Mats Nilsson-Landelius den 31/7-2014

Ännu en dag, en dag ur livet!
(Bild från 1985)

1m1

Född 1962
Världsmedborgare
Halvnykterist

Min sambo ställer frågan:

– Vaddå? Du är väl inte halvnykterist?
– Vad menar du? Är det bättre att jag skriver halvfyllerist då? Undrar jag.

Då smajla hon till och förstod.
Ett sista ord behövde hon dock för att bli nöjd.

– Lägg till halvnikotinist också.

Vi hörs om ett par timmar!

XTC – Fly On The Wall – 2001 – Remaster

PRESENTATION
Mitt namn är Mats Nilsson.

Varför det står Landelius också, är för att mina gamla barndomsvänner kanske vill veta vem det är, som skriver till dem.  Jag är kolossalt förändrad till utseendet från förr.
I mina skolbetyg och fram till jag var arton år, hette jag Mats Landelius, kort och gott.
Morsan var omgift.
Men, vi ändrade aldrig på pastorsexpeditionen för mig och brorsan.  Varför vet jag inte.

Under mina uppväxtår var jag nog som den värsta kameleonten som smälte in. Märkligt nog har alltid utseendet varit förknippad med någon form av ”kändisskap”? Jäkligt udda?
När jag var liten fick jag höra att jag var otroligt lik grabben i Kullamannen och Kråkguldet, som även Mäster Magnus har varit inne och nosat på.  Ett tag i tidiga tonår blev jag också kallad Televinken.
Senare, då jag var mellan arton och tjugotre, så var det plötsligt Jim Morrison jag hörde, vilket jag gladde mig över, för en gång skull.  Jim skulle dock ändras runt tjugofemårsåldern när jag plötsligt hörde Göran Stangertz från flera håll, det kunde jag också tycka vara lite ball.
Han upplevdes som en cool fyr.
Idag är jag inte så liten längre runt midjan, skägg på haka och goggles på nästipp.
Lite trötta steg här och där kanske..
Peter Harrysson viskas det alltmer om i korridorerna.
Inte lika coolt. Undrar vem jag blir härnäst?

Lillbrorsan och jag fick snabbt ett smeknamn som jag avskydde när vi flyttade tillbaka till Skärholmen. Han tyckte att det var helt okej.
Lusen och Lill-lusen.
Bara för att en liten pojkvasker läste fel på namnskylten i porten.
– Det har flyttat in Landelusar här?

Appropå efternamn? En gammal lärare sa en gång till mig att det var märkligt att man fick heta Leijonhufvud, Kattclou, Hund och liknande.
Han visste att jag ville byta, bad mig att testa om jag fick ansöka om ett nytt och speciellt efternamn när jag fyllde arton, om jag nu ändå tänkte byta efternamn?
Han sa att han själv skulle velat försöka.
Han hette Olle Larsson. En cool gubbe.
Jag som motvalls och lite anarkist skulle försöka.
Man kunde ju byta tillbaka igen, kanske?
Pastorsexpeditionen godtog inte Fårskalle.

Idag är jag rätt glad för det.

Landelus kanske skulle funka?

The Undertones – Here Comes The Summer – Single version
1. Intro
Så, nu var presentationen avklarad!?

Idag kommer jag att försöka beskriva olika typer av kärlekar, händelser och känslor som jag har kutat in i, inför olika människor, saker och aktiviteter.
Som så många gånger och framförallt förra året, öppnade jag upp mig och körde lite musikupplevelser i kronologisk ordning genom livet.
Alla dessa konserter, möten med artister och om uppväxten i förorten.
I år hoppas jag att jag kommer ömsa skinn, med en hel del tokigheter och värme.
Prata om nära och kära.
Jag kommer att gå ut ganska lugnt för att försöka öka lite.

För där, där i min lekamen bor det en mindre lustig lirare som kallas ”Spontan Impuls”, som jag inte har någon som helst kontroll över. Vi har olika åsikter om vad som bör göras och sägas.
Det kommer framförallt att märkas i arbetet, semestrar och i mina irrfärder runt om i Sverige.
Ibland har jag även en tjäfft som Herr Impuls lånar. Då dyker det upp bokstäver ur den, som skann inte hinner med att formulera.
Därför kommer det kanske att finnas en och annan igenkänningsfaktor för några av er därute, så jag tycker att det är på sin plats att redan nu be om ursäkt för det som kommer att klampas på, i ulltofflorna med hål i.

Jag skriver och pratar ju alltid här och nu, på känslan.
Varje känsla eller händelse kan jag associera till musik eller en textrad eller tvärtom.
Så musiken som kommer anfallande behöver nödvändigtvis inte vara något som jag eller Herr impuls tycker om eller har i luren själv.

Idag är det Juli månads sista dag. Den trettioförsta. Min dag.
Min dag på the låt of the day! Känner mig tacksam och stolt.
Är också glad över Mästers innovationsrikedom med att starta denna sida, som har gett mig mycket ny musik, trots att jag e en gammalmodig jäkel.

Jag har fått äran att som värsta Lars Ulvenstam avsluta sommarmånaden Juli och det fantastiska sommarprat som har varit på TLOTD.
Superlativen får inte plats här.
Trettio dagar av beröring, känslor och härlig musik har forsat fram i årets sommarprat. Det har varit helvilt. Ovationsrikt ställer jag mig upp, klappar och bugar för er alla. TACK!

Som Mäster en gång sa:

– En låt kan göra att jag minns doften från en gammal soffa.

Vem vet? Jag kanske har blivit lugnare, mer genomtänkt och skickar Herr Impuls på semester idag? Det vill jag gärna tro.
Men, vill fan, trot?
Undrar jag och sniffar på en gammal Fantomen från sjuttiosju.

Imperiet – Kriget med mig själv

2. Första kärleken
I mitt liv har det alltid varit kvinnliga förebilder i min närhet.

En riktig manlig förebild har jag tyvärr saknat.
Det naturligaste är ju först och främst en mamma, tror jag?
Jag är äldst i syskonskaran på fyra ungar och hon födde mig på Södra BB i Stockholm, när hon nyss fyllt nitton år. I passet mitt står det Farsta. Som i en latlåt.
Morsan var en extremt kärleksfull människa som älskade sina barn mer än allt annat.
Ekonomin var det sämre med.

Tyvärr gick hon bort alltför tidigt i överalltcancer, för snart tjugotvå år sedan.
Hon var en människa som det strålade om, hände saker omkring. Full fart.
Den jäkla cancern har plockat många unga människor på min mammas sida.
Endast ett fåtal har lyckats med ett halvt sekel. Jag är en av dem.

De flesta av mina vänner tyckte väldigt mycket om min mor, då hon framförallt var tolerant och alltid hade svängdörren öppen för alla ungdomar. Hon hade sina egna demoner som hon oftast höll för sig själv, men som öppnade sig som en flod i vissa utsatta lägen och bara för de närmaste.
Några gånger visade det sig också, att hon tyvärr hade svårt att sätta gränser och ta ansvar.
Bara att man är galen i alla förbaskade dansband tyder ju på det, eller? Morsan älskade musik och musik för henne var Elvis och sånt som spelades på Svensktoppen.
Mina födelsedagar bestod ofta av en platta med Flamingokvintetten, Schytts, Jigs eller Sten Carlsson och salta mandlar från henne, när jag var liten.
Hon ville verkligen att jag skulle spela ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma eller hallå du gamle indian”. Kanske är det därför som jag har så infernaliskt svårt för den kategori av musik idag?
I samma sophög slänger jag Per Gessle och Tomas Ledin.
Men, morsan älskade det. Hon öppnade fönstren och gasade på, bland betongen, i bilen med en Bond i mungipan eller bland syrsor.
Helst skulle vi alltid dansa till Paul Paljett med henne om hon fick bestämma.
Jag och mina syskon tänker ofta på henne och den kärlek hon hade i överflöd.

Jag tror minsann att Anders Glenmark också tänkte och skrev för henne, ibland
Anders Glenmark – Hon har blommor i sitt hår

3. Tryggheten
Alla barn behöver trygghet, så gjorde även jag som liten.

För mig stavades trygghet, f a r m o r.
Hon var min alldeles egna teskedsgumma.

Jag och brorsan var ofta där på helgerna, trots att mina föräldrar hade skilt sig när jag var fem år.
Det skulle hålla i sig till jag blev runt elva år gammal.

Min farmor var en sådan person som man skulle kalla för bullmamma. Hon stod ofta i köket och bakade eller gjorde krämer och pajer från alla möjliga sorters bär. Ibland tog hon av sig förklädet och spelade piano eller sittra med mig och brorsan som körsångare.
Oftast flöt det på med visor från Dan Andersson eller Evert Taubes eskapader.
Farfar var yrkesmilitär i flottan och var sällan hemma.

Min farmor var ofta ensam vuxen med barn och barnbarn i huset, där i Sköndal, på Giffelvägen.
Hon tolererade nästan allt, utom skor förbi gränsen.
Det fick brorsan ofta höra.
Så ofta att han en dag som treåring bestämde sig.
– Jäla tjat, nu går jag hem! Gick ut och började gå mot bussen.
Den storyn levde hon på. Berättade den ofta och skrattade.
Min kära farmor försvann för tjugo år sedan.
Henne har jag saknat många gånger i mitt liv.

Den tredje starka kvinnan i mitt liv är min moster. En riktig järnlady.
Hon är inte särskilt lång, drygt etthundrafemtio centimeter över havet, men henne sätter sig ingen på. På vissa punkter är vi ganska lika.
En otroligt bestämd, varm och generös person som har älskat varje unge som finns i släkten.
Hon har alltid varit omtänksam och som liten skit tyckte man att det var infernaliskt roligt med alla resor till Värmland, stojet i bilen och alla pepparkaksbak som skedde dagen innan julafton.
Hon var alltid så påhittig, kul och oberäknelig och är än idag.
Det är många gånger som jag önskat att hon hade haft möjligheten att ge oss kusiner.
Jag är så jäkla glad över att hon finns och ruskar om alla.
Sa jag att hon var bestämd?
Jag kallar henne ”Donna Corleone” av en anledning.

