Johan Erikson den 26/7-2017

1
God morgon! Idag är det mitt sommarprat och det har varit intressant att förbereda det. Jag pratade förra året och det var en omtumlande upplevelse att göra det. Så när jag fick frågan sa jag ja direkt, jag vill ha en dag i år också. Först efter det ställde jag mig den relevanta frågan – vad ska jag prata om nu då? Sa jag inte allt redan förra året? Ett tag kändes det så, men när jag började gräva i minnena så insåg jag att det nog räcker mer än nog till ett prat till. Så då kör vi! Jag är en man på nästan 47. Jag växte upp på Lidingö utanför Stockholm på 70- och 80-talen innan jag bröt upp och flyttade till Örebro 1994. Om ni följer med på den här dagen hoppas jag ni ska få en underhållande upplevelse. Tänkte att vi bl.a. ska besöka Leningrad och New York, träffa liemannen, fundera över några av sakernas tillstånd och kanske också ägna oss en aning åt numerologi. Jag kommer att bjuda på en del artister jag bjöd på även förra året, eftersom de är nästan ofrånkomliga om jag ska prata om mitt liv, men också en hel del annat. Är ni redo? Då lägger vi ribban högt genom en rejäl introduktion – en låt som nästan är som ett helt sommarprat i sig självt.

2
Jag är alltså uppvuxen på Lidingö – en plats det finns otroligt många förutfattade meningar och fördomar om. Det pratas om ”Brackornas högborg”, centrum för den ”övergödda överklassen” som Ebba grön sjöng om. Och visst finns, och fanns, allt det där, och sannolikt mycket mer idag i takt med att klyftorna i samhället ökar och det finns fler och fler nyrika personer. Men så var det inte för min familj, och inte mina kompisars familjer heller. Vi var typiska medelklassfamiljer på den tiden som flyttade ut i en av byggboomarna och hamnade på ett bra ställe – det var rätt idylliskt och ett bra ställe att växa upp på. Nog om det. En av mina kompisar, Mats, hade en pappa som jobbade på Svenska filminstitutet, och kanske var det därför de var först med en av 70-talets nymodigheter: videobandspelaren. Det var en enorm apparat, stor som en mindre tvättmaskin och toppmatad var den. Minns att det var många kvällar med film där. Om man hade sina föräldrars tillstånd kunde man också bli förevisad de riktigt otäcka scenerna i vissa filmer, t.ex. det lösa människohuvudet i Hajen. Hade man inte det fick man sitta i trappan medan de andra tittade. Jag satt i trappan, tror inte ens jag frågade mina föräldrar om tillstånd för redan då var jag ganska lättskrämd, särskilt av otäcka scener i filmer. Så jag skippade rätt många av de där filmkvällarna. Mats och flera andra av mina kompisar var också väldigt förtjusta i Beatles, redan i tioårsåldern. Så det spelades det mycket i våra olika radhus och lägenheter.

3
Första gången jag var på konsert var jag 13 år. Då fick vi inte gå själva på konsert, utan då gick jag med min kompis Max och hans mamma. Säkrast så. Max bodde granne med mig, han flyttade in från Skåne i mellanstadiet och vi spenderade otroligt mycket tid tillsammans. Max var otroligt bra på att teckna och kunde rita de mest fantasifulla saker till våra egna rollspel som vi skulle tillverka efter att vi och alla våra andra kompisar hade smittats av Drakar och Demoner-vågen. Ärligt talat var det nog bara hans teckningar som var bra av det vi gjorde.
Max var också en olycksgubbe av närmast kosmiska proportioner – och inte alltid av egen förskyllan. Vet inte hur många gånger han hamnade på sjukhus – Max cyklade in i en lyktstolpe och spräckte mjälten, Max lyckades få en kula i huvudet på gympan i mellanstadiet (en sån där man stöter, men det var nog knappast bättre), Max hoppade helt vilt ut genom fönstret på klassrummet när vi hade brandövning och slog sig halvt fördärvad. Men det var en kille med hjärta av guld. Tyvärr skildes våra vägar när vi hamnade i olika skolor efter några år.
Max mamma var också en cool typ som rökte mycket och lyssnade på rockmusik, och hon tog med oss till Isstadion för att se på The Police. Jösses. Att se riktiga musiker livs levande, det var en enorm upplevelse. På deras album Synchronicity som var aktuellt då hade de två låtar med den titeln så de numrerade dem. Här är nummer två, som av en händelse var den också öppningslåt på den senaste konserten jag varit på. Tidigare i somras var jag och min fru till Dalhalla och kollade Sting (igen) och han öppnade alltså med den här. Så hjulet går runt. Sting ser knappt ut att ha åldrats en dag mellan 1983 och 2017, kanske ligger något i det där med yoga och tantrasex i alla fall.

4
En annan av mina tidiga vänner, Carl, var också inflyttad. Han flyttade in från Örebro (en stad som kommer återkomma ofta i mitt liv). Tillsammans hade vi en kärlek för en av 80-talets bästa uppfinningar – maxixingeln. Att höra en ny remix med t.ex. Frankie Goes To Hollywood var alltid en närmast religiös upplevelse. Carl var ett stort fan av Depeche mode men när det gällde tolvor var förutom Frankie mitt bästa band Simple Minds.
Minns särskilt att det bland Stockholms alla skivaffärer fanns en extra skum sådan inne vid bio Filmstaden vid Regeringsgatan. Han som hade affären hade inga prislappar på skivorna utan man fick ett pris om man frågade, och det var alltid högt, högre än i alla andra skivaffärer. Tror egentligen inte han ville sälja sina skivor. Till min stora förtvivlan hade han en tysk tolva med Simple minds som ingen annan hade, en sen utgåva av I travel där en remix av min favoritlåt fanns på baksidan. Den remixen fanns ingen annanstans. När jag frågade vad den kostade krävde han 300 kronor, en smärre förmögenhet på den tiden då en LP på de billigaste affärerna kostade mellan 50 och 60 spänn och man själv levde på månadspeng eller barnbidrag. Den tolvan fick stå kvar i affären.
Carl och jag drygade ut vår lyssning genom att göra egna remixer genom att i delar spela in upprepade stycken ur låtarna på band. Vi tyckte att de ibland blev ganska bra, sannolikt var de för alla andre helt olyssningsbart urusla. I början av 1986 såg vi Simple Minds på Isstadion, och inte körde de ”min” låt vilket var en liten besvikelse. Men det finns ju andra versioner att välja. 81-82-83-84!!! Härliga år.

