Magnus Wiberg den 15/7-2015

1.Den fjärde oktober 1970 23:55 exploderade världen i ett fyrverkeri av härliga färger och konfetti för att hylla den senaste världsmedborgaren.
Eller kanske inte, men det var då jag kom till världen. På Västerås BB.
En framtida, lokal idrottsprofil? med åsikter, som faktiskt har svårt att begripa hur jag hamnade här.
De finns dock fler som minns det datumet av andra anledningar än just min födelse.
En av anledningarna var att Janis Joplin gick ur tiden just den dagen. Men jag tror inte på själavandring. för någon sångröst och någon taktkänsla har jag absolut inte fått.

2.Eftersom dagen är min och jag får bestämma så vill jag göra detta på mitt sätt. Men först vill jag passa på att hylla Magnus för hans initiativ till en grupp som jag är glad över att få vara en del av. Och någon prestationsångest har jag absolut inte fått efter alla sommarprat före mig men…
Jag tänkte hänga upp min dag på ett årtal. För att det på ett märkligt sätt genom mitt liv betytt väldigt mycket för mig.
En bilds betydelse.
En målbild och några viktiga förebilder för mig.

3.I min familj var vi inte särskilt musikaliskt lagda, inte så som jag minns det. Pappa hade väl i sin ungdom spelat trummor men det fanns inga spår av trummor hemma. Mamma hade en stålsträngad Levin, men ingen spelade på den i alla fall. Där är alltså det musikaliska arvet beskrivet.
Vi hade till exempel ingen vinylspelare. Vi hade en förstärkare, högtalare och ett kassettdäck. Där spelades en blandning av musik och jag minns speciellt tre kassettband som gick lite oftare.
Ett med Cornelis, ett med blanda rock från 60 talet och en man som säkert inspirerat fler än mig till att lyssna på musik. En man som gick bort 1977. Elvis Presley

4.Jag har haft mycket energi i min kropp. Alltid driven framåt att prova på, att testa och aldrig haft framför mina ögon att något inte går att genomföra.
Att tävla har alltid varit en del i mitt liv. 1977 provade jag att vara med i en idrottsförening för första gången. Idrott i förening och i lagidrott har varit en stor del i mitt liv.
Jag skulle fylla sju. Och jag var säkert inte bra. Men det är inte det som jag minns bäst från det första försöket. Det är en bula i pannan som jag fick när jag skulle nicka den våta och tunga läderbollen.
Det är obra att gå in i en nickduell och blunda. Då kan man krocka med någon annan som också tänker nicka. Men det var där och då jag märkte att fotboll och kärlek kan göra ont.
Men fotboll var således mitt The name of the game sommaren 1977 liksom Abbas. Och i smyg var jag kär i Agnetha Fältskog. Fast det kan ha haft att göra med att mamma hette Agneta också….ja när man är sju är saker säkert inte helt självklara, tänker jag.

5. 1977 är också det år jag första gången kommer i kontakt med en Lp skiva.
Lite ironiskt att vi inte har en vinylspelare då. Jag och min bror får den från en ”stor kille” som heter Janne och är son till våra föräldrars kompis. Janne har en moppe. Han har träskor och jeansjacka och är cool.
Skivan blir, förmodligen omedvetet, en målbild för mig.
Idag skulle nog konvolutet anses en aning sexistiskt dessutom. Omslaget visar fyra, utklädda sminkade män som omges av ett antal, lika sminkade, kvinnor som sitter nedanför männen och beundrar dem.
För mig handlade bilden om att bli beundrad, men ännu mer om att göra något i stället för att sitta nedanför och bara titta på. Den 30/6 1977 släppte Kiss

6. Jag drömmer om hur sångerna låter på vår skiva som vi alltså inte kan lyssna på. Jag hittar nog på ett antal presumtiva historier om bandet. De är sagohjältar för mig, drömfigurer. Och jag var duktig på att fantisera.
1977 startar ett svenskt band och slår igenom-78. Jag, min bror och en kompis får åka på mitt livs första konsert. The Boppers. I Västerås folkets park spelar de och med mig hem har jag ett kassettband. Jag kan inte påstå att jag blir särskilt tagen. Fortfarande var det inte mina ”gudar” Kiss. Fast det kunde de ju ha varit,rent musikaliskt, för ännu så länge visste jag inte hur Kiss verkligen lät..

