Kategoriarkiv: Sommarprat

Johan Erikson den 15/7-19

1
Hej, jag heter Johan. Det är min dag idag. Att sommarprata är lite som att ha ett eget radioprogram. Radio är trots all konkurrens från andra kanaler fortfarande ett fantastiskt medium, ett härligt sällskap om man behöver det. Jag gillar radio. Välkommen till min kanal, nu åker vi.

2
Det är lite av en utmaning att sommarprata för tredje gången. Idag kan och ska jag inte prata om mig själv och mitt liv så mycket, det gjorde jag de två tidigare gångerna 2016 och 2017 så det känns uttömt. De praten finns ju på www.sommarpratarna.eu om någon skulle vilja leta upp dem. Tänkte istället hänge mig åt lite allmänna reflektioner över livet och världen 2019 från mitt snart 50-åriga perspektiv. Och till det bjuda på lite av min favoritmusik så klart. Det finns ju få saker som är så viktiga och underbara som musik, åtminstone för mig. Musik hjälper när jag är nere och den kan förhöja de bästa stunder. Jag har säkert ägnat en närmast ohälsosam del av mitt liv till att lyssna på musik. Därför är det extra roligt att få dela med sig av den musik jag gillar i den här gruppen av hängivna musikälskare. Do you like good music?

3
Nästa år fyller jag alltså 50. I år tog vårt tredje och sista barn studenten och både han och mellanbarnet flyttar hemifrån, hon i dagarna och han om någon månad. Den äldsta är redan utflugen. Det gör att jag just nu kommit att ägna en del tid åt att reflektera över livet och framtiden. Att inte ha hemmaboende barn känns som en enorm omställning, det är ju nästan 25 år som barnen varit en solklar centralpunkt i tillvaron. Det är jobb, det är fritid, det är annat, men barnen är ju ändå det allra viktigaste. Det är väl klart att man anpassar sig på något sätt och man slutar ju inte träffa dem, men så här precis innan är det faktiskt svårt att ens föreställa sig att gå till en vardag utan barnen ständigt där. Nu bryter de sig loss och går ut i världen på ett nytt sätt, och vad är det egentligen för värld?

4
Det är ju få saker som får mig att känna mig så gammal som att inse att jag inte hänger med längre. I musiken alltså. Nog sa vi alla att vi inte skulle bli som våra föräldrar och farföräldrar som klagade på oljud och dunka dunka, att ungdomens musik då på 70 eller 80 eller 90-talet var förfärlig och det var bättre förr? Jag tänkte så, men det funkar inte. Det finns massor med bra musik idag med, men jag blir nedslagen av det mesta av den moderna popmusiken. Av någon anledning fick jag för mig att kolla nomineringarna till åters ”rockbjörnar” på Aftonbladet. Jag kände knappt igen ett namn. Ridå. Men det är inte lätt att hålla sig uppdaterad på allt. I januari 2018 fanns det ca 20 miljoner låtar på Spotify, och ca 20 000 tillkommer varje dag. Alltså över 7 miljoner nya låtar på ett år! Då är det svårt att hinna med. Jag har nått det stadium där jag mest håller fast vid mina redan existerande favoriter även om det är kul att upptäcka nytt också. Det här en bara någon månad gammal låt med ett av mina favoritband som varit med länge.

5
Radio var det ja. Jag tycker det är synd att den inte nyttjas bättre än vad den gör. Och då tänker jag främst på musiken. De program som är roligast att höra är sådana där programledaren (eller någon annan utvald för just det programmet) valt musiken för att passa till det resterande innehållet, eller där hela programmet är nischat till en speciell sak. Då är radiomusik som bäst. Som sämst tycker jag det är när allt styrs av förprogrammerade algoritmer som räknat ut minsta motståndets lag in i finaste detalj, där alla kanaler spelar samma låtar men i lite olika ordning, det är då man verkligen kan tala om skval. Det finns bra radio, men också oändligt mycket dålig eller bara generiskt tråkig radio. Befria radion!

6
Om det är något jag älskar med radio är det att man kan lära sig mycket. Det kan man förvisso på andra sätt också, men radio är ett bra sådant. Sommarpratarna i P1 till exempel. Man kan helt plötsligt få kunskap om ämnen man aldrig ens reflekterat över. Som insekter till exempel. Häromdagen råkade jag hamna på sommarpratet med Anne Svendrup-Thygesen, professor i bevarandebiologi. Hennes specialområde var insekter. Ett helt underbart sommarprogram där kunskap förmedlades på ett väldigt effektivt sätt, genom att göras lättbegripligt och intressant med paralleller till människovärlden. Som ett litet exempel kan nämnas att det på jorden finns ungefär 200 miljoner insekter för varje människa, det är många insekter det. Jag beundrar människor som besitter djupa kunskaper och som kan dela med sig av dem på ett pedagogiskt sätt, tack Anne! Inte visste jag att insekternas värld kunde vara så spännande och kanske till och med sensuell.

7
Om 200 miljoner insekter per människa är en stor siffra, så är det ju ingenting mot stora tal i matematikens värld. Ibland brukar jag fundera över saker som går utanför hjärnans kapacitet att ens föreställa sig. Ja, åtminstone min hjärnas. Stora tal är en sådan sak. Vet ni vad en googol är? Det är talet tio upphöjt till 100, eller en etta följt av 100 nollor. På wikipedia läser jag att antalet elementarpartiklar i universum uppskattas till 10 upphöjt till 80, det vill säga mindre än en googol. Och då har vi bara börjat räkna. En googolplex är tio upphöjt till en googol. En googolplexian är tio upphöjt till en googolplex. Så många nollor finns knappt. Och då är även det ett litet tal jämfört med ”Grahams tal” som är det största ändliga tal som använts seriöst i ett matematiskt bevis och som är så stort att det knappt går att skriva. Och hur mycket det är är faktiskt helt omöjligt att föreställa sig. Otroligt obegripligt men oerhört fascinerande. Och ja, Google är en medveten ombildning av ordet googol. När jag tänker på sådana här saker vill jag ibland bara utbrista i första radeni den här låten: Can anyone explain?

8
Vill ni känna er små? Tänk då på att jorden kretsar kring stjärnan solen som är 8 ljusminuter bort. Solen är en av galaxen Vintergatans 200-400 miljarder stjärnor. Vintergatan skattas till 100 000 ljusår i diameter. Den är en av minst 100 miljarder galaxer i universum. Det observerbara universum är ca 46 miljarder ljusår brett. Och då tänker vi inte ens in den science ficion-artade teorin om Parallella universum. Det är ofattbart. Vi är loppor på ett dammkorn i en oändlig omvärld.

