Anna Eliasson den 9/7-2017

1.
Jaha gott folk, idag är det min dag.
Eller?!
Min och min?
Tänker.
Det här med olika dagar.
Min dag. Din dag.
Dela är finare.
Igår var väl lika mycket min och förhoppningsvis så är även morgondagen lite min.
Det är dock inte lika säkert.
Nu tappade jag tråden.
Jo, delade dagar…
Jag kan ju bara för skojs skull informera om att det idag är nationella orgasmdagen
(även internationella dagen för oskadliggörande av handeldvapen. Explosioner som explosioner liksom…)
Vilken grej!
Sveriges egen orgasmdag!
Gud nåde den som kommer med någon annan!
Inte för att det egentligen spelar någon som helst roll.
Folk kommer ju och går som de vill nu för tiden.
Det tycker jag är bra.
Somliga kommer ju dock inte av fri vilja.
De kommer ändå.
Tvångskommer.
Nåväl.
Låt folk komma!
Framför allt låt dom stanna!

2.
Somnade om.
Sånt är fint.
Börja dagen igen.
Sträcka på sig som en liten kattunge.
Hasa runt ett tag.
Ta sin tid.
Göra om.
Göra om, göra rätt.
Inte för att jag gjorde så fel första gången.
Mer att det liksom var för tidigt.
Ibland är det så.
Saker är liksom inte fel.
Mer fel timing.
Andra saker är alltid fel.
Migrän.
En dag ni ska passa er för är Europeiska Migrändagen.
Den infaller 13 september.
I mitt fall inträffar den dock oftare än så men nu är jag ute och cyklar igen.
Åtta valpar biter i mina hälsenor.
Dålig timing på det.
Det finns iofs aldrig nån bra tid för sånt.
I alla fall inte om man vill ha hälsenorna kvar.
Och det vill jag.

3.
Det här med kroppsdelar.
Man vill ju helst ha alla i behåll.
Känns på något sätt viktigt.
Men plötsligt kan allt förändras.
En kroppsdel känns lätt att avvara om man får ha livet kvar.
Ett ärr blir till en rikedom.
Ett livsbevis.
Ett ärr som gjort mig skörare, starkare och mer levande än tidigare.
Som fått mig att våga saker som jag tidigare bara drömt om.
Som fått mig att öppna ögonen för sådant som tidigare var för litet för att se.
Gjort mig vacker.
Åtminstone i mina egna ögon.
Så långt om en del av mig som faktiskt inte finns kvar…
Men det finns i alla fall en dag för det.
1 oktober.
Bröstcancerdagen.

4.
Det finns ju dagar för allt.
Jag är född på världsdagen för mental hälsa, grötens dag, nordiska afasidagen och internationella dagen mot dödsstraff.
En rätt skön kombo.
Funderar på vad det kan säga om mig.
Troligtvis att jag har gröt i huvudet, psykiskt ostabil och ibland har svårt att hitta ord.
Det är nog lite sant.
Inte för att det gör mig nåt.
Jag är ju liksom som jag är.
Kanske kan det vara värre för min omgivning.
Men de kan ta pauser ifrån mig.
Det kan inte jag.
Ibland vore det dock galet skönt.
”Nä du Anna, nu har nojjkarusellen snurrat för långt. Behöver lugn. Rast. Vila. Ta hand om dig. Vi ses sen!”

5.
Annat som inte finns kvar är min ungdom.
Det gör inte ett skit.
Gillar det här med att bli äldre.
Tycker att det är kul.
Får mig att slappna av lite.
Inte ta mig själv på så blodigt allvar.
Våga vara sårbar.
Öppen.
Tramsig och knäpp.
Internationella ungdomsdagen är för övrigt den 12 augusti.
Man kan ju fira den ändå.
Fast man är gammal menar jag.
För när man är gammal har man liksom frihet att göra lite som man vill.
Så galet gammal är jag i och för sig inte.
I alla fall inte för gammal för att börja om.
Drömma större.
Vidare.
Vilja mer.

6.
Läste precis att det finns myggholkar.
Som små, små fågelholkar för myggor.
Rätt meningslöst.
Myggor bygger inte bon.
Men samtidigt fint.
Att välkomna dom som ingen vill ha.
Jag kan tänka mig myggholkar.
Men flugor…
Nänänä.
Jag gillar inte flugor.
Tänker inte bygga holkar åt dom.
Sonen har till mitt stora förtret blivit flugpacifist.
Flugkramare.
Äckliga djur.
Inte sonen alltså.
Flugorna.
En husfluga lever i genomsnitt ett par tre veckor och under den tiden så kan honan lägga massor av ägg.
Flera hundra!
Om jag låtsas att jag gjorde som sonen och lät ett par husflugor överleva och lät dem lägga alla sina ägg så skulle det under april till augusti ha fötts 191010000000000000000 stycken nya flugor.
Det är många.
Tänker fortsätta att använda flugsmällan.
Sonen får säga vad han vill.
Jag gillar att räkna.
Särskilt på sånt som man egentligen inte behöver räkna på.
Matematikens dag infaller den 14 mars.
Nu vet ni det.

