månadsarkiv: juli 2016

Eva Marie H B den 28/7-2016

1.Intro.Skrapa på ytan
det känns inte
gå lite djupare
är som en kniv
Skrapa på ytan
kan ge dej harmoni
gå lite djupare
kan förstöra
Skrapa på ytan
är bara yta
gå lite djupare,inträngande
gör dej sårbar
finna djup
är att prioritera
skrapa bara ytligt
Kan vara ett sätt
att välja allt..
Kniven som skär…….
https://open.spotify.com/track/6eDYgjKl4vUgRusxb7THDu

2.Gomorron …O nu är dagen här ,att sommarprata igen o dela av sig lite ,tankar o händelser o musik.Börjar med denna som får inleda min dag tillsammans med Intro o låten True…Som jag valt att göra idag ….

3.Då var det dags igen o kasta sig ut i det okända.Sommarprata…kan tyckas galet för en del (återkommer om den kommentaren)…Jag heter Eva Marie o e alldeles strax runt hörnet ”59 år,bor i Mälarhöjden o uppvuxen I Bjästa /Ö-vik mina första år ,sen ner till Stockholm o boende i Slussen,Bredäng o Vårberg/Skärholmen …som präglat mig o mitt liv massor.På gott o ont…som för alla människor.Jag o min Röda Ballong 🎈kommer ta er med på en livsresa …Med sagans värld o musik som jag dels inte känner till så mycket ..men upptäckt nyss…en del av dem.Den här sommaren blev en annorlunda sommar ,därför ville jag sommarprata igen!Så ha tålamod med mig idag.Det här blir en prövning..Okej nu börjar jag min dag.🌷🎶¶🎈

4.Jag är mamma till grabbar med 14 års skillnad.En född -75 o en född -89.Att sjunga o läsa sagor har för mig alltid varit små gyllene ögonblick i livet,en ynnest.Att få krypa ner i sängen, soffan ,på stranden o kurra ihop sig nära o se de glittrande ögonen o orden ..mamma mera…sluta inte nu.Att få en möjlighet o berika barnens fantasi o ordförråd o nyfikenhet.Kan inte vara mer än en ren skär glädje o lycka å då har det varit allt från Skattkammaröns sagor till Alladin o Astrid Lindgrens böcker o med all musiken till .På 70 talet lp-skivor o på 90 talet kassetter o o cd-skivor ,musikskivor./ medföljande böcker !Bästa i bilen på långresor.I stället för orden o ropen ..E vi inte framme snart”! Numera har barnbarnen ”paddor”….😊

5.På 70 talet när min äldsta kille växte upp så var det barnprogram som Vilse i pannkakan o liknande som fångade barnen framför tvn….Många barnprogram innehöll musik o den här gillade min K…..

6.Att växa upp 70 -80 talet o skillnaden att växa upp på 90-talet som barn är som 2 olika världar …R.växte upp med allt det nya .En värld som jag knappt hängt med i själv…:)…

7.En liten paus…för fotominnen har vi alla inom oss…

8.För mina killar som det är 14 års skillnad på ,blev det en markant skillnad på uppväxten…K fick uppleva den tuffa tiden med dålig ekonomi o olyckan ,jag som flyttade o blev drogfri o en bra ” bättre”mamma..till slut.R som fick uppleva god ekonomi o villa ,sommarstuga ,resor o ett stabilare liv..Harmoniskt liv ,som givetvis K åxå fick leva i o få harmoni till slut.Men det har åxå lärt mig att inget ä

9.Skriv som du pratar…e nåt jag hört så mycket genom livet.Inte helt lätt när man som jag e sprungen ur en skoltid då allt skulle vara korrekt”..Jag pratar inte som jag skriver,jag svär betydligt mycket mer ,jag gestikulerar o pratar med kroppen å pratar med mina ögon å med mitt ansikte ,använder hela kroppen när jag pratar lite svårt å få det i pränt så det syns hur man egentligen är som person o den personlighet man har.Skoltiden..Visst 5 a i svenska ända till 7 an då allt brakade loss ingen skola alls.!Skolk på agendan.Stolt som en mamma kan vara över att mina grabbar klarade gymnasiet ,deras dag då de tog studenten e en av mina stoltaste dagar.Så det sociala arvet,ger jag inte mycket för(Gustav Skå ”paroll på 70 talet)Ã… den diskussionen har jag haft många ggr i livet…Det sociala arvet.

