Mats Nilsson-Landelius den 31/7-2017

Prolog
Ska han avsluta i år igen?
Får han ingen uppmärksamhet hemma, eller?
Klart att det är du som ska avsluta, Matte!
Så kan det låta och har gjort.
När Magnus ”Mäster” Jacobsson startade The Låt of the Day och skickade en medlemsinbjudan till mig, så tyckte jag att det var en fantastisk idé han hade kommit på. I min kreativa hjärnhalva började det att bubbla, sjuda av törst och liv. Minnen som kastades ur mig till flödande toner från Spotify och YouTube. Det tog i och för sig ett tag innan jag förstod hur man länkade saker och ting. Men när väl polletten trillat ned kom flödet.
Han hade liksom skapat en egen planet, där man kunde vara sig själv och tillsammans på samma gång. Alltid kärlek. Att sitta hemma, nynna, ensam och trycka på enter och vips hade man sällskap, oftast från sjuttiotalet. Nostalgitimmarna brukade jag tänka.
I början upplevde jag det som lite skamligt över att jag var ensam som skrev lååånga inlägg till musiken i gruppen. Jag ville ha en dialog och höra andra berätta minnen också.
Året innan Magnus startade The Låt of the Day, hade jag gått en skrivarkurs i en vecka på Tärna folkhögskola där vi sista dagen gjorde ett sommarprat i brevform och avslutade med en dänga. Detta tyckte jag så jäkla mycket om och insåg snabbt att det är ett perfekt tema för Facebook. Älskar alla berättelser som en Nicke Nyfiken.
Jag kontaktade Magnus som tyckte att det var en bra idé och att den skulle vi försöka införa. Mäster Magnus var fullkomligt briljant i hela upplägget med presentationen, snygga bilder, kontakter och uppsökande.
Han har ett mycket gott öga den där killen.
Det upplevdes alltid så proffsigt.
Tack för ditt brinnande intresse för bokstäver och musik, Magnus!
– Matte, du kör avslutningen som en sorts Ulvenstam, sa Magnus en dag till mig.
– Det var din idé, så jag tycker att du avslutar.
Själv hade jag ingen aning om Ulvenstam? Ville inte verka ointellektuell, så jag höll bara med. Som tur var fanns ju Google. Där gick det att läsa att han hade varit med i radioprogrammet Sommar hela 22 gånger.
Ofta som avslutare.
Jag blev grymt smickrad av Mästers ord och har gjort som han sa, varje år.
Jag saknar hans energi. Bokstaven, Bilderna.
Vår grundare, Vår Mäster. Magnus Jacobsson.

 

1.
Vilken sommar!
Alltså! Jag menar VERKLIGEN!
Vilka imponerande sommarberättare. Älskart!
Inlevelsen, förberedelserna, engagemanget och drivet.
Dialogen mellan berättare och medlemmarna.
Läsare med kommentarer och gillaknappar i massor.
När det var 3 dagar kvar till första sommarprat saknades elva sommarvärdar. Tanken var att lägga ned sommarpratet. Otroligt tungt!
Men, det var för många som började låta besvikna och frågande. Det blev en total vändning att det ska fanimej lyckas, inget ska läggas ned. Jag skickade ut 432 förfrågningar på messenger. Jag fick 68 responser tillbaka med i princip lika många dialoger. Allt från att de var oförberedda och att de inte visste hur man gör. Dagen efter hade jag tre nya och två avhopp. Enträget fortsatte det, de följande dagarna. Det blev ett dygnetruntarbete. Flera hoppade på och när dag 1 med Eva Marie HB, saknades bara två som fylldes på efter dag 3. Jag var överlycklig! Runt den tjugonde juli kom ytterligare avhopp, vilket gjorde att jag fick napp från dagen sommarpratare Danne Paulsson som kopplade ihop mig med Tony Johansson från Fas-3. Efter en nattlig mangling och övertalning var Tony riktigt på. Han fick två dagar på sig. Hur det gick med hans prat som sommarvärd? Ja, ni! Kan vara värt att läsa igen. TACK ALLA sommarpratare!
Allt har vi alla i The Låt Remains the Same rott iland med den äran, 2017!
Som avslutning i årets prat tänkte jag stanna upp en stund i åldrandet och prata lite om livet.
Åldrandet som är en del av livet.
Livet skall spelas högt! Ljudmässigt.

