månadsarkiv: juli 2016

Linda Karlsson den 25/7-2016

1. Då har alltså turen kommit till mig att sommarprata här i The Låt Of the Day. Då merparten av er inte har en susning om vem jag är bjuder jag på en kort introduktion. Jag är Linda. 41 år. Västeråsbo född i Skultuna. Sambo, dotter och syster. Kattmamma till fyra vita, håriga. Sportnörd och bokmal.
Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt tveksam när Mäster Magnus kom med sin förfrågan. En allmän blygsel, jantelagen, en känsla av att bedömmas av andra fick magen att ila och handflatorna att svettas. Jag insåg dock snart att ett bättre forum att våga trotsa min rädsla och att utmana mig själv än i denna vänliga och tillmötesgående grupp kommer jag nog aldrig att hitta, så här kommer det. Jag kommer under denna dag att med hjälp av ord och musik dela med mig av små anekdoter ur mitt liv.
Välkomna till min dag.

Då jag strax ska ge mig iväg för att fånga lite sol på Rocklundas utegym kommer inlägg 2 per omgående. Ses om ett par timmar igen.
2. Mina föräldrar har alltid haft någon slags musik i bakgrunden av livet. Mamma spelade gärna sextiotalsmusik och pappa mixade Elvis och Johnny Cash med dansband. Dansband. Denna vackra, ursvenska företeelse. Det var framförallt under alla bilfärder med familjen vi utbildades i dess skönhet. Flamingokvintetten, Schytts och Matz Bladhs varvades med Ingemar Nordströms femhundrafemtioelfte Saxparty. Alltid på kassett. Än idag kan nästan känna lukten av barndomens gamla Opel Kadett när jag hör Christer Sjögrens hemtama, trygga stämma. För något år sedan upptäckte jag att pappas gamla hjältar Jigs fanns på Spotify och det var med skräckblandad förtjusning jag insåg att jag fortfarande kunde sjunga med i låtar som Robot Romeo och Hallå du gamle indian.
Innan VHS blev standard i var mans hem hade vi en Betamax, och till den hörde en stor samling Elvisfilmer. Mina favoriter var Fun in Acapulco och Paradise, Hawaiian Style. Jag såg dem om och om igen, genom barndomens okritiska ögon, . Tyckte de var fantastiska. Allt var färggrant och exotiskt och Elvis var ju så vacker. Han var min första stora idol och kärlek. Det brukar ju debatteras huruvida smala eller tjocka Elvis var bäst. Själv skulle jag vilja slå ett slag för semi-tjocka Elvis. Semi-tjocka Elvis hade fått pondus och det självförtroende som krävdes för att han skulle spela de låtar han själv älskade. Det gav en helt annan genuinitet och trovärdighet till framförandena. Samtidigt var han fortfarande i tillräckligt fin form för att fortfarande minnas ord och orka sjunga. Vi har ju alla sett bilder av en Elvis i slutet av karriären som med dimmig blick mumlar och skrattar sig igenom framträdanden.
Tydligen tror 20% av alla amerikaner att Elvis fortfarande lever. Jag erkänner att jag attraheras av tanken på att han lever vidare någonstans i anonymitetens förlåtande famn.

3. Jag fick min allra första egna LP av mina föräldrar när jag var nio år. Året var 1984 och skivan var The Pinks ”Linda Linda”. Den var inget jag nämnt eller önskat mig men jag tror de tyckte det var kul att vi delade namn, skivan och jag. Tyvärr var The Pinks inte riktigt gruppen som gjorde det för mig, även om jag plikttroget lyssnade igenom skivan flertalet gånger. Vi var tre syskon hemma i villan och på den tiden visade syskonen ett betydligt större intresse för musik än jag. Från brorsans rum hördes Udos enerverande varning för den ”hajsnabba” mördaren tjugotalet gånger om dagen och syrran och Alphaville funderade kring den eviga ungdomen. Själv valde jag aldrig sida i den klassiska frågeställningen; synthare eller hårdrockare. Ingen av dessa genrer kändes hemma för mig. Den elektroniska synthen var för konstlad och uppstyrd och jag var aldrig tillräckligt hård för hårdrock. Det enda band jag minns att jag lyssnade kontinuerligt på under den här tiden var The Cure och det gjorde jag nog egentligen mest för att min bästis gjorde det. Jag brukade istället sitta parkerad vid radion klockan 15 varje lördag för att höra Tracks, alltid med fingret redo på inspelningsknappen ifall något guldkorn skulle dyka upp. Jag undrar hur många låtar Kaj Kindvall har besudlat med sitt eviga pratande på fel ställen?!
Mina egna musikaliska utsvävningar bestod av att jag sjöng i Mariakören varje söndag. Inte den prisbelönta, tillhörande Västerås domkyrka, utan en mer lokal variant, ledd av skolans musiklärare. Jag älskade det och drog mig inte för att sjunga solo på lucia och skolavslutningar. Det var först i vuxen ålder jag insåg att jag faktiskt inte har mycket sångröst att tala om så numer begränsar jag mina sångövningar till hemmet. Allt till sambons förtjusning. Jag fick spela in en låt en gång. En sån där möhippegrej ni vet. När låten sedan spelades upp på bröllopet så låg samtliga gäster dubbelvikta i skratt. Där har ni en hint om vad sambon får utstå.