10.Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv.Började tidigt att gå på konserter på Grönan,Skansen o Gärdesfestivalerna för att inte glömma Rågsvedsfestivalerna.Tagit med mig barnen under hela deras uppväxter på all slags musikupplevelser (inte alla ggr) men många;)Allt från Gasolin på 70 talet med den äldsta till Kizz o deras reunien” på Globen med den yngsta .Så för mina killar en varsin låt.Som visar lite i skillnaden på deras uppväxt med mig 🌷🎈😌🎶

11.R blev extatisk när han fick i present att gå med mig å lyssna på Kizz o se dem live,hiten var väl inte att gå med Mor ,men det gick snart över ….på konserten.🎈

12.Mina grabbar har båda spelat fotboll o med stort intresse o vilja o glädje.Det har varit en stor glädje o lycka o se glädjen i deras ögon när de gjorde allt de kunde ,kämpade i ur o skur .Fotbollsläger o träningar o skador å matcherna som var livsviktiga .Jag har alltid varit delaktig o aktiv med att baka ,sälja lotter o allt som krävs av oss föräldrar för att barnen ska kunna få in pengar till sina lägerresor .K spelade IF Stockholm o R i Dif först men polarna spelade i IFK Mälarhöjden/Bredäng så det blev ett byte…Båda höll på till tonåren trädde in o knäskadorna kom ..

13……🎈Tonåren ja…Gick bra för K. Med det som följer lite fylla o rökte på lite i 14 årsåldern , men som jag snabbt ,snappade upp o vi hittade en utväg ur den banan…O lika för R.det gick bra o fram till 18 år……sen …

14….Nu tar jag en paus …å hämtar andan…o en fika….Vad är det med åldern 27 år?…🎈

15.R spelade basgitarr o glömmer aldrig när jag kom hem o hörde honom spela denna ,ljudet som kom från hans rum fyllde mitt morshjärta med värme …min musik🎶…inte bara att han börjat låna mina plattor utan åxå diggade dem:)🎈

16.Allt började ändras sakta….det kröp i skinnet o i min hjärna…nåt som inte stämmer?!?….Magkänslan började göra sig mer o mer påmind …Nåt stämmer inte …..hur få reda på sanningen?…Tänk ,tänk….o jag tänkte o tänkte…

17.Jag hade skilt mig från R s pappa Håkan som är en fantastisk man o en av mina bästa vänner.Flyttat hemifrån till min 2a i Mälarhöjden .K hade skapat sig en familj o barnbarnen kom.R bodde kvar med sin pappa ,nära mig o vi hade/har daglig kontakt ….Jag har under båda mina killars uppväxt varit vaken” för att allt kan hända o inte bara andras” barn utan mina med….o nu var det varningslampor i hela min kropp….

18.Under skoltiden för R så försökte jag otroligt mycket att få föräldrarna uppmärksammade om det som fanns utanför våra trygga ” fasader”…Men ingen var direkt intresserad utom ett fåtal…Inte här i Mälarhöjden var deras svar ..Men mina svar var varje gång …Just därför att det är i Mälarhöjden är risken större….inte bara i ” förorten”….till att ungarna lockas o lockar varandra till att testa gränserna….ingen ville lyssna….fan rent ut sagt.!…

19……Det blir ett långt sommarprat….🎈Kan inte hålla allt inom mig ….

