Mats Nilsson-Landelius den 31/7-2016

Intro
Sommaravslutning hos Låt of the day för den här säsongen.
Sommaren 2016.
En sommar full av vistelse och en fantastisk närvaro i text och musik. Så mycket intelligens, kunskap och anekdoter som delats under Juli månad. Är alldeles tagen av det som delats i denna grupp.
Vad jag förstår, så vistas folk mer ute än inne denna sommar. Färre knapptryck och kommentarer i FB-trådarna, stolpjakt utanför fönstret och Nintendos aktie som skjuter spikrakt ut i rymden, på gatorna går folk omkring som aldrig förr.
Slåss på gym? Pokemon Go.
Det är bra för folkhälsan, tror jag. Men, vad händer sedan? Hunger games?
Hursomhelst tycker jag att det är bra, men tragiskt att kända musiker måste sjunga låtar på tunnelbanan om kärlek och att hata hat. För att få ut ett så enkelt budskap.
Frågan är om det hjälper, idag? Vi måste tro.
Sluta aldrig tro och hoppas.
Idag är det sista dagen i årets sommarprat. En ärans dag för mig.
Jag ska försöka att vara lite mer seriös och inte skämta så mycket, som jag ofta gör. Förhoppningsvis inga politiska värderingar och åsikter idag. Eller så? Kanske?
Reflektion, tankar och känslor över livet. En släng av död.
Idag är det min tur, TLOTD:s sommarvärd.
Mitt namn är Mats Nilsson. Landelius tillhör det förgångna.
The end of the summer – Flipron

1. TLOTD.
För er som undrar lite mer vem jag är, så är jag snart 54 år ung. Uppvuxen i de södra delarna av Stockholm, lite här och lite där. Räknade vid något tillfälle att jag har haft 17 adresser som jag har varit skriven på och endast en av dessa var ett andrahandskontrakt. De flesta är dock i vuxen ålder. Idag bor jag i Sala som ligger ungefär 55 minuter och 32 sekunders bilväg från Solvalla. Jag har berikat mig med en fantastisk kvinna vid min sida, hästar utanför fönstret, flertalet nya bekanta som blivit kamrater, som sakta börjar bli vänner och en sjuhelvetes grupp som är som en stor gruppkram med sköna melodislingor. Somliga skulle nog säga att jag har haft en jäkla tur. Jag håller med.
Texterna som landar på er skärm sker i nuet och är oförberedda innan släpp. När jag skriver behöver jag ibland förstärka mina tankar och känslor då jag sitter på arslet framför en flimmerfri skärm, därför kommer jag att dricka några glas vin med er under resan från ca 12.00.
Gruppen har en speciell rytm, ett eget hjärta och olika beats.
Det är högt till tak och behöver inte ljudisoleras särskilt mycket.
Instrumenten och framträdanden håller mycket hög kvalité.
Några är Indie, andra rock och någon är lätt påstruken.
Vår turnéledare, marknadsförare och solist är en mästare.
Han ser till att gaget också går till välgörande ändamål.
Jag har genom åren varit van med något helt annat.
Här skulle jag kunna hålla på lika länge som Keith.
Kanske jag gört?
Rock on för fan!
Finns det någon andra vals?

2. Sommarpratarna
TACK, snälla ni!
Flera av årets sommarpratare är bekant sedan tidigare, några är helt nya ansikten för mig, andra har varit små idoler i tonåren. Det prat som har varit i år var fyllt med så mycket överraskningar att jag tappade hakan och dagarna bara gick. Vill bara ha mer och imorgon är det 1:a augusti?
Vem ska nu berätta för mig att dödsriket ligger i Köpenhamn och att man måste kränga allt innan man dör? Måste man välja ett av Kinks, Beatles eller Stones? Sweet eller Kiss? Hur fantastiskt är inte Sicilien, föräldrar och kommunikationen till Afrikas Horn? Legendarer, Punk och Glamrocksperiodens sus och dus eller den känsliga resan i kriget med sig själv. Vill veta allt… om livet.

3. Vart är vi på väg?
År 2016.
Aldrig har väl ett år i mina levnadsår varit fyllt med så mycket berättelser och nyheter kring liv och död? Människor på jakt från död till liv, andra på jakt från liv till död. Besked, panik och desperation. Överlevnad. Jag har sett det bland vänner och bekanta som förlorat nära och kära alldeles för tidigt. Andra som fortfarande kämpar. Kända offentliga ansikten som går samma väg, återigen alldeles för tidigt. Otroligt ledsamt.
Igår fastnade jag och min sambo på en fråga.
Vi är inte överrens.
Kan ni hjälpa oss lite?
Innan vi dör, efter vi levt.
Är döden en del av livet eller inte?