5
Sommaren innan vi skulle börja högstadiet på ny skola var det någon som tuttade eld på gympasalen där. Så vi fick ha gympa på andra ställen, mest på Lidingös idrottsplats som gick under namnet Vallen. Inte för att jag tror att vi fått vara i gympasalen så mycket ändå – vi hade nämligen en osannolikt barsk och hårdför gympalärare som gjorde varje lektion till ett prov med betyg. Vilket var en fasa för såna som mig när det kom till konditionsidrotter som löpning eller liknande, tror jag är en av få människor som nästan kan bli varvad på ett 400-meterslopp. Till råga på allt hade magister Kronby som han hette tagit sina betygsgränser från gamla ungdoms-SM och militärtävlingar. Hans favoriter var antingen 1000 meter på bana (sommar) eller hastighetsåkning på skridsko (vinter) eller den totala mardrömmen 3 km terränglöpning utgjort av tre varv i skolans omgivningar. Efter varje varv stod han där med sina mellantider och vrålade: ”Öka takten Erikson, det där är en etta” (han tilltalade oss bara med efternamn). Det blev aldrig mer än en etta på de där mätningarna för mig. Det var ingen pardon på vintern heller, köldgränsen för utegympa med skridskor var -18, och det var inte för att vi ungar höll på att frysa ihjäl utan för att enligt hans vetskap så skar inte skridskorna lika bra när det blev så kallt, vilket då påverkade tiderna negativt. Som tur var hade jag bra bollsinne så jag kunde kompensera med det och slippa få en etta i gymnastik men jag tycker fortfarande sällsynt illa om löpning.

6
Det band som för mig definierar svensk musik på 80-talet och som verkligen fanns med mig under hela min skoltid, från högstadiet ända upp till universitetet, är Imperiet. Jag är för ung för att ha upplevt Ebba Grön mer än på skiva, men Imperiet var överallt och hur stora som helst, i mångt och mycket var det vår generations band. Såg dem ett antal gånger, t.ex. på stödgala för Nicaragua, på klubb, i Södertälje folkpark där vi fick ljuga och påstå att vi inte kom från Lidingö för att slippa få stryk. När Imperiet föll fortsatte ju Thåström, och han spelade ett antal gånger på Stockholms universitet när jag gick där. Vi gick varje gång och älskade det. Högt spelade han. Vansinnigt högt. Högre än alla andra, det ringde i öronen i flera dagar efter en konsert med Thåström. Om jag får tinnitus i framtiden är det till stor del Thåströms fel. Nuförtiden kör jag alltid med öronproppar, men innerst inne oroar jag mig för att Thåströms ande ska poppa upp och starta det där suset.

7
Livet är nog inte riktigt anpassat för alla människor. Det brukar märkas i högstadiet, så var det hos oss och så är det nog överallt. Några personer, mest killar, började balla ur och började dricka och begå brott. Jag minns Calle som jag hade gått tillsammans med ända sen dagis och som vad jag förstod hade haft en tuff uppväxt. Inte blev det bättre av att han efter att hans föräldrar skilt sig hittat sin pappa som hängt sig i sin lägenhet. Det fanns också några riktigt tuffa hårda killar som han drogs till och det blev en nedåtgående spiral. Brott, sprit, droger, ungdomsvårdsskola, kanske fängelse och till slut slutade hans liv av en överdos. En gång kom polisen till skolan för att hämta honom och en annan kille i en av parallellklasserna till förhör. Ryktet säger att de hann iväg och stack iväg med finlandsbåten men svinade där och kom tillbaka i fyllecell.
Hur det slutade för den andra killen vet jag faktiskt inte men han bättrade sig inte direkt. Han gick med i extremistiska Frihetsfronten, startade raveklubb och 1997 greps han med en bomb i sin ryggsäck på Millesgården på Lidingö och misstänktes också för att ha sprängt en bomb på Stockholms stadion och bränt ner Lidingö Tennishall. Han fick sju år i fängelse för det. Vi andra som var lite lugnare gick vidare till gymnasiet. Man får nya kompisar och hamnar med folk som är lite mer intresserade av samma sak. Efter avslutningen på första ring chartrade vi på skolan en egen buss och åkte ner och såg U2 på Eriksbergsvarvet. Bästa minnet från kvällen är nog den totala allsången när publiken lämnade arenan till den här låten. Den speglar också med sin blandning av vemod och hopp mina minnen av de åren och dem det inte gick så bra för på ett bra sätt.

8
Jag fick nya kompisar i gymnasiet. Henrik och Kristian hade gått i parallellklass i högstadiet och nu hittade vi varann. Det som förenade oss mest var den totala kärleken till musik. Henrik var bara inne på progressiv rock och lärde mig Yes, ELP och sånt medan Kristian var helt inne på svart musik och matade oss med Prince, Trouble Funk och Tower of Power. Själv lyssnade jag på allt möjligt, från Marillion och Genesis till The Smiths och The Cure, från Springsteen och Lundell till Ultravox och Toy Dolls. Men så var det på den tiden, allt existerade sida vid sida och det var inget konstigt att man lyssnade väldigt brett, det var bara hårdrockarna, syntarna och det på Lidingö ytterst begränsade antalet punkare som var hårt nischade. Men jag blev också mer och mer inne på progrock, så Henrik och jag spenderade ett närmast oändligt antal kvällar i lägenheten där han bodde med sin mamma lyssnandes till progressiv rock av alla sorter. Det var en ynnest för oss att flera av de där gamla banden kom tillbaks till sin gamla stil under en kort tid runt nittiotalets början. Minns särskilt när jag och Henrik var på konserthuset och kollade in Emerson Lake & Palmer på deras återföreningsturné 1992. Vilka lirare! Ett annat skönt minne är att dagen efter att Fish hade Rick Wakeman som förband på Melody (riktigt bra konsert) 1993 åkte jag in till Stockholm och av någon anledning gick jag in på centralstationen. Varpå jag möter Rick Wakeman i stora hallen. Jag blev förvånad, och han verkade också förvånad över att någon kände igen honom.