20.Vi hade landställe i Bondeka som ligger strax utanför Eskilstuna ,ett paradis på jorden.Där var vi varje ledig stund ,alla lov ,hela somrarna o R hade vänner där o kusinerna var jag barnvakt till ..Vi fiskade ,badade o lärde ungarna simma å njuta av uteliv ,paddla kanot ,tälta .Hade helt fantastiskt underbar tid där i 11 år ,sen sålde vi o skaffade ett nytt ställe i Vingåker som blev det andra paradiset…många underbara minnen alla de åren 🌷·🎈

21.R började jobba på ett kvällsinternetcafe 18 år…å gick i gymnasiet samtidigt.Tiden gick o en dag bad jag honom att följa med till Ösmo o jobba på en marknad med mig ..Morsdagshelgen o där kom det…Orden jag bävat för ..Mor ?..Ja ,sa jag .Du e ju liberal ?!..okej ,vad menar du ?…Vill bara berätta att jag testat en massa ….Mmm tänkte jag …Nu kommer det….:(…tat lugnt o lyssna..o jag lyssnade lugnt o la in varje ord i banken”….han skulle helgen därpå fylla 19 år…….Mardrömmen var ett faktum….:(.

22.R hade precis bekräftat den värsta mardrömmen som vi föräldrar fasar för.!!..O den helgen gav han mig så mycket Inf som jag la in i min bank ..utan att en enda gång höja rösten eller bli upprörd ..för då visste jag att jag skulle tappa” honom..Helt!..O fdet fick inte ske …..Han berättade att han o hans kompisar hade gjort ett avtal med varandra ..att när de alla fyllt 18 år skulle de tillsammans testa droger ..!!!!Ehhh ??Ja,exakt min reaktion….i mitt huvud…Hur fan kan man vara så dum o tro att man som myndig har rätten att medvetet ta sitt liv ?!?….Inte så länge jag lever var min tanke……..Nu började kampen….i mitt huvud !!Vad,hur,vem …?????

23….Min /vår underbara R….ropade på hjälp…Det såg o hörde jag med varje uns o fiber i min kropp.Ã… jag lovade honom i mitt huvud ..att jag ska göra Allt jag kan …med alla medel jag kan….O sen kom måndagen….innan på morsdag kom min äldsta hem för att lämna en morsdagsblomma o fann sin mamma ihoprasad som våt trasa på golvet…..

24.Kan tyckas ett ovanligt val av låt …Men för mig betyder den att jag som fd missbrukare kunde ta all min livskunskap jag fått genom mitt liv ..Till att hjälpa vår son …o Jag fick ta i hårt ……mycket hårt….nu paus…

25.Den natten satt jag o min äldsta o pratade till 4-5 på morgonen o planerade hur vi skulle gå till väga….Där startade jag min Fb o började systematiskt gå igenom alla R s kompisar o alla ställen på alla fotona på hans Fb ,då hade inte de de flesta stängda” konton !..Så tillräcklig Inf fick jag med allt han sagt mig åxå…Måndagmorgon bokade jag tid på FAMN (föräldrar mot narkotika ) o ringde hans pappa o lurade” med honom dit för att få stöd i fortsättningen av planen.Det hör till saken att hans pappa o jag har olika erfarenheter i livet som gör att vi tänker o reagerar olika ,vilket inte är så konstigt utan mer normalt.O vi tog oss dit…..för ett svårt möte o fortsatte sedan resten av planen….Familjemöte o Mariapool på torsdagen…..sen kom jag igång med resten…..👿

26.Kampen till ett liv för R började så sakta ..med många fighter” verbala .Möten på Mariapool för provtagningar o sk.terapi(ger inte mycket för dem) okunskapen om verkligheten hos många av personalen …Gjorde mig arg , en ilska många ggr som jag inte visste hur jag skulle hantera..R s pappa skjutsade honom ofta till mötena o vi kände oss inte direkt trygga ..men var tvingade att känna nån form av tilltro o hoppas o lita på R…o det blev så sakteliga liten aning lugn ….men under tiden så gjorde jag lite annat ..tog kontakt med gamla vänner o bad om hjälp ”spana…o tog kontakt med fältassistenter o polisen….o föräldrarna till de andra ungarna/vuxna….mmmm😔

27.Vår R ….så ärrad o så ångestfylld fick det svårt att få allt o funka igen.Tillsammans gjorde vi allt ,litade på ,trodde på ,ett måste annars kan man aldrig komma tillbaxs o tro på en framtid.R kämpade på o fick jobb hos sin Gudfar på Intersport o växte så sakteliga o blev starkare …men vänner började dö ….o rädslan fanns där hos R hela tiden …o hos oss…Antennerna ute konstant.!!Vad jag önskade många ggr att man kunde stanna tiden o bädda ner honom o bara hålla om o säga att allt blir bra…….😔

