Bo Frick den 24/7-2017

0. PROLOG
Vem är jag att ta en hel dag i anspråk för att skriva min historia? Varför skulle någon vara intresserad av att ta del av mitt liv, mina funderingar, mina erfarenheter eller drömmar om framtiden? Ungefär så formulerade jag frågan till Mats då han påminde mig om att jag faktiskt hade tyckt såväl att sommarpratet skulle finnas kvar som att jag själv kunde delta en av dagarna.
Jag tvekade eftersom jag upplevt så månget sommarprat som väldigt känslomässigt omvälvande. Jag har läst dramatiska, tragiska, händelserika, fantastiska och medryckande livshistorier och tänkte mig att mitt liv, min historia är ju inte tillnärmelsevis av den digniteten. Jag tycker inte jag har den tunga ryggsäck som många andra har så kan det ens vara av intresse för någon att läsa?
Men Matte övertalade mig och när jag tagit in i mitt sinne att jag faktiskt fått utrymmet en hel dag så inser jag ju, vars och ens historia har ett värde. Varje individ bär på en påse full av liv, lust, synd och skam och den är alltid värd att släppas loss. Och värd att lyssnas på och läsas av andra. Och det är ju aldrig värre än att man avstår om man inte finner det minsta intresse.
Jag heter Bosse, är snart 53 år, trebarnsfar, gift sen 26 år med Annika och mellanchef på en mellanstor bank med huvudkontor mitt i Östersjön. Växte upp i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Jag sitter på Ångestsektionen på Stockholmsarenan (Tele2) när DIF spelar fotboll och jag är cykelnörd, både att i att följa sporten och att cykla själv. Jag har avverkat nio vätternrundor och en mängd andra lopp och för 30 år och 20 kilo sedan tävlade jag på riktigt.
Min historia är bara min, min sanning är min och jag har friheten att ge mig hän i minnenas arkiv och i alldagliga funderingar. Friheten… Och jag. Så nu åker vi, med en av de bästa svenska rocklåtar som gjorts genom alla tider.

1. FRICK
Varför heter jag Frick? Är jag släkt med travkusken? Med den förre handbollsspelaren Sven-Åke i Ystad? Med fotbollsspelaren Per i Elfsborg? Med författaren Lennart? Med den gamle nazisten Wilhelm? Nej, jag är ju inte det. Men eftersom folk ständigt tycker att Frick känns så ovanligt så utgår de ifrån att man är släkt med minst någon av dessa.
Så här ligger det till; Min farfars far, Emil Nilsson, född i Skivarp i Skåne 1877 och son till smeden Nils Pehrsson och hans hustru Johanna Öhrström Gustavsdotter, valde vid 20 års ålder att ta värvning och bli så kallad indelt soldat vid Skånska dragonregementet. Han tilldelades soldattorpet Wä utanför Kristianstad och som alla indelta soldater skulle han också få ett kort, käckt soldatnamn. Nilsson byttes således ut mot Frick.
Efter bara fyra år upphörde det gamla indelningsverket och Emil fick avsked. Namnet behöll han dock men han benämndes under resten av sitt liv som antingen grofv- eller trädgårdsarbetare. Han träffade Maria Larsson, gifte sig och fick så småningom sju barn. Två av sönerna dog redan i späd ålder i sviterna av ”medfödd svaghet” i det ena fallet och ”magkatarr” i det andra. Han kallades 1916 upp till Motala av sin kusin, Otto Adrian Persson, som just köpt upp Bispmotala handelsträdgård, för att där arbeta under ganska svåra förhållanden.
Tre av Emils kvarvarande barn och hans fru drabbades av tuberkolos och blev allt sjukare. De vårdades i omgångar på Kolmårdens sanatorium men gick inte att rädda. När de två äldsta sönerna, Eric och Elvir dog orkade inte Emil längre utan valde att avsluta sitt liv i uthuset i oktober 1929. Kort därefter dog även hans äldsta dotter och fru. Kvar fanns endast min farfar Artur och hans tvillingsyster Martha. Martha fick aldrig några barn men min farfar fick fyra. Av dessa fick min far Göran tre söner och hans syster Laila en son. Vi i vår generation har nu gjort vårt bästa för att förgylla världen med fler Frickar men som ni förstår kunde det ha varit betydligt fler. Och vår förgrening är inte så stor som man skulle kunna tro. Därför är vi heller inte släkt med någon av dem jag nämnde i inledningen. Jo, på väldigt långt håll kanske… Jag är i alla fall min fars son och det illustrerar jag gärna med en gammal goding från när jag var mycket ung. Chicory Tip.

2. TILLKOMSTEN
Min far och mor träffades i början av 60-talet via arbete på grossistfirman Arvid Nordquist. Tycke uppstod tydligen och efter att min far haft några vändor till sjöss förlovade de sig. Troligtvis fanns inte tankarna på att bilda familj riktigt ännu men så blev det som det ofta blev. I en tältsäng i Hammarbyhöjden lär jag ha undvikit att hamna på lakanet och istället, livskraftigt tagit några svanstag och nått mitt mål varvid min utveckling startade.
Min morfar lär inte ha blivit helt nöjd med detta. Min mamma bodde fortfarande hemma och de båda var ju inte gifta. Det blev till att snabbt arrangera ett så kallat skambröllop och i mars, i S:t Sigfrids kyrka i Aspudden, stod bröllopet. Ett släktcitat från bröllopet, som då och då fortfarande används hos oss är ”ÄT FRUKT ERA DJÄVLAR!”. Detta kan, som sagt, med jämna mellanrum höras från oss då frukt serveras men tro mig på mitt ord, det är inget illa ment. Men jag går inte in på närmare här varför detta uppkom, det får ni fantisera fram själva.
Några månader senare, i augusti 1964, tittade jag ut. Efter att alla vant sig vid tanken var jag nog ändå ett rätt välkommet barn, det första i min generation på båda sidor släkten. Min pappa fick mer eller mindre flytta in han också men situationen blev troligen något pressad så när han fick tag i ett gammalt torp vid Edsviken som han kunde hyra från sin arbetsgivare flyttade vi dit snarast. Det var ingen dans på rosor men det var ändå vårt eget. Inget rinnande vatten, ingen el. Det var brunn, elda i spisen och gasol som gällde. Det var kanske inte som att ha ett hus i mitten av gatan i London men det vår vårt hus.

3. STADSBARN
I drygt ett och ett halvt år stod mina föräldrar ut med den tämligen låga standarden på boende. Ett av mina första ord lär ha varit ett försök till en svordom, ”bläba”. Då min far späntade stickor för att lättare få fyr i kaminen slog han då och då knogarna i golvet vilket ackompanjerades med ett rungande ’djävlar!’.
Men, som sagt, det blev allt jobbigare med de enkla förhållandena så de lyckades få nys om en portvaktslägenhet på Torsgatan med tillhörande förpliktelser och våren 1966 gick flyttlasset, som knappast kan ha varit så stort. Min far var verksam i åkeribranschen men förutom detta blev han nu också tvungen att fixa kranar, avlopp och andra små göromål som hyresgästerna behövde assistans med. Dessutom se till att fastighetens yttre var i skick. Men mor, som var hemma, fick ägna sig åt att sköta de inre delarna såsom att liggandes på knä, skura trapphus och farstu och se till att övriga ytor hölls i skick. Och även då hon blev gravid med min bror kvarstod dessa plikter.
Min bror, Lars, föddes våren 1967 och lägenheten vi bodde i var bara en tvåa. Samtidigt var det ett ständigt slit med både ordinariejobb och portvaktstjänst så det började funderas på om en annan lösning. Blickarna sökte sig helt enkelt ut från staden. Jag tror att Märsta kan ha varit ett alternativ men så uppenbarade sig ett tillfälle. En släkting till min mor hade flyttat in i en helt nybyggd lägenhet i Skärholmen men med en nyfödd son ville hon in till stan och hade dessutom inget emot de portvaktsgöromål som lägenheten var förbunden med så i november 1969 gjordes helt sonika ett byte rakt av. Vi flyttade till en trea på Brantholmsgränd 60 och att växa upp där har präglat mig mycket. Och även om jag växte upp i förorten bekänner jag mig till epitetet asfaltsbarn, det finns ju rätt mycket av den varan mixat med betong även där.

4. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 1
Brantholmsgränd ligger längs med tunnelbanan där den kommer ut efter Skärholmen Centrum. Åtta vita höghus, tre portar i varje hus med mellan 12 och 16 lägenheter i varje. Husen hade ett slags uppdelning i en nedre och en övre gård och slänten emellan dessa var som en gräns. Det var inte så många som umgicks över gränsen, i alla fall inte i yngre år och ibland var man till och med lite nervös för att uppehålla sig på fel område. Jag bodde på övre gården, lite finare, lite bättre. Tyckte vi.
Brantholmsgränd idag ser ganska annorlunda ut än vad det gjorde 1969. Vi hade två lekplatser mellan asfaltsvägarna och planen ovanpå garaget också den av asfalt. Lekplatserna bestod av en enklare klätterställning, gungor, sandlåda och lite övriga sandytor. På planen fanns fyrkantiga blomlådor, ett pingisbord av eternit samt ett antal bänkar. På gården fanns också två piskställningar (finns sådana nuförtiden?) som även, liksom lyktstolparna, tidvis fungerade som klätterställningar.
Nedanför låg stora parkeringsplanen där man gratis kunde stå på gästparkeringen eller hyra sig en plats. Gratisparkerandet bland hyresgästerna blev småningom så pass omfattande att man började med p-automater. Bakom husen, upp mot Lillholmsskolan, låg ”Skogen bakom husen”. Ja, egentligen var den inte så djup och mörk men det var i alla fall ett antal träd och ett antal backar som på vintern skulle komma att fungera som slalom- och störtloppsbackar. I alla dessa dungar och småskogar odlades också diverse myter och halvsanningar om den ena hemskheten efter den andra, bland annat mumien som bodde vid Sätra Vattentorn, och dessutom diverse ligor. Björnligan och Salt & Pepparligan, som tillfångatog oss barn, sprättade upp armar och ben, strödde salt och peppar i såren och sydde ihop. Men jag känner nog inte till någon som verkligen råkade ut för det där

5. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 2
I ”Skogen bakom husen” fanns en hel del varierad vegetation och slänter och på stigarna mellan buskar och träd åkte vi mycket miniskidor. Ett slags små, kanske 40 cm långa, plastskidor som man med remmar spände fast sina vanliga läderstövlar eller skoterkängor i. Det gällde att remmarna var ordentligt spända och inte gick upp för då var det förenat med stor skaderisk. Jag minns att jag i sexan faktiskt åkte ett åk från Vårbergstippen rakt ner utan att svänga på dessa vingliga plastskidor då jag inte, som de övriga jag var där med, fått några riktiga slalomskidor ännu. Det gick undan och utan vurpor men det var galet läskigt och gjordes aldrig om mer. I alla fall inte av mig.
På inspiration från Stenmark och hans kollegor började vi bryta kvistar för att använda som ett slags slalompinnar för att därigenom börja tävla lite mot varandra. Tidtagningen var ju dessutom möjlig att göra på hundradelar eftersom digitalklockorna med tidtagarur nyligen gjort entré i våra liv. Så vi körde igång och hade lite spontana tävlingar i slalom, storslalom (lite längre mellan kvistarna), störtlopp (inga kvistar alls) och backhoppning. Backhoppningen utfördes genom att uppifrån Lillholmsskolan köra nerför slänten så rakt som man vågade för att kunna göra ett avhopp efter att ha korsat gångvägen och försöka flyga så långt som möjligt nerför nästa slänt. Man hade inte så stor marginal mellan träden nedanför så det gällde att pricka rätt. Minns att Kjelle, som var tämligen våghalsig i de flesta sammanhang, en gång tog i och flög så långt att han landade med ryggen före rakt in i en stor gran. Vi trodde nog för en stund att han minst brutit ryggen men han reste sig så småningom och föreföll fortsättningsvis inte ett dugg försiktigare för det här.
Efter ett par år kom en ny eftertraktad produkt, nämligen minislalomskidorna. Jag minns bara svart färg på dessa och de var fortfarande av plast men möjligen lite styvare och lite längre och dessutom försedda med både stålkanter och ett slags skruvbindningar för att kunna fästa fast riktiga slalompjäxor. Det tog ett tag innan jag fick några men efter att ha gnällt en del på att jag allt oftare kom till korta mot övriga i tävlingarna med mina hopplösa plastbitar köptes det in ett par även till mig och brorsan. Nu kunde vi tävla på samma villkor som övriga.
Och tävlade, det gjorde vi. Vi konstruerade till och med någon form av egen världscup och räknade poäng så att vi kunde utse en totalsegrare varje vinter. Eller i alla fall under helgen. Så småningom började Conny intressera sig för det alpina sportande på baksidan. Inte för att åka själv men däremot började han att hjälpa oss med att tillverka bättre och stabilare slalompinnar genom att med sin stora djungelkniv skära av smala träd, rensa från kvistar och med hjälp av spett fästa ordentligt i underlaget. Han hjälpte också till att ta tid och föra protokoll och poängräkning vilket gav våra tävlingar en än mer seriös prägel.
Såvitt jag kan minnas var det rätt många med, i alla åldrar, så de här tävlingarna kunde ju hålla på ett tag och ibland fick man ofrivilligt lämna wo då ens mamma ropade in en för lunch. Katastrofalt om detta skedde precis när det andra åket skulle börja och man var i slagläge. Fast troligtvis låtsades man mest att man inte hörde. Kanske har jag förskönat mina minnen men såvitt jag minns var jag och Kjelle de mesta mästarna från denna tid. Och vem skulle kunna bevisa motsatsen? Möjligen Conny, om han har sina anteckningar kvar.

6. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 3
Vi hade andra tävlingar också förstås. På asfaltsplanen ovanpå garaget ordnades ständiga landhockeymatcher och på nämnda plan konstruerades så småningom också en basket- och en tennisplan. Basketdunkandet var inte så populärt hos alla boende runt omkring men det var kul för oss som höll på.
Bröderna Rinne ordnade friidrottstävlingar, antingen löpningar runt gården eller kasttävlingar uppe på Lillholmsskolans grusplan. Tordan, som var ett stort motocrossfan, låg i bräschen för att organisera cykelcrosstävlingar. Det blev gårdsmatcher där vi körde både 500cc (de äldre) och 250cc (lillebröderna). Tordan själv hade givetvis en specialbyggd hoj, guldgul med dämpare och vann allt i 250-klassen.
På det stora hela var det en fantastisk sammanhållning på gårdarna, i alla fall vad jag kan minnas, inte var det många man var rädd för, möjligen bröderna Lainevool som bodde våningen under mig, men det var nog mest för att de var rockstjärnor och såg lite farliga ut. Det fanns så mycket ungar på gårdarna och inget internet och inga TV-program utan alla var ute från morgon till kväll och aktiverade sig på riktigt.
Så småningom började väl en del halka in på lite mer krångliga banor i livet och jag vet om ett antal som det gått allt från lite till riktigt snett för. Och några som tyvärr lämnat oss alltför tidigt. För givetvis var det inte bara den idyll jag kanske får det att låta som. Många hade en betydligt snårigare uppväxt och vad det kan skapa är så klart individuellt men många orkade inte stå emot lockelser och frestelser från allehanda problem. För er, men även för alla andra som växte upp på Brantholmsgränd vill jag spela en tung låt som kanske illustrerar lite igenkänning.

