Steppan Guiance den 30/7-2017

1. Inledning
Hej! Jag vill börja med att säga att det är superkul att få vara med här! Jag misstänker att anledningarna till att Mats Nilsson-Landelius har bett mig sommarprata här på The Låt Remains the Same är två:
• Jag är uppväxt i Skärholmen
• Jag är med i ett band som heter KSMB
Jag kommer därför att till största delar hålla mitt sommarprat till ovanstående ämnen. Jag gör på intet sätt göra gällande att jag kommer att berätta den absoluta sanningen utan endast hur jag uppfattade den.
När det gäller låtar tänker jag göra lite tvärtom. Istället för att spela låtar som betytt mycket för mig under min uppväxt tänkte jag spela låtar jag tror skulle betyda mycket för mig om jag växte upp idag. Upplagt för praktfiasko, men bra låtar som förmedlar mycket av det jag burit inom mig.
Jag är som sagt uppväxt i Skärholmen och det har nog satt sin prägel på mig som person på ett sätt jag nog inte förrän som vuxen fullt ut förstått.
Om Skärholmen finns mycket att säga, men för mig är det hemma. För mig är Skärholmen både det bästa och sämsta i livet. I ena ändan känslan man som liten kille hade när man en varm sommardag kunde cykla ned till ångbåtsbryggan och meta abborre men även känslan och ibland rädslan i samband, med de kanske inte fullt så lagliga, affärer vi gjorde på den berömda ”Terrassen”.
Jag har aldrig gillat förlorarstämpeln media försökt att ge Skärholmen. I filmer som ”Stenansikte” på 70 talet skildras Skärholmen som ett skithål. I Hasse och Tages film ”Äppelkriget”, skildras Skärholmen som det värsta som kan drabba den stackars greven som gått i konkurs. I otaligt antal artiklar och reportage skildras Skärholmen i mindre smickrande ordalag. Visst är det så att Skärholmen både hade och har sina brister men Skärholmen är så mycket mer än betong, höghus och skit. Skärholmen är dess människor som i sin tur är fulla av drömmar, förväntningar och kraft. De är mötet med dessa människor som i mångt och mycket format mig och givit mig mina värderingar. Idag är det områden som Tensta, Rinkeby, Rosengård som tagit över stafettpinnen.
Överskuggande allt annat bär jag med mig mina kamraters strävsamma föräldrar som jobbade hårt för att ge sina barn ett bra liv. Jag kunde se dem åka iväg till sina jobbtidigt på morgonen och komma hem trötta bärandes på matkassar som skulle bli till middag för familjen.
Senare på kvällen mötte jag Jörgen och Jörgens pappor som på sin fritid och utan ersättning tog hand om kvarterets ungar i det lokala fotbollslaget Vårberg/Skärholmen SK. Vi hade pyjamasblå tröjor med en röd rand över bröstet. Hur stolt var man inte att få bära denna tröja! Tänk att man kan få plats med ett helt fotbollslag i en Ford Taunus och en Volvo 144!
På vintern var det såklart ishockey som gällde, då var det Rolles pappa som slipade våra skidskor i garaget på Äspholmsvägen och som skjutsade hela hockeylaget till matcherna på flaket till sin lastbil.
Dessa pappor tog förutom att ta hand om sina egna barn, även hand om oss andra ungar. De förde över sina tankar om kamratskap, lojalitet, om laget före jaget och om att göra saker tillsammans.
Jag gjorde en säsong i Djurgården IF, men längtade hemtill Vårberg /Skärholmen SK. De andra killarna i Djurgården hade riktiga skinnskor som Adidas ”Mexico” eller Adidas ”Orvar Bergmark”, jag kom med mina fotbollskor i plast köpta på skoaffären Oscaria i Skärholmens centrum. När det sedan skulle köpas träningsoveraller hängde vår familjs ekonomi inte med och min tid i Djurgårdens IF var över.
För några familjer på vår gata gick det bra, de hade lyckats spara en slant, kunde få lån på banken och därmed köpa ett radhus eller villa och lämna Skärholmen. Men de flesta av oss blev kvar i höghusen och fick försöka hitta vägen till våra framtida liv därifrån.
Kartellen: Mina områden
#NowPlaying

2. Södermalm
Familjen flyttade till Skärholmen 1967, vi kom ifrån en ganska mörk och kall tvåa på nedre botten på Bondegatan, i skuggan av skatteskrapan. Jag har bara fläckvisa minnen från mina första år på Södermalm, jag minns gaspolletterna, utedasslängorna på gården, avsaknaden av varmvatten men framförallt de snälla ”fullgubbarna” från härbärget Pelikan, som slängde till mig några ören till glass då och då. Som jag minns det var de aldrig hotfulla men däremot ganska pratsamma och kärleksfulla. Jag minns att vi handlade mjölk på flaska och att vi gick till kött eller fiskaffären.
Något som etsat sig fast i minnet är när jag ”åkte fast” i samband med mitt andra inbrott på ett restauranglager 1966. Jag var alltså sex år och redan på väg att bli ett förhärdat kriminellt element. Min kompis Kaj Mårten och jag hade smitit från vår ganska tråkiga innergård för att upptäcka stan på egen hand. På vår upptäcktsresa såg vi en man komma ut med en pirra fullastad av backar med läsk ur en port på Katarina Bangata. Vi gjorde självklart vad varje sexåring vid sina sinnes full bruk gör i en sådan situation d.v.s. kollar om porten är öppen.
Det visade sig att inte bara porten var öppen utan även dörren till lagret där restaurangen förvarade sin dricka stod på vid gavel. Vi tittade på varandra medan våra hjärnor processade informationen. Utan att säga något och som i en gemensam rörelse tog vi varsin läsk och sprang därifrån som två illrar. Väl i säkerhet drack vi läsken och tyckte nog att vi hade det bäst i världen. Affärsmän som vi var kom vi på att vi kunde panta flaskorna och köpa glass för pengarna. Berusade av vår framgång och segerns sötma beslöt vi oss för att göra ett andra varv på lagret. Den här gången gick det inte så bra, vi blev tagna på bar gärning. Mannen tog resolut tag i varsitt öra på oss och nästan lyfte oss från marken. Avståndet mellan Katarina Bangata och Bondegatan kändes som en evighet med våra öron stadigt fast i mannens grepp.
Väl hemma hos våra föräldrar följde först en utskällning från mannen för att våra föräldrar inte hade koll på sina ungar, därefter fick vi varsin redig utskällning av våra föräldrar.
Johnny Cash: Personal Jesus
#NowPlaying

3. Skärholmen
Min minnesbild är att min pappa stått i bostadskön nästan 8 år innan vi fick erbjudande om en trea, först i Bredäng men slutligen Skärholmen. Flyttlasset gick på flaket till ägg och potatiskillens lastbil.
Vårt hus var ett av de första som var klart på Äspholsmvägen, vi flyttade in på en byggarbetsplats där flera av husen på gatan knappt var påbörjade medans man kommit längre med andra. Centrum var långt ifrån klart och man leddes i gångar mellan byggplank till tunnelbanan. Ändå minns jag att mina föräldrar upplevde detta som om de kommit till paradiset. Lägenheten bestod av tre rum och kök och var belägen på sjunde våningen. Jag tror att det som imponerade mest på mina föräldrar var varmvattnet och badkaret. Att de lämnat innerstaden till förorten bekymrade dem inte det minsta.
Minns inte riktigt hur det gick till men ganska snart var vi ett gäng ungar som lekte på gården. Vi gjorde fantastiska fynd i byggcontainrar, byggbodar eller inne i de lägenheter som ännu inte var riktigt klara. Jag minns att vi samlade på nycklar till innerdörrar och toaletter. Byggarbetarna måste blivit galna på oss snorungar som gjorde räder på bygget på kvällar och helger.
Med ett outsinligt lager av hammare, spik, virke, ståltråd m.m. började även vi bygga kojor, lådbilar och andra väsentligheter. Där lades nog grunden till en och annan hantverkarkarriär.
Kjelle hette förmannen på bygget. Han gjorde ett stort intryck på mig. Han var mannen vi till varje pris skulle undvika, mannen som jagade oss, förmanade oss, tvingade ner oss från taken på sjuvåningshusen, han var outtröttlig och en värdig motståndare som jag minns det.
Att det här var början till en livslång kärleksrelation till Skärholmen och dess människor visste jag inte då.
Jacco: Vår betong
#NowPlaying