4. Zinfandel.
Lätt kyld för ovanlighetens skull.
Utlämnad åt mitt öde, i ert fabulösa sällskap.
Alltmedan vacker sambo sitter ute och rensar ogräs.
Hörde jag skål??

5. I jakten för ett liv.
Att växa upp i ett otryggt och missbrukande hem ger inga större förutsättningar att lyckas med vare sig studier eller undvika framtida demoner. Det ramlar in olika KBT-termer i ditt DNA som du inte kan rå för eller hjälpa. Du kan lyckas ändå, med ett jävlar anamma. Spelmissbruket är ingen garanti för tak över huvudet, mat på bord eller kläder på din kropp. Det garanterar otända lampor, tysta telefoner och vräkningsbeslut. Alkoholen som skapar en Dr Jekyll och Mr Hyde temperatur med verbala snytingar eller en vinge som landar som ett fläskigt märke på läppen. Kanske för att du glömde diska din mugg i morse. Någon sa alkoholallergi.
4 barn i osund atmosfär där en form av kärlek finns, ansvar som bygger på ego och omtänksamheten som är svår att uttrycka. Som äldst i en syskonskara fick jag snabbt och tidigt ta ett stort ansvar med barnomsorg, redan som sjuåring. Min lillebror som var tre och ett halvt år yngre flydde från sin dagmamma och satt och väntade utanför mitt klassrum nästan varje dag fram till jag började i fjärde klass. Snart skulle han börja röka.
När han var fem.
Jag försöker att se människor i olika skor som jag inte gått i, försöker förstå, men klantar till det ibland. Vill inte döma.
Brorsan började göra revolt som nioåring och kallade sin skolfröken och etablissemanget för en hel del vassa och slipade bokstäver. Där under den perioden kom han i kontakt med lim. För mig blev nu jakten på liten bror en vardag. Jag skulle kunna berätta ca 458 sidor och 2 rader till om detta ämne.
Åren ramlade på och ruset blev starkare, jag blev svagare, han blev heroinist med horse och rohypnol till frukost, lunch och middag. Hur märkligt det än låter så var han en otroligt varm, generös och känslig människa. Ibland också förvånansvärt bright. Vid juletid 2005 hittades han i ett parkeringsgarage på söder och det har nu gått 10 år sedan begravningen 2006. Det var en eftermiddag, inte 6.02. Han finns med mig i princip varje dag.
I tanke, känsla och omkring

6. Mardrömmen
Jag har tre döttrar som ger mig en enorm glädje och stolthet över att jag har varit med att tillverka sådana skarpa varelser. Har svårt att förstå det själv ibland. Tre helt skilda individer som till utseendet kan se ganska så lika ut. Men, som till attityd och tanke är som yin och yang många gånger. Deras humor är dock densamma. Idag har de åkt till Spanien, utan pappa.
Trots att solen skiner så vackert här.
När det kommer till barn och allt det omvälvande man får uppleva med deras uppväxt, så smäller även rädslorna till som en smäll, en duns och en hink att blöda i.
Tänk om det händer dem något? Innan jag dör?
Var omkring, ingen annanstans.
Tills jag lämnar

7. Till en mycket god vän.
En låt som har fått en helt annan innebörd.
Tanken är med dig en dag som den här.
Älskar dig, bror!

8. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden
Jag skulle vilja prata om en kvinna som har sprungit ut och in ur mitt liv sedan en februarilördag 1969. Vi flyttade in i ett stort miljonprogramshus i Vårberg. Samma dag och samma tid. Olika portar. Olika flyttbilar. Hennes lillebror är en månad äldre än jag och Marie på Klubbacken i Mälarhöjden blev som en större syster för mig. Hos dem åt jag ”äcklig” palt för första gången och sa att den var god, fast jag höll på att kräkas. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden jagade oss när vi hittade på hyss, när vi eldade upp stora skogsområden som Expressen slängde upp på löpet och när vi busringde på lägenhetsdörrar. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden var runt elva år och vi var sex. Hennes bror och jag var bästa kompisar under en period och började i samma klass, där i grundskolan. Tider kommer, tider går. Man ses på torg och terrasser. Inget mer med det.
Tills en dag en helt ny grupp uppstår på Facebook.
Tidigt Skärholmen/Vårberg 65-90.
Marie på Klubbacken i Mälarhöjden hade startat en grupp för alla oss. Den ökade lavinartat och gamla ansikten vi inte sett på trettio år fanns plötsligt tillgängliga som att tiden stått still. Idag består gruppen av mer än tvåtusen ansikten som mer eller mindre är kända för varandra, på ett eller annat sätt. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden hade lyckats sammanväva många gamla förlorade vänskaper, här på Facebook. Det blev lite ljusare.
För mig och många är Marie på Klubbacken i Mälarhöjden en hjältinna som har kommit tillbaka till livet efter många års kämpande på det personliga planet och med ett drogmissbruk som är svårt att förstå. Åkt på hårda smällar som man inte kan ta in, ens med hjälp av fantasin. Marie från Klubbacken i Mälarhöjden har även träffat en mycket sympatisk och kärleksfull man här i TLOTD-gruppen. Den coola fotograferande Lars från Enköping.
Jag pratar naturligtvis om Eva Marie H B som hade ett mycket starkt och gripande sommarprat häromdagen. Jag skulle vilja säga dig, Marie på Klubbacken i Mälarhöjden.
Vi kämpar med dig och tänker på dig!
Många varma kramar, vår vän.
Fina Marie på Klubbacken i Mälarhöjden.

9. Vad menar du?
Jag har jobbat med försäljning i 30 år fram till år 2014.
Sprungit runt som en tätting på olika möten hos storföretagen i jakt på pengar. Jakten att kunna påverka sin egen lönecheck, hur stor man vill att den ska vara. Om man kommer från en klart krasslig uppväxt, så betyder plötsligt kronor och ören en hel del. Drivet var enormt.
Oftast så skippade man frukost och käkade en halvtaskig lunch under dessa år. Väggar har jag kutat in i och fortsatt i samma fart när jag kommer till kontoret igen. Som om att jag inte lärt mig något. Fastän det är inte hela sanningen. Jag visste, men jag sket i det. Ganska självdestruktivt beteende. Jag tyckte att alla tjatade på min vikt, min stress, mina måltider och mitt beteende.
2014 ska vi åka ner till London, mina vänner och jag. Ska bli vansinnigt kul. Jag har bokat in oss på en NME 86 reunion och konserter med 9 band som spelar på två olika scener. Plötsligt ringer min telefon.
Det är en läkare på vårdcentralen.
Hon säkerställer att det är rätt person som svarar och om jag är tillgänglig att komma upp till Sala Väsby vårdcentral. Hon berättar att jag har utvecklat diabetes typ 2 och tillsammans med mitt höga blodtryck på 180/140 i vilande är jag en tickande bomb. Vad är det du menar, svarar jag? Där och då blev jag alldeles kallsvettig, men idag har jag lärt mig att leva med det.
Även om jag ibland är osund i mitt beteende.
Idag har jag klippkort överallt känns det som. Fotvård, ögonkoll, pulsmätare och sockerkoller. Pillerburkar i skåpet. Var det så här att fylla femtio hade jag nog väntat ett tag med det.
Nu jobbar jag lugnare, äter och är mest hemma.
Londonresan var kanon och NME86 var skitbra…
Det fick duga så länge. När solen sken ute.