Min kära moster, du rockar fett!

Charles Aznavour – She

4. Syskonkärlek
Som äldste i en syskonskara av fyra, med uppväxt i kanske den mest utskällda förorten i Sverige under tidigt sjuttiotal, tyckte vi att vi levde ett bra liv med många vänner. 

Vi var tre bröder och en syster.

Skärholmen med sitt miljonprogram hade sin sociala utslagning, gemenskap och värme. Vi upplevde oss som sociala i vår familj med öppen dörr, utan att det för den delen inte alltid var så fett hemma. Vi levde i en fördold missbruksfälla av spel och alkohol. Äta kunde man göra i skolan ibland.
Skärholmen bestod av mestadels en medelklass i radhus och de som hade det lite mindre fett i Svenska Bostäders höghus och hyreslängor, som i vissa fall finansierades av det gula husets generositet och vakande öga.
På ungdomsgårdar, skola och replokaler bildades rockband.

Gatorna med barn som skrek på bekräftelse, gatorna som flammade till av lyktor i natten, skuggestalten som smyger kring dånet av alarmerande butiker bland glaskross. En fet B som meckas i en port på Brantholmsgränd eller i en parklek på andra sidan ljuset.
Sökarna om natten för en stunds gemenskap runt betongen.
Vi skulle inte låta våra barn växa upp på samma sätt. Bort skulle bli ett mål.

Tyvärr innebär också en viss otrygghet att man lätt hamnar i grupperingar och misär, utan mening eller mål. Vi skulle kunna ha valt en annan väg alla fyra av oss syskon. Vi levde på gränsen.
Det som gjorde att tre av oss klarade sig bra, genom i livet vill jag tro, berodde på vilja, sammanhållning och empati.
En stark målmedvetenhet hjälpte också till.

Min yngsta bror heter Nicklas är drygt tio år yngre.
Ibland har jag nog varit mer som en fadersfigur för honom.
Jag sov ofta i T-shirt som Kalle Anka, när han kom in på mornarna och väckte mig ibland, mitt i ett bakisrus. Tog tag i min tröja.
– Come on and fight, Charlie!
Idag är den lilla killen gift med två härliga döttrar.

Min lillasyster Marie är ungefär sju år yngre och hon var söt som ett litet skogstroll när hon var liten. Många kallar nog henne för snygg idag, istället.
Hon har fått mycket av morsans charm och looks, men Snoppan vill hon förmodligen helst undvika att bli kallad idag. Eller så kanske hon vill det?
Idag har hon blivit farmor till en söt liten sondotter.

Vår mellanbror Micke var en mycket varm, snäll och rastlös kille, försvann in i dimman väldigt tidigt och blev aldrig sig lik igen. Kärleken till drogerna blev allt starkare. Hans sista suck tog han under julruschen i ett skitigt parkeringsgarage på Varvsgatan, Södermalm.
Jakten var över, för honom och för oss.

Ibland överfaller saknaden så ini h….

Coldplay – Brothers & Sisters

5. Flickor
Jag har också gått i skolan.

I sju stycken olika, mellan Åk 1-9. Samt ett gymnasium.
Ganska svårt att rota sig, kan jag lova.
Svårt att fråga chans. Fick byta ofta.

Vem minns inte första pussen?
Den som jag fick bakom källardörren i Vårberg av granntjejen ovanpå.
Hon var sex, jag var sju. Hennes storebrorsor var mina idoler.
I skolan var jag en populär kille bland tjejerna.
Jag var ju skitliten till växten och många tyckte att jag var så söt.
Honom ska vi ta hand om.

Kärleksbreven smögs ner i brevlådan, blickar utbyttes varje rast.
Jag blev ihop med någon ny varje månad i princip, mellan tvåan och femman.
En puss här och där. Bara för att jag kunde.
Dock var mitt intresse för det motsatta könet ganska svalt.
Landhockey och fotboll var viktigare.

Tills en Valborg 1977.

Då träffade jag henne.
Hon med det timotejblonda håret, leendet som fick mig att växa två meter och ruska om mina känslor och välta blomvaser med gula tulpaner.
Denna gudomliga från ovan sänt. Bodde i Vårberg. På Duvholmsgränd.
Hon var nitton månader yngre och det varade i sammanlagt två månader.
Men, jag stod kvar i samma känsla i flera år, allt jämfördes med henne.
Det tog lång tid innan jag vågade börja leva och släppa känslan fri …

Det fanns två låtar som jag förknippade med henne, eftersom det var där som jag hörde dem första gången. Den ena är väldigt ironisk i den här gruppen.
Den spelades in av John Paul Young innan Love is in the air.
Den låten heter ”I hate the music” .

Känner ni igen den andra?

Rod Stewart – Sailing (2008 Album Version)

6. Första festivalbesöket
Under slutet av 70-talet så var det 80% Punk, Reggae och Ska som gällde.

Vi gick på olika lokaler och såg band som man inte kunde drömma om ens fanns. Det var källare, garage och i vissa lagerbyggnader. En och annan ungdomsgård också.

I Stockholm var möjligheterna stora och dessutom fanns ju Gröna Lund som hade en förmåga att plocka in världsartister. Då såg det helt annorlunda ut framför stora scenen, än vad det gör idag.
Här hade jag sett Sweet och Kiss för första gången, samma månad tror jag. 1976.
Men, just den här sommaren som jag tänker på är från 1978.
Jag och några av mina dåvarande vänner begav sig ner till Roskilde direkt efter konserten med Marley på Gröna Lund. Det blev ett impulsstyrt beslut som skulle bli ett äventyr för oss.
Vi skulle bära grönt, gult och rött i två dagar efter varandra.
Jag hade virkat en ”reggaemössa” för mitt krull som var långt ner på ryggen.

Bob Marley skulle på igen och Elvis Costello skulle ju lira nån dag senare.
Eventuellt skulle vi kika på Rory Gallagher också om vi hann.
Roskilde, here we come!

Vi kom ner till Köpenhamn med sovsäck, lite pengar och libanes, tog en buss ut till Roskilde.
Det ska erkännas att det var lite läskigt att gå in i ett myller av individer som vaggade runt med olika påverkan av diverse substanser.
Där var även HA grupperingar och det hade vi ju inte fått till Sverige än.
De gjorde mig lite spak. Såg jäkligt hotfulla ut, där i leran.
En och annan brottningsmatch visades också upp.

I Roskilde var stämningen sisådär. Svenskar var inte särskilt populära.
Vi höll oss mest i grupperingar med andra svenskar och dimman över fälten låg tät.
Vilket Digger uppskattade då. Men, vi andra upplevde vissa moment som hotfulla.

Vi såg en helt fantastisk konsert med Marley och jag tyckte den var vassare än gårdagen, men direkt efter konserten stack vi därifrån av ren och skär rädsla utan att ha sett Elvis Costello eller brett ut sovsäcken. Det blev en jäkla dyr konsert och resan hem är en helt annan story.

Två år senare var Rastafarin på plats i Stockholm igen och så var vi.
Denna gång på ett tak snett ovanför radiobilarna. Galet mycket folk.

Kvar har jag en gul/röd Marleyhalsduk från -78.

Bob Marley & The Wailers – Kaya

7. Beväringar
Jag låg i lumpen på Muskö 1983 och skulle mucka från flottan på min mammas 40-årsdag, den 8:e september. Under den här tiden var beredskapen stor i Östersjön utanför Gålö, Muskö och Berga.

De flesta som växte upp då, vet vad Hårsfjärden var.
Att få permis var snudd på omöjligt.

Jag hade legat inne så länge i beredskap och nu skulle jag få ledigt i tre veckor, samt två helger.
Det första jag gjorde på min ledighet var att dra ner till Göteborg och Ullevi, veckan innan midsommar.
David Bowie skulle spela och jag hade en plåt till lördagen.
Det skulle bli publikrekord och en jättefest.
Tyvärr ville inte Herr Bowie delta i denna fest och levererade ett mediokert och trist nummer.
Det tyckte i alla fall jag och funderade på att sticka hem, för att förbereda mig inför resan till Gotland. Jag skulle fira midsommar med mina polare.

Innan vi skulle dra från Göteborg behövdes en öl eller två.
Vi började snacka om att lifta hela vägen hem.
Vi bodde alla tre i Stockholmstrakten.

När vi gick och flanerade i Gamle Stan, så dök det upp en kille som vill sälja sina söndagsplåtar för en femtiolapp styck. Vi suckade och förklarade som det var och han förstod vad vi menade.
Han hade också sett dagens konsert. Inte mycket att ha, sa han.
Vi började smådiskutera lite.
Efter en stund var det sagt och gjort.
Vi fattiga beväringar köpte 3 parkettplåtar för en femtiolapp totalt, istället för styck.
Under dagen hade vi suttit på läktaren.
Nu skulle vi stå.

Hallå!! Gissa vilken tavla han gjorde!
Det var klasskillnad på konserterna och som Bowie levererade!
Hela Ullevi kokade, utan publikrekord.
Ett par tusen struntade i konserten.
Bowie lirade ett par extralåtar mer än gårdagen och jag fick dessutom en galet bra version av Scary Monsters. Allt var bättre! Humör, väder och bandet.
Det tackar jag för än idag.

Jag undrar fortfarande  vad Bowie hade tagit på söndagen?

Shit pommes frites, vilken skillnad.

David Bowie – Let’s Dance – 1999 Digital Remaster


8. Kneippbyn
Efter att fortfarande dansa på Bowiemoln beger jag mig nu till Gotland och Kneippbyn med en massa vänner from da hoods.. Det är Tisdag kväll och man kan känna förväntningarna smyga på från höger.