9
Vi gjorde en skolresa med klassen sista året i gymnasiet. Och inte vart som helst – vi åkte till Leningrad. Även om det var lite Glasnost på gång då 1988 så var det fortfarande väldigt mycket Sovjet. Beväpnade vakter sökte igenom bussen när vi kom till gränsen för att se till att vi inte smugglade in jeans eller andra saker att sälja, varuhusen var totalt tomma medan det fanns särskilda butiker för turister där man bara kunde betala med västvaluta, inte rubel. Det blev ett riktigt äventyr. När vi checkade in på hotellet fick alla en liten papperslapp som skulle visas upp när man gick in och ut för att inte objudna gäster (läs prostituerade) skulle slinka upp till rummen. När vi ska gå in i hissen tappar jag mitt papper och det totalt osannolika händer – istället för att singla sakta ner som ett papper brukar göra faller det rakt ner i springan vid hissdörren. Det är tamejfan det enda papper i världshistorien som fallit genom luften helt lodrätt och prickat en max fem millimeter bred springa som det försvinner igenom. Jag fick en rejäl avhyvling och många misstänksamma frågor när jag fick sloka tillbaks och be om en ny – de trodde nog att jag sålt den till en galant dam. Men det var bara början.
Vi fick lite fri tid att vara på stan och kolla runt och sen skulle vi ta buss nummer fem tillbaka för att vara strikt i tid för ett cirkusbesök. Varpå jag, Henrik och någon mer i ett felbeslut av Guds nåde istället väljer att sätta oss på spårvagn nummer fem, som gick åt ett helt annat håll, ut i de mindre fagra delarna av staden där det var fattigt på riktigt. Vid ändstationen blev vi avtvingade. Kort om tid kvar till vi skulle vara på ett helt annat ställe. Vad göra? Västvalutan är din vän och varje bil i Leningrad på den tiden var en potentiell svarttaxi. Det blev en bilfärd utan dess like. Han körde om andra bilar på insidan vid rödljusen om han nu ens stannade för dem, bälten fanns inte och det var så trångt i bilen att vi i princip fick hålla i dörrarna för att de inte skulle ramla ut. Att vi inte råkade ut för något riktigt dumt på den här trippen var ett mirakel men allt löste sig. Tänker på den där resan ibland, framför allt när jag hör den här låten. Finns några saker från Leningrad som lätt placerar sig på den där listan över ”värre saker jag redan har gjort”.

10
Någon gång på högstadiet eller gymnasiet började jag samla på mig väldigt mycket musik. Och efter att ha börjat med de vanliga skivorna öppnade sig världen av bootlegs, legendariska inspelningar och andra livekonserter, på kassettband av högst varierande kvalitet. Man hittade kontakter att byta med på olika sätt, bland annat genom annonserna i Gula Tidningen. På så sätt fick jag kontakt med en kille som var på samma nördnivå. Han hette Thomas och bodde i Örebro (se där, den stan igen). Herregud vad vi bytte Springsteen-kassetter med varandra under några intensiva år. När jag sen flyttade till Örebro några år senare fick vi personlig kontakt, självklart var han lika trevlig i verkligheten som på telefon. Tillsammans har vi gjort ett antal konsertbesök tillsammans, främst för att se Springsteen och Lundell. Thomas var också bättre än mig på att fixa biljetter så han lyckades få plåtar till det mesta, t.ex. den enda konserten med Springsteen på Globen 2002. Där fick vi uppleva det här magiska ögonblicket – Bruce gjorde på den turnén en eller två låtar solo på pianot varje kväll, och det var den här vi allra mest ville höra. Att vi fick både den och For you var en total jackpot.

11
Under gymnasiet började de flesta extrajobba, så också jag. Behövde ju mer pengar till skivor och konserter. Jag jobbade bland annat på lager och som brevbärare. Sen hade jag också under några år ett jobb varje jullov med att kuvertera och skicka ut hundskattemärken. Kommer ni ihåg att vi i Sverige fram till 1996 hade hundskatt, en kommunal skatt där varje hund över tre månader var skattepliktig och fick ett litet skattemärke att hänga i halsbandet som bevis när skatten var betald (som Hasse Andersson bl.a. besjöng i sin Änglahund)? I Stockholms kommun var det en herrans massa hundar, säkert 20000 som skulle ha sina märken, så dem skickade vi ut, vi var nog en 6-8 pers som satt i ett stort rum med kuvert, märken och frankeringsmaskiner. Det var ett perfekt jobb och det blev också mycket musik, vi turades om att spela musik för varandra. Kommer ihåg att det här var ett band jag spelade mycket då, så de gick nog varma vid mina stunder som musikbestämmare (det var mest blandband som gällde). Deras Chapters-idé med åtta låtar som släpptes i oordning på deras fyra första album var också både spännande och genial – först när man köpt alla åtta kunde man sätta ihop hela sviten. Tio år senare upprepade de iden med åtta nya kapitel spridda över album på samma sätt så man kunde få ihop alla 16. Men det är de åtta första som gäller, det här den åttonde och sista.

12
Sånt där som Sagas Chapters-svit är mumma för mig, som är en obotlig siffernörd, tabellbitare, samlartyp, you name it. Redan tidigt i livet gjorde jag t.ex. egna fejkade fotbolls-VM där lagen mötte varandra på mitt skrivbord och tärningsslag genererade slumpade resultat. Minns att Guatemala av en oförklarlig slump blev världsmästare i minst två av mina sådana mästerskap. Jag sorterar om möjligt helst mina skivor i god ordning i underindelningar, sen artist (efternamn eller bandnamn) sen kronologiskt. P.g.a. platsbrist får jag göra avsteg från det vilket skaver lite. Tycker också det är jobbigt att bestämma hur man ska göra med t.ex. Genesis, Phil Collins och Peter Gabriel, ska de stå tillsammans eller var för sig? Sånt kan jag fundera på. Och låtstatistik. Vill gärna samla inspelningar alla låtar som t.ex. Springsteen eller Lundell spelat på varje turné. Tack och lov finns det många likar där ute, så det finns mycket information. Men jag kan nog ändå skryta med att att ha sammanställt den mest kompletta informationen om Ulf Lundells spelningar och utgivningar som finns. Ulf Lundell betyder mycket för mig, eller i alla fall gjorde, det svalnar lite med åren. Och då kan man ju nördigt konstatera att den här fina saken spelades live första gången 1995 när den fick ett fint fullbandsarrangemang, och att den sen framförts ytterst sällan genom åren. Visst, den är ett hommage till eller en stöld eller lån från Jackson Browne, men ändå: en favorit. Och tro det eller ej, jag träffade en gång en person som när vi kom in på det medgav att han också skapat sina egna fiktiva fotbolls-VM. Och tror ni inte Guatemala blivit världsmästare där också? Det är nästan för bra för att vara sant.

13
Jag och mina kompisar överlever gymnasiet och börjar på universitetet. Henrik vill bli jurist. Kristian läser arkeologi och genom honom blir vi vänner med hans kursare Malin från Svenljunga och hennes kompisar Åsa som jag minns vill bli journalist och Anna från Helsingborg som läser psykologi. Tjejerna har också något för oss andra ouppnåeligt, en egen lägenhet i Hägersten som de delar. Där spenderar vi otaliga kvällar och nätter de kommande fem åren. Tillsammans blir vi ett supertight järngäng trots att vi har så olika studieintressen. Själv börjar jag nämligen på ekonomlinjen (tar mig igenom men blir aldrig ekonom, statistik blir mitt yrkesval). Känner ingen när jag går dit första dan men träffar massor med härliga människor. Någon blir inte så långvarig, som Martin från Örebro (där kom det igen) som redan efter några veckor inser att varken ekonomi eller Stockholm nog är riktigt hans grej och flyttar tillbaka hem. Ska inte dra för mycket student-minnen eftersom de är ungefär lika roliga för andra att lyssna på som lumparminnen (d.v.s. inte alls) men när jag tänker tillbaks på den här tiden nu är det en annan sak som slår mig – teknikutvecklingen.
Det är förvisso drygt 25 år sedan jag började på universitetet 1989 men det är ju inte SÅ länge sen. Jag hade då en pryl som kändes oerhört högteknologisk när man skulle skriva sina uppgifter – en elektronisk skrivmaskin. Den kunde hålla en HEL rad text i minnet vilket minskade en aning men inte jättemycket på den enorma konsumtionen av TippEx. Datorer för enskilt bruk var fortfarande ett nytt fenomen, man kunde boka en lånedator på universitetet för att skriva ner det man först fått till för hand. Mobiltelefoner fanns inte riktigt ännu, man ringde på mynttelefon. CD var på väg att ta över från vinyl, men både streaming, nedladdning och Spotify var ännu okända fenomen. DVD var inte uppfunnet så det var VHS som gällde för film. Ens egna barn förstår inte det här, om man säger det tror de man växte upp på stenåldern. Ja, vinylen har ju kommit tillbaka men jag tror inte på samma utveckling för skrivmaskiner och mynttelefoner om man säger så. Däremot svindlar tanken på hur det kan se ut om man drar ut den utvecklingen 25 år till, framåt. Läste igen nu i veckan att 50% av dagens jobb kommer vara borta om inom dt tidsspannet år p.g.a. robotar, teknik och automatisering. För några veckor sedan läste jag om en rapport som förutspår att om 8 år är bensinbilen historia. Man behöver inte vara en pessimistisk dystopiker för att inse att den här utvecklingen kommer medföra en enorm påverkan på samhället. Sannolikt kommer inte arbete att definiera vår livsuppgift som idag, eller så kommer skillnaderna mellan de som har och inte har arbete bli gigantiska. Lägg klimatförändringarna till det. Och vad händer på det politiska planet om oljeberoendet försvinner?
En artist några av oss lyssnade mycket på de här åren var Staffan Hellstrand, som då ännu inte slagit igenom brett utan var en kultartist. Han hade haft ett band, SH!, som splittrats och sen hade han gjort en platta med Dan Andersson-tolkningar. Såg honom flera gånger på lilla restaurangen Tre Backar i Stockholm. Ett par år senare släppte han Lilla fågel blå och allt förändrades för honom. Här är en av mina favoriter, från SH!s första skiva Vad tyst det är.

14
Det mest påtagliga med de där åren på gymnasiet och universitetet, eller kanske den åldern men man präglas ju också av den miljö man befinner sig i, är nog hur mycket musik man tar med sig därifrån. Läste någonstans att den musik man lyssnar på när man är 23 år kommer man lyssna på resten av livet. Så är det nog för mig, 90 procent av det jag lyssnar på är artister jag upptäckte innan jag fyllde 25, sen tillkommer några få andra saker efter hand men det är i samma härad som det jag redan gillar. Här är ett av de band jag upptäckte då och som fortfarande håller lika hög klass.

15
Det var som ett slag i magen, det där telefonsamtalet. Hej, det är Carin, sitter du ner? Nej, men nu gör jag. Ok, lyssna, jag måste berätta något. Det är Carina. Hon är…död. Där nånstans slutar alla sinnen att fungera och jag blir helt tom, Carin fortsätter berätta lite till men jag kan bara ta till mig fragment. En av våra bästa vänner, vi som pluggar ihop varenda dag, är bara borta. En bilolycka. Så tunn är tråden vi vandrar på, så skört är livet. Tror vi alla i hennes närhet åldrades tio år den dagen. Döden är alltid obehaglig men den oväntade döden, den som rycker bort en ung människa med hela livet framför sig och lämnar de anhöriga i ett tyst vacuum av sorg och saknad, den är grym och obarmhärtig.
Några år senare gick min frus bror bort helt oväntat mitt i livet han också. Han går där bredvid oss, liemannen, och helt plötsligt kan han hugga någon. Så det gäller att försöka leva sitt liv nu, medan man kan, och inte skjuta upp saker i onödan till ett fjärran sen. Kan bli som för min mamma annars, hon såg jättemycket fram emot att bli pensionär och att hon och pappa skulle få tid att göra allt det där de planerat för, resa och leva livets glada dagar. Strax efter pensionen fick hon en stroke och nu kan hon knappt gå och orkar väldigt lite, att resa långt är helt uteslutet. Så lev livet, idag och inte sen. Här är en låt från det svarta, en låt med ett band jag vet Carina gillade.

16
När de där tunga sakerna händer, då är det tur att musiken finns, den kan ta en igenom det mesta. Och de största musikaliska upplevelserna kan komma när man inte förväntar sig så mycket. En sån magisk kväll fick jag på Vattenfestivalen i Stockholm 1996. Tidig kväll, strålande sol och varmt. Upp på scenen skrider ett band från Kanada, frontade av syskonen Timmins. Michael som kan göra vad som helst med sin gitarr, och Margo som har en ängels röst. De spelar i makligt tempo, ett elakt skämt säger att trummisen somnade under deras egen spelning på Roskilde några år tidigare. Margo har en kopp te som hon sippar på försiktigt mellan låtarna. Det är ganska långt från rock’n’roll-myten om hårt liv och sönderslagna gitarrer, men det är magi i luften. Alla vi som är där blir helt trollbundna, med små medel blir det en av de bästa spelningar jag någonsin sett. Cowboy junkies, bandet som slog igenom med ett av de tystaste album jag hört, The trinity sessions som spelades in på en dag i en gammal kyrka. Bandet som är bättre än något annat band jag vet på att göra covers på andras låtar. Att göra covers är både lätt och svårt, det kan bli fantastiskt och det kan bli total pannkaka. Man kan lyckas göra något helt eget av någon annans låt, eller man kan försöka för hårt och kraschlanda. Cowboy Junkies kan det där, de kan ta andras låtar och få dem att kännas helt som sina egna. Och då talar vi också om låtar som är svåra att tolka utan att det blir fel. Cowboy Junkies är nog också det enda bandet någonsin jag hört tolka The Cure från förra inlägget på ett bra sätt, The Cure är så unika i sig och bygger så mycket på Robert Smiths röst att det nästan inte går att göra något med deras låtar. Cowboy Junkies kan.

17
Ska ta några ord om en par andra viktiga personer för mitt musiklyssnande. Stefan Dimle är en otroligt vänlig man, och otroligt kunnig inom den progressiva rocken. De där åren på 80- och 90-talet drev han den underbara skivaffären Mellotronen, först på Urvädersgränd på Söder och sen på Kåkbrinken i Gamla stan. Han spelade också bas i vad som för mig är det bästa svenska progrockbandet någonsin, Landberk. Stefan Polzer driver idag en skivbörs i Enköping som jag måste se till att besöka, men hade på den här tiden ett fanzine för den progressiva rocken, eller symfonirock som den också kallades (tycker den termen används sällan nu för tiden), Rivendell. Tillsammans (var för sig) introducerade de mig till ett närmast oändligt antal i princip totalt okända och kommersiellt ogångbara band, som skapade otrolig musik, som bevisade hur många duktiga musiker som finns där ute som gör vår värld vackrare. Det kom sig att jag fick skriva några artiklar i Rivendell, för mig kändes det oerhört stort. Och när jag och min kompis Henrik som också hänger mycket på Mellotronen skulle åka till Göteborg och kolla på Genesis på Ullevi fick vi äran att ta med oss Stefan D, som underhöll oss med sina historier och musik och sin blotta närvaro. Minns att vi lyssnade på den engelska versionen av Landberks första skiva, som just hade kommit ut (tror han hade de första exen med sig just på den bilresan), och en annan skiva vi körde i bilen var Jadis underbara More than meets the eye som också var färsk då och som jag fortfarande får rysningar av. Vilket vi alla också fick av Genesis, allra mest av det här osannolikt bra medleyt på gamla låtar från 70-talet.

18
När jag ändå pratar om Ullevi, där har jag upplevt flera av de bästa konserter jag varit på. Springsteen på Ullevi är alltid en enorm upplevelse, men frågan är om inte Pink Floyd där 1994 var det bästa jag någonsin sett. Floyd och Springsteen är ju helt olika typer av konserter och helt olika upplevelser, och därför kanske svåra att jämföra. Men det visuella spektakel som Pink Floyd gav oss 1994 var en sjukt häftig upplevelse, och spelningen var närmast perfekt rakt igenom. Kolla på Bluray-versionen av deras Pulse från samma turné för att förstå vad jag pratar om. När spegelbollen kom upp ur marken i den evighetslånga euforiska versionen av Comfortably numb var det nog det enskilt häftigaste ögonblicket jag upplevt i musik.
Pink Floyd och progressiv rock blir också viktigt för mig när jag hösten 1994 bryter upp från Stockholm och flyttar. Till Örebro (tror den staden dragit tillräckligt i mig, och nu följer jag kallelsen) för att börja jobba. Väl där blir jag kontaktad av ett par personer som fått nys om mig via Rivendell, Henke och Lars-Göran. Det blir en ynnest att få några nya vänner utanför jobbet också i en ny stad. Intresset för progrock delar vi och det blir många långa kvällar tillsammans på det temat. Underbara människor. Tyvärr blir Henke dålig, och inte långt senare orkar inte hans kropp längre och han lämnar oss. HIV, som han fått av smittat blod i en blodtransfusion han behövt som blödarsjuk. Där är han igen, liemannen, och hugger till skoningslöst. Det är en chock, ännu en vän borta alldeles för tidigt. Tack och lov finns Lars-Göran kvar, en fin vän och idag en av eldsjälarna som jobbar med festivalen Live at Heart i Örebro. Sveriges South by Southwest, en vecka av musik av alla de sorter på alla möjliga och omöjliga ställen i stan. Grundad av Anders Damberg, en annan legend i Örebro som många år hade den eminenta skivbutiken Najz Prajz. Tyvärr finns inte Najz Prajz längre men vi har fortfarande en riktigt bra skivbutik i Örebro, Banana moon som drivs av den likaledes underbara människan Pelle Handfast. Får ni chansen att komma till Örebro, besök den butiken!
Pink Floyd kommer vi aldrig få se igen tror jag, så man får hoppas på att Gilmour eller Waters kommer hit för egen maskin istället. Hoppas verkligen att Roger Waters kommer med sin Us and them-föreställning. Han verkar fortfarande lika engagerad och vet hur man kombinerar stor musik med stora gester. Dessutom spelar han ju flera låtar från Animals, en skiva som om inte samma band släppt tre ännu större monster skulle betraktas som ett mästerverk, i nästan alla andra bands kataloger hade den varit kronjuvelen men i Pink Floyds katalog har den nästan blivit lite bortglömd och inklämd. Och satiren från 1977 är lika bitande idag, 40 år senare.

19
När jag flyttade till Örebro tänkte jag nog att det var en tillfällig grej, något jag gjorde ett tag. Men som Mike Scott så träffande sjunger: if you wanna give God a laugh, tell him your plans. Den här gången var det däremot något väldigt positivt som om emellan: den stora kärleken. Jag träffade min fru, blev bonuspappa till två underbara tjejer, vi fick en grabb tillsammans och på den vägen är det. Jag blev kvar. Min familj är det viktigaste jag har, jag älskar dem verkligen. Min frus stora favoritartist är Prince, och jag minns när vi tillsammans åkte till Stockholm och såg honom på Hovet. Herregud vilken publikkontakt han hade och vilken musiker och låtskrivare han var. Helt unik, och ännu en av alla artister som gick bort alldeles för tidigt.

20
Tänkte ta några inlägg och berätta lite om saker som skrämmer mig. Om jag funderar över vad jag är riktigt rädd för så är det några saker, ett par stora och ett par mindre. Kan inte komma ifrån att det jag är mest rädd för är att jag själv eller någon i familjen ska drabbas av en svår sjukdom, och då kan man inte komma förbi kräftan, cancern, denna grymma sjukdom som slår hårt och vad som kan kännas slumpartat omkring sig. Idag kan man ju bota patienter från en hel del former av cancer men långtifrån alla. Därför tänker jag rätt ofta på min största idol. Mike Peters, sångare i The Alarm, skapare av Love Hope Strength foundation och en riktig överlevare.
1995 drabbades han av lymfcancer men besegrade den, 2006 fick han istället kronisk lymfatisk leukemi, något han konstant lever med sen dess och har kunnat behandla med bromsmediciner. 2015 utvecklade han dock allergi mot sina mediciner och det var bara hans läkares vilja att testa en ny experimentell medicin som antagligen räddade honom. Och precis när han tagit sig igenom denna tredje smäll drabbades hans fru Jules av en ganska tuff form av bröstcancer. Och trots det har de båda varit en konstant källa av positiva tankar och Mike har fortsatt, intensivt, som artist genom alla dessa år. Jag har haft förmånen att träffa dem båda några gånger och bättre människor och förebilder finns inte. Så om kräftan kommer i närheten ska jag försöka vara som dem även om jag tvivlar på att det går. Om ni får tid tycker jag att ni ska titta på två aktuella dokumentärer om Mike: på iTunes kan ni hitta Man in the camo jacket som handlar om Mike, och på YouTube kan man hitta Mike and Jules – while we still have time, som behandlar det sista året och Jules tuffa process. Rekommenderas varmt och ni kommer få nya idoler om ni ser dem.
En rolig anekdot om Mike Peters och The Alarm är att 2004 när de skulle göra lite av comeback visste Mike att det är svårt för äldre artister att synas och höras i dagens mediabrus. Så han gjorde en kupp. Några tonårskillar fick spela in en video till låten och den lanserades under ett annat bandnamn, som att det var de unga killarna som gjort låten. Och kuppen lyckades, det blev en rejäl hype kring ”The Poppy Fields” och låten tog sig rätt högt upp på englandslistan innan kuppen avslöjades och allt blev som Mike förutspått, intresset för The Alarm fanns inte alls på samma sätt som för ett nytt ungt band. Men sammantaget gav det The Alarm otroligt mycket mer uppmärksamhet än vad de annars skulle fått. Jag förstår ärligt talat inte hur någon gick på det, tycker inte sången låter direkt ung, men det är en grymt energirik låt med stark melodi och den borde i en rättvis värld blivit en stor hit hursomhelst.

21
En av de mindre sakerna som jag är rädd för, eller tycker är extremt obehagliga, är berg- och dalbanor och andra ”åkattraktioner”. Jag känner enormt obehag bara av att titta på när andra åker. Sista gången (och jag lovar att det verkligen var sista) jag åkte berg- och dalbana var med våra tjejer i början av 2000-talet och då grät jag av skräck när jag kom ner. Och ändå inser jag att jag långt tidigare, 1990 för att vara bestämd, dagen efter att Rolling Stones gjort en superkonsert på Eriksbergsvarvet, var på Liseberg och inte sa nej när min kompis Fredrik frågade om vi skulle åka Loopen, som var Lisebergs häftigaste attraktion då. Jag måste ha blundat hela åkturen, annars förstår jag inte hur jag skulle ha överlevt. Att jag överhuvudtaget sa ja skyller jag på att jag fortfarande var lite övereuforisk efter att faktiskt ha fått se Rolling Stones spela Midnight rambler. Jag har faktiskt aldrig känt ett behov av att se Rolling Stones efter den kvällen, tycker de kör ungefär samma låtar varje gång, och för mig var den där kvällen 1990 så perfekt att de nog aldrig skulle kunna toppa den för mig.