28.nr 1.Under 2008 från maj till dec så var allt en turbulent ,en tid av berg o dalbana av känslor ,ilska, rädsla …Dessutom dog en av mina bästa vänner det året.Som tog mig hårt o R för han älskade honom ..men där vände det för R ..gick in i jobbet o jobbade hårt för att bli stark o ren från drogerna.Gick in i terapi på beroendecenter i Liljeholmen o det gav tillförsikt……..

28 nr 2….

29.🎈Men …sen brakade helvetet lös…R o flera fick gå ,ny chef ,nya billigare personalkostnader .R tappade självkänslan å självförtroendet totalt.Jag vet att jag sa till hans pappa …Nu e det fara …risk att R inte orkar stå emot ….o det blev Tyvärr sant….Mardrömmen började än mer….Men jag o vi gav inte upp…

30.R blev mer å mer okontaktbar o sig mindre o mindre lik .Paniken började ta grepp över oss ..vad ska vi göra?…Vad tar han?Vem /vilka är hans Sk vänner ?….Jag tog åter kontakt med en gammal vän från förr o bad om hjälp..Satte ” span” på R o hans platser …o det gav resultat !..Nu kontaktade jag polisen/narkotika…O tillsammans med min bror o min Advokat satte jag dit dem alla…Langarna o alla unga/vuxna !R hade ingen aning o inte hans pappa heller…Allt för att skydda R…o min familj.Allt för att rädda hans liv …En del kanske tycker att jag var en idiot …men det ger jag blanka fan i …faktiskt ! För ibland har man inget val ….

31…..Ã… det gjorde jag när de häktade R o satte honom i häktet ….Den kvällen kastade jag ut honom från hans fars hem o sa att jag ringt polisen o de skulle plocka honom på gatan utanför ….där å då tillsammans med min bror fick jag se R igen ..blicken kom tillbax ..o jag visste att jag gjorde det enda rätta !..Han hade fortfarande ingen aning om allt det andra …hans pappa var arg o ledsen o rädd .. O självklart jag med ..🎈Vi var skräckslagna….o arga på varandra emellanåt…men vi fanns o finns för varandra …alltid.

32.Den kvällen när de låst in R så var jag hos min bror i Skebo o den kvällen var Lasse T i Skebobrukspuben som gäst …..Den kvällen var den tuffaste kvällen i mitt liv …min son inlåst o på väg att dö….vad hade jag för val??..Inget. Inget alls…..Jag var där tillsammans med en vän som jobbar inom missbruksvården o han sa …Så gör en bra mamma o det stärkte mig …o min brors kärlek o värme …o än idag så ser jag R blick när jag hör denna ….som Lasse sjöng för mig. Den kvällen….

33.Jag är medveten om att det är ett tufft sommarprat men jag hoppas att det kan ge nån lite insikt o styrka att ibland ta obekväma beslut….För livet förbereder oss inte alltid ….nu paus ..😢💔

34.🎈Det är kaos i hela vårt liv .O vår son hatar allt vi står för får vi höra av hans advokat..Vi skrev brev o skickade upp 100 foton på hans liv till häktet …o en bok om att leva i fängelse.!…Allt för att honom o vakna upp o vilja leva…Alla hans nära o kära skrev brev o ställde krav o visade kärlek….O det gav resultat …Han valde att försöka leva …Satt häktad 3 veckor o jag åkte till Spanien o vilade upp mig med svärdottern o mitt ena barnbarn…för att samla krafter ….till resten av livsresan…

35.R kom ut ur häktet o det blev väntan på rättegång .Hans Sk vänner åkte dit en efter en innan o efter han kom ut.Så ingen kunde tro att han var den som gjort o sagt nåt..Det var ju jag…Med det kom hoten o inte lite heller ..så det blev personskydd o larmknapp o larm i lägenheten ,byte av telenr o o stänga datorn .. Under ca 1 år levde jag under personskyddslagens ramar o fick inte ta emot besök ,inga vänner inga barnbarn inte mina söner …min bror bodde hos mig ett par nätter i veckan för att underlätta för mig….Det var tufft ..men R fick i lugn o ro börja om sitt liv….❤🎈