7. Idag jobbar jag som säljande produktchef. Men mitt livs första affär gjorde jag med Boppers bandet. Och det kan fortfarande vara en av mina bättre, rent känslomässigt, ännu till dags datum.
En av de ”stora killarna” gillade Boppers. Och han fick nys på att jag hade ett kassettband med dem. Han kom och frågade mig en dag om jag ville göra ett byte. Blev nog först besviken att han ville byta grejor och inte kom för att fråga om jag ville vara med och spela landhockey. Han tillhörde de som kunde skjuta höjdare från blå. Med stor puck!
Jag vill passa på att tacka dig ännu en gång Marko, där du sitter i himlen, för att du övertygade mig om att ett kassettband, dessutom utan fodral, var så mycket bättre än ett kassettband med larviga Boppers.
För första gången i mitt liv fick jag höra hur Kiss verkligen lät. Kiss Alive II kom ut 1977 och kanske den mest kända låten ur hela deras katalog är denna och inte gjorde det mig mindre fascinerad av mina drömfigurer.

8. På 70 talets sista år skiljer sig våra föräldrar. Och här har jag förstått efteråt att en stor grund till vad jag är idag har lagts. På ont, men också på väldigt mycket gott. Att själv är bästa dräng och gör du det inte själv blir det inte gjort. Som du själv vill i alla fall. Till exempel. Eller helt enkelt driven av omslaget på skivan. Att ta tag i saker hellre än att sitta bredvid. För det är bättre att “köra bussen”.
Nu får du vara stora karln i familjen och ta hand om mamma och lillebror.
Jag var nio år när min pappa uppmanade mig till detta, samtidigt som han drog iväg till Afrika för att, eventuellt, förverkliga sin dröm och sig själv.
Jag börjar spela fotboll igen men minns mest hur de andra barnen har sina föräldrar med sig. Och jag tycker ofta att jag blir åsidosatt av den enkla anledningen att mina föräldrar inte är där och följer mig som de andra barnens föräldrar ofta är.
Jag gör ju mål. Då får man beröm. Beröm gillar jag. Man syns. Man finns.Man är bra. Men spela får man alltså bara göra lite halvblandat. Det är frustrerande Men nu kommer något positivt igen. Bolle. Vi är så många som sparkar boll att det finns två lag. Elitlaget och vi andra. Och här hittar jag en förebild. Han låter oss ha skoj, han berömmer oss och han ser oss som de barn vi är.
Och han får mig att vilja få andra att bli sedda, att växa. Att själv vilja leda börjar gro här.
Ännu ett svenskt band startas 1977 slår igenom senare och släpper denna låt som är lite passande. Noice

9.En annan viktig person i mitt liv kliver in.Kanske den största förebilden jag haft. Det är också en man som sitter i himlen numer och förhoppningsvis slår han en tunnel på Gud med jämna mellanrum med sin innebandyklubba. Han som fick mig att missa samtliga Tipsextra utom två mellan 1979 och 1987.Min farbror Lasse.
Som liten fotbollsknatte hittade jag mitt engelska favoritlag i Liverpool FC. Jag kunde namnen på alla i laget nästan, McDermott,Lee;Hansen,Souness,Thompson,Clemence,Neal och Kenny Dalglish. Den bäste hade gått till Hamburger SV just 1977. Kevin Keegan. Och min farbror Lasse hade lika krulligt hår som honom.Han släpade med mig till Åkraskolans mellanstadie gymnastiksal lördagar mellan 16 och 18 Tipsextra tiden, vare sig jag ville eller inte för att vi skulle spela innebandy. Tack, tack och tack för alla härliga dueller som jag fick bevittna. Mellan mina båda farbröder Lasse och Hasse. Mellan bröderna Uffe och “Jocke” ja mellan alla som var med.Och tack för att du aldrig lät mig vinna utan att behöva få kämpa. Du lärde mig så mycket om livet och på vägen lärde jag mig att spela innebandy.
David Bowie ger ut albumet Heroes 1977. Och jag hyllar min första personliga hjälte med denna sång.

10.I skolan hade jag det väldigt lätt för mig. Också här hittade jag en förebild. Min mellanstadiemagister Birger. Vi var ett virrvarr av viljor i klassen. Han guidade mig ur en jobbig tid. Han lät mig ta ansvar. Mitt problem var att jag var ett “Men…”barn. Ni vet en sån som vid alla kvartsamtal fick höra att: Han är snäll, duktig, lätt att lära, men…
Idag kallas det för en form av ADHD. Jag kallar det motivation. Jag kallar det för min drivkraft.
För övrigt satt jag sedan mest av tiden och skippade gymnasiet efter två tappra försök för att ge mig ut i arbetslivet. 1977 ger Alice Cooper ut live albumet The Alice Cooper show som innehåller Schools out

11.Min familj består under min uppväxt av min mor,far, min halvsystrar Maria och Jennifer som jag i princip bara vet vilka de är till namn men inte har någon bättre kontakt med tyvärr, men framförallt av min bror Anders.
Han är den musikaliska i min familj. Han drog in punk i mitt liv. Han spelade upp den första punklåten jag någonsin hört, från gruppen som släppte sitt album 1977 Sex Pistols. Han är en hjälte i smyg. Också en förebild. Trots att jag inte alltid behandlade honom så. Men han har haft ett band, han har spelat in och han har spelat på scen. Han fick mig att förstå att Charta 77 faktiskt är så mycket mer än ett dokument om de mänskliga rättigheterna. Han fick mig att älska ett punkband Ebba Grön. Som blev Imperiet och den underbara Thåström. Han har lärt mig skillnad mellan Strebers och Dia Psalma. Han är min bror.