2.
Liten.
Liten knatte innan skola.
En rännstensunge på innergårdens Luntmakargata. Vasastan. Stockholm.
Oförarglighetens tid.
Varma kramar hos mamma, moster och farmor.
Betydelsefulla kvinnor. Den lille fräknige gossen.
Volvo Amason, små trekantiga mjölkförpackningar och Durexautomater.
De enda problem som var verkliga och riktigt obehagliga på den tiden var portvakten och hans fru. Sen satt det ju en och annan jordgubbsnäsa kring portarna omkring och sörplade på nån pava med körsbärsvin. De hade inga hörlurar. De var oftast oförargliga som morsan sa. Fast för knatten var de mer lik nån filur från trolltyg i tomteskogen.
Det var under den här åldern som jag offrade mitt liv i djungeltrafiken på Odengatan, släppet från morsans hand, femåringens Usain Boltrusning när jag såg Lill Lindfors kliva över gatan och gå in på Döbelnsgatans postkontor.
Vad gör man inte för en autograf och en varm kram, en kall vinterdag?
En signatur på ett litet postkvitto, ovärderligt.
Jag var kär för första gången.
Jag vet nog vad hon tänkte efter min rusning…

3.
Under rännstensåren kring innergårdar och Observatorielundens plaskdammar hann jag med demonstrationstågen till Humlegården med Palme i spetsen, oroliga föräldrar som letade, Poliseskort med morötter, Jordgubbar och glass hos de läskiga portvakterna. I demonstrationståget skrek vi utan medhavda föräldrar som sexåringar slagorden som Palme ropade. – USA, MÖRDARE! UT UR VIETNAM! Om å om igen. Jag visste inte vad en mördare gör, än mindre vem eller vad Vietnam var. Hann även med att bli påkörd av en Taxi på Sveavägen. En backspegel i huvet, en smäll, en duns och en hink att blöda i.
En halvmeter till och den lille knatten hade nog befunnit sig på en annan planet.
I samma veva sprang mina föräldrar in i en skilsmässa som inte var av den verbalt trevligare sorten. Det gjorde att framtida möten med en eventuell kontakt hos en biologisk far minskades med 99,82% under resterande livstid.

4.
Det blev nu dags att flytta. Ut till landet. Till ängarna. Sjölandskapet vid mälarens strand. Det nya vackra sydvästra Stockholm. De fyra sexvåningshusen stoltserade i sin prakt på Vårbergsvägen. Stafa stod att läsa längs ena kortsidan. Den lilla gula kiosken vid foten av Stångholmsbacken dit veckopengen på 1,50:- landade. Blomsterbilen med tulpaner som lockade ungar att dryga ut kassan på torsdagskvällar. Skoluppropet i Lillholmsskolans aula medan mamma låg och krystade på södran i väntan på att en Snoppan skulle komma. BP-macken vid Vårbergs Centrum visade 50 öre/liter 98-oktanig bensin. Morsan hade nu hittat en styvpappa till oss också. Det var han som påpekade priset och hur positivt det var med närheten till allt.
En bensinstation? Är det allt? Annars var han helt ok, på den tiden. Han jobbade mycket runt om i Sverige. Det var vinter, det var kallt. Februari 1969. Till sommaren skulle jag få en liten syster som var en av de sista som föddes på Södra BB. I Vårberg var det nybbyggt. Vårberg ger mig många varma minnen. I mitt och lillebrorsans rum satt jag och spelade mina 4 singlar jag hade på en bärbar batteridriven rödvit grammofon med ett lock som högtalare. Om o om o om igen. O-bla-di-O-bla-da, Monia, Blowing in the wind och min favoritlåt alla kategorier, skriven av Peter Himmelstrand. Den ger mig otroligt sköna vibbar. I.
Känner mig fortfarande glad och levande av den här sången.
För er som vill ha en liten tävling? Räkna ut hur många gånger som C-G sticker ut tungan under sången

5.
På frukostbordet står det ett rör med raketost som morsan köpt. Kaffet bubblar på spisen i en orangefärgad Don Pedro. I hallen står mina nedslipade träpjuck och utslitna Adidas Red. Det är under uppväxten som man springer, hittar på lite hyss, eldar upp skogar, ljuger för brandkåren, får sprickor i foten vid kedjebusringningar, blir jagad med gevär efter att ha pallat äpplen. Har assköna jonnar med limpor och rocketstyre. Hela kroppen pulserar av liv. Uppmärksamhetstörst, tävlandet, kunskapsjakt och den outröttliga leken. Livet.
Är jag så idag? Jajamän, nää!
Springet i benen, fotbollsträningar, pingisträningar, vikten som låg under det normala. Löpsteget och ettrigheten har bytts ut mot blodtryckssänkande piller och TYP-2 metformin med veckodagsnamn i blå ask, treotuber och bettskenor. För att inte tala om det jobbiga att gå nerför trappan på övervåningen. Knän som knastrar.
BMI som ligger klart över det som farbror doktorn säger att jag borde.
I huvet tror jag fortfarande på mitt löpsteg och att vara levande. Alltid.

6.
Jag har nu flyttat från Vårberg och den nybyggda Söderholmsskolan. Kompisarna som jag gillade mest i världen. Tjejerna som jag var småkär i. Det var dags att packa upp flyttlasset på Industrigatan 10 D i Säffle. På skolgården fick jag som liten gosse i femte klass ta emot en och annan lavett pga min bakgrund från Stockholm. Jag var storleksmässigt mindre än första klassarna. Det blev bara några dagar i den skolan. Förflyttningen till Trätäljaskolan som var byggd 1899 blev en ny upplevelse. Det var här och då jag började tupera mitt hår och hoppades att jag skulle bli upptäckt som sångare med Brian Connolly i Sweet. De var mina husgudar med Nazareth, Bowie och Uriah Heep. Det närmaste jag kom i rampljuset var första stämmorna i Luciatågets Staffanssånger, tomte visor och pensionärshemmens Tom Doleykrämpor. I klassen blev jag tillsammans med en tjej som hette Lena Pettersson. Det varade i drygt en vecka. Hon var kär i mig.. Den söta, krulliga, långhåriga Stockholmaren.
Jag tyckte hon var skitsnygg i sitt krulliga mörka, långa hår.
Men, jag fick ett stort problem med hennes Posters hemma på sin vägg, där i flickrummet. Det var Donny Osmond, David Cassidy och Bay City Rollers.
Där gick min gräns och jag gjorde slut.
Strax därefter blev Stockholm för hett igen.
Skärholmen och Idholmsvägen fick bli min nya adress efter tretton månader.
Förlåt Lena, den här är till dig!

7.
Att vara tillbaka i omgivningarna kring Vårberg var himmelriket. Det var bara en parklek mellan mig och Vårbergs Centrum. Nu skulle jag få börja i min gamla klass igen, tänkte jag. Men, det kunde jag glömma.
-Du ska gå i Västerholmsskolan, sa morsan till mig en dag.
Sjätte klass ska spenderas i en ny skola.
I den klassen var det fulligång.
Två tjejer var som leader of the pack.
Killarna smet varje torsdag eftermiddag på ”tyngdlyftning” med minigolf på terrassen i Skärholmens Centrum på schemat. I klassrummet satt tjejerna, en annan kille och jag kvar. Efter ett par veckor fick jag ett ”wild card” med de andra grabbarna till torsdagslyften. Åtta veckor senare dök det ner ett brev om att jag hade dåligt inflytande på klassen med skolkning på torsdagar som var undertecknat med Rektor Arne Ansigers namn.
Strax därefter var förflyttningen ett faktum.
Till Lillholmsskolan och en ny klass.
Det får mig att undra om inte jag har någon sorts rekord i Skärholmen/Vårberg? Av sju skolor som finns har jag gått i fem av dem med lika många klassföreståndare under grundskoletiden. Dessutom två i Värmland.
Om ni undrar vad jag har för problem kan det bero på ett livsschema?

8.
Vi hade inte alltid så fett hemma. Jag går inte in på olika handgripligheter idag. Vi var en lite dysfunktionell familj med olika missbruksanknytning. Det handlade om spel och alkohol. Alltid med samma färghållning. Knappt några visste om problematiken. Morsan var extremt kärleksfull och bingofanatisk. Stålarna som fanns gick till någon ofrivillig idrottsförening. Inte alltid till hyra, el och telefon. Styvfarsan gömde gärna en flaska Rosita här och där. Vi andra försökte överleva med idrott och gemenskap med andra kids. Det var inte alltid så lätt och man var väldigt sårbar. Snart började lillbrorsan fylla plånboken med inbrott i centrum och rusa sig på kvällen med olika droger. Själv började jag och några polare röka på. Vissa kvällar och nätter tog vi promenader till Hagsätra för att diska hos en kran. Som tack för hjälpen fick man med sig en påse gräs som räckte i ett par dagar. Vi satt på ståltrappor, hemma hos vänner som ofta var ensamma hemma och ibland höll vi färgen och umgicks med riktiga vänner som inte hade diggern som nummer ett. Vi var som ungarna kring Epas torg i barn av vår tid.
Hemma hos Ove var det alltid öppet. Söta tjejer var också där. Då kunde vi vara oss själva en stund.

9.
Under flumperioden hade jag en hemvirkad reggaekepa där Marley, Dillinger eller Peter Tosh var mina kungar. Jag gick även runt med Ramones, Clash, Pistols och Sham 69 i walkmanlurarna och konverterade strax. Det dröjde inte länge innan man hade Skärholmsgiganterna KSMB och Drågsvedshjältarna Ebba i lurarna. Nu började man springa på de mindre lokalerna och udda fritidsgårdar. Det var inte alltid man var välkommen från en annan suburb. Nu blev jag lite väl svamlig i värmen. För mycket vin och smells like teen spirit på hög nivå i bakgrunden. Jösses!
Behöver balans nu!

Ni ska få lite liverapport från Pisak där vi befinner oss. Det brinner för fullt i bergen bakom oss. Mellan 15 km och 30 km bort om man frågar ortsborna. Luften fylls av rök. Planen dyker ner och hämtar vatten hos oss flera gånger i timmen för att vattenbomba elden. Just nu är mitt sommarprat lite i gungning.

Lite liverapport från ”vana” skogsbrands människor.
Alla är vi från Sala / Heby här.
Minns branden i Sverige för ett par år sedan. Då bodde vi också nära. Ortsborna här säger att det brinner ordentligt i bergen ca 15-30 km ifrån oss. Planen flyger in för att hämta vatten i havet var tionde minut. Det luktar ordentligt med brandrök och mitt sommarprat känns lite i gungning.
Jag gör vad jag kan… okoncentrerat

10.
Dags att ta klivet in i vuxenvärlden.
Jag vill tjäna pengar. Helst så mycket som möjligt.
Jag vill ha allt som jag inte haft. Ett fullt kylskåp. Trött på ren spagetti och ketchup flera dagar i veckan. Jag satsar på fotboll och gemenskap. Brasset är lagt på hyllan. I ett par år sliter jag på en flyttfirma. Jag ser det som träning. Om chefen frågade om kassaskåp, flygel och piano anmälde jag mig frivilligt. Tills en dag när jag blev matsäck åt en chaufför på Canon för leveranser av stora kopieringsmaskiner. På Canon gillade man mig så mycket att jag fick anställning som fastighetsskötare efter lumpen. Därefter gick jag vidare till Fotoavdelningen, därefter kundtjänsten och sen landade jag som ansvarig för Canons första butik och försäljningen där. Under den här perioden hittar jag min dåvarande fru som ger mig tre fantastiska döttrar som jag avgudar och älskar över allt annat. Jag hoppas verkligen att de vet om det. Även om jag vid ett euforiskt tillfälle blev intervjuad av Sveriges Radio efter nästa sista matchen mot Örgryte på Söderstadion 2001. Bajen vann med 3-2 och säkrade guldet. Det var samma dag som min frus 35-årsdag.
– Hur skulle du ranka det här? Får jag en fråga och en mick kastad i ansikte.
Jag bara skriker rätt ut!
-Det här är det bästa som hänt, någonsin!
– Har du barn, frågar han mig.
-Ja, säger jag.
Han tittar på mig, flinar och snackar med en kille bredvid.
En kort sekund senare förstår jag fällan jag just trampat i.
Mitt förbannade emotionella och impulsstyrda liv spelade mig ett spratt igen.
Förlåt mina älskade döttrar! Ni är störst, bäst och vackrast.

11.
Fick just en fråga om en favorit i repris.
Lägger den här medan jag klurar ut och lägger in nästa.
Den här handlar ju också om en del av livet.
Fångarna på fortet.
Agnetha Sjödin och Gunde Svan gör succé i tv-rutan från Frankrike med en massa kändisar i lag.
Det blev nu så populärt att företag börjar lägga sina kickoffer på Vildmarkshotellet i Kolmården.
Så gjorde även Canon.
Vi delades in i olika lag med ca tio personer i varje.
Klädde oss i grå-beige T-shirts med ett djur för att differensiera alla lagen.
Själv tillhörde jag Lag Tiger i mina kakifärgade kortbyxor.
Under dagen skulle man utföra vissa uppdrag som att simma med hajarna, gå in till strutsar och plocka ägg, kliva in bland krokodiler och piraya.
Det var klart läskigt, väldigt varmt och soligt.
Alla åkte runt i lagbussar till uppdragen och ombord fanns förtäring. En hel del. Dryck.
Vi åkte runt inne på safariparken, till Aquarium och inne i själva parken.
Efter någon timme var vi lite småblariga i värmen efter diverse maltintag. Jag skulle behöva lätta på trycket.
Det trycker på.
När vi åker inne i safariparken, så är nästa tur att vi skall till inhägnaden med Lejon.
Vi får kliva ur och gå in för att kika på burarna med de galnaste djur jag sett.
De blickarna glömmer man inte i första taget.
– Ursäkta, finns det någon toalett? Frågade jag en av skötarna.
– Nej, men du kan gå ut runt hörnan här bakom. Det är lugnt, sa hon.
Jag går ut runt hörnan bland vattenslangar och fyllda vattenkar.
Där finns ett stort träd och ett stort Gunnebostaket.
Sakta börjar jag gå mot det, samtidigt som jag håller på med skärpet.
Precis i samma sekund som jag får upp skärpet och ska dra ner gylfen, så kikar jag upp. Då kommer det ett Lejon rusande och kastar sig mot staketet, ryter och tuggar fradga som jag upplever det.
Helt jäkla bananas. Ungefär två meter från mig.
Han vill verkligen tugga på mig.
Jag blir så fruktansvärt rädd att jag inte hinner plocka ut polarn.
Han fjölar av, där och då i mina Kakifärgade.
Jag får panik.
Vad gör jag nu och börjar kolla mig runt.
Jag kan ju inte lukta piss heller.
Inte heller visa den gigantiska fläcken i fronten.
Snabbt plockar jag fram vattenslangen och duschar ner mig helt och hållet och skyller på att jag ramlade ner i karet, då lejonet hoppade mot mig och röt.
Det har nu gått ungefär 20 år och bör vara preskiberat.
Jag har inte varit på safari sedan dess.

12.
På grund av lite oroligheter och okoncentration som hör livet till så landar vi i gemenskap med vänner, plan som släcker bränder, rökfyllt landskap och 32 grader varmt i månskenet. Dessutom firas en femtioåring och min närvaro önskas. Därför blir jag tvungen att lämna er i lite förtid. Upplever mig som lite splittrad. Har egentligen några fler inlägg som jag hade tänkt. Jag hoppas ni förstår. Det ska festas lite också!
Snart tycker jag att vi önskar varandra en fortsatt fin och vacker sommar! Alla fantastiskt fina människor i den här gruppen!
Jag har bara en sista fråga?.

13.
Någon gillade inte siffran 13.
My lucky number.
Tack för idag alla vänner, nu smiter jag till kalas, brandrök och hetta. Vi ses snart igen.
Nu till frågan.
Är döden en del av livet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *