1. Hej!
Lejonparten av er har ingen aning om vem jag är, så det är väl lika bra presentera sig en aning…
Jag heter Mattias, fyllde 42 i år och jag tänkte spendera delar av kommande dag med att försöka berätta lite om mig, vem jag, vad jag pysslat med under mina dar och dessutom presentera lite av den musik jag gillar och kanske då & då förklara varför. På något sätt ska jag försöka guida mig själv, och förhoppningsvis er, genom denna dag.
Ja, det är väl det jag mest kommer göra…
Men först tackar jag Fassika för en helt fantastisk start på årets sommarprat. Snacka om raketstart! Inte helt utan nervositet man kliver in på en sån här arena med en sån start och med vad vi redan vet komma skall… Men Here Goes!!
Jag gissar att jag kommer hoppa o studsa lite i kronologin, musikgenrerna och kanske även i språket då & då, men det hoppas jag ni står ut med…
Här i mitt första inlägg vill jag göra en liten proklamation… Något som kan komma att återkomma under dagen. Proklamationer är alltid kul…
Jag älskar junior-idrott. JVM i hockey runt jul är varje år min idrottsliga höjdpunkt (ja idrott i form av TV-soffesittande o kolla in i burken, själv idrottar jag på tok för lite nuförtiden…)
Juniorhockey, och nu även U-21 fotboll, på internationell nivå visar exakt vad sport och idrott borde handla om även på högsta nivå. Innan pengarna kommer o förstör… Obehindrad entusiasm, full fart framåt, se inte bakåt, inget är omöjligt, exalterad glädje och djupaste sorg, allt med en äkthet som fått mig att rysa mer än en gång framför TV’n.
Igår (ja i förrgår får man väl säga nu) satt jag ensam hemma i stora huset o skrek och skrattade då Sverige tog EM-guld. Den spelglädjen och den lagsammanhållningen som tog detta fantastiska lag hela vägen till guld är allt som är rätt med idrott. Faktiskt allt som är rätt med Sverige.
Min första låt kommer vara väldigt orepresentativ för vad jag egentligen gillar i musikväg, men just nu, just igår, idag & i morgon älskar jag denna låt för att den representerar ‪#‎detnyasverige‬
Ett Sverige med glädje o framtidstro, med positiv energi och där, som Erik Niva uttryckte det så fruktansvärt väl i en krönika då han pratade om vårt lag i U-21:
”Mer än något annat är det här ett inkluderande lag, ett omklädningsrum som upp­skattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar.”
Visst är det väl så det borde vara, alltid & överallt? I omklädningsrum, i skolor, på arbetsplatser, ja överallt?
Just nu, just idag, just ikväll, är detta en av mina fem bästa låtar…

2. När jag föddes bodde vi i ett lågt tegelhus i Morgongåva. På tomten hade vi värsta pulkabacken, något som var poppis bland kvarterets ungar på vintern. Jag har inte tokmånga minnen från detta ställe, förutom backen, grannen Linda, andra grannarna Eivor & Gunnar, ett svagt minne av hur det såg ut i vardagsrummet samt att jag eller möjligen min bror hade en drake upphängd på väggen i rummet. Vi flyttade därifrån då jag var knappt fyra år. Vi skulle återvända till trakterna ganska snart.
Lasset gick till Storvreta och Tegvägen, ett område där alla hus såg exakt likadana ut. Vi bodde där ca två år.
Vi bodde i änden av en gata ungefär trettio meter från det lekis jag senare skulle börja i. Mittemot lekiset fanns ett jättestort tegelhus där televerket hade nån slags växel. Mot väggen på denna jättekåk stod jag o slog tennisbollar á la Björn Borg. Tyvärr gick inte min tenniskarriär fullt lika långt som herr Borgs. Inte en enda Wimbeldonfinal.
Inte en enda turnering förresten…
När jag tänker efter, inte en enda trävlingsmatch. Eller träning heller för den delen…
Tydligen behöver man mer än bara en vägg eller garageport att slå bollar mot för att lyckas i sporten tennis, go figure…
Hursomhelst råkade jag mig förbi Tegvägen för inte så länge sen o kände mig tvungen att kolla hur det så ut i området. Mycket var ändrat, men det jag blev mest snopen över var hur litet det där massiva tegelhuset hade blivit… Man hade liksom ingen vidare känsla för storlekar som femåring, det enorma tegelhuset var väl ungefär fem gången fem meter stort o tre meter högt… Ett Attefallhus i allt väsentligt… Jaja så kan det gå…
I Storvreta, mellan mina knäckemackor med socker o honung, ost i kuber och makaroner med vatten i durex-glas väcktes dock mitt musikintresse. Min kompis Erik hade en storebror som lyssnade på en grupp som hette KISS. Det var ett jättemärkligt namn på en grupp tyckte jag. Och hur de såg ut sen…
Så. Jävla. Coolt!!
Det var nog här jag blev hårdrockare tror jag.
Men nån Kiss-skiva var det inte tal om till mig, herrejösses, far min jobbade ju i kyrkan, inte kunde han väl ställa upp på såna dumheter… Så min första skiva jag ägde alldeles själv, även om jag inte minns hur jag fick den, var nån slags specialskiva med The Sweet på sida A och The Pipkins på sida B.
En betydligt snällare skiva än Kiss Alive som var den skiva jag egentligen ville ha…
The Pipkins låt Gimme Dat Ding kommer jag aldrig nånsin glömma… Måttligt bra låt, men den sitter där, i huvudet mitt, och kommer aldrig att försvinna. Gör en provlyssning nån gång om ni inte vet vilken låt det är och det skulle förvåna mig om ni inte känner igen den. Sen kommer ni gå o nynna på den hela dagen…
Däremot älskade jag låten Lollipop Man. Jag lärde mig texten (eller vad jag trodde var texten) o satt o sjöng med på hemsnickrad femårs-engelska. Jag gissar att mina föräldrar blev rätt less på denna låt…
Just där, just då var detta en av mina topp fem låtar

3. Nu på kontoret, blir kanske lite glest mellan inläggen nu är jag rädd, pappershögarna framaför mig bör vara borta i morgon eftermiddag då
semestern startar. Det är ju liksom ingen annan som gör skiten åt mig tyvärr…
Historierna studsar runt i mitt huvud, vad ska man berätta om, hur ska man berätta och framför allt, vad ska man avslöja… wink emoticon
Som vanligt kör jag mer på känsla än förberedelse. Det är lite så jag jobbar med såna här saker. Jag har då och då hållit tal vid olika
tillställningar och jag brukar förbereda dem, men så fort munnen börjar gå glömmer jag att jag har en manus och jag börjar ”frihjula”. Men det
brukar gå bra, så jag hoppas det funkar även idag…
Hursomhelst, jag var i Storvreta va?
Vi bodde där ca två år och även om den tiden stundvis var lite stormig minns jag ändå Storvreta med värme.
Vi flyttade in till stan en kort sejour, ca sex månader, och vi bodde mitt på Luthagsesplanaden. Där trivdes jag aldrig riktigt. Dagarna
spenderades i små parker med skitiga lekställningar och kanylrisk i sanden. Vi är nu i slutet av 70-talet.
Däremot har jag ett gott, bokstavligen gott, minne från då vi bodde i stan. I kvarterskiosken fanns det en tablettask som jag jädrar i mig
inte kommer på namnet på nu, men den var fylld av de ljuvligaste toffee-karameller man kunde tänka sig. Att sitta på en bildäcksgunga o käka
dessa små guldbitar av godis var väl favoritsysselsättningen för mig.
Vi är nu framme vid år 1979 och vi ska precis flytta igen.
Vi har flyttat rätt mycket inom familjen. När min pappa fyllde 50 år 1992 hade jag o syskonen en liten föreställning där vi bl.a. skrev en sång om
alla ställen vi bott på, tillsammans o var för sig. Jag tror att vi då kom upp i 65 adresser, fördelat på föräldrar o fyra syskon. Sen dess
har jag flyttat sex gånger o syskonen säkert fem-sex vardera. Men rotlösa var vi aldrig, vi hade alltid Åland, ett ställe jag säkert kommer
tillbaka till ett flertal gånger under dagen.
1979 var det va? Det var det år då The Clash släppte London Calling, en grym platta. Michael Jacksons Off The Wall kom samma år, Pink Floyd – The Wall
Judas Priest – Hell Bent For Leather och Abba – Voulez-Vous släpptes samma år. Många andra bra plattor oxå.
Ett rätt hyfsat musikår kan man säga…
Men ett annat band släppte också en skiva, ett band som jag lyssnat många timmar på. Ett band som betytt mycket under åren.
Ett band som förkroppsligar det där enkla som blir så ruggigt bra.
Så galet röjigt.
Så sjukt kul.
Så jävla RockÄnnRåll helt enkelt.
Lejdis änd djentelmänn, jag presenterar AC/DC
Just nu, en av mina topp fem låtar…

4. Jag är intolerant.
Jag är intolerant mot intolerans.
I mitt första inlägg skrev jag om det nya sverige, det med framtidstro och positiva krafter.
Det Sverige finns, det är det Sverige jag vill ha.
Men det finns också ett annat Sverige. Ett Sverige där man hatar, där man exkluderar, där man, för att parafrasera Erik Niva och vända på hans ord, gnäller över det någon saknar istället för att uppskatta det någon tillför.
Det är inte det Sverige jag vill leva o dö i, det är ett Sverige jag vägrar acceptera. Det är ett Sverige jag kommer göra vad jag kan för att hindra
att utvecklas, med de små medel jag har till buds.
Jag har inte tänkt vara politisk, alla har all rätt att tycka vad de vill och det är ok. Det är den mest grundläggande friheten vi har lyxen att inneha, en lyx som många inte har. Men jag förstår inte hur någon kan tycka illa om en människa för att denna människa försöker överleva.
Jag kan förstå ilska mot ett system, en politisk hållning eller beslut som man är emot, men att ta ut det på en människa som genom detta beslut lyckas leva ett tag till, det övergår mitt förstånd. Märkligt och otäckt tycker jag.
Så, det var bara nåt jag ville få ur mig.
Jag lyssnar rätt mycket på podcaster. Nyhets-, dokumentär- och komedipoddar från hela världen strömmar in i örat dagligen. Lyssnade just på en P1-Dokumentär där tiggande romer utsattes för trakasserier av för dem okända människor som betedde sig otroligt illa. Därav min lilla ”rant” nyss… (Och detta inlägg som jag egentligen inte har tid med…) smile emoticon
Tillbaka till ämnet…
November 1979 flyttar vi då till Boksta, utanför Vittinge, till ett stort gulputsat hus med stor tomt och, om jag inte minns fel, 17 äppelträd samt ett helt gäng bärbuskar.
Jag blir granne med en kille i min ålder som jag fortfarande räknar in bland mina vänner, där jag också tas in som dagbarn.
Vi åker buss till skolan och hem efter skolan. Då vi kommer hem leker vi som attan, men vi blir också osams med jämna mellanrum. Bl.a. har vi suttit nån timme med hans mamma, efter att i affekt ha kastat in varann i en taggbuske, och plockat ur stickor ur hela kroppen. Det var ingen trevlig upplevelse.
De bodde på en gård och hade kor, åkrar och skog. Det var ju på många sätt ett paradis för en 7-8-årig Mattias. Även om vi bråkade då och då hade vi mestadels väldigt roligt, med ärtrörs-krig, plastpåseåkning på vintern och bara att vara ute mest hela tiden i skogen var ju fantastiskt.
Krig med ärtrör förresten, var inte skitpopulärt hos far i huset, åtminstone inte då vi krigade på höskullen. Tydligen skjuter gula ärtor skott om de får
ligga i värmen. Något vi inte visste nåt om. Det var inte bra för höet och vi fick oss en rejäl skällning.
Detta var dock inte den värsta skällning vi fick, vi får se om jag återkommer till den. Mor i huset var en riktig bullmamma, snäll ut i fingerspetsarna, men oxå en hårding, vilket vi fick erfara ibland.
Musikmässigt gick jag nånstans under denna tid med i en av dessa skivklubbar som fanns då. Några av er minns säkert månadsklubbarna där man för en spottstyver fick hem en skiva i månaden tillsammans med en katalog där man kunde beställa fler skivor, så att spottstyvern inte skulle bli så obetydlig. En guldgruva för en pojke, en källa till evig irritation för en pojkes föräldrar…
Vi hade det inte särskilt fett på denna tid av olika orsaker, inte för att jag nånsin haft det dåligt, men dessa skivor som jag beställde kanske inte riktigt räknades in i månadsbudgeten… Men skivor beställde jag i alla fall, det var ju inte vidare svårt att göra en ”målsmans underskrift” om man
bara övade lite. Urkundsförfalskning tror jag det kallas…
Mina första skivor jag beställde på detta sätt var KISS-Unmasked, Rainbow-Down To Earth och Saxon-Wheels Of Steel. Månadsskivan som kom med ”på köpet” vill jag minnas var något med John Fogerty. Inget jag riktigt uppskattade då, men kan väl säga att jag mjuknade inför många år senare…
Hursomhelst gillade jag nog Saxon mest och denna låt var nog favoriten.
Där och då, en av mina topp fem låtar

5. Jag kör ett lunchrastinlägg, har ju ett par minuter över…
Penn Jillette, ena halvan av magikerduon Penn & Teller sa en gång, när han skulle förklara sin inställning kring sociala regler, normer och de ”klubbar för inbördes beundran” dessa skapar med jämna mellanrum, nånting sånt här:
This is a masonring
Only Masons are allowed to wear masonrings
I am not a Mason
Therefore, I can wear this ring.
Med det vill han (och jag) säga att de regler du sätter upp i din ”klubb”, må det vara frimurare, religiösa sällskap eller annan valfri församling gäller faktiskt bara dig och de som är med i ”klubben”. Det innebär t.ex. att du som ex.vis frimurare måste följa de regler din orden har, annars får man välja bort klubben i fråga. Men du har aldrig rätt att pådyvla mig eller nån annan dina regler.
Vi är lättkränkta i Sverige tycker jag. Vi har allt för lätt att tycka att folk inte får kritisera våra egna tyckanden och göranden. Tonen har dessutom blivit väldigt rå, läs t.ex. kommentarsfälten i aftonbladet på valfri artikel om du vill förlora tron på mänskligheten en smula.
Vi måste komma ihåg att den rätt jag har att tycka som jag vill, var med i vilka klubbar jag vill är samma rätt du har att tycka annorlunda och också säga det.
Yttrandefrihet innebär inte rätten att stå oemotsagd.
Så
Boksta.
Vi hoppar fram ett par år. Jag tror jag är runt tolv år när gruppen DIO ska besöka Sverige. Detta får man ju inte missa!!! DIO var mina husgudar på den tiden.
Detta var tiden innan internet och så, så man beställde biljett via ett telefonnummer som man hittade bl.a. i kvällstidningarna.
Sagt o gjort, jag lyckades ringa o beställa biljett mot postförskott och lyckades skrapa ihop de små pengar jag hade samt säkert hitta på nån historia för föräldrarna att jag behövde lite mer för att täcka upp det jag saknade.
Jag såg till att reka hur jag skulle ta mig från Boksta till Hovet, bussar, tåg o tunnelbana. Detta var inte skitenkelt på den tiden, man fick kolla bibliotekets telefonkataloger, skaffa bussturlistor o tågturlistor m.m. Jag var orimligt stolt över mig själv att jag hade klarat det.Jag hade dessutom skaffat en ny jeansjacka som jag sytt ett stort DIO-ryggmärke på.
Min pappa som var studierektor på diakonistiftelsen, där diakoner & diakonissor utbildas i fromhet o annat, var måttligt förtjust. Märket jag hade var omslaget till Holy Diver och ni som vet hur det ser ut kan nog lätt förstå varför en kyrkligt arbetande före detta präststuderande kanske skulle ha lite problem med just det ryggmärket… Ni som inte vet får googla… smile emoticon
Dagen D, som i Dio, närmade sig och jag och kompisen som jag lurat med på detta lilla äventyr var spända av förväntan.
Planen var att jag skulle säga till mina föräldrar att vi sover hos honom och att han skulle göra vice versa.
Idiosäkert!!
Men av nån anledning var vi inte så smarta som vi trodde oss vara, vilket man mycket sällan är som tolvåring, och vi blev påkomna och förbjudna att åka.
Oj vad arg jag var! Jag låste in mig, satte på DIO på högsta möjliga volym i rummet o satt o läste Stephen King böcker hela helgen… (ja utom vid
måltidsdags såklart, man må ha principer, men man måste ju äta oxå…)
Hur som helst kände jag mig oerhört orättvist behandlad och väldigt mycket som ett Rock´n´Roll-Child
Detta är just nu en av mina topp fem låtar
(dessutom en underbar 80-tals video…)