3https://open.spotify.com/track/3nUL664PXU2EsrCSi4KHpA6.Där under den här turbulenta tiden …började jag längta tillbax till mina ungdomsvänner o min uppväxt …Så tillsammans med Peder så startade jag sen 2012 en grupp som heter tidigt Skärholmen Vårberg 65-90 ….å då var jag redo att nu ta kontakten med mitt förflutna som ändå gett mig den styrkan att våga…o våga igen..o framför allt våga vara sann mot mig o de mina…❤

36….där kom låten till 36…

37.Det började så sakteliga gå bättre för R o han gick i behandling o kämpade på …tog ett par återfall ,för det är det man gör Man tar dem själv ,de kommer inte med posten..!👿Att äga ansvaret över sitt handlande är en stor del i ett nytt livsavgörande steg…varje steg du tar framåt är milsavgörande….Alla har rätt till en andra,tredje chans…osv …O för mig blev det till slut ..Nu får det räcka !Nu fan ska jag ha tillbax mitt liv ,så när de tog honom som hotade mig o satte in honom på 2 år o 8 månader o sen utvisning …blev jag fri!!!!….men …🎈

38.Nu blir det lite låtar ur min ballong🎈s Spotify lista …..sen kommer jag åter med text…🎈🎈🎈💔😢 �🎈�🎈💔😢

39.🎈

40.🎈

41.🎈

42.🎈

43..🎈🎈🎈💔

44.🎈

45..🎈Texterna i låtarna säger otroligt mycket…🎈

46….Ja ,drömde gjorde vi o levde för en framtid som började te sig ljusare än på länge .R blev visserligen otroligt frustrerad över att han inte fick ett fast jobb utan bara Tim anställningar o alla frågade efter om han fanns i belastningsregistret ..?!?..Ã… det gjorde han ju…så få jobb nä…men trots det var han aldrig arg på mig för att jag satte dit honom .Han visste att han skulle dött annars.Så hans pappa o jag gjorde allt vi kunde för att stötta i få R att våga drömma om en ljusare framtid ….

47.R fick en hund Akira ,hans trygghet å hans all kärlek la han på sin hund ,en fantastiskt underbar hund.R tog långa promenader i skogen o nära vattnet men ångesten gjorde honom mer o mer less på Stockholm .Ã… all stress o ytlighet o när det visade sig med tiden att vännerna man hade i drogtiden bara ger elände o misär om man fortsätter umgås …så det blev dags att lämna Stockholm o skapa sig ett nytt liv på försök .Å det blev till Borås…staden som förändrade mitt liv på 80 talet…🎈

48.R skickade ofta länkar med musik till mig genom åren …o han älskar Rammstein …Mycket som vi har gemensamt..musiken o böcker..ord🎈O

49.Under de här hemska helvetes åren så hände det mycket i familjen ..Min äldsta startade en resturang med sin fru o mina barnbarn växer så det knakar .🌷·O familjen har utökats med flera barn..Håkan o jag har försökt plocka ihop våra liv o känslor o få lite ordning o lugn o ro..R bodde nu i Borås o det började kännas liten men bara en liten aning lugnare,för han bar på en ångest som gjorde honom ledsen å illamående ….men fortsatte att vara drogfri o kämpa….🎈

50.Å jag mötte kärleken genom denna gruppen i september blir det 2 år….o denna låten ger rys”….o jag e så glad att ha mött dej Lars ….o att du var med mig i Borås förra sommaren …❤🎈

51….🎈R ville komma hem till Stockholm igen,så i feb iår så hämtade hans pappa honom å Akira o R var glad o komma tillbax o det gick bra , han fick ett fast jobb o var jättestolt o trivdes bra o omtyckt ..men led fortfarande av sin svåra ångest som gjorde honom sömnlös o vandrande i skogen o nedanför mig i Mälarhöjden vid Mälaren med Akira ….