7. SKOLSTART
Med nyinköpt ryggsäck och lite nya kläder var det i augusti 1971 dags att spatsera upp till Lillholmsskolan för skolstart. En promenad på ett par minuter bara eftersom den låg nästan precis bakom vårt hus. Någon inskolning kan jag inte minnas.
Lillholmsskolan bestod av några tegelröda byggnader med asfaltsytor emellan och en stor (tyckte vi då) grusplan för fotboll. Det var en större byggnad för låg- och en för mellanstadiet. Gud nåde om lågstadiet irrade sig in på mellanstadiets skolgård. På baksidan av mellanstadiet fanns expeditionen och rektorns, Arne Perssons, rum. Tandläkaren fanns i skolan och då det här utspelade sig innan man började med latexhandskar vid tandundersökningar fick vi stå ut med den aggressiva tandläkarens nikotinsmakande gula fingrar då hon rotade runt i våra små munnar.
Min lärarinna, Wivi, var av den gamla stammen. Hon spelade tramporgel på musiken och ibland på morgnarna och hon hade en hel del respekt med sig. Egentligen kan jag bara minnas en gång jag var ordentligt missnöjd med henne men mer om det lite senare. En sak som betydde mycket var när man i trean fick börja lära sig engelska genom den pedagogiska kursen Switch On.
Maktlekar, som flitigt debatterades för ett par år sedan, fanns redan på vår tid. Minns bland andra ”Koppla-På”. Det var en härligt våldsam lek där det gällde att antingen vara med (om man blev accepterad att vara med förstås) eller så var det bäst att hålla sig undan. Den gick till så att man kopplade ihop sig genom att länka armarna med någon annan och samtidigt knyta ihop sina händer riktade rakt fram. Det skapades då en kedja full av dubbla knytnävar i en bredd som berodde helt på hur många som deltog, eller tilläts delta. Sedan gick man runt på skolgården, ledda av den mest dominanta i kedjan, ropandes ”Koppla På!” antingen man ville att fler skulle med eller bara som ett hotfullt mantra. Om någon kom i vägen fick denne finna sig i att bli boxad ganska hårt tills de undkom. De flesta höll sig ur vägen. Man vågade givetvis inte köra detta när mellanstadiet hade matrast eller på deras gård. Däremot kunde det understundom hända att det kom ett Koppla På-tåg från dem in på vår gård och då gällde det att fly.
En annan favoritsysselsättning på rasterna vintertid var att byta hockeybilder med varandra. Man hade ju ett album men där placerades bilderna oftast mot slutet av säsongen när bytesmarknaden började gå i stå. Man hade med sig sin lilla bunt, sorterade i en lämplig ordning och underst hade man oftast sina bästa bilder vända åt andra hållet eftersom man inte var intresserad av att byta bort utan bara att visa upp dem. Vi upprättade snart ett slags intern värdering över hur många Kjell-Rune Milton eller Dick Yderström det gick på en Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson eller Inge Hammarström. De mest värdefulla bilderna var på målvakter och framför allt landslagens förstemålvakter såsom Finlands Jorma Valtonen eller Tjeckoslovakiens Jiri Holicek. Leif ”Honken” Holmqvist och Christer Abrahamsson var givetvis eftertraktade men allra mest givetvis Sovjets Vladislav Tretjak. Kjell-Rune Milton fick man i var och varannat paket man köpte, 6 bilder för 50 öre, men hur många man än hade gick det inte att byta till sig Tretjak. Ett sätt fungerade dock. Om man var ouppmärksam kunde det hända att några femmor eller sexor hade smugit sig upp intill en när man stod och visade upp sina stjärnor och då var det kört. Under knytnävshot om storstryk fick man kapitulera och lämna ifrån sig någon eller några av sina största rariteter mot ett gäng Milton, Yderström eller kanske Per-Arne Hübinette. Så var det bara, inget att göra åt. Man fick se fram emot när man själv skulle gå i sexan och kunna göra samma sak.
Utan någon övrig koppling kan jag minnas att jag vid denna tid, av några äldre där jag var dagbarn, just introducerats i David Bowies värld.

8. INTE ALLTID SÅ LÄTT
Så till ett märkligt fenomen. När man gick in i skolhuset kom man först in i ett litet rum med element och en stor gummimatta för att torka skor på innan man gick igenom ytterligare en dörr för att komma in i korridoren. Detta utrymme var också det enda vi fick uppehålla oss i om vi pga väder eller annat inte ville gå ut. Gummimattan hade ytterligare en, lite oväntad, funktion, den kallades ”Knullmattan”. Detta måste vara något som någon ärvt från något äldre syskon för åtminstone jag hade vid den här tiden inte en aning om vad knulla var för något. Men man hade klart för sig att det var något väldigt snuskigt och obehagligt. I alla fall innebar betydelsen av nämnda matta att det inte var bra alls att beträda den. Allra helst inte tillsammans med någon, ännu värre med en tjej och absolut värst med den för stunden inofficiellt utsedda minst populära tjejen. Man kunde ju givetvis ibland bli knuffad ut på denna, avsiktligt eller oavsiktligt, men det spelade liksom en föga betydande roll. Ett pennalistiskt hån var det man fick utstå åtminstone tills någon ny stackare beträtt mattan tillsammans med en sämre rankad för då övergick hånet mot denne. Och då var man inte långsam att hänga på själv. Jag menar; Äta eller ätas.
Så till den enda gång jag var riktigt besviken på min lärarinna, Wivi. Vi skulle spela ett julspel för föräldrar och syskon, det kan ha varit i tvåan, och det handlade om hur den minsta nissen i tomtefamiljen blev utanför då julstöket satte igång eftersom man ansåg att han var för liten. Jag vet inte hur castingen såg ut riktigt men jag tilldelades i alla fall huvudrollen som den stackars lilla nissen. Jag minns att en tjej som hette Åsa hade den andra huvudrollen som ängeln som så småningom lyckas få tillbaka nissens självförtroende. Alla tomtenissarna, mina bröder alltså, tilldelades små snärtiga tomtenamn som Snapp, Snäpp, Snipp och Snupp.
Så var det dags för mig. Jag vet inte var Wivi hade levt de senaste decennierna men jag blev tilldelad namnet Snopp! Alla mina teaterdrömmar föll samman. Snopp? Jag frågade om jag möjligen kunde få byta namn men det kom inte på frågan. Det hade väl inte spelat nån roll heller för skadan var redan skedd. Och ni kan ju tänka er kombinationen då jag vid denna tidpunkt ofta knuffades ut på tidigare nämnda knullmatta.
Nåja, jag bet ihop och repade denna roll och så när den stora premiärkvällen kom gjorde jag ett sista desperat försök att få byta namn. Tvärnej igen. The show must go on. Där satt alla föräldrar och syskon och det vete tusan om de inte lockat dit ytterligare ett gäng släktingar och vänner för att uppleva mitt unga jags förödmjukelse. När väl pjäsen rullade igång så var det bara att spela med och det var egentligen inte så farligt tills vi kom fram till ödesscenen. Min rollfigur hade då sjunkit så djupt att han (jag) satt och grät invid granen, förtvivlad över att inte få hjälpa till i julbestyren. Då uppenbarar sig ängeln, Åsa, i rummet och undrar varför jag är så dyster. Jag förklarar varför och då uttalar hon sin replik som fick t o m en och annan förälder att inte längre kunna hålla sig från att åtminstone fnissa lite; ”Men lille Snopp, du ska inte vara ledsen. Du kan ju krusa papperet på smällkaramellerna”. Ja, jisses, det tog åtminstone hela jullovet och en bit in på vårterminen innan det föll bort i glömska. Och ingen man i någon ålder vill väl höra orden ‘Lille Snopp’.

9. SKILSMÄSSA
1971 hade vi bott i Skärholmen i två år. Min pappa hade åkeri tillsammans med en kompanjon. Samtidigt kördes det racerbil. Mycket pengar gick nog till såväl åkeri som racerbilen och det fanns nog inte mycket kvar att lägga på hög för ett eventuellt framtida bättre boende. Med tanke på att rätt många skilsmässor beror på ekonomiska problem eller i alla fall olika syn på hur familjens ekonomiska resurser ska fördelas är det väl knappast att betrakta som en vild gissning att mina föräldrars separation till stor del kan ha berott på just detta. Att de var unga och kanske inte redo att bilda familj då jag kom till världen var en annan trolig orsak till skilsmässan och något som inte i längden går att fixa till med bröllop, fler barn, portvaktsjobb på Torsgatan och flytt till Skärholmen. Förr eller senare brister det.
Jag är dock inte bitter. Inte alls. Det var nog snarare bäst det som skedde och idag är mina föräldrar mycket bra vänner sedan länge. Trots nya familjer eller konstellationer. Men då, när det skedde, var det mer traumatiskt. Visst minns jag att man vaknade på kvällen till ljudet av högljudda gräl i köket vilket ju inte var särskilt kul och gav mig ont i magen men det var som om jag frös till is den kväll min mamma kom in i sovrummet och berättade att pappa skulle flytta ut. Det var ju fullständigt fel, pappa hörde ju till familjen och en familj bor väl ändå ihop. Jag vet inte hur jag mådde på morgonen eller ens om det var skoldag men jag vet att jag just då kände mig väldigt ensam och tyckte att vi var den enda familjen i världen som hade det så här.
Det var en ganska jobbig tid, min pappa flyttade och bodde i andra och tredje hand ett tag plus att han samtidigt jobbade en hel del så det blev inte så mycket regelbundna träffar i början. Så småningom kom vi igång med varannan-helg-boendet hos pappa och det tog egentligen inte så lång tid innan det hela började kännas som det normala. Det var så här det var. Lite snedvridet blev det kanske eftersom min pappa, då han träffade oss, ville ha så roligt som möjligt, mest för vår skull men säkert minst lika mycket för sin egen skull. Så under hans helger blev det Gröna Lund, fotboll, ishockey och restaurangbesök medan mamma fick vardagen på sin lott. Det var ju inte rättvist alls egentligen och jag kan tänka mig att min mamma kände sig otillräcklig emellanåt men med facit i hand kan man idag konstatera att vi knappast, under våra förhållanden, kunde haft så mycket bättre uppväxt. Sett i backspegeln gjorde nog båda två sitt yttersta för att vi skulle gå ur detta utan vare sig skuldkänslor eller andra olyckligheter. Och det tycker jag att de klarade galant.
Så småningom insåg jag att vi var långt ifrån ensamma om denna upplevelse. Tittade man sig omkring i vårt område var det nog nästan hälften av alla ungar som antingen redan hade eller så småningom fick skilda föräldrar. Kanske var det lite mer ovanligt i radhusområdena ovanför Lillholmsskolan där man också fick en del kompisar. Bara i min trappuppgång var det nog en 6-7 familjer av 14 där en av föräldrarna flyttat ut eller bytts ut mot någon bonusdito.
Vad är nu min poäng med detta kapitel då? Jo, till att börja med ville jag bara få ur mig en historia som med all säkerhet präglat min uppväxt och gjort sitt till att forma mig till den jag är. Dessutom är det alldeles för vanligt att skylla ett struligt eller kriminellt beteende på att man är skilsmässobarn från betongförorten med trasiga leksaksbilar (en hel del av mina leksaksbilar var sönderlekta tidigt). Det hjälper givetvis inte till åt rätt håll om man har en stökig uppväxt av något slag men det är aldrig den enda faktorn. Utanförskapet är garanterat den mest gemensamma faktorn bakom ett liv på samhällets skuggsida. Och utanförskap kan finnas i alla samhällsklasser, bland alla nationaliteter och i de mest skilda religiösa åskådningar. Själv kan jag i alla fall konstatera att mina enda kriminella meriter (så här långt) är en handfull P-böter och en rödljuskörning. Plus en polisutredning på 90-talet där slutsatsen blev ”Brott kan ej styrkas” men den historien får berättas en annan gång. Men så mycket kan jag säga att en kniv och en korkskruv var inblandade.

10. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 1
Sommaren 1972 skulle jag och min bror Lasse skickas på kollo på Barnens Ö. Med skilda föräldrar var det nog rätt praktiskt. 7 veckor var man där på den tiden. 50 dagar och dessutom var vi inte på samma ställe. Jag hade inte fyllt 8 och brorsan var 5. Han skickades till småbarnskollot Åhléngården medan jag fick leka med de större på Granö Gård.
Lasse fick lunginflammation lagom till vi skulle åka, en vecka efter skolavslutningen, och fick komma ut senare men jag transporterades till Eriksdalsskolans skolgård där bussar stod och väntade på att köra iväg förväntansfulla, skräckslagna, självsäkra, nervösa eller bara likgiltiga barn till olika kolonier på Barnens Ö. Jag hörde nog till den nervösa (blandad med förväntan) gruppen. Jag hade turen ändå att på plats stöta på en parallellklasskompis, Roger, som, visade det sig, skulle till samma kollo. Vi sattes dock på fel buss, den med alla stora, läskiga, barn.
Vi vinkades av, fick puss och kram (tror jag), kände oss en smula modstulna och åkte iväg på en bussfärd vars mål för mig var tämligen oklart. Visste nog inte ens vilken riktning vi åkte i men vi passerade ängar, med och utan kor och hästar, gamla gårdar, små byar, broar och kanaler och till slut svängde vi in på gräsplanen där bussen skulle släppa av oss och vända hemåt igen.
Roger och jag gick av och det första vi såg var fotbollsplanen längre ner. Gräsplan och riktiga mål. Ja, det var vitmålade trästolpar med nät och en oerhört ojämn del av ängen men för oss betongbarn såg det ut som drömmen. Vi inkvarterades snart i huset där de yngsta barnen huserades, kallat 5:an. Jag och Roger tillsammans med Pontus och Kalle, också från Skärholmen, Erik från Bandhagen och Thomas från Spånga (tror jag). Erik hade en skitsnygg fotbollsdräkt, en sådan ville jag också ha. Det visade sig vara Djurgårdens och från den dagen är det blårandigt som gäller. Tack, Erik Jerkesten.

11. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 2
Jag var ofta förkyld i början på kollovistelserna. Lades till och med in på sjukstugan på Assögården vid några tillfällen. Men det här var innan man kommit på att barn kunde vara allergiska i allmänhet och i synnerhet att just jag var det. Men under de stunderna längtade man hem mer än vanligt. Visst fick man besök och visst fick man vykort och paket, fyllda med godis, men ändå. I sinnet inbillade man sig att alla kompisar var hemma och att det bara var jag som var bortrest hela sommaren. Min Mamma hävdade att det inte var någon alls hemma på gårdarna men det kan ju ha varit en strategi med det.
Men jag minns kollovistelserna mest som en härlig tid i mitt liv. Jag kom ju tillbaka år efter år och tillhörde till slut, på det sjätte och sista året, de äldre. De som de yngre eventuellt hade någon form av respekt för. Men vid den tiden hade Granö Gård blivit ett blandkollo med tjejer också, något som faktiskt ändrade ganska rejält på spelplanen. Tidigare, då det var ett rent killkollo, hade vi disco någon gång i veckan med tjejkollot Lindängen, eller ibland Västra Edsvik, men nu fanns de med hela tiden. Det gick inte att komma ifrån att detta skapade intriger, svartsjuka och ett helt annat sätt att förhålla sig till dem och till varandra. Minns ju från något av de tidiga åren att jag, Erik och Roger blev bjudna på teparty på Lindängen av Filippa, Rose-Marie och Jill. Vi eskorterades dit och tillbaka av någon ledare och satt och höll handen och drack te och sedan behövde man inte bekymra sig om dem mer förrän nästa disco. När vi hade tjejer kring oss hela tiden var stämningen en helt annan. Men, man lärde sig ju saker också .
Illustrerar det med en tryckare jag minns från kollodiscona.

12. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 3
Jag var, som sagt, på samma kollo sex år i rad. Det är klart att jag trivdes. Fast jag vet inte om jag hade haft någon talan om jag plötsligt sagt att jag inte ville dit. För det är klart att det också fanns stunder som inte var bra. När man var i konflikt med någon, när man lämnades utanför, när en av ens bästa kompisar hemma plötsligt inte såg en för att han hittat andra kompisar, när någon stal ens nya kassettband, Destroyer med Kiss, och när man hade andra anledningar att längta hem. Då var det inte lika kul. Men de flesta av mina (selekterade?) minnen från den tiden är ändå goda.
De första fyra åren var det organiserat seriespel i fotboll, man hade fyra nivåer på serier. Pygmélaget där spelarna inte fick vara äldre än 9, 78-årslaget där spelarnas totala ålder inte skulle överstiga 78, 84-årslaget med samma princip som 78 samt Bamselaget, för de som var 13 eller äldre. Det var även slutspel på Assögården och Barnens Ö-mästare korades. Även i simning, friidrott inkluderande kurirstafett, segling med optimistjollar, fiske och annat tävlades det i organiserat. Allt detta upphörde inför 1976. Det blev plötsligt fult att tävla. Ville man spela fotboll mot något annat kollo fick man ringa upp och kolla. Alla som ville skulle få vara med och gud nåde den som lade resultatet på minnet mer än någon kvart efter matchslut. Jag tyckte det var skittråkigt på ren svenska.
Övrigt fortsatte dock, kanotturer till öar för övernattning i tält med grillning av pinnbröd och korv. Aktiviteter med bad, fiske, snickeri, måleri, pingis och allt möjligt. Och på toppen av det hela, demonjakterna. Av någon anledning hade vår mystiske fantom döpts till Agaton Sax. Denne Sax hade inget gemensamt med den tecknade, rundlagde privatdetektiv som huserade i Byköping utan var en helt igenom ond varelse. Myter gick om att han fått ledare från svunna tider att hänga sig i ödsliga lador. Han hade orsakat att både barn och vuxna blivit galna av skräck eller så hade folk bara försvunnit. Om man plötsligt såg en sax ligga i gräset framför stora huset visste man vad som var på gång.
När alla hade gått och lagt sig och släckt lampan gick det ett tag, sedan kom några av ledarna och väckte oss, ivrigt gastande om att en 3-4 ledare försvunnit och att de fått meddelande från Agaton Sax att det var han som hade dem. Därpå delades vi in i ett antal smågrupper för att gå ut i skogen och leta. Värst var de jakter som utspelade sig på andra sidan vägen, i Ålands havsskogen. De gjorde sitt bästa för att skrämma upp oss och lyckades bra med det. Till slut hittade vi dem, en efter en. De spelade bra, förvirrade, tomma i blicken och hade inte mycket minne av vad som hänt. När alla upphittats samlades vi i matsalen och fick smörgåsar och choklad med vispgrädde. Mysrysligt är väl ordet. Och visst var det väl bara myter, det där om ledarna som hängde sig eller förvann för alltid… Mats och Kalle, visst var det väl det…?