6. Tjolahopp, nu är man tillbaka en liten stund.
Möten… Visst är det nyttigt att träffas, prata genom saker som ska göras, planera m.m. Men jisses vad oproduktiv man känner sig…
Jaja, snart åker jag hemåt i alla fall för att pyssla lite trädgård och givetvis sommarprata lite…
Då måste jag komma tillbaka ”in the mood” som det heter…
Italien.
Det var min första ”riktiga” utlandresa, om man borträknar de nordiska länderna. Jag åkte med en kompis familj och vi bilade hela vägen ner till Chioggia på italiens norra östkust.
Innan resan skulle pass fixas, vilket inte skulle visa sig vara skitlätt. Jag var nämligen finsk medborgare på den tiden, vilket i sig inte var några problem. Finnar är ju ändå rätt snälla de också… wink emoticon
Däremot fanns jag inte… På riktigt, jag fanns inte. Ja, jag var ju folkbokförd enligt alla konstens regler, jag föddes ju i den ordnade byråkratins vagga & hemland Sverige, så jag var född, jag levde, jag fanns och jag bodde. Så långt allt väl.
Men Finland visste inget om min existens, så gissa om det var snopet att knalla in på polisstationen i Mariehamn för ett rutinärende o få reda på att man inte alls finns till, ganska förvånande känsla då jag ju till o med kunde se min spegelbild i glasrutan mellan mig och passtjänstekvinnan…
Det var ganska meckigt att få dem att förstå att jag fanns, men efter ett antal pårigningar till berörda myndigheter i Sverige gick det finska riket till slut med på att jag faktiskt stod på den Mariehamnska polisstationen, så jag fick till slut ett tillfälligt pass…
Men jag väckte ju å andra sidan den finska björnen, för när jag närmade mig värnpliktig ålder droppade det minsann in mönstringspapper, då fanns jag!! Men det är en annan historia.
På väg ner åkte vi över alperna, en sjukt häftig väg som jag rekommenderar alla att åka. Vi valde nåt som hette Fluela-passet på vägen ner. En vacker serpentinväg med skrangliga trästaket o ”diken” som var hundratals meter djupa.
Mamman i familjen var höjdrädd och åkrädd. En ganska dålig kombo på dessa vägar, så hon tänkte stärka sig med en liten whiskypinne. Men ju längre vi kom upp, desto räddare blev hon, desto fler pinnar behövdes.
När vi var på toppen var hon närmast hysterisk och snabbt insåg far i familjen misstaget i att ”dopa” hustrun med whisky. Ni vet kanske, de flesta av er hur resonabel man blir av en halvliter whisky. Det var ett skådespel bakifrån baksätet kan jag lova.
Vi stannade i Italien två fantastiska veckor, tog tunneln genom Brennerpasset hem för säkerhets skull. Utan whisky för övrigt…
Men medan jag var borta hade min familj flyttat från Boksta…
Nu låter det kanske lite mer dramatiskt än det var, men jag visste bokstavligen inte var jag bodde då jag kom hem, så jag fick helt sonika fråga mig fram, ”var bor jag?” Det var lite märkligt, men jag hade många hjälpsamma kompisar som pekade mig rätt så jag kom hem ordentligt. Jag var nu ca 13 år gammal.
Musik till denna historia? Ja, vi lyssnade inte på så mycket sånt på resan, satt o spelade schack, dam o läste serier & böcker i uppenbar brist på iPads o bärbara DVD-spelare.
Så då får jag en utmärkt anledning till att spela en av de bästa rockalster som nånsin skrivits.
Ja, jag skulle vilja påstå att det är en av mina topp fem låtar…

7. Sitter o väntar på bussen och inser hur fort dagen gått. Det är ju bara några timmar kvar av ”min” dag och jag har kanske spenderat lite mycket tid vid barndomen… De roliga historierna har ju inte börjat än.
Har inte berättat om då jag efter att ha spenderat en natt i ett bagageförvaringsskåp sömndrucken kryper ut o möter väldigt förvånade blickar av morgonpendlarna.
Har inte berättat om när jag var resande takläggare under veckorna medan jag åkte limousin o drack champagne på helgerna.
Har inte berättat om då jag liftade med en biltjuv.
Eller om den natt jag satt tillsammans med den yngsta brodern i militärligan, samma natt som hans familj åkte fast i hebytrakten…
Eller när jag fann mig själv på ett rejvparty i en skog i Tumbatrakten
Eller den gången jag åkte med fyra kompletta främlingar till en gammal nedgången lada o såg en trashmetal konsert o jag vet inte till denna dag var jag var eller med vem…
Eller min tid med bandet Anarchy X
Eller när jag fick barn!!
Eller när jag….
Eller när jag…
Jaja, jag jobbar mig väl framåt så ser vi hur långt jag hinner, kanske jag får chansen att fortsätta en annan gång…
Nu, pausmusik…
En av mina topp fem låtar

8. Äh, sitter bara o åker, kan lika gärna göra ett inlägg till…
Morgongåva var där jag nu bodde. Morgongåva är ett samhälle jag är glad för att jag växte upp i. Fotboll, fester, pokerspel o annat som var kul. Det var en rätt otvungen tillvaro generellt.
Jag hade då och har egentligen alltid haft, turen att ha många kompisar från många olika, i brist på bättre ord, skrån.
Jag spelade fotboll med sportgrabbarna, hängde med de ”tuffa” grabbarna, spelade rollspel med ”nördarna” o det funkade rätt bra överallt. Har alltid haft lätt att vara med alla typer av människor, om det beror på att jag är en kappvändare eller bara en rätt kul kille låter jag andra bedöma.
Gick i skolan till nian i ”Gåvan” och var försenad nästan varenda dag. Inte för att jag inte kom upp ur sängen, mest för att jag inte kunde förmå mig att ha bråttom… Nåt som retade lärarna rätt rejält.
Lyckades ändå gå ut med hyfsade betyg o kom sen till Kungsängsskolan i Sala o ett nytt kapitel öppnade sig i mitt liv.
Här kommer en dänga från mina husgudar, Led Zeppelin
En av mina topp fem låtar

9. Sitter nu o äter lite o väntar på att familjen kommer hem om några timmar efter att spenderat några dagar på Åland. Filosoferar lite och känner att jag vill rikta ett stort tack till Magnus som startade denna eminenta grupp med trevlig ton & stämning och ett helt gäng fantastiska människor.
Utan dig hade jag antagligen varit ute o påtat i trädgården just nu och bara för det är du värd en stor eloge. Är inte vidare förtjust i trädgårdsarbete…
Sala
I Sala började jag bygg & anläggning och hade, som kuriosa, en annan av årets sommarpratare som klassföreståndare. En herre som skötte den uppgiften med bravur på alla sätt.
Under denna tid träffade jag några av de människor jag fortfarande håller mycket högt, dels i klassen, dels andra i andra klasser och även de som inte alls gick i skolan.
I Sala pysslade man med musik och andra kreativa saker. Det var liksom bara så. Ja kanske inte överallt i Sala, men i den del jag befann mig i var det så. Jag hängde med kompisarna till replokalerna på andra sidan järnvägen, kommer inte ihåg vad stället kallades, men det var en lämparns massa replokaler där.
Det var sjukt kul att hänga där, dricka lite folköl o prata o lyssna på all musik som komponerades av olika typ, smak och kvalitet.
Det är nog många som hållit på med musik istället för att ”slarva runt” på stan i Sala tack vare att detta ställe fanns. Det bör andra städer se och lära av.
Jag gick tre år i Sala på Kungsängsskolan, men efter årskurs ett flyttade familjen till Uppsala så det blev lång pendling. Det var dock bara två dagar i veckan, så det gick alldeles utmärkt, jag brukade sova hos en vän & klasskompis, fortfarande vän, som hade egen lägenhet mitt i stan i sala. Där levde vi på makaroner o musik. Och då o då, om vi fick tag i det, nån öl…
Denna låt förknippar jag med den lägenheten
En av mina topp fem låtar, åtminstone där o då

10. Jag tycker om när människor har det bra. Jag gillar när de gillar att komma och hälsa på. Jag ser gärna till att bjuda lite extra med god mat (jag är ganska bra på att laga mat för övrigt) och dryck.
Jag mår bra när andra mår bra helt enkelt. Vill att alla ska må gott o bli lite bortskämda utimellan, det har nog alla gjort sig förtjänta av nån gång i alla fall. Så om någon av er nån gång kommer hem till oss, säg gärna till innan om ni vill eller inte vill ha nåt speciellt, eller kom bara hit så bjuder jag på nåt gott…
Hursomhelst, ska vi ta trashkonserten nu?
Det var efter en ovanligt blöt höstkväll jag hamnade på en efterfest någonstans i Gränby i Uppsala. Väl på efterfest gjorde vi vad man gör på en sån, vi festade vidare…
Jag hade träffat ett gäng grabbar o tjejer som jag hade kul med och det ena ledde till det andra och så satt jag i en lägenhet o drack andra människors sprit. Något som inte skall föraktas då man är sisådär 18-19 år gammal…
Jag somnade på en soffa till slut och vaknade ett okänt antal timmar senare i en, såvitt jag vet, tom lägenhet. Det hade blivit ganska sen eftermiddag och det hade börjat mörkna rejält.
Jag tänkte att det började bli dags att lomma hemåt till Ramstalund och hittade rätt på nästan alla kläder, tillräckligt mycket av stassen att jag inte behövde skämmas utomhus i alla fall.
Gick ut genom dörren, ner på gatan o i samma stund kom en riktigt jävvla högljudd bil o sladdade in på parkeringen. Det spelades HÖG musik, ni vet den där sortens musik som låter väldigt, väldigt mycket…
Bilen stannade och ut klev fyra svarta figurer med långt svart hår, svarta jeans, svarta t-shirts o svarta jackor, jeans eller skinn. Tror en av dem hade rock…
De var, vad ska vi kalla det, aggressiva i sin attityd o började skrika o gorma.
Jag är, eller åtminstone var, inte speciellt rädd av mig och dessutom en sån som alltid ville att alla skulle vara kompisar, ja inte alltid, även jag har haft mina sne-fyllor, men oftast. Så jag såg ju detta som en mission, att prata med dessa trevliga herrar.
Ska tillägga att jag långt ifrån nyktrat till vid det här laget.
Jag fick kontakt o använde mig av den relativt begränsade trash-metal kunskapen jag hade (ja Metallica & Megadeath, Kreator m.fl. hade jag ju hört, men dessa herrar gick ett steg längre i sin smak för snabba gitarrer) och vips hade jag skaffat fyra nya kompisar. Och vips nr två hade jag lyckats med konststycket att hamna i en annan lägenhet och bli bjuden på öl & sprit. Det var ju på den tiden där en tvådagars inte satt såna spår som det gör idag…
Senare, efter att ha inmundigat en icke oansenlig mängd destillerat ringde telefonen och någon av herrarna svarade (Jag vet inte alls idag vad nån av dem heter eller hette för övrigt) och skrek av glädje för tydligen var det nån slags ”spontan-konsert” på okänd ort utanför Uppsala.
Sagt o gjort, vi hoppade in i bilen, oklart vilket tillstånd föraren befann sig i.
Behöver jag säga att jag kunde vara mer än lovligt naiv i ungdomsåren. Det var mycket ”här och nu” som gällde…
Vi åkte, gissningsvis, ca 45 minuter utanför Uppsala i en fart jag tyckte var lite väl otäck ibland, men oron stillades med HÖG musik och fulgrogg. (Det funkade bättre på mig som lugnande än på kompisens mamma på italienresan kan jag meddela…)
Vi anlände en gammal rucklig lada med ca ett 50-75 tal mestadels killar stöpta ungefär i samma form som de jag åkt med. Jag var en aning katt bland hermelinerna kan jag meddela för övrigt, hade om jag minns rätt vinröda jeans och skjorta i nån bjärt färg, ringar i öronen och kanske till o med loafers…
Hur som helst, man kan ju tro att jag skulle blivit till åtlöje här och det var jag säkert till en början. Men Trash Metal handlar mer om attityd än om kläder, tyckte jag i alla fall, och jag började moshpitta med resten av gänget, stagediva till nåt obskyrt band jag inte vet alls vilka det var och headbanga med min, i sammanhanget, tragiskt korta (och ljusa) kalufs…
Ingen aning om hur länge detta pågick, vet bara att jag var genomsur av svett, öl och säkert annat oxå som jag inte vill veta…
Det var en galet kul kväll och efter ”konserten” satte vi oss i trash-bilen och åkte hemåt igen, fortfarande oklar över förarens tillstånd.
Det mest ihållande fysiska minnet var ett par ringade öron och en blåtira från moshpiten.
Det var en fantastiskt kul kväll som bevisade det jag alltid sagt, hårdrockare är snälla nallebjörnar som bara vill få ut lite agg med hjälp av musiken. Trevligt folk, kul kväll och ett minne för livet (även om minnet inte riktigt stäcker sig över hela kvällen, sa jag att det bjöds på grogg?)
Hur jag sist och slutligen tog mig hem önskar jag att jag kunde berätta, men tyvärr, filmen tog liksom slut…
Därför tar vi nu o spelar en låt av ett tidigare trash-metal band. Låten kanske inte är en trash-låt, men den är för jävvla bra.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar…

11. Jag vill passa på att berätta om de viktigaste händelserna i mitt liv innan dagen tar slut oxå och det är då barnen föddes. Jag börjar med den första, Amanda.
Amanda var en envis tjej redan i magen. Hon ville inte vädna på sig. Eller egentligen kunde hon inte vända på sig pga hjärtformad livmoder hos hennes mamma & min sambo sen 19 år. Henne (sambon) ska jag berätta om senare…
Hur som helst, då hon inte kunde vända sig blev det planerat kejsasnitt som gällde och den 17:e september vaknade vi kl 0700, jag åt frukost (sambon fick inte, hon skulle ju opereras..) och vi såg på varann och sa; Nu åker vi o får barn…
Det kändes märkligt odramatiskt.
Vi åkte till Huddinge Sjukhus (vi bodde i Fruängen då) och anmälde oss för barnafödande.
Väl inne på avdelningen och prepp för operaton kom läkaren in och berättade om vad som var på gång och ungefär hur det skulle gå till.
Prepp klar och inrull i operationssalen, där anestesiläkaren stod med nålen med ryggmärgbedövningen i högsta hugg.
Nu är det ju så att bland det sista man vill höra är en läkare, med en elakt stor nål intryckt mellan kotorna, säga ”oj”… Men det gjorde vi… Hon hade lyckats böja nålen på nåt sätt och det var bara att börja om med den ömma o kärleksfulla behandlingen…
Andra gången gick det bra och Anna började domna bort. Men domningarna började komma ända upp i armarna och nästa ”oj” kom. Tydligen hade hon antingen fårr för mycket eller legat i fel lutning så medlet ”rann åt fel håll” så att säga.
Men det ordnade sig och man satte igång. Jag satt bakom skynket vid Annas ansikte och tänkte att detta tar väl ett tag, men jag hade knappt börjat bli nervös innan bebisen var ute.
Amanda kom till världen.
Det tog, skulle jag gissa, ca 0,23 sekunder innan jag omvärderat allt. Plötsligt var det självklart att om jag nånsin satt på ett sjunkande skepp var jag inte viktigast att rädda längre, det var inte mitt liv som var viktigast i mitt liv längre och det var en rätt häftig känsla.
Då det var kejsarsnitt var det jag som fick ansvaret för den här lilla lilla varelsen första timmen/timmarna medan mamma vilade. Det var en sjuk känsla, antagligen som de allra flesta nya föräldrar känner, hur ända in i helvete ska jag klara av att få den här tjejen att överleva…
Det gick bra och Anna kom in o träffade Amanda ordentligt första gången, vi fick hjälp igång med amningen av en barnmorska av Preussisk karaktär och dygn nummer ett gick som ett huj.
Natt två var jag tvungen att åka hem. Det var en färd som jag sent ska glömma, har nog aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Jag lämnade de två människor jag älskade mest av allt i världen o åkte hem till en tom lägenhet.
När jag satte mig i bilen, i min ynklighet, i parkeringsgaraget på sjukhuset o vred på nyckeln satte CD-spelaren i bilen igång.
Evanescence, My Immortal gick igång.
Det är ju inte världens gladaste låt, men i bilen, med tårarna rinnande (o nära att rinna nu när jag lyssnar o tänker på situationen) omstöpte jag om hela låten till futurum och där fick jag och Amanda våran låt.
Detta är min och Amandas låt.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar (topp ett när man lägger till historien…)

12. Douglas.
Barn nummer två, sånär som på två dagar, exakt 1,5 år senare, var från början ett ”kommandouppdrag”… Medan Amanda var lite ”händer det så händer det” och det hände väldigt fort då vi slutade skydda oss så var vi (läs:Anna) väldigt bestämd att vi skulle ha en till nära efter. (Jag var givetvis också med på det, ville ha barn nära varann jag oxå. Anna var dock den som ”planerade tillfällen” så att säga…)
Även nu gick det fort, Amanda hade just slutat amma då det började växa i magen igen.
Vi flyttade till Uppsala då, köpte en lägenhet där pga att det sociala skyddsnätet var lite starkare där. Så 19 mars 2005 kände Anna att nu var det dags och färd till Akademiska Sjukhuset.
Nu låg Douglas rätt och han skulle födas som vanligt.
Vi var nära att bli hemskickade för min sambo har en galet hög smärttröskel och man trodde att det var länge kvar än, dock efter undersökning var det bara att rulla in på salen…
Väl inne på salen testade jag lite lustgas, Anna höll i masken och när det gjorde rejält ont bad hon om bedövning, men neeej då, det var för sent… Det var bara att klämma ut ungen…
Efter ett tag kom ett fascinerande medicinskt mirakel, som händer tusentals gången varje dag, igång. Det kom en människa ur en människa! Helt galet ju!!
O Douglas fanns till. Relativt odramatiskt, ja för mig i alla fall smile emoticon
Vi hade ingen låt på en gång, den kom ca sju år senare.
Men det var den första låten han riktigt lyssnade på, ville lyssna igen på, och igen och igen. Han fullkomligt älskar denna låt och det är min & Douglas låt som vi brukar sjunga i bilen tillsammans.
Och, så klart, en av mina topp fem låtar (oxå topp ett med storyn kopplad)

13. Åland
Det är dags att berätta om Åland.
Bägge mina föräldrar är från Åland, från en skärgårdsö kallas Föglö. Från denna ö härstammar släkten på mammas sida sedan sent 1600-tal, vilket är så långt släkrforskningen har kommit. Pappas släkt är från Finland, min farfar kom till Åland som krigsbarn under 1:a världskriget. Han blev ivägskickad av familjen pga att de inte hade råd och ville mer eller mindre rädda livet på honom. Tänk er att stå inför ett sånt val, och sen ta det valet…
Det är så att min släkt, med pirater & sjörövare, lotsar som lostat ryska tsarer, operasångare, otaliga sjökaptener m.m. kräver ett helt eget sommarprat, så jag måste lämna dem därhän för nu, men det är en intressant skara människor, det lilla jag vet om dem.
Samma gäller egentligen Åland och mina strapatser där, men jag ska försöka ge en komprimarad version med de stora dragen.
Jag är sk ”sommarålänning”, dvs jag spenderar somrarna där, förr hela somrarna numer typ tre sommarveckor samt ett gäng helger övriga året.
På Åland under ungdomen bestod livet väldigt mycket av att ge sig ut på sjön, antingen i våran träsnipa eller i kompisars större båtar. Vi luffade öarna runt och sökte nästa dansbana, nästa sommarfest, nästa happening. Det kunde vara en grillkväll i någons jaktstuga, det kunde vara sommarfest på Kökar eller Sottunga, det kunde vara vad som helst.
Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt Åland, Föglö och stugan är för mig. Det är den bas jag och många i släkten & familjen haft sedan födseln. Det är där vi alla 65 omedelbara släktingar kommer hem. Vi är några stugor på farfars gamla hemman och alla är vi släkt.
Jag har en släkt jag tycker om och som tycker om mig, vilket till min förvåning och rätt sent lärskap, tydligen inte är så vanligt. Vi samlas på sommaren och har trevligt, vi samlas då & då även under övriga året, men hemligheten till att vi tycker om varann är kanske att vi inte nöter på varann.
Mina somrar på Föglö är vad jag trodde alla hade när jag var liten. ”Vadå, har inte ni oxå stuga?” undrade jag naivt då jag träffade mina vänner efter sommaren.
Jag har i vuxen ålder insett hur sjukt bra jag haft det. Om ni kan se min profil här på Facebook så har jag en bild på stugan som coverbild. Tio meter till vattnet, ute i skärgården, med fiskevatten, öar och annat.
Som sagt, jag har gjort eskapader här, trillat överbord, vaknat under upp o nervända båtar, hoppat i svallen från finlandsfärjorna, ö-hoppat, lekt o haft enormt mycket kul, men tyvärr räcker inte dagen till för Ålandshistorierna. Den räcker inte för de ”vanliga” historierna, går liksom inte att klämma in mer…
Bara en sån sak, på Åland vet man hur en midsommarstång ska se ut… Ni får googla o kolla så får ni se själva.
Våran stuga ligger i Hastersboda, som i sin tur ligger i Östersocken på Föglö. Östersocken har en egen ”nationalsång”; När Solen Tänder Sina Strålar.
Den spelar jag nu här för er
Och, topp fem så klart

14. Det är inte många inlägg kvar nu, tänkte bara förklara lite varför typ alla mina låtar är ”topp fem”
Det är ju lite, eller rätt mycket, så med musik. Ena dagen har man lust med det ena, andra dagen med det andra. Jag kan skifta från hårdrock till hiphop, till klassiskt på minuten ibland. Rätt mycket varför denna grupp är så fantastisk…
Därför är alla låtar topp fem. Vilken låt som helst kan vara topp fem.
Vilken är din topp fem exakt just nu? Svara gärna nedan.
Min topp fem, exakt just nu är den jag lägger ut nedan. Frågar du mig om fem minuter kan du få ett helt annat svar.