9
Vad vill man med livet? Bli något, göra karriär, bli ihågkommen? Vara unik? Om man skulle vilja stå ut i mängden kanske ett coolt unikt namn vore något. Så icke för mig. Det finns ca 75000 Johan i Sverige (fyra på topplistan enligt SCBs namnstatistik) och 138000 Eriksson (femma på den listan), räcker ju inte långt för att sticka ut. OK, det finns bara 411 personer som likt mig stavar Erikson med ett s men det skulle ju inte heller räcka, det drunknar bland alla dubbel-s-Eriksson. Vilken tur då att jag inte känner ett jättestort behov av att vara unik. Det räcker för mig att försöka vara en trevlig människa som andra kan uppskatta, att försöka göra ett bra jobb och framför allt att vara en bra make och pappa. Att helt enkelt vara bra nog.

10
Förra veckan när jag lyssnade på radio igen, Kvällspasset i P4, hade de ett tema om att besluta att bryta upp och göra en stor förändring. Det ringde in en man och berättade att han en dag bara bestämt sig för att sälja allt och bli vagabond i stället. Han hade suttit på en restaurang eller café någonstans med en kopp kaffe och en bok och insett att det var ju egentligen bara så lite han behövde för att vara lycklig, kaffe och en bok. Jag skulle aldrig våga göra ett sådant uppbrott, men tanken är rätt omtumlande. Säga upp sig från det vanliga jobbet och starta ett café eller varför inte ett kattpensionat? Det lär inte hända. Men böcker gillar jag. En av mina favoriter om vi pratar deckare är den skotske författaren Ian Rankin och hans böcker om polisen John Rebus. Lite kul är det att Rebus i böckerna ofta lyssnar på Jackie Leven och att Jackie (som är god vän med Ian) skrev några låtar tillbaka. De gjorde också en ljudbok tillsammans. En av Rankins bästa boktitlar kommer från att han felhörde sista ordet i refrängen till Jackies låt Another man’s rain och tyckte att det var en perfekt boktitel. Det blev det också, speciellt för en deckare. Standing in another man’s grave. Men här blir det Rebus egen sång.

11
Tillbaka till radion. I lördags sommarpratade Emma Frans i P1. Hon är doktor i epidemiologi, forskare och vetenskapsskribent. Hon pratade bland annat om hur vi alla ibland är faktaresistenta för att vi vill höra lösningar på våra problem. Att vi tenderar att tro på enkla lösningar trots att de är falska, bara för att vi vill ha lösningar. Att vi har en otrolig förmåga att lita på det som förstärker det vi redan tror men förkasta allt som utmanar vår redan existerande världsbild. Och att vi tror för mycket på oss själva. Hon insåg dock att hennes tänkta självhjälpsbok ”Sluta tro på dig själv” knappast skulle bli en storsäljare. Ett mycket intressant program, leta upp det på Sommar i P1s hemsida och lyssna!

12
Ibland blir jag rädd när jag tittar ut över världen Vad hände med politiken och samhällsdebatten egentligen? När gick vi från en rejäl debatt mellan parter som ändå på något sätt respekterade varandra till skrikande extremister i alla hörn? Det är trumpister och islamister, putinister och hårda brexitarier, galna diktatorer som Kim Jong Un, Assad, Maduro och den saudiska kungafamiljen. Och polariseringen, den där totala polariseringen. Vad hände med det intelligenta samtalet, om att tro på fakta och forskning? Det är känslor och tvärsäkerhet i otroligt komplexa frågor. Det finns ingen gråskala, det är svart svart svart eller vitt vitt vitt, med ett inslag av rosafluffiga moln och en storartad framtid om ni bara lyssnar på mig mig mig. De andra tycker inte som mig, och det beror inte på att de har fel eller gör en annan analys, utan för att de är onda, illvilliga, tänker göra oss illa. De är fake news eller obehagliga extremister, de är inte som vi som är goda. Så blir inte steget lång till att de andra ska bort, tystas, förintas. Kan man kliva av det här nu? Stopp! Aaaargh, jag tror jag stänger av nyheterna och bygger en trädgård i avskildhet.

13
En av de bästa låtar som kommit ut det senaste årtiondet enligt min mening handlar om rädsla, om att förbereda sig för kriget eller de där andra som inte är som vi kommer, och att göra sig redo för kriget och eller katastrofen. Men det är för mig samtidigt en dubbelbottnad låt. Mike Peters som skrivit den har överlevt två omgångar cancer plus en tredje omgång som var minst lika illa, han blev allergisk mot sin egen bromsmedicin. Och precis när han genom att prova experimentell medicin som ännu inte var färdigtestad blev bättre för tredje gången drabbades hans fru Jules av bröstcancer. Nå, cancern visste inte vilken familj den gett sig på, starkare fighters än Mike och Jules finns inte. Med det i tanken kan man lyssna på den här låten även som att leva med cancer och förbereda sig för det allra värsta. A bullet… just in case. If you want peace prepare for war. Rysningar.

14
En sak som många människor verkar rädda för är andra främmande människor. Det pratas otroligt mycket idag om kulturer och integration, mest till följd av att ett antal människor sökt sig till Sverige under de senaste åren. Vad menar vi med integration egentligen? Och hur mycket är vi beredda att ta till oss av andra kulturer egentligen, mer än spännande maträtter och lite exotiska sedvanor? Menar vi egentligen total assimilering, d.v.s. att de som kommer hit förväntas till fullo uppgå i den svenska kulturen? Funkar verkligen det? Kan en människa helt byta kultur utan att istället bli rotlös? Jag blev starkt berörd av en film som kom för några år sedan som heter Sameblod. Verkligen en historia om kulturer som möts och krockar, och som jag tycker visar på hur mångbottnat det här med kultur kan vara. Den handlar om en samisk tjej som vill studera och bli mer ”svensk” och hur denna önskan bemöts med ifrågasättande och skepsis från både den kultur hon vill närma sig och den hon delvis vill lämna. Även om det är komplicerat då kulturerna skiljer sig väldigt mycket åt – den samiska med delvis nomadiskt liv baserat på renskötsel där renarna kan beta var som helst och den svenska med äganderätt, industrialisering och gruvor som viktiga inslag i samhället – tycker jag nog att den svenska behandlingen av samerna genom tiderna närmast kan betraktas som skamlig. Andra tider är andra tider men rasbiologin är en mörk fläck i vår historia. Och än mer beklämmande är det att höra statens företrädares uttalanden i rättegången mot Girjas sameby. Då är det inte en svunnen dåtid utan 2010-tal. Några av de värsta har samplats av Sofia Jannok på hennes album ORDA (This is my land) från 2016. Lyssna på dem och förfasas.

