Månadsarkiv: juli 2014

Hanna Westman den 30/7-2014

Ett.
Sådär ja, hej och välkommen till min dag! Jag tänkte göra som Kurt Olsson, berätta om mitt liv som mig själv. Men först vår gemensamma signaturlåt  måste ju vara politiskt korrekt…

Två.

It was the third of September, natten som jag tog mig ut till denna värld, med viss hjälp av mamma. Min pappa låg i lumpen, men hade precis blivit utskriven från sjukhuset då han var 1,2 cm från att dö av ett skott! Det var någon som rensat bössan i korridoren och missat att ta ut patroner. Kulan flög genom luften, upp i taket genom kaptenens axel och rakt in i min faders bröst.
Jag kom ut med gulsot och navelsträngen lindad runt halsen. Född gul och blå, med en far som blivit skjuten.  men det slutade gott, jag blev rosa till slut och pappa, farmor och farfar kom och hämtade mig! Farmor sa att jag var det vackraste flickebarn hon någonsin sett, (hon var helt objektiv).

Tre.

Jag växte upp i Kumla kyrkby, utanför Sala. Vi som kommer därifrån kallades bönder av Salaborna när vi kom in till Sala. Men Kumla är väl mer som ett villaområde som klippts ut och kastats ut på åkern. Vi i Kumla sa att vi var förort till Stockholm, vi bodde ju 8 km närmare =) Sen hade vi killar som såg ut som de i Stockholmsnatt.
Minst en Paulo Roberto bodde jag granne med. Kumla kyrkby var man stolt för. Vi hade Tärnabadet, Kumla FF, Lokalen, (ungdomsgård),ishockeyrink, skola, tennisbana, fotbollsplaner, egen kyrka, hembygdsgård, midsommarfirande med traktorsläp och ett glatt gäng starka pappor som bar stången från stora lekparken till gammelgården. Vi lekte indianer och cowboys, röda vita rosen, åkte cross och go-cart i ”lilla skogen”. I varje hörn fanns det en dagmamma som tog hand om ungarna som sprang löst över hela byn. Vad hade Sala eller Stockholm som inte vi hade?

Fyra.

För er som inte vet så föddes jag 1975, de första 5 åren är lite suddiga, men mitt första starka minne av musik var att jag och farfar dansade till den här låten ofta på familjefester och hemma i vardagsrummet.
På 80 talet minns jag att det även var många byfester i Kumla. De smällde upp ett tält på gatan, hade fest i församlingshuset, eller hade logdans i Bergstrands loge och familjeträffar hos Wimnells. Vi barn var i stort sett alltid med. Musiken som spelades var dansband eller på sin höjd schlager eller Elvis. Barnen lekte för sig och de vuxna satt vid vuxenbordet och drack snapps. Det sjöngs snappsvisor för fullt och dansade natten lång.

Fem.

1982 började jag skolan i Kumla, samma år som Michael Jackson toppade alla listor. Jag gick i 1-2:an, vi gick vartannat år med de som var ett år äldre och vartannat år med de som var ett år yngre. Vi var totalt 65 ungar i alla 6 klasser om jag minns rätt. På den tiden hade vi 2 klasslärare och de som hade lite svårare att lära sig hade speciallärare. Vi hade musiklärare som kom in från stan (Sala), och åkte till Ransta för att ha slöjd och bråka med Ranstaungar. Mestadels slogs vi i pingis. Rivaliteten var stor mellan Kumla och Ransta, den satt djupt rotad. Varje år arrangerades skoltävlingar i allt från fotboll, hockey och rinkbandy. Minns det som igår, för vi låg i hårdträning inför varje tävling. Jag började själv åka skridskor när jag var 4 år och inte långt efter kom klubban. Jag och Eva spelade hockey med killarna även när det var minus 25 grader ute. Vi värmde oss i pannrummet i gamla kommunalhuset. Hockeyn var den roligaste sporten, men tennis, fotboll och innebandy spelade jag också. Ja, jag var en riktig pojkflicka som valdes som nr 3 i klassen när lagen skulle tas ut, så helt kass var jag inte. Jag tittade på hockey med farfar som var AIKare, men föll för Mats Näslund och höll på Brynäs de första året, sen träffade jag mitt livs kärlek Leksand, när pappa fixade en Leksands hockeyskola tröja åt mig sommaren 1982. Jag har den fortfarande kvar. Den är lite trång nu bara…

Sex.

1985 var året som Bitte och Nettan flyttade till Kumla, de var storstadsbor från Västerås. Nettan var alltid klädd i svart och hade en tuff skinnjacka. De bodde nu i Bergwalls hus, som jag spenderat några år tillsammans med, då min syster och Janniche ofta lekte och hon minsann fick kolla på video på dagen, men det fick inte vi. Bitte började min klass, hon var cool och alla killarna ville vara ihop med henne. Men på eftermiddagarna var det hon och jag. Vi spelade in trackslåtar och lyssnade på Brother Louis. Nettans rum var förbjuden zon. Men en dag smög vi in där, hon hade ett rum i garaget, fullt med plattor. Vi hann precis sätta på första spåret, när Nettan kom hem. Om det var musiken som vi valde eller skräcken i våra ögon vet jag ej, men Nettan lät oss stanna kvar. Hon sa bara: ”sitter ni här snorungar, vänta ska jag visa er en skön platta”.
Hon spelade Bonjovis Runaway och vi var sålda!

Sju.

7b rättare sagt, började jag i på Vallaskolan, det var dags att bli stor. Jag gillade att gå i Sala, jag fick massor av nya vänner och fick träffa de som börjat åka in till stan redan oftare. Jag umgicks ofta med Anna å Elin på fritiden, som var mina bästa vänner nu. Elin var ihop med tuffa killar och jag och Anna fick hänga med på ett hörn. Elin lyssnade på punk och älskade Six Pistols, jag och Anna (Anna-Karin) lyssnade mer på Bonjovi, Alice Cooper och Mötley Crue. Nu var det punk, skinnskalle musik eller hårdrock som dånade ur mina vänners skivspelare.
Jag gillade musiken, men hade svårt för vissa texter och började bry mig om vad som sades i texterna.
Mitt musikintresse ökade.

Åtta.

Det var även i 7:an som jag fick möjlighet att gå på konsert för första gången, tjejerna i 9;an hade fixat en buss, jag var en bland få 7:or som fick möjligheten att följa med. Minns att det var jag och Åsa Ahlin. Jag var så taggad att jag nästan övertände. Tänk er själva, att få följa med de stora tjejerna och kolla på sin största idol! Jag minns hur jag njöt när introt till den här låten spelades och arenan tändes upp. Hur alla skrek som tokiga och jag hoppade upp och ner. På vägen hem försökte jag vinna de stora tjejernas uppmärksamhet genom att snacka om vilka låtar som spelats, men deras kommentar var ”men såg du hans häck” !!!

Nio.

Nu var det jag som var störst.. 9B, vi var en pluggklass. Eller vissa var lite pluggigare än andra, jag var mest såld på musik och var stammis på Salas skivhandel, älskade att gå och leta bland vinylerna och gick alltid in i skivaffären först om jag var någon annanstans. I Stockholm letade jag bootlegs, att få hitta en skiva som ingen annan hade var sport. På franskan hade vi lite skojbråk, Zyntharna mot Hårdrockarna. (Eller det var väl nästan bara jag som var det, förutom Bitte förstås, men hon läste tyska). På rasterna gick man till fiket vid idrottshallen och köpte godis och snackade med de som rökte. För de satt alltid där, eller stod mellan skolan och idrottshallen, för man fick inte röka på skolgården. Jag rökte inte, låtsades vara allergisk, för att Elin skulle röka mindre på sommaren.
Något hade dock hänt, jag hade äntligen börjat växa. Växte från 1,52 till 1,69 på en sommar. Jag minns att jag tyckte att det var jobbigt att alltid vara minst och platt. En kväll låg jag i sängen och bad till gud, ”snälla kära gud, gör att jag får lika stora tuttar som Samantha Fox”… för nu hade jag också börjat titta på killar!

Tio.

Jag spelade även fotboll i Sala FF nu, eller började väl där när jag började högstadiet. Vi har ett glatt gäng 75:or som lärde känna varandra. Genom fotbollen lärde man även känna de som gick på Ekeby och deras vänner. På helgerna var det kvarnen som gällde, vi som var lite mindre fick smyga mellan kvarnen och parken som hade 15 års gräns. På kvarnen spelade de alla de senaste hitsen, minns att jag älskade att dansa, men att jag hade vänner som gärna var ute och snackade istället. Det var även på dansgolvet i kvarnen och parken som man lärde känna fler vänner till vänner. Man fick ju stå i samma ring. I kvarnen var det Samatha som fick killarna att dansa och tjejerna att önska att de såg ut som henne.

Elva.

För att ta sig till fotbollsträningar fick jag en gammal cykelmoppe i 15 års present, minns att jag var så avis på Anna som fick en helt ny plast cresent som gick i alla väder. Min blev sur så fort som det regnade lite. Jag skavde av en del av foten ett antal gånger när jag trampade mig genom stora Uppsala rondellen för att inte bli påkörd. Moppen funkade, men var inte lika cool som Pias, som var en riktig killmoppe med bönpall.
Jag låtsades att jag hade en Harley och njöt i mina 30 km/h. När man blundade och kisade såg det nästan ut att gå fort. Det lät illa i allafall.

Tolv.

Nu skulle jag börja gymnasiet, det fanns alldeles för mycket att välja mellan, natur, samhäll, ekonomi, humanistisk, teknisk eller social om man ville bli polis. Man fick gå på Kungsängsskolan och så var det bara. Jag valde först natur, eftersom att mina föräldrar tyckte det, men tackade nej och valde samhäll istället för det var mer av mina favoritämnen. Historia, Samhällskunskap, Psykologi, Filosofi och språk. Där kunde man även välja inriktning bild, som var min favoritsysselsättning förutom musiken. D v s att måla och rita. Jag hamnade i en klass med 5 killar och resten tjejer. Vi var en blandad grupp, tror att vi var runt 31 st. Folk från Tärnsjö, Heby, Morgongåva, Ekeby och Valla och Västerfärnebo. Jag älskade gymnasiet också, nu var vi lite större och jag hade träffat min första pojkvän på sommaren. En riktig svärmorsdröm från Dalarna som både mina föräldrar och farmor gillade. Han ställde upp och diskade hela den sommaren i vår uteservering i Rättvik som jag och mina föräldrar drev tillsammans. Han var allt annat än de killar som jag varit kär i innan och som satt uppspikade på mina väggar hemma i huset. Det höll en sommar, sedan gjorde jag slut via brev. (jätte elakt). Jag ville vara fri, för jag hade ett stort tjejgäng som åkte till Västerås och gick ut i Sala och busade på helgerna! Vi dansade tills benen vek sig och drack laktrits shots för 10 kr st. Vi turades om att köra bil.