15. Nu kommer mitt sista inlägg och jag vill börja med att tacka er alla för att ni läst och gillat. Jag hoppas att ni blivit lite underhållna stundvis i alla fall. Jag har i alla fall haft skitkul! Tackar för möjligheten.
Detta är en grupp för bra människor med respekt för varann, där alla inser att om EN person tycker att en låt är bra så är det en bra låt. Basta! Oavsett om jag håller med eller ej…
Min sista post kommer handla om en topp tre person i mitt liv. Mamman till mina barn. Kvinnan jag varit tillsammans med sedan, som vi bestämde, 6:e maj 1996.
Det är fan länge det.
Vi träffades några veckor tidigare och delade säng under tre veckor utan att göra annat än att ligga o prata med varandra om livet, om planer, om allt mellan hur vi såg på barnuppfostran till hur vi ville begravas. Allt medan våra kompisar gjorde nåt helt annat i rummet bredvid. De kompisar som var orsaken till varför jag låg där i sängen bredvid Henne.
Vi hade inga andra tankar än detta, men en djup vänskap växte fram under dessa veckor.
På valborg ”fules” vi första gången, men det var när jag återvände upp till Umeå (ja, vi har bott där oxå) som vi kände att, japp, nu är det Vi.
Vi har gått genom en helsickes massa tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat, bråkat och allt däremellan. Vi har varit med om död, födslar, sjukdomar, glada rika tider, mindre glada fattiga tider. Jag ska nån gång berätta om den mest omvälvande veckan i mitt liv som hände just efter att vi träffades, men det kräver ett långt inlägg som jag kan ta en lördag då det ”vanliga” TLOTD startar igen.
Jag hyser enorm respekt för henne, beundrar henne och älskar henne. Är stolt över henne och tycker oxå om henne.
Vi har fått två barn tillsammans, vi har ett fantastiskt hus, som inte heller omnämnts idag. Vi har ett liv tillsammans helt enkelt och nu ligger hon här bredvid mig och läser på inför en intervju i morgon.
Så nu tänkte jag göra en sak som har växt fram i tanken under dagen. Vet inte om det är helt åt helsicke fel, eller helt rätt, att göra det så här, men vaffan, man lever bara en gång…
Vi har alltså varit tillsammans dryga 19 år. Vi har byggt upp ett liv ihop, en familj tillsammans, en dåtid, en nutid, och en framtid tillsammans.
Så därför frågar jag dig nu Anna Pettersson, här inför ett gäng främlingar och ett gäng vänner, i en grupp du varit medlem i några timmar, på facebook tro´t eller ej…
Vill Du Gifta Dig Med Mig?

1.
Jag heter Fassika, jag är din idag, ni som lyssnade ordentligt förra året (som en skitjobbig mattelärare andra veckan på vårterminen) vet att jag varken tror på ödet eller gud, däremot på färgen gul och barn. Jag har haft liv och död knacka på fönstren om kvällarna, lite som de flesta, lyckades befolka jorden med två små barn som jag misslyckas övertyga om mammans rätt till ensamma toalettbesök.
Ni kommer också ihåg att jag har tittat på flängande hårdrocksfrisyrer och insett att jag inte kan göra annat än att prata Thåström och hoppas att någon liksom jag blir helt mjuk i knäna av honom.
Jag orkar inte med så mycket nytt och vill helst vara i mitt huvud. Där bor också Sten, en man med mustig mustasch som jag skyller alla mina dåliga beslut och generaliseringar på.
Jag föddes och blir ständigt en smula mer människa, kan dra mig så långt att säga att jag i dagsläget har skitlite att klaga på.
Fast nu är det jättemycket morgon, jag är alert och all yours.

2.
Jag är en av alla dem som har ett arbete.
Där får jag vara en arm eller två, kanske visa och berätta, mitt jobb är det viktigaste jobbet som finns, på jorden alltså. Tycker jag. Jag tänker att alla som har ett jobb kan tänka att de har det viktigaste jobbet, den som svetsar ihop olika delar, skruvar isär saker, stoppar in el (i byggnader, verkligen inte i människor), den som lär ut eller den som planterar saker.
Det blir ju lite fränare att dra på sig superkostymen och åka till jobbet med den inställningen. Precis alla som har något med mitt arbete att göra är gjorda av godhet och jag hoppas att jag sköter mig så bra som det går så att jag får vara kvar i den bästa av världar.
Jag har haft ett jobb där jag inte hade varken superkostym eller någon form av självkänsla, det var bestämt så att jag skulle ringa till någon oskyldig person och be denne köpa av mig någon form av bondetidning, tidning och tidning, det var väl ett par papper som nån hade raffsat ihop och tänkt att varje bonde måste vilja läsa om nån gammal katt som heter Sven som ”sprang bort i Lördags” och nån annons på harv.
Det var inte många som slog till på dealen, det var ju för att jag sa åt dom att, ”alltså, den är ju inte superbra den här, jag förstår ju om du inte vill ha den, ja jo den är tryckt i vanligt papper, javisst, funkar säkert bra att tända kaminen med, hahahahaha, absolut, jag lovar, jag ska verkligen ALDRIG ringa tillbaka, hej svejs” fy fan!
Vid ett tillfälle trodde jag nästan att jag var tvungen att byta om inför ett samtal till slottet, på Öland i och för sig, men ändå, till kungen, jag skulle ringa till Sveriges konung, inte med bondebladet utan nån annan lite mer kunglig tidning, typ DN eller nåt. Lite svettig på ryggen lixom, i gympabrallor, jättegammal t-shirt, palestinasjal och en frisyr som jag inte ens tänker gå in på. Jag skärpte ju till mig nå djävulskt, man får ju inte sluddra när man pratar med kungen, man får ju inte säga, ”va”, ”fan också, nu skrev jag fel här”, ”men du” eller inte ens får man väl säga, ”ska du ha dealen eller inte, jag ska hem och titta på tre Oprah-avsnitt IKVÄLL helst”.. Någon torr tant svarade och menade att konungen inte var tillgänglig, hon verkade ju inte ens fatta att jag inte är vem som helst, alltså, om hon inte fixar fram honom så missar han ju jordens deal. Då tyckte hon att jag var lite obehaglig kändes det som, mumlade nåt om att konungen FÅR sin tidning gratis i vanliga fall och tack och hej.
Obehagliga männska! Jag tycker att alla som inte låter mig prata med kungen är lite elaka faktiskt.

3.
Alla är så viktiga idag, alla som har barn har så fina barn och gör så fina saker, alla som kan träna tränar så himla bra och länge och har bra snittkm/h. Alla som har rum har så fina rum, som i en tidning och alla som ser en blomma ser så fina och hundar och katter som är borta och någon är så himla upprörd så att flera hundra andra måste ansluta i någon slags virtuell gröt. Jag är med på tåget, liksom bara blev så ju. Jag blir så himla glad när barn är glada på bild och visst kan man dra en lättnadens suck när det visar sig att den gamle klasskamratens mans bror trots allt inte hade cancer. Samtidigt kan jag bli helt jävla galen, jag har aldrig en trevlig middag med grannar och groupie och instagram, mina ungar skriker åt mig, ”lägg inte ut mig på facebook”. En av dom spelade upp en låt där de sa/sjöng/rappade (man vet ju för fan inte ens vad folk gör i låtarna nu för tiden) ”vi vet att det regnar ute, måste du posta det på facebook?”.
Jag får aldrig till nån bra snittid på promenaden. Jag reser inte till varken Cabo eller Rom, jag har inga fina blommor i min trädgård. (bara en död skata på gräsmattan, finns kadaver-fashion? I så fall är jag vansinnigt modern)
Sociala medier har satt tonen och nu är vi alla små stjärnor om vi vill.

4.
En känsla av att vilja ta över världen, gå ut på trappan med en kopp kaffe och tänka sådär mjukt, ”jävlar vilken krispig morgon”. Kanske bara känna att idag får banne mig folk passa sig, för snart är jag igång, oj oj vilken känsla. Mina morgonminuter kan innebära att jag på ett metodiskt sätt chockväcker systemet med snus, utan blir det en vansinnig stämning med knogarna släpande i golvet och humöret i taket. Jag raffsar fram ett barn som endast orkade vakna och somna om, en annan gapar nåt om att jag är dum. Jag vet redan det så jag brukar fortsätta rakt in till toa. Där beskådar jag detta ras till människa, skrattar inombords (långt inombords, i tolvfingertarmstrakten) åt tanken att det ska gå att få ordning på det. Sminkar på med pensel inköpt 2001 där stråna fastnar i ansiktet på mig och smink som är onytt. Flickan påpekar att jag har sagt att det är onödigt att sminka sig, jag vet det också redan så jag spacklar vidare och tillslut har jag bara håret kvar. Det blir varken hackat eller malet. Andy påminner lite hetsigt om att han ska träna sen och jag håller med, eller nekar bestämt, orkar kanske inte ta in allt, det där löser vi under dagen. När vi sen sitter i bilen andas jag ut och tänker att det är underbart att leva. Tills jag förstår att pojken inte ens har strumpor på sig, har glömt matteläxan, flickan är galen för att hon glömde sin hårborste och det är mitt fel att Leo ramlade igår och har skitont i knät. Jag vet, det är ju mitt fel, men jag kan ta det, en sådan morgon kommer bara till oss som ska ta över världen just idag.

5.
Jag tänker ta reda på vem jag är jag. Det är ett som är säkert. Jag rotar i gamla mentala lådor på vinden, och hittar i vissa guldkorn och vill grina lite för att jag har glömt bort saker. Vissa lådor är helt tomma, det är kanske lite för dålig belysning just där, så de lådorna måste ner från vinden och varsamt ska jag plocka upp det som ligger och skramlar på botten. En låda är redan nere, men det är så tungt ju, att ta upp en barndom och en ungdom, som ska ihop i nåt slags logiskt pussel. Jag har redan hittat en liten bit som har talat om för mig varför jag har valt att i vuxen ålder ta ett vulgärt stort avstånd till djur. Enligt mig och Sten så är det så enkelt att jag inte tänker hålla på och älska djur av den enkla anledningen att de dör, trillar av pinn, går i maskin, lämnar in och skruvar ner volymen så förbannat fort. Eventuellt kan jag skaffa en sköldpadda som blir 110 år.(det vore ju helt sinnessjukt att köpa en sådan bara för att man inte vill att djuret ska hinna dö först). Så enkelt kan det vara, så nu när jag vet det så har jag slutat att hysa agg mot djur, nu ogillar jag dem bara. Det går uppåt och framåt, och en vacker dag är jag kanske kvinnan på gatan med fyra katter, två får och en alpacka. Det är bara 62 lådor kvar nu ju!

6.
Jag vet precis vad jag ska göra, jag ska ge mig själv tid med barnen, för så blir barn glada. De ska tindra med sina ögon och vi ska alla få se det. Men det tindrar ju så förbannat på skärmen också, barnen finns ju alltid kvar, och man har ju hört alla frågor 100 gånger så man kan ju bara svara lite halvdant, om man har tur så behöver man ju inte ens lyfta blicken. Ibland kan man ju tro att alla barn har nåt kraftigt fel i skallen när de står och hoppar bredvid och kanske måste balansera på ens axlar eller hota med att de kommer att bränna ner huset om man inte tittar på deras slöjdskapelse, herregud, hur många smörknivar kommer man inte att få se i sitt liv, det kan ju vänta. Barnen måste lära sig att vänta. När man har det klassiska fredagsmyset så kan man ju sitta i soffan och smygsurfa på mobilen samtidigt och när barnen skrattar så kan man skratta med så att de tror att man tittar, superenkelt.
Annars kan man kan ju alltid bara säga att man ska gå på toa och då ta med sig telefonen, så kan man sitta där inne och lura tills man orkar gå ut till sina uppmärksamhetsgalna barn, när man har klarat banan, kollat mailen och lagt ut en status förstås. Jag tänker att barnen sjunger till oss, sen jag började tänka så, skäms jag. Bilden på middagen på instagram är jättefin, supermysigt verkligen, men hur mysigt är det för barnen som stup i ett ska ”titta hiiit”?
När jag var liten var jag Carola, tyckte jag, och tyckte jag att hon sjöng om utomjordningar som borde skärpa sig!

7.
Och då kom vi till kvinnan, det främsta könet enligt Björn Ranelid, ponera att en kvinna då och då måste vara jättemycket kvinna och ha pms tex. Äh, jag vet inte hur öppen man ska vara och vill verkligen inte bli konfronterad med det här sen, jag kommer att förneka allt och eventuellt ljuga för att framställa mig i ännu sämre dager.
Nej du vet att jag blir så jävla arg, jag kan gå omkring med pannan i djupa veck och svara helt fräsigt och tycka att Andreas (stackarn) är mer än orimlig när han kommer med idiotiska frågor såsom, ”jag ska laga mat, vad vill du ha?”, eller, ”vill du ha te?”. alltså, någon måtta får det ju vara på galenskapen. Ofta kan jag straffa honom genom att inte svara, det tycker han bara är jätteroligt och samtidigt lite spännande har jag bestämt. Då kan det hända att han till exempel väljer sina ord, väger dem noggrant innan han lixom ba river av den klassiska, ”aha, är det den tiden på månaden?”. Då kan det hända att jag svarar nåt, som jag inte minns efteråt för att det gick en säkring i skallen, inne i huvudet står Sten (bara det är allvarligt, han brukar sällan stå pga dålig rygg) och uppmanar mig att gå ut och brotta ner första bästa häst, strypa en trädgårdssoffa och jobba extra som vaktmästare i skog. Det blir ju aldrig så. ”touch your woman” haha, inte då va, inte alls då. Jag har aldrig sett en trängd grävling men kan ändå på nåt sätt likna mig vid en.

8.
Nu kommer Sten, min inneboende man med mustig mustach. Han tycker olika saker, att fina flickor inte fiser, att iphones är för nytt och alldeles för dyrt. Han tycker inte om vråliga personer som hävdar sig och klappar sig själva på huvudet innan han ens hinner antyda för dem hur otroligt onödigt korkade de är. Han tycker om kvinnor, som lyder, inte de som har läppstift eller för många armband i guld. Krimskrams och tingeltangel tillhör cirkusfolket. Han anser att försäkringsskassan är stället dit mördare kommer när de återföds efter att de blivit hängda i ögonlocken tills de tittade ihjäl sig och dog. Och han vill verkligen inte ha en enda julklapp. Han dricker billig sprit och rotar aggressivt och länge i pappkassar från konsum, tills han glömmer bort vad han letar efter, somnar sittande med P1 på en provocerande volym. Han tror inte på fjärrkontroller efter att i 50 minuter försökt kontrollera densamme men misslyckats. Vi har inte valt varandra, han finns och jag med. Han ber mig ibland om mer plats i mitt liv, då brukar jag slänga in en 75:a och avvakta så blir det lugnt inom sinom tid. Han är ju på riktigt helt jävla galen. Han vill ringa in till ”ring P1” varje dag och klaga på cyklister som cyklar för fort, att posten kommer på eftermiddagen, att vissa människor verkar tro att det är lagligt att skratta utomhus kl 21 en kväll i juli, han skulle även kunna bena i det här med överbefolkningen på jorden, han har lösningen på allt. Skönt.
Nu hoppas jag att du förstår att Sten är Sten och Jag är Jag, du har ju också minst en sur sida av ditt annars trevliga jag, det är helt normalt, och så är det på riktigt, det har mamma sagt!