Terminalen i Nynäshamn bubblar. Imorgon bitti är vi där.
Här ska firas, raggas och leva rövare.

Vi är närmare 20 vettvillingar som ska ta sig ner till den stora ön och hyra ett par cyklar för att ta oss till Villa Villekulla och vattenrutcharnas förlovade land. Vattenkanor var ovanliga då.

Vi slår upp tälten en bra bit bort från entren och nära en av dusch och toaletthytterna.
Den ena personen är galnare än den andra.
Öl och sprit i massor. Mat kan vi knappt stava till.

Borta vid Space ska Lasse Lindbom band visst hålla till, säger någon.

Jag och en polare tar en bira med oss och går bort för att inspektera om det är de som ska lira under kvällarna här. Vi smyger runt bland hus, – studiovagnar. Jag hör att det spelas musik och sjungs inifrån. Jag kommer från baksidan och börjar krypa under ena husvagnen för att komma fram vid ett av trappstegen. Mitt stora hårkrull är nog det som tar emot mest.
I samma veva som jag glider fram med huvet mot trappen öppnas dörren och en person kommer ut när jag ligger fullt synlig och försöker komma ut från underdelen av husvagnen.

– Vafaan! Vad håller du på med, din idiot?

Jag hinner knappt reagera förrän någon sliter ut mig i håret och i tröjan.
Jag reser mig upp och hinner inte svara.
Det smäller till och en lavett landar på min kind som från en reptilsnabb kungskobra.

– Stick härifrån, din jävla pajas vrålar musikern till mig.

Jag vänder mig om och drar iväg ganska snabbt och skäms med en nysmekt ros på kinden.
Min polare undrar vad fan det var som hände.
Jag sa som det var.

För några år sedan träffade jag samma musiker på Silja Rock, satt och surrade med honom.
Jag tog upp den här episoden för att fråga om han minns det.
Han hade ett svagt flyktigt minne.

-Var det du? Frågade han.
-Ja, sa jag.

Ulf Lundell – Rom I Regnet

9. Sprinkan och jag
I Skärholmen hade vi en härlig gemenskap och det märks väldigt mycket av den på FB-gruppen, där alla som bodde i Skärholmen och Vårberg mellan 1965 och 1990 härjar. Vi träffas igen efter 30 år och tiden verkar stått still. Så mycket kärlek.

Som jag nämnde i tråden förra året så hade jag förmånen att se otroligt många konserter gratis på Hovet. Den möjligheten hade jag mellan 1979 och 1983. Tack vare en vän från Skärholmen.
Jag tror att jag såg Thin Lizzy fyra gånger under perioden, bland många andra band.
Styx, Rocking the paradise var kanske den häftigaste under perioden.

Området runt Gullmarsplan blev mitt andra hem, med Bajen, Söderstadion och Hovet, vägg i vägg.

Under maj månad skulle jag gå på min första Springsteen konsert.
Jag hade blivit knockad av The River plattan som fullständigt spolade bort min balans under fötterna. Det var för mig helt obegripligt att någon kunde skriva sådana nära texter. I was shot. Point Blank.
I snö och slask köade jag i fyra dagar utanför Svala och Söderlund.
Den här konserten fick jag inte gratis. Bortlovad.
När dagen kom så var jag på tårna. Den 8:e Maj, 1981.
Öppningen med en CCR cover, bestämde ändå var skåpet skulle stå.
Jag ville helst inte ha några covers.
Jag ville ha original.

Det blev en hysterisk afton med berättelser och anekdoter mellan varje låt.
Vad de betydde, vad de gjordes eller framfördes första gången.
Det blev en mycket lång konsert. Så pass lång att inte alla kunde ta sig hem igen.
Ändå kändes den som otroligt kort. Tror att den slutade runt 01.00.
Minns inte riktigt. Jag var såld och utpumpad. Tror det kallas eufori.
Förmodligen fortfarande THE Best show för mig.
Då har jag ändå varit på en hel del.

Sommaren 4 år senare ligger jag och köar för biljetter vid Hovet.
Springsteen ska komma till Ullevi i Göteborg.
Jag köper flera biljetter som räcker till vänner och fler därtill.
Jag vill att alla jag känner ska uppleva den eufori och kärlek som jag känner.
Det är liksom No surrender.

Två dagar innan konserterna på Ullevi beger vi oss ned till Göteborg för förberedande.
Hela staden kokar av Born in the USA och amerikanska flaggor.
Under tiden letar vi efter ett ställe att slå upp tältet på.
Vi hamnar utanför Mölnlycke på en stor äng.
På lördagen åker vi in till Ullevi för insupa stämningen utanför och för att festa lite på Avenyn.
Där vid Kungsportsavenyn är det grymt mycket folk utanför ett gym och bara någon minut senare så kommer sällskapet med bossen och ESB ut och kliver in i en buss. Jag rusar fram till ena rutan som jag uppfattar att Bossen sitter vid och daskar upp en liten hand. Han lägger sin hand mot min och säger något i stil med ”tonight, wait and see”. Då ser jag att det inte är bossen.
Det är Nils Lofgren.

Vi har ju inga biljetter till lördagen. Köpte bara till söndagen.
Det felet skulle jag aldrig mer göra om.

När vi senare på kvällen möter folk som går från arenan, som i trans med ett utomjordiskt leende på läppen, så inser vi att det blir bra det här.
Imorrn vänner, imorrn.

Söndag morgon, klockan är runt 09.00 och utanför tälten hörs ett jäkla liv.
Jag puffar lätt på min dåvarande sambo.

– Vad är det som låter? Slåss de? Vad är det för ett tjatter utanför?

Sakta drar jag upp blixtlåset till tältet för att kika ut.
Mitt krull ser förmodligen ut som om vi haft en orgie i detsamma.
Två personer vänder sig mot mig och skrattar.

-Hallååå dääär! Säger de på breeed Göteborgska.

Jag vinkar tillbaka lite lätt och kryper in igen.
Kikar lite på Sambon.

– Det är skitmycket folk som spelar varpa därute.
– Vi har slagit upp tälten på deras varpaplan.

Konserten på kvällen senare, har ju fått en alldeles egen dimension av konsertupplevelser i olika press och nyhetskanaler. Jag tyckte dock att 81:an var vassare.
Kanske 2008 på Ullevi också.
Men det var galet.
Hela läktarna skakade till Cadillac Ranch och Out in the street.

Det kan ju nämnas att det var min dåvarande sambos första konsert någonsin.
Blir lite svår att toppa för henne.

Bruce Springsteen – Sherry Darling

10. Mötet
Under hösten 1984 träffade jag mina barns mamma på ett ”danshak” i Skärholmen som hette Gyllene Bägaren. I folkmun kallades det för Guldmuggen rätt och slätt.

Det var egentligen en typisk kvarterskrog i centrum med en massa tjafs innan, som de en dag bestämde sig för att göra ett dansplejs av på helgerna.
Det kom människor från närliggande förorter också. Det var mycket sällan spänningar från de olika grupperingarna numer. Tidigare hade det varit hårt.
Nu ville man festa nära och slippa stan.

Den här specifika kvällen i oktober träffade jag en tjej från Bredäng som jag dansade med i princip hela tiden. Hon betedde sig jäkligt märkligt. Hon var liksom både intresserad och jäkligt avvisande.
Vilket gjorde att jag hamnade på tå i mina sinnen. Jag skulle bara…
Men, det gick inget vidare den kvällen.

När stället sen stängde, så drog hon hem och jag var som ett stopplyse i fejset.
Några av hennes sköna vänner blev kvar och jag hakade på dem till en kille i Sätra.
Där det stundade frågesport med minst hundra frågor.
Jahaaa? Hon hade ett förhållande. Jag tänkte att nu är det kört. Bara lägga ned.

På tisdagen efter den lördagen är det hockey på Hovet som gäller.
Bajen ligger i Elitserien och ska möta Gnaget. Jag, Kenta och Micke går dit för att kolla fajten.
I första periodpausen ska vi gå upp för att köpa kaffe och vi knatar trapporna upp och ställer oss i kön. Plötsligt kommer det fram tre tjejer från Bredäng som jag träffade på Guldmuggen under helgen. Min danspartner var en av dem. Hennes kompisar hade lurat iväg sina killar till ett annat av fiken. De hade sett mig i publiken och bestämde sig för att ta ett snack.
De totar ihop oss två och sen sticker alla ifrån oss till sina platser.
Kvar står fånen, som förvånat stammar och skrattar. Beslutar om lördag igen.

På lördagen är vi på´t igen och dansar till Stevie Wonders ”I just called to say I love you” och en annan dänga i oktober 1984. Dagen efter, på sin artonårsdag gör hon slut med sin kille och därefter börjar ett märkligt och komplicerat kamratförhållande mellan mig, honom och hans syskon.
De borde ha varit galna på oss, men jag blev som en familjemedlem?
Förstod inte alls. Genuint trevliga och varma. Hela syskonskaran.
Fyra månader senare flyttade vi ihop till en plomberad tvåa på Golanhöjden i Alby.
Dogge kan inte ha varit gammal då?

Här är den andra som blev vår låt … brrrr.. vicken hemsk låt.  J

George Michael – Careless Whisper

11. Jäkla Flyttlass
I Alby kan man för helsicke inte bo, va?

Fan, inte ens taxi vill hämta eller köra hem mig.

Där på Golanhöjden, Notariebacken bodde vi i nitton månader.Jag höll på att bli tokig.
Det var knappt några vänner som ville komma och hälsa på.

– Vart fasen har ni flyttat egentligen? Ni bor ju i Botkyrka.

Jag började fundera lite på det där och kontaktade bostadsförmedlingen i Stockholm.

– Nää, ni kan inte ställa er i kö i Stockholm, när ni bor i Botkyrka.
– Vad händer med min tid då?
– Om du flyttar tillbaka till Stockholm stad inom ett år får du behålla den.