52……Koltrasten ger mig ro på balkongen på våren ….men den här våren e inte som vilken vår som helst…..🎈💔

53…..Den 9/5 ….Är den svartaste dagen i mitt liv o familjens …Den morgonen somnade 🎈R in för gott Han gick o la sig o vaknade inte upp när klockan ringde för att gå till jobbet….Livet har fullständigt rasat samman i bitar …Mitt ❤a har jag lagat så många gånger i mitt liv ,men hur ska jag kunna laga det nu?…o Resten av familjen…Jag var på Södersjukhuset för att gipsa om min hand när min son ringde o frågade om jag var ensam ,nä Tommy min vän är här …Mamma ,mamma R är död …..Där tappar jag mig själv …..o livet stannar upp i ett svart mörker…..💔😢💔

54.Min /Vår underbara fina vackra Robin 🎈som jag saknar obeskrivligt …En mjuk fin kille som avskydde orättvisor,våld ..bråk Som älskade musik,fiska,bada promenera å läsa o datan..skogen o vattnet ..Som älskade rävar o de det stod för Friheten…så som jag åtminstone försökte uppfostra mina barn ..respekt mot andra o sig själva ..Fria människor ❤Älskade unge….💔❤

55……..❤️

56.Den här spelade Robin i sin mobil som sista låt när han somnade in.Varför jag vill dela med mig vår historia ..?Jo,inget är givet utan man måste försöka ta till vara på allt o alla som betyder nåt i livet.Vi har nu en lång väg framför oss för att bli någorlunda hela igen …inget kommer någonsin bli Detsamma igen …det vet vi.Vi hade en vacker minnesstund för Robin med min mentor o vän Bo från Borås som hjälpte oss igenom dagen.😢❤ Den svåraste dagen i våra liv ….Robin somnade in av en medicin som han fått av vården….😢💔o bad om hjälp veckan innan att han inte mådde bra på den….men fortsätt ät till återbesöket den 10/5 ….han somnade in den 9/5…..

57..Så nu säger jag Tack för mig o en förbannat svår dag.Men för mig ..viktig att få göra ..Jag å Lars åkte till Barcelona i 5 dagar o träffade min son o familjen o strosade runt o åkte turistbuss i Barcelona o jag har börjat utmana mig själv att försöka Göra sånt jag är rädd för ..höjder bla..Tack vare min fina vän Anki har jag klarat mig utan att hoppa från balkongen…bildligt ” talat nu..För trots allt så Älskar jag Livet..märkligt va?:…För så är det ..o Robin finns med mig varje dag o Lars o mina vänner o nära o kära …❤O Robin vill att vi ska leva vidare..det vet jag …med bestämdhet ..Älskar honom ❤🎈..

58..,❤Tack för att du Magnus vågade låta mig prata idag fast du visste vad det skulle handla om..,O Tack alla ni där ute..o Lars ❤…Den sista från Robin som via mig säger …🎈❤Hej…

Johan Erikson den 27/7-2016

1. GOD MORGON
Johan heter jag och har fått äran att vara er sommarvärd idag. Det är lite nervöst må jag säga. Jag är en man som lite motvilligt inser att jag nu är närmare 50 än 40, som förutom musik (den för mig heliga treenigheten är folkrock, progrock och gubbrock) och min familj (gift, tre barn, två sibiriska katter) gillar mitt jobb, fotboll och böcker med alver eller drakar eller gärna både och, men som inte är mycket för EDM, getingar eller motorsport. Jag är rädd för höga höjder och lite för döden faktiskt. Jag ska försöka ta er igenom dagen genom att som så många andra berätta om mitt liv och koppla det till låtar och artister som betytt mycket för mig genom åren. Inte för att jag egentligen tror att mitt liv är något särskilt spännande, men det ger musiken ett sammanhang så det kan nog bli OK. Jag har mycket att dela så det kommer att bli relativt högt tempo. Ingen ide att slöa. Så eftersom idag är min radiokanal börjar vi väl lite passande med radiosignaler.

