Rickard Dahlberg den 7/7-2014

Del 1

Good Morning Pune!

Dagens sommarprat kommer till er från staden Pune i Indien. Utanför fönstret så myllrar människor, bilar tutar, dofter av mat, rök och avgaser fyller våra lungor, och över alltihop lyser en hittills ganska obönhörlig sol. För det man ber om här är regn. Monsunen började officiellt den 7 juni, men så här långt så har det inte kommit mer än några droppar regn, och nu börjar man oroa sig för hur det ska gå med vattentillförseln om inte magasinen fylls på ordentligt.

Anledningen till att jag är här är att jag arbetar med ett projekt som till stor del ska bemannas med kollegor här i Pune. Så det är mycket arbete, en normal dag så kollar jag mail från klockan 6 på morgonen, åker till kontoret vid halv åtta, jobbar till kl 17, tillbaks till hotellet, kolla mail fram till 10-tiden igen, och så håller det på. Helgerna är förstås lugnare, då försöker jag hitta på saker att göra utanför hotellet. Hittills har det blivit något biobesök (Bollywood!) och lite sightseeing, plus en runda i någon galleria.

Upplägget för dagen är att jag har valt ut 8 låtar som är mina favoriter just nu, och sen försöker jag få till en mer eller mindre sann historia till varje låt. Kan väl redan nu avslöja att det har gått sådär, vi får se vad ni tycker…jag lägger ut 3-4 stycken nu på morgonen, och så resten i kväll.

Så, då kör vi igång. Och som Stormogulen Magnus har bestämt så hälsar vi sommaren välkomna med en gammal punkdänga…

The Undertones – Here Comes The Summer – Single version

Del 2

Spaschk maschkbuschka i e obaschka bjöschk!

Det första jag gör när jag träffar nya människor är att jag ljuger. Jag kan inte förklara varför, det är någon form av tvångsmässigt beteende som kommer helt automatiskt. Det är ingen stor och halsbrytande lögn, men icke desto mindre en lögn.

Så här är det: jag brukar presentera mig som varandes i princip den jag är, med det lilla och delvis osanna tillägget att jag kommer från en liten oansenlig by i norra Dalarna som heter Särna. Och det är här det spårar ur. Det är nämligen inte sant, jag är född på Centrallasarettet i Västerås, och jag har tillbringat mina skolår på Rönnbyskolan, Blåsboskolan, Gideonsbergsskolan och Carlforssa skolan i samma stad. Så varför detta ljugande?

Bra fråga. Vi vill väl alla försöka göra oss lite mer intressanta än vad vi kanske egentligen är, och det här är mitt lilla försök att spela det exotiska kortet. För så mycket mer har jag ärligt talat att komma med.

Och det för oss osökt in på musiken. För vem ville inte vara någon annan när man var ung? Som tonåring så gick den här låten varm på skivspelaren och i freestylen, det var det här man ville kunna, och det var allt det här som skulle hända en dag.

John Mellencamp – Play Guitar

Del 3

Fotboll!

Fotboll har jag aldrig kunnat spela. Jag var en långsam och osäker högerback i IFK Västerås mellan 6 och 12 års ålder, i helt avsaknad av bollsinne. Bland annat. Men det har aldrig hindrat mig från att omfamna sporten som åskådare, jag finner stort nöje i att följa matcher, live och på TV. En av mina lyckligaste perioder i livet var när jag fick förmånen att som frilansande journalist följa Enköpings SKs öden och äventyr i allsvenskan 2003. Det året såg jag alla hemmamatcher samt bortamatcherna mot AIK och Djurgården, och trots att hemmalagets spetskvaliteter kanske inte alltid bländade så var det en otroligt rolig tid.

Nu är vi ju på sluttampen av det maratonlopp som är fotbolls-vm: 31 dagar, 64 matcher och ett oräkneligt antal studioinslag, artiklar och krönikor. Jag förstår om de som inte har insett fotbollens storhet blir galna på evenemanget, men jag njuter!

Jag har alltsedan min styvfar tog med mig på en hemmamatch på White Hart Lane haft Tottenham Hotspur som absolut favoritlag, och i höstas fick jag chansen att återvända dit för första gången på 35 år.

Fotbollslåtar kan vara vanskligt, men sedan jag upptäckte den här så är det lugnt: den är bra, cool och lite ovanlig!

Talco – La mano de Dios

Del 4

Skrytfaktor!

Här kommer en passage med blandat skryt och pinsamma bekännelser. Alla redo? Då kör vi!

Sommaren 1982 hände det en hel del i mitt liv. Jag konfirmerade mig, blev olyckligt kär och såg Rolling Stones på Ullevi. Konfirmationen var en engångsgrej, som brukligt är. Olyckligt kär var varken första eller sista gången, det var snarare normaltillståndet under mina tonår…

Stones på Ullevi. Pinsamt nog så hade jag egentligen aldrig lyssnat på Stones fram till dess, jag var 15 år och var om något förtjust i Beatles av ”de gamla” grupperna. När jag började nian till hösten skulle jag till och med skriva ett specialarbete om beatlarna, men det visste jag ju inte den sommaren.

Nåväl. Jag hade inte en tanke på att gå på Stones-konserten innan min styvfar frågade om jag ville hänga med. Han hade en kollega vars hustru var syster med tjejen som var sambo med Bill Wyman…världen är liten ibland. Så där satt jag, finnig och långhårig, med fula glasögon och lökigt självförtroende, backstage på Ullevi och tittade storögt på när Ron Wood spelade pingis med en roddare, morsade på Keith Richards farsa och drack läskeblask. Sen fick vi gå och kolla på förbandet, J Geils Band, från baksidan av scenen, innan vi gick upp och satte oss på hedersläktaren. Där satt det andra lösa så kallade kändisar, bland annat Clabbe, och det blev jag ju lite impad av…

På kvällen så var vi inbjudna till bandets hotell på efterfest, men som töntig konfirmand så valde jag att stanna på hotellet i stället och gå och lägga mig tidigt, jag skulle ju åka hem dagen efter.