4. Lågstadiet
Tiden i lågstadiet minns jag som i ett rosa skimmer. Om det var lärarna, övrig skolpersonal eller den allmänna tidsandan kan jag inte riktigt avgöra. Det fanns en välvilja, öppenhet och känsla av att allt var möjligt och accepterat.
Vi fick fantastisk hemlagad husmanskost som, blodpudding, pölsa, lapskojs, fiskbullar, pannkaka m.m. Vi fick läseböcker, skrivhäften, pennor, kautschuks, linjaler, klister allt man kunde behöva, och om något tog slut eller gick sönder fick vi bara nytt. Inte riktigt som ungarna har det idag!
Vi gick förvisso i skolan på lördagar första året, men det gjorde inget för det var ändå i skolan alla kompisar var. Ekholmsskolan var nybyggd, allt material var nytt, klassrum, gympasal och matsal var nya. Vi spelade spökboll, brännboll, basket, fotboll och hade hur kul som helst i skolan.
I klassrummet regerade flanellografen. På den satte vi upp bokstäver som vi mödosamt försökte bilda ord med. I alla klassrum fanns en tramporgel som våra lärare spelade på alltmedan våra späda stämmor brast ut i ”Tryggare kan ingen vara” eller ”Min kära lilla Ponny”, rena Bullerbyn fast i Skärholmen.
I mellanstadiet förändrades nog vi elever mer än skolan. Nu började det bli allt viktigare hur man klädde sig och vilken musik man lyssnade på.
1970 slog de ner som en bomb! V-jeansen! Alla måste ha V-Jeans! För mig började en lite jobbig tid då mina föräldrar vare sig begrep sig på tidens nymodigheter eller hade råd att hålla fyra ungar uppdaterade med kläder av det senaste snittet.
Min räddning blev min äldsta bror som hade fått sommarjobb som potatisskalare och allt i allo på Restaurang Prinsen där min pappa för övrigt jobbade som kock. För sin första lön ekiperade han upp sin lillebror med de snyggaste V-jeansen världen skådat. Tack bror!
Veronica Maggio: Den Första Är Alltid Gratis
#NowPlaying

5. Mellanstadiet
Mellanstadiet var i många avseenden en brytningstid. Tjejer började komma upp på radarn och att kyssas och hångla blev med tiden en mycket uppskattad och eftersträvansvärd fritidssysselsättning.
Vi gick på disco på ”Lilla Ungdomsgården” som låg vägg i vägg med Frälsningsarméns lokaler. Frälsningsarmén försökte locka över oss killar från ungdomsgården med saft och kakor för att kunna visa oss vägen till ett rättfärdigt liv och frälsning. Så här efteråt förstår jag att de förde en mycket ojämn kamp mot hormonerna som sprudlade i våra kroppar. Vi brydde oss inte om saft och kakor, vi ville vara där tjejerna var, och det var på ungdomsgårdens disco. Där dansade vi till rykande heta låtar som Popcorn, Ballroom Blitz och tryckaren Mammy Blue.
På mellanstadiet började vi även med en rad s.k. dåligheter. Vi upptäckte att om vi inandades ”Thinner” på en trasa gav de ett mycket behagligt rus. I skolan propagerades att hur farligt det var att ”sniffa”, att det frätte upp hjärnan och att man slutade som helt dum i huvudet. Vi lyssnade nogsamt på våra lärare och tog till oss informationen. Vi ville självklart inte sluta som helt dumma i huvudet, men vi ville samtidigt inte sluta sniffa, varför vi istället hittade ett i vårt tycke mycket hälsosammare alternativ, vi började istället sniffa kemisk ren bensin som vi inhandlade på apoteket. Mellanöl och Vino Tinto kom även de upp på menyn. Inte så dumt att variera typen av rus emellanåt.
En episod som fastnat i minnet är vid ett tillfälle då vi druckit en del vin och vi stöter på min mamma i centrum. Jag var tolv år och hade säker redan fått i mig en halv flaska och min mamma envisas med att jag skall följa med henne och handla vinterstövlar. Att denna i övrigt så observanta kvinna inte märkte sin sons tillstånd övergår än idag mitt förstånd. Sagt och gjort ner till Domus skoavdelning bar det av. Jag tog de första bästa stövlarna som presenterades, vilket jag led av resten av den och efterföljande vinter, då de helt enkelt var fula och inte det minsta tuffa. Jag vet sedan inte riktigt hur det gick till men mamma hade bråttom vidare och jag dröjde mig kvar något, på väg upp lägger jag enligt mitt minne Sveriges största spya mitt på rullbandet. Jag ser mig omkring, ingen personal och mamma säkert 30-40 meter framför mig på rullbandet tittandes rakt fram. Jag torkar av munnen med jackärmen och mår genast mycket bättre. Jag vinkar av min mamma och ansluter till killarna och kvällen kan fortsätta.
Blanceflor: Som Alla Andra
#NowPlaying

6. Högstadiet
Att börja på högstadiet var en tydlig vattendelare då öl och vin även kompletterades med olika rökverk från Afghanistan, Marocko och Libanon. Nu handlade mycket om att hitta nya och kreativa sätt få tag i pengar för att finansiera vår nya fritidssysselsättning. Men även musiken kom in i våra liv. Vi lyssnade på Led Zeppelin, Nazareth, Uriah Heep, Queen m.f.l. En dag hittade jag Nationalteaterns ”Livet är en fest” i någon av brödernas skivbackar. Den tog mig med storm, de sjöng på svenska och om det liv vi precis börjat att leva. De sjöng om oss och till oss! Jag kunde nog varenda textrad på skivan.
En kväll blev det för mycket av rökverken för mig och jag blev sittandes i trappan från centrum upp till terrassen i timtal utan att kunna ta mig därifrån. I min tankevärld balanserade jag på en spång i universum, rörde jag mig skulle jag obönhörligt falla ned i den mörka avgrunden. Skräckslagen och krampaktigt satt jag blick stilla allt medan kvällen flöt förbi och massvis med människor passerade utan att vare sig se mig eller mitt tillstånd.
Den händelsen i kombination med att övriga gänget nu även började prova på både amfetamin och LSD, gjorde att jag någonstans förstod att jag måste bryta med dessa vänner och vår livsstil.
Skolan var som en fritidsgårds dit man gick för att träffa kompisar. Jag har inget minne att någonsin öppnade en skolbok eller läst på till något prov.
Av någon outgrundlig anledning blev jag vald till ordförande i Elevrådet för skolan, vilket skapade en möjlighet för mig att komma undan flera lektioner utan att behöva ”skolka”.
Under den här perioden stötte jag på en rätt kul kille från radhusen med namn Johan Johansson. Det visade sig snabbt att vi hade samma typ av humor och kom att spendera allt mer tid tillsammans. Utrustade med skrivmaskin och stencilapparat satte vi igång och gjorde en skoltidning helt på egen hand. Ödmjuka och med total avsaknad av självinsikt bildade vi även Steppan & Johan Fan Club som med jämna mellanrum uppenbarade sig i uppehållsrummet för att skriva autografer. Johans och mina vägar skulle även komma att korsas på Skärholmens Gymnasium ett par år senare.
Som elevrådsordförande fick jag även möjligheten att med jämna mellanrum åka in till Gamla Stans Skivhandel och köpa LP skivor till uppehållsrummet vilket byggde på mitt musikintresse.
Med ett vuxenperspektiv kan jag nu se att det var här i högstadiet vi utsattes för det stora sveket av skolan och vuxenvärlden. Jag har inget minne av att någon någonsin ställde frågan om vad jag ville göra som vuxen eller visade för mig att det var möjligt att bli läkare, jurist, ekonom, journalist eller något annat som krävde akademisk utbildning. Hela upplägget gick ut på att få oss att hålla oss lugna och passa tider, för när vi kom ut i industrin var det viktigt.
Against Me: White People For Peace
#NowPlaying

