Månadsarkiv: augusti 2015

Mats Nilsson den 31/7-2015

01 / Intro.
Fredag.
Sista dagen.
Sista dagen på en början, eller slut.
Början på vår nya dag eller vad du vill.
Klockan är mycket, eller lite, whatever?
Jag skiter i om det regnar.
Så länge hjärtat är varmt.
I hjärtat har vi olika drömmar.
Olika önskningar.
Min eller din?
Du och jag, ett vi, eller nåt?
Dela dina drömmar.
Nu kryper jag ner i kojen.
Laddar upp minnes och åsiktsfabriken.
Musiken följer variationen likt vädrets makt.
Till frukost. Till frukost är minnet tillbaka.
Igen….

02.
Hatten av!
Årets sommarprat går mot sitt slut och därmed sommaren, säger de som vet. Vilket jag tycker är förbaskat tråkigt.
Det har varit ett fantastiskt sommarprat i år.
En härlig mix av blandade karaktärer och intressanta betraktelser.
Så mycket varma, levande och känsliga anekdoter.
Utlämnande.
Mitt avslutningsprat idag kommer att mestadels handla om just detta.
Olika betraktelser och relationer till något eller någon.
Med tanke på kommentarerna så har vi inte haft någon sommar? Jag själv tycker att den har varit ok, ändå. Om en dryg vecka stängs hela Visby i princip. Turister lämnar ön. Enligt förståsigpåare är det måttståcken för start och slut. I min värld skiner man i sånt. På låt of the day har vi väl alltid sommar, eller? En mycket varm grupp, med härliga människor är det i alla fall. Ni ger mig hopp om en bättre värld.

03.
För er som inte har en aning om vem den här gossen är, så kan ni kalla mig för Matte, kort och gott. Mäster Magnus kanske skulle kanske säga Ulvenstam en dag som denna, den sista i Juli. Jag är drygt femtio år ung och har en liten revolutionär inbyggd i min kropp som bara väntar på att få skrika sig hes. Det är ingen stark Che Guevaratyp direkt. Bara en feg liten stackare som säkert väntar tills han är hundra bast innan han säger ifrån ordentligt, som en bitter och tjurig gubbe.
Annat var det när jag var drygt fem år gammal och stod på barrikaden.
Från innergårdens lek och stoj kring Sveavägen hördes ett stort eko av röster som skrek:
– USA! Mördare! Ut ur Vietnam!, USA! Mördare! Ut ur Vietnam! Med Olof Palme i spetsen.
Jag och min kompis sprang ut på Sveavägen och hoppade in i tåget och skanderade samma slagord. Inte för att vi visste vad vi skrek om? Mer för att det var spännande.
När tåget anlände till Humlegården där olika demonstrationstal skulle hållas, började jag gråta och längta hem. Hem till mamma. Vi ville avbryta revolutionen för en liten stund, låta farbror polisen köra hem oss till Luntis igen och portvaktens jordgubbar. Medan våra oroliga mammor letade på stan.

04.
Att skriva texter och att läsa har jag på senare år en god relation till. Musiken har alltid funnits med mig överallt och den hjälper mig ofta i ett skrivande för att väcka minnen, längtan och dofter. Jag har suttit i ett musikkoma på poeter.se och skrivit olika typer av prosor, haikun och senryun med olika resultat. Det var en stund av tankerensning och bekräftelse från andra läsare, där jag satt nyskild och ensam i min trea i Sköndal. Därefter i den perioden landade jag i en hektisk sväng av internetdejtande med olika typer av öppningsfraser för att få kontakt. Den som lättast öppnade dörrar var när jag ”lämnade saffransbullar på dörrhandtaget”?? Då fick jag snabbt en liknande kommentar som: –Va? Vad är du för udda och lattjo typ? Då var konversationen i full gång och resan började så smått planeras. Av någon anledning undvek jag de flesta Stockholmsdejter som jag hade möjlighet till. Jag ville uppleva mer av möten i Sverige. Det blev DRYGT 40 dejter, ett par kortare förhållanden och helger runt om i landet på två år. Några mycket speciella kommer jag att ta senare i tråden. Undrar om man kan kalla sig känslotömd forskare i internetdejting efter den perioden?

