Anders Pettersson den 10/7-19

1. Musik, musik, musik, det är en stor del av mitt liv. Har alltid varit. Korta låtar, långa stycken, lättlyssnat, svåra stycken. Jag vill börja med att invitera er till ett litet experiment, om ni vill förstås……

Är ni sömniga? Jag hoppas det, för det underlättar. ! Ni ska få höra ett skapligt långt stycke musik, nästan 7 timmar! Stycket heter Somnium och är skrivet av Robert Rich. Det är meningen att man ska lyssna på det sovandes. och ska kunna påverkaa REM-sömnen. Imorgon när ni vaknat bjuder jag er en musikalisk frukost med start kl 9.00

Experimentet går ut på att om ni kan och är intresserade ska lyssna på stycket under nattens gång när ni sover. När ni vaknar skulle det vara intressant och få höra om ni kommer ihåg något som ni eventuellt drömt om.

Robert Rich ger fölande tips för lyssning och sömn ” You can listen to Somnium at any hour, at any volume, but it works best quietly at night. You can set the best listening levels by adjusting the first 10 minutes so that it plays at a soft, comfortable volume for falling asleep. The environmental sounds during these opening minutes should be nearly inaudible. The music will gradually slow down and become quieter during the first hour, so that when you are sleeping, it should be soft enough that it hovers just at the edge of awareness.

You can create the optimum listening environment with mutiple speakers arranged in a circle around the listening space. Although Somnium is a stereo recording, you can use the effects settings in a 5.1-channel home theatre amplifier to create the illusion of a complete environment. A four speaker stereo arrangement can also succeed in evoking this environmental effect. You can listen to Somnium in your sleep with a small pair of headphones, although these can become uncomfortable if you try to sleep on your side. If you choose to use headphones, be sure to keep the volume extremely low.”

Sov gott så hörs vi till frukost!

2. Frukostdags! Jag har semester så det kanske blir lite sent för vissa, men ni kan ju alltid lyssna när ni vill. Om ni har provat att lyssna skulle det vara intressant att läsa om eventuella erfarenheter.
Annars så blir det frukostmusik från Pink Floyd. Vill ni läsa något till frukost om nattens experiment så finns ”linear notes” till DVDn här:

Liner Notes from Somnium

Pink Floyd var slutet av 60-talet och början på 70-talet mycket intresserade av att lägga in externa ljud till sina låtar. Tänk Dark Side of the Moon! Jag kommer fortfarande ihåg när jag lyssnade på den första gången och hoppade nästan lika högt av Times väckarklocka som när Hajen skrämde mig på bio några år senare.
Under 1974 startade ett projekt kallat Household Objects där de använde vispar, glödlampor, sågar, hammare, kvastar och andra köksredskap. Dock kom de på bättre tankar och det enda som finns på skiva är ljudet från vinglas som dök upp på Wish You Were Heres Shine on You Crazy Diamond 1975.

3. 1. Jag heter Anders Pettersson och har lyssnat på musik sedan 1955 även om jag inte minns så mycket av de första åren. Då jag upplevde min första sommar var den här låten populär för alla som ville bryta mot traditioner, seder och bruk. Jag tvivlar att mina föräldrar lyssnade på den, då jag misstänker att den inte spelades på radio så väldigt ofta, om ens någon gång då. Däremot så blev den populär genom filmen Vänd dem inte ryggen där den var någon typ av ledmotiv.

4. 1. Jag fick tyvärr inga anlag för att varken kunna sjunga eller hantera något instrument. Nog har jag försökt att lira lite gitarr, men efter tre gitarrer har jag nu gett upp. Däremot så har jag en jämnårig fantastisk musiker, Göran Söllscher, som lyckats bättre med sitt gitarrplinkande. Jag låter honom visa detta genom att han får lira ett stycke som är något av det vackraste som skrivits för gitarr och orkester. Temat har fascinerat många andra musiker och nedanstående är väl sådana som vi känner till: Deep Purple, Buckethead, Miles Davis, Uli Jon Roth, Chick Corea, The Modern Jazz Quartet, Laurindo Almeida, the Shadows, John Paul Jones, Paco de Lucía och Carlos Santana.