7. Gymnasiet
Duktigt skoltrött men utan andra alternativ hamnade jag ändå på Skärholmens gymnasium. Jag tror mina dagar där gick mest åt att diskutera politik samt att spela poker i skolans källare. Jag har inget minne av att jag vare sig öppnade någon skolbok eller läste på till något prov. Det funkade på något märkligt sätt ändå.
För att dryga ut studiebidraget kom det sig att min kompis och granne Jari Sirén och jag började som DJ:s på Skärholmens Ungdomsgård. Vi spelade varannan helg och fick kanske en femtiolapp för besväret. Som DJ:s fick vi även förtroendet att köpa ett par singlar i månaden till fritidsgårdens skivsamling. Vi hängde som gott som dagligen under en period på den lokala skivaffären ”Pick Up”. Killarna på andra sidan disken som tipsade oss nya heta skivor hette Tommy Ekman och Christer Sandelin. De kom att dyka upp andra sammanhang senare i livet.
På mitten av sjuttiotalet fanns ett ganska flummigt ämne som hette ”Tid till förfogande”. Under denna rubrik kunde man fördjupa sig i olika projekt man var intresserad av. För egen del repade vi in och spelade Kent Anderssons pjäs ”Sandlådan” till övriga elevers munterhet och glädje.
Kanske som straff för detta fanns det en grupp som hette Skärholmens Gymnasiums Jazzensemble och som med jämna mellanrum plågade oss med sina framföranden i aulan. Som om detta inte var nog tog skolan även in olika externa uppträdanden.
Vid ett av dessa plågsamma tillfällen våren 1978 stod det plötsligt punkband på aulans scen. Säkerhetsnålarna genom kinden och hakorsen var nog de som gjorde störst intryck. Är dom helt dumma i huvudet tänkte jag.
Det var efter denna konsert några av oss fick nog. Sagt och gjort som svar på eller hämnd för alla musikaliska experiment vi utsatts för satte vi snabbt ihop Skärholmens Gymnasiums Punkensamle. Nu skulle de få……
Attaque 77: No Me Arrepiendo De Este Amor
#NowPlaying

8. Skärholmens Gymnasiums Punkensamble
Vi var säkert 15 st. personer varav fyra sångare, någon på såg och jag inte minns fel och kanske även någon på snatterpinnar eller skedar.
På trummor hade vi Lasse Lundbom som senare kom att spela en helt avgörande roll för KSMB. På gitarr hade vi Leif ”Lillen” Liljegren som senare i livet spelade gitarr i med Treat. I övrigt är min minnesbild att alla som ville fick vara med. Jag fick ”sjunga” eftersom jag inte kunde sjunga och att det var punk vi skulle spela.
Vi repade in två eller tre låtar varav en var Sex Pistols ”Pretty Vakant” med svensk text och titeln ”Jag är fånig”. Jag tror att texten återspeglade vad vi då tänkte och tyckte om punkare.
Vi fick en tid av skolan för konsert i aulan inför samtliga elever. Vi stänkte av våra låtar i en rasande fart, något som senare kom att bli synonymt med KSMB.
För de stackars åhörarna var detta nog en upplevelse av skräckblandad förtjusning. För oss var det ”Pay back time” för all jazz och annat de utsatt oss för.
När vi ändå hade repat kunde vi ändå spela en gång till. Frågan ställdes därför till Skärholmens ungdomsgård huruvida vi kunde få spela där. För er som inte kände till Skärholmen ungdomsgård så delade man vissa lokaler med Vår Teater varför man hade en perfekt scen och salong. Där brukade vi titta på band som Nationalteatern, Boppers, och Tungt Sjukhus m.f.l. Klart var i alla fall att vi inte skulle få spela på denna fina scen. Efter en del förhandlande landade vi att vi kunde få spela i sporthallen mot att vi betalade en krona.
Själva spelningen har jag inga egentliga minnen av men jag tror att den gav oss blodad tand för att göra ytterligare en spelning innan allt var över.
Om jag minns rätt var det Juan Avilla Moyà en av de fyra sångarna i bandet som sedan ordnade med en spelning på spanska klubben ”Los Cronopios”. Eftersom vi bara kunde tre låtar tror jag vi körde dem tre gånger rakt av. Min minnesbild är att både tanter, farbröder och ungar dansade hej vilt. Detta gav mersmak. Kul att spela i band!
Ison & Fille: Stationen
#NowPlaying

9. KSMB blir till
I augusti 1978 kan man säga att KSMB blir till. Lasse Lundbom vår förste trummis var med i ett band från Norsborg som hette ”Gödseltraktorn Välter”. Sannolikt ett av sverige coolaste bandnamn bredvid ”Klart Grabben Skall Ha En Husvagn”.
De hade fixat med replokaler i källaren till Kärsbyskolan i Norsborg samt lagt grunden till det som senare skulle komma att bli ”Botkyrka Fria Musikgrupper”. Lasse fixade så att KSMB fick börja repa i Kärsbyskolans källare.
Killarna i Gödseltraktorn Välter hade även fixat med en egen musikfest på ängen vid värmeverket i Slagsta. Där ville de att vi skulle spela.
Scenen bestod av ett långtradarsläp och banden avlöste varandra i snabb takt.
Vi hade drabbats av ett antal avhopp under sommaren och kvar var vi bara sju personer. Vi fick låna in Uffe Broxvall på trummor från Gödseltraktorn, Johan Johansson på gitarr, Mats Nilsson på bas, Pekka Kangas, Michael Alonzo och undertecknad på sång.
Så var KSMB igång!
Namnet Kurt Sunes Med Berit fick vi från en sketch i Kjell Alinge och Jannes Forsells radioprogram ”Hemma hos”. Den handlade om hur illa de tyckte om punkband som ”Katten Skiter” och ”Svetten Stänker”, nej hederliga svenska band skulle det vara såsom Stig Sunes Med Berit. Självklart skulle vårt band heta Stig Sunes Med Berit! Vi kom dock ihåg namnet lite fel och det blev istället Kurt Sunes Med Berit vilket vi snabbt förkortade till KSMB.
Timbuktu, Kartellen: Svarta Duvor & Vissna Liljor
#NowPlaying