05.
Uppvuxen som liten i stan, därefter flytt till Vårberg för att några år senare hamna i Säffle innan Skärholmen tog fart ordentligt. När jag hade gått ut sjätte klass, så hade jag gått i lika många skolor. Jag var som en maskros. Här skulle fan inte rotas fast nåt. Jag blev den som var bekant, bekant med många. Nacka hade precis dött och nu skulle man ställa in sig i Österholmsskolans högstadium snart. Det var dags att börja sjuan. Skitläskigt för en kille som i sjunde klass var 137 cm och vägde 31 kilo. Enligt den gröna arbetsboken var jag enormt stor. Förutom Mini, lillen, pricken och golvmoppen, så hade jag nu fått ett smeknamn till. Lusen. Tills en dag när jag fick ett raseriutbrott med en hockeyklubba som verktyg. Då möttes jag plötsligt av respekt. Vem är jag och vad ska jag bli?

06.
Skolan för mig var väldigt svart eller vit. När jag var yngre var jag en extrem plugghäst som sög in informationen i porerna, jag skulle veta allt. Att plocka på sig epitetet som klassens clown var heller inga problem. Vad gjorde man inte för en stund av acceptans och bekräftelse. Jag hade mycket bra betyg t.o.m sjunde klass. I åttan dog det och rasade till 1,2 i snitt. Det var antingen eller. Jag gjorde som jag ville och inga lärare kontaktade mina föräldrar. Mitt umgänge var klart varierat. Ena vecka var jag i Vårberg och andra veckan i Skärholmen. Jag slets mellan två världar. Att testa gränser och olika rus blev plötsligt ett motto. Någon frågade mig en dag på en reunionfest om jag känner alla?? Så hade jag aldrig tänkt på det förr. Känner kan jag inte påstå, men har funnits i perferin eller i dess omedelbara närhet, utan att verka, utan att synas under skoltiden. En bekant som vet lite om många. Som apan ungefär.
I nian ryckte jag upp mig.

07.
Kanske är livet på något sätt enklare i de mindre städerna? Vad vet jag? Jag upplever att det finns en mer jordnära relation till livet, ibland. Jag tycker mycket om det här livet. Landet, en kvinna att älska, hundar, naturen runt hörnet och där alla känner alla. På gott och ont. Stockholm kändes kallt på något sätt innan jag flyttade. Att alltid behöva jaga, jaga tid, pengar, sällskap och bekräftelse. Att jag hamnade i Sala var tur för mig, men kanske ett rent helvete för de andra runt omkring? Vad vet jag? Plötsligt dyker det upp en snubbe som tycker en massa saker och som ibland kan uppfattas som hämningslös. Förmodligen är det bara ett mischmasch av en massa oställda diagnoser som får ett efterlängtat utlopp. Börjar jag plötsligt sakna Stockholm nu när jag skriver??

08.
Min första vuxenfrukost i Sala den femte april anno 2008 var av ett lite annorlunda slag än jag var van vid. I sovrummet hade en liten skelögd aussievalp vid namn Ozzy tuggat sönder och spridit ut mina kläder i bitar, i hallen hade han hoppat upp och slitit i min skinnjacka så hela jäkla hatthyllan med krokar hade brakat i backen. Vid köksbordet hördes signaturmelodin från Melodikrysset som jag inte hört sedan sommaren i Bocklerud 1974. När sedan Anders Eldeman klämkäckt börjar presentera förra veckans vinnare kikar jag in i min nuvarande sambos vackra ögon med ett försiktigt god morgon. Utanför köksfönstret är det en vacker vårdag och kolonilotterna breder ut sig som en vackrare favela, när plötsligt Annika skrattar till och kommenterar kvinnan som cyklar förbi utanför fönstret för att kika in. Tre gånger, tur och retur, cyklar denna kvinna förbi. Jag blir lite rädd att hon ska krocka med blomlådorna på vägen.
På löpet och Sala Allehandas första sida kunde man läsa att sex hallonbuskar blev stulna under gårdagsnatten i samma koloniområde och att man inte hade någon misstänkt gärningsman.
Kanske var det hon? Jag log lite förläget.
Inombords skrattade jag hysteriskt.