5. 1. Ett av mina första minne var när jag lyckades ta mig upp till kanten på vår radiogrammofon, de där skapligt stora möblerna som innehöll just vad de hette, en radio och en grammofon. Jag hade blivit så pass lång så att jag kunde gnaga med mina framtänder på kanten till lådan som innehöll grammofonen. Där stod jag som en ekorre och gagade bort ett större bit trä under tiden som jag lyssnade till denna käcka kökspolska på stenkaka. Ni förstår nog varför jag var så fascinerad av denna typiska 50-talslåt.

6. 1. Åren gick och jag blev så stor så jag fick veckopeng. Det gjorde att jag kunde köpa min första skiva, en singel. Jag var så smart att jag inte köpte den mest populära låten, som ändå spelades rätt ofta på radion utan det blev följande Beatleslåt.

7. 1. Våren 1965, jag hade blivit 10, så öppnades dörren till Tio i topp för mig. Jag hade några kompisar som var några år äldre än mig som ledsagade mig in i annat än Beatles. Den första svenska popvågen hade dragit in över landsbygden, jag är född i Norrköping. Än idag har jag inte lyckats hitta någon hetare version än denna, det gick så snabbt att det var omöjligt att höra vad Svenne sjöng om. Dessutom var den ju på engelska som jag då var lyckligt ovetande om och inte förstod. Men bra var den!

Den var ju med på den klassiska Tio i topplistan ifrån maj ’65 då Hep Stars hade lagt beslag på tre av de fyra första platserna. Beatles hade tredjeplatsen med Ticket to Ride.

8. 1. Till min stackars mammas förvåning dög inte Beatles längre heller. Nu blev det de ruffigare Rolling Stones och anledningen var en av de mer trallvänliga låtar. This Will Be the Last Time, kunde kunde en 10-åring sjunga och den återkom ju uppåt en 20-30 gånger på de knappt 4 minuterna den varade. Dessutom köpte jag en popbild av dem med Brian Jones sittandes i en barnvagn. Dock fick jag inte sätta upp den på väggen, det var de för långhåriga för!

9. 1. Nästa stora förändring i mitt musiklyssnande kom till julen ’68, då jag lyckades tjata till mig en bandspelare. Det ledde till att jag kunde lyssna så ofta som jag ville på alla favoritlåtar jag lyckades banda. Glädjen blev ännu större när jag upptäckte att jag kunde koppla in kablar till radion så jag slapp använda mikrofonen. Gladast blev nog min mamma som slapp smyga omkring för att inte förstöra inspelningarna. Det gällde ju att det var tyst den gång varje vecka som Tio i topp eller Kvällstopen sändes. Missade man att trycka på inspelningsknappen eller att damsugaren plötsligt gick igång så var det ju kört till nästa vecka. En av de bästa låtarna jag spelade in var denna……

10. Jag minns att när jag väl hade en ”stereo” så kändes Tio i tpp lite barnsligt, nu skulle det lyssnas på, för att citera Grace Slick på Woodstock ” Alright friends, you have seen the heavy groups, now you will see morning maniac music, believe me, yeah… It’s the new dawn…” Dessutom hade Woddstockfilmen Sverigepremiär sommaren 1970. Trippelabumet hade också kommit ut så nu var det Woodstockartisterna som gällde. Största intrycket på mig gjorde Ten Years After och I’m Going Home.

11. 1. Nu blev det tuffare musik än den som fanns på Tio i topp, Santana, the Who, Crosby, Stills, Nash and Young, och Jefferson Airplane blev de nya favoriterna. Inte bara musiken blev tuffare LP-omslagen blev dessutom tuffare och tuffare. Santanas Treat från deras första skiva var en av favoriterna, här i en lite längre liveversion.