2. MIN FÖRSTA SKIVA
Den tidigaste musiken jag kommer ihåg att jag lyssnade på var Björn Skifs och Blåblus. Pinewood rally. Hooga-chacka ni vet. Fast Silly Milly var min favorit. Det var någon kassett som min faster spelat in till mig. Hon är en viktig person, vi återkommer till henne. Den första skivan jag köpte för ”egna” pengar, d.v.s. hopsamlade veckopengar eller någon födelsedagsslant, var faktiskt Varning för barn med Magnus och Brasse. Antagligen såg jag showen på TV och tyckte Svordomsvisan var kul. Hela skivan VAR ju rolig, men knappast för barn. Ändå gillade jag den när jag var en 7-8 år. Men fin första ”riktiga” skiva, min första rockskiva, som jag gick och köpte efter att ha sett en i mina dåvarande ögon otroligt cool video på TV där Sting var utklädd till lärare med konstig svart hatt, var däremot den här. En Lolita-sång, eller vad ska man säga. När man är 10 betydde inte texten så mycket, och man förstod den ju i alla fall inte. Och Sting ansågs cool då, 1980. Tio år senare, och för alltid sedan dess verkar det som, var han det mest o-coola som fanns i hela världen enligt kritikerna. Skiter jag i, jag har gillat honom ända sen dess. Det vänder nog, jag har ju till och med sett Rush bli betraktade som coola till slut.

3. MIN FASTERS SKIVHYLLA
Min faster var min första och största musikaliska musa. Hon har inga egna barn, så hon älskade att ta med mig och min syster ut på olika roliga saker. Efter en utflykt brukade vi gå hem till hennes lägenhet en stund. Hemma hade vi inte så många skivor, men Elvis och Abba och Beatles hade vi, Rubber soul och Sgt Pepper. Min faster däremot hade en härligt stor vinylsamling i sin lägenhet, och där satt jag ofta och tittade på omslagen, och plockade ut saker att lyssna på. Det var en härlig blandning. Hennes husgud var Rod Stewart, och så älskade hon också Beatles förstås. Revolver. Hos min faster fanns det mesta. Från Smokie till Stevie Wonder och tillbaks igen. Och vinylskivorna hade ju så snygga omslag, jag valde nog ofta skivor efter omslagen för att lyssna på. Och häftigast omslag av dem alla tyckte jag nog att Moody blues hade. De var som en egen värld, inbjudande och fantasieggande. Och en hel del häftiga låtar hade de ju också, och så var det ju konceptalbum, med låtar som gick i varandra och kom tillbaka senare. Otroligt häftigt, det föddes nog en liten progrockare i mig där och då.

4. IDROTTSKARRIÄREN
Min idrottskarriär är vad man skulle kunna beskriva som icke-existerande. Försökte mig på fotboll och härdade ut i ett år. Stod målvakt i en match, vi förlorade med 17-0. Sen insåg jag att jag inte ville träna när det regnade så det blev ju inget. Hockey var för hårda pojkar, inte för mig. Men jag hittade faktiskt en annan sport, jag spelade faktiskt basket under ett antal år, i barndomen. Vi åkte runt hela storstockholmsområdet och spelade matcher. Vi vann inte en enda. Men vi hade nog rätt kul ändå eftersom vi fortsatte. Men vi hade coola tränare, särskilt de första två. De var bara några år äldre än oss och visste allt om musik. Så vi plockade upp allt de sa att vi skulle lyssna på, och vi gillade det, för sån är man ju i den åldern, man gillar det andra gillar och speciellt det som de häftiga lite äldre killarna gillar. Men de hade rätt. De gav oss Madness, The Who, Bob Marley och så det här bandet då. Som precis som Beatles levde ett kort liv men genomgick en enorm utveckling. Från punk via mod till soul på bara fem år. Deras låtar håller fortfarande lika bra.