Nu fick vi panik och började höra oss för överallt.  Vi vill ju också ha möjligheterna i Stockholm.
Då säger min mamma en dag att hon kan tänka sig att flytta till sin särbo i Upplands-Väsby och jag flyttar tillbaka till Skärholmen. Så blev det.
I ungefär sjutton månader bodde vi där tills vi köpte en lägenhet i Midsommarkransen.
En tvåa på 54m2.

En dag i april 1989, när jag kommer hem till Midsommarkransen från jobbet, möts jag av morsan som kastar sig på mig.

– Nu har vi bestämt! Säger hon och blänger på mig.
– Vaddå? Vad har Ni bestämt? Undrar jag och får lite andningssvårigheter.

I lägenheten är Marie, hennes mamma och mormor också. Jag fattar ingenting.

– Vi har bestämt att ni ska gifta er. Vi vill gå på bröllop, säger morsan.

Fan, hon vet ju att jag inte vill gifta mig. Över huvud taget.

– Du har inget att säga till om, så de så. Säger hon och alla skrattar.

Nu blev det här jäkligt jobbigt. Jag smiter in på muggen och börjar lite smått tala i tungor.
Funderar på vad det är som har flugit i dem. Är det inte jag som ska fria? På knäna eller nåt?
Efter en stund kommer jag ut. Ställer mig och stirrar på dem och frågar.

– Vilket datum hade ni tänkt?

Då börjar alla svamla i mun på varann. Forcerat. Uppspelt.

– Vi kollade den första Juli, men ändrade oss till den trettionde Juni, säger de.
– Om två och en halv månad, alltså?
– Jaa??
– Kör på då, sa jag och försökte bli bekväm i det hela.

Vi hade jäkligt kul under månaderna som kom.

På morgonen efter bröllopsnatten så ordnar hotellet upp en helt fantastisk frukostbuffé.
Kvällen innan hade jag knappt druckit något alls.
Jag hade varit sjukt nervös.

– Jaha, då är vi gifta då, säger Marie och ler mot mig vid frukostbordet.

Jag hinner inte svara henne, när det vänder sig i magen och jag springer över rummet och in på toaletten. Det var förmodligen spänningen som släppte.
Har jag sagt förlåt för det någon gång?

– Förlåt, Marie.

Hösten som kom flyttade vi till Bredäng och fjorton månader senare fick jag ett förstahandkontrakt och vi flyttade till Nybohov som ligger ovanför sjön Trekanten och Liljeholmen.
Den gråa betongen med milsvid utsikt.

Welcome to Russia.

Miss Li – Russian Roulette

12. Building a dream
Det är 1992 och nu börjar det verkligen hända saker. 

Jag har sadlat om och arbetar som säljare på Canon och har en hel del stora kunder.
Jag jobbar med datakopplade produkter som ingen ville ta i med tång. Det går bra som tusan och min fru börjar nu tycka att vi håller på att växa ut ur lägenheten på Nybohov.
Vi måste kolla efter något större och varför inte ett hus kanske?

Efter en hel del diskuterande börjar vi bege oss ut i Stockholm på visningar. Vi vill vara kvar på södra sidan av stan och där skulle vi även kunna räkna in Värmdö. Vi kikade i Huddinge, i Nacka och till slut hamnade vi på en visning i Trollbäcken.
Vi parkerade bilen och gick mot tomten.
Där mötte vi människor som kom ut och höll för näsan.

– Fy fan, vad äckligt! Hördes runt omkring.

Vi gick in i huset och stanken var outhärdlig. Det luktade kattpiss överallt.
Alla gick i princip in och vände.
Det förklarar ju varför prislappen var så låg.
Jag kikade på hur många intressenter det fanns och det stod inte ett enda namn.

– Marie? Vi skriver upp oss, va? Frågar Herr Impuls plötsligt.
– Va? Menar du allvar, frågade hon mig.
– Ja, kom igen nu. Det kan bli bra det här.
– Jag tror inte att det är så farligt som det ser ut. Mycket jobb bara, säger jag

Efter att ha skrivit upp sig på listan började nästa patrull. Mäklaren.
Han hade bestämt sig för att sälja till en byggare utan bud och som skulle jämna skiten med marken. Vi kontaktade säljaren och ifrågasatte det hela.
Hon visste ingenting om att vi var spekulanter. Enligt mäklaren var det bara byggherren som hade lämnat ett skambud. Vilket jag höjde.
Då blev hon förbannad på mäklaren.

– Jag säljer mycket hellre till en barnfamilj än till en byggherre som ska bygga ett flerfamiljshus här i området. Jag vill att du ordnar med pappren till familjen och ingen byggherre.

Mäklaren blev skitsur och förlorade nog lite cash under the table från byggaren.
Vi åkte upp och skrev på pappren den andra Juli på Handelsbanken i Haninge. Mäklaren satt bara surt och glodde på oss. Han tyckte att vi hade betet oss oetiskt som hade kontaktat säljaren privat.
Man gör inte så.
Vi fick nycklarna, satte oss i bilen och körde ned till våra nya adress: Kattpisshuset.
Vi parkerade bilen, gick in på tomten och fram till ytterdörren.
Där, just då, sätter sig min fru ned på trappen och storgråter.

– Kommer vi fixa det här? Kommer du att klara av att renovera huset? Snyftar hon.
– Tror du att det här verkligen är rätt, säger hon och tittar ut över den vildvuxna tomten.
– Ja, säger jag. Jag tror att vi grejar det här. Det kommer bara ta lite tid.

Jag låter, men är inte helt säker på att jag själv trodde på det.

Tid tog det, mycket slipande av betongplatta, nya väggar, stämp, nya golv, nytt kök, etthundratjugo gipsskivor, ny fasad, ny altan, ny trädgård. Men det blev fint och grannarna älskade förändringen.
Nu ökade priset på deras bostäder också.
Min moster var helt fantastisk under renoveringen av huset.
Snacka om projektledare.
I köket bland slippapper, tog Jan-Ove OS-guld på en fjorton tum.
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Home

13.. Sanslösa små damer
Mitt motto blev alltid att inga barn skulle gå hungrig, så vårt kylskåp var alltid fyllt till bredden av diverse produkter som i slutänden fick kasseras pga bäst före.

En skada jag hade.

Jag har tre döttrar som betyder otroligt mycket för mig.
Tack Marie, för ett jäkla bra samspel med kottarna!

Mikaela som nu har blivit tjugofyra. Föddes när vi bodde i Bredäng.
Du kom senare än planerat och lindades snabbt in i ett Bajenlakan av morfar.

Sara som fyller tjugotre. Föddes när vi bodde i Nybohov.
Med dig var det uppståndelse redan från start. Trodde jag skulle svimma.

Linnea som nästa gång gör sig myndig. Föddes i Trollbäcken/Tyresö.
Tack vare att du föddes 20.01, belönades vi med en låda after eight.

Ni är fanimej det vackraste jag vet.
Tänk att jag kunde vara med och snida ihop tre såna skapelser?
Jag är förvånad själv.

I mitt tycke är ni mycket intelligenta, roliga, bestämda, omtänksamma, varma, nyfikna, åsiktsfulla och ärliga med ett stort rättvisepatos, naturligtvis också en del småskavanker i bagaget.
Allt måste bero på pappan, eller? 😉

Jag vet i alla fall att ni gör mig väldigt stolt, varm och äldre.
På min femtioårsdag gav ni mig en a capella som jag lever på.

Hoppas att ni förstår hur mycket jag älskar er?

Kent – Utan dina andetag

14. Pinsam
Jag har förmodligen alltid varit en pinsam man, farsa, vän och kollega.

Alltid har jag velat att mina barn ska ha det bra. Förmodligen har det också gått till överdrifter med deras kompisar och liknande. Jag har ju alltid gillat att förställa rösten och även imitera barnfigurer. Jag gjorde det när jag läste godnattsagorna.
Det har varit Kalle Anka, Björne med Jörgen Lantz röst och det där trollet Hugo.
– Hörrö, kompis!

De två första imitationerna har jag blivit belönad för och även blivit smått utskälld av en grinig Jörgen Lantz, medan hans fru bara skrattade.

– Det var jättebra och otroligt likt! Sa hon och log.

Samtidigt gick Jörgen Lantz in butiken. Skitsur.

Han låter ju som Björne även privat och hade nog inte räknat med att jag skulle svara honom, som honom själv, när han började ställa frågor.
Det var inte alltid så uppskattat hos mina döttrar.
Farsan tar över showen liksom.

-Pappa, du är så himla pinsam!

På arbetsplatser har jag haft en del hyss för mig.
Personen i hemmet som jag lever med, kan nog också skriva under på det.
Ja, jag är ju pinsam ganska ofta, men jag gör det inte av elakhet. Tvärtom.
Precis som Sunes pappa Rudolf. Mina barn säger att jag är som han.

Det har ju funnits en del episoder som det har legat en hel del pinsam sanning i.
Men, jag är av den uppfattningen att det hör livet till.

Till mina älskade medmänniskor som har stött på mina pinsamheter genom livet.
Jag vill be om ursäkt! Jag försöker lugna ner mig.

Men, ni har nog inte sett den sista pinsamheten från mig i det här livet.

Sorry!

Broken Home – Life

15. What goes up, must come down
Att ha ett hus innebär att man måste vara på helspänn hela tiden. 

Det händer sjukt mycket saker hela tiden. Stopp i avlopp, översvämningar, elfel så att det glöder i proppskåpet, ettan ligger mot nollan eller nåt, regn som vräker in. Som sagt. Alltid är det nåt.