4. Jag minns första dagen jag steg in i Rudbeckianska Gymnasiets Ljushall. Året var 1991. Jag hade levt en ganska skyddad tillvaro i Skultuna. Samma lilla skara vänner sedan barnsben, brodern och systern. Spelat fotboll, innebandy och pysslat med mina hästar. Jag hade testat alkohol en gång i åttan men spytt en hel dag efter och kommit fram till att det inte var något för mig. Det var ytterst sällan jag åkte in till ”stan”, som vi kallade Västerås. Nu stod jag där i den stora stenaulan och kände mig ganska liten. Föga anade jag då hur rätt allt skulle bli. Det var på Rudbeck vänskaper för livet bildades. Det var också där, i sällskap bland likasinnade, mitt musikintresse slog ut i full blom.
Jag hade sett Stone Roses ”Fools gold” ett par gånger på väninnans VHS-kassett, fylld med musik från programmet 120 minutes som sändes på MTV på söndagkvällar. Vi hade ingen kabel-TV hemma så ville man hitta ny musik fick man installera sig i väninnans hem, alternativt be henne spela in videos jag kunde tänkas gilla. Jag tilltalades av kombinationen av distade gitarrer varvat med dansbeat och videon var otroligt flummig och cool i ett femtonårigt öga. Detta var starten av den våg av indipendentmusik från Storbritannien som sköljde över mig och Sverige under sent åttiotal och tidigt nittotal. Det skulle också bli första gången jag kände mig riktigt hemma i en musikstil.
Mad mad Madchester, indiepop, shoegaze, britpop, ja kärt barn har många namn och stilar. Oavsett genre så var det mitt. Dessa enormt högljudda, bullriga men ändå sköra, vackra låtar som på något sätt fångade upp alla mina känslor och gjorde dem begripliga. Här kunde jag också finna en attityd som passade mitt unga sinne. Vi klarar oss själva och behöver inte er. Det sägs att ett, ännu oetablerat, Stone Roses tackade nej till att spela förband till Rolling Stones. ”Varför ska vi spela förband till någon? De borde värma upp åt oss, fast det vill vi nog egentligen inte heller” ska sångaren Ian Brown ha sagt. Ah, jag älskade det! Jag älskade det faktum att Happy Mondays kunde ha en medlem vars enda uppgift var att dansa runt på scen med ett par maracas i händerna. Det må ha varit en högljudd och kaxig attityd men det gjordes alltid med glimten i ögat.
Första gången jag hörde Ride var jag fast. Det var kärlek vid första lyssningen och den kärleken har aldrig rostat. Detta tunga, repetativa gitarrmangel uppbackat av dova trummor och en nästintill feminin stämsång. Det skadade ju inte att medlemmarna var otroligt snygga heller. Debuten Nowhere kom 1990 och uppföljaren Going blank again kom i mars 1992. Då gick jag andra året på gymnasiet och vid den tiden hade vi blivit ett litet gäng likasinnade tjejer som umgicks i vått och torrt. Sune, Norrländskan, röda Karin. Naturligtvis med ett matchande gäng pagebeklädda killar vid vår sida. Det är lustigt det där. Man gick genom korridorerna i skolan och spanade in omgivningen. Bestämde vilka som var intressanta, vilka man ville ta kontakt med. Det kunde vara ett klistermärke på skåpdörren, en speciell frisyr eller rätt klädmärke på jackan. Jag minns våra fester vid Äppellunden där ljumma sommarkvällar serverade folköl, myggbett och hångel blandat med musik och skratt. Ljuva minnen. Genomgående drag för de jag kallade mina var musiksmaken men också vart vi stod politiskt. Jag hade växt upp med en socialdemokratisk mamma och en pappa som slutade rösta på VPK i samma stund Kommunisterna ströks från partinamnet. Skultuna, har alltid varit ett socialdemokratiskt fäste och varje första maj gick Skultunaborna man ur huse för att demonstrera. Som barn tyckte jag det var så spännande att tåga genom samhället under röda fanor, sjungandes Internationalen. Det var med andra ord otänkbart att ha vänner som röstade annat än rött när jag kommit upp i gymnasieålder.
Det blev klart att Ride skulle komma till Bergslagsrocken 1993. Klassen låg då i sluttampen inför studenten och vi hade planerat en stor fest som alla klasskamrater skulle på. Det sågs inte på med helt blida ögon, men jag köpte biljett till festivalen istället. Jag struntade ju i allt vad studenter och fester hette. Ride skulle ju komma till Sverige! Till Sverige och FAGERSTA! Hej då klassen!! Jag skulle inte missa chansen att se dem för allt guld i världen. Vi hade ju dessutom alla hört historien om hur Andy Bell hittat sin dåvarande svenska fru Idha i publikhavet under en Ride-konsert på klubben Melody i Stockholm och Mark Gardener var ju inte gift än… Än idag ångrar jag inte en sekund att jag åkte. Spelningen var den första och sista jag såg med dem. Sista med reservation för vart deras nuvarande reunion tar dem. Hoppet lever än.

5. Det blev mycket festivalande under nittiotalet. Jättarna Hultsfred och Roskilde var uteslutna för min del då jag alltid har haft lite svårt för för stora folksamlingar. Istället blev det Dalarock, Bergslagsrocken, Lollipop. Bergslagsrocken var en liten endagsfestival som hölls i Fagersta Folkets Park och festivalgeneralen Peter ”Babs” Ahlqvist lyckades alltid pricka rätt när det gällde bandbokningen. Vem kunde exempelvis ana hur stora Radiohead skulle bli när de 1993 stod på den lilla inomhusscenen och spelade låtar från sitt nyligen släppta debutalbum Pablo Honey? Eller att Green Day, bara månader efter sin anonyma spelning där 1994 , skulle få ett explosionsartat genombrott? Jag har så många minnen. Det året min plånbok blev stulen och jag var helt utan pengar och mat. Lösningsinriktad som man var på den tiden gick jag runt och bad om några kronor här och där och lyckades skrapa ihop tillräckligt för en portion potatismos. Vinst! Jag minns den gången då Folköls-Jocke trillade ner ur björken och med ett brak landade på en stor sten och fick hämtas av ambulans eller då NOFXs sångare Fat-Mike råkat ut för en snowboardolycka precis innan Europaturnén vilket resulterade i ett skadat knä och att han fick rullas ut på scen i rullstol inför deras spelning. Ett år skulle brorsan fixa skjuts hem. Vi skulle få åka med en kompis som nyss tagit körkort lovade han. När det var dags för hemfärd vid 01-snåret på natten dök det naturligtvis inte upp någon kompis och då detta var innan mobiltelefonernas tid var det inte helt lätt att lösa denna lilla fadäs. Det slutade med att vi fick tag i ett telefonkort och via telefonkiosk kunde ringa hem till pappa som snällt fick sätta sig i bilen för att hämta hem oss. Trots att jag vet att pappa hade åkt jorden runt för vår skull var det ändå en aning tryckt stämning i bilen hem.
1995 spelade Thomas Di Leva på Hedemora motorstadion. Det var tidig eftermiddag i början av juli och solen strålade. Scenen låg i botten av en gryta, inte olik Dalhallas. Längs de gräsbeklädda sidorna satt människor utspridda. Dalarock var en festival där man fick ta med egen alkohol in på området och jag och min väninna Sune satt och sippade på kalla Stowford Press. Di Leva var uppbackad av ett fantastiskt band med Jörgen Cremonese på 12-strängad gitarr i täten. Det blåstes mängder av såpbubblor från scenen, solen sken oss i ansiktet och framför oss satt en farförälder med sitt barnbarn och sjöng med i samtliga låtar. Det var en elektrisk stämning och, trots att jag aldrig varit direkt intresserad av Di Leva, är spelningen är för alltid fastetsad i mitt minne.