13. MOBBNING
Vad räknas till mobbning och vad är att betrakta som smågnabb eller vanliga konflikter? Ibland är det solklart men många gånger är det betydligt svårare. Jag har befunnit mig på båda sidor under min ungdom (jag hoppas innerligt att ingen idag ser ett uns av mobbare i mig) men inte extremt mycket åt något håll. Men man kan ju ha lite olika funderingar runt olika scenarier jag antingen upplevt själv eller som vänner eller bekanta till mig upplevt.
Var det mobbning när jag knuffades ut på ”Knullmattan” kanske lite oftare än andra? Nja, att det fanns retstickor i klassen kan man ju inte bortse ifrån men jag kände mig aldrig riktigt utanför ens då. Men vad jag upplevde kanske någon annan hade sett på ett helt annat sätt. Jag har en klasskompis från den tiden på FB som faktiskt nämnt att han tyckte de behandlade mig rätt tufft. Ja, kanske det, men om han tänkt på det så länge så var det i varje fall längre än vad jag funderat.
Var det mobbning när en tjej i klassen i lågstadiet ständigt blev retad för att hon var tvungen att använda salvor mot sina eksem samt att hennes pappa var från Skåne? Definitivt. Och även om jag inte gick i bräschen så fanns jag då och då med på ett hörn, om inte annat för att för ett tag slippa den där förtretliga gummimattan. Men inget att vara stolt över.
Var det mobbing då vi hängde upp en killes skolbänk i basketkorgsställningen i mellanstadiet? Ja, definitivt. Och här får jag erkänna att jag var betydligt mer aktiv. Det var en plan som iscensattes då han vid en lärarlös lektion gick på toa. Och vi var flera inblandade medan övriga satt tysta. Dessvärre (eller bättre) hade rektorn sett allt från sitt fönster så det blev allvarliga samtal efter detta. En av mina kumpaners pappa ringde en kväll till min mamma och var mäkta upprörd. Men inte över själva mobbningen. Nej, han var mer upprörd över vad vi gjort mot kommunens material. Om jag minns rätt var dock detta kulmen för efter den här händelsen kan jag i alla fall inte minnas att vi (i alla fall inte jag) gjorde något mer. Men inte heller detta är jag stolt över givetvis.
Var det mobbning då jag med jämna mellanrum fick stryk eller blev knuffad in i väggar och skåp av tre orosmakare i högstadiet? Jag höll mig gärna undan dem men insåg också att jag inte var den ende som råkade ut för dem. Dessutom var deras tilltag inget som gjorde att jag blev utanför på något sätt. Det var nog mer att jämföra med något slags bisarrt respektsättande men inget som gjorde att jag i det långa loppet mådde särskilt dåligt.
Jag har sett exempel på en hel del vuxenmobbning också men det kan man nog debattera en annan gång. Men på mina få exempel kan man ju utläsa att vad som är mobbning eller ej är mycket beroende på hur den utsatte upplever det. Barn kan vara grymma och man kan inte alltid förvänta sig att man i den åldern ska förstå konsekvenserna av ens handlingar alla gånger. Jag kan bara hoppas att det inte finns någon som tänker på mig som någon som förstörde deras barndom. Jag tror inte det men man kan ju aldrig veta.
Något jag var orolig att bli mobbad för i låg- och mellanstadiet var att jag i smyg gillade Björn Skifs och Blåblus. Det var ju inte lika hett som Sweet, Slade, T-Rex mm. Nu är jag inte orolig alls. Här är Dr Rock&Roll.

14. KISS
Efter att ha varit hemligt förtjust i Björn Skifs och Blåblus och mer officiellt fan av Sweet, Slade, Sparks och Bowie fick jag 1976 upp ögonen för Kiss i samband med albumet Destroyer. Jag och min kompis Jocke gjorde någon form av poptidningar där vi skrev hittepå-reportage om konserter där i runda tal 10-15 i publiken trampades ihjäl vid varje tillfälle. Vi började mima till Kiss på högsta volym i hans rum, eller hemma hos mig. Som bas och gitarr användes tennisracketar. Då och då tvingade vi våra småbröder, Lasse och Pålle, att vara med för att komplettera gruppen. De fick så klart vara Ace Frehley och Peter Criss. Jag var Gene Simmons och Jocke var Paul Stanley. Ibland försökte vi måla på lite smink också för att stärka upp det hela.
Vid ett tillfälle fick vi ett gig på fritidshemmet på Brantholmsgränd. Under ett föräldramöte skulle vi vara pausattraktionen. Något oklart hur denna spelning blev bokad men vi hade troligen någon demonmanager i bakgrunden. Jag byggde en bas i träslöjden, målad i svart och silver. Jocke och Pålle hade varsina plastgitarrer och Lasse fick trumma på några hinkar och byttor. Inför spelningen inhandlades sminkpennor från Buttericks och det limmades på folie på svarta T-shirts vilka blev förstörda efter det. Mamma var inte överlycklig. Så kom pausen på mötet och vi klev på. På hög volym drog vi igång stereon. Efter att rivit av bara en låt, Detroit Rock City, fick vi kliva av scenen. En låt, men å andra sidan bestod vårt gage endast av fritt intag av saft och bulle. Icke att förakta.
Se den här och föreställ er bröderna Frick och Keusch på föräldramötet.

15. BK ÅNGEST, DEL 1
Det var sommaren 1982 idén kom upp. Vi var ett gäng som spelade fotboll nere vid Skärholmsstranden (vi kallade den så innan den officiellt döptes till Sätra Strandbad) nätterna igenom efter att på dagarna kollat på fotbolls-VM från Spanien. Vi var en mix av sådana som spelat någorlunda organiserat, några som spelat lite som ungdomar och några som gärna var med och sparkade lite boll. Vi drack te (mest) och i ångan från någon av de exklusiva tesorter som Micke Nilsson försåg oss med blev det plötsligt självklart; Vi skulle starta ett fotbollslag, inget korplag utan ett riktigt lag i den riktiga serien.
Sagt och gjort, i familjen Nilssons kök, ivrigt påhejade av mamma Märta, inmundigades det te och grillade smörgåsar och den 23 augusti 1982 stiftades Bollklubben Ångest. Namnet kom sig av att nämnde Micke, senare kallad Dödar’n, då fått epitetet Ångest-Micke. Detta var i sin tur ett resultat av ett samtal med psykolog efter att han frivilligt ryckte ut samma dag som han ryckte in i det militära. Vi anmälde oss till seriespel inför säsongen 1983 men vi höll på att stupa i namncensuren då man tyckte att Ångest kändes lite laddat. Men med tanke på att ett lag som FC Muttlips tidigare accepterats hade de nog inget annat val än att säga ok även till oss. Så våren 1983 fann vi att vi tilldelats en plats i div 9B tillsammans med storheter som BK Träsket, FC Jönssonligan och FK Sloga för att nämna några. Och vi var helt övertygade att vi snabbt skulle klättra till åtminstone div 4. Och det började ju bra.
Ångest-Mickes absoluta favoriter var (kanske är) Dead Kennedys. Klubbmärket snodde vi delvis från baksidan av deras singel Kill The Poor.