Under mitten av nittiotalet och framåt fick vi en massa bekymmer med huset. Alla ovan nämnda problem började härja. Den yngsta var inte född ännu och de två äldsta gick hos dagmamma utan att ha börjat i skolan ännu.
En dag upptäcker jag en fläck på vårt innertak i vardagsrummet.
Känns det inte lite fuktigt också?
Det här måste undersökas.
Jag knatar upp och kollar taket och märker att brädorna är klart sura och att vi förmodligen måste byta taket. I kroppen brinner en frustration.
Taket är det enda jag inte har renoverat.
Det såg ju så fräscht ut.
Vi börjar kolla olika fabrikat på pannor och plåt och hittar en som skulle passa bra.
Plåt Rapide får det bli. Det ser ju ändå ut som takpannor när det är klart.
Det skulle vara en leveranstid på tre veckor innan jag skulle få det, så jag beställde en container att kasta pannor i, och köpte en massa presenningar för att lägga på taket.
Man vill ju vara förberedd och dessutom stänga vätan ute.
Jag gick upp på taket och rensade det på alla pannor och skickade ner det i containern, därefter satte jag upp presenningen över hela taket.
Härligt! Det är grejat.

Dagen efter kommer det en sjuhelsickes storm som sliter tag i presenningarna och skickar dem från taket. Det spöregnar och taket blir bara surare.
– Fan, jag måste upp igen, skriker jag.

Jag ställer stegen på altanen och börjar klättra upp. Regnet bara forsar ner.
Ungarna sitter innanför och kollar nån Disneyfilm. Jag vinkar till dem när jag går upp.
Den här gången har jag förberett mig med en massa fyrtumsspik och tvåtumfyra reglar.
Nu ska inget blåsa av mer, tänkte jag.
När jag precis har fått dit den sista presenningen och känner mig nöjd, så ska jag resa mig upp och halkar på den blöta plasten. Snacka om vattenrutchkana?? Det tog mindre än två sekunder som jag flög av taket och klöv ungarnas campingbord på altan. Ena benet fastnade i stegen längst ner.
Det gjorde jävligt ont i kroppen, men jag levde.
Var nästan lite nöjd med att det bara blev ett sår/jack.
Snacka om att blåsa av?

Inne vid tv:n sitter Mikaela och Sara.

– Vad var det??? Säger Mikaela.

Sara grimaserar lite.

– Det var pappa…

Creedence Clearwater Revival – Have You Ever Seen The Rain

16 a /. Ett päron till
Jag har varit i Paris. Jag har varit där flera gånger.

En gång med familjen. Jag bestämde plötsligt en dag.

– Vi ska åka till EuroDisney! Sa jag vid matbordet.

Ungarna blev jätteglada. Linnea sken som en sol med sina sexårständer.
Jag gick iväg för att snickra ihop en resa med Ryan Air till Paris, samtidigt bokade jag ett hotell i Latin Quartiers, nära Notre Dame.  Jag tyckte att det skulle passa bra.
Jag kunde göra det samtidigt som jag skulle till Luxemburg i ett jobbuppdrag.
Så jag bokade alltihop på en gång.
Man kunde flyga till Luxemburg från Paris med Ryan.
Perfekt.

Nu var det dags för oss att ge oss av. I samma veva som vi skulle åka till Paris, så bokade jag om min Luxemburgbiljett för att åka med familjen hem till Sverige och Skavsta igen. Inga problem.
Mina partners i Norge och Danmark flyttade fram mötet några veckor.

Väl i Paris, så låg flygplatsen Bouvais ca fjorton mil utanför. Det var bara att leta på en buss.

När bussen kom fram till Lutetia, så var det varmt som i en stekugn trots att det nyss regnat.
Nu var det bara en bulle till de latinska som gällde.
På andra sidan stan.

Framme vid hotellet så checkar vi in. Det är ett ganska litet och slitet hotell med en hel del charm trots allt. Det finns en mysfaktor, men är jäkligt varmt, så vi öppnar fönstren för att få luft.
Gissa om vi fick hela krogen i vårt rum?
Utanför så var det ett jäkla liv, inne så jäkla varmt att vi inte kunde andas.
Vi valde luft istället för oljud.

Strax därefter bestämmer vi oss för att gå ut på stan ett par timmar, kika, käka och flanera.
Det här med barn och toaletter i Paris är ju ingen höjdare. Överallt måste man köpa en läsk för sju euro för att få låna toaletten. Ungarna höll på att kissa på sig, så jag var tvungen att komma på en plan oavsett hur det slutade.
Vi gick till ett ställe och satte oss.
Jag låtsades läsa i menyn medan alla andra gick på toa. När de kom tillbaka, så drog vi iväg med en jävla fart med en vansinnig servitör i bakgrunden, tror inte att det han sa fanns med i parlören?

Tillbaka vid hotellet  senare var ljudnivån utanför som att man har hamnat mitt i börsöppningen på Wall Street. Det var restauranger överallt och gubbar som satt med sin Pernod och skränade och skrek.

-Ska det vara så här hela natten nu, frågar Mikaela.
– Kanske säger jag och vi fixar till oss för natten.

Jag är ju en jäkla valross som knappt fixar arton plusgrader en gång.
För min del var det lönlöst att försöka sova.
Jag spolade iskallt vatten i badkaret och la mig där.
Tröttheten började övergå i yrsel och vid halvsju tystnade det utanför.
Av ren utmattning somnade jag för ett par timmar.
Efter frukost bestämde vi oss för att åka till EuroDisney och började gå mot pendelstationen vid Gare du Nord. Det var inga som helst problem att hitta, köpa biljett eller hoppa på.
Lysande.

Väl framme vid EuroDisney så fanns det två olika aktiviteter att välja på.
En med film och en nöjespark. Vi valde nöjesparken för nu.
Där fanns det en hel del att göra under dagen för ungarna.
Ja, naturligtvis även för oss lite större barn.

– Ska vi gå och titta på Nalle Puh teater? Frågade jag Linnea på eftermiddagen.
– Är det inte på fel språk, frågar Marie mig.
– Ähh, det spelar väl ingen roll, säger jag och vi börjar gå.
– De känner ju igen figurerna, sa jag

På vägen dit köper jag en varsin Spriteflaska till ungarna som de börjar dricka ur. Bra, tänker jag och börjar leta efter en plats att sitta på. Vi hittar snabbt en stenhäll som ska föreställa sittplatser.
Runtomkring finns massor med människor och jag sätter mig ner med Linnea ståendes bredvid mig för att hon ska se något.
Plötsligt försvinner ungen ur mitt grepp och faller mellan stenblocken. Hon har trampat snett med alla myror i brallan. Jag lyckas få tag i henne precis innan hon ramlar och slår sig.
Runt omkring skriker människor och ojar sig.
Jag tänkte tacksamt att det var väl snällt att de var så omtänksamma.
I samma sekund hör jag en indisk kvinna bakom oss ropa till sin man som sitter framför oss.

– Ahhh, Look at the camera, look at the camera!

Jag vrider på huvet och börjar stirra runt i vår omgivning.
Gissa om jag blir förvånad när jag ser massor av människor dränkta i Sprite?
Linnea har gjort en helikopter med drickan och sölat ner alla inom tre meter och trehundra sextio grader. Jag förstår plötsligt varför de ojade så mycket.

Lite ursäktande med röda kinder reser jag sakta på mig och nickar, går därifrån med Linnea.
Gissa vad jag hade varit om blickar kunde döda?

– Ska vi inte titta, pappa? Undrar hon.
– Nää, inte nu säger jag och vi går och möter de andra.

Klockan börjar bli mycket. Det är dags att åka till hotellet.

Som farsa med tre små döttrar, så börjar jag se ligister och potentiellt påtända rånare överallt på pendeln. När vi kommer fram till Gare Du Nord har jag fått hybris och letar efter sortier överallt, men ingen är öppen någonstans. Paniken forsar. Nu kommer de med den där basketbollen att råna oss eller? Till slut hittar vi äntligen ut och promenaden till Notre Dame och hotellet låg inte långt bort. Under hela vägen till hotellet ekade det i kör…..

– Du är pinsam, pappa.

Plastic Bertrand – Ça Plane Pour Moi

16 b /. Farsa i Paris
Det är dags att ge sig av från den här pärsen.

Vi ger oss av till flygplatsen i Bouvais för att checka in.

Väl framme vid incheckningsdisken kikar de på våra papper, tar emot väskorna och ger oss boardingkorten. Vi får även information om att vi kan gå ombord bland de första.
Alla barnfamiljer har förtur.  Nöjda med de svaren går vi och sätter oss med en fika.

Till ungarna hade jag under vår gårdagspromenad köpt en sån där ballong med mjöl i.
Med den kunde man göra olika figurer och grimaser.
Den var kul tyckte de.

Nu var det strax dags för boarding och jag går fram och lämnar biljetterna. Killen kollar på dem och kikar samtidigt på datorn. Skakar lite på huvet, pratar med en kollega och ger mig tillbaka biljetterna och önskar trevlig resa.  Vi kommer in bland de första på planet och sätter oss.

När det är dags för avfärd börjar flygvärdinnorna räkna folket ombord.
Om o om igen. Till slut hörs en röst som säger att Irland inte har gett sin tillåtelse att lyfta eftersom det är en person för mycket på planet. Jag sneglar på Marie.

– Jag ger mig fan på att det är min biljett, säger jag
– Varför tror du alltid att det är du? Säger hon irriterat.
– Känner det på mig bara. Svarar jag.

Det har nu gått fyrtiofem minuter sen vi skulle ha startat.
Jag reser på mig och lämnar min biljett och ber de checka den.
Det kan ha något med min ändring av Luxemburg att göra.
En flygvärdinna går av och in i hangaren.
Efter drygt 20 minuter kommer hon och Kapten tillbaka. Hon tar mikrofonen och tackar mig över att jag har varit så uppmärksam och att vi nu kan lyfta mot Skavsta. Människorna i planet är inte lika tacksamma då de tror att det är mitt fel. Gubben som sitter bredvid Sara är skitsur och sitter och muttrar mest hela tiden.