09.
Annika som är min alldeles egna konstnär och KBT-terapeut, målar tavlor, samtidigt som jag mestadels gör dem. Hon kommer fram till mig i vårt nyköpta hus med lantidyllen och säger att det går en skrivarkurs på Tärna folkhögskola i sommar. Ska du inte gå den för att hitta inspiration?
Vi har nu landat i April året efter. Vi hade blivit med hus.
Jag behövde inte tänka en längre stund, utan jag anmälde mig snabbt för att kunna formulera mig bättre vid pennan eller tangentbordet. Kanske skulle jag kunna bli av med fort och felmetoden? Under dessa dagar i en helt fantastisk naturskön miljö satte jag mig i skolbänken igen med klasskamrater och började låta ordet och tankarna flöda fritt.Tänk om alla fick gå i en sådan skola som Tärna. Där gjorde jag mitt första sommarprat i textform som jag satte musik till, vilket var skitkul. Nu skulle jag bli författare när jag blev stor. Min första start på en roman om nyskilde Johan som går från lycka och villaliv till ensamhet och apati, plötsligt vaknar till liv. Utstuderat börjar han dejta med ett geografiskt Stockholmsperspektiv. Resten får ni läsa när manuset finns klart. smile emoticon Vet inte om jag nånsin blir klar, men jag hoppas alltid.

10.
När jag kom till Sala och träffade Annika så bodde hon granne med den eminenta grundaren till den fantastiska grupp som kallas för The låt of the day. Mäster Magnus, hans härligt cyklande fru Carina och deras barn bodde i huset bredvid. Det var där som jag en natt ”tjuvhoppade” studsmatta i tio minuter och blev inte människa på över ett dygn. Den förbannade mattan gjorde nåt med mina tarmar. Förmodligen hade familjen lagt nån sorts jäkla förbannelse för överviktigt plankande gubbar. Men, om jag får säga det, så har de blivit goda vänner till mig också, hoppas jag?
Under sommaren 2012 får jag en inbjudan av Magnus att joina hans grupp, där vi ska dela med oss av vår musik. Han skickade inbjudan ända från Jämtland. Jösses, va långt!? Det tog inte många sekunder för mig att acceptera denna invit. Det här är ju galet bra! Men, det blev ett litet problem för mig. Jag började skriva långa historier om låtar, låtval, erfarenheter och minnen. Det hade bara blivit så efter den där kursen på Tärna folkhögskola. Jag kände mig lite pinsam över att vara ensam med så långa stories. Jag tar så ini helvete stor plats, tänkte jag.
En liten fråga behövdes.
Idag är jag jätteglad över att Mäster Magnus låter fler än mig att ösa ur minnesknoppen med erfarenheter och upplevelser. Helt underbart! Tack!
Dessutom vill jag hedra och ge Herr Jakobsson en väldig massa cred över det som han har åstadkommit, med sin finurlighet, med utseendet av sidan, engagemanget kring barncancerfond som nu passerat 30 lakan, första valsen, krönikor och olika tävlingar med roliga priser. En grupp med alldeles förträfflig värme och högt till tak. Jag väntar med spänning på andra tangon.
Magnus!
Du skriver sjuhelvetes bra och jag vet ingen som kan beskriva femtio meter grusväg så bra som du.
Monologens spirituella miljömästare. Du har stort i dig!
Rock on för, fan!
(Min sambo läste det här inlägget innan jag tryckte iväg det och frågade mig om det var ett friarbrev)

11.
Mina barn har ofta tyckt att jag kan vara extremt pinsam i vissa situationer. Det blir sådär fort, men felprylar lixom. Ganska tidigt fick jag namnet Rudolf av dem, när de satt och kikade på alla Sunefilmer när de var små. De sa att jag var precis som Sunes pappa. Gissa om jag plötsligt blir förvånad när Annika härom dagen sa samma sak.
– Matte, du är lite lik Rudolf till sättet?
– Va? Nääää.
Hon tycker att jag gör så många irrationella saker i stridens hetta. Kanske är det episoden när hon blev påkörd bakifrån nere vid Sala stationsområde, en mörk vinterdag, som hon tänker på? Hon hade precis hämtat mig vid station efter min pendling från jobbet i Stockholm när hon ska släppa över gående vid ett övergångsställe, plötsligt kommer det en bil bakifrån som inte hinner stanna och dundrar in i arslet. Varav jag får nån sorts hjärnsläpp och kastar mig ut ur bilen med en jäkla fart, slänger mig in mellan bilarna, tar spjärn mot hans röda bil och börjar knuffa på våran bil. Jag vill att den ska gå åt sidan. När Annika plötsligt startar bilen och KÖR åt sidan, jag ramlar ner i snömodden.
– Vad håller du på med frågar hon oförstående?

12.
Min relation till Stockholm är många gånger saknad. Mina barn, min släkt och många av mina vänner bor där och jag har inte så stor umgängeskrets här i Sala. Även om jag älskar småstaden. Jag blir som ett barn inombords när någon frågar om jag vill med på något. Utåt försöker jag verka lugn och positiv, medan lillgrabben i mig studsar runt som en vit ADHDstinn Jack Russel med svarta fläckar. Jag känner förvisso en del människor i trakterna, men det blir oftast lite sporadiska och planerade möten. Istället försöker jag ta mig till Stockholm titt som tätt, för att träffa de nära som ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju ganska ofta som man får ett meddelande på fäjsboken eller i telefon. – När kommer du hit då? Ibland är det svårt att hinna med alla. Därför försöker jag även få hit dem så gott det går. En del människor har också försvunnit och lämnat, kanske pga att jag flyttat bort från storstan? Mentaliteten att om man inte syns, så finns man inte, kanske är det lika bra? Blir ändå en liten sorg att bära, tycker jag.
En sorg för mig med rötter och ränder på tvären och upp och ner med närheten till Nya Söderstadion i grönvit skrud. När saknaden blir för stor säger min sambo, åk. Åk! En och en halv timme senare är jag framme vid Centralens runda spottkopp. Jag är hemma, men ändå borta.

13.
Relationen till sportens och musikens värld började ungefär samtidigt. 1969/1970. Jag bodde i Vårberg, på Vårbergsvägen. Monia, Obla-di obla-da, Mälarö Kyrka och In the summertime letade sig in i örat. På de här gårdarna mellan höghusen kryllade det av ungar i samma åldersgrupper med +- 5 år. Vi brände skogar som High Chaparalls indianer med eldpilar. Fritidshus brann ner, dussinet brandbilar vilade sina överhettade däck på Skogsslingans nysmekta asfalt. Expressen skrek med löpet om ett brinnande Vårberg. Burken och röda vita rosen var andra lekar vi lekte, mellan fotbollar och klumpfötter. Föräldrar släppte ut ungar, vind för våg bland mumier och min första match som tolva på Söderstadion var även då ett faktum, hösten -69. Tyvärr minns jag inte vilka de mötte, bara att de vann och att kärlek uppstod. En brinnande kärlek jag aldrig har svikit. Med Hammarbys uppgångar och oftast fall har jag levt, våndats och euforiskt dyrkat. Som ett barn.
Ett liv… en glöd, sen dess.

Sommarpratet tar ett litet avbrott för ett smärre möte med Willys. Middag skall inhandlas. I´ll be back! smile emoticon

14.
Mitt förhållande till musiken började tidigt med fasta grepp på kanten till vardagsrumsbordet, dansande till rytmen från Zorba. Under åren därefter i tidig skolålder började jag att sjunga i olika körer och bl.a Stockholms gosskör. Morsan ville att jag skulle in på Adolf Fredrik. Jag fick ofta höra att jag sjöng vackert tills jag kom i målbrottet. Då kunde inte ens musikmagister Spicek hålla mig bakom ryggen längre. Det lät för jävligt på ren svenska. Men, musikintresset växte sig starkare och i pojkrummet sket jag i hur stämbanden, halsmandlarna och uttalet misshandlade varandra. Där, där hemma var jag en stjärna. Bättre än Freddie, i en av världens bästa låtar. Borde kanske lärt mig ett instrument istället för mungiga?

15.
Nu kanske jag låter lite mainstream plötsligt? Under några år så hade jag förmånen att kunna gå på Hovet och se ett flertal konserter alldeles gratis. Det fanns två fribiljetter i en lucka som jag bara behövde gå till. Hur många konserter som jag gick på under de här åren tappade jag räkningen på. När fribiljetterna försvann så fanns fortfarande intresset kvar. Tur att jag nu hade ett bra jobb som flyttgubbe för att finansiera konsert och skivköp.
1980 hörde jag min husgud första gången och såg honom året därpå, en majdag, i en oförglömlig upplevelse som bara han själv igen, Thin Lizzy och Ramones är i närheten av. Sen dess har jag spenderat många nätter med könummer i regn, snö och solsken.
Här är ett smakprov från Hovet 2005. Trodde jag. Det gick inte att bifoga en wma-fil. Jag har precis rippat ner hela konserten till min dator.
En helt galen bootleg från en ensam husgud på en större scen.
Innan konserten hade jag blivit intervjuad för en dokumentär om Springsteenfans. Intervjun och förfesten till den här konserten var passande nog på Backstreets i Johanneshov.
Undertecknad satt på fjärde rad och var helt slut efteråt.
Här skulle jag välja att lägga ut en skitig bluesversion av Reason to believe, men det får bli ett helt underbart löfte istället.
Har ni lust att vinna en kopia på hela midsommarkonserten från hovet 2005? Kanske ska jag knåpa ihop en tävling om jag hinner?