12 Även låtarna blev längre och längre, ett exempel är Who’s My Generationsom drog iväg uppåt 15 minuter på deras klassiska Live at Leedsskiva. Jag skaffade hörlurar såatt jag kunde lyssna på dessa fantastiska låtar både natt och dag. Jag hade också börjat jobba som lördagsvikarie på Posten, ett bra sätt att tjäna pengar på vilka för det mesta gick åt till skivköp.

13 På Woodstock debuterade också en ny supergrupp som jag har följt mig allt sedan dess, Crosby, Stills, Nash and Young. De gjorde den första klassiska versionen av Joni Mitchells Woodstock. Hon vågade inte själv ta sig till Woodstock då hon hade ett viktigt TV uppträdande på måndagen efter. Nu visade det ju sig att både David Crosby och Jefferson Starship hann tillbaka och samma show. På tal om långa låtar så väljer jag Neil Youngs Southern Man som presenteras på Four Way Street som ”any longer” från 6 minuter till tretton! Gitarrduellerna mellan Young och Stills fick mig också att gilla det som jag sedan har kallat gitarrgnissel. Santana var ju ett annat exempel på detta. Min saliga mamma var intelika förtjust, hon tyckte att det lät som att dra ett rep genom ett soarsle! Jag har alltid undrat var och när hon hade hört detta?

14 På radion hade intresset svängt från Tio i topp och Kvällstoppen till program med Lennart Wretlind och Kjell Alinge. En av signaturmelodierna till deras program fick mig att upptäcka bluesen. Låten var Stop från Super Sessionskivan med Mike Bloomfield, Al Kooper och Stephen Stills. På den skivan får Bloomfield ett fantastiskt rent och klart ljud på sin Gibson i blueslåtarna Al’s Shuffle och Really. Både Wretlind och Alinge har sedan givit mig ny musik och nya artister. Speciellt mycket betydde Wretlinds program från åren i San Francisco, mer om detta senare.

15.I bluesens spår har sedan följt många artister. En av de första för mig var John Mayall som jag också hade nöjet att se som 79-åring. Jag skulle även sett honom i år, nu som 85-åring, dessvärre blev jag sjuk. Han har ju betytt mycket för många av de bluesartister som är födda på 40- och 50-talen. I hans band har allt från Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor, Jack Bruce, John McVie, Mick Fleetwood till Walter Trout och Coco Montoya för att nämna en handfull. Som exempel har jag valt The Super-Natural med Peter Green, en föraning till Albatross kanske.

16.Jag är fortfarande kvar i tidigt 70-tal. En annan grupp med otroligt duktiga musiker som jag upptäckte då är Traffic. Underbarnet från Spencer Davis Group, Steve Winwood har där tillsammans med Dave Mason, John Capaldi, Chris Wood och lite osorterade bassister gjort fantastiska låtar. Många lååånga, med en skön blandning av rock, soul och jazzinslag. Dessutom en del gnissel, mitt favoritgnissel från dem kom på deras ’71-platta, där de inte kallade sig Traffic utan Steve Winwood, Jim Capaldi, Chris Wood, Dave Mason, Ric Grech, Jim Gordon och Rebop Kwaku Baah.

17.1971 kom oxå en rätt udda platta som inte lät som gruppen brukade göra. Edgar Broughton Band var en psykedelisk rätt stökig grupp som helt plötsligt gjorde en riktigt kommersiell skiva med både country och bluesinslag. Omslaget är av det mer brutala slaget i rak motsats till musiken. Bland gästmusikerna återfinns Mike Oldfield, två år innan Tubular Bells. Som gästkör på Evening Over Rooftops finns Benny Hills Ladybirds med.