7.
Äh.
Jag tänker lite för mycket.
Oftast på rätt oväsentliga saker dock.
Tankens dag är den 7 februari.
Tänk om jag kunde spara mina onödiga dumtankar till dess.
Bunta ihop dom liksom.
Slarvigheten också.
Slarvighetens dag är också i februari.
Man kunde klara av allt elände under en och samma månad.
Praktiskt.
Sen kunde jag vara ordningsam och bara tänka rena, krispiga tankar resten av året.
Men jag skulle nog få rätt trist.
De där tankarna och stöket är en del av mitt bergochdalbaneliv.
Ett liv som sällan är tråkigt.
Vad gör väl en färgfläck på nya klänningen när inspirationen tar över tantkroppen som en våg av vilt och den där tavlan växer fram?
Faktiskt inget alls.
Eller när dumtankarna och nojjorna hejdas och jag finner mig själv fånflinande, fuldansande och lycklig av ett endaste ord?
Absolut ingenting.
Då är det glömt.
Då har jag gått vidare.

8.
Ord.
Gillar ord.
Vi sätter ihop bokstäver och vips så har det bildats något nytt.
Någonting större.
Kombinationerna är näst intill oändliga.
Ingen vet exakt hur många ord det finns.
Det föds nya hela tiden.
Det är stort.
Där jag jobbar omger jag mig av ord.
Från golv till tak.
Det är vackert.
En fin plats.
En plats där bokstavskombinationer får våra hjärnor att vakna.
Våra hjärtan att bulta lite extra.
Nya tankar att födas.
Kinder att rodna, omöjligheter att bli möjliga och helt rimliga.
En dag vaknade jag upp och var boktant.
Boktant.
Jag!?
Kunde jag aldrig tro.
Jag är ju varken tyst, klädd i plysch eller kan hyssja på ett värdigt sätt.
Världsbokdagen är den 23 april.
Jag brukar glömma bort den.
Typiskt mig.

9.
På samma sätt som jag en dag vaknade upp och var boktant slog jag en dag upp mina gröna ögon och var romantisk.
Hela livet hade jag gått omkring och sagt nej till romatik.
Tramsigt.
Fånigt.
Inte för mig.
Uppbrott och misslyckanden.
Ont och ibland hårt.
Men den här morgonen insåg jag att jag ville leva i en liten saga.
En vit springare.
En riddare.
Leva lyckliga i alla sina dagar.
Ni vet.
Romantik.
Passion.
Vardag som en fest.
Fult som förvandlas till fint.
Hjärtan som slår volter.
Blod som pulserar hårt.
Starkt.
Vill ha allt.
Inte nöja mig med mindre.
Kanske fånigt men väldigt sant.
Boktant söker saga.
Kletigt klyschigt.
Och bara så att ni vet…
Inkontinens dagen är 6 maj.
Den vill jag gärna undvika.
Men romantiskt smetigt gillar jag!

10.
Sen är det lite så att verkligheten inte är någon saga.
Den här gamla boktanten suckar djupt.
Verkligheten är fan bättre än vilken saga som helst.
Den känns.
Pulserar.
Lever ett eget liv.
Gör loopar av både glädje och sorg.
Vackert och skört.
Big Bang att vara som en smygfis i en tonårskalsong.
Världen att stå på ända.
Får tiden att stanna.
Medelålders magra knotiga tanter att ligga sömnlösa av längtan.
Vita springare är blaha blaha jämfört med en man i guldmetallic skoda.
Sagan om ringen att bli lika intressant som telefonkatalogen.
Verkligheten är sådan.
Den är stor.
Stark.
Får tanter att tappa andan av kär.
Öm och på riktigt.
Där vill jag vara.
Mitt i verkligheten.
I alla mina dagar.
Nåväl.
3 februari är andningens dag.
Den är viktig.
Missa inte den.
Andningen får helt enkelt inte glömmas bort.
Varken i saga eller verklighet.

11.
Nu ber jag att få tacka för mig.
Stort tack för att ni har läst mina ord.
Hängt med i mitt svammel.
Låtit mig virvla omkring som en tom plastpåse i en höststorm.
Tänker att ni måste få med er något matnyttigt.
Någonting meningsfullt och av vikt.
Något som kanske kan rädda era liv.
Krama en bibliotekarie dagen.
Passa er.
Noga.
Fråga först.
Innan ni kramar.
Om bibliotekarien svarar ja, då är det okej.
Annars gör ni säkrast i att hålla händerna i styr.
Tack för mig!
Puss och hej osv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *