fått fast jobb i Jönköping.

11. Fuck Räddsla
Märtha är den enda av mina vänner som samlade babykläder i en vacker låda under sängen redan från tidiga tonår. Att just hon fick livmodercancer och fick operera bort livmodern och kastades rakt in i ett klimakterium som 25-åring är ofattbart grymt. Själv klarade jag mig undan med en liten operation som kallas konisering tre dagar efter mitt första cellprov.Vi hade just tagit emot inbjudan till Märthas bröllop, men hon ställde in. Gjorde slut, ville befria sin man från en steril fru. Men mannen var en klok och varm person som övertygade Märtha om att han älskade henne lika mycket oavsett. Dessutom hade han två fina ungar sedan tidigare. Bröllopet stod 20 maj 1995 i Trosa. Det jag mest kommer ihåg av bröllopet var att vi under middagen var ute i vår bil och lyssnade på olika gästers demotejper. Att en av dem var det som skulle bli fantastiska Weeping Willows debut och att Märtha såg lite ut som en sammanbiten clown i sitt knallröda läppstift. Hon använde aldrig smink annars.
Redan från smekmånaden kom vykort med rop på hjälp…Hjälp, jag klarar inte det här!
I december fick jag samtalet som stannade min värld. Märtha hade tagit sitt liv. Hängt sig i en rosa förlängningssladd. Hon försvann ut i en ensam kvart och när maken kom efter var det för sent. Hon var borta. Senare hittades ett provsvar efter ett läkarbesök. Märtha hade hittat en knöl i bröstet, men det var ingen cancer. Man kan dö av rädsla. Faktiskt tror jag att rädsla är en minst lika vanlig dödsorsak som cancer. Fuck rädsla!

12. Vad ska jag bli och den röda tråden
Jag har alltid velat lite för mycket. Aldrig varit lagom och siktat mot stjärnorna och landat i busken. Prestationsångesten över frågan: -Vad ska du bli ? gav mig skavsår i själen och prestationsångest länge. Jag tog ju ett sabbatsår från sportlovet på första året på gymnasiet och det skulle bli lååångt. Jag brukar säga att jag börjat på komvux en gång för min Pappas skull och en gång för min Farmors och det var först när jag slutligen gjorde det för Min skull som jag läste in de där tråkiga betygen jag behövde för att ta mig dit jag ville. I ärlighetens namn klarade jag mig ju ganska bra utan. Jag fuskade mig fram genom radiojobb, lärlingsanställningar på Pr avdelningar, dagstidningar osv i många år. Men självkänslan var låg. Det var något slags teoretiskt ”kött på benen” som saknades och gjorde att jag kände mig mindre kompetent och trovärdig än mina kollegor. Med tanke på att jag lekt radio sedan jag lärde mig trycka ”rec” på min första bandspelare och alltid skrivit små häften och tidningar och sålt allt från snöskottning till jultidningar och majblommor (majblommor kan jag skryta med att jag var bäst i landet på det året) borde jag ju ha fattat att mitt yrkesliv borde handla om kommunikation och sälj, men inte.
Jag var nästan 30 år när jag slutligen tog examen från medie-kommunikationsvetenskapliga programmet på högskolan i Jönköping. Det första jobbet som fanns ledigt efter det var som bingovärdinna. De gillade min röst…

13. Skämskudde 2
När det blev dags för praktik på högskolans kommunikationsvetenskapliga program ville jag gärna både arbeta med musik och smaka av Stockholm en gång till. Jag sökte mig till Marie Ledin som jag både såg upp till som affärskvinna, men som också legat bakom den mesta av den svenska musik som jag älskar. Jag visste inte då att min absoluta husgudinna Eva Dahlgren var en av delägarna. Skivbolaget hette Anderson Records och hade kontor på Sibyllagatan. Den första plattan jag fick vara delaktig i att promota var Tomas Anderssons ( nu också Wiij) debutplatta Ebeneser. Jag var i himlen. Allt som tänktes, pratades och arbetades hade på ett eller annat sätt med musik att göra. Det var promotionkalas på ZTV och musikgalor. Det var taxi mitt i natten för att medverka i Tv4s morgonprogram och timmar av väntan, väntan på att artisten skulle få dra sin låt. Lars Halapi producerade Ebeneser plattan och hade den trevliga vanan att inte kunna sluta plocka små melodier på sin gitarr som han sällan släppte taget om. Till honom sa jag en tidig morgon i ett väntrum utanför en tv studio att : – Du borde ju verkligen skriva egen musik, det tror jag du skulle vara jättebra på…. Ridå!!

14. Skämskudde 3
En sommar när jag arbetade på Radio Match var jag och pojkvännen på uppdrag på Kalas-turnén i Västervik. Om jag minns rätt var det Janne Kask, Bob Hund och Lloyd Cole som var huvudattraktionerna. Jag ringde och ringde till Lloyd Coles hotell för att försöka få till en intervju med en av mina husgudar. Tyvärr var det en gammal skolkamrat som satt i receptionen och hon hade verkligen bestämt sig för att inte släppa fram några samtal. När Lloyd gick på scenen hade jag fortfarande inte kommit i närheten av att så mycket som säga –Hej! Jag har inget pokeransikte över huvudtaget och förmodligen lyste jag av beundran, besattheten att få till intervjun och så lite beundran till när jag naglade honom med blicken. Vi hade ögonkontakt en god stund innan han helt enkelt bröt ihop och började fnissa så mycket att han fick bryta mitt i låten. Jag var både skamsen, stolt och rörd….jag tordes aldrig intervjua honom efter det.

15. Pojkar, pojkar,pojkar
Döden, döden döden sa Atrid Lindgren till sin syster när de talades vid i telefon varje morgon och därmed var döden som ämne uttömt ur deras samtal.
Anders, Robert, Patrik, Claes, och Klas säger jag och ni som känner er bortglömda i denna lilla lista får leva med vetskapen att ni inte hade huvudkapitel ( men vilken lång text är möjlig utan underrubriker som bär upp och framåt) i mitt liv. Tack och förlåt.

16. Nile city eller FM City 98,5Mhz
Tiden hos Håkan på skivaffären är ett toppenminne, men tyvärr var det inte en heltid och vi drogs alltjämt med bekymret att vi sällan hade hemma det som kunderna ville köpa. Så småningom hittade jag nya utmaningar och det började klia i ”radioten” i mig igen. Jag gjorde ett gästspel på P4 Jönköping och fick sedan ett jobb att försöka etablera en radiostation i närradion innan reklamkanalerna skulle börja säljas på licens. Fm City 98,5. Piratradio egentligen, men också det några av de roligaste åren jag har gjort. Från början var det jag och tre killar, men det blev bråk mellan killarna och finansiärerna och plötsligt en morgon var jag ensam med ett mixerbord som någon så snällt hade dragit ur alla sladdar ur. Det tog mig ungefär en timme att få igång allt, men sedan började några veckors maratonsändningar. Toalettbesök fick ske under långa låtar och lunchraster likaså… En dag när jag tog ett språng ut ur studion för att göra en ”turbokissning” sprang jag rakt in i en klunga människor i köket utanför studion. De letade alla efter Anna Grönlund. Vi hade blivit med 15 ALU:are ( dåtidens arbetslöshetspraktik). Det var en brokig samling människor, men alla med öppna sinnen och stor vilja att leka radio Det är inte de radioprogram jag är stoltast över i mitt liv, men det är definitivt den bästa plantskola jag varit del av någon gång. Alla som var med under de här åren växte som människor och uppfyllde alla möjliga drömmar. Micke Cederberg drömde om att jobba med Kaj Kindwall på Tracks och precis så blev det ju. Just den här låtens intro var signaturen till mitt förmiddagsblock.

17. Händerna på tio i två
Om jag skulle råka ut för en allvarlig singelolycka någon gång (vilket jag Gud förbjude hoppas inte händer) så är jag ganska övertygad om att ni kommer hitta denna låt på I bilen. Tja, alltså, jag försöker att INTE köra bil till just den skivan för det brukar bli alldeles för snabbt då.

18 Familjeliv eller Besluten på en strand är ganska flexibla
Jag har alltid varit en ”flirtkula”, haft lätt att falla och oftast haft turen att få dem jag velat få ett förhållande med. En av grundreglerna som jag har haft har varit att aldrig flirta med vänners älsklingar. Därför kändes det inte alls bra när jag öppnade dörren för att släppa in väninnan och hennes pojkvän som jag aldrig träffat och av någon outgrundlig anledning inte kunde se i ögonen. Jag sa till mig själv att det var dumheter och att jag kan bestämma mig för att inte beröras om jag verkligen vill. Det funkade tills väninnan deklarerade att hon var ganska trött på sin kille och de gjorde slut och han bad om att få träffa mig på en strand . På stranden ställde han frågan: -Vad vill du med ditt liv? Herregud!! Det hade jag just ingen aning om och jag ville inte ens tänka att det kunde inkludera honom. Han sa lugnt att han ville ha barn, bo i hus och bo i Habo som ligger strax utanför Jönköping. Jag svarade chockad: – Det var trevligt att känna dig. Sen åkte jag hem.
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men ett par veckor sedan ringde han mig och spelade den här fantastiska lilla pärlan för mig på telefon och jag föll handlöst. Ett år senare bodde jag i Habo i ett hus och var gravid…

19. Bröllop under eken
Vi gifte oss under en ek i Västervik 2005 och hade en galet rolig fest i en enorm bastu med brygga rakt ut i havet. Det var mer fokus på att ha kul och musik än på bröllopstraditioner och vi partade tills solen gick upp. När vi vart skjutsade in till stan med några vänners båt upptäckte vi att båten var för stor för att ta sig in i fiskarhamnen. Det blev att klättra upp via traktordäcken i fartygshamnen i brudklänning och allt. Jag önskar ännu att någon hade funnits där och tagit bilden av hur vi kravlar oss upp över kajkanten kl 5.00 på morgonen med allting på sned. Den sanna bröllopsbilden.

20. Familjen Annorlunda
Min älskling och jag flyttade ihop i hans lilla radhus och började så smått närma oss ämnet flera barn. Han hade en dotter sedan ett tidigare äktenskap och jag blev styvmor. Eftersom jag själv är skilsmässobarn hade jag många tankar om hur jag ville att bonusdottern skulle känna sig välkommen trots mitt intrång i familjen. Jag hade haft ett par missfall tidigare och hade länge sörjt och gett upp hoppet om att bli mamma. Döm om min förvåning när jag plötsligt vart gravid. Jag tror det var samma kväll som vi fick veta att jag var gravid som älsklingen började titta på hus på nätet och mindre än en månad senare skrev vi på huspappren. Vi flyttade in i mars 2003 och jag var höggravid. Operation husrenovering satte igång omedelbums och huset var fullt av rörmokare och elektriker och jag var hormonstinn och känslosam på turbo. Mitt i detta blir bonusdottern sjuk. Hon hamnar på sjukhus med andningssvårigheter och vi får veta att hon har blodfyllda lungor. Varför hade ingen något svar på.
Där börjar den tuffa delen av vår familjehistoria. När vår dotter Karin föds under stort drama i juni 2003 , hann jag säga : -Grattis på födelsedagen…kan någon ta den här? Innan jag svimmar, ligger vi på en våning på sjukhuset och bonusdottern och hennes mamma på våningen över. Vi turas om att åka upp och ner på intensivvårdsavdelningen i några veckor innan vi skrivs ut. Åren som följer är tunga för bonusdottern blir aldrig bra, bara sämre. Cortisonet som hon äter mot blödningarna bryter ner hennes kropp och i februari 2007 vill hon inte mer. Hon ber att bli nedsövd och hamnar i respirator, flygs till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna där hon slutligen somnar för gott efter en vecka och lämnar oss ensamma och förtvivlade.