18. …med den ultimata lunchlåten ”It’s eleven o’clock and time for lunch Bum de dum de dum”

19 När jag tänker efter så upptäcker jag att det gjordes så mycket bra musik och att den fortfarande håller. Också, från ’71 en låt med ett otroligt kort men effektivt gitarrsolo m.a.o. jättebra gnissel. Omslaget är också fantastiskt och känslan av att få köpa en sån här skiva, få hem den, studera omslaget, läsa texterna var oslagbart. Jethro Tull under åren ’68 till ’72 med transformeringen från bluesband till ett progband av klass var rätt remarkabel. Jag hde nöjet att se dem i ett mindre format, typ öltält i Finland 2011. Riktigt bra!

20. Efter ett halvår på posten hade jag sparat ihop till en ny stereo, en Ferguson med Garrard skivspelare. Jag var mäkta nöjd när jag släpade hem paketen! Butiken var juste så jag fick välja två skivor på köpet. Det fick bli en Moody Blues skiva och en Jethro Tull.

21. Jag har redan nämnt Crosby, Stills, Nash and Young som grupp, men de har ju haft egna karriärer när de inte har kunnat hålla sams, vilket de har varit extremt duktiga på. Efter Woodstock kom deras Deja Vü skiva. Samtidigt gjorde de varsin soloskiva, de saknade inte material, 5 fantastiska skivor.De skiljer sig inbördes rätt ordentligt, David Crosby sammanfattar det hela väldigt fyndigt, han brukar säga att Graham Nash skriver de vackra låtarna, Stephen Stills de rockiga och han själv de konstiga. Jag gillar den här konstiga från hans soloskiva If I Could Remember My Name.Det finns ju många amerikaner som aldrig har gillat gruppens politiska åsikter, allra minst herr president. Tycka vad man vill, men musiken är väldigt intressant och vacker…………och annorlunda.

22. Jag hade insett att blues var min grej, inte så konstigt att min Led Zeppelinfavorit då är en blues. Som vanligt har de ”lånat” den, den här från Moby Grapes Jamskiva där den heter Never. Hos Led Zep fick den heta Since I’ve Been Lovin’ You, ytterligt vacker!
https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fyoutu.be%2FK8R7zjJMIfU%3Ffbclid%3DIwAR0kV4WJB9Kn1yaRMqgGj_Zg-4kHZXXRElNQ3A69TekgJ6rvb6bIJHVSE1U&h=AT1nLu_kVV2U8Asq9g4xbMvEmpv9zVPO0vTsakDyz0zpE78MQN_kB7F9I-E_VcPKcALu1WcvGhlZGjHqRGyp2j2mDFaeGoOweUVRPi_jQBJGtU9yx10Y3PTWE7C0i75vL4VjC14QscSOTA5qxONMfCA

23. Jag kan inte påstå att jag hade riktigt koll på alla band. Exempelvis hade jag svårt att skilja på Eric Clapton och Eric Burdon. När det dök upp en skiva med Derek and the Dominos med ett spännande omslag, så fick jag för mig att det var Eric B. Intresset var inte så stort. När en tjejkompis i klassen dessutom hade vunnit den på en danstävling på ett av stadens diskotek blev den inte intressantare. Så jag tvekade när hon ville sälja den till mig. När jag senare fick höra den insåg jag vilket misstag jag gjort, det här var precis vad jag ville lyssna på. Jag sprang och köpte den direkt. Layla har ni nog hört till leda så det får bli en blues istället. Den här började som ett jam mellan Clapton och Duane Allman. När teknikern fick höra detta sprang han in i studion och startade bandet. Vilken tur för här svänger det ordentligt. Duane som var i samma studio hade tittat förbi, blivit inbjuden och gjorde att Layla and Other Assorted Love Songs blev en av de bästa skivorna som gjorts, enligt mig!