10. Jakten på en trummis
Utan Lasse Lundbom och killarna i Gödseltraktorn välter inget KSMB brukar jag alltid säga.
Gödseltraktorn spelade någon som liknade avancerad symfonirock med ett stänk av jazzinfluenser. De var hur duktiga som helst och hade spelat tillsammans i flera år.
Vad som än idag övergår mitt förstånd är varför dessa duktiga musikgossar från norra Botkyrka tog sig an ett gäng stökiga killar från Skärholmen med tvivelaktig musikbakgrund.
Hur som helst fixade de replokal, lånade ut trummor, förstärkare, mikrofoner allt vi behövde för att komma igång.
De lånade även ut Uffe Broxvall till oss så att vi fick ihop en hel orkester.
Att repa i Kärsbyskolan var lite speciellt då alla rep var ”öppna” och vem som helst kunde komma in och lyssna. Det gjorde att alla rep i princip kom att likna en spelning varför vi utan att egentligen begripa det kom att skaffa oss en viss scenvana.
Killarna i Gödseltraktorn hade en kille vid namn Robert Wellerfors som hängde med dem. Han hade tröttnat på att spela trummor och bytt dessa mot en xylofon som han även snabbt tröttnat på och bytt den mot ett mixerbord.
På det mixerbordet och en bandspelare med två kanaler spelade vi in vår första demo, ABAB och Hårding om jag minns rätt. Jag tror dock inte det blev av att vi skickade den till något skivbolag. Robert skulle dyka upp fler gånger på vår resa.
Under den här perioden spelade vi på bland annat OASEN och jag blev helt tagen av mottagande vi fick av punkarna. Sannolikt förstod de inte att vi körde en punkparodi utan tog oss utan hämningar till sina hjärtan. Jag var helt tagen av både hur alla var klädda, deras frisyrer och attityd.
Här mötte vi människor som utan förutfattade meningar både lyssnade och accepterade olikheter oaktat kön, sexuell läggning. etnicitet eller funktionshinder. Människor som även om de inte kunde, vågade prova och vågade hoppa över kanten. Människor som tog emot dig och uppmuntrade dig att prova en gång till. För egen del var detta kvällen då jag blev punkare. Jag har sedan dess alltid varit punkare i mitt hjärta.
Ungefär mitt i setet pallade inte Uffe Broxvall spela trummor längre och ville kliva av. På hederligt punkmanér ställde vi då frågan rakt ut till publiken om det fanns någon som kunde spela trummor. En kille med namn Fred Asp räckte upp handen och klev upp på scen och hjälpte oss att slutföra spelningen. Fred skulle senare i livet bl.a. dyka upp som bl.a. trummis i Imperiet.
Ulf Broxvall kunde inte spela med oss längre och vi behövde hitta en ny trummis. I Kärsbyskolan repade ett band med Peter Grönvall på klaviatur deras trummis hette Seppo och var grym. Honom ville vi ha!
Efter en del snack kunde Seppo tänka sig spela med oss under förutsättning att deras basist Johnny Sylvan fick börja spela gitarr i bandet. Kan han spela gitarr frågade vi? ”Nej, men han lär sig snabbt” fick vi till svar. Men då vi behövde en trummis tackade vi ja till erbjudandet.
Seppo hoppade dock ganska snart av och vi stod återigen utan trummis och med en gitarrist som inte hade spelat gitarr tidigare. Johnny lärde sig dock spela gitarr på vad jag tror måste vara svenskt rekord.
Lösningen blev att Johan Johansson satte sig bakom trummorna och Johnny blev ensam gitarrist.
Nu inleddes jakten på nästa svenska rekord, nämligen att tagga stan med de fyra bokstäverna KSMB med tuschpennor på så många och oväntade ställen som möjligt. Här tror jag fortfarande vi är regerande mästare!
Döm om vår förvåning då det nästan omedelbart gav resultat. När vi ringde runt till fritidsgårdarna och frågade om vi fick komma och spela tackade oväntat många ja. Er har man hört talas om, ni är välkomna. Tänk vad några tuschpennor och lite engagemang kan åstadkomma.
Macklemore & Ryan Lewis: Can’t Hold Us
#NowPlaying

11. Nu tar det fart…
För er som står i begrepp att sätta ihop ett band och komma ut och spela är min varma rekommendation att även kolla om killarna eller tjejerna har körkort. Ingen av oss hade körkort och endast ett fåtal av våra kompisar kunde hjälpa oss med skjuts. Lösningen blev att köra utrustningen på kundvagnar eller ta tunnelbanan med utrustningen till spelstället.
Under den här perioden repade vi och spelade som galningar. Vi hade öppet rep två gånger i veckan och spelade ute ibland två eller tre gånger samma vecka.
Vi började skriva egna låtar där vi betraktade vår samtid och vår egen situation. Vi varvade de egna låtarna med covers som vi försökte skriva fyndiga texter till såsom ”sädesvätska” (I can´t get no satisfaktion), ”Fler Poliser” (2-4-6-8 Motorway), ”Mellanöl” (Londons Burning) o.s.v.
Spelställen fanns det gott om och vi hyrde ganska ofta in oss på Musikverket eller Medborgarhuset tillsammans med två tre andra band. Det kom alltid mycket folk och vi spelade med band som Grisen Skriker, Mögel, Black Nails, Travolta Kids, Incest Brothers, Tant Strul, Pink Champagne, Alien Beat med flera.
En kväll fick vi höra att det var några representanter från skivbolaget MNW kom för att lyssna på oss. Tydligen gjorde vi intryck på dem, för de ville vi skulle komma ut till Waxholm och spela in några låtar i deras studio.
För oss var MNW kända för att vara ett proggbolag som gav ut band som Röda Bönor, Blå Tåget, Hola Bandola Band och Nationalteatern. De hade en idé om att göra en skiva som fångade vågen av nya svenska band. Förutom KSMB skulle även Travolta Kids och Incest Brothers vara med på skivan. Skivan kom att heta Bakverk 80.
Vi var tagna av situationen trots att vi spelade ute sannolikt flest av alla band i Stockholm, men vi hade nog inte hållit på mer än ett år och skulle nu in i en studio och spela in en skiva.
Jag tror ingen av oss kunde föreställa sig hur det skulle gå till eller hur processen vid en inspelning ser ut. För att inte komma försent eller om det var av nervositet sov vi alla över hos Michael Alonzo och Juan Avilla Moyà som delade på en etta på Katarina bangatan. Vilken scen, ett punkband i sovsäckar och som inte kunde somna utan bara låg och pratade, ungefär som en skolklass ute på skolresa.
Duncan Dhu: En Algun Lugar
#NowPlaying

12. Bakverk 80
Väl ute i studion tyckte vi det tog det en evinnerlig tid för vår tekniker Curt-Åke Stefan, som till vardags spelade klaviatur med Eldkvarn, att micka upp trummor, bas och gitarr.
”Ok”, sa Curt-Åke i våra hörlurar ”kan ni köra en låt?” 1-2-3-4 Johan räknade in och efter 13 låtar på raken sa Curt-Åke ”jag tror det räcker nu killar.”
Vi hade satt grunderna till 13 låtar på mindre än 45 minuter. Normalt, fick vi höra efteråt, vore att sätta två grunder på ca. 8 timmar. Jag minns att vi var helt tagna av effekter som reverb och eko, vilket säkert märks på några av låtarna.
Om man bortser från ljudbild och den egna sånginsatsen var det faktisk ett gäng ganska bra låtar.
Hade man gjort en skiva skulle man åka på turné. Skivbolaget packade in Travolta Kids, Incest Brothers och oss i en buss och så iväg. För oss var detta helt overklig skulle vi spela utanför Stockholm? Fanns det överhuvudtaget något utanför Stockholm? Hur såg det ut där?
Kim hette busschauffören, han var sannolikt den hårdaste killen jag dittills träffat. Säkert 190 cm, svart helskägg, svart basker och svart skinnpaj. ”Ni svinar inte i min buss” sa han, jag tror ingen ens tänkte tanken att inte göra som han sa. Han informerade oss även om att han inte gärna stannade bussen i onödan. Var det så att vi drack öl kunde vi inte räkna med någon pisspaus, något som grabbarna i Incest Brothers inte riktigt tog på allvar. Det slutade med att killarna fick pissa i ölburkarna de precis druckit upp.
Strax innan Uddevalla, där vi skulle spela senare på kvällen, stannade vi för att fika. Den vänliga servitrisen kom fram till oss och utbrast ”oohh är det ni som är dom där punkarna? Raggarna har talat om er hela veckan.” Samtalet vid bordet stannade upp och alla tittade på varandra för att se om vi hade förstått henne rätt. Happy och Mongo i Incest Brothers började trevande att försöka kamma ned sina spretiga hår och frågade rakt ut om det var någon som hade en hel skjorta.
Det här blev första gången av många vi stötte på våra arbetarklassbröder ”raggarna” runt om i Sverige.
Väl på plats började vi spela och några kids började tveksamt att dans. Genom publiken plogade sig en kille med brylkrämen i håret och svart skinnväst fram till scenkanten, han lyfte armarna och knäppte med fingrarna, varpå hela dansgolvet bara stannade av. Raggarkungen hade presenterat sig. Jag kommer inte ihåg vad Alonzo sa till honom och salongen måste ha missuppfattat situationen och tolkat det som om Raggarkungen godkänt oss och började omedelbar att dansa igen.
Den kvällen var det Kim, vår chaufför, som räddade oss från att få redigt stryk. Han vaktade logen och fick oss helskinnade därifrån.
Efter Uddevalla bar det av till Göteborg för spelning på Sprängkullen. Det jag minns från denna spelning var att vi var tvungna att bära upp alla grejor sex trappor då hissen tydligen var trasig. I övrigt tror jag att omslagsbilden till singeln Tidens Tempo togs i samband med denna spelning.
Efter Göteborg bar det av till Helsingborg. Vi var inbokade på Brukshotellet. Det vi inte visste när vi checkade in var att hotellet hade stängts av hälsovårdsmyndigheterna. Vi borde förstås ha anat något när några av oss fann pundare sovandes i de rum vi hade fått nycklarna till och andra fann helt obäddade sängar nedkletade med avföring. För vilka andra som helst skulle alla varningsklockor ringa och man skulle snabbt ta sig därifrån. Men inte vi, istället skickade vi ut pundarna och bad om nya lakan för att bädda om, sedan lade vi oss och sov.
Dagen efter upptäckte vi att det saknade saker som kläder, distboxar och en massa andra grejor. Någon eller några hade helt enkelt varit inne på våra rum. Ägarinnan som bodde i en lägenhet längst upp i hotellet vägrade att öppna dörren varför vi forcerade dörren och fann en hel lägenhet full av stöldgods däribland våra grejor.
Redan under turnén med Bakverk 80 hade vi fått klartecken från skivbolaget att vi skulle få spela in en helt egen LP.
Jag minns att Johan tittade mig i ögonen och sa ”när man får göra sin andra skiva då är man etablerad.” Det var som fan svarade jag, men jag fattade inte vad han pratade om.
Highwon: Från Hjärtat
#NowPlaying