16.
Förändringarnas tid. Arbete. Karriär. Eller nåt?
Tänkte på en mycket speciell person idag.
Under min resa som anställd skattebetalare har jag varit i flera olika världar utom den kulturella, tror jag. Mitt första sommarjobb hamnade jag i städbranschen hos min mammas arbetsgivare Specialstädning AB (SPAB). Det var många från Skärholmen som arbetade för SPAB. Där var jag ett par somrar, jul och påsklov. Jag fick nöjet att arbeta med Pelle Lindbergh ett par gånger. Pelle körde smutstvätten på Eastmaninstitutet och på Sabbatsbergs Sjukhus. Nere på John Ericssongatan på Kungsholmen fanns ett stort städförråd där vi spelade innebandy med moppar och hoprullade trasor. Under en lång period då Pelle spelade i Hammarby, så var SPAB huvudsponsor, tack vare honom. Han var en riktig bohem med glimten i ögat som aldrig kunde passa tiden till företagsledningens förtret. Efter en tid fick han sparken. Jag tror det var 1979. Året efter var han landslagsmålis i Lake Placid. Jag tror att Ledningen grät blod då. Dock var han alltid alla städtanters gunstling. En för jäkla skön kille som försvann alldeles för tidigt.
När jag läste om hans krasch och hans koma bodde jag i Alby. Jag grät som ett barn.

17.
Åren som följde i mitt arbetsliv innehöll många rika erfarenheter. Jag arbetade en sommar med sanitära olägenheter i Huddinge, där man kunde möta ett kylskåp i farstun om man hade otur. Det kryllade av diverse kryp som man aldrig förr sett när man öppnade kylskåpsdörren. Eller soffor som smulade sönder när man skulle rensa ett bohag. Anledningen till att det smulade sönder var alla inflyttade larver och flugor som bodde i soffan. Standardutrustning var galonoverall, plasthandskar och gasmask. Några år senare fick jag en fast anställning på Karla Express som flyttgubbe. Jag tyckte att det var betald träning. På helgnätterna jobbade jag extra nere på Esso vid Kungens Kurva. What happens at Esso stays at Esso… det var mycket som hände där.

18.
En dag när jag stod på Esso dök en bekant upp och erbjöd mig arbete som fastighetsskötare på Canon i Sätra industriområde. Jag tog jobbet och det var ett beslut som jag aldrig har ångrat. Jag kunde inte komma till en bättre fosterfamilj. En underbar arbetsperiod som höll i nästan femton år. På Canon fick man möjlighet att växa som människa och på karriärstegen om man ville och kunde. Jag gick från fastighetsskötare till lagerpersonal, kundtjänst, butiksansvarig innesäljare och kostymklädd fältsäljare med mycket sköna resultat som följd. Jag köpte märkeskostymer, hade olika garderober, bytte bil om vartannat och jag kunde påverka min lön hela tiden, vinna resor och vara någon. Jag köpte hus i Trollbäcken. Gissa vad såna möjligheter kan göra med en utsvulten man från betongförorten. Gick till nya arbetsgivaren Dell med stora förtjänster som följd. Hoppade mellan olika säljföretag som säljchef och säljdirektör i både England, Norge och Tyskland. Man blir minst lika driven och ego som alla andra när de ser pengar. Hur mycket jag än blundade så såg jag möjligheter med flera nollor. Jag var storhetsvansinnig och hade sprungit ifrån mig själv och den jag var. Tills det vände… och hände.