15
En annan sak som skrämmer mig är klimatförändringarna. Men också hur enkelspåriga och tvärsäkra lösningarna på att bromsa dem framställs i debatten. All debatt handlar om koldioxidutsläppen, vilka ska minska genom flygskam och att vi ska minska vår konsumtion, avstå från resor rent generellt och ändra livsstil till hur det såg ut förr. Jag är inte säker på att det är genomförbart. Jag tror inte mänskligheten är sådan att den stannar upp och återgår till ett mer hållbart liv genom att avstå från de ”framsteg” som gjorts, människan är ett djur som drivs av att göra framsteg, veta mer, kunna mer. Att vi sen mest använder det till att konsumera mera är ett annat problem. Jag menar naturligtvis inte att vi ska köra på utför stupet som om ingenting hänt, utan det handlar om att kombinera utveckling med miljöförbättring. Människor kan göra smarta val om de valen kommer naturligt. Jag tror den rätta vägen att lösa miljöproblemen faktiskt är genom utveckling och forskning. Ny renare teknik som låter oss kombinera framsteg med sund miljö. Såg forskning någonstans som räknat ut att självkörande bilar som används gemensamt skulle kunna minska trafikvolymen i Stockholm med över 90 procent, då de allra flesta resorna är korta sådana. Om dessa bilar är elbilar och samma sak kan ske generellt i västvärlden, vilken minskning av oljeberoendet och utsläppen det skulle kunna vara. Om nu inte batteritillverkningen är en ännu större miljöbov. Rent teoretiskt skulle också tillräckligt stora areor av solceller utplacerade i Sahara kunna försörja hela planeten med el. Det finns hopp, bara vi inte stoppas av de starka krafter som vill bevara en oljeberoende ekonomi. Låt oss inte tappa det hoppet.

16
Jag känner personligen ingen svårartad flygskam. Nog för att jag gjort stora klimatavtryck genom mitt resande genom åren, men redan gjorda resor kan knappast göras ogjorda, och de senaste åren har jag nämligen utvecklad en viss flygrädsla. Detta till följd av en mardrömsflygning till Kroatien med kilometerdjupa luftgropar, där besättningen gick och spände fast sig i tystnad och där spypåsarna på planet tog slut. Ingen information gavs det heller. Folk skrek och grät om vartannat och det kändes verkligen som att vår sista stund var kommen. Efter det undviker jag flyg om jag kan. Jag kanske kan resa mer med tåg.

17
Alldeles oavsett om vi med en ändrad livsstil kan bromsa klimatförändringarna eller ej är ju frågan om det ändå räcker? Det finns ju en annan tickande bomb att fundera på, nämligen befolkningsökningen. Vi blir fler och fler människor samtidigt som vi lever allt längre. Någon gång mellan 1800 och 1850 passerades 1 miljard vad gäller antalet människor på jorden, 1930 passerades 2. Runt 1960 blev vi 3 miljarder. 2011 beräknas 7 miljarder ha passerats, och enligt FNs prognos från 2017 kommer vi år 2050 vara ca 10 och 2100 drygt 11 miljarder. Människor som förväntar sig samma sak som alla människor, mat och sjukvård och skolgång och levnadsstandard. Kan verkligen vår planet klara så många människor? Det sägs att befolkningsökningen skulle plana ut där runt 2100 men där är vi ju inte så vi kan se om det är sant. 11 miljarder människor med dagens livsstil skulle dock med rätt stor säkerhet kunna ta död på planeten alldeles oavsett. För mig ytterligare ett skäl till att det är framsteg och teknikväxling som är en nödvändig förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Vi kanske till slut kan kolonisera rymden och leva även på andra ställen.

19
Hur länge finns man kvar som människa? Jag menar inte rent kroppsligt, det kan vara olika länge men knappast mer än drygt 100 år. Men sen då, i sinnevärlden och i andra människors medvetande? Hade en diskussion med en vän om det här för ett tag sen och insåg att han har nog rätt när han säger att det är inte så länge, två generationer men inte mer om man inte skapat något (musik, konst, litteratur etc) som kan leva kvar efter en, men de flesta som gjort det glöms också bort. Det ligger nog något i det. Hur mycket vet ni ens om era föräldrars mor- och farföräldrar? Några fragment här och där kanske. Och generationen före det eller längre tillbaka? De allra flesta av de personerna är idag bara notiser i kyrkböcker och släktforskningsträd. Av jord är vi komna, jord ska vi åter bli. Sen återstår bara minnena, flyktiga och försvinnande, innan vi raderas fullständigt.

20
Här slutar mitt sommarprat. Hoppas det gett er något, att ni hittat något guldkorn. Om inte så är det som på radion, det kommer nya program. Jag avslutar med en av de absolut bästa låtar jag vet och med ett ungefärligt citat från Emma Frans redan nämnda sommarprat i P1 den 13 juni: Av alla historier är det ändå den om Big Bang som smäller högst. Tack för att ni lyssnat!

Henrik Björk den 13/7-19

Sommarprat. 1
Hoppsan! Höll på att glömma att jag sagt att jag skulle sommarprata idag, men nu drar vi igång iallafall…

Lite presentation:
Jag är en konstig man…

Sommarprat 13/7
2.
Lite snabbt inpå, men klockan är ju redan halv tolv (å lite till).

Jag har inget manus. Det hade jag inte förra gången jag sommarpratade heller, då blev det lite diverse nedslag i min personliga historia, nu blir det… nog mer av en lång presentation av mig själv. Och punk. Det kommer bli mycket punk, men jag ska försöka stoppa in något annat emellanåt också.

Ledstjärnan i mitt liv har alltid varit att vara mig själv, att vara äkta… åtminstone sedan jag nån gång i 8-9årsåldern insåg att jag inte riktigt passade in och definitivt sen i tonåren insåg att jag nog aldrig skulle passa in i samhället helt å fullt….

sommarprat 13/7
3.
När jag anmälde mig till att sommarprata hade jag en ide om att lyfta fram nya artister och musik. Jag startade en sida nyligen här på facebook för punk som släppts i första hand endast digitalt, fast det blev snabbt även sånt som ibland släppts fysiskt med. Och… det kan bli sånt blandat med musik som betytt och betyder mycket fortfarande för mig.

Så en låt som aldrig betytt särskilt mycket för mig, men den är catchy och har en bra text. Och alla har nog trallat på den nån gång emellanåt…

Sommarprat 13/7
4.
Här en av de senaste recensionerna jag gjort. Och sedan bästa låten på deras album.