När planet lyfter är klockan runt halv tio på kvällen och drygt en och en halv timme sen. På planet blir det lite dovt sken. Marie och jag sitter och småsnackar över gången. Bredvid mig sitter Sara.
Plötsligt börjar hon peta mig i sidan.

– Pappa, Pappa. Säger hon och jag ber henne vänta.
– Pappa, Pappa!
– Kan du vänta ett ta… säger jag, vänder mig om och tappar hakan.

Där har hon suttit med sin ballong och gjort grimaser och figurer ett par tusen meter upp i luften när ballongen spricker. Hela ungen är alldeles mjölig, grannarna framför har mjöl i håret, sura gubben bredvid sover med mjöl över hela kavajen. Men, värst är nog Sara som ser ut som en liten version av mumintrollet. Det är mjöl ÖVERALLT! Hur mycket får plats i en liten ballong?
Jag försöker panikborsta bort det värsta och säger åt henne att gå till toaletten och försöka fixa bort det genom att gnugga in det. Under tiden ska jag försöka städa upp på platsen och mina grannar.
När Sara börjar gå mot fören på planet så bildas små vita fotspår i heltäckningsmattan hela vägen. Det är lite dov belysning i kabinen. När hon kommer fram säger en flygvärdinna att förens toalett är stängd och att Sara får gå till aktern. Hela mattan i planet har nu vita små fotsteg som bildas av allt mjöl som faller från hennes tröja och hår. Marie går med henne bakåt i planet.
Jag sätter på alla fläktar i vår närhet som inte hjälper ett skvatt, jag börjar blåsa de som sitter framför i huvudet med min mun. Samtidigt som jag gnuggar i mattan med mina skor för att mjölet inte ska synas så mycket. Jag tror att jag lyckades ganska bra. För det syntes inte nämnvärt. Bara lite.

När vi gick av planet och in till bagageutlämningen var det många som glodde på oss.
Vi försökte göra oss så osynliga som det bara gick.

Då vi äntligen fick våra väskor och började gå mot bilen, så kom där några från flygpersonalen.
Den ena flygvärdinnan som gick framför oss hade ett vitt handavtryck mitt på baken.
Väl synlig mot den blåa Ryan uniformen.

Marie och jag fnissade lite när vi klev in i bilen.
Ungarna somnade tvärt innan vi hann ut från Skavsta.

Mot Trollbäcken och friheten!

The Motors – Airport

17. Från A till Ö
I år har jag jobbat med B2B-försäljning och marknadsföring i snart tjugotre år. 

Jag har varit framgångsrik med högt uppsatta mål. När jag tittar tillbaka på det, så blir jag lite stolt. För det började trots allt lite märkligt.

Jag arbetade på Canon i nästan femton år och hade flera olika positioner.
På Canon var man priviligierad som människa. Det var en fantastisk arbetsplats och vi var som en familj. Såna arbetsplatser tror jag inte man gör längre.
En dag fick jag möjlighet att bli en säljare, jag var skeptisk, men tackade ja till slut.
Efter många dagars säljutbildningar och träningar med diverse coacher var jag färdig.
Jag var liksom en vinnare. Inget kunde stoppa mig.

Vi hade precis byggt en ny butik i Canonhuset i Sätra där ledningen hade blandat ihop hunger, erfarenhet med ett jäklar anamma i grupperingen runt butiken. Jag tillhörde hunger, tror jag.
Min närmaste chef kommer fram till mig och lägger en PAR-lista över en massa företag på mitt bord, ber mig ringa på dessa. Jag kan börja med A. Mitt första säljsamtal någonsin.
Lite smått börjar jag ögna igenom den gigantiska hög på bordet och börjar så smått.
Jag ska sälja faxar. Canons nya laserfaxar som kostar runt tjugotusen kronor styck.
Det allra första företag jag väljer att ringa på är American Express.
Jag lyfter luren, slår numret och en man svarar i andra änden.
Jag börjar kort med en presentation om mig själv och företaget jag ringer från och därefter berättar jag om produkten och dess förträffligheter.
Samtalet pågick i drygt fem minuter, tror jag.

När jag hade lagt på, så tittar min kollega Carita på mig med stora ögon.
Hon bidrog med erfarenheten i gruppen.

– Mats, vad var det där?? Du kan ju omöjligt ha sålt något på det där samtalet?
– Jo, han köpte två faxar. Svarar jag.
– Helt fantastiskt!? Man undrar ju vem den mannen var, säger Carita och skrattar.

Vad jag inte berättar är hur det gick till och vad kunden sa.
Efter att jag hade forcerat och plöjt fram produktens egenskaper i närmare fem minuter, så avbryter inköparen plötsligt mig.

– Mats? Det var Mats du heter, va?
– Ja, svarade jag
– Vad ska jag köpa av dig för att du ska hålla käften?
– Två faxar svarade jag.

Carita döpte mig till krokodilen ett tag.
Stor käft och inga öron.
Det gillade jag inte.
Nu var det dags att börja fråga och lyssna.
Gissa om jag började träna sinnen.

Några av er skulle säkert kalla mig för en tjatterpelle även idag.
Men, om man inte lyssnar, hur ska man kunna minnas då?

Elton John – Crocodile Rock
18. Ett par frön, kanske?
Canonbutiken var nu i full gång och etablerad därute i Sätra industriområde. 

En dag under lunchen stod jag ensam i butiken med en säljare från plan 3 som kom ner för att snacka av sig lite. Vi stod innanför disken när det plötsligt kommer in en man med glasögon som ser ut som flaskbottnar. Ni vet såna som det blir gigantiska ögon av.

Han slänger upp ett öppnat paket med en tonerkassett till en laserskrivare på disken framför oss.

– Ni måste ha gett mig fel toner när jag var här sist, säger han.

Jag kikar lite på hans order, där det står Toner Kassett LBP-8.

– Vad har du för maskin? frågar jag
– Jag har en LBP-4.
– Jaja, säger jag
– Det fixar jag snabbt.

Jag börjar skriva ut en kredit till Synskadades riksförbund och samtidigt gör jag en ny order på en LBP-4 kassett. När allt är färdigt för bytet och jag ber honom skriva på den nya ordern, så tar han av sig glasögonen och böjer sig ner ända till pappret, så att det ser ut som att han ska slicka dit autografen.

– Var ska jag skriva under? Säger han

Jag pekar på raden där han ska skriva på.
Under tiden skriver jag på krediten och lägger på hans kassett.
Vi byter papper med varandra och alla ska vara nöjda och glada.

– Är det säkert att det är rätt kassett nu då? säger han plötsligt.
– Jaja, absolut! Även en blind höna hittar korn ibland, säger jag utan att blinka.

Mannen blir ståendes och bara gapar som en holk.
Rune står och sparkar mig på benet.
Jag fattar ingenting.

– Aj! Vad sparkar du mig för?

Mannen tar sin kassett och lämnar lokalen i ett töcken.
Då berättar Rune vad jag just sagt…

Som sagt, Herr Impuls igen… käften.

Manfred Mann’s Earth Band – Blinded By The Light

19. Höghöjdsluft
På Canon hände det alltid en massa crazy saker. Det var otroligt roligt på alla Kick-offer och sammankomster med kolleger. Det hände ofta något som det pratades länge om.

Tyvärr så var undertecknad inblandad i en hel del eskapader.

Ett år hade Canon Center Kungsgatan hyrt det norska skidlandslagets träningshus med höghöjdsluft i Trysil. Det fanns tryckkammare och olika träningsredskap där. Vi skulle festa, åka skidor och svetsa samman gänget i ett par dagar under en helg. På avslutningskvällen innan vi skulle åka hem var det musikfrågesport och några kolleger som hade tagit med sig alla instrument, för att lira live.
Det var en fantastikt rolig kväll där skratt, öl, vin och konjak flödade. Nog svetsade vi allt.

Vid en tidpunkt på natten så började flera skojbråka och småbrottas ute på planen.
Jag som är ganska kort och tjock tyckte inte att det var någon bra idé att lägga sig i.
Jag är ju dessutom pacifist.
Men, som det alltid är när procentdoften osar, så kan jag ju inte hålla käften, nu när de två stora goa bufflarna Ingvar och Jörgen kommer in.

– Vafan, er tar man ju hur lätt som helst! Säger jag halvstöddigt och skämtsamt.

Jörgen är nästan en och nittio lång och en tidigare dörrvakt,  Ingvar är lite längre, men betydligt större i kroppsform. Båda grabbar plötsligt tag i mig och släpar ut mig i snön.
Jag tar tag i Ingvars skjorta och håller honom på avstånd. Jag tänker inte släppa honom in på livet.
Jag ser att han har ett par utslitna loafers på sig, utan något som helst fäste.
Plötsligt sträcker jag mig framåt och sparkar undan fötterna på honom och han faller till backen med ett brak. Han reser sig upp ganska snabbt.

– Är du feg din jäkel? Säger han skämtsamt
– Inga fötter, ok?

Jag grabbar tag i hans skjorta igen och han försöker komma närmare, men han bara glider.
Hur ska jag få kontroll på det här nu, tänker jag och börjar samtidigt skjuta honom bakåt.
Det går ju bra det här, tänker jag när han glider bland konjaksångorna och lättklädda kolleger.

När jag har skjutit honom ett par meter och han har försökt att stå emot, så faller vi som i en hög nerför ett litet stup och rullar runt, ner i ungefär fyra, fem meter. Grenar knäcks under vår resa ner och jag landar på hans bröstkorg i överläge.
Hela ledningen på företaget står på balkongen och kollar, kommenterar.

– Ger du upp nu, ingvar? frågar jag
– Ja, säger han och stönar högt.
Jag hjälper honom upp och vi börjar sakta gå mot huset.

På morgonen dagen efter innan vi ska åka hem kommer vår VD in och väcker mig.

– Mats? Jag tycker att du ska gå upp och snacka med Ingvar lite.
– Han har varit vaken hela natten, säger han.