6. Jag har en två och ett halvt år yngre bror, N, som jag alltid stått väldigt nära. Som ung visade jag mer intresse för att leka med bilar med honom än att hänga med på syrrans Barbietillställningar. Vi är varandra lika på alla sätt. Envisa och tjurskalliga. Lätt folkskygga men samtidigt generösa och varma mot de som står oss nära. Det var alltid något bus i görningen när vi var unga. Ett år när vi var små hade mamma precis fejat och putsat fönster och hängt upp nya gardiner i köket inför julen och när hon var klar var det dags för mellanmål för oss barn. Brorsan skulle bre sin smörgås själv och tog ett ordentligt grepp om smörbyttan. Ett lite för bra grepp skulle det visa sig då en stor smörklick lämnade smörkniven och for i en vid båge genom köket innan den slutligen landade på den nystrukna gardinkappan. Detta skedde såklart till min stora förtjusning och den mjölk jag precis druckit skrattades ut i ett stort pysande mjölkmoln som målade fönstren vitprickiga. En annan gång, i tidiga tonår då hormonerna sprutade, var vi så fruktansvärt osams att vi slogs med knytnävarna. Grälet slutade med att brorsan slog till mig på kinden och det tog så illa att jag fick äta flytande föda någon vecka. Så där var det. Skratt och gräl blandades om vartannat. Att våra föräldrar inte blev gråhåriga i förtid är ett under. När jag började på gymnasiet fick jag nya vänner. Brorsan lärde känna dem alla. Hans glädje och humor drog dem till sig, och i många fall skiftade våra roller. Vi gick från att N var Lindas brorsa till att jag blev Ns syrra. All min musik är hans och all hans musik är min och jag vet direkt jag hör en låt om det är en N-låt eller ej. Vi var på mängder av spelningar tillsammans. År 2005. Social Distortion hade, efter ett åtta år långt uppehåll från skivsläpp och spelande, äntligen europaturnépremiär och spelningen skulle gå av stapeln på klubben Astoria i London. Vi fixade genast biljetter! London hade drabbats av fruktansvärda bombdåd mot kollektivtrafiken bara månaden innan och då jag led med de drabbade kunde jag samtidigt inte, egoistiskt nog, låta bli att oroa mig för att jänkarna skulle bli ängsliga och ställa in. Turligt nog var de gjorda av segare virke än vad jag trott och slutligen var vi sjutton västeråsare som kunde mötas upp på den legendariska rockpuben Intrepid Fox för snakebites innan spelningen.
Brorsan missbrukade droger i många år. Det började redan i gymnasieåldern. Det tog tid innan jag förstod hur utbrett det var. Jag tyckte mest att han verkade ha tappat stinget. Jag försökte peppa och hitta på roliga saker. Liksom hjälpa honom att hitta gnistan igen. Han hade alltid goda intentioner. Tog sats, försökte. Det räckte aldrig speciellt länge. När vi väl insåg var det allvar. Mina föräldrar kämpade. Gjorde allt engagerade föräldrar kan göra. Jag kämpade. Syrran kämpade. Inget hjälpte.
Det är fruktansvärt att se någon man älskar tappa fotfästet. Min fina bror som alltid varit så varm och omtänksam förvandlades till en egoist som ljög, stal och manipulerade. Han, som alltid varit duktig på att måla och ofta valde graffitin som konstform. Som lät alla ord och känslor han inte kunde uttala komma ut i tecknad form. Familjen firade julen ihop för fyra år sedan. Efter middag och klapputdelning satt vi och pratade. Brorsan satt och kluddade på ett papper. Han klarade knappt att teckna en streckgubbe. Vid det laget hade jag stängt av mina känslor. Innerst inne gick jag bara och väntade på det där samtalet. Samtalet som talade om att N hade dött. N förlorade sin bäste vän L vid 21 års ålder. L gav upp detta livet. Jag såg hur det påverkade vår kamratkrets men framförallt hur det påverkade hans familj. Jag och L var också vänner och jag gick i samma klass som hans storebror D. D, som på begravningen stod bakom och stöttade sin mamma när hon höll ett vackert tal till sin döde son. D, vars snyftningar fångades upp av mikrofonen och ekade ut i kyrkan. Jag ville inte behöva gå igenom samma sak som D. Idag har min bror varit ren i 1120 dagar och hans livsgnista och kreativitet har vaknat igen. Så, även mitt hopp. Framtiden är ljus.
Den här låten är din låt L. Det tog många år innan jag klarade att lyssna på den utan att gråta.

7. Nittiotalet var en enda stor fest för mig. Jag var singel (oftast) och student. Jag gick direkt från gymnasiet till högskolan där jag läste kandidat- och magisterprogramet i humaniora med litteraturvetenskap som huvudämne. Allt kändes kravlöst och enkelt och för första gången i livet hade jag en stor umgängeskrets. Där var grabbarna med rakade huvuden och intresse för baktakt och välskräddade kläder. De var något äldre än mig och den största vinsten jag gjorde i deras sällskap var att jag förstod att hur otroligt många gentlemän det finns här i världen. Korrekta, tillmötesgående, generösa. Det hade inte så självklart i min värld innan. Vi var på en fantastisk spelning en gång. En sån där kväll där man, helt utan förväntningar, får vara med om något speciellt. Bandet Gordon spelade uppe på Karlsson på Taket i Skrapan. Det var måndagkväll och trots att publikantalet var otroligt lågt så var det fullt ös på bandet. Vi dansade oss genomblöta av svett och när spelningen var slut åkte gamla ska-klassiker på i högtalarna och bandet kom ut och dansade med oss. Karlsson på Taket förlängde sin öppentid och vi gick inte hem förrän småtimmarna.
Sen hade vi CPT-kollektivet. Vi for runt i Sverige på spelningar, vi hälsade på vänner och kollade in snowboardtävlingar. Med dem lärde jag mig dricka Colorado Bulldog. Vi hängde antingen i den före detta kontorslokalen på Östermalmsgatan eller på Morkullen. Jag kan än idag förbluffas över Dnews födelsedagsfest där det hade bullats upp med turntables och rejäla högtalare i den lilla trea han bodde i. Lägg till det femtiotalet högljudda festdeltagare. I en vanlig lägenhet! Det var samma fest där min lilltå slogs ur led då jag inte dragit åt mig fötterna tillräckligt när en deltagare körde väderkvarnen.
Jag träffade en kille i slutet av gymnasiet. Vi följdes åt ett par år och ganska snart kom det fram att han närde en musikerdröm. Eller, kanske inte en dröm att bli musiker, men han hade idéer och tankar. Ord som ville ut. Hiphop var vad han satsade på. Jag var med ett par gånger då han satt i källaren till föräldrahemmet med sina vänner och spånade. Testade. Jag vet att jag tänkte för mig själv att det här kommer det nog inte bli något med. Jag var ytterst tveksam men som den goda flickvän jag var stöttade jag och höll min skepticism för mig själv. När han stolt gav mig gruppens första kassett spelade jag plikttroget upp den för mina vänner och överraskades över hur många som ville ha en egen. Idag, 23 år senare, så har killen turnerat jorden runt med sin grupp och kassetten Superstars av Da Looptroop är en eftertraktad raritet.