Ibland önskar jag att jag hade mitt femtonåriga jag framför mig, jävlar vad skäll han skulle få!

Hursomhelst, jag fastnade hårt för musiken, och köpte så fort det gick en trippel-bootleg på Jay’s Records i Västerås. Den spelade jag en gång innan jag spelade in den på kassett och förseglade plattan, för till och med jag fattade att den skulle det vara kul att ha kvar när man blev gammal, typ 30 eller så.

Med åren så skaffade jag mig fler rariteter, några udda Springsteen-boxar, lite alternativa Mellencamp-pressningar och sånt. Jag var rätt så stolt över min skivsamling.

Och sen sålde jag den. Två gånger har jag sålt min skivsamling. Till underpris, bör tilläggas. Något mina så kallade kamrater älskar att påminna mig om.

I alla fall, den här låten är inte ens en Stones-låt, men jag minns att jag älskade den live, och jag tycker den är riktigt bra på skiva också.

The Rolling Stones – Twenty Flight Rock – Live – 2009 Re-Mastered Digital Version

Del 5

Med såna vänner behöver man inga fiender…

Kamrater, var det. Vi är ett gäng killar som nådens år 2000 startade en bokklubb, ”Litteraturklubben”, som gick ut på att vi träffades varje månad, läste en bok som vi sedan diskuterade. Vi var superambitiösa, gjorde en hemsida (http://www.litteraturklubben.nu) och instiftade ett litteraturpris (Det Stora Litteraturpriset) som vi delade ut under sex år till mer eller mindre välförtjänta författare. Vi rekommenderade böcker, sågade och hyllade böcker och författarskap, och skrev krönikor. Vi hade kort sagt skitkul.

Som allt annat i livet så är det en utmaning att hålla igång saker, att orka fortsätta. Så var, och är, det även för oss. Undan för undan så sänkte vi ambitionsnivån, träffades mer sällan, slutade läsa böcker och träffas numer bara sporadiskt som ett sätt att snacka skit och dricka en pilsner eller två. Och det är ju inte det sämsta, absolut. Så här kommer en låt om att jag och mina vänner väntar på att vi ska hitta tillbaks till det vi hade…

Mauro Scocco – Waiting On A Friend

Del 6

Invandring och grejor

Jag är en sorts invandrare. Byn som jag kommer ifrån, Särna ni vet, har varit svensk sedan 1644, när Sverige erövrade den från Norge. Och jag har släkt som har utvandrat. Jag är rätt övertygad om att det farligaste som finns för människor, byar, städer och länder är stagnation, ty den som står still går i praktiken baklänges, som vi säger i IT-branschen.

Häromdagen läste jag att alla som inte oroas över att det finns 300 miljoner arga muslimer i mellanöstern/afrika är såväl konstiga som dumma i huvudet. Och det må så vara, jag ligger inte sömnlös för den sakens skull. Det som däremot kan få mig att sova sämre om nätterna är att det i vår omedelbara närhet finns människor som tror att stagnation är vägen framåt, och att vi kan låtsas som om vårt land är en ö, att vi inte behöver omvärlden annat än på våra villkor.

För de finns. Baserat på valresultatet i EU-valet så finns det 1 miljon i Sverige, 15 miljoner i Frankrike, 15 miljoner i Storbritannien. DET oroar mig…

(fotnot: siffrorna har jag fått genom att dela valresultatet för SD, FN och UKIP med antalet invånare i respektive land. Kanske inte den säkraste eller det mest hederliga sättet att räkna, men helt enligt principen är du inte mot så är du med. Och förmodligen lika pricksäkert som de 300 miljonerna…)

 Lily Allen – Fuck You

 Del 7

Kojbojmusik!

Med åren har jag blivit alltmer förtjust i country. Det är i sig inget helt nytt i mitt liv, redan som osnuten tonåring, eller till och med strax innan, så fick jag en dubbel-lp med Johnny Cash, och där spelade jag en låt som hette ”Country Boy” nästan sönder och samman. Och Cash finns med än idag, det är en artist jag ofta återvänder till.

Det finns ju många bra countryartister därute, såväl nya stjärnskott som det gamla gardet. Min favorit de senaste åren har varit Brad Paisley, och han återkommer i nästa inlägg…

Men. Det finns ingen coolare människa än Kris Kristofferson. Så är det bara, och det är inget någon kan göra någonting åt.

Kris Kristofferson – Sunday Mornin’ Comin’ Down

Del 8

The End!

Nu är det dags att avsluta min dag här på fejjan, innan jag får slut på ord och innan ni tröttnar på mig. Dessutom börjar det värka i hörntänderna.

Och jag vill sluta med en hyllning till min stora, knasiga och mer än lätt dysfunktionella familj. Från Sårna i norr till Skåne i söder, från Särna(!) i väster till Stockholm i öster, överallt finns de. Och de driver mig till vansinne, de gör mig gammal i förtid och jag suckar djupt när jag tänker på dem. Men utan dem skulle jag inte vara den jag är, och jag är emellanåt vansinnigt förtjust i mig själv och min person, och odrägligt självupptagen. Så tack för att ni finns.

Sista låten tillägnar jag min son, Sebastian. Världens goaste kille, och den jag älskar mest av allt. Vi har en tuff tid och strid framför oss, men som texten i låten säger, ”…if he’s anything like me…”

Kram!

Brad Paisley – Anything Like Me

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.