Konspirationen – Omgiven Av Idioter
7spårsalbum spotify.

2018 släppte Uddevallabandet Konspirationen denna ickefysiska platta.
Jag börjar med att säga att de skiljer sig från mängden, det är väldigt välspelat och välarrat och melodiskt. Faktiskt så pass välspelat och melodiskt att det emellanåt får mig att tänka mer på hårdrock än punk, jag tycker mig höra såväl Judas Priest som Deep Purple men kanske allra mest Slobobans Undergång (som jag tycker också balanserade lite på randen till hårdrock).

Konspirationen kan inte kallas trallpunk heller tycker jag… dom är en mix av hårdrock, punkrock och rocknroll med bra, genomarbetade texter och melodier som absolut inte känns uttjatade…

Det enda negativa jag kan komma på är att dom behöver fixa avsluten på låtarna. Alla avslut liknar varandra lite väl mycket… men annars har jag faktiskt svårt att komma på några dåliga saker att säga om det här, det är helt enkelt jäkligt bra! Och dom förtjänar helt klart att bli mer spelade och att få komma ut och spela mer!

Allra bäst tycker jag om ”Det Ordnar Sig” och ”Förakt” som är 5:or.. men som helhet får plattan 4/5. Fixa/variera avsluten på låtarna så är det en femma rakt igenom!

sommarprat 13/7
5.
Varför är det så svårt att få saker gjorda?

Eller egentligen så vet jag ju till viss del iallafall, gjorde en undersökning hos hjärnskrynklaren som visade att jag har adhd typ2 dvs det som förr kallades add.
Så jag ska gå ner till centrum som ligger precis mittemot min lägenhet och handla ett par byxor och nåt slags mat… men det är motigt. Har varit på väg sen jag vaknade… snart, gör jag det. Vilket år som helst nu…

Sommarprat 13/7
6.
Ibland hjälper det att gnälla av sig lite, nu är jag färdigshoppad och äter mikrovärmd varmkorv till frukost/lunch, fint ska det va fast trasorna hänger…

Sen ikväll är planen att bege sig in till stan och fira en kompis som fyllt år, genom att dricka öl.

Sommarprat 13/7
7.
Men åter till ny musik. Den senaste spelningen jag var på var nere på Gula Villan i Handen, ett litet hus med replokaler och en scen som man kan hyra för att anordna spelningar. Och ibland anordnar föreningen som driver Gula Villan (KulturFöreningen Levande Zon) själva också spelningar.

Den här kvällen spelade tre band, Lövsal (nåt slags visor) och sedan det egensinniga indiebandet Kulmen och slutligen skabandet Skabara.

Kulmen är för er (oss) som gillar indiepop på svenska med en stor dos vemod. Och den här videon är förresten inspelad på Gula Villan!

sommarprat 13/7
8. ska bara…
Kvällen avslutades med Skabara, ett relativt nytt skaband inifrån Stockholm.
Hela blåssektionen (dom är ju bara två stycken, men iallafall) är relativt nybörjare, eller kanske snarare återvändare, på sina instrument. Man märker att dom tycker det är roligt att spela och det är ju härlig musik som gör det svårt att vara stilla. Så för första gången på säkert minst 3 år dansade jag. Det var tur att jag valde extranumret att börja dansa till för det var precis att jag orkade, helt slut efteråt…konditionen är inte vad den har varit… eller så är det precis det den är?

Iallafall …framförallt texten ligger ju nära punk på den här låten, titelspåret från deras singel släppt i år. Om rika as som gömmer pengar i skatteparadis… en låt som har petat sig in bland mina favoriter och jag lyssnar en massa på den. Den har härligt blås, skönt gung och en pigg liten gitarrslinga som springer runt… och jag vill bara skanka!

sommarprat 13/7
9.
Nästa låt blir från Smierc’s debutskiva ”Godzina Pusta”. Smierc är ett Stockholmsband som ville spela råpunk men med nåt slags tvist så när sångerskan föreslog texter på polska, hon har pluggat polska på universitetsnivå, hakade de glatt på. Helt i stil med hela grejen släpptes debuten förstås på ett polskt bolag också.

”Smierc” betyder ”död” eller ”döden” och ”wojna” betyder ”krig”. Bra låt tycker jag och dom är riktigt bra live, snart spelar de förband till Poison Idea i Stockholm.

sommarprat 13/7
10.
Slaktkniv ifrån Flen har varit igång ett par år nu och är ett favoritband. Jag tycker fler borde inse deras storhet. Det är aggressivt men med melodier (framförallt sköna gitarrslingor) och texter som är nerkokta till att innehålla kärnan, inte en massa onödiga ord. I min värld är dom större än många av dom mer etablerade punkbanden.

Utanför, från ep:n Powerpunk släppt 2018, är nog det allra bästa dom hittills har släppt och en låt jag verkar kunna lyssna på (och skrika med i) hur många gånger som helst utan att tröttna. Dessutom är den här powertrion jävligt bra live!

sommarprat 13/7
11. På väg in till stan för att fira en kompis som fyllt år. Eftersom han är musiker och spelat i diverse band genom åren hade jag ju kunnat ta en låt av nåt av dom tex Stockholm Pigs, Zombiefied, Inperial Leather eller Midnite Stalkers… men han spelar ju också i Smierc och dom har ju redan varit med så vi tar en annan favoritlåt. Om öl.

Sommarprat 13/7
12. Egentligen har jag gått över tiden, men har haft en bra kväll med ett par öl å diverse trevliga personer. Det blev lite avrupt slut men men… nu pendeltåg hem till Handen å imorrn blir det melodikryss på Rotundan i Nynäshamn med Hemfosa Headhunters. Så jag avslutar med en låt jag dedikerar till mina lagkamratee i Hemfosa Headhunters
imorrn vinner vi…hoppas jag

Anders Pettersson den 10/7-19

1. Musik, musik, musik, det är en stor del av mitt liv. Har alltid varit. Korta låtar, långa stycken, lättlyssnat, svåra stycken. Jag vill börja med att invitera er till ett litet experiment, om ni vill förstås……

Är ni sömniga? Jag hoppas det, för det underlättar. ! Ni ska få höra ett skapligt långt stycke musik, nästan 7 timmar! Stycket heter Somnium och är skrivet av Robert Rich. Det är meningen att man ska lyssna på det sovandes. och ska kunna påverkaa REM-sömnen. Imorgon när ni vaknat bjuder jag er en musikalisk frukost med start kl 9.00

Experimentet går ut på att om ni kan och är intresserade ska lyssna på stycket under nattens gång när ni sover. När ni vaknar skulle det vara intressant och få höra om ni kommer ihåg något som ni eventuellt drömt om.