9.
”jag vet inte”PUNKT. Föregående mening finns nästan inte längre tänker jag. kommer du ihåg förut, när man kunde gå och gruva på en fråga en hel dag, eller en gåta som nåt barn gav men aldrig svaret, det var lite terapeutiskt om jag minns det rätt. Eller om vi spelade frågesport med svår fråga och någon överdrivet smart person noterar att svaret på kortet inte stämmer med dennes verklighet, då fick man använda hjärnan, eventuellt släppa frågan och acceptera att man inte kunde frågan.
Om jag undrar hur gammal Glenn Hysen är så kan jag veta det inom en minut. Om jag skulle känna mig lite vild och vill bygga en egen bungalow av säckväv och en gammal buske, ja då kan man googla fram det på ett kick. Man kan baka utan receptbok med igenklibbade sidor och handskrivna recept. Man kan lära sig spela instrument framför datorn, lära sig måla, träna, allt utan att lämna hemmets borg. Det är ju fantastiskt att man kan få all information så. Om man vill så kan man ju också lära sig av en annan människa som får betalt för det, som kanske arbetar på en kulturskola, som kan erbjuda en mänsklig kontakt och jävla härlighet. Själv har jag tänkt börja i kör, men då hade jag glömt att jag inte sjunger. Så mitt mål är att lära mig spela saxofon ordentligt, innan jag dör, det är ju inte brådis lixom, det finns ju en framtid, jag kan, frågan är ju hur mycket jag vill det då. De som säger, ”jag ville åka till Japan så jag åkte två veckor senare”, de är beundransvärda. Jag blir lite stressad när jag får ett sms fem minuter innan jag slutar jobba, ”kan du köpa ägg”. Det måste jag klura på en bra stund innan jag känner att det är naturligt att svara, ”nja”. Eller när man träffar en jättetrevlig person som man tycker om på riktigt och säger, ”men du, nu ska vi träffas och kaffe och trevlighet och tillsammans” i huvudet vet jag ju att det blir när det blir det, vi får se, jag vill ju, frågan är ju bara om jag kan…

10.
En gång när jag hade senap på Andreas korv (när vi skulle äta korv med bröd) såg han på mig och sa, ”jag trodde du kände mig”, han tycker inte om senap, jag vet det nu, jättemycket. Det var dumt av mig men kommer aldrig att upprepas. Nu har vi ju faktiskt hängt ihop ganska länge och vi har lite koll på varandra. Han vet att jag är bra på att sova och på att inte ta ut soporna när påsen är full, i min värld får det Alltid plats med lite till. Han vet att han inte behöver vattna blommorna eller använda ångtvättaren, (den fantastiska ångmaskinen får han helst låta vara, den är ju inte bara en maskin, den är en familjemedlem likställd med barnen, men inte riktigt såklart, jag är ju inte dum, barnen städar inte golven lika bra, så där ligger de lite i lä.)
Jag har nu förstått att det är helt rimligt att jag går som en liten bärplockare i vardagsrummet och tar upp strumpor. För han gillar ju att ta av sig stumporna som på ett ytterst obehagligt sätt tycks vilja döda honom runt nittonklippet, jag vet inte men jag tror att han tar av sig dom på tid. Han går till frisör och klipper av sig håret, ofta, det blir väl nån millimeter frisören kan ta av, (det är ju inte konstigt att frisörsalongerna går som smort när folk går och klipper sig bokstavligen en gång i kvarten), men det får han ju göra såklart, utan att jag kritiserar honom för det, eller påpekar att det knappt finns nåt att klippa av. Kanske kan jag smyga in att 300 kr kan man ju annars spara in så kan jag klippa honom. DET är tydligen helt uteslutet då han känner mig och vet att jag har klippt honom i örat två gånger och råkat raka bort allt hår bakom örat och en bit upp. Värsta känslig, det är ju ingen ide att klippa sig om man inte gör nåt annorlunda ibland. Jag väger upp det hela ekonomiskt genom att gå till frisören max 1 gång per år. Då blir det alltid så tokigt, jag blir som lite galen av att vara i salongen tror jag, där kan jag bara haspla ur mig helt befänga saker som ”jaha, du tycker att det blir bra med lite kortare, kör på bara, det är ju bara hår”. Jag lugnar mig så snart frisörpersonen har klippt och ansat och fönat och plattat och stylat och pillat och klämt åt håret så otroligt att det är som en fantasi alltihop. Jag galopperar därifrån med de gladaste benen i stan med frisörens ord plingande ”och sen kan du bara busa till det lite, jättesnyggt, så du, modigt av dig att klippa så kort”. Efter första duschen grinar jag och vill ha gängspö som straff, det går ju för fan aldrig att ”busa till” ett afro om tanken är att det ska vara rakt och platt och följa min huvudform, tanken var ju alltså inte att jag ville att folk skulle undra om jag hade sovit med en popcornlåda från bion på skallen. Andreas är mjuk och tycker lite synd om och menar att det inte är så farligt, jag bestämmer mig för att rakpermanenta skiten ur håret, familjen svimmar av ammoniaken som sprids i huset, de lyssnar när jag kvider, ”fan vad det svider i hårbotten, nejdå, det är bara bra, det betyder att håret blir extra rakt, jag sköljer väl ur när jag vill, fem minuter till bara, aaaaaaj”. Det håret som sen orkar sitta kvar på huvudet blir rakt, just det håret är Andreas också snäll emot, för han känner ju mig. Och om han inte skulle göra det nu, då finns det ingen möjlighet att han kommer att göra det sen heller.
En sak som jag faktiskt fattade i år är att han faktiskt kan prata kurdiska, jag har ju bara trott att han har varit helt pinsam när han börjar prata. Det är ju något av det roligaste, han är bäst på kurdiska på helgen, på kvällen, ganska sent på kvällen, efter några öl.

11.
Campingen. Dagen som var som en film, det var inte en stilla öl i solnedgången, vi och horisonten. Barnen hade inte tumlat runt på campingen med glass i hand och badat så att kroppen var sådär sommarsval. Annat hände, alltså följande;
Andreas bestämde att vi ville åka båt, han hyrde en eka och fixade fram flytvästar till alla och ropade; ”kom igen nu, nu går vi till sjöss”. Jag packade en lagom fin fikakorg, en icakasse med muffins och saft, nu jävlar skulle det mysas på vågade vågor. Naima blir helt bindgalen och vägrar att ta på sig flytvästen, vill inte åka båt, efter en fruktansvärd kamp och mutor och hot förstår vi att hon tror att man ska ha flytväst för att det är självklart, givet, meningen att vi kommer att ramla ur båten. När alla utom Leo hade jobbat upp en halvsvettig stämning går vi ner i båten. Leo hittar ett fiskespö på bryggan som något barn hade glömt, han tog det. Nu så, Andreas tänkte att han på ett helt naturligt vis bara ska ro oss ut. Han kom ingenstans, han var tvungen att svära och skälla på årorna lite innan vi äntligen kom bort från bryggan. Då ser vi en liten flicka som stod på bryggan med blanka ögon och säger på tyska att hon vill ha sitt fiskespö. Familjen skäms och vi lämnar tillbaka flickans spö, efter en exakt lika lång procedur som det var att komma ut tre meter från bryggan, man kan ju tro att det bara är att ro tvärtom så kommer man tillbaka. Tillslut kunde vi återlämna spöet och bege oss ut på vårt sommaräventyr.
Leo gapar om fika, han ville ha det på en gång och menade att vi var helt elaka som inte gav honom muffins, ”det är till framtiden pojk, stilla dig, vi ska ju stanna mitt ute på vattnet och ha mys fattar du väl”, det fattade han inte, inte Naima heller, hon tyckte mest att vi kunde vända någon gång och att det ändå är skittråkigt för att hon inte ens får prova att ro. Det fick ingen, för när Andreas fick koll på hur årorna funkar så rodde han som en kung.
Då, helt hux flux vänder Andreas sig om och undrar om det går bra att fika här… då hade vi kommit några meter till ut på vattnet, ”Neeej, vi ska ju ut på sjön, det blir varken fika eller äventyrsaura om de som badar kan simma ut hit och välta båten, ro för fan”, tyckte jag. Han blir lite vit och grönaktig och förklarar att han helt plötsligt blev akut jättebajsnödig. Han försöker tillgodose och möta mina krav, ror ut en centimeter till innan han säger med en något ansträngd röst att, ”nej för fan, nu MÅSTE vi vända”. Varpå jag förstår att det är lika bra att åka tillbaka, man vill ju inte lämna tillbaka en nedbajsad eka, (då skulle vi ju lätt skylla på barnen men ändå), ”Leo, här, tryck i dig så många muffins du kan, nu är äventyret här, hurra” och ”kul va Naima, med sjö och roligt när pappa är sådär bajsnödig”. Hon tyckte inte att det var så roligt, Leo åt muffins som en galning, själv åt jag ingen, jag var nämligen upptagen med att skratta brallorna av mig åt Andreas som liksom ror som om det gällde livet. För det var ju brådis, så jävla bråttom att det inte ens var nån ide att försöka lägga till lite fint vid bryggan, han rodde så pass långt upp att han kunde hoppa ur båten, alltså i vattnet, han kved nåt om att ”du får väl hoppa ur och dra in båten för nu jävlar måste jag ur”. Han klev fram genom vattnet som en ångvält och försvann med blöta ben bland solande badgäster och kaffedrickande campingfolk. Hur fantastiskt skadeglad jag än var insåg jag då att det finns en överhängande risk att det här äventyret kan ha bevittnats av fler än jag trott. Jag fick ju alltså ro in den sista biten, försäkra Naima om att hon nog inte behöver vara orolig. Jag drog upp båten, plockade ur barnen och den numer tomma icapåsen, sen halvsprang jag till tältet där jag skrattade tills jag fick kramp i benen. Och efter en tid kom Andreas gående, lite stolt hållning, lättad, och när jag såg honom komma gående genom campingen så kom jag ihåg att han är ju den absolut roligaste personen jag känner.
Han verkar tro att vi ska ut i nån båt i år igen, under någon form av fiskeäventyr, jag vet verkligen inte.

12. (Eller 13, jag vet ju inte längre)
Barn. Dom är bäst av alla, så är det.
det finns ju ingen ärligare person än en unge, eller en mer envis, omtänksam, mjuk, trotsigare, tjatigare. Ah, man får ta det goda med det mindre goda. Oftast, mellan ca. 13-17 brukar de vara optimala, innan och efter kan dagarna liksom te sig ändlösa. jag har stått ute i en hallonhäck och haft grodsafari innan kl 07.00, klättrat omkring i lekparken, tittat på olika pinnar i skogen, haft pulkaäventyr som inte har slutat förrän minst en unge har kissat på sig. Man klär ut sig och leker att man är en livsfarlig björn och inser att man måste sluta när barnen börjar grina på riktigt. En mer populär lek för alla är ”ormen”, då ligger en utmattad mamma på golvet och är orm och de alldeles för livfulla och energirika barnen får försöka att inte bli bitna, så viftar man lite på några tår. A BLAST. (det är ju en lek som passade när barnen var småglin, nu för tiden så skulle Leo dra till nån elbowdrop och sen gapa nåt om att jag nu och för all framtid är under hans våld och om jag rör mig ur fläcken så kommer han att kung-fukicka mig till de eviga drömmarnas land, det lilla charmtrollet). Nu för tiden är jag inte så delaktig i deras lekar, eller liv känns det som. Om Leos kompisar är hemma och på hans rum så får man ju inte ens gå in och kramas en enda gång, för Naima räcker det om jag inte har kammat håret, då vill hon inte ens att jag kommer in på skolan och hämtar henne. ”asså, ska du inte kamma håret, kom inte in och hämta mig idag, jag går till grinden, vänta på mig men kom inte in” (tjusighetsministern) Men barnen tycker ju om mig tusen gånger mer, de blir så glada när de får nåt så. ”du är bästa mamman” myser dom när vi har handlat roliga saker, dagen då det inte blir några legolådor och speciallypsyler så är jag elak, dum, oförmögen att älska mina barn, värdelös, intelligensbefriad. Då får jag skämmas, när jag är sådär dum och inte ger dom precis vad dom vill ha. Sen får jag se när de känner att de kan förlåta mig. Det brukar förvisso inte ta så lång tid som tur är. De vet ju att de flesta barnen faktiskt verkar ha lika puckade föräldrar som de själva dras med, kompisarna kan diskutera oss mammor runt bordet när de är här och det brukar sluta med att alla enas om att man faktiskt inte kan få allt man vill, förrän de fyller 20 och har flyttat hemifrån och kan köpa hur många tevespel de vill och städa exakt hur lite de vill. Nån ska bli så himla rik så att den slipper jobba en enda dag och då ska han ha ett flygplan där alla kompisar får plats så kan de åka på resa, flygplanet kan man naturligtvis störta rakt ner i ett hav med och då blir det en båt i stället, eller om man blir sugen på att åka in i en vulkan så går även det bra, för planet är ju skyddat mot lava och eld. Naima har planerat att kanske bo i en lägenhet i new york eller ett hus ganska nära mig, hon kommer att ha pool i alla fall och gräsmatta och fina krukor med blommor, svarta eller blå, hon vet inte riktigt, en stor garderob och en separat skogarderob, för det finns så snygga skor i new york så hon behöver det. Hon kanske inte kommer att ha så stort kök för det blir nog en del resturangbesök, det är ju trevligare. Himmel, det är nästan att man vill berätta att så fort ni har tagit studenten så förväntar jag mig att ni har ett jobb och med tanke på den eventuella lön ni kommer att erhålla så har ni kanske råd med en etta med kokvrå med eventuella fuktskador i badrummet där ni ska försöka upprätthålla en schysst nivå på hygienen mellan arbetspassen, men i stället står bara och steker pannkakor och blir så himla glad att de inte behöver tänka på sånt på väldigt väldigt länge.

Ännu en dag, en dag ur livet!
(Bild från 1985)

Född 1962
Världsmedborgare
Halvnykterist

Min sambo ställer frågan:

– Vaddå? Du är väl inte halvnykterist?
– Vad menar du? Är det bättre att jag skriver halvfyllerist då? Undrar jag.

Då smajla hon till och förstod.
Ett sista ord behövde hon dock för att bli nöjd.

– Lägg till halvnikotinist också.

Vi hörs om ett par timmar!

XTC – Fly On The Wall – 2001 – Remaster

PRESENTATION
Mitt namn är Mats Nilsson.

Varför det står Landelius också, är för att mina gamla barndomsvänner kanske vill veta vem det är, som skriver till dem.  Jag är kolossalt förändrad till utseendet från förr.
I mina skolbetyg och fram till jag var arton år, hette jag Mats Landelius, kort och gott.
Morsan var omgift.
Men, vi ändrade aldrig på pastorsexpeditionen för mig och brorsan.  Varför vet jag inte.

Under mina uppväxtår var jag nog som den värsta kameleonten som smälte in. Märkligt nog har alltid utseendet varit förknippad med någon form av ”kändisskap”? Jäkligt udda?
När jag var liten fick jag höra att jag var otroligt lik grabben i Kullamannen och Kråkguldet, som även Mäster Magnus har varit inne och nosat på.  Ett tag i tidiga tonår blev jag också kallad Televinken.
Senare, då jag var mellan arton och tjugotre, så var det plötsligt Jim Morrison jag hörde, vilket jag gladde mig över, för en gång skull.  Jim skulle dock ändras runt tjugofemårsåldern när jag plötsligt hörde Göran Stangertz från flera håll, det kunde jag också tycka vara lite ball.
Han upplevdes som en cool fyr.
Idag är jag inte så liten längre runt midjan, skägg på haka och goggles på nästipp.
Lite trötta steg här och där kanske..
Peter Harrysson viskas det alltmer om i korridorerna.
Inte lika coolt. Undrar vem jag blir härnäst?

Lillbrorsan och jag fick snabbt ett smeknamn som jag avskydde när vi flyttade tillbaka till Skärholmen. Han tyckte att det var helt okej.
Lusen och Lill-lusen.
Bara för att en liten pojkvasker läste fel på namnskylten i porten.
– Det har flyttat in Landelusar här?

Appropå efternamn? En gammal lärare sa en gång till mig att det var märkligt att man fick heta Leijonhufvud, Kattclou, Hund och liknande.
Han visste att jag ville byta, bad mig att testa om jag fick ansöka om ett nytt och speciellt efternamn när jag fyllde arton, om jag nu ändå tänkte byta efternamn?
Han sa att han själv skulle velat försöka.
Han hette Olle Larsson. En cool gubbe.
Jag som motvalls och lite anarkist skulle försöka.
Man kunde ju byta tillbaka igen, kanske?
Pastorsexpeditionen godtog inte Fårskalle.

Idag är jag rätt glad för det.

Landelus kanske skulle funka?

The Undertones – Here Comes The Summer – Single version
1. Intro
Så, nu var presentationen avklarad!?

Idag kommer jag att försöka beskriva olika typer av kärlekar, händelser och känslor som jag har kutat in i, inför olika människor, saker och aktiviteter.
Som så många gånger och framförallt förra året, öppnade jag upp mig och körde lite musikupplevelser i kronologisk ordning genom livet.
Alla dessa konserter, möten med artister och om uppväxten i förorten.
I år hoppas jag att jag kommer ömsa skinn, med en hel del tokigheter och värme.
Prata om nära och kära.
Jag kommer att gå ut ganska lugnt för att försöka öka lite.

För där, där i min lekamen bor det en mindre lustig lirare som kallas ”Spontan Impuls”, som jag inte har någon som helst kontroll över. Vi har olika åsikter om vad som bör göras och sägas.
Det kommer framförallt att märkas i arbetet, semestrar och i mina irrfärder runt om i Sverige.
Ibland har jag även en tjäfft som Herr Impuls lånar. Då dyker det upp bokstäver ur den, som skann inte hinner med att formulera.
Därför kommer det kanske att finnas en och annan igenkänningsfaktor för några av er därute, så jag tycker att det är på sin plats att redan nu be om ursäkt för det som kommer att klampas på, i ulltofflorna med hål i.

Jag skriver och pratar ju alltid här och nu, på känslan.
Varje känsla eller händelse kan jag associera till musik eller en textrad eller tvärtom.
Så musiken som kommer anfallande behöver nödvändigtvis inte vara något som jag eller Herr impuls tycker om eller har i luren själv.

Idag är det Juli månads sista dag. Den trettioförsta. Min dag.
Min dag på the låt of the day! Känner mig tacksam och stolt.
Är också glad över Mästers innovationsrikedom med att starta denna sida, som har gett mig mycket ny musik, trots att jag e en gammalmodig jäkel.