Tretton.
Min egen musiksmak förändrades lite under gymnasiet, jag fall för grunge soundet. Älskade Pearl Jam! Min skivsamling utökades rejält.
Jag blev även prenumerant på Mr Music Hits för att alltid ha den senaste dansmusiken hemma. Jag umgicks med ett gäng där Daniel Bakke var med, vi hade mest kul hemma och gick på hotellet, åkte ner till brottet och tog nattdopp. Jag fick sova hos Petra nu och behövde inte längre bli hämtad kl. 00,00… Jag var alive!

Fjorton.

Studenten, oj det var mäktigt, nu var man vuxen, man skulle börja plugga på högskola eller ta ett jobb. Jag fick börja jobba hos Acke, på Sala Bil, medan jag funderade på vad jag ville plugga. Jag och Maria umgicks dygnet runt. För att slippa åka fram och tillbaka till Kumla bodde jag ofta hos dem. Acke och Lillemor blev som mina andra föräldrar och Maria som min tvillingsjäl. Vi raggade killar ihop, dansade på helgerna. På sommaren hade vi dock uppehåll, för då bodde jag i Leksand och drev en uteservering tillsammans med min familj. Sista åren drev jag den själv tillsammans med kompisar. Leksand och Rättvik var mitt andra hem. Acke gick bort för ett tag sedan, han var en snäll och hjärtlig människa som hjälpte mig komma igång. Jag vill tillägna den här låten till honom och Maria och Lillemor, Chris Isaak gick het på Marias skivspelare, R.I.P Acke Bergström:

Femton.

Eftersom att jag kom in på föreskoleprogrammet i Örebro, men hade missat att söka efter lägenhet och jag fick erbjudande av min syssling om att bli säljare och starta eget hoppade jag över högskolan. Jag var 19 år och skulle bli egen. Jag gick starta eget kurs och gjorde min egen marknadsföring. Nu var det inte så lätt att bara ha en produkt som försäljare, det var dessutom en produkt som var toarullshållare/plastpåshållare. Jag kämpade dock på, försökte komma på nya platser som den kunde användas till och besökte ett antal centrallager. Men dagen innan jag skulle få komma till COOP, sålde fabriken in produkten till IKEA, så där dog min förtjänst möjlighet. Jag fick ta ströjobb lite varstans och hamnade tillslut på Länsförsäkringar som säljare. Jag hade till slut fått ett fast jobb med fast inkomst 11 000 kr/månad. Wow…

Sexton.

Många av vännerna försvann under den här tiden, då de åkte utomlands, eller började plugga i andra städer. Jag satt fast i Sala och började känna mig uttråkad. Jag var nyfiken på allt. En dag fick jag möjligheten att följa med några vänner till Stockholm, de skulle till Munchenbryggeriet och gå på Gaygala. Jag var jättenervös, men samtidigt fascinerad och nyfiken. Det var den här kvällen som mitt liv totalförändrades. Jag mötte Sari, en liten kortklippt tjej med spikes i håret och stora gröna ögon. Vi hade förfest och det blev nog alldeles för mycket, minns att det var många pisspauser och att mitt knä var illblått dagen efter p g a att jag ramlade i diket. I baksätet av bilen försökte hon hålla mig i handen och det var spännande, för så fort som någon tittade bak från framsätet drog jag undan handen. Jag var livrädd och fattade ingenting.

Sjutton.

Sari gav sig inte, när jag vaknade med tung huvudvärk dagen efter Gaygalan och skulle gå in till köket, låg det en Spice Girls klubba i hallen. Jag fattade direkt att hon hade varit där. Jag blev först livrädd, sedan mer och mer nyfiken. Vi började umgås mer och mer och jag började fatta galoppen. Det var lite svårt att erkänna för sig själv att man kunde ha sådana känslor för en tjej, men ju mer jag accepterade det, ju mer började jag förstå andra känslor som jag känt tidigare för några av mina vänner. Det som gjorde mig mest förvirrad var att jag hade varit så dökär i flera av mina pojkvänner. Man var väl antingen eller eller??? Jag gillade ju inte ens Spice Girls…

Arton.

Nu var det kört, vi var ihop, men jag vågade knappt gå utanför dörren. Hur fxn skulle jag förklara det här för mina vänner??? Vad ska mamma och pappa säga? Jag minns att jag låg i mammas knä när jag skulle berätta om Sari första gången, jag sa: Det är något som jag måste berätta, mamma svarade: – Vad heter hon? Svårare än så var det inte. Pappa tog en promenad, men kom tillbaka och gav mig en kram. Farmor och farfar och min syster var nästa komma ut steg. Farfar log och sa, men vad trevligt, då har vi fått ett till barnbarn nu. Farmor gav mig en kram och sa, vi tycker om dig precis som du är. Mormor och morfar som bodde i Enköping var lika snälla, trots att jag trodde att de skulle vara svårast. Alla backade upp mig och min syster gav mig en kram och sa att det hade hon fattat för länge sedan. Så jag har inga skräckupplevelser att berätta om. Jag är nog lyckligt lottad

Nitton.

Nu kunde inget stoppa mig, jag var nyfödd. Jag kunde äntligen lägga mörka tankar runt hörnet och börja fokusera på livet framåt. Sari övertygade mig om att vi borde flytta till Stockholm. Jag var orolig att jag inte skulle få jobb där, men året var 1999 och vi började leta. Sari fixade ett första hands kontrakt i Jordbro och jag kunde välja jobb i Stockholm för nu hade precis bemanningsbranschen startat upp. Jag lyckades få en tjänst på Proffice av 2500 sökande, där jag skulle få gå betald privatskola på IHM Business school, betald av arbetsgivaren. Helt perfekt! Jag blev konsult som säljare och marknadsförare och hade lätt att få uppdrag. Vi var 4 st som fick samma förmån, och jag började få nya härliga vänner i Stockholm. Vi fyra åkte runt i Sverige med Posten och sålde tågresor till företag. Vi var två tjejer och två killar. Jag och Lina blev nära vänner och valde efter första året att fortsätta 2 år till på IHM och läste marknadsföring. Vi jobbade måndag till torsdag, gick i skolan på fredagar och åkte iväg och jobbade igen på Söndagar. Helgerna var uppbokade med föreläsningar och tentor. Vi fick verkligen slita för att orka med heltidsjobb och avancerade studier. På något konstigt sätt hann jag och Sari gå ut och ha kul med våra nya vänner i gayvärlden på all ledig tid. Jag saknade inte Sala mycket, farmor ringde minst 2 ggr per dag, som hon hade gjort i stort sett hela mitt liv och berättade vad som hände där hemma. De kom även på besök lite då och då och vi tog med oss vänner till farmor och farfar. Vi umgicks mycket med Saris vänner och hennes vänner blev mina vänner. Innan vi flyttade sjöng och spelade vi i ett tjejband och hade 1 spelning på 9:ornas avslutning i Sala. Så musiken utvecklades från att sitta vid CD spelaren till att börja utöva den. Vi köpte även grejor till datorn och gitarrer och synth för att ha en liten hemma studio. Det var otroligt kul. För er som är så nyfikna att ni spricker på hur det lät när vi satt och ylade hemma kommer här världspremiären av vår stora hit, skratta inte ihjäl er nu! : Vi får se om länken fungerar  Låten heter I guess that living is no fun, och spelades in med en datormick 1999

https://dl.dropboxusercontent.com/u/48243441/04%20Sp%C3%A5r%204.mp3

Tjugo.

Stockholm blev staden i mitt och Saris hjärta för ett tag, men när vi skulle välja ställe att gifta oss på blev det Dalarna. Sala var inte moget, när vi ringde till kommunen visste de inget om vem som var partnerskapsförättare. Vi fick inte gifta oss i kyrkan, men det gick bra på trappen. Vi bestämde oss för att ta vår fina trädgård i Leksand och Saris kompis Bosse präst från Göteborg. Han åkte gladeligen 50 mil för att viga oss, det var en guds man det. Våra vänner sjöng två av oss i trädgården och fixade lekar på festen som hölls i en bygdegård i Leksand. Jag har tidigare berättat om de stackars dalamusikanterna som inte visste om att vi var två tjejer och fick en smärre chock när det kom ut 2 tjejer i vita klänningar utan brudgum och Saris Alzheimers sjuka mormor som bankade med foten när vi kysstes. Saris morbror skrattade och väntade 5 minuter, sedan frågade han henne om hon var upprörd, då svarade hon på finska, ”vaddå” när ska de börja? Vänner från förr var med på festen, och vänner från då, arbetskamrater, skolkamrater, festkamrater, mitt problem var att jag råkade bjuda in lite folk vartefter jag berättade om att vi skulle gifta oss. Jag var ju så glad. Det var 60 bjudna till att börja med, men vi hade vänner som kom direkt från Thailandsresan upp till festen bara för att få vara med. Det var ju inte det vanligaste bröllopet de hade varit på. Sari och jag var bara glada, ju fler desto bättre tänkte vi.Vi hade laddat baren, så det var inte ett problem. Några av de roligaste minnena jag har var när farfar kommer fram till mig, lite lätt under foten, men munnen full med ostbågar och säger! Jag älskar det här! Vilken härlig dansstil ni unga har! Nu behöver man inte bjuda upp en tjej, man kan dansa med massor av tjejer samtidigt!

Tjugoett.

2003 ringde farmor det där samtalet som jag väntat på sedan jag var 15. Hon frågade om inte jag och Sari ville flytta in i hennes hus i Sala. Jag grät nästan och sa ja, självklart, ska ni flytta? Ja, det är väl dags att flytta hemifrån nu, svarade farmor med glimten i ögat, 81 bast. Sari och jag hade bott i Stockholm i 4 år och var ganska trötta på utelivet. Vi började närma oss vuxenålder, då det är dags att skaffa barn och vi hade bestämt från början att den dagen farmors hus blir ledigt flyttar vi hem. Det var dock lite jobbigt att lämna det fasta jobbet på Proffice för att hitta jobb i Sala. Jag började med att pendla mellan mitt dåvarande uppdrag på Lilly Läkemedel i Frösunda och Sala med bil. Kom fram till att det tog ungefär lika lång tid dörr till dörr som att åka lokaltrafiken från Jordbro till Frösunda. Men bilköerna knäckte mig tillslut. Jag fick möjlighet att börja jobbar som marknadschef på Saris pappas företag ett tag och sa upp mig från Proffice. De första två åren jobbade vi konstant med att renovera huset. Det var inte i dåligt skick, det var bara avloppsbyte dags, och sedan ville vi få till det som vi ville ha det, för att det skulle kännas som vårt och inte farmors hus.

Tjugotvå.

2004 var året vi blev Salabor igen, nu jobbade jag heltid hos svärfar och fick lära mig allt möjligt, på finska. Jag lärde mig även att programmera hemsidor och försökte hjälpa honom med marknadsföringen. Men en solig påskafton kom han fram till mig och sa Hanna du behöver inte komma på måndag. Jag har inte råd att ha dig kvar. Aaarghh, tänkte jag. Vad ska jag göra nu då? Jag fick bli lärling på Annalunda Teknik i Möklinta och Anna lärde mig ännu mer om programmering och jag henne om marknadsföring. Vi skulle ju starta Salaportalen. Salas nya hemsida! En plats för där alla företag och turismen kunde visas. Jag hjälpte till med layouten, fixade några kunder och jobbade hårt, men Anna hade det som sidoprojekt, så det blev aldrig klart. Vi hade dock många roliga dagar tillsammans som jag är tacksam för! Tillslut fick jag ett fast jobb på Karlsson Spools i Sala. Året var 2006.
Jag började som marknadskoordinator och hade aldrig arbetat inom industrin tidigare. Det var mycket nytt att sätta sig in i, men jag tog in allt och tackade aldrig nej till att lära mig något nytt. Jag jobbade jämt och gärna övertid för att stå ut i mängden. Efter 6 månader fick jag en cykel i present av företaget för ett väl utfört arbete, som jag nästa skämdes över, när det fanns de som förtjänade den betydligt bättre och hade givit blod och tårar till företaget under en lång tid. Nu var jag inne i stålindustrin

Tjugotre.

Orkar ni? Det är bara 10 år kvar…
Mitt ansvar på Karlsson Spools växte, jag gick från att vara koordinator till att bli säljare och chef över ”Sales Office” inom två år. Jag kom med i ledningsgruppen och det var jättekul. Vi började arbeta med arbetsmiljöarbete och skulle fokusera på att förbättra för de anställda och få till en affärsplan. Äntligen fick jag arbeta med det som jag pluggat till.
Under mitt första år hade jag en chef som var helt underbar, för samtidigt som jag försökte göra karriär på Karlssons hade jag och Sari kommit fram till att det var dags att försöka skaffa barn. Precis som när jag kom ut, var jag livrädd för hur de på jobbet skulle ta det att jag skulle börja vara borta för att försöka få barn. Jag gick in till chefen och sa: Jag har en sak som jag måste fråga dig, det är så att jag och Sari tänker försöka skaffa barn och…. han avbröt mig mitt i meningen och sa, jag är verkligen glad att du frågar mig, men jag vet inte om det skulle funka, men jag har en idé, vi skulle kunna be killarna ute på verkstaden att skramla ihop lite i en burk, då blir det ju inte lika känsligt. Jag tittade på honom och sedan började jag asgarva. Förlåt, men jag ville bara begära ledighet för att kunna åka till doktorn svarade jag. Han drog en lättnad suck och började sedan garva själv. Ja, nu blev det allt lite tokigt sa han. Får man göra det nu alltså?
Jepp fr o m i år så är det lagligt via landstinget. Kör så det ryker sa han!

Tjugofyra.

Nu började det, den långa vägen till bäbis… Vi fick vänta ett år på att få påbörja behandlingen om jag minns rätt. För att snabba på det hela åkte vi till Stockholm och gjorde första undersökningen på privatklinik.
Vem som skulle bli mamma var redan klart, jag ville helst försöka och för Sari spelade det ingen roll. Minns rädslan när jag la upp benen i stolen. Tänk om jag inte kan få barn, nu när jag äntligen får försöka…
Undersökningen tog en kvart, sedan kom läkaren in till mig och Sari. Sitt ner sa hon. Jaha, tänkte jag, vad är det nu då? Du har en cysta….. En cysta, vad är det? Var? Vad händer? Från att gått och oroat mig för att inte kunna bli barn, började jag oroa mig för om jag hade cancer. Jag bokar in en tid i Västerås åt dig, så att de kan ta prover sa hon. Sedan är det mesta molnigt efter det. Jag minns att den första jag ringde till var farmor, som satt och väntade på rapport. Jag grät i telefonen, men hon tröstade mig som vanligt och sa att det är inget farligt, sånt har jag också haft. Både jag och Sari var skärrade innan vi fick svar. Svaret var att jag skulle in för operation så fort som möjligt. Cystan var stor, lika stor som ett barnhuvud, men låg i nedre buken. När jag vaknade upp efter operationen kom doktorn och hans medhjälpare in och berättade de goda nyheterna, ”vi fick ut den på 20 minuter och räddade äggledaren” sedan gjorde de high five och gick ut. Jag antog att det var bra nyheter och somnade om.

Nu var jag snittad som ett kejsarsnitt, ont som sjutton gjorde det. Men det gick över sakta men säkert. Jag fick komma på återbesök efter 2 veckor, då berättade de att jag kunde börja med att försöka få barn så fort det var läkt. Vi valde att försöka med insemination först, man åker till Uppsala och får en spruta uppsprutad. Sari fick sitta bredvid och hålla i den till doktorn kom. (Helsjukt). Vi fick inte välja vem det var, doktorn valde ut donator efter hur Sari såg ut och innan vi fick börja fick vi genomgå ett samtal med psykolog som skulle godkänna oss som föräldrar. Det kändes lite kränkande att svara på alla frågor, men de ville väl vara säkra på att de inte lämnade ut deras dyrgripar till vem som helst.
Det tog 5 försök innan vi beslutade oss för att prova med provrörsbefruktning istället. Det var betydligt krångligare, man var tvungen att ta sprutor för att öka möjligheterna och äggproduktionen. Jag fick ut 12 ägg som de sedan befruktade. Det ägget som hade den bästa utvecklingen satte de in. Sen var det bara att åka hem och vänta… igen..
När jag kissade på stickan och det blev ett kryss kom tårarna, vi hoppade upp och ner av lycka, vi skulle bli föräldrar!!! Jippii!!

Tjugofem.

Den 2;a februari 2008 kom hon, mitt livs kärlek (förlåt Sari), men Ebba slår allt. Alice, Ebba, Maria skulle hon heta, Alice efter min farmor, Ebba efter Saris farmor och Maria efter mig och min mormor. Jag fick två namn eftersom att jag födde och Sari fick välja tilltalsnamn. En av rädslorna som for i mitt huvud när jag ”övergav” killar för Sari var, nu kommer jag aldrig att få barn. En av mina rädslor när jag visste att jag var gravid, var tänk om den inte ser ut som varken mig eller Sari??? Men vad hade det gjort egentligen, jag hade nog älskat henne lika mycket i alla fall. Nu är Ebba en kopia av mig, en mini me på väldigt många sätt. Så mitt ego är fullt. Att få barn är nog det bästa som hänt mig. För att få Ebba och sova var man antingen tvungen att sätta på dammsugaren eller gunga runt henne som en karusell. Oftast blev det alternativ 2, då jag gillade att dansa. Ebbas och min första gemensamma låt var den här. Den har vi nästan gungat sönder!

Tjugosex.

Nu började mina mor och farföräldrar bli gamla, jag försökte hjälpa mamma och pappa så mycket som möjligt med att hjälpa till. Mormor fick en hjärtattack först, sedan fick hon en hjärnblödning så hon blev som ett kolli. Jag och syrran och mamma åkte dit då och då för att hälsa på. Ebba följde också med. Det blev jobbigare och jobbigare att se henne lida. Jag grät i stort sett varje gång vi var där, på vägen hem. Farfar var pigg, men började bli lite trött och fick för sig saker. Han och Ebba blev fort bästisar. Under samma år dog både mormor och farfar, mormor dog ensam då morfar inte hann dit. Farfar dog med farmor vid sin sida på sjukhuset, jag skulle precis köra hem pappa från Sala lasarett när farmor ringde och sa att han var borta. Vi vände bilen och var där på 10 minuter. Det var en chock, farfar var borta, min farfar som alltid funnits vid min sida, alltid stöttat mig och alltid vänt sig till mig om det mesta. Farmor berättade att det sista ha sa innan han dog var, Hanna, Hanna, Hanna… det gjorde så ont i hela kroppen att jag inte var där, jag kramade hans varma hand och pussade hans panna, när jag kom fram. Jag hann dock lova farfar tidigare på dagen då han var vid medvetande att jag skulle ta hand om farmor.

Sjugosju.

Några tuffa år skulle följa med mycket sorg…
inte nog med att farfar och mormor gick bort, Bitte, min vän från Kumla som introducerade Bonjovi dog en hastig död i cancer och Åsa, min vän från Ransta som jag gick tillsammans med i gymnasiet gick bort. Den ena sorgen följde den andra.
Samtidigt skulle jag försöka hitta tillbaka på jobbet, efter mammaledighet. Men nu var det finanskris i hela världen och betydligt svårare för hela industrin. Vi började säga upp folk på Karlssons, många av mina arbetskamrater fick gå, vi var 127 st när jag började. Under några år minskade vi till 50. Jag försökte att få småbarnslivet att gå ihop med att vara chef, men det var tungt. Jag kunde inte längre ge 120% på jobbet. Jag började längta efter att göra något annat. Jag hade träffat Marcus några gånger på förskolan när vi hämtade och lämnade barn, och han berättade om att han och några till hade startat ett lokalt parti, Salas Bästa. Han frågade om jag inte var sugen på att börja med politik. Jag skrattade inombords, jag har ju aldrig hållit på med det sa jag, men visst vore det kul. Det har ingen av oss gjort sa Marcus, det är det som är fördelen!  Jag blev nyfiken, (som vanligt) och hoppade på. Vi var ett gäng av blandad skala som träffades. Jag fick börja med att sitta med i vård och omsorgsnämnden. Jag tänkte att det kunde vara intressant eftersom att jag lovat att ta väl hand om farmor. Politiken gav mig luft i allt kaos och en möjlighet att trappa ner från Karlssons och få mer tid med Ebba. De som har följt politiken i Sala vet att det varit allt annat än lugnt de senaste 4 åren. Men tid för Ebba satte jag av. Vi införde tokonsdag tillsammans. Det var vår dag, då vi gjorde allt som man inte få göra annars. Vi kunde ha picknick under bordet, eller åka runt till alla lekparker i hela Sala för att kolla så att de var bra. Jag tog mer och mer tjänstledigt från jobbet för att spendera tid med Ebba och politiken. Jag fick mer och mer uppdrag, och partiet satsade på att ge mig möjlighet att vara med på så många håll som möjligt, för att vi skulle ha insyn och kunna se helheten.
Vi ingick fortfarande i samarbete med de rödgröna. Det mesta flöt på, jag fick vänner både till höger och vänster i politiken, för mig handlade inte politiken om vilken sida som hade rätt, det handlade om vad kan vi göra för att lösa problemen i Sala och hitta på nya möjligheter tillsammans. Jag blev ordförande för kulturutskottet och teknik och fritidsutskottet och i och med det började även folk höra av sig. Det var ett tungt ansvar, men fruktansvärt givande, då jag nu hade verktyg för att kunna hjälpa till på riktigt. Jag var ganska okonventionell i min ledarstil, jag försökte få alla att fokusera på sakfrågorna och få till gränsöverskridande lösningar och glömma blockpolitiken för ett tag. Det gick oftast bra, men inte alltid. Jag försökte också att arbeta nära förvaltningen och driva på frågor. Efter att ha varit på ett möte om Kulturhuset, insåg jag att de aktiva i föreningslivet och kommunen behövde en plan för hur kulturen skulle utvecklas istället för ett hus just nu. Även om ett kulturhus var något som partiet tidigare plockat upp från utredningar som gjorts för ”Plan för Sala stad”. Inget är svartvitt i politiken eller rött eller blått, det är precis som överallt annars, det gäller att lyssna och förstå. Det är därför som man har 2 öron och en mun.Oj, det blev långt! FÖRLÅT!

Tjugoåtta.

Året är 2013, vårt samarbete med de rödgröna har precis spruckit, Karlsson Spools varslar alla anställda i stort sett och jag blir av med både de fasta uppdragen och jobbet. Farmor börjar bli dålig, trött och orkeslös. Jag åker till henne i stort sett varje dag för att hälsa på. Vet inte riktigt om jag ska berätta för henne om vad som hänt, då jag inte vill oroa henne. Allehanda ringer och vill göra reportage om mitt varsel, facket strular och jag håller på att bli arbetslös. Arrrghhh! Vad har jag gjort???!!! Men en av mina arbetskamrater som tidigare slutat på Karlssons hjälper mig, jag får jobb i Enköping efter att jag sökt jobb öppet på Facebook, för att se om det är möjligt. Jag har sådan tur så jag nästan skäms. Sari drar en lättnande suck, när jag berättar att jag fått jobb i Enköping. Jag fortsätter nu jobba politiskt och har hittat en arbetsgivare som OK med att man jobbar så mycket man kan. Nu får jag lära mig hur det är att vara offentlig person och oppositionsledare. I juni 2013 väljer partiet mig till partiledare och jag tackar ja. Jag vill fortsätta jobba med politiken, jag älskar diskussionerna, tankarna, att möta nya människor och nya tankar. I september kommer nästa smäll. Farmor är döende. Farmor, min älskade bästa vän, som vet allt om mig, som precis som farfar alltid funnits vid min sida och tröstat mig när jag varit som mest nere. Jag är hos henne i stort sett varje dag, både när hon är på äldreboendet i Västerfärnebo och när hon ligger för döden i Västerås. Jag kramar henne, håller hennes hand när hon ligger där med syrgasmasken och kippar efter andan. Farmors kropp vill inte längre ta in tillräckligt med syre. Hela familjen sitter en hel natt vid hennes sida för att hon inte ska dö ensam, men hon somnar inte in. Hon har svårt att prata p g a syrebristen, men sätter sig upp och säger Alice Westman, Rosendal, upp i himlen, aldrig! Hon kämpar sig igenom några dagar till men sen tar hon sista flyget. Hon somnar in när om sover på natten. mitt hjärta brister. Sari och Ebba försöker trösta mig, men det tar lång tid innan det börjar läka, om det någonsin gör det. En vecka senare dör morfar plötsligt på min födelsedag. Morfar som jag inte ens har hunnit skriva om. Han träffade kärleken i Dalarna efter att mormor hade dött och dog vid hennes sida. Det var ett tufft år helt enkelt. Mamma och Pappa går igenom sin egen sorg, även syrran. Men tillsammans tar vi igenom oss det. Vi är alla tacksamma för att året är över.

Tjugonio.

Nu har ni fått ta del av en del glimtar ur mitt liv, ungefär så där som man gör när man nästan dör. Snabba bilder ur ens liv rabblas upp i snabb takt. Min tanke var att dela med mig av hur jag sett mitt liv som mig själv. Jag har många minnen kvar som jag inte tagit med, alla danskvällar med Emma-Sara på räkis, vår roliga tid tillsammans, jag, Emma-Sara, Lotta, Petra. Alla roliga minnen med min tjejkompisar i Dalarna, där vi röjde järnet i Borlänge och Falun och busade med att slå vad om vi kunde bada i alla fontäner i Borlänge. Minns att det slutade med en trasig fot, då någon hade kastat en glasflaska i en av fontänerna. Alla uppbrott och förälskelser och kärlekar innan Sari, lämnar jag inte ut.  De vet vilka de är och jag har känt kärlek till många människor i mitt liv. Kärlek för mig är en känsla, som gör dig varm och glad och längtansfull och i mitt fall lojal.  Jag är så tacksam för alla mina vänner både de som följt mig under åren, de som funnits nära en tid och de som hälsat på en stund. För mig är vänskap att vara de vi är tillsammans och jag vill tacka Magnus Jacobsson för att han har startat den här sidan. Tack till alla medsommarpratare som jag följt denna sommar! Vilken strålande idé! Tack till alla er som orkat läsa mina inlägg! KÄRLEK till er alla! Jag tillägnar detta inlägg till min partner in life, Sari, med hennes favoritlåt!

Trettio.

Tänker avsluta med ett långt inlägg, så håll i er och ta fram glasögonen. Jag är Hanna Westman, ordförande i Salas Bästa, mamma till Ebba, fru till Sari och allt i allo på ett familjeföretag i Enköping. Jag har valt att leva mitt liv som det ser ut idag och jag har bestämt mig att lägga min energi på att göra Sala till Sveriges bästa plats att leva och bo i. Varför inte? Jag tror på mänskligheten, även om den är hård kall och elak, egoistisk och förbannat dum ibland.
Genom de kriser som jag genomgått under mina år och under de glada dagar som jag har haft har människor när man minst anat det alltid visat kärlek på ett eller annat sätt. Jag tror att vi tillsammans kan samla tillräckligt med kärlek och visa vänskap och på så sätt göra vad vi vill.
Min kloka farfar sa till mig som liten, om någon är dum ska du alltid försvara dig, men slå aldrig först. Min kloka farmor sa, tänk alltid på att vara snäll, för då är folk snälla tillbaka. Jag försöker lära min dotter de 5 viktigaste orden, 1. Tack, 2. Varsegod, 3. Hej, 4. Hejdå 5. Förlåt. Dessa ord har hjälpt mig att både få vänner för livet och att träffa nya bekanta och behålla gamla. Om vi behandlar varandra med respekt, d v s låter alla få vara den de är och ser det bästa i varje person istället för det sämsta, finns det stora möjligheter för mänskligheten. Det tänker jag fortsätta predika i politiken, om det gör mig till vänster eller höger har jag ingen aning om. I min värld, där jag försöker se det bästa i varje person, finns det bra bitar hos alla, t o m mina politiska motståndare.  Jag vet inte om jag är den mest lämpade för uppgiften, d v s att arbeta för Salas Bästa, men jag lovar att jag tänker försöka. Jag är fortfarande Hanna som spelade fotboll i Sala FF och Ransta IK, älskar Bonjovi och Leksand, spelade trumpet så att grannarna fick ont i öronen. Fann kärleken i ett par gröna ögon för 17 år sedan. Jag är den jag är och nu vet ni lite vem jag är.
Jag önskar er alla en fortsatt trevlig sommar! K R A M
Jag avslutar min dag med min och Ebbas favoritlåt! Bönjövi. Det finns inget annat band som lyckats få till så träffsäkra och uppmuntrande texter, precis när jag behövt dem!

Trettioett.

Här kommer mitt extra nummer….  Jag kände efter att ha läst alla inlägg att jag hade missat en stor person i mitt liv. Min syster, hon har alltid stått vid min sida och få stå ut med mycket! Inte nog med att vi är ganska lika till utseendet, så folk tar fel på oss, men hon är den vän som följt mig längst! Älskar dig Emma! Denna låt är till dig! Tack mamma och pappa för att hon och jag finns

Mikael Thesslund den 20/7-2014

 

Undertones- Here comes the summer!

 

1. Andra juli till tjugonde juli. Först Fassika och sen Anna. Sen alla andra. Hade mer eller mindre bestämt låtar utifrån vad de gav för associationer. Men inte skrivit ett ord. Så drog Fassika och Anna igång. Tack för inspirationen! Skrev mina små subjektiva, själviska vykortsnoveller på två kvällar efter era texter. När jag läste igenom dem insåg jag att ibland ligger fokus på det jag berör lite åt det mörka hållet. Ni får helt enkelt ta det för vad det är. Med betoning på berör. Det är fragmentariska klipp från livet, och de som tar sig igenom orden får göra sina egna tolkningar. Men jag är glad att Magnus Jacobsson på sätt och vis har givit mig chansen att ta bladet från munnen med saker som alltid har funnits där, men egentligen inte… berörts mer än inombords.

 

Var till Nordkorea nu i maj. Bara om den resan skulle man kunna skriva en smärre avhandling, och jag känner att det finns så mycket. Fler resor. Både inre och yttre. Men nu får det bli vad det blev nu i början av juli. Resten får jag ta sen. Man måste börja nånstans.

 

The Undertones? Ja, Teenage kicks är väl den enklaste, smartaste, dängigaste punkpopparen som har gjorts? För att nämna en annan låt. Tyvärr är Here comes the summer den enda singeln jag saknar i samlingen med det som vita soulpunkaren Feargal Sharkey förskönade sin stämma med. Så fick jag det sagt, ifall nån har ett ex till salu?

 

 

Elvis- Reconsider baby

 

2. När jag var fyra år tog mina föräldrar vårt möblemang på en lastbil och så flyttade vi till Sverige. Till Surahammar. Mormor och morfar var med vid kajen och grät.

 

På senare år har jag börjat tänka på att när morfar tog med mig ut i skogen som barn var min lyckligaste stund på jorden. De hade ett hus på Kimtioön med skog direkt om knuten. Dit gick vi och lyssnade på ljud, på djur, tittade på växter. Alla har rätt att leva lärde han mig, minsta lilla insekt. Tänker allt oftare på det.

 

Mamma har berättat att när jag var än mindre och började skrika kunde hon lägga mig framför stereon och spela Elvis. Så låg jag där tyst och lyssnade så länge Elvis sjöng. Pappa har väl allt Elvis har gjort och lite till. Så det fanns att spela.

 

När jag ska välja en Elvis- låt väljer jag alltid, lite slentrianmässigt, Reconsider baby. Om inte annat för hänget. Gillar det där hänget. Hänga framför stereon. Liten som stor.

 

Black Sabbath- Mob rules

 

3. När min mormor dog åkte mamma och jag till Finland. Hon blev så glad. Vi satt en hel dag där vid hennes säng, och hon höll min hand hela dagen. För att gå bort på natten. Som att hon väntade in oss.

 

När jag var liten, mindre, och vi åkte till Finland och hälsade på släkten på somrarna fick jag alltid skivor jag själv fick välja i någon affär som present av mormor och morfar. Och moster och morbror. Av någon anledning minns jag väldigt bra när jag valde Mob Rules med Black Sabbath i en Supermarket i Åbo tillsammans med min mormor. Mycket pga omslaget valde jag den. Mob rules får bli en hyllning till henne, och till morfar. Till farfar som dog i strid mot tyskarna -45. Till farmor som kom till Kimitoön som flykting efter kriget, och som tog hand om mig fast hon själv var dödssjuk. För att till slut gå bort när jag var nio månader. Ja, till hela min släkt. Än idag brukar det bli nån platta när jag är till Finland, det är liksom tradition. Tradition och släkt är något starkt. Nu första helgen i augusti gifter sig en av mina kusiner, grattis på förhand Tom Sjöstrand, på andra sidan pölen och då kommer den finska delen av släkten tillsammans. Ser mycket framemot det.

 

Frankie Goes To Hollywood- Two tribes

 

4. Efter Elvis och annan god rockmusik som barn, blev jag hårdrockare fram tills jag gick i fyran eller om det var femman? Då sålde jag alla mina hårdrocksskivor. 40 stycken. Några blev kvar. Några år senare bytte jag de sista mot några porrtidningar.

 

Sen bestämde jag att jag resten av livet bara skulle lyssna på Frankie Goes To Hollywood och Prince. När jag var yngre var det ofta jag fick ståpäls av, och gick upp fantastisk musik så hårt att allt annan musik skulle bort och att det var det eller det bandet som gällde. För alltid. Överhuvudtaget går jag tydligen upp i grejer när det gäller allt. Säger vissa mindre nogräknade vänner. Riktiga vänner alltså. När jag fick höra en rast, när vi lekte land och rike, att både FGTH och Prince var bögar tyckte jag de blev än bättre eftersom bögar verkade vara nåt som retade upp folk. Vad en bög var visste jag inte då. Fast Prince är ju inte bög. Men det var väl Frankie Goes To Hollywood? Kul att de gjorde en hyllningslåt till vår lek land och rike. Den när man erövrar land med att dra en pinne i sanden, inte genom att skicka vanliga, empatiska människor i döden.

 

ELO- Twilight

 

5. Det här bara en lite rolig fotnot. Minns väldigt lite från de första åren i skolan. Men nånstans i tvåan eller trean hade vi melodifestival i klassen. Jag vann med den här låten. Jag stod helt still och stirrade ner i golvet. Mimade väl lite. De andra bidragen var jätteduktiga, dansade och donade. Men jag vann. När jag fick stå en andra gång och stirra ner i golvet härjade de andra runt och kastade knögglat papper på varandra, och på mig. Fast bara lite. Bisarrt och underbart, precis som Jeff Lynnes rymdmusik. Tyckte introt var jättetufft då, Darth Vader- tufft.

 

The Fall- Mr. Pharmacist

 

6. Måste ju hylla mamma och pappa också, är ju bara så självklart. Först bodde vi en jätteliten lägenhet. Mamma har berättat att hon brukade ligga och titta på mig när jag skulle sova eftersom jag låg och stirrade med öppna ögon tills jag somnade. Sen flyttade vi till en större. De jobbade sig uppåt, så att säga. Där jag fick eget rum för allt mitt Lego och alla leksaksbilar. Så fick jag en egen stereo och skivor av mamma och pappa. Chuck Berry, Talking Heads, The Fall… Fräcka grejer, fräcka ljud för barn. Musik ska vara knasig. Tack! Det blev även ett hus sen. Jag är bortskämd.

 

 

The Jesus and Mary Chain- Sidewalking

 

7. En period som vuxen var jag på min gamla högstadieskola Skogslundsskolan i Surahammar. Då sa en gammal lärare från tiden när jag var elev där att jag var en ensamvarg i skolan. No shit, Sherlock, tänkte jag. På ett ungefär, för att vara snäll.

 

Varg eller inte varg, musiken fanns alltid där. När jag hörde Sidewalking i fantastiska radioprogrammet Bommen så förstod jag direkt att det var min låt. På flera plan. Ryser fortfarande varje gång jag hör den. Bröderna Reid är med hästlängder de tuffaste bröderna någonsin. Public Enemy är det enda bandet som har betytt tillnärmelsevis lika mycket för mig som Jesus and Mary Chain. En gång i England hamnade jag och en kompis i en diskussion med ett par skottar och ville snacka om bröderna från Glasgow med dem. De ryggade tillbaks för de trodde vi var religiösa fanatiker när vi började sluddra om Jesus och Maria lite lätt påstrykna.

 

Mycket mystiska minnen har man från sin skoltid. Men bilden som alltid, nästan, dyker upp i huvudet när jag hör den här världens bästa låt med världens bästa band, är hur jag går som en ensamvarg till och från sjuksyster i bortre ändan av skolan efter att ha skurit upp hela undersidan på foten i omklädningsrummet efter gymnastiken. Helt surrealistiskt. Men bra.

 

 

Roky Erickson- Two headed dog

 

8. Har noterat att fäblessen för att samla har kommit upp i samband med tidigare radiopratare. Skivor då förstås. Men jag tror inte jag är ensam om att samla på annat? Har mitt Lego med kartonger, mina små leksaksbilar, serietidningar, sällskapsspel, smurfar m m kvar från mitt barndomssjuttiotal. Samlar på militärhistoriska ting, främst böcker då, popmemorabilia (som det väl heter?), vissa sportsaker. Samlade på tv-serier och ting knutna till skinheadkulturen, men där har jag sålt en hel del. Så äro vi, vill jag tro. Roky Ericksons Two headed dog finns i tre versioner och i mina ögon är den franska utgåvan på Sponge den bästa. Sånt är viktigt. För oss samlare och musikälskare på The Låt of the day.

 

Tycker man ska se sin skivsamling som en trädgård. Den behöver kärlek och omvårdnad. Men den behöver även ansas lite ibland för att göra plats för nya växter eller låta lite undanskymda blommor växa och frodas. Och växthuset behöver byggas ut med jämna mellanrum.

 

 

Dexys Midnight Runners- Come on Eileen (Live)

 

9. Har för mig att Broder Daniel gjorde ett bisarrt framträdande med Disease inside i avsomnade ZTV en gång i tiden, och eftersom jag tänkte skriva om Risk (sällskapsspelet), öl, musik som är anti, sökte jag efter det framträdandet på youtube. Men kanske finns det bara i mitt huvud? Ett framträdande där de klänger runt på möbler. Alla mina kompisar som såg det samtidigt hatade det. Hatade Henrik Berggren. Jag älskade det och köpte Saturday night engine.

 

Men varför då Dexys? Ja, även till dem spelade vi Risk och drack för mycket alkohol medan vi diskuterade livet så som bara tvärsäkra ungdomar kan göra. Såg dem på Cirkus med en vän som jag tänker på ibland. En vän som det har gått lite snett för kan man säga. Utan att säga för mycket. Han var med och spelade Risk. Känns som spelets namn blir symboliskt när jag tänker på det. Direkt vi kom in på Cirkus på golvet framför scen tände han en cigg. Skrattar fortfarande för mig själv när jag tänker på det. Personal kom rusande från alla håll och skrek att träkåken minsann är k-märkt, släck direkt. Kevin Rowland kom in i mantel. Bara en sån sak.

 

En annan Risk-historia är när jag bröt ben i foten på innebandy, men tänkte att det går över och tog mig hem. Sen fick jag hoppa på ett ben till grannen. Hos honom där jag såg Broder Daniel på ZTV. Som jag tror då. Måste ha sett ganska bisarrt ut när jag hoppade på ett ben över hela innergården. Men det är annan historia. Come on Eileen är en glad historia och alla har vi diskuterat livet och trott att vi vet allt. Fast jag än idag inte vet mycket alls.

 

 

The Rolling Stones- Waiting on a friend

 

10. Jag fyller år den 21:a februari. 1991 fyllde jag 19. Den 2:a mars 1991 spelade vi juniorhockey borta mot Uppsala. Minns att jag höll på att missa uppvärmningen pga strul med utrustningen. Kanske var det ett tecken? En bit in i första perioden sköt jag i stolpen. Minns att en som kallas Lillen sa typ, bra skott, i båset. Bytet efter åkte jag in i sargen med huvudet före. Kan spela upp förloppet i huvudet, som en film, precis när jag vill. Höger ben bara skakade och när jag skulle resa mig gick det inte. Det gick inte att lyfta huvudet. Det var nära vårt bås och min pappa, som var materialförvaltare, hoppade över sargen. Sen minns jag att det var en man på isen som skrek att ingen skulle röra mig. Han var ortoped, hans son spelade i Uppsala, och han förstod vad som hade hänt.

 

Sen fick jag ligga på isen till ambulanspersonalen kom, fixerade huvudet, fick in en filt under mig så att de kunde få upp mig på en bår. Sen åkte vi ambulans jättesakta, medan en kille pratade med mig. För att lugna mig, förstår jag såhär i efterhand. Då hade jag inte tagit till mig vad som hänt. Väl på Akademiska i Uppsala, det var tur i oturen att det hände i Uppsala, fick de klippa upp skydden. De skulle försöka röntga nacken, vilket var problematiskt eftersom jag skrek rakt ut bara de rörde den. Till slut gick det i alla fall. Tolv genomgående sprickor i de två översta kotorna. Läkarna så att det var ett smärre under att jag inte dog eller blev förlamad från just de kotorna och ner. Men all träning att gjort mig relativt stark och det räddade mig delvis, plus en massa omständigheter och detaljer i smällen förstås. Armarna var helt blåa, jag hann ju få upp dem.

 

Väl på sjukhuset fick jag den famösa järnställningen. Fyra skruvar in i skallen som fixerade huvudet, ärren finns kvar fortfarande och syns med tanke på min ringa hårväxt. Jag hatade att ligga där. Mamma har berättat att när de ringde och berättade vad som hänt tänkte hon inte, hon bara åkte. Jag ville bara hem. När jag kunde gå självständigt med hjälp av kryckor och utan att vara beroende av smärtstillande skulle jag få åka hem. Så jag gav mig fan på att bevisa att jag kunde gå, efter en del dagar gick jag runt i korridoren med ett gåbord upphöjt till axlarna. Jag gick och jag gick för att bevisa att de kunde skriva ut mig. Till slut skulle jag upp i sängen igen. Jag kunde inte lyfta benen. Smärtan var outhärdlig. Så de pumpade in sprutor med smärtstillande i mina ben så de svällde upp och till slut kunde de lyfta upp mina ben i sängen. Jag fick inte åka hem då. Förstås. Istället låg jag i sängen och funderade, ringde på en sköterska och bad henne köra in en spegel. Jag ville se mig själv. Hon körde in en stor spegel på hjul och ställde den framför sängen. Sen bad jag henne gå ut. Jag ville vara själv sa jag. Sen grät jag, och grät och grät. Hem kom jag sen. Förstås.

 

Minns att det ringde en från svenska ishockeyförbundet och frågade om jag hade stödkrage. Nej, jag har järnställning. Ojdå, sa han! Nu ska jag vara arg. Men Sura Hockey hade inte ens försäkrat oss, så från famösa Folksam fick jag inte en krona. En hockeyförening som inte hade försäkrat barnen och ungdomarna som spelade för klubben! De som var ansvariga brydde sig inte ett dugg. Hockeyförbundet? Ja, det samtalet var allt. Vänner? Ja, det var nog inte så lätt för dem att veta hur de skulle bete sig? Tack, Andreas Olofsson och Robert Strandberg för den där gången ni kom förbi. Är jag arg när jag skriver det här och tänker på efterspelet? Ja, det är jag. Fast det skrev jag ju redan. Jag satt hemma hos mina föräldrar, att bo ensam i min lägenhet var inte att tänka på, med en järnställning runt hela överkroppen, med skruvar in i skallbenet i över ett halvår. Dag ut och dag in. Man hinner tänka mycket då. Innan tränade jag hockey varje vardag och spelade matcher lördagar och söndagar. Gick upp sisådär 25kg. Jobbade som svetsare. Genom facket hade jag i alla fall en olycksfallsförsäkring som gav mig en ringa ersättning. Arbetskamrater som fanns där. Tack Paul L. Återställd blev jag sånär som på stelheten, och att det ibland känns som det rinner vatten i nacken. Medicinsk invaliditet. Men vem orkade bråka om det då när det dessutom handlade om sånt som inte syns, och är lätt för försäkringsbolag att ifrågasätta?

 

Men i psyket hann det hända mycket, och efteråt blev det fylla och slagsmål i mängder, och en hel del annat som kanske inte ska nämnas på social medier. Jag hatade världen! Fast det förstod jag inte då.

 

Lyssnar på Dreaming my dreams- plattan med Waylon Jennings när jag skriver det här. Glöm aldrig bort vad mänskligt skydd, vänskap och människor att lita på betyder. Det gjorde jag.

 

 

Gang Starr- Lovesick

 

11. Var är du och jag- kärleken? Vi- kärleken? Par- kärleken? Tänker kanske nån? Den har inte funnits. Inte för att jag inte har velat finna den. Klart jag vill. Toppade i alla fall längdmässigt med två veckor på Gideonsbergsgatan i Västerås tillsammans med en tjej från Närke. Samma landskap som den där nya absinten kommer ifrån. Sen åkte jag till jobbet, hon packade ihop sina grejer och lämnade min nyckel genom brevinkastet. Som vi hade kommit överens om.

 

Lovesick är den perfekta poplåten om kärlek som du kan kasta in på ett blandband mellan Pogues och Clash när du ska åka till Ayia Napa. Den funkar i alla lägen. Fest. Melankoli. Vardag.

 

 

Tom Waits- I don’t wanna grow up

 

12. Nya vänner! Ytlig vänskap som växer till något djupare och livslångt. Det händer hela tiden i livet och det var verkligen det som hände när jag klev ut i världen efter ett år med mig själv, och mina föräldrar.

 

Jäklar vad vi festade! Låg på 66:an och vilade medan bilarna svischade förbi våra huvuden. Men vi behövde ju groggvirke så vi cyklade ut till Långsjön och sköljde ner det hembrända med sjövatten. Det finns så många minnen, de poppar upp oregelbundet och här och där. Men kul hade vi, Kludde, Biffen, Glenn, Johan, Bengan, Lill-Lasse, Stollen, Eklund, Andersson, och de jag glömmer nämna nu.

 

Fram och tillbaks till Västerås titt som tätt för krogvändor. TV-spelskvällar med Sega, sprit, kyckling och Nirvanas Nevermind, som blev så sönderrepad att till slut gick det bara att spela Territorial pissings. Då blev den en favorit. Men husgudarna var Motörhead, Nationalteatern, The Doors och så Tom Waits då. I don’t wanna grow up var ett anthem.

 

 

Porno For Pyros- Cursed female

 

13. Vi kom på att vi skulle åka till Roskilde -93. Packade ner allt som verkade fränt att ha med sig, bl a ett spett som vi ställde i marken bredvid tältet för att markera att vi kom från Sura.

 

Roskilde, det var som att släppa ut ormar på grönbete. Vi högg på allt! Minns några sjuksköterskestudentskor som rakade huvudet på mig. Att en dansk ville slicka på pilsner- Mickes skor, det var tydligen en sexuell grej. Att en tjej satt en halv natt och skröt för mig att hon hade sugit av någon i Millencolin. Eller var det Bob Hund? Jag försökte lista ut vem, fast jag knappt vet vem Tomas Öberg är? Men det var roligt att driva med folk ibland. Såg bajsmannen dra brännässlor i stjärten.

 

Jag tyckte Sarah Cracknell i St. Etienne och Dot Allison i One Dove var vackrast i världen. Satt t o m en halv dag på puben The Ship i SoHo sen senare nåt år bara för att jag hade läst att St. Etienne brukade festa där. Diskuterade Young Ones (RIP Rik Mayall) med ett gäng engelsmän vid en lägereld under en R.E.M.- spelning. Vaknade till Everbody hurts. Vi gick nakna på 22-Pistepirkko och Porno For Pyros. Perry Farrell och lesbisk ormdans. Och eldslukare. Folk som snurrade i linor. Ja, Perry gick t o m omkring på campingen med en emo-tjej. Fast det hette väl goth då? Röjde till Bad Religion. Det blev några år i Roskilde. År med blandband i min jättedyra bergsprängare som tålde allt. Den blev duschad när jag ramlat i lera, den fick dricka vin eftersom jag tyckte den skulle vara med på festen, den blev ansvarig för ca tio rivna tält när jag av diverse kemikaliska orsaker trodde den var borta. Flera timmar senare när hjärnan mådde bättre insåg jag att den bara hade vickat och därmed såg annorlunda ut uppifrån. Livet ligger i betraktarens ögon. Ska man vara arg eller glad? Ska man hata eller älska? Vi är båda delarna, och när man bejakar den insikten kan man gå vidare.

 

 

R.E.M.- Drive

 

14. På nåt vis vill jag ändå nämna mina i sanning absurda åtta-tio senaste år i livet. Nämnde R.E.M. tidigare, och så råkade Automatic for the people stå framme. Drive är en pärla till låt, en passande pärla.

 

Det mesta är sekretessbelagt. Jag blev anmäld till Socialstyrelsen för att den här personen ville komma åt materialet som jag lämnat in om denne. Även Västerås Stad blev anmält för att de sekretessbelagt materialet. Som ändå inte på långa vägar kan göra rättvisa när det gäller påvisa denne… Jim Jones. Jonestown, ni vet? Det är det närmaste jag kommer att tänka på även om jag aldrig ens har sett en dokumentär om just Jonestown. Så många människor, under så många år, som farit illa. Ingen som var med kan sätta sig in i hur det var, i Västerås, och skrämmande nog, tidigare även på andra ställen i Sverige. Ni som uppmärksammade att det var en person på utsidan av Vallbybron kring jul kan få veta att den incidenten härrör från nämnda person. Stod i VLT så det är knappast sekretessbelagt. Så, innan Norra Läjde 1 på vägen mot Skultuna har bytt ägare ska ni undvika att besöka den gården. Det är ett råd i all välmening. En dag kanske jag skriver ner händelserna i… denna sekt. Som är den närmaste preferensen jag kommer på.

 

Gillar nerven i låten, den liksom lyfter, fast den aldrig lyfter. Liksom livet flyter den bara, som han på armarna. Är du inne i nåt, dygnet runt, förstår du inte till fullo att det inte är sunt. Även om du någonstans inom dig vet vad som är rätt och fel. Tills du reagerar flyter det bara på. Men rädslan för vad som ska hända finns alltid där. När du har gjort det som är rätt. När du har stått upp mot mobbing, trakasserier, oegentligheter, hot, ja, det kan vara så mycket annat i andra sammanhang. Då är du inte rädd mer. Du tänker och oroar dig inte mer. Du bara flyter med och går på känsla. Tyvärr varar inte alltid den känslan för evigt. Man måste vara ödmjuk och påminna sig själv att fördomar, orättvisor, förtryck, kriminalitet, korruption o s v aldrig kan rättfärdigas. Och i slutet av dagen, av livet, står du där ensam med dig själv. Drive!

 

 

Breeders- Cannonball

 

15. DJ Streljnikov A.K.A. Mr. Bongo var mitt anspråkslösa namn som DJ. Hann DJ:a till Hives, Pippin, Big Elf, Honey is Cool och fler band jag inte kommer ihåg nu på syltor i Västerås. Karriären tog ett längre avbrott när jag somnade på Taj Mahal. De som var där fick i alla fall höra en hel Foghat- platta utan avbrott. Sen blev jag utkastad. Som DJ.

 

Radioprogrammet Önska hade en gång ett program där man fick just önska låtar som man ansåg får igång fester. Jag skickade in och önskade Iggy Pops Lust for life med Breeders Cannonball som alternativlåt. Spelade t o m in på kassettband när de läste upp min önskning i radion där jag beskrev mig som Sveriges bästa DJ fast hela Sverige inte visste om det än m m. Tycker än idag att det var jättefascinerande, och även ett stolt ögonblick på något konstigt vis, när de sa att HON var en DJ som heter Streljnikov. Nånting i det jag skrev gjorde att de drog slutsatsen att jag var en tjej. Med tiden kortade vi ner namnet till Strelj i folkmun. Ni som kan er Boris Pasternak (Dr. Zjivago) vet vem Streljnikov var. Jag gillade det idealistiska och kompromisslösheten i den fiktiva figuren.

 

En kväll när jag stod bakom disken på McEwans och spelade Sixteen med Iggy Pop såg jag att en person vid ett bord vinkade på mig som att han ville jag skall komma dit och prata med honom. Kände inte igen honom. Men när jag gick dit och började prata visade det sig att det var en som dödade (för att använda ett snällt uttryck) en jag kände framför ögonen på mig och flera andra. Fick stå och hålla droppen åt ambulanspersonalen där på gatan för att andra tillfrågade inte fixade allt blod. Personen hade kommit ut från fängelset och ville träffa mig och prata. Det gick bra efter omständigheterna. Vi gick väl vidare, så att säga.

 

 

The Pogues- Misty morning, Albert Bridge

 

Måste väl få med London, Chelsea och fascinationen för brittiska subkulturer innan jag knyter ihop den fragmentariska historien. På nåt vis är väl just allt det en del av väldigt många svenskar uppväxt. Det finns alltid där. Även om det förskjuts mot ”vuxnare” intressen, och intressen för mer avvikande kulturer. I alla fall för mig.

 

När jag läste Kulturprogrammet i Uppsala skrev jag en uppsats om postmoderna kulturer i London, som jag valde att se det som. Då åkte jag till London och gick på anarkiskmöten, intervjuade fotbollsfolk och hemlösa. Tog ett snack med ägaren till den där lilla Dub Vendor Record Shack i Ladbroke Grove. Var väl mer saker som jag inte kommer ihåg nu. Men jag har kvar de där små kassettbanden som jag spelade in intervjuerna på. Där i början av nittiotalet, och framåt, älskade jag att gå ner till Albert Bridge, parken på södra sidan, med blandband i hörlurarna och melankoli i sinnet. Gärna under nederbörd eller i dimma. Det var The Verve, Suede, St. Etienne, dub med King Tubby eller Lee Perry, World Of Leather och så Pogues, och så vidare.

 

 

Fugazi- Waiting room

 

17. Min narcissiska ådra måste ju få sitt också. Har faktiskt haft ett band. The Albanian Assassins. När vi valde namn skulle vi börja på a för att stå längst fram i backarna. Så kom vi att tänka på Tie Domi. För er som inte vet, en hockeyspelare i Toronto Maple Leafs med stark dragning åt slagskämpehållet. Han skyddade bl a Mats Sundin. Han var från Albanien och kallades the albanian assassin. Vi satte upp en liten albansk flagga i lokalen plus mängder med såna där kort om sexuella tjänster som du förut kunde hitta i telefonkiosker i London. Vi hade även artistnamn, Troy Lawless, Jim Self, Mental, Vlad och The Reverend.

 

Vår bästa låt heter Jesus och handlar om änglar, kärlek till de förskjutna och bespottade, Gud, vykort från andra sidan och Jesus and Mary Chain. Den är riktigt bra och borde ha blivit stor. När Fugazi spelar Waiting room i den här upptagningen så sammanfattas allt som är livet och vad livet borde vara. Trots trängseln, gunget, inte en ett uns negativ aggression, alla finns där för varandra, och för att vara ett med varandra och musiken. Vackrare än så blir det inte. Nerven är där.

 

 

Godspeed You Black Emperor- BBF3 (Blaise Bailey Finnegan III)

 

18. “There’s a little saying…dates back for generations…

 

Go on…

 

Be prepared for anything at any time from anybody, don’t take no shit, always stand your ground. People wanna come up to me and run their mouth – guess what? I’ll throw them through the fucking window…I won’t think a thing of it.”

 

Livet är svart och vitt. Blandar man de icke-färgerna blir det grått. Som en höstdag som förgylls med alla löv. Kolorerade löv. Likt en blodröd himmel på väg hem från Arlanda. Om ni har chansen att uppleva Mount Everest. Ta den! Ingen bild i världen gör känslan det berget ger i verkligheten rättvisa. Efter två veckor i Tibet åkte vi buss till flygplatsen i Lhasa och det kan ha varit en kombination av trötthet, den höga höjden, alla intryck, men jag satt där längst bak i bussen och grät bakom mina solglasögon. Utan att veta varför, som en spirituell upplevelse ungefär. Kanske det finns en anledning att buddhismen lockar, även om jag väl på plats lärde mig att den religionen, i likhet med alla andra, är fylld med praktiskt hyckleri.

 

Men varför det första textutdraget ur intervjun med Blaise Bailey Finnegan III, som löper genom hela det här suggestiva musikstycket med de kanadensiska gossarna från Montreal? När jag hade skrivit av mig lite ilska om nackhistorien, kom jag att tänka på Folksam. Igen. En kväll vid Västerås busstation, innan den byggdes om, satt jag själv i den där inglasade lilla lokalen som inte finns kvar och väntade på bussen till Sura efter en krogsväng. Halvsov. Kanske två år efter nackolyckan. Då kom de fram två killar och sa att de skulle ha min plånbok. Kan ni glömma, svarade jag. Ingen från Sura ger ifrån sig sin plånbok. Varpå de gav sig på mig. En del slag utdelades, men så sparkade jag den ena killen i sidan med mina kängor och han vek ihop sig. Hans kompis slog mig rakt över munnen och jag kände direkt att något gick sönder. Så jag sprang. Till McDonalds vid skrapan och lånade en telefon av dem. Ringde efter morsan, som kom och hämtade mig. Det visade sig att jag blev tvungen att laga tänder. På måndagen ringde jag mitt försäkringsbolag Folksam (de igen) som sa att jag måste göra en polisanmälan för att överfallsskyddet ska gälla. Gjorde det, även om jag förstod att det var meningslöst i sak, men visst, för försäkringen då. Sedan stod det i avslaget undertecknat av Risto Midemalm att skadehändelsen måste anmälas utan dröjsmål till polisen. Tack för kaffet.

 

Skrev det här idag den 21 juli efter att jag badat i lilla Långsjön på vägen hem från Västerås. Ni som vet hur det ser ut när man går till just lilla Långsjön vet att det först är en grusväg. Där låg två personer och knullade på vägen. Jag gick förbi dem. De reagerade inte. Jag skrattade lite för mig själv. Sen gick jag och badade. Tyckte det var kallt. Kom att tänka på när jag sålde min första lägenhet för att åka till Zambia och plantera träd. Först skulle vi lära oss plantera dem på ett högfjällshotell utanför Lillehammer. Förstå den logiken? Jag, och en grupp holländare som mest var intresserade av att röka gräs. Men de var sköna snubbar. Kommer ihåg att vi spelade grusinnebandy i leran. Eller ja, utebandy blev det väl då? Efter en tid kom det på tal om vaccination mot malaria innan resan. Tar vi det i Oslo eller Lillehammer, undrade jag? Nej, den får ni på toaletten här. Då kände jag att jag hoppar av. Åkte till Oslo och köpte en flaska Southern Comfort till tågresan hem. Men jäklar vad norska tjejer är snygga och trevliga. Hamnade bredvid en på tåget både dit och hem. Holländarna var ett skönt gäng, ibland undrar jag hur det gick med träden?

 

Såg Montrealgossarna spela på en teater, kändes lokalen som, i London en gång. Fem låtar på två timmar. Det är postrock det.

 

 

Lorraine Ellison- Stay with me

 

19. Har hört Sam Smith sjunga Stay with me på radion senaste dagarna. Vilket ger associationer till den här urstarka låten där Lorraine sjunger hjärta och själ ur sig. Från 2.30 och framåt då bara ryser man.

 

Jag kan vara en svår jävel. Jag kan vara en glad jävel. Ibland går jag in i mig själv och det kan jag inte rå för. Jag har nu nått en ålder när jag inte tänker be om ursäkt eller anpassa mig för nånting mer. Jag är den jag är. Precis som du och ni, och ni är bra. Tack för mig och tänk på djuren och naturen! 19 låtar till er förnöjelse. Förhoppningsvis 😉

 

Magnus Jacobsson den 18/7-2014

 

Prolog

Den lille ljushåriga pojken räckte inte upp handen. Han tänkte på annat. Gömde sig i den trygga lyckan.
Han tänkte på hur pappan gjorde armborst av enbusken i skogen. Hur han täljde små pilar av den torra björken.
Hur årorna klöv vattnet. Hur ljust det kunde vara i natten.
Den lilla ljushåriga pojken skrattade så himlen öppnade sig.
Han metade och kroken var självaste livet.

Han hade en glugg i munnen. En glugg bred nog att rymma sju bokstäver.
N Y F I K E N

Den lilla ljushåriga pojken tittade fram bakom hörnet. Han var blyg. Han var rädd.
Som en hare.
Hans hår var gyllene och visade vägen i alla riktningar.
Han kände doften av den rytmiska leken.
Livets följeslagare.
Hur varje ton var sin egen. Sin egen och ingen annan.
Men en del i det stora oändliga.

Den lilla ljushåriga pojken hade blå ögon.
Som blinkade i dur.
Som slöts i moll.

Musiken var på besök.
Musiken lämnade aldrig huset…
Den lilla ljushåriga pojken hade fått en vän

Sommar’n Som Aldrig Säger Nej

Ett.

Jag heter Magnus och föddes ganska exakt mitt i 60-talet.
Det innebär två saker.
Jag skriver ibland på gammelsvenska och…
börjar bli oroväckande gammal mitt i allt det unga.
Jag är lite som Garrincha i mitt sätt att se på världen.
Antingen är allt hjulbent eller så är det kobent.
Ibland är det både och, men då blir det fel på balansen.

Jag är olaglig.
Jag är gift med två.
Carina.
Musiken.

Jag sommarpratade förra året.
Det ska jag inte göra om.
Därför pratar jag i år.

Detta har jag tänkt;

Jag ämnar skriva om mitt förhållande till musiken.
Försöka återvända till dofter som förförde och toner som krossade barriärer.

Jag kan komma att reprisera vissa saker från förra året.
Jag gör det av två skäl.
Det ena är att jag glömt vad jag pratade om.
Det andra är att vissa möten, sagor och omfamningar är alltför viktiga och märkvärdiga för mig att jag inte mäktar
med att nonchalera dem.
Jag kan välja en annan vinkling, en annan röst.
Vi får se.

Tycker ni att jag upprepar mig, apar eller gör mig till säger ni naturligtvis till.

Jag hoppas allt blir fint och att jag får känna mig fri.

Det är viktigare än man tror.

I Wanna Be Free

Två.

Inget The Låt Of the Day utan Per Albin Hansson.

Tänka sig.

När fattigdom tvingade skogshuggare och andra egendomslösa att tugga luft lät statsministern då på tin skapa möjligheten att upprätta ett torp att bo i och en egen plätt att låta bedriva sin egen jordbruk på.

Apropå just ingenting…
Apropå detta att reformera med människan i centrum.
Apropå det faktum att det var i ett Per Albin-torp denna grupp förlöstes.

Tänka sig.
Med Dirty Projectors som första post.

Jag ser gistna plankor, jag ser numer ett hantverk på trekvart, jag gissar att det bott svalor på samma plats sedan 1936.
Är jag riktig tyst hör jag historien kliva runt bland takfötter och getingbon.
Tänker att det som knakar och knarrar i trappen redan fanns i trädet då det stod i skogen med rot.
Liv.
Jag tänker mig att den som långt senare slog fast listen runt murstocken måste tänkt på Brigitte Bardot.
För rakt är det då rakt inte.

När våra rötter slår sig i slang med vår musik uppstår… uppstår…
Ja, vad uppstår det.
Jo, visst uppstår det något nära.
Något som gör att vårt hjärta växer.

Och doften;
svett, ett anletes svett.

Working Class Hero

Tre.

Jag var Beatles-kille redan som spermie.

Om jag under en dag fritt fick välja att vara valfri kroppshårsbeväxning på någon, så skulle valet falla vid Ringos mustasch.

Jag sög in Beatles genom mammas navel.
Mina föräldrar var bara tonåringar när jag levde loppan i fostervattnet därinne.
Det är väl klart att det poppades.
Farsan köpte skor inspirerade av Livetpool och morsan var vacker med sin blonda hötapp på hjässan.

Jag var snäll redan när jag kom ut.

We Can Work It Out tänkte man väl och snart har 50 år gått, som om ingenting har hänt.

THE BEATLES [GET BACK SESSION] (APPLE Studio–London) 1969-1-23 5of5

 Fyra.

Min farmor var tolerant.
Jag tänker på henne nu.
När jag ser björken hon planterade.
Kronan är femton meter en bit från marken.

Hon gjorde ingen skillnad.
Hon gräddade våfflor till alla barn på kvarteret. 30 stycken.
Hon slogs för handikappade.
Blev mormor till alla kurder i stan.
Hon tog hand om getter som trängdes i köket och bajsade i sängen.
Hon skrattade.
Hon var ju tolerant.

Hon ville att jag skulle lära mig noter. Hon ville så gärna att jag skulle musisera.
Hon kom från en familj där alla sjöng i munnen på varandra.
Jag klämde ofta på hennes tejpade gitarr. Levin.
Jag ville inte läsa noter. Jag ville läsa Buster. Jag ville inte spela blockflöjt.

Jag ville bli rockstjärna.

Jag ville vara tolerant,
Ge allt en chans.

Jag tror att det kom därifrån någonstans.

Mané

Fem.

Kortsidan på huset där Väsbygatan gick armkrok med Hyttgatan var full av grönska där lus och nyckelpiga delade boende.
Jag minns doften.
Jörgen bodde under och hans skivsamling var ju oerhörd.
Jag bandade Beatles röda och blåa av honom.
Och Redbone.

I skolan hade vi hippa.
Fest med dans och rodnad.
Minns den doften också.
Av musiken och förälskelsen som så där naivt bara lågstadiet kan erbjuda.
Beskymmerslöst.
Jag var så blyg att jag önskade att man kunde äta upp sig själv och försvinna.
Jag dansade med en Pia Sava-kvast.

Hon hade en sån där glansig blå prasslig jacka.
Lika vit i håret som jag.
Jag hade ett gott öga till henne i all hemlighet.
I flera år.
Ni vet fjärilar i magen och humlor som bränner på kinderna.
Jag kan förnimma hur lätt brisen passerade näsans flimmerhår.
Melodierna var enkla och självklara.
Svasten dansade inget vidare.
Stel som en pinne.

Byxorna var utsvängda och håret hade redan nu beslutat sig för att gå sin egen väg.
Det 40 år sedan.
Allt är preskriberat.
Med doften finns kvar.
Hon var söt som socker.

Vi ska inte nämna några namn.
Men vi kan kalla henne Ewa.

Sugar Sugar

 Sex.

Plastpappa
John Lennon

m7

Sju.

Hemma hade vi två soulplattor och tre rum och kök.

Alltså, det här var en tid då allt inte bara var tanter med fickorna fulla av fluor, tjeckisk dockfilm, oljekris och plåster på näsan.
Ja, min näsa fick ta jävligt mycket stryk i solen på den här tiden. (hade plåster längs näsryggen juni, juli och augusti)

Detta var också en tid då man skulle till att förädlas.
Som människa.
Som musikaliskt utgrävare.

Ibland sjöng Dan Berglund sina Rudolf Nilsson, ibland Gilbert med kepsen, ibland James Last och hans homogena storbandscasanovajazz.
Ofta sköt ilskan som projektil genom högtalarsladdem.
All progg.
Det var mycket progg.

Och två soulplattor.
Dom byggde bo i tredje kammaren.
En Motown-samling och Talking Book med Stevie Wonder.

Jag kan en i dag känna hur doften av tabasco kryper upp i näsan och tar hypofysen om livet och gör en halvnelson.
Farsan bakade egen pizza.
Den doften kommer igen.

Och alla dofter för Stevie…
Hur blev inte dom?
Ännu starkare ju.
Vad gjorde vi utan våra sinnen och vår musik?

Soulen gick aldrig i moln.
Den vilade lite i skuggan bara.

You Are The Sunshine Of My Life

 

Åtta

Efter Queens sjätte platta var jag lite trött på den teatrala och bombastiska rocken.

Det är som man hela tiden måste tillbaka, för att fylla energi och inte låta sig glömma var i myllan man växte från frö till ärta.

Beatles pockade på uppmärksamhet.
Pubrocken.
Steve Gibbons.
Graham Parker.
Beach Boys.
Dr. Hook

Sen kom Ramones.
Det var i samma väva jag började jobba med KBT.

?

KPT ska det vara.
Kung Pung och Testiklarna.
Joakim Östlund
Patrik Linkan Lindquist
Joakim Turner
Och jag.
Det blev mina 15 minuter.

Jag blev en punkrockare.
Det är kärlek det.

Love Song

 Nio.

Du smörjer in din nakna lekamen överallt med konsistensfett och kastar dig hämningslöst utför Hammarstrands rodelbana.

Så kändes det.
Jösses!
Det kan ha varit där livet ändrade riktning.

Nej. Jag blev inte rodelåkare.
Jag blev bara lite tuffare.

Pay To Cum – 2003 Digital Remaster

 Tio.

Nu tänkte jag äta lite mat och bli ännu tjockare så att jag klarar vintern bra.
Medans ni väntar kan ni kolla världens bästa musikfilm.

Och glöm inte;
att mellan dur och moll ryms ett helt liv.

The Band The Last Waltz Complete Concert Part 1 Alternate Footage

Part 2 http://youtu.be/5boo08FaGt4 Part 3 http://youtu.be/YiEWeaM-D78

Elva. 

(scenanvisning; denna text läses med fördel med nedanstående låt i bakgrunden)

”Hej Andres Lokko.
Det största skälet till min Londonvistelse var att i min favoritstad på umgås med min nyblivna fru på en efterlängtad bröllopsresa, ett annat skäl var att komma över ett fysiskt exemplar av Listen med Paul Bryan, som du i en kolumn lovade skulle ackompanjera min sommar.
Vistelsen i London blev bedårande och lämnade inget mer att önska och det besjälade och fantastiska albumet – som just här och nu kan vara det vackraste som någonsin spelats in – införskaffades och eftersom vi en dag tog en sväng förbi Notting Hill tänkte jag mig besöka Rough Trade. Dels för att andas klassisk mark, dels för att kolla läget angående The Displacements kommande debut.
Det var märkvärdigt och förmodligen en på miljonen, men du var också där i den trånga butiken och väluppfostrad som jag är tackade jag för det fina tipset.
Eftersom jag är en trogen läsare av dig sedan ditt intrång på Aftonbladet för hundra år sedan skulle jag naturligtvis tacka för allt jag läst och allt som satt avtryck.
Dave Godins första volym, mötet med Paul Heaton, den där klassiska Billy Bragg-resensionen av William Blake, de storartade essäerna i nummer tio och intervjun med Kevin Rowland i sista numret.
Jag skulle också ha passat på att fråga när dina två kommande böcker med samlade texter tänker komma ut.
Tyvärr så drabbades jag av tillfällig förvirring och tappade i stort sätt alla koncept.
Jag förblev stum och The Displacements album dök inte upp i mitt medvetande förrän jag klivit av tåget i Canning Town.
Allt blev försent.
Men jag passar på nu; när kommer böckerna?”

***

”hej m.
Tack för alla fina ord.
Hoppas du hittade Paul Bryan-CDn och att du och din nyblivande fru hade en toppenvistelse här.
Dom där böckerna kommer att komma i höst, något som förlaget Modernista ringde och berättade för mig imorse.”

cheerio/ andres lokko

Mitt förhållande till musiken har också inneburit litteratur och tidskrifter.
Denna historia har för mig blivit synonymt med det
magiska kring kulturen.
Det var varmt i London den sommaren.
Mitt hjärta brann.

Att Paul Bryans album dessutom är ett av mina stora favoriter gör inte sagan sämre.

Listen

 Tolv.

Aldrig har jag köpt så mycket skivor som under 80-talet.
Ändå är det så bespottat.
Av mig själv.
Hur kommer det sig?

Jag började jobba hösten 1982 vilket praktiskt föranledde lön i form av pengar som i sin tur kunde användas för inköp av vinyl.
Bland annat.
Och mat.
Man kan inte äta skivor.
Bara falukorvsskivor.

Jag har hävdat att mycket är så daterat, så taffligt producerat och väldigt strömlinjeformat.
Jag märker idag att den analysen haltar med ungefär ett avslitet ledband.
När jag idag dammar vinylen och sätter den på piedestalen så märker jag, att vi hade det nog bra ändå.

90-talet stod och sköt slangbella bakom det berömda hörnet.
90-talet skulle åka kälke tillbaka någonstans där jag fann trygghet.
Det skulle visa sig vara sant.
Och bra./ajax/music/web_bridge_play_now.php?external_player=https%3A%2F%2Fplay.spotify.com%2Fredirect%2Ffacebook%2Fplay.php&url=http%3A%2F%2Fplay.spotify.com%2Ftrack%2F4FYzK9ham6nSOOYvX69Vx8&context%5Bsong%5D=http%3A%2F%2Fopen.spotify.com%2Ftrack%2F4FYzK9ham6nSOOYvX69Vx8&context%5Bappear_source%5D=26&context%5Bappear_source_log_str%5D=SOURCE_FEED_STORY

Fisherman’s Blues – 2006 – Remaster

Tretton.

Jag började skriva musik 1990.
I lokalblaskan.
Recensioner. Krönikor. Artiklar. Konserter.
Jag älskade det.

Men jag tyckte inte om grungen.
Fråga mig inte varför.
Det borde varit mitt i prick.
Flanell. Attityd. Oborstat. Riff och jävligt skitigt.
Men jag har även där en analys.
En tes.

Det fanns inga melodier.

Britterna slog Seattle på fingrarna där.
Hårt med bestämt.
Nu tycker jag inte man ska slåss, men ska man mor förmodan göra det, så ska man göra det med;

You Can See Me

 Fjorton.

Musiken är så skön att hålla handen.

Jag tillhör de hudlösa.
De som inte har mer att sätta emot än sländans vinge.
Som inte orkar hålla grinden sluten.
Som kallt, hårt och obarmhärtigt rasar ner i mörkret.
Utan krusiduller.
Stundom

Hudlösa.
Vilken vacker glosa.
Som om vi bara – när som helst vi ville – bara kunde upplösa oss och ta en resa utanför kroppen.
Slippa undan.

Men det är tvärtom ju.
Instängda.
Med kastad nyckel, där ingen hör när du skriker.

Jag har varit deprimerad – åtminstone halva den tid denna grupp har andats.
Ibland har jag simmat med huvudet en liten bit över ytan- ganska osäkert fäktande med armarna som man gjorde när man lärde sig simma.
Men många stunder har ångesten tagit ett fast grepp om mina vrister…
Dragit mig under ytan.
Ni vet hur det känns att inte få luft när man vill.

Mörkret som inte låter mig leva med mina rättigheter, är ett monster som inte ens borde gå att bokstavera.
Mörkret
Och
Den stora ensamheten.

Det är tyst där.
Det skriker.
Men inget hörs.

Jag har varit djupt deprimerad och sjuk.
Jag har inte orkat.
Men ändå.
Musiken.
Och en vetskap att den finns och att det finns någon som tar emot.

I denna grupp lyssnar vi.
I The Låt Of the Day är vi många – helt obekanta och osynliga för varandra.
Men på ett fint sätt
hjälper vi varandra att hålla grinden stängd.

Det finns så mycket sårbarhet omkring oss.
Det finns ett förakt för det svaga.
Ett fnys.
Det är monstrets näring.

Är man hudlös är man känslig är man sårbar är man inte svag.
Man är stark som står ut.

Musik är bra att hålla handen.
Musik är livmodern.
Som man vaggar i sin fosterställning.
Som att slåss mot Draken och att få komma hem igen.

Home Again

 Femton.

Jag träffade min Carina någonstans mellan tummen och pekfingret.
Det är väl så man säger när man inte kan vara exakt.
Jag vill inte vara så där på pricken.
Då kan man hamna i onåd.

Jag väntade.
Det händer i sinom tid sa jag.
Det gjorde det.

Vi förenades kring Blur och Suedes.

Jag gjorde rätt.

Det var hon.
Hon som skulle bli den andra delen av min kropp.
Mitt tempel

Jävlar vilken kvinna.

HON

She (Remastered)

 

Epilog

Den lilla ljushåriga pojken med det rödgråa skägget bet på gladögonskalmen och funderade.
Utanför regnade det och himlen var mörk och blommorna levde sin sista tid i färg.
Det var samma svalor som igår.

Den lille ljushårige pojken med rödgrått skägg hade blivit korpulent och gluggen i munnen var ersatt av gluggen i luggen.
Musiken som kommit långt tidigare vilade i soffan.

Den lille mannen i ljust hår och rödgrått skägg såg himlen resa sig, vände sig om och log.
Here Comes the Summer, tänkte han och bet på gladögonskalmen

Magnus Jacobsson 18 juli 2014