13. Aktion
Skivbolaget MNW hade sitt kontor och sin studio ute i Waxholm. På den tiden funkade det så att banden i princip fick en månad i studion för att spela in en LP. Förutom kontor och studio fanns det även några mindre hus på området där musikerna kunde bo under inspelningen.
När man tänker på detta idag känns det verkligen som i annan tid i en galax långt, långt borta.
Vi handlade på Konsum och lagade frukost, lunch och middag i det lilla köket mellan studion och kontrollrummet. Michael Alonzo var klart bäst på att laga mat och briljerade i köket.
Den här gången visste vi något bättre hur arbetet i studion skulle gestalta sig och inspelningen flöt på bra.
Det som sticker ut från denna inspelning är tillkomsten av låten ”En slemmig Torsk”. Johnny Sylvan som i själ och hjärta egentligen var hårdrockare hade gjort en låt han gärna ville vi skulle spela in.
Låten gick dock en aning snabbt varför ordinarie sångare hade lite svårt med att artikulera orden så att lyssnarna skulle uppfatta texten.
Efter ett par misslyckade försök gick Johnny in satte på sig lurarna och drog ned sångtempot till hälften överdrev artikuleringen med det lilla tillägget ”jag sjunger som jag vill.” I kontrollrummet låg vi på golvet och vred av oss av skratt och tyckte att detta var det bästa vi någonsin hört. Döm om Johnnys förvåning när vi behöll tagningen på skivan.
Som kuriosa kan sägas att låten ”En Slemmig Torsk” tog sig in på svensktoppens 6:e plats och blev vår mest framgångsrika låt alla kategorier. Låten kom att bli KSMB:s signaturmelodi.
Som kuriosa kan även sägas att Robert Wellerfors som spelat in oss i Kärsbyskolan kom ut till studion på kvällarna och olovandes skruvade och vred på mixerbordets alla knappar och reglage och lärde sig hur grejorna fungerade och la där sannolikt grunden till sitt framtida yrke. Robert hängde även med oss som ljudtekniker på våra turnéer.
I övrigt kan sägas att kritikerna gjorde som vanligt, de skrev ned oss, men det var något som vi högaktningsfullt sket i. Publiken älskade oss och tog emot oss med öppna armar vart vi än kom. Vi spelade som galningar och for land och rike runt. Vi spelade säkert inför publik 2-3 gånger per vecka. Vi fick inget eller pissdåligt betalt för att spela, men det bekom oss inte, vi hade fått upp farten. Pengarna räckte inte alltid till boende varför vi ibland fick sova hos arrangörer, någon i publiken eller tränga in oss alla i ett fyrbäddsrum på Esso Motorhotell.
Efter ett tag hade vi skapat oss ett rykte om att vara ett bra liveband som var kul att titta och lyssna på och som alltid gav 100% . För egen del kan man nog säga att jag kompenserade mina musikaliska tillkortakommanden med energi på scen. Än idag när jag går upp på scen är det precis som när man slår på en strömbrytare, det är 0% eller 100% det finns inget där emellan.
Från att ha varit ett gäng odågor som ABAB vakterna körde ut från tunnelbanehallen ville nu journalister prata med oss om våra texter och vårt scenspråk. Ingen i hela världen hade brytt sig om oss tidigare, va fan va detta?
Som en blixt från klar himmel meddelar Johnny att han slutar i bandet. Efteråt när man reflekterat över vad vi varit med om fanns det så klart ganska tydliga tecken vi borde ha upptäck. Då knappt fyllda 20 år hade man fullt upp med sig själv och kunde tyvärr inte tyda dessa tecken. Johnny drabbades senare i livet av psykisk ohälsa och har under åren farit ganska illa.
Johan hade hör talas om en kille som spelat med Cathy & The Heat och Alien Beat och som verkade vara en bra kille och sökte ett band.
Peter ”Ampull” Schölander var inte bara en bra kille han var dessutom överdjävlig på gitarr. Peter som var några år äldre än oss andra lärde oss att gå på krogen och bli lite mer vuxna.
Efter en tid bestämmer sig även Mats Nilsson för att lämna oss varför vi nu står utan basist.
Återigen rycker Gödseltraktorn Välter ut och räddar KSMB. Lasse Carlsson som spelade bas i Gödseltraktorn blev vår basist och han var med på bl.a. vår julturné på en rad fängelser.
Vi hade tankar om att repa in låten, ”Jag drömmer om en jul hemma” men fegade ur till slut. Däremot blev spelade vi in en egen version av ”Rövarnas visa”.
Flera av dessa spelningar har fastnat i mitt minne av lite olika orsaker.
Vi spelade på Hall utanför Södertälje på Julafton. Vi fick spela i idrottshallen med katastrofal akustik så det kan inte låtit något vidare bra. Det sket internerna i och diggade järnet. Det roligast med den spelningen var att några utav internerna på fullt allvar ville följa med ut i en av Johans trumlådor.
Kumla annandag jul satte oss på helt andra prov. Trötta på att tvingas lyssna på allt möjligt skit som dök upp i fängelset satt internerna helt enkelt med armarna i kors under hela konserten. Jag tror inte vi fick en enda applåd. Men karaktärsdanande var det.
Härlanda i Göteborg var raka motsatsen här lyckade vi få upp två eller tre internet att spela med oss på scen. Grym känsla av samhörighet och kul fram till dess klockan blev 20.00, då bröts strömmen och det var dags för inlåsning.
Skogome gav mig en tankeställare och skakade om mig. Att låsa in människor kan inta vara svaret på kriminalitet var min utgångspunkt nät vi gav oss ut. Efter att ha träffat internerna på Skogome som satt inne för våldtäkt och sexuellt umgänge med barn var jag inte så säker längre.
Galnaste och roligast var nog ändå spelningen på kvinnofängelset Hinseberg. Vilka tjejer!! Vilken fest, här dansade vi tillsammans hela kvällen. Bland den roligaste spelning jag gjort och nog den enda gången jag fått kärleksbrev skickade till mig efter en spelning
Efter en tid började vi tala om att vi kanske skulle ha två gitarrister i bandet för att fylla ut ljudbilden något. I den här vevan får vi klartecken från skivbolaget att vi ska spela in ytterligare en LP.
Micke Alonzos dåvarande fru Mia hade en skön jobbarkompis på postverket som spelade gitarr.
Plötsligt en dag när jag kommer till vår nya replokal på Wallingatan, står han bara där, Guld-Lars eller Lars Jonsson som han egentligen hette. Det tog en stund för mig att smälta mina syn och hörselintryck. Guld-Lars hade hår som räckte långt ned på ryggen och så ut som en hippie, han spelade på en vadderad och flejkad Kustomförstärkare och drog för kung och fosterland i svajarmen på sin Fender Stratocaster. Vad i helvete har dom släpat in var mitt spontana intryck. När vi väl fått tyst på honom visade det sig att Guld-Lars var både trevlig och kul kille.
Om Peter var den som lärde oss att dricka på lokal var Guld-Lars den som lärde oss att packa matsäck. Jag minns ingen spelning med Guld-Lars utan en flaska Tirnave och två Norrlands guld i gitarrfodralet.
Kartellen: Underklassmusik
#NowPlaying