Jag har fått äran att som värsta Lars Ulvenstam avsluta sommarmånaden Juli och det fantastiska sommarprat som har varit på TLOTD.
Superlativen får inte plats här.
Trettio dagar av beröring, känslor och härlig musik har forsat fram i årets sommarprat. Det har varit helvilt. Ovationsrikt ställer jag mig upp, klappar och bugar för er alla. TACK!

Som Mäster en gång sa:

– En låt kan göra att jag minns doften från en gammal soffa.

Vem vet? Jag kanske har blivit lugnare, mer genomtänkt och skickar Herr Impuls på semester idag? Det vill jag gärna tro.
Men, vill fan, trot?
Undrar jag och sniffar på en gammal Fantomen från sjuttiosju.

Imperiet – Kriget med mig själv

2. Första kärleken
I mitt liv har det alltid varit kvinnliga förebilder i min närhet.

En riktig manlig förebild har jag tyvärr saknat.
Det naturligaste är ju först och främst en mamma, tror jag?
Jag är äldst i syskonskaran på fyra ungar och hon födde mig på Södra BB i Stockholm, när hon nyss fyllt nitton år. I passet mitt står det Farsta. Som i en latlåt.
Morsan var en extremt kärleksfull människa som älskade sina barn mer än allt annat.
Ekonomin var det sämre med.

Tyvärr gick hon bort alltför tidigt i överalltcancer, för snart tjugotvå år sedan.
Hon var en människa som det strålade om, hände saker omkring. Full fart.
Den jäkla cancern har plockat många unga människor på min mammas sida.
Endast ett fåtal har lyckats med ett halvt sekel. Jag är en av dem.

De flesta av mina vänner tyckte väldigt mycket om min mor, då hon framförallt var tolerant och alltid hade svängdörren öppen för alla ungdomar. Hon hade sina egna demoner som hon oftast höll för sig själv, men som öppnade sig som en flod i vissa utsatta lägen och bara för de närmaste.
Några gånger visade det sig också, att hon tyvärr hade svårt att sätta gränser och ta ansvar.
Bara att man är galen i alla förbaskade dansband tyder ju på det, eller? Morsan älskade musik och musik för henne var Elvis och sånt som spelades på Svensktoppen.
Mina födelsedagar bestod ofta av en platta med Flamingokvintetten, Schytts, Jigs eller Sten Carlsson och salta mandlar från henne, när jag var liten.
Hon ville verkligen att jag skulle spela ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma eller hallå du gamle indian”. Kanske är det därför som jag har så infernaliskt svårt för den kategori av musik idag?
I samma sophög slänger jag Per Gessle och Tomas Ledin.
Men, morsan älskade det. Hon öppnade fönstren och gasade på, bland betongen, i bilen med en Bond i mungipan eller bland syrsor.
Helst skulle vi alltid dansa till Paul Paljett med henne om hon fick bestämma.
Jag och mina syskon tänker ofta på henne och den kärlek hon hade i överflöd.

Jag tror minsann att Anders Glenmark också tänkte och skrev för henne, ibland
Anders Glenmark – Hon har blommor i sitt hår

3. Tryggheten
Alla barn behöver trygghet, så gjorde även jag som liten.

För mig stavades trygghet, f a r m o r.
Hon var min alldeles egna teskedsgumma.

Jag och brorsan var ofta där på helgerna, trots att mina föräldrar hade skilt sig när jag var fem år.
Det skulle hålla i sig till jag blev runt elva år gammal.

Min farmor var en sådan person som man skulle kalla för bullmamma. Hon stod ofta i köket och bakade eller gjorde krämer och pajer från alla möjliga sorters bär. Ibland tog hon av sig förklädet och spelade piano eller sittra med mig och brorsan som körsångare.
Oftast flöt det på med visor från Dan Andersson eller Evert Taubes eskapader.
Farfar var yrkesmilitär i flottan och var sällan hemma.

Min farmor var ofta ensam vuxen med barn och barnbarn i huset, där i Sköndal, på Giffelvägen.
Hon tolererade nästan allt, utom skor förbi gränsen.
Det fick brorsan ofta höra.
Så ofta att han en dag som treåring bestämde sig.
– Jäla tjat, nu går jag hem! Gick ut och började gå mot bussen.
Den storyn levde hon på. Berättade den ofta och skrattade.
Min kära farmor försvann för tjugo år sedan.
Henne har jag saknat många gånger i mitt liv.

Den tredje starka kvinnan i mitt liv är min moster. En riktig järnlady.
Hon är inte särskilt lång, drygt etthundrafemtio centimeter över havet, men henne sätter sig ingen på. På vissa punkter är vi ganska lika.
En otroligt bestämd, varm och generös person som har älskat varje unge som finns i släkten.
Hon har alltid varit omtänksam och som liten skit tyckte man att det var infernaliskt roligt med alla resor till Värmland, stojet i bilen och alla pepparkaksbak som skedde dagen innan julafton.
Hon var alltid så påhittig, kul och oberäknelig och är än idag.
Det är många gånger som jag önskat att hon hade haft möjligheten att ge oss kusiner.
Jag är så jäkla glad över att hon finns och ruskar om alla.
Sa jag att hon var bestämd?
Jag kallar henne ”Donna Corleone” av en anledning.

Min kära moster, du rockar fett!

Charles Aznavour – She

4. Syskonkärlek
Som äldste i en syskonskara av fyra, med uppväxt i kanske den mest utskällda förorten i Sverige under tidigt sjuttiotal, tyckte vi att vi levde ett bra liv med många vänner. 

Vi var tre bröder och en syster.

Skärholmen med sitt miljonprogram hade sin sociala utslagning, gemenskap och värme. Vi upplevde oss som sociala i vår familj med öppen dörr, utan att det för den delen inte alltid var så fett hemma. Vi levde i en fördold missbruksfälla av spel och alkohol. Äta kunde man göra i skolan ibland.
Skärholmen bestod av mestadels en medelklass i radhus och de som hade det lite mindre fett i Svenska Bostäders höghus och hyreslängor, som i vissa fall finansierades av det gula husets generositet och vakande öga.
På ungdomsgårdar, skola och replokaler bildades rockband.

Gatorna med barn som skrek på bekräftelse, gatorna som flammade till av lyktor i natten, skuggestalten som smyger kring dånet av alarmerande butiker bland glaskross. En fet B som meckas i en port på Brantholmsgränd eller i en parklek på andra sidan ljuset.
Sökarna om natten för en stunds gemenskap runt betongen.
Vi skulle inte låta våra barn växa upp på samma sätt. Bort skulle bli ett mål.

Tyvärr innebär också en viss otrygghet att man lätt hamnar i grupperingar och misär, utan mening eller mål. Vi skulle kunna ha valt en annan väg alla fyra av oss syskon. Vi levde på gränsen.
Det som gjorde att tre av oss klarade sig bra, genom i livet vill jag tro, berodde på vilja, sammanhållning och empati.
En stark målmedvetenhet hjälpte också till.

Min yngsta bror heter Nicklas är drygt tio år yngre.
Ibland har jag nog varit mer som en fadersfigur för honom.
Jag sov ofta i T-shirt som Kalle Anka, när han kom in på mornarna och väckte mig ibland, mitt i ett bakisrus. Tog tag i min tröja.
– Come on and fight, Charlie!
Idag är den lilla killen gift med två härliga döttrar.

Min lillasyster Marie är ungefär sju år yngre och hon var söt som ett litet skogstroll när hon var liten. Många kallar nog henne för snygg idag, istället.
Hon har fått mycket av morsans charm och looks, men Snoppan vill hon förmodligen helst undvika att bli kallad idag. Eller så kanske hon vill det?
Idag har hon blivit farmor till en söt liten sondotter.

Vår mellanbror Micke var en mycket varm, snäll och rastlös kille, försvann in i dimman väldigt tidigt och blev aldrig sig lik igen. Kärleken till drogerna blev allt starkare. Hans sista suck tog han under julruschen i ett skitigt parkeringsgarage på Varvsgatan, Södermalm.
Jakten var över, för honom och för oss.

Ibland överfaller saknaden så ini h….

Coldplay – Brothers & Sisters

5. Flickor
Jag har också gått i skolan.

I sju stycken olika, mellan Åk 1-9. Samt ett gymnasium.
Ganska svårt att rota sig, kan jag lova.
Svårt att fråga chans. Fick byta ofta.

Vem minns inte första pussen?
Den som jag fick bakom källardörren i Vårberg av granntjejen ovanpå.
Hon var sex, jag var sju. Hennes storebrorsor var mina idoler.
I skolan var jag en populär kille bland tjejerna.
Jag var ju skitliten till växten och många tyckte att jag var så söt.
Honom ska vi ta hand om.

Kärleksbreven smögs ner i brevlådan, blickar utbyttes varje rast.
Jag blev ihop med någon ny varje månad i princip, mellan tvåan och femman.
En puss här och där. Bara för att jag kunde.
Dock var mitt intresse för det motsatta könet ganska svalt.
Landhockey och fotboll var viktigare.

Tills en Valborg 1977.

Då träffade jag henne.
Hon med det timotejblonda håret, leendet som fick mig att växa två meter och ruska om mina känslor och välta blomvaser med gula tulpaner.
Denna gudomliga från ovan sänt. Bodde i Vårberg. På Duvholmsgränd.
Hon var nitton månader yngre och det varade i sammanlagt två månader.
Men, jag stod kvar i samma känsla i flera år, allt jämfördes med henne.
Det tog lång tid innan jag vågade börja leva och släppa känslan fri …

Det fanns två låtar som jag förknippade med henne, eftersom det var där som jag hörde dem första gången. Den ena är väldigt ironisk i den här gruppen.
Den spelades in av John Paul Young innan Love is in the air.
Den låten heter ”I hate the music” .

Känner ni igen den andra?

Rod Stewart – Sailing (2008 Album Version)

6. Första festivalbesöket
Under slutet av 70-talet så var det 80% Punk, Reggae och Ska som gällde.

Vi gick på olika lokaler och såg band som man inte kunde drömma om ens fanns. Det var källare, garage och i vissa lagerbyggnader. En och annan ungdomsgård också.

I Stockholm var möjligheterna stora och dessutom fanns ju Gröna Lund som hade en förmåga att plocka in världsartister. Då såg det helt annorlunda ut framför stora scenen, än vad det gör idag.
Här hade jag sett Sweet och Kiss för första gången, samma månad tror jag. 1976.
Men, just den här sommaren som jag tänker på är från 1978.
Jag och några av mina dåvarande vänner begav sig ner till Roskilde direkt efter konserten med Marley på Gröna Lund. Det blev ett impulsstyrt beslut som skulle bli ett äventyr för oss.
Vi skulle bära grönt, gult och rött i två dagar efter varandra.
Jag hade virkat en ”reggaemössa” för mitt krull som var långt ner på ryggen.

Bob Marley skulle på igen och Elvis Costello skulle ju lira nån dag senare.
Eventuellt skulle vi kika på Rory Gallagher också om vi hann.
Roskilde, here we come!

Vi kom ner till Köpenhamn med sovsäck, lite pengar och libanes, tog en buss ut till Roskilde.
Det ska erkännas att det var lite läskigt att gå in i ett myller av individer som vaggade runt med olika påverkan av diverse substanser.
Där var även HA grupperingar och det hade vi ju inte fått till Sverige än.
De gjorde mig lite spak. Såg jäkligt hotfulla ut, där i leran.
En och annan brottningsmatch visades också upp.

I Roskilde var stämningen sisådär. Svenskar var inte särskilt populära.
Vi höll oss mest i grupperingar med andra svenskar och dimman över fälten låg tät.
Vilket Digger uppskattade då. Men, vi andra upplevde vissa moment som hotfulla.

Vi såg en helt fantastisk konsert med Marley och jag tyckte den var vassare än gårdagen, men direkt efter konserten stack vi därifrån av ren och skär rädsla utan att ha sett Elvis Costello eller brett ut sovsäcken. Det blev en jäkla dyr konsert och resan hem är en helt annan story.

Två år senare var Rastafarin på plats i Stockholm igen och så var vi.
Denna gång på ett tak snett ovanför radiobilarna. Galet mycket folk.

Kvar har jag en gul/röd Marleyhalsduk från -78.

Bob Marley & The Wailers – Kaya

7. Beväringar
Jag låg i lumpen på Muskö 1983 och skulle mucka från flottan på min mammas 40-årsdag, den 8:e september. Under den här tiden var beredskapen stor i Östersjön utanför Gålö, Muskö och Berga.

De flesta som växte upp då, vet vad Hårsfjärden var.
Att få permis var snudd på omöjligt.

Jag hade legat inne så länge i beredskap och nu skulle jag få ledigt i tre veckor, samt två helger.
Det första jag gjorde på min ledighet var att dra ner till Göteborg och Ullevi, veckan innan midsommar.
David Bowie skulle spela och jag hade en plåt till lördagen.
Det skulle bli publikrekord och en jättefest.
Tyvärr ville inte Herr Bowie delta i denna fest och levererade ett mediokert och trist nummer.
Det tyckte i alla fall jag och funderade på att sticka hem, för att förbereda mig inför resan till Gotland. Jag skulle fira midsommar med mina polare.

Innan vi skulle dra från Göteborg behövdes en öl eller två.
Vi började snacka om att lifta hela vägen hem.
Vi bodde alla tre i Stockholmstrakten.

När vi gick och flanerade i Gamle Stan, så dök det upp en kille som vill sälja sina söndagsplåtar för en femtiolapp styck. Vi suckade och förklarade som det var och han förstod vad vi menade.
Han hade också sett dagens konsert. Inte mycket att ha, sa han.
Vi började smådiskutera lite.
Efter en stund var det sagt och gjort.
Vi fattiga beväringar köpte 3 parkettplåtar för en femtiolapp totalt, istället för styck.
Under dagen hade vi suttit på läktaren.
Nu skulle vi stå.

Hallå!! Gissa vilken tavla han gjorde!
Det var klasskillnad på konserterna och som Bowie levererade!
Hela Ullevi kokade, utan publikrekord.
Ett par tusen struntade i konserten.
Bowie lirade ett par extralåtar mer än gårdagen och jag fick dessutom en galet bra version av Scary Monsters. Allt var bättre! Humör, väder och bandet.
Det tackar jag för än idag.

Jag undrar fortfarande  vad Bowie hade tagit på söndagen?

Shit pommes frites, vilken skillnad.

David Bowie – Let’s Dance – 1999 Digital Remaster


8. Kneippbyn
Efter att fortfarande dansa på Bowiemoln beger jag mig nu till Gotland och Kneippbyn med en massa vänner from da hoods.. Det är Tisdag kväll och man kan känna förväntningarna smyga på från höger.

Terminalen i Nynäshamn bubblar. Imorgon bitti är vi där.
Här ska firas, raggas och leva rövare.

Vi är närmare 20 vettvillingar som ska ta sig ner till den stora ön och hyra ett par cyklar för att ta oss till Villa Villekulla och vattenrutcharnas förlovade land. Vattenkanor var ovanliga då.

Vi slår upp tälten en bra bit bort från entren och nära en av dusch och toaletthytterna.
Den ena personen är galnare än den andra.
Öl och sprit i massor. Mat kan vi knappt stava till.

Borta vid Space ska Lasse Lindbom band visst hålla till, säger någon.

Jag och en polare tar en bira med oss och går bort för att inspektera om det är de som ska lira under kvällarna här. Vi smyger runt bland hus, – studiovagnar. Jag hör att det spelas musik och sjungs inifrån. Jag kommer från baksidan och börjar krypa under ena husvagnen för att komma fram vid ett av trappstegen. Mitt stora hårkrull är nog det som tar emot mest.
I samma veva som jag glider fram med huvet mot trappen öppnas dörren och en person kommer ut när jag ligger fullt synlig och försöker komma ut från underdelen av husvagnen.

– Vafaan! Vad håller du på med, din idiot?

Jag hinner knappt reagera förrän någon sliter ut mig i håret och i tröjan.
Jag reser mig upp och hinner inte svara.
Det smäller till och en lavett landar på min kind som från en reptilsnabb kungskobra.

– Stick härifrån, din jävla pajas vrålar musikern till mig.

Jag vänder mig om och drar iväg ganska snabbt och skäms med en nysmekt ros på kinden.
Min polare undrar vad fan det var som hände.
Jag sa som det var.

För några år sedan träffade jag samma musiker på Silja Rock, satt och surrade med honom.
Jag tog upp den här episoden för att fråga om han minns det.
Han hade ett svagt flyktigt minne.

-Var det du? Frågade han.
-Ja, sa jag.

Ulf Lundell – Rom I Regnet

9. Sprinkan och jag
I Skärholmen hade vi en härlig gemenskap och det märks väldigt mycket av den på FB-gruppen, där alla som bodde i Skärholmen och Vårberg mellan 1965 och 1990 härjar. Vi träffas igen efter 30 år och tiden verkar stått still. Så mycket kärlek.

Som jag nämnde i tråden förra året så hade jag förmånen att se otroligt många konserter gratis på Hovet. Den möjligheten hade jag mellan 1979 och 1983. Tack vare en vän från Skärholmen.
Jag tror att jag såg Thin Lizzy fyra gånger under perioden, bland många andra band.
Styx, Rocking the paradise var kanske den häftigaste under perioden.

Området runt Gullmarsplan blev mitt andra hem, med Bajen, Söderstadion och Hovet, vägg i vägg.

Under maj månad skulle jag gå på min första Springsteen konsert.
Jag hade blivit knockad av The River plattan som fullständigt spolade bort min balans under fötterna. Det var för mig helt obegripligt att någon kunde skriva sådana nära texter. I was shot. Point Blank.
I snö och slask köade jag i fyra dagar utanför Svala och Söderlund.
Den här konserten fick jag inte gratis. Bortlovad.
När dagen kom så var jag på tårna. Den 8:e Maj, 1981.
Öppningen med en CCR cover, bestämde ändå var skåpet skulle stå.
Jag ville helst inte ha några covers.
Jag ville ha original.

Det blev en hysterisk afton med berättelser och anekdoter mellan varje låt.
Vad de betydde, vad de gjordes eller framfördes första gången.
Det blev en mycket lång konsert. Så pass lång att inte alla kunde ta sig hem igen.
Ändå kändes den som otroligt kort. Tror att den slutade runt 01.00.
Minns inte riktigt. Jag var såld och utpumpad. Tror det kallas eufori.
Förmodligen fortfarande THE Best show för mig.
Då har jag ändå varit på en hel del.