Robert Rich ger fölande tips för lyssning och sömn ” You can listen to Somnium at any hour, at any volume, but it works best quietly at night. You can set the best listening levels by adjusting the first 10 minutes so that it plays at a soft, comfortable volume for falling asleep. The environmental sounds during these opening minutes should be nearly inaudible. The music will gradually slow down and become quieter during the first hour, so that when you are sleeping, it should be soft enough that it hovers just at the edge of awareness.

You can create the optimum listening environment with mutiple speakers arranged in a circle around the listening space. Although Somnium is a stereo recording, you can use the effects settings in a 5.1-channel home theatre amplifier to create the illusion of a complete environment. A four speaker stereo arrangement can also succeed in evoking this environmental effect. You can listen to Somnium in your sleep with a small pair of headphones, although these can become uncomfortable if you try to sleep on your side. If you choose to use headphones, be sure to keep the volume extremely low.”

Sov gott så hörs vi till frukost!

2. Frukostdags! Jag har semester så det kanske blir lite sent för vissa, men ni kan ju alltid lyssna när ni vill. Om ni har provat att lyssna skulle det vara intressant att läsa om eventuella erfarenheter.
Annars så blir det frukostmusik från Pink Floyd. Vill ni läsa något till frukost om nattens experiment så finns ”linear notes” till DVDn här:

Liner Notes from Somnium

Pink Floyd var slutet av 60-talet och början på 70-talet mycket intresserade av att lägga in externa ljud till sina låtar. Tänk Dark Side of the Moon! Jag kommer fortfarande ihåg när jag lyssnade på den första gången och hoppade nästan lika högt av Times väckarklocka som när Hajen skrämde mig på bio några år senare.
Under 1974 startade ett projekt kallat Household Objects där de använde vispar, glödlampor, sågar, hammare, kvastar och andra köksredskap. Dock kom de på bättre tankar och det enda som finns på skiva är ljudet från vinglas som dök upp på Wish You Were Heres Shine on You Crazy Diamond 1975.

3. 1. Jag heter Anders Pettersson och har lyssnat på musik sedan 1955 även om jag inte minns så mycket av de första åren. Då jag upplevde min första sommar var den här låten populär för alla som ville bryta mot traditioner, seder och bruk. Jag tvivlar att mina föräldrar lyssnade på den, då jag misstänker att den inte spelades på radio så väldigt ofta, om ens någon gång då. Däremot så blev den populär genom filmen Vänd dem inte ryggen där den var någon typ av ledmotiv.

4. 1. Jag fick tyvärr inga anlag för att varken kunna sjunga eller hantera något instrument. Nog har jag försökt att lira lite gitarr, men efter tre gitarrer har jag nu gett upp. Däremot så har jag en jämnårig fantastisk musiker, Göran Söllscher, som lyckats bättre med sitt gitarrplinkande. Jag låter honom visa detta genom att han får lira ett stycke som är något av det vackraste som skrivits för gitarr och orkester. Temat har fascinerat många andra musiker och nedanstående är väl sådana som vi känner till: Deep Purple, Buckethead, Miles Davis, Uli Jon Roth, Chick Corea, The Modern Jazz Quartet, Laurindo Almeida, the Shadows, John Paul Jones, Paco de Lucía och Carlos Santana.

5. 1. Ett av mina första minne var när jag lyckades ta mig upp till kanten på vår radiogrammofon, de där skapligt stora möblerna som innehöll just vad de hette, en radio och en grammofon. Jag hade blivit så pass lång så att jag kunde gnaga med mina framtänder på kanten till lådan som innehöll grammofonen. Där stod jag som en ekorre och gagade bort ett större bit trä under tiden som jag lyssnade till denna käcka kökspolska på stenkaka. Ni förstår nog varför jag var så fascinerad av denna typiska 50-talslåt.

6. 1. Åren gick och jag blev så stor så jag fick veckopeng. Det gjorde att jag kunde köpa min första skiva, en singel. Jag var så smart att jag inte köpte den mest populära låten, som ändå spelades rätt ofta på radion utan det blev följande Beatleslåt.

7. 1. Våren 1965, jag hade blivit 10, så öppnades dörren till Tio i topp för mig. Jag hade några kompisar som var några år äldre än mig som ledsagade mig in i annat än Beatles. Den första svenska popvågen hade dragit in över landsbygden, jag är född i Norrköping. Än idag har jag inte lyckats hitta någon hetare version än denna, det gick så snabbt att det var omöjligt att höra vad Svenne sjöng om. Dessutom var den ju på engelska som jag då var lyckligt ovetande om och inte förstod. Men bra var den!

Den var ju med på den klassiska Tio i topplistan ifrån maj ’65 då Hep Stars hade lagt beslag på tre av de fyra första platserna. Beatles hade tredjeplatsen med Ticket to Ride.

8. 1. Till min stackars mammas förvåning dög inte Beatles längre heller. Nu blev det de ruffigare Rolling Stones och anledningen var en av de mer trallvänliga låtar. This Will Be the Last Time, kunde kunde en 10-åring sjunga och den återkom ju uppåt en 20-30 gånger på de knappt 4 minuterna den varade. Dessutom köpte jag en popbild av dem med Brian Jones sittandes i en barnvagn. Dock fick jag inte sätta upp den på väggen, det var de för långhåriga för!

9. 1. Nästa stora förändring i mitt musiklyssnande kom till julen ’68, då jag lyckades tjata till mig en bandspelare. Det ledde till att jag kunde lyssna så ofta som jag ville på alla favoritlåtar jag lyckades banda. Glädjen blev ännu större när jag upptäckte att jag kunde koppla in kablar till radion så jag slapp använda mikrofonen. Gladast blev nog min mamma som slapp smyga omkring för att inte förstöra inspelningarna. Det gällde ju att det var tyst den gång varje vecka som Tio i topp eller Kvällstopen sändes. Missade man att trycka på inspelningsknappen eller att damsugaren plötsligt gick igång så var det ju kört till nästa vecka. En av de bästa låtarna jag spelade in var denna……

10. Jag minns att när jag väl hade en ”stereo” så kändes Tio i tpp lite barnsligt, nu skulle det lyssnas på, för att citera Grace Slick på Woodstock ” Alright friends, you have seen the heavy groups, now you will see morning maniac music, believe me, yeah… It’s the new dawn…” Dessutom hade Woddstockfilmen Sverigepremiär sommaren 1970. Trippelabumet hade också kommit ut så nu var det Woodstockartisterna som gällde. Största intrycket på mig gjorde Ten Years After och I’m Going Home.