16. BK ÅNGEST, DEL 2
Första säsongen fick vi tyvärr spela hemmamatcherna på Kämpetorps BP i Älvsjö. En sandplan utan nät på målen och i vissa fall längre bort än vissa bortamatcher. Våra första motståndare var BK Träsket från Södermalm. Ett gäng som pga missfärgning av tröjorna ställde upp med den udda kombinationen pistagegröna/bruna tvärrandiga tröjor. Själva hade vi rödsvart randigt, också på tvären. Vi vann matchen, helt enligt våra planer, med 3-1 och tyckte väl mest det var som det skulle. Föga anade vi att det skulle ta över ett år innan vi tog nästa seger.
En enda poäng till tog vi första säsongen och det var på Fittja BP där vi stötte på den trevliga chilenska kamratföreningen O’Higgins. Efter en situation med en broder Guiance inblandad började O’Higgins representanter uppträda aggressivt varvid broder Guiance nr två blandade sig i. Det slutade med poliseskort för nämnda bröder då de efter att situationen börjat urarta ansågs vara svikare av den latinska kulturen genom att spela i det svenska laget BK Ångest. Ja, jisses…
Ett urval historier finns givetvis från dessa år. Alla derbyn mot Rävholmens IF och Vårbergs BK (fd Lövholmens AK) och Örnens FF. När vi fick igenom en protest efter 0-2 mot FC Jönssonligan pga att de hade använt sig av s k bandybyten men förlorade omspelet med 0-10. När våra första dräkter blev stulna vid ett inbrott i Tomas bil utanför rockklubben Ritz på Söder efter en match. När vi äntligen vann div 8 1989 fast det endast var tre lag kvar och vi segrade på målskillnad (dock var jag själv inte med just då, jag hade fått hybris och spelade tillfälligtvis i div 4-klubben Högalids IF). Hur jag, efter att ha räddat en straff i slutminuten mot Kolossos IF på Sätra IP och därmed räddat en poäng för oss, någon sekund innan slutsignalen fick se ca 50 greker komma stormande mot mig och då jag tänkte att nu går det illa. Men de ville hylla mig för en bra match och någon dag senare ringde de och ville värva mig. Men BK Ångests ordförande (jag själv) krävde alldeles för mycket i övergångssumma så det blev inget av det.
Nåväl, genom åren pendlade vi mellan div 8 och div 7 och vi fick väl aldrig det där riktiga lyftet. 1997 blev vår sista säsong. Vi hade svårt att få ihop lag och det kanske inte alltid var så attraktivt med en bortamatch på Enskede IP’s grus en fredag kl 20 i regnet i september så under vintern fann vi för gott att lägga ned.
Men vi håller kontakten och har gjort några försöka att träna lite inomhus under de senaste åren . Dock har vi konstaterat att det räcker med en gång i månaden eftersom det motsvarar den ungefärliga rehab-tiden efter passet. Och så har vi ju den härliga Ångestsektionen på samtliga hemmamatcher för Djurgården på Tele2. Steppan, Janne, Hip-Hop och jag förstärkta med ett gäng wannabees. Och förra sommaren hade vi 34-årskalas. Ångest kommer aldrig att dö.
Året innan vi bildade BK Ångest släppte U2 singeln Gloria. Jag fastnade inte för den då men senare kom jag att tycka att det var den bästa U2-låten. Och det tycker jag fortfarande.

17. DE CLASS, DEL 1
Nästan alla var väl i lågstadiet någon gång i beröring med rytmik och/eller blockflöjt. Många valde något annat instrument i trean, jag valde till exempel klarinett, mest av den anledningen att Christer och Filip på mitt fritids hade, i mina ögon, så otroligt coola väskor. Klarinetten ersattes snart av att jag så småningom började spela elorgel istället och med det blev det lite synthesizers också.
Våren 1980 spelade min musiklärarinna i Vårbergsskolan, Eivor Sandgren, en platta med ”några ungdomar från Skärholmen som bildat band”. Det var Atomreggae med KSMB och här hände något i mitt huvud. Jag kanske också kan. Föga anade jag då att jag några år senare skulle spela och sjunga tillsammans med en av sångarna i sagda KSMB. Men mer om det i ett annat kapitel.
Till hösten började jag första ring i Skärholmens Gymnasium och såg en annons om att man lånade ut musiklokalerna som replokaler vissa dagar under eftermiddagarna och var man intresserad var det bara att höra av sig. Viss utrustning fanns att tillgå. Jag hade fått för mig att jag skulle bli basist och anmälde mig. Nu gällde det bara att hitta några bandmedlemmar till. Första försöken, med några parallellklasskompisar blev fiasko. Tiden behöll jag dock.
I min klass gick Gabriel, lillebror till Steppan, som redan skördade framgångar i Kekkonen Heroes och han hade väldigt roligt åt att min plan gick i stöpet. Mest därför att vår klass hade ett slags hatisk inställning till vår parallelldito, framför allt inom idrotten men även inom annat. Gabi tyckte dock att vi skulle ta vara på min reptid och göra ett försök ändå. I klassen gick också Peter ”Hampan” Hamnström som var minst lika novis som jag på elbas men ändå var mycket intresserad av att bli basist i detta fragment till band. På trummor engagerades Steven Kelly, gitarrist i Kekkonen Heroes. Själv fick jag ta tag i keyboards och det var väl egentligen det jag kunde något så när…
Första repet valde vi bara en bra låt, Kungens Man av Björn Afzelius, för att komma igång. Tanken var inte att vara ett coverband utan här skulle det skrivas egna alster. Det gick trögt men framåt och efter ett par veckor satt den något så när. Sedan blev det sommar och vi gjorde ett uppehåll. På hösten ansökte vi snabbt och fick tid igen och nu började vi fila på en egen låt. Det blev en halv cover kan man säga. I skolan hade nu en ny mattelärare börjat. Hon var minst sagt speciell. Och hon fick ganska snabbt öknamnet Semlan. Inte endast för sin relativa rondör utan för helhetsintrycket då hon gick över skolgården. Tänk er en rund dam i beige halvlång kappa, gräddvitt permanentat och nacklångt hår samt på toppen en beige basker. Jämför detta med en semla och ni har hela sammanhanget klart för er. Hon var dessutom svår, i alla fall för mig som fick se betyget rasa. Detta utvecklade naturligtvis en viss avog inställning till henne varvid vi nu kommer till vår låt, Semlan Brinner.
Semlan Brinner gjordes till hälften med en egen text till musiken av The Clashs ‘London’s Burning’ men den andra hälften med ett egenkomponerat stick. Den blev inte så lång, 1:30, men den var kraftfull och vi tyckte vi fick fram vårt budskap. Om än, i backspegeln, kanske inte med den mest avancerade lyriken.

18. DE CLASS, DEL 2
Det började vankas skolfest, hösten 1981, och vi lyckades bli engagerade som ett av de tiotal band som skulle spela. Kekkonen Heroes var redan engagerade så Gabi och Steven lyckades klämma in oss direkt efter dem men före Carolas dåvarande band Stand By. Men vi hade ju bara två låtar. Och vi hade inget namn. Hampan lyckades till slut klämma fram det fantastiska namnet Djungelbullarna och så fick det bli. Efter en nervositetsdämpande flaska Perlette närmade sig tidpunkten för vår debut och plötsligt var det dags.
Jag vet inte vad jag trodde jag var för stjärna men min första fråga uppe på scenen var varför ingen kopplat in min synt. Det hade nog förväntats att man skulle göra det själv men jag hade inte en susning om var den skulle pluggas in så i den stunden bestämdes att jag fick sjunga istället, något jag hade tänkt göra ändå. Så räknade vi in för Semlan Brinner och i ögonvrån såg jag plötsligt henne stå i dörren i sin roll som festvakt och under bråkdelen av en sekund tvekade jag men så körde vi. Och vilket drag det blev på golvet. Vilken adrenalinkick. Efter första låten drog vi igång med Kungens Man och efter den blev det Semlan en gång till följt av Kungens Man igen. Publiken ville ha ett extranummer så det fick bli Semlan för tredje gången men sen tyckte arrangören att det fick räcka och gjorde plats för Stand By istället. Såvitt jag minns, jag kan ha fel, var det inte ens hälften så många som stannade för att digga till dem. För mig var det i alla fall klart, det här var kul, det här skulle vi hålla på med.
Under tiden som följde byttes Steven ut mot först Bentell och senare det musikaliska geniet, Totte Alonzo. Vi bytte också namn till De Class efter en ordlek med The Clash och att vi var flera från samma klass. Under denna period skrev vi i alla fall några stycken hits som Rätt Eller Fel, Stadsbarn och så klart Piska och Slå.
Att Totte och Gabi var lillebrorsor till KSMB’s sångarduo Alonzo och Steppan var knappast till någon nackdel vare sig vad gällde reptider, som nu oftast var i Kärsbyskolan i Norsborg, eller möjligheten till spelningar. Vi fick till några låtar till som Klockorna och En Bomb. Totte fick ofta hjälpa till att ta ut såväl basgångar som ackordsföljder.
Våren 1983 bokade upp en studiotid, åtta timmar, på Studio Parhda i en källare på Bjurholmsgatan på Söder. Sedan skulle vi finansiera kalaset också. Vi började sälja 21-lotter, ni vet sådana som man öppnade tre luckor på med spelkort bakom och fick man 17 till 21 fick man vinster. Får väl erkänna såhär 34 år senare att vi manipulerade lotteriet en smula genom att med en nål peta upp lotterna i fogarna och ta bort 21- och 20-vinsterna, allt för att maximera förtjänsten. Sedan fick vi en del ekonomiskt stöd från den, vid denna tid, vid riklig kassa stadde Micke ”Dödarn” Nilsson. Som motkompensation skulle vi ange Slant von Pluring Records på etiketten. Vi bestämde också att spela in fyra låtar för en EP (vinylplatta i singelformat men med två låtar på varje sida för eventuell nutida ungdom som läser detta). Valet föll på En Bomb, Semlan Brinner, Rätt eller Fel samt Klockorna.
Det var ju viktigt att skivan blev klar innan vi gick ur gymnasiet 1983 eftersom vi givetvis insåg att det var här vi hade vår marknad. 550 ex trycktes upp och vi var tvungna att ta 25 kr styck för dem för att gå ihop. Skivorna kom med några veckor kvar och försäljningen kunde börja. Förutom att vi lyckades prångla ut 10 skivor var till Skivfönstret och Pet Sounds var det ett hårt jobb av oss själva. Vi gjorde även en liten kupp då vår innestående klasskassa skulle fördelas. Vi lyckades på något sätt norpa 25 kr var av alla mot att de fick en skiva istället. Till slut såldes faktiskt lagret i stort sett slut och för bara några år sen såg jag att ett ex auktionerades ut på Tradera för över 400 kr. Då blev man nästan rörd. Till En Bomb finns en extremt osynkad video också. Sök på Youtube.
En inspelning till gjorde vi 1984, då med förstärkning från Steppan och Peter Ampull från KSMB. Deras hjälp tillsammans med Tottes musikalitet var ovärderlig och även så här många år senare tycker jag att det låter rätt bra. Galärrock, Månen och Steppans Hästar av Stål (senare Blickar av Stål) spelades in.
Men tyvärr började intresset, av olika anledningar, minska för att hålla ihop bandet. Dessutom hade Totte börjat spela med Stockholms Negrer vilka hade klart större förutsättningar att bli stora med Johan Johansson, Micke Alonzo och Poppe Schubert i uppställningen. Vi bestämde oss sedan för att lägga ner. Någon reunion är tyvärr inte möjlig eftersom Totte tragiskt nog gick bort för över 10 år sen och utan honom kan det nog aldrig bli samma sak. Vi avslutar historien om De Class med Galärrock.

19. TUGGA BULT
Året var 1985, De Class var nedlagt och det blev lite tomt. Då ringde Steppan mig och frågade om jag inte ville komma och lira keyboard med hans nya band, Tugga Bult. TB repade i Fruängen och hade kopplingar till verksamheten på Fruängsgården. Jag behövde inte så mycket betänketid utan det var bara att pallra sig iväg och testa. Förutom Steppan som sjöng och kompade lite på gitarr var där Uffe Branheim på gitarr, Eddie Bakas på bas och Stefan Hellman på trummor.
Vi fann varandra direkt och det blev till att lära sig de låtar de redan hade samt att tillsammans få till några nya. Jag lyckades få igenom lite duellsång med Steppan, tyckte väl han var van vid det sedan tidigare, och vi skapade tillräckligt med alster för att snart ta oss ut och spela på scen. Det blev framför allt några spelningar på Lilla Marquee i Västertorp och vi började faktiskt få ett rätt bra flyt. Gjorde några inspelningar och skickade till MNW och trots några lite experimentella försök att verka konstnärligare än vad vi egentligen var så nappade de lite preliminärt. Emellertid ville de se oss på några spelningar först så vi började försöka boka upp oss lite här och där. Det blev dock inte så många fler spelningar.
Första lördagen i februari 1986 hade vi repat i vår lokal i en källare vid Hornstull. Vad jag minns gick det rätt så bra och vi kände att vi började få riktigt bra flow i våra låtar. Efter repet skulle Eddie och Hellman dra vidare till Engelen för lite bira och undrade om jag skulle haka på. Jag hade dock något annat bestämt, har idag inget minne av vad det var, och tackade nej men önskade givetvis en trevlig kväll. Föga anade jag att det var sista gången jag såg Stefan.
På måndagen ringde en av ledarna på Fruängsgården, Q kallad, och undrade över ryktet som gick på gården att Hellman skulle ha omkommit på fredagsnatten. Jag tyckte jag kunde lugna Q med att det inte kunde stämma eftersom vi hade repat på lördagen. Men hur det var så började det gnaga något inom mig och jag bestämde mig för att kolla med Eddie. Han var inte hemma men hans mamma svarade och jag hörde att det var något hon inte riktigt ville berätta. Så jag tog initiativet och återgav ryktet som Q ringde om och då bekräftade hon att Stefan var död. Jag blev alldeles kall. Död? Han var ju bara nyss fyllda 19.
På måndagskvällen samlades alla som hade haft något med Hellman att göra på Fruängsgården i ett slags spontan likvaka vilket var både tungt och samtidigt lättande. Begravningen var någon månad senare i Brännkyrka kyrka och det var fullsatt. Och fruktansvärt sorgligt.
Vad hände? Eddie och Hellman hade skilts åt under kvällen och vad som sedan hände… Ja, han hittades i tågtunneln under Riddarholmen, påkörd av ett tåg. Men hade han placerats där eller hade han lagt sig där frivilligt? Jag vet inte. Det spekulerades i båda men det jag minns var att han inte var direkt vän med skinsen som hängde runt helikopterplattan på den tiden. Oavsett så är hela historien bara så enormt tragisk. Han drömde om att bli popstjärna och vi var inte långt ifrån (tror jag i alla fall) att få skriva kontrakt.
Eddie slutade spela bas och vi andra fortsatte ett tag, med trummaskin och bas på synten, men det rann liksom ut i sanden. Vi gjorde en låt som vi skickade in (eller Steppan, tänkte vi bara göra det?) till melodifestivalen men den var i smörigaste laget.
Jag avslutar denna historia med att spela en ganska dålig inspelning (överföringen blev bara Mono) av ett av våra mer konstnärliga försök i någon experimentell anda, Korsriddare. Jag och Steppan i lite växelsång. Ganska unik, har i alla fall aldrig släppts förr.

20. CYKELNÖRDEN
Min Pappa ledde mig in på denna sport. Han tävlade själv som ung för Motala AIF och enligt egen utsago ska han ha spöat självaste Gösta Fåglum Pettersson i någon juniortävling. Oavsett om det är sant eller ej så drog han i alla fall med oss på cykeltävlingar lite då och då och även om det tog lite tid innan jag började på riktigt så fanns nog intresset redan inhamrat.
Då jag var 13 fick jag en 27-tums, guldgul, 3-växlad BKC, inköpt på OBS i Fittja. Jag var inte helt nöjd först eftersom alla andra hade hojar med limpa och rocketstyre fortfarande. Och olyckan var ju framme vid ett tillfälle vid ungdomsgården i Lillholmsskolan. En fredagkväll var vi några som var uppe och cyklade utanför och eftersom de andra försökte impa på tjejerna genom att stå upp på sadeln ville jag ju inte vara sämre men det bar sig naturligtvis inte bättre än att jag stöp rakt ner i asfalten och bröt båda underarmsbenen så de stack ut vid handleden.
Trots detta missöde utvecklade jag så småningom min 3-petare genom att montera bort pakethållare, lysen och stänkskärmar, inhandla ett bockstyre på Sportaffären i Skärholmens Centrum och montera på det och vips hade jag ändå en ganska het cykel ändå. Med denna ställde jag upp i Skol-DM och kom trea i den olicensierade klassen. Jag började köra motionslopp, till en början med min far men så småningom var det inget nöje längre vare sig för honom eller mig.
Efter att ha jobbat extra på ICA Köttmästaren ett tag så bytte jag upp mig till en blå Peugeot med 10 växlar, en riktig träningscykel, och började köra lite mer och till slut tog jag kontakt med Spårvägens cykelsektion för att börja på riktigt. Där dömde man snabbt ut min Peugeot och via kontakter införskaffades en ljusblå Garlatti istället. Det var skillnad det.
Vi blev 1982 Sveriges bästa cykelklubb, främst tack vare juniorerna, och jag var en av dem. En annan var TV-kommentatorn Roberto Vacchi. Det året vann jag endast en tävling men det var inte vilken tävling som helst, det var klubbmästerskapet. Och om man vinner KM i Sveriges bästa cykelklubb så tycker jag det räcker. Efter några år var det dags att ta steget till seniorklassen men efter ett tvåveckorsläger på Mallorca, med ett dagssnitt på 14-15 mil, insåg jag nog vilka enorma träningsmängder som skulle behövas för att ta det där steget på allvar. Och samtidigt hade jag bytt skiftarbetet på Wårby Bryggerier till att arbeta på bank och fått lite andra preferenser i livet. Det blev att lägga cyklingen på hyllan runt 1986.
Sedan gick det många år innan jag tog upp detta igen på allvar. Jag gjorde några vätternrundor runt millennieskiftet men det var först när jag införskaffade en kolfibercykel 2011 som det blev riktigt kul igen. I juni körde jag min nionde Vätternrunda och minst en till ska det nog bli. Jag tillhör inte dem som ligger och kör för jämnan och därmed har jag inte så osannolikt snabba tider som många motionärer har idag men 9:35 kan jag i alla fall skryta med att ha klarat de 30 milen på en gång.
Jag tittar mycket på cykel också och tycker verkligen det är en av de vackraste sporter som finns. De stora etapploppen passerar magiska byar och dalar under sin färd genom länderna och faktum är att i morgon drar vi på semester till den italienska östkusten, mycket tack vare att jag sett dessa byar, Cinque Terre, på cykeltävlingar som visats i TV. Jag lär hyra cykel nån dag i alla fall. Hustrun får hitta på något annat den dagen.

21. LIVETS MÄRKLIGA TANKEGÅNGAR
Jag vet inte hur många som anser att man går runt med väldigt konstiga tankar i huvudet emellanåt. Förmodligen de flesta. Hoppas jag i alla fall så det inte bara är jag. Jag tänkte få delge er ett par av de tankar som ibland dansat runt i min hjärna. Den ena mest i yngre dagar och den andra mer under vuxen ålder. Båda har dessutom illustrerats av andra vilket åtminstone bevisar att det finns någon mer på denna jord som anfäktats av dessa tankevindlingar.
Den första av de två är den som slog mig med jämna mellanrum medan jag växte upp. Jag fick en känsla av att allt liksom var regisserat, att alla runt omkring antingen plötsligt skulle dra av sig människodräkterna och avslöja att de var utomjordingar som bara väntat på rätt tillfälle att förgöra mig eller så var det så att samtliga runt omkring mig egentligen var skådespelare och att jag var den enda som inte visste om det och som agerade äkta.
Bitarna föll på plats då filmen Truman Show med Jim Carrey i huvudrollen kom. Precis så var det, exakt den känslan gick jag runt med ibland. Skillnaden var möjligen att Truman inte började misstänka något förrän i vuxen ålder. Men då hade mina tankar redan börjat handla om andra saker.
Min känsla har ibland varit att jag haft alldeles för ansvarsfulla arbetsuppgifter mot vad jag egentligen borde vara värd. Jag har ju exempelvis inte en enda högskolepoäng. Unga människor som jag intervjuar för arbete på banken är ju mångdubbelt mer utbildade än jag. En av dessa, redan klar civilekonom OCH civilingenjör vid 25 års ålder, frågade mig vad min slutuppsats handlat om. Då jag svarade att min senaste uppsats jag skrev hette ”Mitt Sommarlov” stirrade han bara på mig, osäker på om jag skämtat eller ej medan jag kände att här stämde nog inte riktigt kemin. Det blev ingen anställning och den slutsatsen var nog ömsesidig.
Hur som helst har jag vid dessa tillfällen känt mig som en bluff, livrädd att avslöjas och bil utsänd i skam och förnedring. Läkaren, författaren och föreläsaren Stefan Einhorn kom för några år sedan ut med en bok som hette ”Konsten att vara snäll” och döm om min förvåning, och lättnad, när han i ett kapitel tog upp just denna känsla och bekräftade att de flesta med jämna mellanrum går runt med den känslan. Att vara en bluff.
Numera har jag i stort sett släppt båda dessa tankar. Så om ingen av er bevisar något annat så ämnar jag fortsätta leva utan dem. Talang är som ni vet en tillgång. Det visste redan Sparks på sin tid.

22. ANNIKA
Jag har mest pratat om min färd till vuxen ålder i detta sommarprat. Tänkte spara resten till ett annat tillfälle om jag skulle råka bli tillfrågad igen. Men jag har svårt att gå förbi min fantastiska fru, Annika, om jag ska beskriva mitt liv. Och vi möttes ju första gången redan 1988 så särskilt lastgammal var jag ju inte då.
Öden och högre makter är inget jag tror särskilt mycket på. Jag tror inte det finns någon förutbestämd väg eller någon skäggig man, eller kvinna, som ovan oss, eller nedanför, har suttit och plitat ner vad just mitt eller någon annans liv ska fyllas av. Jag tror snarare att livet är en rad av slumpartade händelser som tillsammans väver det nät som var och en av oss upplever, som blir just vårt liv.
Precis så var det för oss. Ett antal val gjorde att jag hamnade på samma arbetsplats som Annikas syster. Vi trivdes bra ihop och festade en del tillsammans. Så småningom presenterades jag för Annika. Resten är historia kanske man lockas att tro. Men riktigt så enkelt var det inte. Annika var i ett annat förhållande och jag… Jag hade ingen riktning alls egentligen. Dessutom tyckte Annika mest att jag var rolig (rolig?!) men knappast någon att vara ihop med. Men efter något år ändrades förutsättningarna och då jag var på kortsemester och ringde till jobbet för att kolla med systern att allt var under kontroll så meddelade hon snabbt att Annika var tillgänglig. Jag tänkte att ”Vad skulle jag göra med den informationen?”. Men den sommaren, 1989, gav det ena det andra och vi blev ett par.
Vi förlovade oss efter ett halvår, gifte oss 1991 och fick barn 1993, 1995 och 1999. Vi har aldrig ångrat en dag, i alla fall inte jag, och vi är i mångt och mycket varandras motpoler och samtidigt så lika. Att i ord försöka beskriva vad hon betyder för mig riskerar att te sig en smula futtigt och jag kan bara hoppas att jag betyder åtminstone i närheten lika mycket för henne. Hon finns alltid där när jag behöver dela såväl glädje som sorg, precis som prästen instruerade oss den där gången i S:t Sigfrids Kyrka.
Hennes framtidsdröm när hon var liten var att bli en alldeles vanlig mamma. Mamma har hon blivit, med visst bistånd av mig, men någon vanlig mamma, det är hon verkligen inte. Hon är inte vanlig alls. För mig och alla andra som håller henne nära är hon en alldeles unik människa, en fantastisk och underbart vacker person. F*n vad jag älskar henne. Om inte annat så för kärlekens skull.

23. EPILOG
Vilken dag, vilken överväldigande känsla. Jag hade aldrig vågat drömma om ens i närheten av det engagemang ni visat med kommentarer och reaktioner. Jag som var orolig att ingen skulle tycka mitt liv var särskilt läsvärt eller intressant. Eller att ni skulle tycka det var för långa inlägg. En dag ska jag gå en skrivarkurs och lära mig skapa berättelser på riktigt, det lovar jag. Det kan ju vara en väg ur bankträsket 😉 Och det här var ju bara den första halvan av min historia. Mitt liv i vuxen ålder sparar jag tills om Mats får för sig att jag ska få chansen en gång till i framtiden.
Som sagt, mitt livs historia är min. För Matte är det här en liten inblick i vad vi pratade om för några år sedan, Mats, du vet vad, och den idén tror jag fortfarande på om det bara ges lite tid.
Jag vill tacka för min tid i etern, det har varit inspirerande att läsa andra sommarprat och jag önskade innan att någon skulle känna lite inspiration av mitt. Nu ser jag fram emot resten och redan i morgon dyker ju en gammal parallellklasskompis från Vårbergsskolan upp. Han lär ha en hel del att berätta, vår förste riktiga punkare/glamrockare i just den skolan i alla fall och som man var både fascinerad av och lite rädd för…
Avslutningsvis, lite filosofiska ord. Det sägs ju alltid att man inte ska skjuta upp till morgondagen det man kan göra idag. Det stämmer ju så jäkla bra för vem vet vad som händer i morgon? Varför skjuta upp saker man vill göra och genomföra? Lev nu och ta vara på din tid, rätt vad det är så är det över.
John Holm beskriver detta så bra i denna Tom Waits-cover. Lyssna på refrängens textrad ”Det är tid som stjäl vår tid”! Så enkel och insiktsfull beskrivning av verkligheten. För det är ju precis så det är. Den tid man väntar, avvaktar, tvekar eller håller tillbaka av andra orsaker, det är ju den tiden som samtidigt förkortar möjligheterna till att vara, göra, uppleva och skörda. Ingen vet hur lång tid vi har kvar, tur är väl det, men tiden som går betar obönhörligen av den tid man har kvar. Jag är inte bäst på detta jag heller men jag försöker bättra mig. Från djupet av mitt hjärta; Tack, må så gott och ta hand om er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.