19.
Efter att jag hade slutat på Dell med ett avgångsvederlag så utbildade jag mig till idrottsterapeut och startade en hälsostudio på Ringvägen i Stockholm. Jag hade dessutom två generalagenturer för den svenska marknaden med fokus på miljö och hälsa. Jag ville på något sätt vara nyttig. Jag bokade in olika massagedagar vissa veckor och andra åkte jag på mässor och sålde olika produkter. Dessa var ganska unika i sitt slag på den tiden och fick stor uppmärksamhet. Efter ett tag började jag växa ur lokalerna på Söder och jag började kika runt efter andra möjligheter i mitt närområde i Trollbäcken. Den 18:e december hittar jag ett bra kontrakt med inflyttning i mars 2006 på Skogsängsvägen. Jag var nöjd och glad. Fem dagar senare ringer det på min telefon. De har hittat min lillebror. Han är död.

20.
Jag fattade ingenting?
Han skulle ju gifta sig i Januari. Han hade bett mig att vara best man. Nu blev det inget annat än en sorgens jul. Micke hade haft drogproblem länge och levde efter filosofin live fast and die young. Så kunde det se ut om man kikade utifrån. Han hade äntligen fixat till sig och var glad, såg framåt i livet med tillförsikt. Han hade varit ren i två år nu. Jag började så smått tro på honom igen. Tills det där samtalet kom. Han hade fått ett återfall och överdoserat i ett P-garage på Varvsgatan. Jag har svårt för den gatan idag. Den 1:a Februari begravs Micke i Klara kyrka som filmades av SVT:s ABC. När jag upptäckte det efter begravningen blev jag verbalt elak. Senare på kvällen såg jag min egen hand på Mickes kista på TV. Det var sjukt overkligt.
Den 18:e mars flyttar jag in i mina nya lokaler på Skogsängsvägen. Det är ett företagshotell med godsmottagning, där ca femton företag huserar.
På morgonen den 26:e mars vid halv sju, ringer min telefon.
– Hej, är det Mats Nilsson på Misalini AB?
-Ja, svarar jag lätt sömndrucket.
– Jag heter NN och ringer från Södertörns brandmyndighet, jag vill meddela dig att ditt företag på Skogsängsvägen har brunnit ner till grunden. Jag försöker säga något men, det liksom fastnar. Har jag hört rätt? – Va? säger jag. Vi finns på plats om du vill komma upp.
Jag klädde på mig och slängde mig på cykeln.

21.
Kvällen innan hade jag och min dåvarande fru varit på middag hemma hos goda vänner för att äta mat och umgås lite. Vi satt och småpratade efter maten och smuttade på någon dryck när plötsligt strömmen går och huset blir svart. Mannen i huset där vi är, blir lätt irriterad över det här.
-Fan, det är tredje gången på kort tid som strömmen går, säger han. Han reser på sig och går ut i köket och ringer till Vattenfall. Han får besked om att det brinner i ett industriområde i Tyresö. Aha, säger vi och undrar om det brinner i Pettersboda som ligger ca fem kilometer ifrån där vi är. De tänder stearinljus och vi umgås en stund till innan det är dags för oss att åka hem. Klockan är mycket. Vi går ut till våra cyklar och konstaterar att det luktar bra mycket brandrök här. Ända från Pettersboda?
När jag kommer upp till ruinerna dagen efter, så har man evakuerat 120 villor för risken med gasflaskor som kan sprängas i luften. Av mitt kontor och mina produkter finns inget kvar. Jag hade bara en försäkring på etthundrafemtiotusen. En månad senare är skilsmässan, en nedlagd firma och ledsna barn ett faktum. Till midsommaren bor jag i Sköndal. Jag och en sjuhelvetes massa kartonger.

22.
Nu satt jag i ett riktigt mörker.
Sköndal. Jag flyttade dit för att träffa min gamla farfar oftare. Han bodde på äldrehemmet i Sköndal, men en vecka innan jag flyttade in, så tog Parkinson med honom till andra sidan. Vem eller vad ville säga något?
Mitt hem som var belamrat från golv till tak med diverse attiraljer. Mina barn ville inte vara hos mig i den röran, en helt ny livsstil för dem. För mig skulle det vara början på ett uppvaknande och inte ta saker för givet. Gå tillbaka till mina rötter och känna mer uppskattning för det jag har och det jag kan ta mig för. Nu tog jag anställning i Tyskland med min arbetsplats i hemmet varannan vecka och den andra i Stuttgart. Under den här perioden började jag bli en flitig användare av nätdejtingsajter som Vilda webben, Mötesplatsen och Happypancake. Nu skulle jag snart börja resa runt i vårt avlånga land för att upptäcka Sverige, när jag ändå skulle på kundbesök i någon närliggande stad. Två ömhetstörstande människor söker. Övernattning kostade oftast nån flaska vin och middag. De ömsesidiga upplevelserna var inte alltid de bästa. Ibland var man överens om att en natt på hotel nätdejt räckte. Båda var ofta eniga om att fortsätta den tröstlösa jakten på varsitt håll.