8. Osten af Mozzarella gjorde en gång i tiden en låt som heter ”Alla vägar bär till Taj Mahal, inte till Rom”. Så var det för min vänskapskrets och många med den under flertalet år. Det Taj Mahal, eller Tajen som det kallades i folkmun, saknade i fräschet och polish tog man igen på billig öl och tillgänglighet. Stället drevs av den legendariske Badol. Historierna, eller skrönorna snarare, är många men än idag skrattas det åt hur gäster kunde både avhysas och ringas in under dubiösa förhållanden. Tajen var under många år den ledande scenen i Västerås och det fanns alltid en möjlighet för lokala band att få spelningar.
Under sju år arrangerade jag något som heter Ramones Cup i Västerås. Det hela började med att fler av mina killkompisar hade ett lag, Ramones FC, som varje år under ölstinna förhållanden mötte ett lag från Uppsala, kallat Diskonto, för en fotbollsmatch. 2005 fick jag för mig att jag och mina tjejkompisar också skulle vara med. Vi bildade en systerförening till Ramones och kallade oss Ramonettes FC. Jag bjöd in fler deltagare och första året var vi sex stycken lag som, på Ankdammens klassiska gräsmatta, ölade och jagade lädret. På kvällen samlades sedan alla deltagare för efterfest på Tajen. Badol delade ut pokal till vinnaren och något band brukade underhålla i källaren. Cupen växte med åren till åtta lag och utökades dessutom med en svettbandyvariant som genomförs på vintern. Så länge Tajen levde och frodades gjorde mitt cupstyrande detsamma. Badol var alltid tillmötesgående och alla cupdeltagare blev hans vänner. Vi var alltid välkomna. Alla goda historier har dock ett slut och tyvärr var sagan om Tajen inget undantag. Tajen gick i graven. Att försöka ordna en efterfest på annan krog i stan var inte lätt. Cupen har alltid varit idéell och inga pengar har tjänats. Det är snarare så att jag år efter år gått back efter att ha handlat mjöl till planlinjer och öl till banden som spelade och så vidare. Att hitta ett spelställe som inte ville göra big business av det hela var svårt och året efter Tajen gått i graven sa jag ifrån allt som hade med cupen att göra . Jag hade tröttnat. Turligt nog så togs stafettpinnen över av Ronken som på föredömligt sätt ser till att Ramones cup lever och frodas och att jag kan fortsätta förlora alla matcher med mitt Ramonettes. I år ser vi fram mot att Diskonto gör efterlängtad comeback.

9. Har ni någonsin varit med om att ni hör musik som känns som sprungen ur ert allra innersta väsen? Som att den skulle vara skriven enbart för er och ingen annan? Så kände jag allra första gången jag hörde Christian Kjellvanders ”Oh, night” från albumet Song from a two room chapel. På något sätt hade han lyckats sätta ton och ord till det som levde inom mig och upplevelsen var närmast religiös. Sedan den stunden har han varit mig kär. Vi har som tradition i min familj, att man varje julaftonsmorgon får en klapp i julstrumpan och eftersom Christian har haft den goda smaken att ge ut sina album sen höst eller tidig vinter har det fallit sig så att jag ofta kunnat fira in julen i hans sällskap.
Min barndomsvän U är sambo med musikern Lars Bygdén. Lars och Christian spelade tillsammans på Midsommargården i Stockholm i slutet av 2009 och efter spelningen tog Lars med mig för träffa Christian. Jag blev så otroligt blyg och starstruck att jag inte kunde prata. Stod där som ett fån, helt tyst. Tillslut lyckades jag i alla fall stamma fram”…eh, bra spelning…” men mer än så blev det inte. Så kan det gå.

10. Jag var gift en gång i tiden. Relationen varade i tio år varav sex var som gifta. Sista året var det ganska tydligt för mig att vi ville ha ut olika saker av livet. Han var hemmakär och längtade barn och jag hade fortfarande en viss rastlöshet i mig. Ville se och uppleva. Vi hade vuxit ifrån varandra, det var inte svårt att se. Det svåra var att ta upp frågan huruvida vi skulle fortsätta ett gemensamt liv eller dela oss. Jag gick och gruvade mig ganska länge. Samlade mod. Jag ville inte vara den som sårade och förstörde. Ville inte bli bov. Cookies ´n´ Beans hade precis släppt sitt andra album Beg, Borrow and Steal och, föga smickrande för dem, den skivan blev mitt ”skilsmässoalbum”. Jag grubblade och jag lyssnade. Skilsmässa bestämdes tillslut och papper skickades in i slutet av sommaren. Vi sålde hus och första mars året därpå flyttade jag till min egen lilla lägenhet. Jag tyckte det var hemskt. Hemskt att komma hem från jobbet till en tom lägenhet. Hemskt att sitta ensam i soffhörnet varje kväll. Det kändes som att min rena existens inte längre spelade någon roll för någon. Bara dagar efter flytten skulle Cookies ´n´ Beans spela på Sigurdsgatan. Det var liksom ödets ironi på något sätt. Jag lyckades naturligtvis inte locka med en enda vän dit men bestämde mig för att gå ändå. Utan sällskap. Kakorna sjöng och jag stod med tårarna strömmande ner för mina kinder. Jag var ensammast i hela världen. När allt var över hade jag ändå en märklig känsla av lätthet och tillfredsställelse i kroppen. Det var då allt var över på riktigt och jag kände mig redo att gå vidare med livet. Cirkeln var sluten.
Kärleken må ha dött men vänskapen har bestått. Idag är han lyckligt med en liten familj. Jag grät glädjetårar för hans skull när han blev pappa första gången.