21. Min lilla humla –Karin
Att vi ändå fick en Karin trots allt drama som var under hennes första 3,5 år i livet är helt klart det bästa som har hänt mig i mitt liv. Alla klyschor om barn är sanna och jag njuter varje dag över att få vara mamma. Min Karin är viljestrark som få, rolig, har ett jäkla humör , undrar vart det kommer ifrån? Hon har en fantasi och ett driv som jag tror kommer ta henne långt. Hon är det finaste jag vet.❤

22. Rockguden och det bortglömda barnet
Förlåt att jag ”spampostar” en stund nu, men det drar ihop sig till konsert och fest.
Jag läste en bok om attraktionslagen och gick under min lunchprommenad och funderade på hur jag skulle testa den. Hmmm, något osannolikt, men inte helt storhetsvansinnigt. En väldskändis på Jönköpings gator. Tänk när Courtney Lowe cyklade på Vätterstranden…. Slash!! Jag önskar mig Slash hit NU!! Jag promenerar vidare och funderar när jag kommer fram till Stora Hotellet och min vän hotelldirektören Carl-Henrik. – Har ni några storstjärnor på gång i stan? Frågar jag. Carl-Henrik himlar med ögonen och säger; – Du såg bussen va? Jag; – Bussen? Nää? Vem är det då? Kanske Slash? (tänker att det här är ju inte möjligt) Carl-Henrik; -Skärp dig!! Jag; -Man kan väl önska sig? Carl Henrik; harkel host! Och där står han. Där står SLASH bredvid mig och ser ut att vänta på någon och släntrar bort mot gågatan. Jag blev yr och totalt knockad tillbaka till tonåren. Efter att ha kollat av Twitter och konstaterat att Mr Rockgud/Slash twittrat att han glider in i någon svensk sovstad med en sjö där det nog inte händer för mycket, svarar jag honom att i de minsta sjöarna simmar de största fiskarna. Sen går eventfixarhjärnan igång och jag vill bara vara med och få jobba med legenden, guden Slash. Jag vet inte riktigt vad som händer sedan förrän jag vaknar ur dimman och inser att AJ! Jag är ju mamma! Jag har en liten människa som skall hämtas på fritids. Vad är klockan? 18?!? Jag skulle ju hämta Karin 16. Får panik. Kör i racerfart till fritids. Alla dörrar är låsta. Det är släckt överallt!! Nej en liten dörr på glänt… Där inne i mörkret sitter min Karin med en fritidspedagog och spelar ”finns i sjön” och säger:- Mamma? Vart har du varit?? Jag har nog aldrig haft sämre samvete. Lite mildrat vart det morgonen därpå när Slash som hållts vaken av stadens studentfirare twittrade att : ”Den här stan partade hårt och långt efter att jag ville sova. Döm inte stan efter storleken på sjön.”

23. Skilsmässa & sen då?
Mitt livs kärlek och jag hade 12 dramatiska år. Kärleken var vild och passionerad och livet ännu vildare med bonusdotterns sjukdomsförlopp, ett hus som ofta ville överaska, en bilolycka och annat smått och gott som ställer vardagen på sin spets. Att förlora ett barn önskar jag inte min värsta fiende. När livet lugnade sig och dramatiken avtog borde vi kanske ha levt varje dag som om det var den sista, men vi orkade inte. Någonstans på vägen tappade vi glöden, orken och viljan att kämpa och våren 2013 flyttade vi ut ur vårt hus och skilde oss. Vi umgås fortfarande ofta och gärna, men vi älskar också våra tysta ensamma kvällar.

24. Ett fönster mot gatan
Något i mig har alltid älskat och värnat den egna vrån. Ett eget rum att stänga dörren till, men gärna med ett fönster mot gatan. Ännu hellre ett fönster med utsikt. En vrå som är bara min där jag kan höra vad jag tänker och komma ihåg vad jag tycker och känner.
Egentligen kunde jag copy paste:at hela Eva Dahlgrens text till ”Ett fönster mot gatan” rakt av här, men det blir så vårt att motivera denna en annan älsklingslåt med samma tema. Jag litar på att ni är kloka människor som förstår.