23.
Att nätdejta en längre tid innebär tålamod och känslokontroll. Under två år åkte jag land och rike runt för att få en kram hos en kvinna som hade samma önskan. Vissa ville mer än så och gav stalker feelings. En av de värre resor jag gjorde var en svensk kuststad norrut ca trettio mil. Ett par glas vin var inte riktigt hennes grej. Hon var jättego vid nyktert tillstånd. Men, en kväll på havskonsert med Ulf Lundell, så drämde hon en ölflaska i huvudet på en gammal barndomsantagonist. Hans huvud öppnade sig. Hon övermannades och jag fattade ingenting. Det blev en natt i fyllecell för henne och jag som hade min kläder hemma hos henne fick leta upp en ny sovplats i en helt främmande stad.
Henne lämnade jag till sitt eget öde och till hennes förtret. Hon skrev senare hur mycket hon avskydde mig för att jag lämnade henne i sticket. Eller den gången jag umgicks med en kurdisk kvinna som fick uppleva en massa hot från sina väninnors män för att hon umgicks med mig. Den andra helgen jag var hos henne blev den sista för mig, då jag kom ut till parkeringsplasten för att se min hyrbil totaldemolerad. Fönsterrutorna inslagna, däcken sönderskurna och lacken såg ut som de hade gått loss med en kulhammare. Henne vågade jag inte åka tillbaka till. Hon ringde mig någon månad senare och berättade att de hade försökt köra på henne med bil utanför hennes port. En tredje kvinna som jag trodde att jag var ensam att dejta hade fem olika killar samtidigt. En kväll ringde en kille som kallade sig Björn, när hon var hos mig och satt i mitt badkar. Jag gick in till henne och frågade. Hon svarade uppriktigt att hon alltid hade fler samtidigt. Nu började jag få nog.
Men bara en till….

24.
Nu var jag bestämd!!
Skit i det här som dränerar dina känslor. Lägg ned!!
Jag sätter mig vid datorn och ska börja radera mina profiler på de sajter som jag sitter på. Happy försvinner och vilda likaså. När jag kliver in på Mötesplatsen fastnar mina ögon på en nyinkommen person som säger att hon inte vill dejta någon. Hon vill bara veta vad män vill egentligen? Jag tänkte lätt för mig själv att jag måste ju svara den här lätt förvirrade människan och vända på frågan. Vad vill kvinnor? Jag kan ju inte påstå att vår konversation började särskilt bra. Vi ifrågasatte varandras tankar. Men, det fanns något med den här människan som lockade, så ini helsicke. Vi höll kontakten med varandra, mejlade och pratade i telefon. Det blev enklare och enklare. Jag blev varm och mycket gladare som person varje gång jag hörde hennes röst. Här ville jag inte tappa kontakten. En dag säger hon att hon vill att jag kommer till henne på fredag den 4:e april. Jag blir skitglad och trodde aldrig att hon skulle fråga. När fredagen kom blev jag lite vek i Fjärdhundra, men sen var jag där och möttes av en skelögd liten aussievalp i Sala. Resten är historia nu. Annika, du är från himlen sänt. Jag önskar att jag hade skrivit den här till dig!

25.
Tack för mig!
Filosofisk överkursavslutning.
Om jag inte gick in just den dagen för att ta bort mina dejtingprofiler, så hade jag inte träffat KVINNAN. Hade jag inte träffat KVINNAN hade jag inte träffat MÄSTER. Inte hoppat i hans studsmatta? Då hade inte MÄSTER bjudit in mig till den vackra och fina sidan The låt of the day. Jag hade inte varit med i den här gemenskapen? Gud förbjude. Då hade jag inte kunnat bjuda in mina goa Skärholmsvänner till den här gruppen för att dela våra tankar, meningar och musikupplevelser. Jag är så jäkla glad att jag gjorde mitt val just den dagen. Kärlek, Kärlek till er alla på Låt of the day! Ni gör vardagen, så mycket vackrare.
Puss och kram.
Rock on för fan!!