11. I juli förra året gick jag hem från arbetet, sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fattade inte det först men det är bara ett snällare uttryck för utbränd. Den dagen anlände jag till arbetet som vanligt, slog på min dator och sedan tog det bara stopp. Jag satt i min stol och stirrade in i den blinkande skärmen med texten som envist bad mig slå in namn och lösenord. Jag kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle göra. VAD jag skulle göra. Det var helt blankt. Någon dag innan hade vi haft vår årliga hälsoundersökning på arbetsplatsen och läkaren hade varit oroad över mina svar. ”Du har lämnat svar som tyder på svår stress. Hinner du med någon återhämtning?” Naturligtvis viftade jag undan hans farhågor och tänkte att det är ju snart semester. Det ordnar sig. Det blev ju inte riktigt så. Jag fick köras hem av en snäll kollega och sedan blev jag då sjukskriven. Föga anade jag den dagen att det skulle ta över nio månader innan jag skulle sitta i min kontorsstol igen.
De första tre-fyra månaderna var ett rent helvete. Jag klarade ingenting. Sov ingenting trots att jag var så trött. Jag låg bara och stirrade ut i tomma intet och efter minsta lilla fysiska påfrestning så skrek hjärnan åt mig att vila. Ett toalettbesök eller en dusch kunde kännas så utmattande att jag grät. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna fungera eller tänka en rationell tanke. Jag trodde att livet var över.
Jag hade turen att ha en företagsvård med ett team av kunniga beteendevetare och läkare till mitt förfogande och efter de första månadernas ofrivillig träda började jag sakta orka ta mig upp och utanför dörren igen. Beteendevetaren och jag pratade om livet. Läkaren beordrade mig att promenera. ”Det kommer ta emot och du kommer bli trött men du måste ta på dig skor och gå utanför dörren varje dag”. Sagt och gjort. Jag hittade en runda utanför huset som var runt kilometern. Det var fruktansvärt. Jag kunde inte titta upp, ville inte möta andra människors blick, orkade inte se omgivningen. Jag hade mina stora hörlurar på, men ingen musik. Ville bara skärma av och ha tystnaden. Jag inte orkade med alla intryck. Jag var helt slut efter halva rundan och visste inte hur jag skulle ta mig hem igen. Jag, som varit fysiskt stark och tränat hela livet, orkade knappt gå en kilometer. Livet VAR över.
Så där höll det på. Jag satt hos beteendevetaren och grät över livet och jag promenerade. Lyckligtvis så kom förbättring. Jag orkade lyfta blicken, njöt av den friska luften, tog längre promenader. Kunde tänka vettiga tankar. Det finaste var ändå när jag till slut klarade att ha ljud i mina hörlurar igen. Likt Forrest Gump älgade jag fram mil efter mil med fantastiska musiker som följeslagare. Dag ut, dag in. Regn, sol, snöoväder. Timme efter timme. Jag lyssnade och njöt. Det är nu, mina damer och herrar, vi kommer till själva pudelns kärna med denna historia. Att vara hemma sjuk, att uppleva det som att kropp och hjärna sviker är tufft. Att leva sex månader i tystnad är det värsta jag någonsin gjort!

12. Har ni tänkt på att man med tiden riskerar att bli ganska blasé vad gäller ny musik? Hur man har en tendens att tycka att man redan kan och vet allt och att det som är värt att höra är hört. Att det som kommer ut nu bara är versioner av musik som redan finns. Jag skulle tippa att sjuttiofem procent av min skivsamling består av album utgivna före 1980-talet. Betyder det att jag är reaktionär när det kommer till musik eller är det rentutav frågan om en slags snobbism från min sida? Har jag bara blivit gammal och trött? Mina vänner har en liknande inställning och vi brukar prata om varför det blivit så här. För egen del tror jag att mycket beror på att musik, precis som klädesplagg, TV-program, inredning och dylikt framkallar en nostalgisk känsla. Jag kan ta detta sommarprat som exempel. Att skriva om gymnasietiden har fått mig att leta upp alla gamla Ride-vinyler, kolla igenom fotoalbum och faktiskt kontakta vänner jag inte hört av på länge. Häromdagen gjorde jag en britpop-lista på Spotify. Musiken är kopplad till så mycket mer än den ljudliga upplevelsen. Den blir en spegling av din uppväxt, dina erfarenheter, dig som person. En annan aspekt är det obegränsade utbud vi numer har till vårt förfogande. Det är fantastiskt att du kan hitta allt från Beatles till något obskyrt litet indierockband från norra Uzbekistan på nätet. Problemet för mig dock är att tillslut har jag så många valmöjligheter att jag får svårt att sålla agnarna från vetet och slutresultatet blir att jag begränsar mig till det jag redan vet. Det blir för krångligt. Det är här TLOTD har den största vinsten i mina ögon. Jag älskar att läsa andras små anekdoter och att få tips på låtar som inte får missas. Jag vill härmed passa på att dela med mig av ett tips till er.
Två år i rad har jag varit på en liten endagsfestival i Stockholm vid namn Pick up the Steam. ”A festival for the roots music underground” som de själva säger. Förra året i strålande sol och 25 grader och årets upplaga i hällande regn. Bägge dagarna lika underbara. Festivalen hålls vid den övergivna gamla tågrälsen bredvid Eriksdalsbadet och artistutbudet har varit otroligt varierat. Välkända namn varvat med totala främlingar. Det finns två scener, den ena bestående av lastpallar (i år uppbackat av säckar med blomjord!) och den andra på flaket av en lastbil. Du tar med egen dryck och mat finns att köpa i ditkörda foodtrucks. Stämningen är hjärtlig och vänskaplig och det enda ordningsvakterna gör är att se till att ingen smiter in utan att betala. De har även setts dela ut en och annan axelmassage till behövande festivalbesökare. Förra året fick jag se framträdanden av akter som Rob Coffinshaker, Scott H Biram och Goddamn Gallows. De senaste, en ny bekantskap för mig. Med en instrumentuppsättning av trummor, ståbas, gitarr, banjo, dragspel och tvättbräda och en otrolig scennärvaro rev de av en av vassaste shower jag sett på år. I år var det framförallt en grupp som stod ut. Blackfoot Gypsies. Utseendemässigt såg de ut som ett gäng tonåringar, stylade som en ung Dylan möter Stones, men ljudmässigt var det något helt annat. Med ett maskulint, rått sväng och en fantastisk sångare fick de samtliga i publiken att lyckligt dansa runt i regnet innan de var klara. Vad du än gör, missa inte Pick up the Steam nästa år.