12. 1987 träffar jag Y, mamma till mina tre biologiska barn. Vi är unga och vi kommer lite från samma förutsättningar. Under den här perioden hinner jag starta en innebandyklubb, IBK Lärkan, ihop med några kompisar. Mest för att få spela där jag vill. Och alltså bli pappa tre gånger om.
Och de, mina barn och deras mor, har inte bett om att hamna i mina memoarer så de får passera lite obemärkt förbi.
Men jag blir ungdomsledare i Sala Hockey, först som materialförvaltar i min sons lag. Det är skoj, det är enkelt och jag är ändå där liksom.
Sedan kommer en annan förebild in i mitt liv. Roger. Han har en son som är jämngammal med min. Roger är ledare i pojkarnas fotbollslag i Grällsta. Det är han som får mig att bli ledare tillsammans med sig och det är han som får mig att komma ihåg min egen pojkfotbollshistoria. Genom sitt härliga engagemang, att se och låta alla delta så blir han precis den ledare jag själv vill vara.
Och det är en härlig tid vi har ihop med killarna i laget och familjerna runtomkring.
Aerosmith ligger på Billboardslistans plats 90 1977 med Walk this way, och det är precis det jag gör. Går Rogers väg och gör den till min.

13. Jag får mitt alldeles egna hockeylag att ta hand om, runt 2006. Äldsta pojklaget. Jag har inga barn i det laget. Först tvekar jag. Hur ska jag med min vinnarskalle kunna ta hand om ett ungdomslag på egen hand utan att det ska lysa igenom? Men genom den samlade banken från mina förebilder hittar jag ett sätt att vara på. Som verkar tilltala folk i min omgivning.
Jag får ta över min sons lag och A-laget samtidigt. Men det sociala priset är högt. Vi separerar då vi krasst upptäcker att vi växt ifrån varandra. Jag vinner serien med A-laget. Jag blir tränare för TV-puckslaget.
Och jag träffar L. Som av en händelse är född 1977 smile emoticon
AC/DC släpper denna skiva och det passar sig väldigt bra att spela huvudspåret. För mitt liv rockar verkligen under den här perioden. Åt alla håll och kanter.

14. TV-pucken går av stapeln 2011. Samtidigt är jag less på mitt dåvarande arbete. Skall jag satsa på tränarkarriären, är faktiskt utbildad som talangscout åt Svenska ishockeyförbundet årskull 1, eller ett “vanligt” arbete?
Svaret kommer av sig självt när jag blir uppringd av en rekryteringsfirma. Jag byter jobb, efter 16 år inom samma företag, och nu känner jag för första gången att jag vill leverera något inom arbetslivet.
Och jag märker hur lätt det går.
Bara jag sätter mig ned och andas med jämna mellanrum.
Och tänker efter vad mina förebilder gett mig .
Och hur viktig en målbild varit för mig.
Och att våga gå sin egen väg. Som låten på skivan Rumours hette.
Och som släpptes…ja rätt gissat. 1977

15.Och nu till avslutningen på min alldeles egna dag.
Jag lyckas emellanåt reta upp människor med mina åsikter, att jag ibland sticker ut hakan, är en dålig förlorare och många gånger en ännu sämre vinnare. Jag gillar att tycka.Jag får roa mig med det hos Niclas emellanåt, som “städat” åt mig i intervjuer med lokaltidningen efter sura förluster (finns det mindre sura förluster?) Men att göra detta, idag har varit långt utanför min “box”. Jag vet inte om gillar det. Det har varit som att åka en otäck karusell. Skräckblandad förtjusning. Men om jag kan, så kan alla ni andra som tvekar eller vill ta chansen framöver. Alla har en historia att berätta.
Jag vill tacka alla som stått ut. Tacka The Låt of The Day. Och igen Magnus.
Jag väljer att avsluta min dag med en låt som inte har med vare sig ett årtal,en bilds betydelse, en målbild eller några viktiga förebilder för mig att göra.
Fast det är nästan så jag känner mig efter mitt “prat” smile emoticon

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.