10. Stad med rätt att umgås
I våras knackade jag till och köpte 6 biljetter till Springsteen på Ullevi. Det skulle ju bli en Riverturné där hela dubbelplattan skulle avhandlas. Jag blev först väldigt besviken över att den skulle gå precis efter midsommar. Det skulle aldrig funka med vårt späckade schema med Kroatien, Östa och hundvakter.
Då dök det upp en extra tredje spelning för den 23:e Juli. Ok, sa jag då. Den kör vi på.
Det var viktigt med den här spelningen, eftersom första gången jag såg honom live var Riverspelningen på Hovet -81.
Jag ville knyta ihop säcken med honom nu. 35 år senare.
Dessutom tror jag inte att vi kommer att se den här konstellationen med E-Street något mer.
I sista sekunden fick jag tag på sex plåtar på plan, dock inte längst fram. Hotellet blev First G som ligger precis vid stationen.
Jag började höra av mig till tänkbara vänner från Skärholmen som gillade Springsteen och som gillade att umgås med mig. Det sistnämnda var fan inte det lättaste..
Så kom midsommar och han skulle göra sina första två spelningar på Ullevi och en fågel viskade i mitt öra.
– Det blir ingen full Riverplatta.
Han tyckte plötsligt att den inte passade på stora arenor.
Jag suckade och blev klart irriterad.
Dagen efter spelningarna kollade jag in setlisten på 38 låtar. Jag blev grymt besviken. Ingen full platta och dessutom väldigt många intetsägande alster. Samma gällde konserten därpå.
Nu hade jag tappat förhoppningar och förväntningar.
Den 23:e kommer vi ner och checkar in på hotellet och går ut på stan och cirkulerar. Vi går och käkar i Gamlestaden och tar sedan sikte upp på avenyn GT för 59:-.
Vi landar i gnabbanden och lite sarkasmer som små gossar gör när de inte sett varandra på länge. Mycket trevligt!
Men hur fan ska det bli imorgon?
Den natten var halva styrkan vaken pga snarkningar.
Welcome Home Bruce E-Street

11. Hoppas på en bra dag
Jag vaknar på morgonen och ska gå ner till frukosten. Just där och då, när jag lämnar rummet börjar jag få tillbaka lite förväntningar. Av någon anledning brukar jag få som jag vill.
Jag sätter mig med Ove och Johnsson och käkar frukost.
Zoran och Kent är alltid uppe med tuppen, så de har redan käkat.
Jari mötte jag i dörren när jag gick.
Jag säger till Leffe och Ove att jag hoppas på en bra dag, nånstans känner jag det. Efter frukost drar vi upp på rummet och tar ett par små Romsnuttar och därefter knatar vi ut på byn. Vi går till trädgårdsföreningen där ett coverband har tagit plats.
Zoran är lite trött och deppig över att han knappt sovit.
– Va fan, Matte! Kenta slutar andas! Flera gånger varje natt. Jag fick väcka honom och kolla att han lever. Kanske var han lite lätt irriterad på mig också att jag sa att Röda Stjärnans fotbollslag inte finns längre. Bara landhockey… Däremot blå finns i lägre divisioner.
Vi börjar sakta gå mot Ullevi och surret runt omkring är påtagligt. Man kan ta på förväntningar. Peta på dem. Visste ni det? Nere vid Heden är det finaldags med Gothia Cup. Det är ungar överallt. De har helt andra förväntningar än vad vi har.
Det första jag ser när jag kommer till Ullevi är en svart T-shirt med dubbel-LP:n The River. Reptilsnabbt drar jag mig mot med en enda tanke i skann. Om jag har den där jäkla tröjan på mig, så får jag det jag kom för. Jag byter lika snabbt som Clark Kent, fastän jag inte behöver någon telefonkiosk. Med rätt outfit och mat i magen är vi nu redo att glida in på Ullevigolvet. Kenta har redan försvunnit någonstans. Efter en halvtimmes försening hälsar publiken Bruce och E-Street välkomna hem med ett snyggt tifo. Därefter startar de med Meet me in the city.
En mycket bra start, helt klart i min smak, när tonerna rullar ut på baksidan av stadion. Springsteen greppar micken, säger att de älskar Göteborg. Därför ska vi idag spela hela The River albumet och så startar de med the Ties that bind.
Där händer något med mig. Vuxna karln?
Något känsligt. Kanske den känsligaste spelning någonsin.
Under fyra låtar är jag i extas och kan knappt röra mig, med tårar som trillar ner för mina kinder. Nu är jag klar, färdig.
Det blev en väldigt bra dag.

12. Snabba djur
Jag har en sambo som jag är otroligt förtjust i.
Vill inte svänga mig med alltför stora superlativer här på nätet, då hon väldigt lätt kan få storhetsvansinne. Blir fruktansvärt svårt att få ner henne igen och tid tar det.
På hennes visitkort skulle det kunna stå allsköns massa kompetens. Det jobbigaste är ju att hon har utbildat sig till KBT:are och analyserar chefer om dagarna. Även om jag inte är chefen här hemma, så nog fan blir jag analyserad och vinklad som hon vill. Kanske är det då hon är som vackrast?
Hon blankvägrade Facebook när jag träffade henne i början, nu är det hon som öser. Även som jag gör, skojar om eller säger. Lite jobbigt är det ju.
Som den gången då det duggade ute och jag bestämde mig för att göra upp med tomtens alla jäkla mördarsniglar en gång för alla. Det låg bruna kluttar överallt. Bra träning.
Jag knatade runt, minding my own business och fyllde en hink. När jag kom in genom altandörren var jag blöt av duggregnet och så låtsades jag att flåsa lite.
Annika stirrade på mig med stora ögon.
-Vad är det med dig? Vad du ser ut?
Då svarar jag henne på skoj…
– Hajjar du vad snabba sniglarna är??
Dagen efter går jag ner på stan i Sala.
När jag passerar Hälsokostbutiken på Norrbygatan kliver Eleonor ut och börjar sjunga…
– Lilla snigel, akta dig, akta dig..
Då hade Annika hittat på en story och lagt ut.
Idag kan jag tycka den e lite småkul.
Inte då.