14. Rika barn leka bäst
Skivinspelning närmade sig och vi stod fortfarande utan basist. Jag jobbade på ett fritids dit en kille med jämna mellanrum dök upp för att prata med min kollega om olika träningstekniker. Vid ett av dessa samtal kom vi in på musik varpå han berättar att han spelar bas. Nästa minnesbild är att vi besöker familjen Schölanders klubb på Surbrunnsgatan där Ampull spelar skivorna för kvällen och vi presenterar Magnus Ulvesjö vår nye basist för resten av bandet.
Från att KSMB varit ett grupparbete blir det nu mer individualistiskt. Inspelningen av skivan går bra och vi känner oss allt mer rutinerade och bekväma i studion. I och med denna skiva kliver Johan Johansson fram och visar vilken begåvad låtskrivare han är. Han levererar låtar som 602, Polsk Zchlager, KL 8, Blått & Guld m.fl. Men även grupparbetet i låtar som Jag Vill Bara Dansa visar sig fortfarande fungerar bra.
Fortfarande är det Michael Alonzo som briljerar i köket. Han briljerar till den milda grad att han bestämmer sig för att starta en Pizzeria i Sundbyberg tillsammans med sin dåvarande fru och meddelar att han lämnar bandet.
Eftersom vi hade en del spelningar inbokade fick jag snabbt repa in även Michaels låter. Jag minns att vi spelade på en krog i Gamla stan med tre personer i publiken. Kyparen kom fram till oss och bad oss sänka volymen för vi störde matgästerna. Johan fick lägga en handduk på virvelkaggen för att få ned volymen. En nyttig erfarenhet att alltid göra sitt bästa oaktat vad.
Precis i samband med att skivan skulle släppas beordras vi ut på en nordisk turné tillsammans med danska bandet Before och norska bandet Kjött. Turné började i Oslo och tog oss runt i Norge och Danmark. Det var ok. med folk på spelningarna men lång ifrån slutsålt.
Första spelningen i Sverige var i Vimmerby och klart var att något hade hänt. Det var helt slutsålt knökfullt i lokalen och vi kunde känna en enorm förväntan i luften.
Det här var 1981 före mobiltelefoner och internet. Vi hade inte en aning om att vår skiva ”Rika Barn Leka Bäst” hade rusat upp försäljningslistan och vi helt plötsligt var ett s.k. ”hett” band.
Spelningen i Vimmerby följdes upp med två spelningar i Stockholm. Det var nog då vi på riktigt fattat att något hänt. Vi skulle göra en spelning kl. 12.00 på förmiddagen på Kulturhuset för att fylla på turnékassan, det var slutsålt och full med folk utanför som inte kom in. Detta är helt galet minns jag att jag tänkte. Detta följdes upp med en spelning på rockklubben Ritz på Medborgarplatsen där publiken helt enkelt inte ville släppa oss av scen. Jag minns att Johan efter flera extranumret försökte smyga sig ut i lokalen men blev lyft rakt upp i luften av publiken och så gled han över lokalen och publikhavet rakt upp på scen igen.
Återigen tog en intensiv period vid där spelningarna avlöste varandra och folketshus, folkparker, rockklubbar och städer som bara flöt ihop.
Ampull, Magnus och jag hade alla varit tvungna att sluta jobba för att hinna med allt som skulle göras med bandet. Ingen direkt lyxtillvaro men kul att kunna leva på musiken vilket var ganska få förunnat på den tiden.
Vi hade massa bokningar och en hel del roliga grejor på gång då Johan och Guld-Lars bestämde sig för att lämna bandet.
Vi lyckades boka av en hel del men var ändå tvungna att göra flera spelningar bl.a. en turné i Norrland.
Jag hade alltid gillat vårt skivbolag MNW men nu visade de sig från sin sämre sida. De bestämde sig för att spela in konserten på Kamraspalatset för att göra en ”live” skiva något som jag inte gillade. Det enda roliga med den spelningen svar att Michael var tillbaka i bandet igen.
MNW har även senare släppt en rad ”Best of” skivor med KSMB som t.ex. ”Sardjentpepper” utan att prata med oss medlemmar. Inte ok!
Ampull, Magnus, Michael och jag tog oss en funderare och efter en tid bestämde vi oss för att ta en paus med bandet och för att hinna göra lite annat i livet.
Själv tog jag mig in på Stockholm Universitet. Sannolikt ett av de bästa beslut jag någonsin fattat i livet. Det öppnade en rad dörrar för mig som jag dels inte visste fanns men som jag framförallt trodde var stängda för en invandrarkille från Skärholmen. Men det är en helt annan historia.
Labyrint m.fl.: Ortens Favoriter
#NowPlaying

15. En gång till
Vi har genom åren fått otaliga med förfrågningar om att göra både det ena eller det andra. Men det har antingen inte varit rätt grej eller inte passat in i våra liv just då.
Vi har alltid hållit kontakten och träffats till och från. Michael och jag bodde t.o.m. grannar under flera år i Hägersten. 1993 blev det dock skarpt läge, då en av oss hade drabbats av cancer med oklar utgång. Vi hade tagit oss igenom våra utbildningar och kommit igång med familjer och jobb. Kanske var det ändå dags att göra det en gång till.
Vi pratade med alla som hade varit med i bandet för att kolla om man ville eller kunde vara med. Vi landade i Lasse Lundbom bakom trummorna, Mats Nilsson på bas, Peter ”Ampull” Schölander på gitarr, Michael Alonzo samt undertecknad på sång. Vi kompletterade bandet med grymma Mats Larsson på gitarr och så bar det av igen. Dom gångerna Mats Larson hade förhinder hoppade John ”Poppe” Schubert in och spelade. Även Poppe är från Skärholmen.
Vi gillar när det är trångt och svettigt och när publiken är nära. Det är ofta då som det magiska ögonblicket infinner sig och gränsen mellan band och publik suddas ut och det blir bara en enda stor fest.
Så vi valde att göra första spelningen på krogen ”Tre Backar” på Tegnérgatan i Stockholm. Jag tror vi sålde slut tio dagar i rad tills vi inte orkade mer.
Jag tror vi gjorde närmare 100 spelningar under detta varv och hann även med att spela in CD:n ”En Gång Till”.
Vi gillar att hålla ihop familjen och såklart spelade vi in skivan med vår gamla tekniker Robert Wellerfors. För Robert hade det gått riktigt bra, han var vid den här tidpunkten chefstekniker på Polar Studios på St: Eriksgatan i Stockholm och hade spelat in hela den svenska musikalitet. Ett stort steg för en kille från Kärsbyskolan i Norsborg.
För mig var detta en fantastisk resa. Vi var bättre, allt var bättre ordnat, vi slapp bära, vi fick bättre betalt och framförallt hade vi inget att bevisa. Vi kunde bara ha roligt och vi hade blivit så pass ”gamla” och hade så mycket annat igång i livet att det där med att bli rockstjärna var något vi alla lagt på hyllan.
För mig blev KSMB under den här perioden vad kanske innebandy på torsdagar är för många andra, ett kompisgäng som träffas och har kul, men istället för att spela innebandy spelade vi rock`n roll. Inte mer komplicerat än så helt enkelt.
Zacke: Rondellen
#NowPlaying