22
En annan sak jag är rätt nojig för är getingar. Det kan bero på att jag en gång som liten trampade i ett jordgetingbo och fick hela gänget efter mig. Sen dess har jag väldigt svårt för getingar, det är nästan så jag måste gå in om det kommer ett par och surrar runt matbordet en sommarkväll. En sak jag däremot inte är rädd för, men som många andra tycker är obehagligt, är att tala inför folk. Och det kan funka även oförberett, som när min kompis Patrik skulle gifta sig. Patrik och jag hade jobbat tillsammans några år på SCB (där jag jobbat på sen 1994) och blivit goda vänner, bland annat hade vi tillsammans med några andra varit på Hultsfredsfestivalen tillsammans 1997. Vi hade samma intressen och samma humor. Så när det på bröllopet visar sig att bara brudens kompisar står på talarlistan, ingen av Patriks, gör jag ett spontantal. Det är inget problem eftersom vi känner varann bra och det går att ösa ur historierna om britpop, om Ulf Lundell, om engelsk fotboll i allmänhet och Arsenals klassiska fyrbackslinje i synnerhet. Utan att någon av oss var något fan av Arsenal så var den där backlinjen en symbol får vår kärlek till engelsk fotboll, och dessutom hade den ju odödliggjorts i filmen Allt eller inget (The full monty). Talet funkar bra, och det är tack och lov först efter det som min fru berättar att jag hållit det med ett rätt stort antal bålgetingar surrande strax över huvudet, de hade tydligen en boplats precis där. Hade jag vetat det tror jag inte jag kunnat hålla något tal, åtminstone inte på den platsen. Här är en låt med bandet som var huvudanledningen till att vi åkte till Hultsfred.

23
För att avsluta det här med rädslor så får jag erkänna att jag är rädd för döden. Vi pratar ju aldrig om döden, och de flesta säger att de inte alls är rädda för den, men jag tycker den är ofantligt skrämmande, kanske framför allt för att den är så ogripbar. Vad händer sen, om något? Jag lutar ju åt att det inte finns något efteråt, att det här livet är allt vi får och att det därför är nu vi ska göra något bra av den tid vi har, men jag tycker det där ingentinget som då ska komma efter är oförklarligt, obegripligt och faktiskt obehagligt. Samtidigt som vi ju inte minns något om tiden innan vi fanns. Jag vet inte, det enda vi kan säga med säkerhet är att vi alla ska komma dit någon gång.

24
Tror det är dags att lätta upp stämningen lite. Ska berätta en historia från en av mina tjänsteresor, i mitt jobb har jag haft förmånen att resa mycket, till många intressanta platser. Det här utspelade sig år 2000, och vi var några från SCB som skulle iväg på en internationell konferens, för första gången skulle jag också resa utanför Europa. Konferensen var i Buffalo i USA och eftersom resrutten ändå skulle passera New York på vägen bestämde vi oss för att lägga till ett par dagars semester innan konferensen (på egen bekostnad, inga tveksamma utnyttjanden av skattemedel här). Anländer New York och JFK utan större problem förutom för min fru, som faktiskt också ska på samma konferens men det bestäms sent så hon flyger en annan väg än oss andra. Hennes väska försvinner nämligen och det är ett byråkratiskt krångel på närmast Kafkaliknande nivå för att anmäla det. Väl färdiga, lite stressade, lite sena och lite småsura tar vi en flygbuss in till stan.
När vi kliver av flygbussen möts vi av ett par killar som hävdar att det är trafikkaos i stan men att de ska fixa en taxi till oss. Vi ska betala dem 10 dollar vilket hotellet sen ska ersätta oss för. Låter ju, framför allt i efterhand, riktigt skumt och inte på minsta sätt trovärdigt, men i vårt tillstånd säger vi faktiskt OK. Taxin kommer och den ena killen vill ha pengarna. Jag är sist in så jag ska betala. Ni vet ju hur dollarsedlar ser ut, lika stora och samma färg allihopa. Så när jag står där med öppen plånbok och försöker hitta en tiodollarssedel ser han sin chans och trycker ner handen i min plånka, rycker alla sedlar jag har och springer. Kvar står jag, lite chockad och högst förvånad. Vad göra? Mina kollegor ställer upp, hoppar ur taxin så vi kan rådslå tillsammans. Äldste kollegan Lennart föreslår att vi ska ringa polisen, det finns ju faktiskt en stolpe här i närheten man kan göra det. Vana av hur det ser ut hemma känner vi andra oss rejält skeptiska, vad kan vi få mer än ett skratt i ansiktet och ett ”lycka till” tillbaka? Men Lennart ringer och tro det eller ej, det här är ju på den tiden när New York satsade stort mot småbrott, de säger att de skickar en bil. Som kommer efter bara några minuter och vi lämnar våra vittnesmål. Sen säger en av poliserna: Ska vi åka och kolla om de är kvar i närheten? Hoppa in! Sagt och gjort, två av oss hoppar in i polisbilen och åker en spaningstur runt kvarteret. Högst väntat är grabbarna inte kvar. Men nu har man ju åkt polisbil i New York i alla fall.
Vi får ta oss till hotellet, eftersom vi bor på lite olika hotell så tar det en stund att komma dit, vi går till fots. Det osannolika fortsätter. När vi kommer till hotellet sitter en polis och väntar på oss. De har nämligen efter vår anmälan skickat ut en civilspanare som sett samma killar göra samma sak mot några andra och gripit dem. Så nu undrar polisen om vi kan komma till stationen och identifiera killarna. Polisen skjutsar oss i sin civila polisbil, eftersom det tar lite tid att ordna folk till den line-up som ska göras följer han med oss och käkar middag först innan det bär vidare till stationen. Där inser vi att Spanarna på Hill Street faktiskt är en ren dokumentär, först ser vi poliser i blå uniform, sen kommer chefen och han har kostym, vit skjorta och en stor cigarr i munnen. Vi får var och en komma in på hans kontor och lämna vittnesmål innan vi sen också var och en får göra utpekandet, en sån där konfrontation genom en glasruta där man ska peka ut rätt man i en rad. Det fixar vi. Sen får vi skjuts tillbaks till hotellet av samma polis som följt oss under kvällen, i civilbilen. För att stajla lite slänger han upp saftblandaren på taket och slår på blåljus och siren en liten stund. En oväntad kväll, en högst oplanerad semesterdel av en tjänsteresa, men i efterhand ett riktigt häftigt minne. Och otroligt hur mycket de brydde sig om vårat fall. Ett tag var det faktiskt tal om att jag skulle få resa tillbaks för rättegången men så blev det aldrig, antagligen och förhoppningsvis kunde de klara av det med en lite mindre procedur än så. Här får ni en sång från Amerika, ett band jag såg på en otroligt röjig konsert i Stockholm 1990.