13. Känn att du lever
Jag har en god vän som har frågat mig. Hur är det att nätdejta, Matte? Bara frågan gör mig knäsvag. Been there done that.
Det finns både det ena efter det andra därute.
Så kanske någon säger om mig också?
Men, det blev lite för mycket med häktade kvinnor, sönderslagen bil, hotelser av flera slag och otroligt mycket galna upptåg.
Min vän hade funderingar, provade, insåg och flydde.
Ringde mig en natt med hjärtat i halsgropen.
Nu för tiden rekommenderar jag Medborgarskolans kurser, Salsakurser eller vilket föreningsliv som helst där kvinnor är i flertal. Eller varför inte ta en kurs i MI?

14. Förvåning
Det finns en person som jag har snackat lite till och från med här på Facebook. Mest småkommentarer och lite gillaknappar. Människor utvecklas och ibland sker utvecklingen så att gamla bekanta inte riktigt vill veta om ens existens. 🙂
Vi har inte setts på närmre 35 år och hängde i samma grupperingar i Vårberg. I våras bad jag honom att slänga över ett par blänkare till Magnus gällande sommarprat som han gladeligen ställde upp på. Jag har alltid varit nyfiken på hans rockerperiod och de anekdoter och skrönor som finns där. Nu har både ni och jag fått lite smakprov, men det måste finnas mer. 🙂
Tar en klunk här bara, vänta…
Efter hans sommarprat häromdagen så kom Annika på att hans tavla från Kungsanutställningen fanns kvar. Vi kanske ska kolla med honom om han vill ha den? Jag kontaktade Bosse Zinny Stagman och kollade. Han blev jätteglad och vi bestämde tid. Igår åkte jag hem till honom med tavlan och hade inte en tanke på hur lång tid det skulle ta. Petade i för en och en halvtimme i metaren. Därefter lyfte vi inte på arslet under två och en halvtimme och plöjde igenom en massa barn och ungdomsdetaljer.
Tiden hade stått still! Igår gick den fort. Otroligt roligt.
Vi är inte minst längre… nånstans. 🙂
Tack för en mycket trevlig eftermiddag, Bosse!
Vi ses igen, snart. Hoppas jag!

Hörde jag skål??

15. Impulsmästerskapets guldmedalj
Alltså?
Ibland är jag fullständigt hopplös och är inte riktigt bekväm med mig själv och mitt sällskap. Det räckte med att jag tyckte att kartongerna stod i vägen under trappan när vi flyttade till huset. Egentligen gjorde de det inte.
– Vad är det i alla kartonger, frågar Annika en dag.
– Mina LP-skivor. ca 900 st.
Jag gick förbi de där kartongerna i princip varje dag när jag tvättade i tvättstugan. Till slut började jag också tycka att de tar nog lite mycket plats. Kanske kan man få ett par spänn om man kränger dem?
Ok! Jag lägger upp de på Tradera eller Blocket. 1000:-
När telefonen började glöda efter alla SMS och samtal undrade jag vad som pågick. Men, idiotin tar inte slut där. Killen som köpte mina skivor bodde på Gotland och hans pappa arbetade i Bromma. Det slutade med att jag packade in skivorna i bilen och körde från sala till Bromma och levererade skivorna till honom. Kan vara den smartaste impulshandlingen i historien?
Där vann jag nog guldmedaljen.
Varför? Jag älskar ju vinyler… skulle kunna göra en Björn.
Skulle kunna bli religiös.
Nu har jag haft snälla bekanta och vänner som har skänkt eller sålt väldigt billigt till mig så att jag är på väg tillbaka i min dyrkan och mitt missbruk. Snart är jag uppe i 800 plattor igen.
Flertalet är faktiskt såna som jag hade och gillade.
Jag prisar gud och tackar för återbäringen.
Snart är det dags att missbruka en Janis igen..