16. Bråvalla 2015
Återigen hade en av oss drabbats av sjukdom. Återigen var det cancer. Fuck Cancer!
Så när erbjudandet från Bråvalla kom inleddes en diskussion om huruvida vi ändå inte borde försöka givet situationen, om alla ville och om vi fortfarande hade förmågan samt att vi hade en del interna mellanhavande vi var tvungna att städa av. Vi hade några möten på mitt jobb.
Vid den tidpunkten var jag VD på statliga Teracom AB och fick en massa frågor från personalen i receptionen om vad det var för lustiga typer jag hade släppt in i lokalerna. De lustiga personerna var killarna i KSMB.
Vi löste våra knutar och beslöt oss för att göra ett försök men behövde även en reservplan för det fall Guld-Lars inte skulle orka. Han fick själv välja sin ersättare och hans val föll Janne Olsson från köttgrottorna, som även han visade sig vara en supertrevlig kille och grym gitarrist. Tyvärr orkade inte och Guld-Lars och han gick bort under våren 2015. Vi var inte nära vänner men det kändes ändå blytungt och helt overkligt.
På bas föll valet på utomordentligt trevlige och duktige Rickard Donatello. Vi kompletterade dessutom orkestern med vår tekniker från ”Rika Barn Leka Bäst” Thomas Gabrielsson på percussion, Janne Petterson på klaviatur, Magnus Szatek på trumpet samt grymma Emma Essinger på saxofon. Nu var vi redo …….
Att spela på Bråvalla efter att jag i princip inte ha stått på en scen på 20 år var en häftig känsla. Vi var nog inte riktigt förberedda på att så många människor ville se oss och att vi skulle få så mycket kärlek av publiken. Man nästan drunknade i alla känslor och av all kärlek.
Den känslan just då, är en känsla jag verkligen unnar alla människor att få uppleva. Bara blunda och låta kärleksvåg efter kärleksvåg rulla in och slå emot din kropp. Galen känsla helt enkelt!
Dave’s Neck: Knock Knock Idiot
#NowPlaying

17. The Hives – Hela Sverige Skramlar
Från att inte ha stått på scen på många år kommer först spelningen på Bråvalla inför ett hav av människor och bara två månader senare hör The Hives av sig och undrar om vi inte kunde spela tillsammans på den stora insamlingsgalan ”Hela Sverige skramlar” inför ett fullsatt Globen i Stockholm.
Jag tvekade och kände mig duktigt osäker. Michael Alonzo säger då till mig ”Är du helt dum i huvudet, det är The Hives, Globen och Sveriges just nu viktigaste fråga, kom igen Steppan!”
Michael hade rätt i att stå upp för ett humanitärt flyktingmottagande var Sveriges just då viktigaste fråga och att det inte gick att tacka nej. 2015 var Sverige ett land där brunskjortor och fascister under en tid satt dagordningen för den politiska debatten. Ett Sverige där var femte röstberättigade innevånare kunde tänka sig rösta på ett parti med sitt ursprung i Nazismen.
Återigen drabbades jag av en helt surrealistisk känsla när Michael och jag kliver ur bilen i Fagersta och killarna i The Hives möter upp. Jag hade tidigare träffat de fantastiska bröderna Pelle och Nicholaus i samband med efterfesten till KSMB:s spelning på Bråvalla på Debaser strand. Alonzo & Fas 3 stått värdar för en magisk kväll med massor av gästartister bl.a. Pelle och Nicholaus och nu fick jag även träffa Chris och Vigilante.
The Hives var precis så proffisiga som man kan förvänta sig av ett band som turnerat jorden runt. Men förutom det var de trevliga, ödmjuka, omtänksamma och lyhörda. De hade repat in KSMB låten ”Tänker på dig” och nu var det dags för Michael och mig att lägga sång.
Inte för att jag är en särskilt erfaren musikant men jag har genom åren stött på ett duktigt antal trummisar. De har alla sin dialekt, spelsätt eller hur man nu uttrycker sig. Men Chris trumspel var något av det häftigaste jag varit med om. Jag tror jag bar med mig hans virvelslag på insidan av pannan i flera veckor. Jösses! Grym känsla i kroppen när man känner att låter sitter som en sportmössa och det svänger på riktigt. Viken förmån!
Någon dag senare var det dags att spela i Globen tillsammans med i princip varenda artist i Sverige.
Michael och jag möter upp killarna i The Hives som återigen visar hur proffs jobbar. Lugnt och metodisk betar vi av soundcheck, press och alla övriga måsten inför spelningen.
Återigen en fantastisk känsla att kliva in på ett fullsatt Globen med The Hives pumpandes introt till låten ”Tänker på dig” och Chris virvel hamrandes som en slägga mot bröstet på mig. Efter vår gemensamma spelning på Globen åkte killarna i The Hives iväg på Turné med AC/DC och jag till kontoret i Enskede.
The Hives: Hate To Say I Told You So
#NowPlaying

18. Att lämna komfortzonen
Nationalistiska och fascistiska strömningar översvämmar Europa och auktoritära ledare kliver fram med enkla populistiska lösningar på komplexa problem. I flera av länderna i Europa låter befolkningen dessa politiker montera ned demokratin.
Auktoritära ledare som ifrågasätter viktiga hörnstenar i vårt demokratiska system. Man ifrågasätter media, flera av våra samhällsinstitutioner som t.ex. vårt fristående rättsväsende. De kallar dem för lögnare, ifrågasätter deras objektivitet och eroderar med sina insinuationer stegvis förtroendet för dessa institutioner. Man går istället ut med de egna ”sanningarna” som oftast leder till samma slutsats att allt är invandringens fel.
På klassiskt nazistiskt manér hotar de och skrämmer folk till tystnad. För en mansålder sedan slogs de på gator och torg i dag slåss de som troll på nätet.
Givet detta kändes det som jag hade en massa känslor i bröstet som helt enkelt måste få komma ut.
Michael och Jag presenterade därför en plan för övriga medlemmar i KSMB som innehåll fler komponenter än bara spela rock`n roll. Vi såg en möjlighet för KSMB att ta nästa steg och kanske kunna göra skillnad.
För egen del har jag Inget behov av att vara en del av en nostalgitripp där jag pillar mig själv i naveln och ältar saker som hände för trettio år sedan. Jag har kommit vidare och har andra spännande uppdrag som fyller min vardag. Jag ville därför göra något nytt och annorlunda.
Planen innehöll vissa traditionella tankar som att skriva nytt material till en ny skiva, åka på turnéer, men även en rad komponenter låg långt utanför vår vanliga komfortzon, såsom att skriva en pjäs, ta fram en fotobok som även kan fungera som en utställning i skolor samt en idé om merchandise avsedd för välgörenhet. Kanske galet och pretentiöst men det kändes viktigt för mig.
Moment 23: Steg
#NowPlaying

19. Ond saga
Efter en tids dividerande landade vi denna gång en nygammal sättning. Från förr, Mats Larson på gitarr och John ”Poppe” Shubert på bas, samt Michael Alonzo och undertecknad. Nytillskotten bestod denna gång av Sören ”Sulo” Karlsson. gitarr samt Jörgen ”Jugglo” Wall, trummor. Att skriva låtarna gick oväntat lätt då vi hade ganska mycket i kroppen efter alla år och ganska snart hade vi fått ihop 20 låtar.
I september gick vi in i replokalen och började repa och hamnade ganska snart i tidsnöd. Skivan skulle komma ut februari 2017 varför mastring måste vara klart i början av december 2016.
Det blev en intensiv höst med rep och inspelning av de nya låtarna. Med lite mer tid hade vi nog fått med fler än de 11 som kom med på skivan ”Ond Saga”.
“When the going gets tough, the tough gets going” brukar man säga. I detta fall var det verkligen så för Jugglo som förutom att spela trummor även agerade som inspelningstekniker och producent. Jag har aldrig tidigare varit med om en så duktig och noggrann producent. Vi fick ta om och ta om tills det satt på det sätt som Jugglo ville. Vi provade massvis med förstärkare, gitarrer och mikrofoner för att få fram ljudet vi letade efter. Men så blev resultatet grymt. Tack Jugglo!
Skivan har tagits emot bra av både kritiker och publik och toppade några veckor den fysiska försäljningslistan i Sverige. Inte illa av ett par gamla gubbar!
Efter skivsläpp följer som vanligt turné, denna gång med utomordentligt skicklige Gustav Horneman bakom trummorna samt trevlige Patrik Lindquist på klaviatur. Vi besökte åtta städer under mars 2017 och fick ett mottagande vi bara kunnat drömma om. Vi spelade en blandning av nya och gamla låtar och publiken var verkligen med på noterna och hade verkligen tagit till sig de nya låtarna. Jag tror aldrig att jag har fått skaka så många händer, fått så många kramar, fått så många kindpussar, sett så många glada människor och skrattat så mycket under hela mitt liv. Jag är sjukt ödmjuk och tacksam över att jag har fått uppleva detta. Här är det även på sin plats att från hjärtat tacka Dag och Claes som stöttat oss i alla väder och sett till att vi låter som ett rockband när vi kliver upp på scen. Tack Killar!
Utan att egentligen vara musiker har jag i omgångar fått varit en del av den svenska musikscenen. Jag har tillhört den del av musikscenen som prenumererat på sanningen, som alltid stått på de svagas sida, som höjt sina röster, protesterat mot orättvisor.
När jag denna gång efter mer än 20 års frånvaro kommer tillbaka får jag en känsla av att många gått vilse i sin ambition av att bara få fortsatt att höra till. Att kompassnålen spinner runt egen axel verkar man bortse helt ifrån. När de egna är på väg att ramla av sina piedestaler, ertappas med händerna i syltburken och göra precis det man alltid protesterat emot, sluter man upp i leden och täpper till. Men det är klart, om de man satt på piedestal faller, vem är man då?
Killarna i Ebba Grön låg alltid ett steg före oss andra. Nu sätter de huvudet på spiken igen.
Ebba Grön: Alla visa män
#NowPlaying