Sommaren 4 år senare ligger jag och köar för biljetter vid Hovet.
Springsteen ska komma till Ullevi i Göteborg.
Jag köper flera biljetter som räcker till vänner och fler därtill.
Jag vill att alla jag känner ska uppleva den eufori och kärlek som jag känner.
Det är liksom No surrender.

Två dagar innan konserterna på Ullevi beger vi oss ned till Göteborg för förberedande.
Hela staden kokar av Born in the USA och amerikanska flaggor.
Under tiden letar vi efter ett ställe att slå upp tältet på.
Vi hamnar utanför Mölnlycke på en stor äng.
På lördagen åker vi in till Ullevi för insupa stämningen utanför och för att festa lite på Avenyn.
Där vid Kungsportsavenyn är det grymt mycket folk utanför ett gym och bara någon minut senare så kommer sällskapet med bossen och ESB ut och kliver in i en buss. Jag rusar fram till ena rutan som jag uppfattar att Bossen sitter vid och daskar upp en liten hand. Han lägger sin hand mot min och säger något i stil med ”tonight, wait and see”. Då ser jag att det inte är bossen.
Det är Nils Lofgren.

Vi har ju inga biljetter till lördagen. Köpte bara till söndagen.
Det felet skulle jag aldrig mer göra om.

När vi senare på kvällen möter folk som går från arenan, som i trans med ett utomjordiskt leende på läppen, så inser vi att det blir bra det här.
Imorrn vänner, imorrn.

Söndag morgon, klockan är runt 09.00 och utanför tälten hörs ett jäkla liv.
Jag puffar lätt på min dåvarande sambo.

– Vad är det som låter? Slåss de? Vad är det för ett tjatter utanför?

Sakta drar jag upp blixtlåset till tältet för att kika ut.
Mitt krull ser förmodligen ut som om vi haft en orgie i detsamma.
Två personer vänder sig mot mig och skrattar.

-Hallååå dääär! Säger de på breeed Göteborgska.

Jag vinkar tillbaka lite lätt och kryper in igen.
Kikar lite på Sambon.

– Det är skitmycket folk som spelar varpa därute.
– Vi har slagit upp tälten på deras varpaplan.

Konserten på kvällen senare, har ju fått en alldeles egen dimension av konsertupplevelser i olika press och nyhetskanaler. Jag tyckte dock att 81:an var vassare.
Kanske 2008 på Ullevi också.
Men det var galet.
Hela läktarna skakade till Cadillac Ranch och Out in the street.

Det kan ju nämnas att det var min dåvarande sambos första konsert någonsin.
Blir lite svår att toppa för henne.

Bruce Springsteen – Sherry Darling

10. Mötet
Under hösten 1984 träffade jag mina barns mamma på ett ”danshak” i Skärholmen som hette Gyllene Bägaren. I folkmun kallades det för Guldmuggen rätt och slätt.

Det var egentligen en typisk kvarterskrog i centrum med en massa tjafs innan, som de en dag bestämde sig för att göra ett dansplejs av på helgerna.
Det kom människor från närliggande förorter också. Det var mycket sällan spänningar från de olika grupperingarna numer. Tidigare hade det varit hårt.
Nu ville man festa nära och slippa stan.

Den här specifika kvällen i oktober träffade jag en tjej från Bredäng som jag dansade med i princip hela tiden. Hon betedde sig jäkligt märkligt. Hon var liksom både intresserad och jäkligt avvisande.
Vilket gjorde att jag hamnade på tå i mina sinnen. Jag skulle bara…
Men, det gick inget vidare den kvällen.

När stället sen stängde, så drog hon hem och jag var som ett stopplyse i fejset.
Några av hennes sköna vänner blev kvar och jag hakade på dem till en kille i Sätra.
Där det stundade frågesport med minst hundra frågor.
Jahaaa? Hon hade ett förhållande. Jag tänkte att nu är det kört. Bara lägga ned.

På tisdagen efter den lördagen är det hockey på Hovet som gäller.
Bajen ligger i Elitserien och ska möta Gnaget. Jag, Kenta och Micke går dit för att kolla fajten.
I första periodpausen ska vi gå upp för att köpa kaffe och vi knatar trapporna upp och ställer oss i kön. Plötsligt kommer det fram tre tjejer från Bredäng som jag träffade på Guldmuggen under helgen. Min danspartner var en av dem. Hennes kompisar hade lurat iväg sina killar till ett annat av fiken. De hade sett mig i publiken och bestämde sig för att ta ett snack.
De totar ihop oss två och sen sticker alla ifrån oss till sina platser.
Kvar står fånen, som förvånat stammar och skrattar. Beslutar om lördag igen.

På lördagen är vi på´t igen och dansar till Stevie Wonders ”I just called to say I love you” och en annan dänga i oktober 1984. Dagen efter, på sin artonårsdag gör hon slut med sin kille och därefter börjar ett märkligt och komplicerat kamratförhållande mellan mig, honom och hans syskon.
De borde ha varit galna på oss, men jag blev som en familjemedlem?
Förstod inte alls. Genuint trevliga och varma. Hela syskonskaran.
Fyra månader senare flyttade vi ihop till en plomberad tvåa på Golanhöjden i Alby.
Dogge kan inte ha varit gammal då?

Här är den andra som blev vår låt … brrrr.. vicken hemsk låt.  J

George Michael – Careless Whisper

11. Jäkla Flyttlass
I Alby kan man för helsicke inte bo, va?

Fan, inte ens taxi vill hämta eller köra hem mig.

Där på Golanhöjden, Notariebacken bodde vi i nitton månader.Jag höll på att bli tokig.
Det var knappt några vänner som ville komma och hälsa på.

– Vart fasen har ni flyttat egentligen? Ni bor ju i Botkyrka.

Jag började fundera lite på det där och kontaktade bostadsförmedlingen i Stockholm.

– Nää, ni kan inte ställa er i kö i Stockholm, när ni bor i Botkyrka.
– Vad händer med min tid då?
– Om du flyttar tillbaka till Stockholm stad inom ett år får du behålla den.

Nu fick vi panik och började höra oss för överallt.  Vi vill ju också ha möjligheterna i Stockholm.
Då säger min mamma en dag att hon kan tänka sig att flytta till sin särbo i Upplands-Väsby och jag flyttar tillbaka till Skärholmen. Så blev det.
I ungefär sjutton månader bodde vi där tills vi köpte en lägenhet i Midsommarkransen.
En tvåa på 54m2.

En dag i april 1989, när jag kommer hem till Midsommarkransen från jobbet, möts jag av morsan som kastar sig på mig.

– Nu har vi bestämt! Säger hon och blänger på mig.
– Vaddå? Vad har Ni bestämt? Undrar jag och får lite andningssvårigheter.

I lägenheten är Marie, hennes mamma och mormor också. Jag fattar ingenting.

– Vi har bestämt att ni ska gifta er. Vi vill gå på bröllop, säger morsan.

Fan, hon vet ju att jag inte vill gifta mig. Över huvud taget.

– Du har inget att säga till om, så de så. Säger hon och alla skrattar.

Nu blev det här jäkligt jobbigt. Jag smiter in på muggen och börjar lite smått tala i tungor.
Funderar på vad det är som har flugit i dem. Är det inte jag som ska fria? På knäna eller nåt?
Efter en stund kommer jag ut. Ställer mig och stirrar på dem och frågar.

– Vilket datum hade ni tänkt?

Då börjar alla svamla i mun på varann. Forcerat. Uppspelt.

– Vi kollade den första Juli, men ändrade oss till den trettionde Juni, säger de.
– Om två och en halv månad, alltså?
– Jaa??
– Kör på då, sa jag och försökte bli bekväm i det hela.

Vi hade jäkligt kul under månaderna som kom.

På morgonen efter bröllopsnatten så ordnar hotellet upp en helt fantastisk frukostbuffé.
Kvällen innan hade jag knappt druckit något alls.
Jag hade varit sjukt nervös.

– Jaha, då är vi gifta då, säger Marie och ler mot mig vid frukostbordet.

Jag hinner inte svara henne, när det vänder sig i magen och jag springer över rummet och in på toaletten. Det var förmodligen spänningen som släppte.
Har jag sagt förlåt för det någon gång?

– Förlåt, Marie.

Hösten som kom flyttade vi till Bredäng och fjorton månader senare fick jag ett förstahandkontrakt och vi flyttade till Nybohov som ligger ovanför sjön Trekanten och Liljeholmen.
Den gråa betongen med milsvid utsikt.

Welcome to Russia.

Miss Li – Russian Roulette

12. Building a dream
Det är 1992 och nu börjar det verkligen hända saker. 

Jag har sadlat om och arbetar som säljare på Canon och har en hel del stora kunder.
Jag jobbar med datakopplade produkter som ingen ville ta i med tång. Det går bra som tusan och min fru börjar nu tycka att vi håller på att växa ut ur lägenheten på Nybohov.
Vi måste kolla efter något större och varför inte ett hus kanske?

Efter en hel del diskuterande börjar vi bege oss ut i Stockholm på visningar. Vi vill vara kvar på södra sidan av stan och där skulle vi även kunna räkna in Värmdö. Vi kikade i Huddinge, i Nacka och till slut hamnade vi på en visning i Trollbäcken.
Vi parkerade bilen och gick mot tomten.
Där mötte vi människor som kom ut och höll för näsan.

– Fy fan, vad äckligt! Hördes runt omkring.

Vi gick in i huset och stanken var outhärdlig. Det luktade kattpiss överallt.
Alla gick i princip in och vände.
Det förklarar ju varför prislappen var så låg.
Jag kikade på hur många intressenter det fanns och det stod inte ett enda namn.

– Marie? Vi skriver upp oss, va? Frågar Herr Impuls plötsligt.
– Va? Menar du allvar, frågade hon mig.
– Ja, kom igen nu. Det kan bli bra det här.
– Jag tror inte att det är så farligt som det ser ut. Mycket jobb bara, säger jag

Efter att ha skrivit upp sig på listan började nästa patrull. Mäklaren.
Han hade bestämt sig för att sälja till en byggare utan bud och som skulle jämna skiten med marken. Vi kontaktade säljaren och ifrågasatte det hela.
Hon visste ingenting om att vi var spekulanter. Enligt mäklaren var det bara byggherren som hade lämnat ett skambud. Vilket jag höjde.
Då blev hon förbannad på mäklaren.

– Jag säljer mycket hellre till en barnfamilj än till en byggherre som ska bygga ett flerfamiljshus här i området. Jag vill att du ordnar med pappren till familjen och ingen byggherre.

Mäklaren blev skitsur och förlorade nog lite cash under the table från byggaren.
Vi åkte upp och skrev på pappren den andra Juli på Handelsbanken i Haninge. Mäklaren satt bara surt och glodde på oss. Han tyckte att vi hade betet oss oetiskt som hade kontaktat säljaren privat.
Man gör inte så.
Vi fick nycklarna, satte oss i bilen och körde ned till våra nya adress: Kattpisshuset.
Vi parkerade bilen, gick in på tomten och fram till ytterdörren.
Där, just då, sätter sig min fru ned på trappen och storgråter.

– Kommer vi fixa det här? Kommer du att klara av att renovera huset? Snyftar hon.
– Tror du att det här verkligen är rätt, säger hon och tittar ut över den vildvuxna tomten.
– Ja, säger jag. Jag tror att vi grejar det här. Det kommer bara ta lite tid.

Jag låter, men är inte helt säker på att jag själv trodde på det.

Tid tog det, mycket slipande av betongplatta, nya väggar, stämp, nya golv, nytt kök, etthundratjugo gipsskivor, ny fasad, ny altan, ny trädgård. Men det blev fint och grannarna älskade förändringen.
Nu ökade priset på deras bostäder också.
Min moster var helt fantastisk under renoveringen av huset.
Snacka om projektledare.
I köket bland slippapper, tog Jan-Ove OS-guld på en fjorton tum.
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Home

13.. Sanslösa små damer
Mitt motto blev alltid att inga barn skulle gå hungrig, så vårt kylskåp var alltid fyllt till bredden av diverse produkter som i slutänden fick kasseras pga bäst före.

En skada jag hade.

Jag har tre döttrar som betyder otroligt mycket för mig.
Tack Marie, för ett jäkla bra samspel med kottarna!

Mikaela som nu har blivit tjugofyra. Föddes när vi bodde i Bredäng.
Du kom senare än planerat och lindades snabbt in i ett Bajenlakan av morfar.

Sara som fyller tjugotre. Föddes när vi bodde i Nybohov.
Med dig var det uppståndelse redan från start. Trodde jag skulle svimma.

Linnea som nästa gång gör sig myndig. Föddes i Trollbäcken/Tyresö.
Tack vare att du föddes 20.01, belönades vi med en låda after eight.

Ni är fanimej det vackraste jag vet.
Tänk att jag kunde vara med och snida ihop tre såna skapelser?
Jag är förvånad själv.

I mitt tycke är ni mycket intelligenta, roliga, bestämda, omtänksamma, varma, nyfikna, åsiktsfulla och ärliga med ett stort rättvisepatos, naturligtvis också en del småskavanker i bagaget.
Allt måste bero på pappan, eller? 😉

Jag vet i alla fall att ni gör mig väldigt stolt, varm och äldre.
På min femtioårsdag gav ni mig en a capella som jag lever på.

Hoppas att ni förstår hur mycket jag älskar er?

Kent – Utan dina andetag

14. Pinsam
Jag har förmodligen alltid varit en pinsam man, farsa, vän och kollega.

Alltid har jag velat att mina barn ska ha det bra. Förmodligen har det också gått till överdrifter med deras kompisar och liknande. Jag har ju alltid gillat att förställa rösten och även imitera barnfigurer. Jag gjorde det när jag läste godnattsagorna.
Det har varit Kalle Anka, Björne med Jörgen Lantz röst och det där trollet Hugo.
– Hörrö, kompis!

De två första imitationerna har jag blivit belönad för och även blivit smått utskälld av en grinig Jörgen Lantz, medan hans fru bara skrattade.

– Det var jättebra och otroligt likt! Sa hon och log.

Samtidigt gick Jörgen Lantz in butiken. Skitsur.

Han låter ju som Björne även privat och hade nog inte räknat med att jag skulle svara honom, som honom själv, när han började ställa frågor.
Det var inte alltid så uppskattat hos mina döttrar.
Farsan tar över showen liksom.

-Pappa, du är så himla pinsam!

På arbetsplatser har jag haft en del hyss för mig.
Personen i hemmet som jag lever med, kan nog också skriva under på det.
Ja, jag är ju pinsam ganska ofta, men jag gör det inte av elakhet. Tvärtom.
Precis som Sunes pappa Rudolf. Mina barn säger att jag är som han.

Det har ju funnits en del episoder som det har legat en hel del pinsam sanning i.
Men, jag är av den uppfattningen att det hör livet till.

Till mina älskade medmänniskor som har stött på mina pinsamheter genom livet.
Jag vill be om ursäkt! Jag försöker lugna ner mig.

Men, ni har nog inte sett den sista pinsamheten från mig i det här livet.

Sorry!

Broken Home – Life

15. What goes up, must come down
Att ha ett hus innebär att man måste vara på helspänn hela tiden. 

Det händer sjukt mycket saker hela tiden. Stopp i avlopp, översvämningar, elfel så att det glöder i proppskåpet, ettan ligger mot nollan eller nåt, regn som vräker in. Som sagt. Alltid är det nåt.

Under mitten av nittiotalet och framåt fick vi en massa bekymmer med huset. Alla ovan nämnda problem började härja. Den yngsta var inte född ännu och de två äldsta gick hos dagmamma utan att ha börjat i skolan ännu.
En dag upptäcker jag en fläck på vårt innertak i vardagsrummet.
Känns det inte lite fuktigt också?
Det här måste undersökas.
Jag knatar upp och kollar taket och märker att brädorna är klart sura och att vi förmodligen måste byta taket. I kroppen brinner en frustration.
Taket är det enda jag inte har renoverat.
Det såg ju så fräscht ut.
Vi börjar kolla olika fabrikat på pannor och plåt och hittar en som skulle passa bra.
Plåt Rapide får det bli. Det ser ju ändå ut som takpannor när det är klart.
Det skulle vara en leveranstid på tre veckor innan jag skulle få det, så jag beställde en container att kasta pannor i, och köpte en massa presenningar för att lägga på taket.
Man vill ju vara förberedd och dessutom stänga vätan ute.
Jag gick upp på taket och rensade det på alla pannor och skickade ner det i containern, därefter satte jag upp presenningen över hela taket.
Härligt! Det är grejat.

Dagen efter kommer det en sjuhelsickes storm som sliter tag i presenningarna och skickar dem från taket. Det spöregnar och taket blir bara surare.
– Fan, jag måste upp igen, skriker jag.

Jag ställer stegen på altanen och börjar klättra upp. Regnet bara forsar ner.
Ungarna sitter innanför och kollar nån Disneyfilm. Jag vinkar till dem när jag går upp.
Den här gången har jag förberett mig med en massa fyrtumsspik och tvåtumfyra reglar.
Nu ska inget blåsa av mer, tänkte jag.
När jag precis har fått dit den sista presenningen och känner mig nöjd, så ska jag resa mig upp och halkar på den blöta plasten. Snacka om vattenrutchkana?? Det tog mindre än två sekunder som jag flög av taket och klöv ungarnas campingbord på altan. Ena benet fastnade i stegen längst ner.
Det gjorde jävligt ont i kroppen, men jag levde.
Var nästan lite nöjd med att det bara blev ett sår/jack.
Snacka om att blåsa av?

Inne vid tv:n sitter Mikaela och Sara.

– Vad var det??? Säger Mikaela.

Sara grimaserar lite.

– Det var pappa…

Creedence Clearwater Revival – Have You Ever Seen The Rain

16 a /. Ett päron till
Jag har varit i Paris. Jag har varit där flera gånger.

En gång med familjen. Jag bestämde plötsligt en dag.

– Vi ska åka till EuroDisney! Sa jag vid matbordet.