16. Mancave
Nu står de här kartongerna och kassarna med LP-skivor överallt i källaren. Att komma fram till tvättstugan sker med en karta likt stolpjakten utanför. Dessutom måste jag börja slipa golvet nån gång.
Kommer inte till skott, med nåt. (Vitsigt rim).
För några månader sedan kom jag glidande till Annika. Kunde nästan gått ner på knä och bett framför hennes fötter.
– Jag vill ha en Mancave!? Dyra cigarrer och Ardbeg.
Annika tittade på mig och log lite sött sådär.
– Vad menar du, Mats?
(Njaee, riktigt så var det inte, men det låter bra)
Jo, om Albins rum härnere försvinner behöver vi fler sängplatser när det kommer folk. Om jag bygger en musikhörna av de två förråden på nästan femtio kvadrat, så kan jag bygga in fyra sängplatser där. Så förklarade jag mer tydligt.
– Jättebra sa hon, det gör vi.
– Bra, sa jag och gick och köpte en ny darttavla, skåp och nya dartpilar. Dessutom har jag varit runt och kollat efter flipperspel och har hittat ett ställe som säljer precis de retrospelen jag vill ha. Priset ligger på mellan 5-35000:-.
Vanligast runt 12.000 kronor.
Det blir min belöning när jag är klar.
Herrmiddag snart…
Börjar inte femtiofyraåringen se lite pojkaktig ut?

17. VBL
Vi har nu gått igenom en hel del idag och jag ser fram emot när vi träffas igen och sönderspelar någon ny kategori i musikvärldens tecken. Några låtar som kan falla in i smaken, där just då. Det tas nån vätskeklunk, nån knäpper en korv i tjatet från expertis.
Jösses, det var ett tag sen nu.
Eftersom två av mina VBL har spelats idag, måste jag ta en tredje. Bara för att jag kan.

18. Dagens avslut
Mina vänner!
Det är nu dags för att bli vanliga och dödliga igen.
Själv ska jag gå ner och krama gumman lite.
Tror hon kan behöva lite Mattetid
Tack för att ni har stått ut med mig idag.
Det är ett stort sant nöje att läsa, känna och deltaga i den här magnifikt kompetenta grupp av människor!
Tack, MÄSTER Magnus för ditt engagemang och slit!
Du gör ett storstilat arbete. Enastående!
Till er alla. Hatten av!
Vi ses om elva månader igen.
Kram.

Martin Sternhufvud den 30/7-2016

Hmm … walking down the memory lane…
Var började det ? Min storebror fixade en högtalare i mitt sovrum där jag kunde ta del av musiken han alltid spelade till sent på kvällarna.
Jag kunde inte somna utan musiken…

Och så snurrade denna snubben…

Och så dök plötsligt denna snubben upp – revolution – fantastiskt.
Så vackert i mono i en egentillverkad högtalare.
Låg volym…mörkt…god natt…
Det här är större än det mesta.
Jag tycker mig inte se sådana här uttryck längre?? Kanske är jag inte vaksam nog…

4.
Den här slog ner liksom en bomb i själen. Soundet – uttrycket. Det fanns en mänsklighet i Teds röst. Sårbarhet. Man kan liksom ana ensamheten på något sätt mitt i det uppsluppna.
Jag har alltid varit svag för det som ligger på gränsen till för mycket ”smooth” men ändå har en gadd…

5.
Oj oj oj – här kan många känna igen sig tror jag.
Garaget – enkelheten – spänningen – förhoppningen.
Jag var13 år gammal och pappa köpte efter mycket tjat en elgitarr till mig, en gräddvit Duke (telecaster replik) och en vadderad Customförstärkare som skimrade i blå silverflake.
Jag gick ner i min källare…

6.
Mycket börjar i källaren. Ett underskattat rum…
Min kompis Pedda tjatade till sig en ”Beatles -bas”.
Nej – vi kunde inte spela men ändå var det påfallande många som ville komma ner i källaren och lyssna…Ångest!!!!