25
Jag har aldrig varit en djurmänniska, jag ville aldrig ha ett husdjur när jag var liten. Var inte heller särskilt positiv till barnens önskemål om djur. Tills förslaget om att familjen skulle bli med katt kom 2010. Nog var jag lite skeptisk i början, men när det väl blev av får jag erkänna att jag hade helt fel. Nu älskar jag verkligen våra två sibiriska katter Ivan och Leia, och det är verkligen skillnad mellan att ha katt och att ha ett mindre husdjur. Katterna är familjemedlemmar, individer med sina behov och egenheter och helt enkelt underbara på alla sätt och vis.
Om man liknar artister vid djur vet jag vem som är den perfekta katten – Neil Young. Precis som en katt struntar han helt i vad andra vill och går sin egen väg. Jag menar, vilken annan artist har blivit stämd av sitt eget skivbolag för att göra ”orepresentativa” skivor? Vilken annan artist har kastat sig så mellan stilar och former som Neil Young, och samtidigt gått så totalt in för det? Ibland funkar det inte (eller så fattar vi andra det först många år senare) men ofta blir det mycket mycket bra eller helt genialiskt. Som 1988, när han satte ihop bandet Bluenotes och åkte på turné där han i princip bara spelade ohört material. Blues för det mesta. Men mitt i det också två låtar som stack ut något utöver det vanliga och som snabbt växte till mytomspunna legender bland fansen. Den ena var Ordinary people som kan höras i sin ursprungsform på arkivsläppet Bluenote café som kom förra året eller i studioversion på Chrome dreams II från 2007. Den andra var den här som ännu är osläppt i sin fullständiga version. Förkortade versioner finns under titeln Crime in the city på Bluenote café och på studioalbumet Freedom från 1989, och den riktigt uppmärksamme kan notera att de inte är lika, han har valt olika verser från den här otroliga kolossen till verk. Här i en unik film från Toronto 1988, bildkvaliteten är sådär men det är vad jag vet den enda bevarade filmade versionen som finns av Sixty to Zero.

26
Ett litet kort mellanspel så här när vi pratar om unika artister och innan det är dags att börja tänka på att knyta ihop säcken. Jackie Leven är en av mina största hjältar och en av mina mest oväntade konsertupplevelser. Det var på Lollipop-festivalen i Stockholm 1997, strax innan David Bowie skulle gå på och Jackie fanns inte ens på festivalprogrammet men helt plötsligt satt han där på scen och spelade några låtar. Jackie är en lite speciell artist så det märktes att många inte riktigt gillade vad de hörde – deras förlust. Tyvärr finns inte Jackie längre, cancern tog honom 2011.

27
Nu ska det äntligen (?) bli lite numerologi. Som ni kanske märkt har många av de låtar jag spelat haft siffror i titeln. Och vad beror då det på? Fundera en stund på det medan ni också funderar lite på dessa siffror:
Världens rikaste man, Bill Gates, beräknas 2017 vara god för 86 miljarder dollar. Enligt Forbes finns det 2043 dollarmiljardärer 2017. Kongo-Kinshasa med drygt 80 miljoner invånare hade enligt den mest aktuella siffran (2011, de har kanske större problem än att ta fram uppdaterad statistik) en bruttonationalprodukt på knappt 16 miljarder dollar.
Enligt Sipri uppgick världens totala militärutgifter till 1700 miljarder dollar 2015.
Tio procent av jordens befolkning försöker överleva på mindre än två dollar om dagen. Samtidigt ska man glädjas åt att den extrema fattigdomen faktiskt minskar i alla världsdelar.
Enligt UNICEF befinner sig 28 miljoner barn på flykt.
Nordkorea tros ha 150000 politiska fångar. Stora delar av befolkningen svälter. Samtidigt satsar men enorma pengar på att utveckla kärnvapen.
Minst 400000 människor uppskattas ha dödats i kriget i Syrien.
Välden är verkligen Fugazi…

28
Då kommer svaret om siffrorna i mina spelade låtar här. Om ni lägger ihop alla siffror i låttitlarna (de kompletta titlarna) så kommer ni få summan 1764. Ta roten ur den siffran för att hitta talet som gånger sig självt blir 1764. Då får ni 42. Just det, svaret på den yttersta frågan om meningen med livet, universum och allting enligt Liftarens guide till galaxen. Framräknat av superdatorn Djupa tanken men som skapar mer oreda än ordning eftersom ingen vet vad frågan är som ger det svaret. Och då är mitt svar: musiken. Musiken är det som stöttar oss i de svåra stunderna, som förhöjer de goda tillfällena och som ger oss så mycket på så många sätt. Så då passar det väl bra med en låt med bandet som tog sitt namn från just den siffran. Vilket otroligt sväng de bjuder på!

29
Jag slutar här. Tack till alla som lyssnat. Och glöm aldrig att vi lever på den tunna tråden och att den kan brista när vi minst anar det. Gå ut och ta vara på era liv mina vänner!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.