13. Jag gick på en blind-date en gång. Det hela skedde mest för att min väninna var intresserad av hans kompis och behövde ett förkläde. Jag var väl inte speciellt peppad på att träffa någon men tänkte ändå att jag kunde ställa upp. Redan från början tyckte jag att han var lite för tystlåten och lite för kort för min smak men försökte ändå ha ett öppet sinne. Vi småpratade om än det ena, än det andra och slutligen kom vi in på musik. Jag berättade lite om vad jag lyssnade på och frågade om hans favoriter. ”Jag lyssnar inte på så mycket musik. Det är inte intressant. Jag äger bara en skiva och det är Jan Lindblad som visslar olika låtar”. Inte intressant?! Jan Lindblad! Ni vet, han den där gubben som i TV genomförde något projekt som bland annat innebar att han levde med två tigrar hemma. Visslade! Jag var skakad ända in i märgen. Behöver jag tillägga att det inte blev någon mer date?! Jag tror att de flesta av mina vänner har någon koppling till musik. För mig spelar det ingen roll om man kallar sig hiphopare, rocker, punkare eller allätare. Det viktiga är att man bryr sig. Att det spelar roll. Vikten av musik är allt i mitt liv. Det är kryckan jag lutar mig mot när livet känns svårt, verktyget som väcker minnen och förstärker glädje. Det är kitet mellan mig och vänner. Livselixiret. Där, just i den där låten, där du kan förenas med så många andra. Det går inte att leva utan.

14. Jag och min vän C har en låt vi alltid lyssnat på innan vi ska ut. Ni vet, den där allra sista låten på förfesten där man vrider upp volymen på max. Den som sätter standard för vad som komma skall. Det allra sista rungande avskedet innan man ger sig ut i natten. Med den vill jag sätta punkt även denna afton.
Jag vill tacka er alla för att ni ville dela denna, min första semesterdag, med mig. Det har varit en ren och skär ego-boost att få ta del av era uppmuntrande ord och glada tillrop. Ni är en härlig skara människor, varenda en av er. Nu lämnar jag, med varm hand, över sommarpratandet till Anders Wiberg.
Tack för mig.

Lars Lundberg den 24/7-2016

1.Hello Hooray Let the show begin, I’ve been ready…

2. Så där ja. Kaffet nykokt, så nu är jag riktigt redo. Jag heter Lars Lundberg. Satt här för nästa exakt ett års sen och sommarpratade. Ni som hängde med då fick då en inblick i mitt liv. Både roliga och mindre roliga händelser. Men saker som har format mig till den jag är idag.
Dagens sommarprat kommer att innehålla mycket musik. Kommer även att dela med mig av bilder, som jag har plåtat under åren. För så är det. Every picture tells a story….

3. Som ni säkert förstått så är fotografering mitt stora intresse. Plåtade min första bröllopsfotografering igår. Ska sitta och redigera bilder under dagen. Samtidigt som jag pratar här. Så vem vet, ni kanske får ta del av någon bild från detta event.
Annars blir det naturbilder, stadsbilder, dop och rockfoto som jag plåtar. Fotografering är meditation för min själ. Jag hade en utställning i Stockholm i mars med rockfoto. Den kom senare att hänga här i Enköping. Det är roligt men samtidigt lite pirrigt att visa upp sina alster för andra.
Nu tar jag ett break. Hunden ska luftas och frukost att ska intas.
Men sen kommer jag att fortsätta på temat fotografering….

4. Rockfoto känns som rätt grej för mig att hålla på med. Plåtar en hel del på SRF. På denna festival är det tillåtet att medföra systemkamera. Gäller bara att se till att hamna långt fram och sen har jag hjälp av att jag är 2 meter lång…. 🙂
Pretty Maids var nog ett dom första banden jag plåtade på SRF.
2st bilder på Ronnie Atkins och till dom kör vi låten ”Pandenmonium”…

lars_4_1 lars_4_2

5. Nackdelen med plåta konserter är att jag försvinner in i min lilla bubbla och glömmer bort att lyssna. Men jag kommer ihåg att Toto var jäkligt bra på SRF! 🙂
Dom lirade bla ”Africa”

lars_5_4 lars_5_3 lars_5_2 lars_5_1

6. Problemet med att vilja fota konserter är att få tag på fotopass. Jobbar man för en tidning eller website så funkar det. Men jag har blivit ratad av både rockfoto.nu och Rocknytt… :/
Då får man gå egna vägar. Så gjorde jag när Steve Hackett skulle spela i Stockholm förra året. Chansade och mailade hans inbox. Förklarade vem jag var och bifogade några bilder. Trodde inte så mycket på det, men efter ca två timmar fick jag svar att jag var välkommen och att det låg ett fotopass och väntade i kassan! 🙂
”Spectral Mornings” är en mycket bra låt!

lars_6_5 lars_6_4 lars_6_3 lars_6_2 lars_6_1

7. I Steve Hacketts grupp finns det en sångare som heter Nad Sylvan. Presentation är överflödig efter hans eminenta sommarprat för några veckor sen. En otroligt bra sångare och mycket tacksam att plåta!
Låt: ”Courting the Widow”

lars_7_4 lars_7_3 lars_7_2 lars_7_1

8. Här i Enköping har vi en rockklubb som heter Club Exclu. Där anordnas konserter några gånger per år. En av killarna bakom denna är Lasse Söderberg som också är medlem i TLOTD. Bland dom som har lirat där är Abramis Brama. Svensk tung gung!
Låt: ”Kylan kommer inifrån”

lars_8_7 lars_8_6 lars_8_5 lars_8_4 lars_8_3 lars_8_2 lars_8_1

9. Vi fortsätter svenskt. Neon Rose ett klassiskt band. Lirade på SRF i år. 3st bilder på Piéro Mengarelli
Låt: ”Julia`s Dream”

lars_9_3 lars_9_2 lars_9_1

10. Ibland får man inte ta med sig systemkameran. Då får min Nikon Coolpix S9700 rycka in. Så var fallet på giget med Whitesnake på Hovet i höstas. Men bilderna blev riktigt bra iaf…
Låt: ”Walking in the Shadows of the Blues”