25. Utslängd
En jobbig sak med det här sommarpratet är att jag från början hade en bild av att det skulle handla mycket mer om musik. När jag sedan sorterar musik enligt livets gång blir det ju inte alls de där cooola, apbra och fantastiska låtarna som får ta plats. Var är Kent? Bob Hund? Kings of convinience? Sator? U2? Pretenders? Fru Dahlgren? Glasvegas och Muse? Jag har försökt att ”strössla” lite innan min dag, men listan är lång som en vinternatt.
Det här är en liten kompensationslåt med en egen historia som bara ska med…
Jag vart så glad när jag insåg att förrförra årets kommunikationsdag var förlagd till Grafiska muséet i Stockholm och att Glasvegas skulle spela där samma kväll. Jag vart så ledsen när programmet för konferensen kom och varade långt in på kvällningen. Jag satt hela dagen på ovanvåningen och hörde bandet soundchecka under mig och sen flög fan i mig. Mitt försök att köksvägen försöka ta mig ner till konserten stoppades abrupt av en nitisk hovmästare och jag återvände trumpen till min konferensmiddag. Dagen därpå lyckades jag missa en spontan gatuspelning på Götgatan med en timme. Morr och fnys, men jag älskar dem ändå.

26. Integritet eller samhörighet
Det finns en eller annan i min bekantskapskrets som ojjar sig över att jag delar för mycket av mig själv på nätet. Ibland har jag blivit smittad och trott att jag haft dålig integritet. Nu har jag nått den mogna ålder (45) där jag vet att det inte är sant. I det här sommarpratet fick jag sålla friskt annars hade ni fått dras med mig i veckor…
Jag delar sånt jag vill och det jag inte vill får stanna inom mig. Jag har valt att kalla min exman för älsklingen och hans dotter för bonusdottern för att inte lämna ut dem som individer. Jag är en sådan som tror på att ”våga mer än man törs”. Att prata om missfall, våldtäkter och dödar och stulna pojkvänner och taskiga relationer och helt underbara saker helt enkelt för att de flesta av oss är med om dem. Kanske inte alla på en gång får vi hoppas, men alla har sitt. Jag hoppas och tror att genom att dela blir man mindre ensam. Olyckor händer, människor har missfall, förlorar älskade, sörjer, bryter ihop kommer igen. Det är livet och ganska så fantastiskt.

27. Tack och förlåt.
Nu är mitt sommarprat nästan slut och just precis nu är jag och Karin på Marstrand och njuter av en annan gammal bekant, nämligen Stefan Andersson. När Karin för ett år sedan fick frågan om vilken som var hennes livs bästa konsert svarade hon utan att tveka : – 90 Kleist med Stefan på Carlstens fästning. Han är hennes Marie Fredriksson konsert. Täckningen på Carlstens fästning är lite si och så och förklaringen till varför jag kanske svara bättre på eventuella kommentarer under morgondagen.
Karin träffade Stefan när hon jobbade som drottning som delade ut ballonger till barnen under ett event som jag höll i. Stefan var där för att spela och imponerades av min lilla unge i full teatersminkning och föreslog att vi skulle komma och se hans sommarföreställning på Marstrand. Så blev det och när vi fick chansen att göra en favorit i repris så tog vi den. I kväll gråter vi en skvätt för Metta Focks livsöde. I natt sover vi med spökena på Carlstens fästning och lyssnar på efterfesten där det ofta sjungs ”Jag trivs bäst i öppna landskap” vilket blir så extra komiskt bakom de mycket höga murarna.
TACK för att jag fick sommarprata idag och TACK för en fantastisk givande och bra grupp i Låt of the day. Är du mer nyfiken på mig så tycker jag att du skall höra av dig antingen här på Facebook eller via LinkedIn. PS Jag klurar just nu på hur jag får in mer musik i livet igen, tänk om du har ett idé? DS
Tack för mig!

Tack väldigt mycket igen för glada tillrop under hela dagen. Nu är vi trötta och glada efter en helkväll på Carlstens fästning och eftersom det ju faktiskt är en halvtimme kvar på ”min” dag bjuder jag på Karins favorit med Stefan och tipsar samtidigt om Ann Rosmans bok Mercurium som är ungefär lika fängslande som vår bostad för i natt. Tack igen godingar!❤
http://open.spotify.com/track/0Adhoq6DRdF2YjwmOYLaN