11. 1. Nu blev det tuffare musik än den som fanns på Tio i topp, Santana, the Who, Crosby, Stills, Nash and Young, och Jefferson Airplane blev de nya favoriterna. Inte bara musiken blev tuffare LP-omslagen blev dessutom tuffare och tuffare. Santanas Treat från deras första skiva var en av favoriterna, här i en lite längre liveversion.

12 Även låtarna blev längre och längre, ett exempel är Who’s My Generationsom drog iväg uppåt 15 minuter på deras klassiska Live at Leedsskiva. Jag skaffade hörlurar såatt jag kunde lyssna på dessa fantastiska låtar både natt och dag. Jag hade också börjat jobba som lördagsvikarie på Posten, ett bra sätt att tjäna pengar på vilka för det mesta gick åt till skivköp.

13 På Woodstock debuterade också en ny supergrupp som jag har följt mig allt sedan dess, Crosby, Stills, Nash and Young. De gjorde den första klassiska versionen av Joni Mitchells Woodstock. Hon vågade inte själv ta sig till Woodstock då hon hade ett viktigt TV uppträdande på måndagen efter. Nu visade det ju sig att både David Crosby och Jefferson Starship hann tillbaka och samma show. På tal om långa låtar så väljer jag Neil Youngs Southern Man som presenteras på Four Way Street som ”any longer” från 6 minuter till tretton! Gitarrduellerna mellan Young och Stills fick mig också att gilla det som jag sedan har kallat gitarrgnissel. Santana var ju ett annat exempel på detta. Min saliga mamma var intelika förtjust, hon tyckte att det lät som att dra ett rep genom ett soarsle! Jag har alltid undrat var och när hon hade hört detta?

14 På radion hade intresset svängt från Tio i topp och Kvällstoppen till program med Lennart Wretlind och Kjell Alinge. En av signaturmelodierna till deras program fick mig att upptäcka bluesen. Låten var Stop från Super Sessionskivan med Mike Bloomfield, Al Kooper och Stephen Stills. På den skivan får Bloomfield ett fantastiskt rent och klart ljud på sin Gibson i blueslåtarna Al’s Shuffle och Really. Både Wretlind och Alinge har sedan givit mig ny musik och nya artister. Speciellt mycket betydde Wretlinds program från åren i San Francisco, mer om detta senare.

15.I bluesens spår har sedan följt många artister. En av de första för mig var John Mayall som jag också hade nöjet att se som 79-åring. Jag skulle även sett honom i år, nu som 85-åring, dessvärre blev jag sjuk. Han har ju betytt mycket för många av de bluesartister som är födda på 40- och 50-talen. I hans band har allt från Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor, Jack Bruce, John McVie, Mick Fleetwood till Walter Trout och Coco Montoya för att nämna en handfull. Som exempel har jag valt The Super-Natural med Peter Green, en föraning till Albatross kanske.

16.Jag är fortfarande kvar i tidigt 70-tal. En annan grupp med otroligt duktiga musiker som jag upptäckte då är Traffic. Underbarnet från Spencer Davis Group, Steve Winwood har där tillsammans med Dave Mason, John Capaldi, Chris Wood och lite osorterade bassister gjort fantastiska låtar. Många lååånga, med en skön blandning av rock, soul och jazzinslag. Dessutom en del gnissel, mitt favoritgnissel från dem kom på deras ’71-platta, där de inte kallade sig Traffic utan Steve Winwood, Jim Capaldi, Chris Wood, Dave Mason, Ric Grech, Jim Gordon och Rebop Kwaku Baah.

17.1971 kom oxå en rätt udda platta som inte lät som gruppen brukade göra. Edgar Broughton Band var en psykedelisk rätt stökig grupp som helt plötsligt gjorde en riktigt kommersiell skiva med både country och bluesinslag. Omslaget är av det mer brutala slaget i rak motsats till musiken. Bland gästmusikerna återfinns Mike Oldfield, två år innan Tubular Bells. Som gästkör på Evening Over Rooftops finns Benny Hills Ladybirds med.

18. …med den ultimata lunchlåten ”It’s eleven o’clock and time for lunch Bum de dum de dum”

19 När jag tänker efter så upptäcker jag att det gjordes så mycket bra musik och att den fortfarande håller. Också, från ’71 en låt med ett otroligt kort men effektivt gitarrsolo m.a.o. jättebra gnissel. Omslaget är också fantastiskt och känslan av att få köpa en sån här skiva, få hem den, studera omslaget, läsa texterna var oslagbart. Jethro Tull under åren ’68 till ’72 med transformeringen från bluesband till ett progband av klass var rätt remarkabel. Jag hde nöjet att se dem i ett mindre format, typ öltält i Finland 2011. Riktigt bra!

20. Efter ett halvår på posten hade jag sparat ihop till en ny stereo, en Ferguson med Garrard skivspelare. Jag var mäkta nöjd när jag släpade hem paketen! Butiken var juste så jag fick välja två skivor på köpet. Det fick bli en Moody Blues skiva och en Jethro Tull.

21. Jag har redan nämnt Crosby, Stills, Nash and Young som grupp, men de har ju haft egna karriärer när de inte har kunnat hålla sams, vilket de har varit extremt duktiga på. Efter Woodstock kom deras Deja Vü skiva. Samtidigt gjorde de varsin soloskiva, de saknade inte material, 5 fantastiska skivor.De skiljer sig inbördes rätt ordentligt, David Crosby sammanfattar det hela väldigt fyndigt, han brukar säga att Graham Nash skriver de vackra låtarna, Stephen Stills de rockiga och han själv de konstiga. Jag gillar den här konstiga från hans soloskiva If I Could Remember My Name.Det finns ju många amerikaner som aldrig har gillat gruppens politiska åsikter, allra minst herr president. Tycka vad man vill, men musiken är väldigt intressant och vacker…………och annorlunda.