7.
Det var några år som jag och kompisarna blev tagna av proggen. Det va ju liksom den tidens punk. Det som gjorde det mentalt möjligt att drömma om konsten och musiken som en möjlighet för en själv. Det som gav kraft till megalomana fantasier…
Nu i efterhand kan jag ibland förvånas över hur låg musikalisk och konstnärlig kvalité´det var i mycket som släpptes ut då men det var ju iofs det samma med punken.
Men den här snubbor smälter än idag mitt hjärta.
Genialt.
Kamrater!
Gråt tillsammans

I gymnasiet började jag och Padda tycka att vi måste för fan starta ett band. Vi fick höra om en snubbe från Harplinge som jag visste vem det var men inte kände. Jag hade sett honom gå med sin klarinett till Harplinge Kyrka där han spelade. Sedan byttes klarinetten till trumpet. Han gick där så snällt och lydigt…Kunde han verkligen spela Rock ´n´ Roll? Nu hade vi nämligen hört att han börjat spela trummor och att han dessutom va en djävel på det samt att han älskade Status Quo. Men vi va ju proggare…? De va Mats MP Persson som trots allt joinade bandet. Stellan Rosengren på gitarr, Peter Nilsson på bas. Vår första spelning för några lågstadie-elever.
Men va faaan .. Nu börjar MP plocka på gitarren också…Jo han lärde sig snabbat som attan…körde förbi oss andra på nolltid..och han tyckte gitarr va kul..

7.
Ok – för att hedra Mats MP Persson…!
(Det e rätt coolt ändå….)

9.
Så skaffade vi replokal i Harplinge. Här är några scener från den, vad som kom att bli, lite lätt Rock n´Roll dekadens…
Det på andra våningen i ett gammalt hus.
Det var här Per Gessle dök i trappen för sin första (enligt Mats MP Persson) Rock ´n Roll religösa upplevelse som fick honom att ta det inre beslutet ”jag skall börja spela pop” typ!
Väldigt konstigt upplevelse måste det har varit…För den ende som kunde spela egentligen va Mats MP Persson.
Jag fällde klassiska kommentarer som ”Alla toner på gitarren stämmer för mig” (som ett sätt att rättfärdiga att jag spelade som en kratta).
Annars brukade vi dricka eget bryggt rödvin och jag brukade spy ut genom fönstret dagen efter (sov alltid över för att inte avslöja mig för mor & far…). Det var också här MP vid ett tillfälle kom på den briljanta ide´n att vi skull röka ”kitt”. Det va bara det att vi hade inte tillgång till några örter från mellanösten.
Men i Harplinge har man lösning på allt..
MP klev fram med fram med sällan skådad självsäkerhet och sa: ”Vi tar fönsterkitt! Kitt som kitt…”
Han gick helt sonika fram och skrapade loss lite gammalt torrt kitt från fönstret och meckade en pipa.
Vi tycket det va lite underligt…
Men de va sådär Harplinge-gott på något sätt. Vi kände inte nåt men det gör man ju inte första gångerna har jag hört….

Replokalen i Harplinge

D här va kul
Få ta paus – ladda batterier – kaffe osv..

10.
Bara för att jag såg honom för första gånge i förra lördagen…
För mig var den största behållningen med den konserten gitarrsolot av Nils Lofgren.
Rent allmänt – Respekt!

11.
Och tiden går…här är några bilder på Martin Örn (en Harplinge replik på Magnus Uggla som jag gillade skarpt). Jag övertalade Gyllene Tider att kompa mig och tjejerna som körar är Chattanooga (systrarna Kempff om någon minns ”Hallå Hela Pressen”…).
Efter denna spelningen sa Per Gessle att ”nu får du klara dig själv för vi har inte tid….”.
Per Gessle e snubben i mörka solglasögon (jo det började redan då..) längst till höger.

12.
Per Gessle försökte övertyga mig om ”den bästa musiken” såsom vi ofta gjorde med varandra på den tiden.
Han hade med sig några Tom Petty plattor till replokalen.
Jag spelade svår..typ ”jaha , ok men inte super typ..”
Senare sprang jag iväg till skivbutiken och köpte tre Petty plattor…

Jo så blev det så att vår trummis som ersatte MP (nu flyger vi några år..) va ihop med en tjej som alla sa sjöng så djävla bra.
Jag slängde ur mig att ”kan inte hon hoppa in i bandet då?”.
Bandet hette Strul och det var en massa strul i det bandet kan jag säga….
Så till den grad att jag och Marie till slut gjorde en platt ihop under namnet Mamas Barn där Micke Syd Andersson och Anders Herrlin blev studio/kompmusiker i det att Gyllene Tider börjat knaka lite…
Marie var grym. Hon gilla lite Jazzy stuff så där…

13.
Marie skickade bland annat in Joni Mitchell i medvetandet.
Hon sökte den tonen…
Jag fattade inte inte grejen….då…

Hur kan de va att så många gillade det här?
Kanske inte så konstigt ändå??