24. Jag har redan spelat CSN&Y och David Crosby. De ingick tillsammans med Jefferson Airplane, Grateful Dead och Quicksilver Messanger Service i vad som ibland kallades för The Planet Earth Rock and Roll Orchestra. Skivorna som de medverkade på var bl.a. dessa: Blows Against the Empire Paul Kantner and Jefferson Starship, If I Could Only Remember My Name David Crosby, Songs for Beginners Graham Nash, Sunfighter by Paul Kantner and Grace Slick, Papa John Creach by Papa John Creach, Graham Nash David Crosby Graham Nash and David Crosby, Rolling Thunder Mickey Hart, Baron von Tollbooth & the Chrome Nun by Paul Kantner, Grace Slick, and David Freiberg och Planet Earth Rock and Roll Orchestra Paul Kantner. Hela den här gruppen har också betytt mycket för mig. Jag tillhör väl de få som var på Gröna Lund och Tyrol en tisdag efter midsommar för kanske 5 år sedan och såg en version av Jefferson Starship med bl.a. Paul Kantner och David Frieberg.prata om livskryss😀

25. 1. Det finns två skivor till från den här tiden som är värda att nämna. Den första är Stephen Stills första solo LP dedikerad till Jimi Hendrix. De båda hade jammat ihop och det finns också någon bootleg från Stills studio i hans källare med dom två. Hela LP:n är fantastisk. Här med en låt där Hendrix lirar gitarr.

26 Den andra skivan får jag skylla på Lennart Wretlind att jag fastnade för och jag fastnade inte bara för skivan utan även gruppen som gjorde den, Grateful Dead. En grupp som kan vara temt för ett helt Sommrprat. Wretlind gjorde en intervju med gitarristen i okober 1971 som jag lyssnade på. Sedan var jag fast som i en rävsax. Lennart klippte bort trumsolot från den här låten, jag har dessvärre inte möjlighet att göra det. Ni som inte klarar trumsolon kan spola fram ca 5 minuter! Ni som har sett Game of Thrones bör känna till att George RR Martin är en Dead Head, följare av Grateful Dead, och det finns många referenser till gruppen i böckerna.

27. 1. Nu lämnar vi Californien och San Francisco och beger oss till England. På vägen stannar vi i Georgia och lyssnar på Duane Allmans band, Allman Brothers Band. Ett gäng med två ofta duellerande gitarrister. Det här är ju rena önskebandet för mig då det gnisslar ordentligt och ofta i långa låtar. Dessvärre körde både Duane och deras bassist ihjäl sig med ett års mellanrum i början på 70-talet. Jag ska inte terrorisera med de värsta utan tar en lite lagom gnisslig låt från första skivan utan Duane.

28. 1. Nu vill jag beta av en massa bra musik från England från början på 70-talet. Vi börjar med Procol Harum. Ett band som fortfarande turnerar och alltid får spela A Whiter Shade of Pale. Jag gillar deras skivor fram till och med deras första liveskiva med symfoniorkester. Där finns det fantastiska stycket In Held It T’was in I. Titeln är tagen från första bokstaven i varje vers från första delen av stycket. Hmmm!

29 Nu har jag kommit fram till mina absoluta favoriter Colosseum. Köpte deras Liveskiva sommaren 1972 och har följt dem sedan dess. Under de senaste 8 åren har det blivit intensivare och intensivare. Lyckades övertala kära hustrun att vi skulle tillbringa en semestervecka 2011 för att åka över till Finland och rakt in de centrala delarna till Äänekoski för att se Colosseum på deras avskedsturné. Sedan har jag varit över i England och och träffat dem och andra fans från hela Europa, mycket trevligt. Det slutade med att jag blev inbjuden till efterfesten till minneskonserten av deras ledare, trummisen Jon Hiseman. Här kommer då deras häftiga Lost Angeles från deras sista gig på Shepherds Bush 2015. Jag var där 😊

30.Det har alltid varit en kamp om Yes eller Genesis har varit det bästa bandet. Jag har aldrig tänkt det så, båda banden är otroligt bra på sitt sätt. För mig var det först Yes från deras Yes Album. Även här var det Kjell Alinge som fick upp öronen på mig. Framför allt när han så träffande sa att bassisten Chris Squire spelade bas med knorr på! Här min favoritlåt Your’s Is No Disgrace