22. Jag hade insett att blues var min grej, inte så konstigt att min Led Zeppelinfavorit då är en blues. Som vanligt har de ”lånat” den, den här från Moby Grapes Jamskiva där den heter Never. Hos Led Zep fick den heta Since I’ve Been Lovin’ You, ytterligt vacker!
https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fyoutu.be%2FK8R7zjJMIfU%3Ffbclid%3DIwAR0kV4WJB9Kn1yaRMqgGj_Zg-4kHZXXRElNQ3A69TekgJ6rvb6bIJHVSE1U&h=AT1nLu_kVV2U8Asq9g4xbMvEmpv9zVPO0vTsakDyz0zpE78MQN_kB7F9I-E_VcPKcALu1WcvGhlZGjHqRGyp2j2mDFaeGoOweUVRPi_jQBJGtU9yx10Y3PTWE7C0i75vL4VjC14QscSOTA5qxONMfCA

23. Jag kan inte påstå att jag hade riktigt koll på alla band. Exempelvis hade jag svårt att skilja på Eric Clapton och Eric Burdon. När det dök upp en skiva med Derek and the Dominos med ett spännande omslag, så fick jag för mig att det var Eric B. Intresset var inte så stort. När en tjejkompis i klassen dessutom hade vunnit den på en danstävling på ett av stadens diskotek blev den inte intressantare. Så jag tvekade när hon ville sälja den till mig. När jag senare fick höra den insåg jag vilket misstag jag gjort, det här var precis vad jag ville lyssna på. Jag sprang och köpte den direkt. Layla har ni nog hört till leda så det får bli en blues istället. Den här började som ett jam mellan Clapton och Duane Allman. När teknikern fick höra detta sprang han in i studion och startade bandet. Vilken tur för här svänger det ordentligt. Duane som var i samma studio hade tittat förbi, blivit inbjuden och gjorde att Layla and Other Assorted Love Songs blev en av de bästa skivorna som gjorts, enligt mig!

24. Jag har redan spelat CSN&Y och David Crosby. De ingick tillsammans med Jefferson Airplane, Grateful Dead och Quicksilver Messanger Service i vad som ibland kallades för The Planet Earth Rock and Roll Orchestra. Skivorna som de medverkade på var bl.a. dessa: Blows Against the Empire Paul Kantner and Jefferson Starship, If I Could Only Remember My Name David Crosby, Songs for Beginners Graham Nash, Sunfighter by Paul Kantner and Grace Slick, Papa John Creach by Papa John Creach, Graham Nash David Crosby Graham Nash and David Crosby, Rolling Thunder Mickey Hart, Baron von Tollbooth & the Chrome Nun by Paul Kantner, Grace Slick, and David Freiberg och Planet Earth Rock and Roll Orchestra Paul Kantner. Hela den här gruppen har också betytt mycket för mig. Jag tillhör väl de få som var på Gröna Lund och Tyrol en tisdag efter midsommar för kanske 5 år sedan och såg en version av Jefferson Starship med bl.a. Paul Kantner och David Frieberg.prata om livskryss😀

25. 1. Det finns två skivor till från den här tiden som är värda att nämna. Den första är Stephen Stills första solo LP dedikerad till Jimi Hendrix. De båda hade jammat ihop och det finns också någon bootleg från Stills studio i hans källare med dom två. Hela LP:n är fantastisk. Här med en låt där Hendrix lirar gitarr.

26 Den andra skivan får jag skylla på Lennart Wretlind att jag fastnade för och jag fastnade inte bara för skivan utan även gruppen som gjorde den, Grateful Dead. En grupp som kan vara temt för ett helt Sommrprat. Wretlind gjorde en intervju med gitarristen i okober 1971 som jag lyssnade på. Sedan var jag fast som i en rävsax. Lennart klippte bort trumsolot från den här låten, jag har dessvärre inte möjlighet att göra det. Ni som inte klarar trumsolon kan spola fram ca 5 minuter! Ni som har sett Game of Thrones bör känna till att George RR Martin är en Dead Head, följare av Grateful Dead, och det finns många referenser till gruppen i böckerna.

27. 1. Nu lämnar vi Californien och San Francisco och beger oss till England. På vägen stannar vi i Georgia och lyssnar på Duane Allmans band, Allman Brothers Band. Ett gäng med två ofta duellerande gitarrister. Det här är ju rena önskebandet för mig då det gnisslar ordentligt och ofta i långa låtar. Dessvärre körde både Duane och deras bassist ihjäl sig med ett års mellanrum i början på 70-talet. Jag ska inte terrorisera med de värsta utan tar en lite lagom gnisslig låt från första skivan utan Duane.

28. 1. Nu vill jag beta av en massa bra musik från England från början på 70-talet. Vi börjar med Procol Harum. Ett band som fortfarande turnerar och alltid får spela A Whiter Shade of Pale. Jag gillar deras skivor fram till och med deras första liveskiva med symfoniorkester. Där finns det fantastiska stycket In Held It T’was in I. Titeln är tagen från första bokstaven i varje vers från första delen av stycket. Hmmm!

29 Nu har jag kommit fram till mina absoluta favoriter Colosseum. Köpte deras Liveskiva sommaren 1972 och har följt dem sedan dess. Under de senaste 8 åren har det blivit intensivare och intensivare. Lyckades övertala kära hustrun att vi skulle tillbringa en semestervecka 2011 för att åka över till Finland och rakt in de centrala delarna till Äänekoski för att se Colosseum på deras avskedsturné. Sedan har jag varit över i England och och träffat dem och andra fans från hela Europa, mycket trevligt. Det slutade med att jag blev inbjuden till efterfesten till minneskonserten av deras ledare, trummisen Jon Hiseman. Här kommer då deras häftiga Lost Angeles från deras sista gig på Shepherds Bush 2015. Jag var där 😊

30.Det har alltid varit en kamp om Yes eller Genesis har varit det bästa bandet. Jag har aldrig tänkt det så, båda banden är otroligt bra på sitt sätt. För mig var det först Yes från deras Yes Album. Även här var det Kjell Alinge som fick upp öronen på mig. Framför allt när han så träffande sa att bassisten Chris Squire spelade bas med knorr på! Här min favoritlåt Your’s Is No Disgrace

31. Wishbone Ash är oxå ett band med dubbla gitarrister. Alltså föll jag pladask för dem från första stund. De turnerar fortfarande, men som för andra gamla band så drar inte alla jämnt utan det finns två versioner av dem. Den här låten Blowing Free hade jag alltid undrat varför ett engelskt band sjöng att håret blåste som ett gyllene majsfält? Det visade sig att de skrivit låten under en turné genom mellanvästern i USA där det inte finns så mycket annat än majsfält. Lite triva gitarristen Andy Powell hade provspelat för Colosseum, men de tyckte han var lite för ung. Uppdraget gick till Clem Clempson och resten är historia.

32.Ett engelskt progband med en brokig historia är Renaissance. De började med uppställning och gjorde två skivor. Sedan bytte de mer eller mindre ut samtliga medlemmar och började om på nytt. De från första upplagan komsedan tillbaka under namnet Illusion som också var namnet på deras sista skiva som Renaissance! De har också uppträtt i en tredje konstellation som Box of Frogs. Hänger ni med? Renaissance har förresten flyttat till USA för att de inte var tillräckligt populära hemma i England. Låt oss höra på deras rökarlåt Ashes Are Burning. Sångerskan med den fantastiska röster heter Annie Haslam.