lars_10_6 lars_10_5 lars_10_4 lars_10_3 lars_10_2 lars_10_1

11. Somliga bilder betyder mer än andra. Detta foto på Alan Barrow basist i Magnum. Taget på Väsby Rock förra året gjorde att jag kom i kontakt med honom och det gav fler möjligheter att fota bandet. Men mer om det senare…
Låt: ”Dance of the Black Tattoo”

lars_11_1

12. Kul att fota ”gamla idoler” så som Uriah Heep. Still going strong…
Låt: ”July Morning”

lars_12_5 lars_12_4 lars_12_3 lars_12_2 lars_12_1

13. Man får vara fräck och ha tur ibland. Ulf Lundell i Östervåla Folkets Park. Inget fotopass, men jag chansade och tog med mig kameran i alla fall. Blev insläppt och tog plats längst fram. Där stod jag och plåtade. Uffe var på ett bra humör och tittade rakt in i kameran. Efter 40 minuter kom en säkerhetsvakt lugnt fram till mig och sa att nu får jag vara nöjd. Jag gav tumme och stoppade ner kameran. Nöjd gick jag och drack en pilsner eller två! 🙂
Låt: ”Söndag”

lars_13_9 lars_13_8 lars_13_7 lars_13_6 lars_13_5 lars_13_4 lars_13_3 lars_13_2 lars_13_1

14. Manfred Mann’s Earth Band. Dom håller än idag. Lite ojämna live. Såg dom i Uppsala 2014 och det var inte så kul. Men på SRF 2015 var det en helt annan sak. Svängde riktigt bra!
Låt: ”Angels At My Gate”

lars_14_5 lars_14_4 lars_14_3 lars_14_2 lars_14_1

15. Nu till lite svensk prog. Anekdoten lirade på Progressive Circus i Malmö. Dom lirade där tillsammans med bla IQ. Tack vare Stefan Polzer hade jag fått ett fotopass. Det blev en fantastisk kväll. Kvalitetsunderhållning på hög nivå!
Låt: ”Writing on the Wall”

lars_15_5 lars_15_4 lars_15_3 lars_15_2 lars_15_1

16. IQ. Ett band som verkligen tillhör mina favoriter. Det var första gången jag såg dom i Malmö. Hoppas det blir fler gånger. Världsklass!!
Låt: ”Frequency”

lars_16_11 lars_16_10 lars_16_9 lars_16_8 lars_16_7 lars_16_6 lars_16_5 lars_16_4 lars_16_3 lars_16_2 lars_16_1

17. Electric Boys. Ett band det svänger om och Conny Bloom en härlig frontman! Kommer nu att ta en något sen middagspaus. Återkommer och ska försöka avrunda denna dag. I will be back!!
Låt: ”All Lips ’n Hips”

lars_17_3 lars_17_2 lars_17_1

18. Mätt och belåten då. Kan passa med lite reggae, gunga ner maten lite. Enköpings stolthet First Light! Hade förmånen att få hänga på upp till Långsta Rasta förra sommaren. Ett härligt gäng musiker. Det svängde fett!!
Låt: ”Judgement Day”

lars_18_4 lars_18_3 lars_18_2 lars_18_1 lars_18_8 lars_18_7 lars_18_6 lars_18_5

19. Barnen är våran framtid, det gäller även inom rock`roll! 🙂
Låt: Twisted Sister- ”The Kids Are Back”

lars_19_4 lars_19_3 lars_19_2 lars_19_1

20. Ett annat favoritband är Megadeth. Trevligt att dom dök upp på SRF i år! 🙂
Låt: ”Trust”

lars_20_7 lars_20_6 lars_20_5 lars_20_4 lars_20_3 lars_20_2 lars_20_1

21. Tillbaka till Magnum. Plåtade dom förra sommaren på Väsby Rock(samma dag som jag sommarpratade). Postade några bilder på deras FB-sida. Alan Barrow gillade så han delade bilder på sin FB-sidan och på deras fansida på FB. Det ena gav det andra så när bandet kom hit på deras senaste turnè, så var det självklart att jag skulle få fotopass. Plåtade konserterna i Stockholm och Örebro. Bilderna här kommer från Väsby, Stockholm och Örebro. Behöver kanske inte säga att Magnum är lite av husgudar hemma hos mig!
Låt: ”Unwritten Sacrifice”

lars_21_11 lars_21_10 lars_21_9 lars_21_8 lars_21_7 lars_21_6 lars_21_5 lars_21_4 lars_21_3 lars_21_2 lars_21_1

22. Förra helgen var det Gefle Metal Festival och Candlemass lirade där. Jag har ju ett förflutet som råddare åt dom på 80 och 90-talet. Har fortfarande kontakt med gitarristen Lasse J. Men resten av bandet hade jag inte träffat på ca 14 år. Det blev en rolig återförening. Lite ovant att inte behöva bära förstärkare och högtalare… 🙂
Giget var en höjdare. Papa Emeritus III (Ghost) gjorde ett gästinhopp och bandet spelade tajt och bra!
Så jäkla kul att äntligen få plåta detta band!! 🙂
Låt: ”The Well of Souls”

lars_22_14 lars_22_13 lars_22_12 lars_22_11 lars_22_10 lars_22_9 lars_22_8 lars_22_7 lars_22_6 lars_22_5 lars_22_4 lars_22_3 lars_22_2 lars_22_1

23/Epilog. Då var min dag till ända. Det har varit kul att gå igenom bilder och delat med mig av dom till er alla. Hoppas dom och musiken har fallit er i smaken. Denna grupp är den bästa som finns. En sån gemenskap som vi har hittar man inte någon annanstans. Tack Magnus!!! 🙂
Va rädda om varandra, ha en skön sommar och rock on…. 🙂
Ps Undrar ni hur det gick med bröllopsfotona? Se nedan…
Låt: Billy Idol- ”White Wedding”

lars_23_2 lars_23_1

Nike Markelius den 23/7-2016

Hej! Nike här.
Jag sitter vid mitt skrivbord och ser ut på de stora varma träden och sjön utanför mina fönster. Sommaren vill linda in oss i lättja. Vill sätta stopp för snabba fötter och stressade tankar. Sommaren breder ut en mjuk filt i det doftande gräset. Vi får chansen att stanna upp en stund på vägen.
Livets alla stunder. Alla ögonblick och tidpunkter som vi kan återskapa inom oss med hjälp av musik. Punkter av stillastående tid likt prickar utslängda på vår livsväg. Alla minnesresor. Alla livets ljudspår. Och allt det fortfarande oupptäckta…
1. En av de vackraste låtarna.

Soundtracket i mitt barndomshem var allt det bästa av sextio- och sjuttiotalens folk-, världs- och rockmusik. En ljudkuliss av energisk och progressiv musik som berikat mig med övertygelsen om musikens kraft att förändra livet och världen. Bilderna av människor som lämnar städerna och konventionerna bakom sig. Flödande kreativitet och mänsklig värme. Närheten som meningen med livet.
2. Pixlig men fin film från Woodstock.

Allt rör sig långsamt i hettan. Solen strömmar in i oss frusna nordbor och våra skälvande själar. Vi griper efter strålarna, håller kvar dem, så de ska räcka långt in i våra tankar på en annalkande höst, så att de ska glittra länge över vår långa vinter.
Min familj var liten och svajig, men hemma lyssnade mamma och jag till alla suveräna LP-skivor som hon köpte i mängder. Ett tag var mamma lite kär i den unge Joe Cocker. Hans raspiga röst, svettiga svängande lockar, spastiska scenstil och stiliga polisonger. Han är en av de mest hängivna och utlevelsefulla sångare jag vet.
3. Mer 60-tal.

Den tunga och råa rockmusiken, den angelägna poesin, nerven och tilltalet i den oslipade, larmiga musiken är det som träffar mig starkast rakt i hjärtat. En av de mest fulländade musiker/låtskrivare jag vet är Neil Young. Hans röst, gitarrspel och musik har följt mig genom hela livet. Och jag är svag för det tillstånd av trance som långa gitarrsolon kan försätta mig i. Eftersom jag anser att det tillhör allmänbildningen så lärde jag mina barn tidigt att känna igen Youngs speciella gitarrljud. Det kommer de ha nytta av i livet!
4. Live Rust, San Fransisco 1978.

Punken kom till stan 78.
Jag fann tidigt mitt yrke som musiker och låtskrivare mitt i den glödande revolterande frihetsrörelsen redan som 16-årig punkbrud. Punken gav mig modet och blev livsavgörande för mig – där slog jag in på den väg som jag sedan följt i hela mitt liv.
5. Lika angelägen nu som då.

Vi har lärt oss att ta till vara tiden av frihet, som givits oss under sommaren. Vara barbenta. Äta på klippor. Se på solnedgångar. Stå stilla i hallonsnår. Sippa Retzina. Ta kvällspromenader. Och nattdopp. I den obalanserade samhälleliga strukturen mellan arbete och fri tid.
Som kvinnlig instrumentalist med trummor som huvudinstrument hade jag just inga kvinnliga förebilder som ung. Jag höll till godo med min vilda och otämjda lust att spela. Det fanns ett stort jävla vrål och en vulkan inom oss av känslor och tankar som ville uttryckas. Och bakom trummorna syntes mig världen allra bäst. Här var jag fri.
6. En minut och sju sekunders total tonårsångest.
Med Irre Terad:bas o sång, John Essing:gitarr, Toril Tee Vigerust: gitarr, Nike Markelius: trummor

Ett av de tidigaste och ballaste punkbanden i London 1979.
(Och för er som inte läst Slits-gitarristen Viv Albertines bok ”Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys”: gör det! Punkigaste bok jag läst!)
7. The Slits: Typical Girls

Ljudet av människorna under parasollerna är lojt och utan tider att passa. Stunderna avlöser varann som ett pärlband av livsgnistor med allt längre skugga ju närmare dagens slut de kommer. När solen står som högst, när luften är som varmast, darrar vi lite inför sommarens förföriska åtbörder, men minns att skydda oss innan vi förlorat oss i solregnet.
Jag flyttade ihop med Kajsa på Skånegatan typ -80. Vi levde vår dröm, festade hejdlöst och gjorde musik helt på vårt eget sätt. Hela den här tiden andades sorglöshet och frihet; det gick att leva på scenen. Gänget var stort, viktigt och ivrigt. Vi red på den varma vågen och den förde oss alla samman runt musiken.
8. Kajsa skrev en låt om mig. Innan jag började i bandet. Bockar och bugar för de fina orden.

Här är en riktig favorit. Både killen och låten.
9. Ulf Stureson: Änglar

Finaste Lhasa de Sela. Hennes röst tystnade tyvärr alldeles för tidigt. Sörjer henne ofta. Gläds över den musik hon hann göra på sina tre album, men sörjer all musik vi sedan gått miste om…
10. Lhasa de Sela: My name

Nu är jag på en klippa vid sjön med min dotter. Sommaren strör sitt generösa glitter över oss. Hemligheter vilar under den mörka ytan, levande liv, vajande växter, små ögon som blinkar upp mot ljuset med klappande hjärtan. Vi ser nog underliga ut underifrån där vi krafsar på ytan, försöker följa vattnets eviga rörelse.
Den här bara måste jag spela för att visa er och minnas min fina raggarbil Fordor som jag hade då.
11. Från min första solo-platta Soliär.

Profeten, drottningen, ordkonstnären, rösten… <3
12. Patti Smith: Glitter in their eyes.

Dags att gå in i kvällsmood nu. Dagen viker undan och lämnar över oss till skymmande rum. Nu klapprar snart klackar mot asfalt, läppar målas röda med glans, alla tågen går till stan, alla tunnlar slukar de resande och spottar ut dem där det är som varmast. Nya skratt och nya klunkar och det är dags att skruva upp musiken.
13. Gillar både protagonisten och bandet. Goa gubbar och cool brud. Bra combo. Kul video. Sanslöst tempo.
Och dom spelar ju riktigt bra för att vara killar.

Här har vi en välklädd tjej i full fart mot natten.
14. Suverän låt och video därtill.

Mera nattsudd. Med ett av de bästa unga banden i Sverige idag.
15. Touch Me. Videon är gjord i en enda tagning.

Som sångerska har jag ett morfarsarv att förvalta. Jag sjunger rock med operateknik.
16. Det här är nog den hittills bästa låten jag gjort, tycker jag själv, och videon… som min dotter Ailí regisserat, filmat och klippt.

Natten drar oss ner mot jorden. Mörkret omfamnar oss, lägger ned oss i den stilla och helande vilan. I bästa fall har vi en morgondag att göra något vackert av. Det är högst sannolikt. En ny dag med nya bilder, nytt ljus och nytt glitter.
Tack för mig.
Det har varit himla kul att spela några låtar of the day för er.
Fint att ni lyssnat.
17.