15.
Men det går inte att förminska, glömma eller vifta bort att denne man la grunden till ett helt annat uttryck i svensk musik och som lösgjorde artister från den nu politiskt korrekta strypningen som proggen kom att verka ut på konstnärligheten.
Tack för den gåvan.
Oj – vi var många som låg med lurarna på och drömde…

Jag vet inte varför men detta va och e liksom min påse…
För att jag gillar det!

Tänk så blev det så mycket strul att jag klev åt sidan.
Ännu ett ”missförstått geni” (tyckte jag då).
In i den berömda garderoben i si så där 30 år.
Music ? What a fuck!
Intresserar mig inte typ…
Yihhaiii
Cliffhanger…

Ungefär så i 30 år…

16.
Ursäkta ….jag glömde
Paus

17
Tillbaka…
Med några grymma favoriter. Låt mig bara få rada upp några.

18.
Vad kommer det sig att detta har försvunnit.
Har vi slutat uttrycka djupet nu eller ?
Någon ?

19.
Så minns jag energin….så länge sedan…somliga säger tid är en föreställning vi är fångna i. Att det finns en värld där ingenting föds och ingenting dör. En värld vi alla lever i samtidighet eller samverklighet…
Allt jag vet – ingenting – kärlek – där upprördheten inte når.
Tacksamhet

19.
Jag såg dom live under denna Turnén.
Igen – passion – sårbarhet – integritet.
Jag stod där i Lund på AF och häpnade!

Bara hitta denna oxå.. för er som tycker minnen e kul..
Bild på sista upplagan av ”Strul”.
Vi gjorde en singel inna det svämmade över av strul…
Ska kanske dela dela nåt mä strul oxå??
Minnenas television typ…
Allt va där..triangeldrama – avund – interna maktstrider – sex, drugs & rock ´n ´roll…
Ett skepp gjort för att kapsejsa!

20.
Gulp…Första och enda singeln för detta gäng!
Men d va ju längesen och pop va dt som gällde…
Herregud – va säger man ?
Huka

21.
Strul kapsejsade och jag och Marie blev Mamas Barn.
Lite framsteg i alla fall…
Hoppsan – kanske lite egotripp men det lever ju en historia kring mitt liv ….
Hmmm
Ja ja – why not!
Micke Syd Andersson – trummor
Anders Herrlin – Bas
Marie Fredriksson – piano/synt o sång
Martin S – sång/gitarrer

22.
Avdelning Kuriosa.
Vi gjorde TV också …Väldigt stolta trodde vi att nu bär det iväg mot stjärnorna…och ja det gick ju hyfsat för Marie..

Nä nu måste detta förgångna sköljas bort – dax för paus igen…
Kvällen e här – sommar i Sverige – måste grilla! Lördag.
Hinner säkert med något mer innan 00.00.
Har ni kul?
Mår ni bra?
ha ha ha ha

22.
Tillbaks till Framtiden.
Nya tider på väg…
Vänner – Öppna edra hjärtan!

24.
Tillbaks till framtiden.
Nya Tider Fräscht….
Oh yeah!

25
Makalöst bra!

26.
Jag tror att ni är komplett utmattade vid det här laget.
Jag trodde aldrig att jag skulle gå på så här hårt…
Nu måste jag bara få komma till nu med mig själv oxå!
Efter 30 år i garderoben kom jag alltså ut och har gjort två album och det tredje är på G.
En absolut spontan händelse som kom ut av ren och skär nödvändighet.
För lång historia för nu.
Väljer att avsluta med två låtar som jag själv skrivit och där min gamle ungdomsvän Mats MP Persson både spelar och samproducerar med mig.
Första låten från spotify. Chris Amott är duglig på guran.

Kamrater!
Från ingenting till någonting.
Kuriosa: Per Gessle gillade både låt och film.
Tack för uppmärksamheten.
Om ni vill stödja en liten vek poet –
följ mig på spotify.
Er vän i nöden och för alltid i kärlek.
Martin Sternhufvud