Jag går upp och snackar med Ingvar som berättar att han har jäkligt ont i underbenet och tycker att vi betedde oss som två fjantar, såhär i efterhand.

Efter en stund ska bussen gå tillbaka till Stockholm och Ingvar har fruktansvärt ont och försöker sova lite. Han berättar att hans fru fyller femtio på måndag och att han har massor att fixa.

På måndagseftermiddagen kallar vår VD in mig och Jörgen för att berätta att det inte var några grenar som knäckts i fallet.
Ingvars underben var av på två ställen. Det var det som lät.
Helt för jävligt! Det är något jag skäms för än idag.

Hoppas att du mår bra idag, Ingvar?

Jag och Jörgen köpte blommor till honom och budade över med ett ursäktande brev.

Sa jag förresten att vårt lag vann musikquizen innan fallet?
Vad var första pris?

Att sjunga en valfri låt live inför jobbarkompisar, ackompanjerad av detsamma.
Jag valde… som förmodligen lät som nåt annat?

Gasolin’ – This Is My Life

20. Rally-Kalle
Canon hade hyrt nästan halva Gotland upplevdes det som.

Vi bodde på flotta hotell mitt i Visby och skulle ut och leka hos Rally-Kalle, uppdelade i olika lag.
Allt skulle filmas och Staffan Lindeborg var inhyrd som konferencier och programledare.
Det skulle klippas ihop till ett stort sportresultat som skulle presenteras under en stor middagstillställning på Snäck.

Vi fick köra fyrhjulingar på tid runt en bana, vi körde caterpillar uppför en brant backe med en vattenbalja som var placerad på den stora lastaren. Det gällde att ha så mycket vatten kvar som möjligt uppe på toppen. Vi tävlingskörde en gammal Volvo 142 på bana. När man svängde ratten till höger drog bilfan till vänster och vice versa. Dessutom fanns där även ett moment där vi fick köra i lag om 2 personer. Det var två saabbilar som var kapade på mitten och fastsvetsade med två fronter och rattar. En som styrde bak och en styrde fram. Det var helt enkelt hilarious.
Hela dagen och kvällen var barnsligt rolig och som vanligt snålades det inte på procenten.
Jag delade rum med en kollega som hade ett träben efter en mopedolycka när han var yngre.
Vi trivdes skitbra med varandra och var även lite råa. Han kallade mig för ”Mannen som gav Belgian blue, ett ansikte” och för mig var han kort och gott Pinnochio pga träbenet. Saknar dig, Micke!

På morgonen , dagen efter skulle det vara konferens i en lada, en bit utanför stan.
Jag och Micke försov oss för första gången någonsin.
Helt sanslöst pinsamt.
Så vi låg kvar i bakisruset och kollade på Friidrotts-EM på hotellrummet.

Efter ett par timmar checkade vi ut och åkte ut till flygplatsen, där vi mötte upp Birgitta som hade hand om logistiken. Hon var lätt irriterad på oss som hade försovit oss.

När människor började droppa in på flygplatsen för att checka in, så kommer plötsligt en kollega fram till mig. Lena spänner ögonen i mig.

– Vilka idioter!, Va håller ni på med?
– Vaddå? Vi försov oss bara, säger jag.

Jag hade inte ens sett henne höja rösten förut.

– Vad ska ni ner till stranden och göra mitt i natten, onyktra och bada? Skäller hon.

Runt omkring står folk och skakar på huvet åt mig.
Några står lite längre bort och fnissar.
Jag känner att paniken börjar råda och frågar vad som har hänt?

Då börjar Lena och Lotta berätta att det var några som undrade var vi två var någonstans och då berättade Ola Manteus att vi var på sjukhuset?

– Vaaa? Varför då? Undrar vi båda som Bill och Bull.

Då hade Ola skrönat i bussen att vi skulle ner och bada när alla skulle gå och lägga sig.
Han fortsatte med att jag hade tjatat på Micke att ta av sig sitt träben och simma ut.
Micke hade plockat av sig benet vid strandkanten, men att vågorna och blåsten var för stark, så strömmen tog ut det till havs. Micke kunde inte gå.
Jag skulle sedan ha burit Micke till sjukhuset för att fixa ett nytt ben.

Det är ju helt fantastiskt vad folk går på…

Queen – Keep Yourself Alive – 2011 Remaster

 

21. Lag Tiger
Fångarna på fortet.

Agnetha Sjödin och Gunde Svan gör succé i tv-rutan från Frankrike med en massa kändisar i lag.
Det blev nu så populärt att företag börjar lägga sina kickoffer på Vildmarkshotellet i Kolmården.
Så gjorde även Canon. Vi delades in i olika lag med ca tio personer i varje.
Klädde oss i grå-beige T-shirts med ett djur för att differensiera alla lagen.
Själv tillhörde jag Lag Tiger i mina kakifärgade kortbyxor.
Under dagen skulle man utföra vissa uppdrag som att simma med hajarna, gå in till strutsar och plocka ägg, kliva in bland krokodiler och piraya.
Det var klart läskigt,  väldigt varmt och soligt.
Alla åkte runt i lagbussar till uppdragen och ombord fanns förtäring. En hel del.
Vi åkte runt inne på safariparken, till Aquarium och inne i själva parken.
Efter någon timme var vi lite småblariga i värmen efter diverse maltintag.
Jag skulle behöva lätta på trycket. Det trycker på.

När vi åker inne i safariparken, så är nästa tur att vi skall till inhägnaden med Lejon.
Vi får kliva ur och gå in för att kika på burarna med de galnaste djur jag sett.
De blickarna glömmer man inte i första taget.

– Ursäkta, finns det någon toalett? Frågade jag en av skötarna.
– Nej, men du kan gå ut runt hörnan här bakom. Det är lugnt, sa hon.

Jag går ut runt hörnan bland vattenslangar och fyllda vattenkar.
Där finns ett stort träd och ett stort Gunnebostaket.
Sakta börjar jag gå mot det, samtidigt som jag håller på med skärpet.
Precis i samma sekund som jag får upp skärpet och ska dra ner gylfen, så kikar jag  upp. Då kommer det ett Lejon rusande och kastar sig mot staketet, ryter och tuggar fradga som jag upplever det.
Helt jäkla bananas. Ungefär två meter från mig.
Han vill verkligen tugga på mig.
Jag blir så fruktansvärt rädd att jag inte hinner plocka ut polarn.
Han fjölar av, där och då i mina Kakifärgade. Jag får panik.

Vad gör jag nu och börjar kolla mig runt. Jag kan ju inte lukta piss heller.
Inte heller visa den gigantiska fläcken i fronten.
Snabbt plockar jag fram vattenslangen och duschar ner mig helt och hållet och skyller på att jag ramlade ner i karet, då lejonet hoppade mot mig och röt.
Det har nu gått ungefär 20 år och bör vara preskiberat.

Jag har inte varit på safari sedan dess.

First Aid Kit – The Lion’s Roar
22. Mötesplats eller Vilda webben?
Internetdejting

Filip och Fredrik skulle nog fråga om det är bra eller anus?

Det fanns en period efter min skilsmässa då jag var som en fanatisk person, addicted to internet dejting. Under nästan två år åkte jag runt hela Sverige på en dejting tour.
Ibland kände jag mig som en sjöman där endast hamnen var målet.
Tanken slog mig i Karlshamn, Kristinehamn, Grisslehamn och Söderhamn. Till Oskarshamn hann jag inte. Jag var runt i många andra städer också, men mycket sällan i Stockholm.
De flesta möten i vårt avlånga slutade okej och var mycket trevliga, men det finns några som sticker ut och inte är särskilt snälla och kosliga. Jag väljer att förkorta versionerna enormt.
Det var helt galet!

I en stad som ligger nära fick jag hela min bil sönderslagen och däcken sönderskurna.
Jag gissar på att det fanns någon svartsjuk individ i närheten.
Det som var jobbigast var att ringa till Europcar och förklara att deras bil inte finns något mer.
På det sätt som den en gång var.
Till den staden kom jag inte mer.
Han som fick spelet, spelade nog Red Alert.
Mission Accomplished!

En annan resa jag gjorde var till en härlig och glad stad.
Det var en person som jag hade pratat ett längre tag med och fattat starkt för. Men, tji fick jag.
Där skulle det inte vara någon alkohol i form av vin. Total förändring.
Vår utekväll med Ulf Lundell på parken slutar med att hon hamnar hos polisen efter att ha dragit en flaska i huvet på en gammal antagonist.
Här kunde kvällen slutat med att jag sov på en parksoffa eller under ett träd, men det gjorde det inte. Det blev bara ett annat äventyr.
En mycket annorlunda och märklig resa…

Som jag helst inte gör om.

Owe Thörnqvist – Icke Sa Nicke

23. Konstverket
Jag ska fan stänga ner nu! För gott.

Hemma vid mitt matbord sitter jag med datorn framför mig och ska börja radera dejtingsajterna som söker min uppmärksamhet. Det kommer aldrig att funka. Har varit på för många.
Några knapptryck senare så är Vilda Webben ett minne blott.
När jag kommer in på Mötesplatsen för att radera så möts jag direkt av en nykomling som inte har någon presentation, vill inte träffa någon utan vill bara ha svar på en enda fråga.
Vad vill män på dessa sidor?
Där och då började en ny period i mitt liv.
Vem kunde tro det, när jag vände på frågan och undrade vad tusan kvinnor vill och behöver?
Vi började lite trevande med lite tuffa ordväxlingar och var inte eniga om mycket, men redan dagen efter gjorde jag något som jag inte gjort förr. Jag stängde ner sidan helt, ringde henne och surrade i fem timmar framför TV:n med ett par glas vin och vi kikade på melodifestivalen. Hon i Sala och jag satt i Sköndal. Vi var väldigt hårda i våra kommentarer?