31. Wishbone Ash är oxå ett band med dubbla gitarrister. Alltså föll jag pladask för dem från första stund. De turnerar fortfarande, men som för andra gamla band så drar inte alla jämnt utan det finns två versioner av dem. Den här låten Blowing Free hade jag alltid undrat varför ett engelskt band sjöng att håret blåste som ett gyllene majsfält? Det visade sig att de skrivit låten under en turné genom mellanvästern i USA där det inte finns så mycket annat än majsfält. Lite triva gitarristen Andy Powell hade provspelat för Colosseum, men de tyckte han var lite för ung. Uppdraget gick till Clem Clempson och resten är historia.

32.Ett engelskt progband med en brokig historia är Renaissance. De började med uppställning och gjorde två skivor. Sedan bytte de mer eller mindre ut samtliga medlemmar och började om på nytt. De från första upplagan komsedan tillbaka under namnet Illusion som också var namnet på deras sista skiva som Renaissance! De har också uppträtt i en tredje konstellation som Box of Frogs. Hänger ni med? Renaissance har förresten flyttat till USA för att de inte var tillräckligt populära hemma i England. Låt oss höra på deras rökarlåt Ashes Are Burning. Sångerskan med den fantastiska röster heter Annie Haslam.

33. Nu har jag spelat en massa långa låtar så det är nog dags att bryta av med en riktig rökare. Ett brittiskt bluesband i stil med den första versionen av Fleetwood Mac. Minsta gemensamma nämnare var Christine Perfect som ho hette med Chicken Schack. Sedan träffade hon bassisten i Fleetwood Mac, John McVie och är nog mer känd under det namnet i det kommersiellt framgångsrikare versionen av Fleetwood Mac. Här har hon lämnat Chicken Schack. Här alltså en riktig rökare med Chicken Shack, He Knows the Rules !

34. Har jag sagt YES så får jag väl säga Genesis också. Ja, jag hade ju deras lunchlåt, men den kom ju in på typ ett bananskal. Jag vill ju gärna ta med ett stycke som kommer från en LP som ofta blir framröstat som den bästa progskivan, Selling England By the Pound. Jag var en sådan hårdnackad Yesfantast som inte brydde sig så mycket om Genesis, så till sist fick jag den i födelsedagspresent av kompisarna. Det bröt isen, och sen var jag Genesis trogna tills dom bara blev tre. Här är det dock den klassiska Genesisuppsättningen och det märks, det här är bara så bra!

35. Det sista av de engelska bandet som jag följt från 1973 är Camel. Deras andra skiva Mirage innehåller en lång låt med tema hämtat från Sagan Om Ringen. Led Zeppelin och vår egna Bo Hansson har ju också tagit ideér därifrån. Gitarristen Andy Latimer har skrivit många melodiösa stycken och är också en bra flöjtist. De håller också fortfarande på och turnerar och verkar vara minst lika populära som på 70-talet. Vi tar lite Sagan om ringen i formav The White Rider

36. 1. Jag har nu tagit mig fram till hösten ’75. Det var en vändpunkt på många sätt. Musikaliskt så hade jag från början varit mer eller mindre ensam om att ha gillat Springsteen från hans andra skiva, The Wild the Innocent and the E Street Shuffle 1974. Jag tycker fortfarande att det är hans bästa skiva. När Born to Run kom var det vinna eller försvinna för honom. De hade satsat mycket på turnen till hösten ’75 och Jon Landau hade triumferat ut ”I have seen rock and roll’s future and its name is Bruce Springsteen . . .”. Allt detta hade jag inte brytt mig speciellt om. Så när det var dags för Stockholm på turnen så trodde jag att det skulle bli enkelt att få tag på biljetter, men icke. Jag var troligtvis en av de få som inte var på Konserthuset lördagskvällen den 22 november 1975. Jag är alldeles säker, då jag låg inlagd på Universitetssjukhuset i Linköping med nyupptäckt diabetes. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Det verkade dock som om någon tänkte på mig då de på P3 spelade HELA Echoes från Pink Floyds Meddle. Den är nog min Pink Floydfavorit. Så jag uppskattade det verkligen. Nu vet jag ju hur det lät i London på samma turne. Här med min favoritlåt Kitty’s Back, en version där de verkligen ger allt, vilket de också gjorde i Stockholm.