Ungarna blev jätteglada. Linnea sken som en sol med sina sexårständer.
Jag gick iväg för att snickra ihop en resa med Ryan Air till Paris, samtidigt bokade jag ett hotell i Latin Quartiers, nära Notre Dame.  Jag tyckte att det skulle passa bra.
Jag kunde göra det samtidigt som jag skulle till Luxemburg i ett jobbuppdrag.
Så jag bokade alltihop på en gång.
Man kunde flyga till Luxemburg från Paris med Ryan.
Perfekt.

Nu var det dags för oss att ge oss av. I samma veva som vi skulle åka till Paris, så bokade jag om min Luxemburgbiljett för att åka med familjen hem till Sverige och Skavsta igen. Inga problem.
Mina partners i Norge och Danmark flyttade fram mötet några veckor.

Väl i Paris, så låg flygplatsen Bouvais ca fjorton mil utanför. Det var bara att leta på en buss.

När bussen kom fram till Lutetia, så var det varmt som i en stekugn trots att det nyss regnat.
Nu var det bara en bulle till de latinska som gällde.
På andra sidan stan.

Framme vid hotellet så checkar vi in. Det är ett ganska litet och slitet hotell med en hel del charm trots allt. Det finns en mysfaktor, men är jäkligt varmt, så vi öppnar fönstren för att få luft.
Gissa om vi fick hela krogen i vårt rum?
Utanför så var det ett jäkla liv, inne så jäkla varmt att vi inte kunde andas.
Vi valde luft istället för oljud.

Strax därefter bestämmer vi oss för att gå ut på stan ett par timmar, kika, käka och flanera.
Det här med barn och toaletter i Paris är ju ingen höjdare. Överallt måste man köpa en läsk för sju euro för att få låna toaletten. Ungarna höll på att kissa på sig, så jag var tvungen att komma på en plan oavsett hur det slutade.
Vi gick till ett ställe och satte oss.
Jag låtsades läsa i menyn medan alla andra gick på toa. När de kom tillbaka, så drog vi iväg med en jävla fart med en vansinnig servitör i bakgrunden, tror inte att det han sa fanns med i parlören?

Tillbaka vid hotellet  senare var ljudnivån utanför som att man har hamnat mitt i börsöppningen på Wall Street. Det var restauranger överallt och gubbar som satt med sin Pernod och skränade och skrek.

-Ska det vara så här hela natten nu, frågar Mikaela.
– Kanske säger jag och vi fixar till oss för natten.

Jag är ju en jäkla valross som knappt fixar arton plusgrader en gång.
För min del var det lönlöst att försöka sova.
Jag spolade iskallt vatten i badkaret och la mig där.
Tröttheten började övergå i yrsel och vid halvsju tystnade det utanför.
Av ren utmattning somnade jag för ett par timmar.
Efter frukost bestämde vi oss för att åka till EuroDisney och började gå mot pendelstationen vid Gare du Nord. Det var inga som helst problem att hitta, köpa biljett eller hoppa på.
Lysande.

Väl framme vid EuroDisney så fanns det två olika aktiviteter att välja på.
En med film och en nöjespark. Vi valde nöjesparken för nu.
Där fanns det en hel del att göra under dagen för ungarna.
Ja, naturligtvis även för oss lite större barn.

– Ska vi gå och titta på Nalle Puh teater? Frågade jag Linnea på eftermiddagen.
– Är det inte på fel språk, frågar Marie mig.
– Ähh, det spelar väl ingen roll, säger jag och vi börjar gå.
– De känner ju igen figurerna, sa jag

På vägen dit köper jag en varsin Spriteflaska till ungarna som de börjar dricka ur. Bra, tänker jag och börjar leta efter en plats att sitta på. Vi hittar snabbt en stenhäll som ska föreställa sittplatser.
Runtomkring finns massor med människor och jag sätter mig ner med Linnea ståendes bredvid mig för att hon ska se något.
Plötsligt försvinner ungen ur mitt grepp och faller mellan stenblocken. Hon har trampat snett med alla myror i brallan. Jag lyckas få tag i henne precis innan hon ramlar och slår sig.
Runt omkring skriker människor och ojar sig.
Jag tänkte tacksamt att det var väl snällt att de var så omtänksamma.
I samma sekund hör jag en indisk kvinna bakom oss ropa till sin man som sitter framför oss.

– Ahhh, Look at the camera, look at the camera!

Jag vrider på huvet och börjar stirra runt i vår omgivning.
Gissa om jag blir förvånad när jag ser massor av människor dränkta i Sprite?
Linnea har gjort en helikopter med drickan och sölat ner alla inom tre meter och trehundra sextio grader. Jag förstår plötsligt varför de ojade så mycket.

Lite ursäktande med röda kinder reser jag sakta på mig och nickar, går därifrån med Linnea.
Gissa vad jag hade varit om blickar kunde döda?

– Ska vi inte titta, pappa? Undrar hon.
– Nää, inte nu säger jag och vi går och möter de andra.

Klockan börjar bli mycket. Det är dags att åka till hotellet.

Som farsa med tre små döttrar, så börjar jag se ligister och potentiellt påtända rånare överallt på pendeln. När vi kommer fram till Gare Du Nord har jag fått hybris och letar efter sortier överallt, men ingen är öppen någonstans. Paniken forsar. Nu kommer de med den där basketbollen att råna oss eller? Till slut hittar vi äntligen ut och promenaden till Notre Dame och hotellet låg inte långt bort. Under hela vägen till hotellet ekade det i kör…..

– Du är pinsam, pappa.

Plastic Bertrand – Ça Plane Pour Moi

16 b /. Farsa i Paris
Det är dags att ge sig av från den här pärsen.

Vi ger oss av till flygplatsen i Bouvais för att checka in.

Väl framme vid incheckningsdisken kikar de på våra papper, tar emot väskorna och ger oss boardingkorten. Vi får även information om att vi kan gå ombord bland de första.
Alla barnfamiljer har förtur.  Nöjda med de svaren går vi och sätter oss med en fika.

Till ungarna hade jag under vår gårdagspromenad köpt en sån där ballong med mjöl i.
Med den kunde man göra olika figurer och grimaser.
Den var kul tyckte de.

Nu var det strax dags för boarding och jag går fram och lämnar biljetterna. Killen kollar på dem och kikar samtidigt på datorn. Skakar lite på huvet, pratar med en kollega och ger mig tillbaka biljetterna och önskar trevlig resa.  Vi kommer in bland de första på planet och sätter oss.

När det är dags för avfärd börjar flygvärdinnorna räkna folket ombord.
Om o om igen. Till slut hörs en röst som säger att Irland inte har gett sin tillåtelse att lyfta eftersom det är en person för mycket på planet. Jag sneglar på Marie.

– Jag ger mig fan på att det är min biljett, säger jag
– Varför tror du alltid att det är du? Säger hon irriterat.
– Känner det på mig bara. Svarar jag.

Det har nu gått fyrtiofem minuter sen vi skulle ha startat.
Jag reser på mig och lämnar min biljett och ber de checka den.
Det kan ha något med min ändring av Luxemburg att göra.
En flygvärdinna går av och in i hangaren.
Efter drygt 20 minuter kommer hon och Kapten tillbaka. Hon tar mikrofonen och tackar mig över att jag har varit så uppmärksam och att vi nu kan lyfta mot Skavsta. Människorna i planet är inte lika tacksamma då de tror att det är mitt fel. Gubben som sitter bredvid Sara är skitsur och sitter och muttrar mest hela tiden.

När planet lyfter är klockan runt halv tio på kvällen och drygt en och en halv timme sen. På planet blir det lite dovt sken. Marie och jag sitter och småsnackar över gången. Bredvid mig sitter Sara.
Plötsligt börjar hon peta mig i sidan.

– Pappa, Pappa. Säger hon och jag ber henne vänta.
– Pappa, Pappa!
– Kan du vänta ett ta… säger jag, vänder mig om och tappar hakan.

Där har hon suttit med sin ballong och gjort grimaser och figurer ett par tusen meter upp i luften när ballongen spricker. Hela ungen är alldeles mjölig, grannarna framför har mjöl i håret, sura gubben bredvid sover med mjöl över hela kavajen. Men, värst är nog Sara som ser ut som en liten version av mumintrollet. Det är mjöl ÖVERALLT! Hur mycket får plats i en liten ballong?
Jag försöker panikborsta bort det värsta och säger åt henne att gå till toaletten och försöka fixa bort det genom att gnugga in det. Under tiden ska jag försöka städa upp på platsen och mina grannar.
När Sara börjar gå mot fören på planet så bildas små vita fotspår i heltäckningsmattan hela vägen. Det är lite dov belysning i kabinen. När hon kommer fram säger en flygvärdinna att förens toalett är stängd och att Sara får gå till aktern. Hela mattan i planet har nu vita små fotsteg som bildas av allt mjöl som faller från hennes tröja och hår. Marie går med henne bakåt i planet.
Jag sätter på alla fläktar i vår närhet som inte hjälper ett skvatt, jag börjar blåsa de som sitter framför i huvudet med min mun. Samtidigt som jag gnuggar i mattan med mina skor för att mjölet inte ska synas så mycket. Jag tror att jag lyckades ganska bra. För det syntes inte nämnvärt. Bara lite.

När vi gick av planet och in till bagageutlämningen var det många som glodde på oss.
Vi försökte göra oss så osynliga som det bara gick.

Då vi äntligen fick våra väskor och började gå mot bilen, så kom där några från flygpersonalen.
Den ena flygvärdinnan som gick framför oss hade ett vitt handavtryck mitt på baken.
Väl synlig mot den blåa Ryan uniformen.

Marie och jag fnissade lite när vi klev in i bilen.
Ungarna somnade tvärt innan vi hann ut från Skavsta.

Mot Trollbäcken och friheten!

The Motors – Airport

17. Från A till Ö
I år har jag jobbat med B2B-försäljning och marknadsföring i snart tjugotre år. 

Jag har varit framgångsrik med högt uppsatta mål. När jag tittar tillbaka på det, så blir jag lite stolt. För det började trots allt lite märkligt.

Jag arbetade på Canon i nästan femton år och hade flera olika positioner.
På Canon var man priviligierad som människa. Det var en fantastisk arbetsplats och vi var som en familj. Såna arbetsplatser tror jag inte man gör längre.
En dag fick jag möjlighet att bli en säljare, jag var skeptisk, men tackade ja till slut.
Efter många dagars säljutbildningar och träningar med diverse coacher var jag färdig.
Jag var liksom en vinnare. Inget kunde stoppa mig.

Vi hade precis byggt en ny butik i Canonhuset i Sätra där ledningen hade blandat ihop hunger, erfarenhet med ett jäklar anamma i grupperingen runt butiken. Jag tillhörde hunger, tror jag.
Min närmaste chef kommer fram till mig och lägger en PAR-lista över en massa företag på mitt bord, ber mig ringa på dessa. Jag kan börja med A. Mitt första säljsamtal någonsin.
Lite smått börjar jag ögna igenom den gigantiska hög på bordet och börjar så smått.
Jag ska sälja faxar. Canons nya laserfaxar som kostar runt tjugotusen kronor styck.
Det allra första företag jag väljer att ringa på är American Express.
Jag lyfter luren, slår numret och en man svarar i andra änden.
Jag börjar kort med en presentation om mig själv och företaget jag ringer från och därefter berättar jag om produkten och dess förträffligheter.
Samtalet pågick i drygt fem minuter, tror jag.

När jag hade lagt på, så tittar min kollega Carita på mig med stora ögon.
Hon bidrog med erfarenheten i gruppen.

– Mats, vad var det där?? Du kan ju omöjligt ha sålt något på det där samtalet?
– Jo, han köpte två faxar. Svarar jag.
– Helt fantastiskt!? Man undrar ju vem den mannen var, säger Carita och skrattar.

Vad jag inte berättar är hur det gick till och vad kunden sa.
Efter att jag hade forcerat och plöjt fram produktens egenskaper i närmare fem minuter, så avbryter inköparen plötsligt mig.

– Mats? Det var Mats du heter, va?
– Ja, svarade jag
– Vad ska jag köpa av dig för att du ska hålla käften?
– Två faxar svarade jag.

Carita döpte mig till krokodilen ett tag.
Stor käft och inga öron.
Det gillade jag inte.
Nu var det dags att börja fråga och lyssna.
Gissa om jag började träna sinnen.

Några av er skulle säkert kalla mig för en tjatterpelle även idag.
Men, om man inte lyssnar, hur ska man kunna minnas då?

Elton John – Crocodile Rock
18. Ett par frön, kanske?
Canonbutiken var nu i full gång och etablerad därute i Sätra industriområde. 

En dag under lunchen stod jag ensam i butiken med en säljare från plan 3 som kom ner för att snacka av sig lite. Vi stod innanför disken när det plötsligt kommer in en man med glasögon som ser ut som flaskbottnar. Ni vet såna som det blir gigantiska ögon av.

Han slänger upp ett öppnat paket med en tonerkassett till en laserskrivare på disken framför oss.

– Ni måste ha gett mig fel toner när jag var här sist, säger han.

Jag kikar lite på hans order, där det står Toner Kassett LBP-8.

– Vad har du för maskin? frågar jag
– Jag har en LBP-4.
– Jaja, säger jag
– Det fixar jag snabbt.

Jag börjar skriva ut en kredit till Synskadades riksförbund och samtidigt gör jag en ny order på en LBP-4 kassett. När allt är färdigt för bytet och jag ber honom skriva på den nya ordern, så tar han av sig glasögonen och böjer sig ner ända till pappret, så att det ser ut som att han ska slicka dit autografen.

– Var ska jag skriva under? Säger han

Jag pekar på raden där han ska skriva på.
Under tiden skriver jag på krediten och lägger på hans kassett.
Vi byter papper med varandra och alla ska vara nöjda och glada.

– Är det säkert att det är rätt kassett nu då? säger han plötsligt.
– Jaja, absolut! Även en blind höna hittar korn ibland, säger jag utan att blinka.

Mannen blir ståendes och bara gapar som en holk.
Rune står och sparkar mig på benet.
Jag fattar ingenting.

– Aj! Vad sparkar du mig för?

Mannen tar sin kassett och lämnar lokalen i ett töcken.
Då berättar Rune vad jag just sagt…

Som sagt, Herr Impuls igen… käften.

Manfred Mann’s Earth Band – Blinded By The Light

19. Höghöjdsluft
På Canon hände det alltid en massa crazy saker. Det var otroligt roligt på alla Kick-offer och sammankomster med kolleger. Det hände ofta något som det pratades länge om.

Tyvärr så var undertecknad inblandad i en hel del eskapader.

Ett år hade Canon Center Kungsgatan hyrt det norska skidlandslagets träningshus med höghöjdsluft i Trysil. Det fanns tryckkammare och olika träningsredskap där. Vi skulle festa, åka skidor och svetsa samman gänget i ett par dagar under en helg. På avslutningskvällen innan vi skulle åka hem var det musikfrågesport och några kolleger som hade tagit med sig alla instrument, för att lira live.
Det var en fantastikt rolig kväll där skratt, öl, vin och konjak flödade. Nog svetsade vi allt.

Vid en tidpunkt på natten så började flera skojbråka och småbrottas ute på planen.
Jag som är ganska kort och tjock tyckte inte att det var någon bra idé att lägga sig i.
Jag är ju dessutom pacifist.
Men, som det alltid är när procentdoften osar, så kan jag ju inte hålla käften, nu när de två stora goa bufflarna Ingvar och Jörgen kommer in.

– Vafan, er tar man ju hur lätt som helst! Säger jag halvstöddigt och skämtsamt.

Jörgen är nästan en och nittio lång och en tidigare dörrvakt,  Ingvar är lite längre, men betydligt större i kroppsform. Båda grabbar plötsligt tag i mig och släpar ut mig i snön.
Jag tar tag i Ingvars skjorta och håller honom på avstånd. Jag tänker inte släppa honom in på livet.
Jag ser att han har ett par utslitna loafers på sig, utan något som helst fäste.
Plötsligt sträcker jag mig framåt och sparkar undan fötterna på honom och han faller till backen med ett brak. Han reser sig upp ganska snabbt.

– Är du feg din jäkel? Säger han skämtsamt
– Inga fötter, ok?

Jag grabbar tag i hans skjorta igen och han försöker komma närmare, men han bara glider.
Hur ska jag få kontroll på det här nu, tänker jag och börjar samtidigt skjuta honom bakåt.
Det går ju bra det här, tänker jag när han glider bland konjaksångorna och lättklädda kolleger.

När jag har skjutit honom ett par meter och han har försökt att stå emot, så faller vi som i en hög nerför ett litet stup och rullar runt, ner i ungefär fyra, fem meter. Grenar knäcks under vår resa ner och jag landar på hans bröstkorg i överläge.
Hela ledningen på företaget står på balkongen och kollar, kommenterar.

– Ger du upp nu, ingvar? frågar jag
– Ja, säger han och stönar högt.
Jag hjälper honom upp och vi börjar sakta gå mot huset.

På morgonen dagen efter innan vi ska åka hem kommer vår VD in och väcker mig.

– Mats? Jag tycker att du ska gå upp och snacka med Ingvar lite.
– Han har varit vaken hela natten, säger han.

Jag går upp och snackar med Ingvar som berättar att han har jäkligt ont i underbenet och tycker att vi betedde oss som två fjantar, såhär i efterhand.

Efter en stund ska bussen gå tillbaka till Stockholm och Ingvar har fruktansvärt ont och försöker sova lite. Han berättar att hans fru fyller femtio på måndag och att han har massor att fixa.

På måndagseftermiddagen kallar vår VD in mig och Jörgen för att berätta att det inte var några grenar som knäckts i fallet.
Ingvars underben var av på två ställen. Det var det som lät.
Helt för jävligt! Det är något jag skäms för än idag.

Hoppas att du mår bra idag, Ingvar?

Jag och Jörgen köpte blommor till honom och budade över med ett ursäktande brev.

Sa jag förresten att vårt lag vann musikquizen innan fallet?
Vad var första pris?

Att sjunga en valfri låt live inför jobbarkompisar, ackompanjerad av detsamma.
Jag valde… som förmodligen lät som nåt annat?

Gasolin’ – This Is My Life

20. Rally-Kalle
Canon hade hyrt nästan halva Gotland upplevdes det som.

Vi bodde på flotta hotell mitt i Visby och skulle ut och leka hos Rally-Kalle, uppdelade i olika lag.
Allt skulle filmas och Staffan Lindeborg var inhyrd som konferencier och programledare.
Det skulle klippas ihop till ett stort sportresultat som skulle presenteras under en stor middagstillställning på Snäck.

Vi fick köra fyrhjulingar på tid runt en bana, vi körde caterpillar uppför en brant backe med en vattenbalja som var placerad på den stora lastaren. Det gällde att ha så mycket vatten kvar som möjligt uppe på toppen. Vi tävlingskörde en gammal Volvo 142 på bana. När man svängde ratten till höger drog bilfan till vänster och vice versa. Dessutom fanns där även ett moment där vi fick köra i lag om 2 personer. Det var två saabbilar som var kapade på mitten och fastsvetsade med två fronter och rattar. En som styrde bak och en styrde fram. Det var helt enkelt hilarious.
Hela dagen och kvällen var barnsligt rolig och som vanligt snålades det inte på procenten.
Jag delade rum med en kollega som hade ett träben efter en mopedolycka när han var yngre.
Vi trivdes skitbra med varandra och var även lite råa. Han kallade mig för ”Mannen som gav Belgian blue, ett ansikte” och för mig var han kort och gott Pinnochio pga träbenet. Saknar dig, Micke!

På morgonen , dagen efter skulle det vara konferens i en lada, en bit utanför stan.
Jag och Micke försov oss för första gången någonsin.
Helt sanslöst pinsamt.
Så vi låg kvar i bakisruset och kollade på Friidrotts-EM på hotellrummet.

Efter ett par timmar checkade vi ut och åkte ut till flygplatsen, där vi mötte upp Birgitta som hade hand om logistiken. Hon var lätt irriterad på oss som hade försovit oss.

När människor började droppa in på flygplatsen för att checka in, så kommer plötsligt en kollega fram till mig. Lena spänner ögonen i mig.

– Vilka idioter!, Va håller ni på med?
– Vaddå? Vi försov oss bara, säger jag.

Jag hade inte ens sett henne höja rösten förut.

– Vad ska ni ner till stranden och göra mitt i natten, onyktra och bada? Skäller hon.

Runt omkring står folk och skakar på huvet åt mig.
Några står lite längre bort och fnissar.
Jag känner att paniken börjar råda och frågar vad som har hänt?

Då börjar Lena och Lotta berätta att det var några som undrade var vi två var någonstans och då berättade Ola Manteus att vi var på sjukhuset?

– Vaaa? Varför då? Undrar vi båda som Bill och Bull.

Då hade Ola skrönat i bussen att vi skulle ner och bada när alla skulle gå och lägga sig.
Han fortsatte med att jag hade tjatat på Micke att ta av sig sitt träben och simma ut.
Micke hade plockat av sig benet vid strandkanten, men att vågorna och blåsten var för stark, så strömmen tog ut det till havs. Micke kunde inte gå.
Jag skulle sedan ha burit Micke till sjukhuset för att fixa ett nytt ben.

Det är ju helt fantastiskt vad folk går på…

Queen – Keep Yourself Alive – 2011 Remaster

 

21. Lag Tiger
Fångarna på fortet.

Agnetha Sjödin och Gunde Svan gör succé i tv-rutan från Frankrike med en massa kändisar i lag.
Det blev nu så populärt att företag börjar lägga sina kickoffer på Vildmarkshotellet i Kolmården.
Så gjorde även Canon. Vi delades in i olika lag med ca tio personer i varje.
Klädde oss i grå-beige T-shirts med ett djur för att differensiera alla lagen.
Själv tillhörde jag Lag Tiger i mina kakifärgade kortbyxor.
Under dagen skulle man utföra vissa uppdrag som att simma med hajarna, gå in till strutsar och plocka ägg, kliva in bland krokodiler och piraya.
Det var klart läskigt,  väldigt varmt och soligt.
Alla åkte runt i lagbussar till uppdragen och ombord fanns förtäring. En hel del.
Vi åkte runt inne på safariparken, till Aquarium och inne i själva parken.
Efter någon timme var vi lite småblariga i värmen efter diverse maltintag.
Jag skulle behöva lätta på trycket. Det trycker på.

När vi åker inne i safariparken, så är nästa tur att vi skall till inhägnaden med Lejon.
Vi får kliva ur och gå in för att kika på burarna med de galnaste djur jag sett.
De blickarna glömmer man inte i första taget.

– Ursäkta, finns det någon toalett? Frågade jag en av skötarna.
– Nej, men du kan gå ut runt hörnan här bakom. Det är lugnt, sa hon.

Jag går ut runt hörnan bland vattenslangar och fyllda vattenkar.
Där finns ett stort träd och ett stort Gunnebostaket.
Sakta börjar jag gå mot det, samtidigt som jag håller på med skärpet.
Precis i samma sekund som jag får upp skärpet och ska dra ner gylfen, så kikar jag  upp. Då kommer det ett Lejon rusande och kastar sig mot staketet, ryter och tuggar fradga som jag upplever det.
Helt jäkla bananas. Ungefär två meter från mig.
Han vill verkligen tugga på mig.
Jag blir så fruktansvärt rädd att jag inte hinner plocka ut polarn.
Han fjölar av, där och då i mina Kakifärgade. Jag får panik.

Vad gör jag nu och börjar kolla mig runt. Jag kan ju inte lukta piss heller.
Inte heller visa den gigantiska fläcken i fronten.
Snabbt plockar jag fram vattenslangen och duschar ner mig helt och hållet och skyller på att jag ramlade ner i karet, då lejonet hoppade mot mig och röt.
Det har nu gått ungefär 20 år och bör vara preskiberat.

Jag har inte varit på safari sedan dess.

First Aid Kit – The Lion’s Roar
22. Mötesplats eller Vilda webben?
Internetdejting

Filip och Fredrik skulle nog fråga om det är bra eller anus?

Det fanns en period efter min skilsmässa då jag var som en fanatisk person, addicted to internet dejting. Under nästan två år åkte jag runt hela Sverige på en dejting tour.
Ibland kände jag mig som en sjöman där endast hamnen var målet.
Tanken slog mig i Karlshamn, Kristinehamn, Grisslehamn och Söderhamn. Till Oskarshamn hann jag inte. Jag var runt i många andra städer också, men mycket sällan i Stockholm.
De flesta möten i vårt avlånga slutade okej och var mycket trevliga, men det finns några som sticker ut och inte är särskilt snälla och kosliga. Jag väljer att förkorta versionerna enormt.
Det var helt galet!

I en stad som ligger nära fick jag hela min bil sönderslagen och däcken sönderskurna.
Jag gissar på att det fanns någon svartsjuk individ i närheten.
Det som var jobbigast var att ringa till Europcar och förklara att deras bil inte finns något mer.
På det sätt som den en gång var.
Till den staden kom jag inte mer.
Han som fick spelet, spelade nog Red Alert.
Mission Accomplished!

En annan resa jag gjorde var till en härlig och glad stad.
Det var en person som jag hade pratat ett längre tag med och fattat starkt för. Men, tji fick jag.
Där skulle det inte vara någon alkohol i form av vin. Total förändring.
Vår utekväll med Ulf Lundell på parken slutar med att hon hamnar hos polisen efter att ha dragit en flaska i huvet på en gammal antagonist.
Här kunde kvällen slutat med att jag sov på en parksoffa eller under ett träd, men det gjorde det inte. Det blev bara ett annat äventyr.
En mycket annorlunda och märklig resa…

Som jag helst inte gör om.

Owe Thörnqvist – Icke Sa Nicke

23. Konstverket
Jag ska fan stänga ner nu! För gott.

Hemma vid mitt matbord sitter jag med datorn framför mig och ska börja radera dejtingsajterna som söker min uppmärksamhet. Det kommer aldrig att funka. Har varit på för många.
Några knapptryck senare så är Vilda Webben ett minne blott.
När jag kommer in på Mötesplatsen för att radera så möts jag direkt av en nykomling som inte har någon presentation, vill inte träffa någon utan vill bara ha svar på en enda fråga.
Vad vill män på dessa sidor?
Där och då började en ny period i mitt liv.
Vem kunde tro det, när jag vände på frågan och undrade vad tusan kvinnor vill och behöver?
Vi började lite trevande med lite tuffa ordväxlingar och var inte eniga om mycket, men redan dagen efter gjorde jag något som jag inte gjort förr. Jag stängde ner sidan helt, ringde henne och surrade i fem timmar framför TV:n med ett par glas vin och vi kikade på melodifestivalen. Hon i Sala och jag satt i Sköndal. Vi var väldigt hårda i våra kommentarer?

Drygt tre veckor senare, efter nästan dagliga samtal ska jag åka och träffa henne i Sala.
I höjd med Fjärdhundra är jag på väg att vända.
Håller liksom på att flippa ur. Det har inte hänt förut. Vad händer??
Jag ringer henne och har en ångerfråga i luften.
Hon blir skitirriterad och övertygar mig att komma. Vilket jag gör.
Jag kommer dit på fredagseftermiddagen och det första jag möts av är en gigantisk målning av en tiger som kommer upp ur vattnet.
Hon hade gjort den till mig.
Jag är en vattentiger i det kinesiska horoskopet.
Den var galet fin. Jag blev väldigt rörd.
Den natten sitter vi och pratar i köket, länge.
Hennes hundvalp tuggar samtidigt sönder alla mina kläder ur väskan som jag har med mig.
På morgonen ligger mina kläder utspridda med en massa hål i.

Vid frukostbordet slås jag av något som tar mig tillbaka till sommaren 1973. Melodikrysset!
Gör man det i Sala? Löser man melodikrysset? Jag gillar det!
Utanför köksfönstret när vi sitter, löser och äter frukost, cyklar en kvinna förbi och stirrar in. Efter en kort stund kommer hon cyklande från andra hållet och kollar ihärdigt.
Det upprepas tre gånger och Annika skrattar, säger att det är hennes väninna Carina i grannhuset bredvid.  För er som inte vet är hon även Mästers fru.
Underbara människor som jag har fått ynnesten att lära känna här i Sala.

Efter att hon cyklat förbi, stirrar jag ut över kolonilotterna vid Brogatan.

– Är det de här kolonilotterna det här handlar om? Säger jag och pekar på förstasidan i Allehanda.
– Ja, säger Annika och skrattar.

På första sidan kunde man läsa:

6 Hallonbuskar stulna på koloniområde.

Är det den här typen av problem i Sala?
Här vill jag bo, tänkte jag och kom tillbaka på torsdagen.

Kvinnan behöll mig av någon anledning.

Annika Elvnäs

Hon som får mig att brinna
Gör mig levande
Får mig att tänka
Hög av kärlek
Varje dag

Du fick mig till och med att se Josh Groban.
Bara en sån sak…

Önskar att jag hade skrivit den till dig.

Älskar dig!

Josh Groban – You Raise Me Up


24. London 2014
Som jag har nämnt i tråden innan så har några gamla vänner startat en FB-tråd om Skärholmen och Vårberg. Där det snabbt rusade upp till drygt arton hundra medlemmar. 

Ett flertal av dessa är även med i den här tråden på TLOTD.
Vi har haft fester där fler än hundra har kommit och deltagit varje gång.
Flera av oss har inte setts på mer än trettio år.

En gång om året har jag herrmiddag, då jag blandar Stockholm, Sala och Heby för lite mysig samkväm. Det brukar vara uppskattat och än fler vill komma nu. Efter senaste myset.
Jag vet inte hur jag ska lösa det.

Veckan innan midsommar åkte fyra av oss till London för att riktigt umgås och kosa oss.
Det blev jäkligt lyckat. För det första som händer när vi kommer till Hilton Hotell är att jag i foajen plötsligt ser en ny Låt of the day tröja???

– Va faan, den där tröjan känner jag igen, säger jag till de andra grabbarna.

I samma sekund som jag säger det, så ser jag att det är ju för helsicke Ove?
Ett stort smajl breder ut sig på karl´n.

– Jag kunde inte säga nåt, säger han.
– Jag bokade innan herrmiddagen.

Fantastiskt kul! Dessutom skulle Fotbolls-VM börja denna dag. Hallelujah!

Vi installerar oss och har det galet bra och även fått ett stort rum på trettonde våningen.
Vi ölar, promenerar, fotbollar oss på pubar.

När lördagen kommer har Holland krossat Spanien och det är det dags att börja lokalisera punkfesten som vi ska köpa biljetter till. Jag har kollat upp innan vi åkte. Samma kväll skulle även Chrissie Hynde spela i London. Men, vi ville ha punk.
Vi börjar gå mot adressen där spelningen ska vara. Det blir en väldig massa pubstopp däremellan skall understrykas. Väl där framme får vi reda på att man måste beställa biljetter över nätet, men att försäljningen tyvärr är slut. Tjejen bakom disken inser att jag inte kommer att ge mig och går och hämtar manager in charge.
Vi förklarar läget och ber honom beställa tickets åt oss.
Efter en stund säger han plötsligt.

– Where are you from?
– We´re from Sweden, just for this gig, säger jag.

Han skrattar till.

– I love Sweden! I´ve been there several times.

Vi skrattar också, tillsammans med honom och lismar så ini helsicke nu.
Vi kan betala 35 pundingar för biljetten om det så behövs säger vi på svenska. Han fattar inget.
Bara skrattar.

– Let me see what I can do? I will make a call..
– I´ll give you a VIP-pass and put you on the guestlist, ok?
– Ok? You mean for free and because we´re from Sweden?
– Yes! You are my mates now! Come back at six pm.

Två minuter I sex står fyra män I femtioårsåldern som små barn som väntar på godisregn, på sina gratis punkbiljetter NME C86, där nio band snart skall florera på två olika scener.
Det var som att skruva tillbaka tiden. Mycket Pogo blev det!

Jag fick ett långt snack med sångaren i The Membranes som var ett helt galet band.
Han berättade att de ska till Finland i höst och har varit i Danmark och Norge tidigare.
Never been to Sweden.

– Could you please try to get us to Sweden?
– We would love it! Säger han..

Själv tyckte jag att avslutningsbandet var bäst.
Någon som ska gifta sig snart?
Här kommer en gåva.

The Wedding Present – Brassneck

25. Det ofattbara
Vi har haft en fullständigt sanslöst kul resa. Därborta i England. Där i London.

Mycket öl, snarkningar och nästan lika mycket fotboll.
Det är dags att åka hem. Vi låter hotellet boka en taxi åt oss ner till Gatwick.
Vi checkar in och börjar leta efter något att äta, runt omkring TaxFree-butikerna.
Vi är utspridda lite här och där.
Plötsligt kommer min vän ”Märla”.

– Jag har fått ett mess att vi ska höra av oss till Zoran och Benny när vi kommer hem?

Märla har ett konstigt ansiktsuttryck vilket oroar mig.
De båda är MYCKET goda vänner till oss.
Jag känner att det maler i mig och jag måste försöka få tag på någon av dem.
Vid gaten ringer jag upp min gode vän Benny som storgråter i andra sidan luren.

– Matte, han finns inte mer, min fina son.
– De har tagit honom ifrån mig, Matte.
– ??, Jag förstår ingenting
– Han är död, Matte. Min son är mördad!
– Han blev knivmördad i natt utanför nattklubben Sommar.

Jag försöker säga något bra, tankarna forsar fram.
Det som kommer fram är ett medlidande och oförstående.
Det är fullkomligt ofattbart.
Världens goaste Benny och son.

– Fan, vad hemskt! Det är för jävligt! Är de ord som jag får fram om och om igen, vid gaten i London.

Jag vill vara hos dem nu! För helvete!
Efter en stund lägger vi på och jag berättar för ”Märla” och de andra vad som just hänt.

Märlas son och Bennys har umgåtts väldigt mycket och de var som bröder under en lång period.
En underbart godhjärtad kille.
Som i trans går vi på planet som ska landa på Arlanda runt kvart i åtta på kvällen.
Vi bestämmer att vi måste åka dit.
Jag ringer till min sambo och berättar att jag inte kommer till Sala ikväll. Hon förstår.

– Självklart älskling, klart att du ska åka dit.

Väl på planet anfaller känslorna. Märla låser in sig på toaletten en lång stund,  jag sitter och bölar i flygplansstolen. Vår fina vän och hans lika goa sambo. Vilket helvete de går igenom nu. Tragedi.
Alla föräldrars värsta mardröm. Tankar anfaller överallt ifrån.
Jag tänker på mina egna kottar plötsligt.
Han är död för att någon rädd och svag individ bär kniv på sig och inte kan ta ett nej till drogförsäljning.

Zoran som är en fantastisk vän till oss alla, vill att jag kommer hem till honom.

– Vi kan fixa frukost till dem imorgon bitti. De sover nu. Säger han på telefon.

Jag är så tacksam och priviligierad över att få kalla dessa varma människor för mina vänner.

Bennys son hade precis fått sin första riktiga lön och skulle ut med ett sällskap för att fira 20 årsdagar. Han älskade att fiska och ville gå ett naturprogram på universitetet.
Han var helt enkelt en omtänksam, glad och varm spjuver med glimten i ögat. Bra uppfostrad.
För en tid sedan så började han att träna på gitarren och fastnade mycket med Rainbow.
Han ville lira som Richie. Nu får han göra det någon annanstans.

Ett par veckor senare var det en mycket stark, vacker och känslosam begravning i Sofia Kyrka på Södermalm i Stockholm. Jag känner det som en ynnest att få ha deltagit och är mycket tacksam.
Plötsligt betyder typ två ingenting…

Varför ska vissa människor prövas å det grövsta? När blir det lugnt?
Det måste väl ändå få komma till dig snart, min vän.

Älskar dig för den du är. Unik bror!

Rainbow – The Temple Of The King

26. Världsmedborgare
Magnus Jacobsson! 

Du är verkligen en Mäster!
Det här är en fullkomligt lysande sida du har skapat.
Tack för en givande månad, alla goa Låt of the day´are.
Det här trodde jag aldrig när jag la frågan om sommarprat till Mäster, förra året.
Gillar så otroligt många av er, skarpt. Fastän vi inte har träffats.

Hoppas att Ni har haft en bra dag tillsammans med mig!
Det har jag haft med ER.

Mitt sista sommarprat ikväll blir kort. Som en önskan.
Texten i låten säger allt och har nog aldrig varit mer aktuell.

Kram på er och ta väl hand om varandra!