Drygt tre veckor senare, efter nästan dagliga samtal ska jag åka och träffa henne i Sala.
I höjd med Fjärdhundra är jag på väg att vända.
Håller liksom på att flippa ur. Det har inte hänt förut. Vad händer??
Jag ringer henne och har en ångerfråga i luften.
Hon blir skitirriterad och övertygar mig att komma. Vilket jag gör.
Jag kommer dit på fredagseftermiddagen och det första jag möts av är en gigantisk målning av en tiger som kommer upp ur vattnet.
Hon hade gjort den till mig.
Jag är en vattentiger i det kinesiska horoskopet.
Den var galet fin. Jag blev väldigt rörd.
Den natten sitter vi och pratar i köket, länge.
Hennes hundvalp tuggar samtidigt sönder alla mina kläder ur väskan som jag har med mig.
På morgonen ligger mina kläder utspridda med en massa hål i.

Vid frukostbordet slås jag av något som tar mig tillbaka till sommaren 1973. Melodikrysset!
Gör man det i Sala? Löser man melodikrysset? Jag gillar det!
Utanför köksfönstret när vi sitter, löser och äter frukost, cyklar en kvinna förbi och stirrar in. Efter en kort stund kommer hon cyklande från andra hållet och kollar ihärdigt.
Det upprepas tre gånger och Annika skrattar, säger att det är hennes väninna Carina i grannhuset bredvid.  För er som inte vet är hon även Mästers fru.
Underbara människor som jag har fått ynnesten att lära känna här i Sala.

Efter att hon cyklat förbi, stirrar jag ut över kolonilotterna vid Brogatan.

– Är det de här kolonilotterna det här handlar om? Säger jag och pekar på förstasidan i Allehanda.
– Ja, säger Annika och skrattar.

På första sidan kunde man läsa:

6 Hallonbuskar stulna på koloniområde.

Är det den här typen av problem i Sala?
Här vill jag bo, tänkte jag och kom tillbaka på torsdagen.

Kvinnan behöll mig av någon anledning.

Annika Elvnäs

Hon som får mig att brinna
Gör mig levande
Får mig att tänka
Hög av kärlek
Varje dag

Du fick mig till och med att se Josh Groban.
Bara en sån sak…

Önskar att jag hade skrivit den till dig.

Älskar dig!

Josh Groban – You Raise Me Up


24. London 2014
Som jag har nämnt i tråden innan så har några gamla vänner startat en FB-tråd om Skärholmen och Vårberg. Där det snabbt rusade upp till drygt arton hundra medlemmar. 

Ett flertal av dessa är även med i den här tråden på TLOTD.
Vi har haft fester där fler än hundra har kommit och deltagit varje gång.
Flera av oss har inte setts på mer än trettio år.

En gång om året har jag herrmiddag, då jag blandar Stockholm, Sala och Heby för lite mysig samkväm. Det brukar vara uppskattat och än fler vill komma nu. Efter senaste myset.
Jag vet inte hur jag ska lösa det.

Veckan innan midsommar åkte fyra av oss till London för att riktigt umgås och kosa oss.
Det blev jäkligt lyckat. För det första som händer när vi kommer till Hilton Hotell är att jag i foajen plötsligt ser en ny Låt of the day tröja???

– Va faan, den där tröjan känner jag igen, säger jag till de andra grabbarna.

I samma sekund som jag säger det, så ser jag att det är ju för helsicke Ove?
Ett stort smajl breder ut sig på karl´n.

– Jag kunde inte säga nåt, säger han.
– Jag bokade innan herrmiddagen.

Fantastiskt kul! Dessutom skulle Fotbolls-VM börja denna dag. Hallelujah!

Vi installerar oss och har det galet bra och även fått ett stort rum på trettonde våningen.
Vi ölar, promenerar, fotbollar oss på pubar.

När lördagen kommer har Holland krossat Spanien och det är det dags att börja lokalisera punkfesten som vi ska köpa biljetter till. Jag har kollat upp innan vi åkte. Samma kväll skulle även Chrissie Hynde spela i London. Men, vi ville ha punk.
Vi börjar gå mot adressen där spelningen ska vara. Det blir en väldig massa pubstopp däremellan skall understrykas. Väl där framme får vi reda på att man måste beställa biljetter över nätet, men att försäljningen tyvärr är slut. Tjejen bakom disken inser att jag inte kommer att ge mig och går och hämtar manager in charge.
Vi förklarar läget och ber honom beställa tickets åt oss.
Efter en stund säger han plötsligt.

– Where are you from?
– We´re from Sweden, just for this gig, säger jag.

Han skrattar till.

– I love Sweden! I´ve been there several times.

Vi skrattar också, tillsammans med honom och lismar så ini helsicke nu.
Vi kan betala 35 pundingar för biljetten om det så behövs säger vi på svenska. Han fattar inget.
Bara skrattar.

– Let me see what I can do? I will make a call..
– I´ll give you a VIP-pass and put you on the guestlist, ok?
– Ok? You mean for free and because we´re from Sweden?
– Yes! You are my mates now! Come back at six pm.

Två minuter I sex står fyra män I femtioårsåldern som små barn som väntar på godisregn, på sina gratis punkbiljetter NME C86, där nio band snart skall florera på två olika scener.
Det var som att skruva tillbaka tiden. Mycket Pogo blev det!

Jag fick ett långt snack med sångaren i The Membranes som var ett helt galet band.
Han berättade att de ska till Finland i höst och har varit i Danmark och Norge tidigare.
Never been to Sweden.

– Could you please try to get us to Sweden?
– We would love it! Säger han..

Själv tyckte jag att avslutningsbandet var bäst.
Någon som ska gifta sig snart?
Här kommer en gåva.

The Wedding Present – Brassneck

25. Det ofattbara
Vi har haft en fullständigt sanslöst kul resa. Därborta i England. Där i London.

Mycket öl, snarkningar och nästan lika mycket fotboll.
Det är dags att åka hem. Vi låter hotellet boka en taxi åt oss ner till Gatwick.
Vi checkar in och börjar leta efter något att äta, runt omkring TaxFree-butikerna.
Vi är utspridda lite här och där.
Plötsligt kommer min vän ”Märla”.

– Jag har fått ett mess att vi ska höra av oss till Zoran och Benny när vi kommer hem?

Märla har ett konstigt ansiktsuttryck vilket oroar mig.
De båda är MYCKET goda vänner till oss.
Jag känner att det maler i mig och jag måste försöka få tag på någon av dem.
Vid gaten ringer jag upp min gode vän Benny som storgråter i andra sidan luren.

– Matte, han finns inte mer, min fina son.
– De har tagit honom ifrån mig, Matte.
– ??, Jag förstår ingenting
– Han är död, Matte. Min son är mördad!
– Han blev knivmördad i natt utanför nattklubben Sommar.

Jag försöker säga något bra, tankarna forsar fram.
Det som kommer fram är ett medlidande och oförstående.
Det är fullkomligt ofattbart.
Världens goaste Benny och son.

– Fan, vad hemskt! Det är för jävligt! Är de ord som jag får fram om och om igen, vid gaten i London.

Jag vill vara hos dem nu! För helvete!
Efter en stund lägger vi på och jag berättar för ”Märla” och de andra vad som just hänt.

Märlas son och Bennys har umgåtts väldigt mycket och de var som bröder under en lång period.
En underbart godhjärtad kille.
Som i trans går vi på planet som ska landa på Arlanda runt kvart i åtta på kvällen.
Vi bestämmer att vi måste åka dit.
Jag ringer till min sambo och berättar att jag inte kommer till Sala ikväll. Hon förstår.

– Självklart älskling, klart att du ska åka dit.

Väl på planet anfaller känslorna. Märla låser in sig på toaletten en lång stund,  jag sitter och bölar i flygplansstolen. Vår fina vän och hans lika goa sambo. Vilket helvete de går igenom nu. Tragedi.
Alla föräldrars värsta mardröm. Tankar anfaller överallt ifrån.
Jag tänker på mina egna kottar plötsligt.
Han är död för att någon rädd och svag individ bär kniv på sig och inte kan ta ett nej till drogförsäljning.

Zoran som är en fantastisk vän till oss alla, vill att jag kommer hem till honom.

– Vi kan fixa frukost till dem imorgon bitti. De sover nu. Säger han på telefon.

Jag är så tacksam och priviligierad över att få kalla dessa varma människor för mina vänner.

Bennys son hade precis fått sin första riktiga lön och skulle ut med ett sällskap för att fira 20 årsdagar. Han älskade att fiska och ville gå ett naturprogram på universitetet.
Han var helt enkelt en omtänksam, glad och varm spjuver med glimten i ögat. Bra uppfostrad.
För en tid sedan så började han att träna på gitarren och fastnade mycket med Rainbow.
Han ville lira som Richie. Nu får han göra det någon annanstans.

Ett par veckor senare var det en mycket stark, vacker och känslosam begravning i Sofia Kyrka på Södermalm i Stockholm. Jag känner det som en ynnest att få ha deltagit och är mycket tacksam.
Plötsligt betyder typ två ingenting…

Varför ska vissa människor prövas å det grövsta? När blir det lugnt?
Det måste väl ändå få komma till dig snart, min vän.

Älskar dig för den du är. Unik bror!

Rainbow – The Temple Of The King

26. Världsmedborgare
Magnus Jacobsson! 

Du är verkligen en Mäster!
Det här är en fullkomligt lysande sida du har skapat.
Tack för en givande månad, alla goa Låt of the day´are.
Det här trodde jag aldrig när jag la frågan om sommarprat till Mäster, förra året.
Gillar så otroligt många av er, skarpt. Fastän vi inte har träffats.

Hoppas att Ni har haft en bra dag tillsammans med mig!
Det har jag haft med ER.

Mitt sista sommarprat ikväll blir kort. Som en önskan.
Texten i låten säger allt och har nog aldrig varit mer aktuell.

Kram på er och ta väl hand om varandra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.