37. Med en livslång sjukdom i bagaget kan det vara lite jobbigt i mellanåt. Jag har dock haft tur med bra läkare och diabetesköterskor, så jag ska inte klaga. Däremot när det har varit motigt, jag har tillbringat rätt mycket tid på sjukhus med bl.a. en stroke. Då är jag glad att jag haft musiken att ta till. Jag är inte sådär insatt i Mozarteffekten och ska skam till säga inte lyssnat så mycket på Mozart heller men jag tror på musiken som ett redskap att hjälpa till så jag inte ger upp. I början på sommaren åkte jag på en begynnande blodförgiftning som läkarna lyckades avvärja. Jag kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det tog ett tag att återhämta mig, men nu sitter jag här och lyssnar på den musik som gör mig glad och också har hjälpt mig så många gånger. Tur att den finns! Det här är min favoritlåt när det är riktigt jobbigt. Återigen Traffic med Sometimes I Feel So (Uninspired) 😊

38. Det har bara varit engelsk och amerikansk musik idag. Jag har en massa favoriter från många andra länder också, men det har inte blivit några av dem idag. Jag ska förbättra mig något i alla fall. Holländare, kan det va’ något sedan de slog ut tjejerna i VM? Om jag bibehåller fokusen på musik så går det nog bra. Här har vi ytterligare en gitarrist som skrivit många melodiösa låtar. Dessutom en flöjtist som ger deras musik en luftighet. Jag gillar deras skiva Hamburger Concerto från 1974 allra mest. Den skivan innehåller en lång låt med lort namn!

39 Men har du inget svensk music då? Jo, jag har sparat det bästa till sist. Först ut bland det bästa av det svenska får Kvartetten som sprängde komma. De gjorde i princip bara en skiva, men vilken skiva! I och för sig kompade de Bernth Staf på hans Valhallskiva men den räknas nog inte. Finn Sjöberg på gitarr, undrar hur många skivor han har varit med på och producerat. En av mina gitarrhjältar. Här kommer öppningsspåret på skivan Kattvals från 1973. Också en skiva som jag tror Kjell Alinge tipsade mig om 😊

40. Och så i mitt tycke allra bästa musik av en svensk. Både musik och text och framförande. Det roliga är att om du har tur så kan du gå och se Mikael Ramel och hans band. Det finns inte så mycket mer att säga om detta, än att det är bäst 😊

41.1. Hur länge tänker han hålla på? Är han någon sorts duracellkanin? Kan det inte vara nog nu? Har han inget annat att göra?

Jo, det här får bli det sista för den här gången. Jag måste spara några låtar till nästa år. Som ni säkert förstått har jag tyckt att det här är vansinnigt roligt. Jag är glad att jag fick tipset om den här gruppen. Jag tycker den fungerar jättebra! Jag kunde bara inte säga nej, när jag såg vad ni höll på med. Jag hoppas ni hört några av era favoriter, att ni kanske upptäckt något nytt och att ni fortsätter med att dela musik, så att även jag upptäcker ny musik. Tack för att ni har lyssnat och för erat gillande och eventuellakommentarer. Om ni inte aktar er är jag tillbaka nästa sommar 😊

Eftersom jag kommer från Norrköping blir ju avslutninglåten given.Skriven av John Mayall som vi lyssnade på för ett antal timmar sedan. Då hette den Walking on Sunset och handlade omLos Angeles. Nu handlar den om en litem mindre stad. TackUffe för att du gjorde den! Det har hjälpt mig när jag inte mått så bra! Ha en bra sommar! Anders Pettersson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.