33. Nu har jag spelat en massa långa låtar så det är nog dags att bryta av med en riktig rökare. Ett brittiskt bluesband i stil med den första versionen av Fleetwood Mac. Minsta gemensamma nämnare var Christine Perfect som ho hette med Chicken Schack. Sedan träffade hon bassisten i Fleetwood Mac, John McVie och är nog mer känd under det namnet i det kommersiellt framgångsrikare versionen av Fleetwood Mac. Här har hon lämnat Chicken Schack. Här alltså en riktig rökare med Chicken Shack, He Knows the Rules !

34. Har jag sagt YES så får jag väl säga Genesis också. Ja, jag hade ju deras lunchlåt, men den kom ju in på typ ett bananskal. Jag vill ju gärna ta med ett stycke som kommer från en LP som ofta blir framröstat som den bästa progskivan, Selling England By the Pound. Jag var en sådan hårdnackad Yesfantast som inte brydde sig så mycket om Genesis, så till sist fick jag den i födelsedagspresent av kompisarna. Det bröt isen, och sen var jag Genesis trogna tills dom bara blev tre. Här är det dock den klassiska Genesisuppsättningen och det märks, det här är bara så bra!

35. Det sista av de engelska bandet som jag följt från 1973 är Camel. Deras andra skiva Mirage innehåller en lång låt med tema hämtat från Sagan Om Ringen. Led Zeppelin och vår egna Bo Hansson har ju också tagit ideér därifrån. Gitarristen Andy Latimer har skrivit många melodiösa stycken och är också en bra flöjtist. De håller också fortfarande på och turnerar och verkar vara minst lika populära som på 70-talet. Vi tar lite Sagan om ringen i formav The White Rider

36. 1. Jag har nu tagit mig fram till hösten ’75. Det var en vändpunkt på många sätt. Musikaliskt så hade jag från början varit mer eller mindre ensam om att ha gillat Springsteen från hans andra skiva, The Wild the Innocent and the E Street Shuffle 1974. Jag tycker fortfarande att det är hans bästa skiva. När Born to Run kom var det vinna eller försvinna för honom. De hade satsat mycket på turnen till hösten ’75 och Jon Landau hade triumferat ut ”I have seen rock and roll’s future and its name is Bruce Springsteen . . .”. Allt detta hade jag inte brytt mig speciellt om. Så när det var dags för Stockholm på turnen så trodde jag att det skulle bli enkelt att få tag på biljetter, men icke. Jag var troligtvis en av de få som inte var på Konserthuset lördagskvällen den 22 november 1975. Jag är alldeles säker, då jag låg inlagd på Universitetssjukhuset i Linköping med nyupptäckt diabetes. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Det verkade dock som om någon tänkte på mig då de på P3 spelade HELA Echoes från Pink Floyds Meddle. Den är nog min Pink Floydfavorit. Så jag uppskattade det verkligen. Nu vet jag ju hur det lät i London på samma turne. Här med min favoritlåt Kitty’s Back, en version där de verkligen ger allt, vilket de också gjorde i Stockholm.

37. Med en livslång sjukdom i bagaget kan det vara lite jobbigt i mellanåt. Jag har dock haft tur med bra läkare och diabetesköterskor, så jag ska inte klaga. Däremot när det har varit motigt, jag har tillbringat rätt mycket tid på sjukhus med bl.a. en stroke. Då är jag glad att jag haft musiken att ta till. Jag är inte sådär insatt i Mozarteffekten och ska skam till säga inte lyssnat så mycket på Mozart heller men jag tror på musiken som ett redskap att hjälpa till så jag inte ger upp. I början på sommaren åkte jag på en begynnande blodförgiftning som läkarna lyckades avvärja. Jag kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det tog ett tag att återhämta mig, men nu sitter jag här och lyssnar på den musik som gör mig glad och också har hjälpt mig så många gånger. Tur att den finns! Det här är min favoritlåt när det är riktigt jobbigt. Återigen Traffic med Sometimes I Feel So (Uninspired) 😊

38. Det har bara varit engelsk och amerikansk musik idag. Jag har en massa favoriter från många andra länder också, men det har inte blivit några av dem idag. Jag ska förbättra mig något i alla fall. Holländare, kan det va’ något sedan de slog ut tjejerna i VM? Om jag bibehåller fokusen på musik så går det nog bra. Här har vi ytterligare en gitarrist som skrivit många melodiösa låtar. Dessutom en flöjtist som ger deras musik en luftighet. Jag gillar deras skiva Hamburger Concerto från 1974 allra mest. Den skivan innehåller en lång låt med lort namn!

39 Men har du inget svensk music då? Jo, jag har sparat det bästa till sist. Först ut bland det bästa av det svenska får Kvartetten som sprängde komma. De gjorde i princip bara en skiva, men vilken skiva! I och för sig kompade de Bernth Staf på hans Valhallskiva men den räknas nog inte. Finn Sjöberg på gitarr, undrar hur många skivor han har varit med på och producerat. En av mina gitarrhjältar. Här kommer öppningsspåret på skivan Kattvals från 1973. Också en skiva som jag tror Kjell Alinge tipsade mig om 😊

40. Och så i mitt tycke allra bästa musik av en svensk. Både musik och text och framförande. Det roliga är att om du har tur så kan du gå och se Mikael Ramel och hans band. Det finns inte så mycket mer att säga om detta, än att det är bäst 😊

41.1. Hur länge tänker han hålla på? Är han någon sorts duracellkanin? Kan det inte vara nog nu? Har han inget annat att göra?

Jo, det här får bli det sista för den här gången. Jag måste spara några låtar till nästa år. Som ni säkert förstått har jag tyckt att det här är vansinnigt roligt. Jag är glad att jag fick tipset om den här gruppen. Jag tycker den fungerar jättebra! Jag kunde bara inte säga nej, när jag såg vad ni höll på med. Jag hoppas ni hört några av era favoriter, att ni kanske upptäckt något nytt och att ni fortsätter med att dela musik, så att även jag upptäcker ny musik. Tack för att ni har lyssnat och för erat gillande och eventuellakommentarer. Om ni inte aktar er är jag tillbaka nästa sommar 😊

Eftersom jag kommer från Norrköping blir ju avslutninglåten given.Skriven av John Mayall som vi lyssnade på för ett antal timmar sedan. Då hette den Walking on Sunset och handlade omLos Angeles. Nu handlar den om en litem mindre stad. TackUffe för att du gjorde den! Det har hjälpt mig när jag inte mått så bra! Ha en bra sommar! Anders Pettersson