20. Dagjobbet
I det som kommit blivit mitt yrke, att leda och driva företag, har jag sett både bra och dåliga sidor hos oss människor. Jag har stött på typen som vill förminska sin omgivning eller som vill åka snålskjuts på andras arbete utan att dela med sig av ära eller berömmelse. Men jag har även mött de som stöttar och jobbar outtröttligt för att skapa förutsättningar för sig själv, sina kollegor och det gemensamma företaget att nå framgång. De som lyfter fram unga talanger, kvinnor och oss med invandrarbakgrund och ser till kompetens, förmåga och potential.
Jag har träffat kollegor som marginaliserats och satts på undantag men som när de väl blir synliggjorda och lyssnade på visar sig ha en stor insikt och enorm inneboende kraft. Jag har sett hur dessa kollegor uträttar underverk helt bara genom att man ser dem, tror på dem och ger dem de rätta förutsättningarna.
Jag trivs i mitt yrke, jag trivs med människor som vill göra skillnad, människor som vill bygga, vill utveckla, vill utmana och vill skapa jobb.
Att behandla alla människor lika har varit en självklarhet som jag med jämna mellanrum blandat ihop med alla människors lika värde. Jag har över åren kommit fram till något av motsatsen nämligen att vi istället för att behandla alla lika borde vi möta och behandla alla människor olika. Att vi istället skall möta och behandla varandra på det sätt vi behöver.
Jag tror på att det är bra att vara olika. Att det då som nya tankar och idéer föds. Att det är i olikheten vi som individer växer men att olikhet kräver att vi kan erbjuda olika förutsättningar. Men jag har även upptäckt att olikhet kräver mod både hos dem som är olika men även hos dem som accepterar och bejakar olikhet. Att stå upp för att vissa får vad andra kallar förmåner, gräddfiler eller favorisering.
Jag har haft situationer med kollegor vars livssituation med familj och barn gjort det svårt att hänga med på jobbet men där förändrade arbetstider skapat arbetsglädje, värde för företaget och harmoni i familjen, medarbetare som haft hela huvudet fullt av klokskap men som inget orkat lyssna på för att personen har ett annorlunda sätt, medarbetare som vunnit internationella priser som kan förändra en bransch bara de får sätta av tid att tänka, medarbetare som haft ett helt annat perspektiv och givits utrymme att prova sina idéer till glädje för både sig själv, kollegor och förtaget.
Att våga se människan i både med och motgångar är något av det viktigaste vi kan göra för varandra är en lärdom jag har fått med mig genom åren. En blick, ett hej eller lite kallprat vid kaffemaskinen kan ibland vara det som bryter isen och som gör att vi lär känna varandra. Helt plötslig blir kollegorna människor med liv precis som våra egna, med ungar, hus, hundar, hockeylag, semesterresor och inte sällan någon dold talang. Det blir så mycket roligare på jobbet när vi även vågar mötas som människor och inte bara funktioner.
Men ibland är det skarp läge och företaget står inför en förändring som på ett genomgripande sätt kan förändra dina kollegors liv. Det blir ingen semesterresa som familjen blivit lovad, osäkert om man kan bo var i huset och att ha kvar bilen är inte att tänka på.
För både dem som drabbas och de övriga är det viktigt att skapa tid och utrymme. Utrymme för förståelse, för bearbetning, för sorg och återhämtning. De som är ledare måste kunna se sina kollegor som de människor vi alla är. En ledare måste låta sig bli betraktad, våga möta blickarna, våga låta det vara tyst, svara på alla frågor med den respekt situationen kräver, acceptera att ilska riktas mot sig och att ge situationen den tid den behöver. Att vara ledare är att kunna se och respektera de människor vars liv man påverkar.
Södra sidan: Allt e precis som det ska va
#NowPlaying

21. Döden på Medelhavet
Jag är precis hemkommen från en semesterresa till södra Spanien. Jag har gått bland välmående vackert brunbrända människor som jagar upplevelser och njutning. Barnen leker tafatt, skrattar och har så där kul man bara kan ha när man är barn. Föräldrarna sitter vid sina bord med ett glas öl eller vin framför sig och njuter av tillvaron och att det äntligen är semester.
När jag ligger och slösurfar på telefonen dyker rubriken upp, ”Döden på Medelhavet”. Skummar igenom texten och får med mig att tusentals flyktingar drunknar på Medelhavet varje år i sina försök att ta sig till Europa. 2016 dog minst 5 000 människor och hittills i år har över 2 000 personer fått sätta livet till.
Försöker sätta mig in i hur det är att fly för sitt liv, att lämna sitt hem, vänner och familj och bara ge sig av. Orkar inte eller klarar inte riktigt at omsluta tanken. Försöker sätta mig in i hur det är att inte kunna erbjuda mina barn, mat, kläder, tak över huvudet, sjukvård, utbildning eller någon som helst trygghet? Försöker tänka mig in i vad som skulle driva mig till att lämna min trygga invanda tillvaro och riskera livet på min familj på en gummibåt i Medelhavet?
Jag förstår att det inte finns några enkla svar på flyktingfrågan och att det finns många aspekter som måste beaktas. Men jag kan inte förstå är att det kan vara fel att rädda liv och jag tror vi måste ta människor som kommit till en punkt där de är beredda att riskera både sitt och sin familjs liv på allvar och behandla dem på samma sätt som vi själva önskat bli behandlade på.
Tankarna sticker iväg åt olika håll men stannar upp vid att i samma vatten som jag och dessa glada familjer badar på dagarna, ter sig verkligheten helt annorlunda ut för tusentals andra familjer.
Charles Trenet: La Mer
#NowPlaying

22. Klart slut!
Stort tack Mats, för att jag fick möjligheten att bre ut mig under en hel dag. Jag var som sagt en aning skeptisk till upplägget med att sommarprata på Facebook. Men det har varit både nyttigt och roligt att tänka igenom det som varit men samtidig lite svårt att återge det på ett något sånär läsbart sätt.
Tack alla, som följt mig idag! En ära för mig!
Jag avslutar detta sommarprat på samma sätt som vi numera avslutar våra konserter.
KSMB: Lyser Starkt
#NowPlaying

3 tankar kring ”Steppan Guiance den 30/7-2017

  1. Hej Kompis,
    En fantastisk berättelse, en utmärkt skildring om KSMB uppkomst och inte förfall, utan dess fortgående, hur ett band förändras under sin tid. Mycket välskrivet, tänkvärt och i viss mån avundsvärt. Mycket arbete ligger bakom, lite tur, kanske.
    Men framförallt att hålla ihop bandet, trots det långa stoppet. Men med intelligens, bra medarbetare o ett djävlar anamma, så fortsätter ni. Lycka till i framtiden.

      1. Tack så hjärtligt. Jag skrev till mitt försvar att jag inte är särskilt teknisk, så idag såg jag att jag hade fått fina kommentarer på mitt sommarprat.

        Tack och tack, och ursäkta något sent svar 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.