5. MIN FARMOR
Min farmor var en enastående kvinna på alla sätt och vis, med en otrolig livsglädje trots att farfar redan i slutet av 70-talet vid 69 års ålder gick bort och lämnade henne ensam. Hon var alltid redo för lite bus eller gofika. Jag är så tacksam att jag och min fru när hon fyllde 85 kunde trotsa den 30-gradiga kylan och köra dit 20 mil med ett barnbarnsbarn på två månader som hon fick träffa för första gången. Bara ett år senare lite drygt var hon borta. Men som den kvinna hon var hade hon bestämt sin begravningsmusik. Utmarsch ur kyrkan skulle ske till Dancing queen, punkt. Prästen var nog lite tveksam till att börja med men när min farsa och faster stod på sig fick det bli så. Det var passande och ett fint minne av en stor kvinna. Jag kommer ihåg 1981, när hon följde med mig till den lokala Expert-butiken för att köpa en skiva och hur hon sen följde med hem för att lyssna på den. Och hur hon faktiskt gillade den, framför allt den där textraden om att ”skrämma livet ur en gammal kärring är det bästa på hela dan”. Den fullkomligt älskade hon. Sån var hon, min farmor.

6. PÅ BIBBLAN
När man gick i mellanstadiet fanns det ju inte pengar till att köpa egna skivor, det var födelsedagen och julafton man fick hoppas på. Och spela in av kompisar. Men man kunde ju lyssna på bibblan också. På vårt bibliotek hade de så att skivomslagen, utan skivor, stod i ett ställ man kunde bläddra i. Man valde ut den man ville lyssna på och gick till disken, så fick man en nyckel till ett litet skåp, dessa skåp fanns i anslutning till sköna fåtöljer. I skåpet fanns hörlurar och så sjönk man ner i fåtöljen, tog på de enorma lurarna och lyssnade till skivan som bibliotekarien hade letat fram och spelade från sin uppsättning skivspelare innanför disken. Genialiskt, förutom att om man inte gillade det man valt ut var det lite skämmigt att gå och be dem byta direkt. Vilket man ju ville ibland eftersom plattan inte alls levde upp till vad omslaget lovade. Men så kunde man ju bli helt överväldigad också. Vilket jag säkert blev flera gånger, men aldrig så mycket som av den här. Det var ett så vackert omslag med ett ensamt träd på hösten, i gråbruna toner. Och musiken sen då. Det var nog första gången jag hört en sak och blivit så uppeldad att jag bar måst iväg och köpa skivan omedelbums. Vilket jag gjorde. Och spelade den tusen gånger tror jag. Sen hade de ju släppt många fler också, så det blev början på en lång kärlek till ett av världens bästa band.

7. ETT EGET VAL
När man är liten är det ofta så, åtminstone var det så för mig, att det är oerhört viktigt vad kompisarna tycker om det man lyssnar på. Nästan så att de hade vetorätt på om det var bra eller inte. För mig tog det där definitivt slut hösten 1985. Det fanns en artist som vi hade någon kassett med liggande i bilen, som jag lyssnat på några gånger när jag tillfälligt tröttnat på mina egna kassettband. Den där med en naken man i ett spegelblankt hav och som innehåll något som folk ville göra till Sveriges nya nationalsång ni vet. Hösten 1985 kom han med sin nya skiva, och det var en dubbel-LP, och den hade ett så häftigt sparsmakat omslag med bara text, ingen bild. Så snyggt. Långa låtar var det också. En dag bara bestämde jag mig, den ska jag köpa. Men jag var lite osäker på om det var rätt trots allt, så det var med stor spänning jag lade sida ett på spelaren och tog på lurarna. Och den första låten var lite… ledsam, bara piano, sång och en bruten röst. Minns hur jag funderade lite under de två minuter den pågick, hade jag valt rätt skiva att köpa? Och sen, sen kom trummorna. Och pianot. Och den här låten, som jag säkert hört en miljon gånger och som han alltid kör på konserterna, men som jag aldrig tröttnar på. Och där och då visste jag att jag skiter i vad kompisarna tycker, det här älskar JAG och det kommer jag lyssna på vad de än tycker. Och nästan alla tyckte han var töntig, en gammal (redan då) alkis, en patetisk figur. Men mitt nya aningen mer självständiga jag struntade i det, och det är nog den enskilde artist jag haft starkast bindning till ända sen dess. Några nya nationalsånger var det ju inte på den här skivan, ett svartare skilsmässoepos får man leta efter (för den som vill leta rekommenderas Dylans Blood on the tracks och Over med Peter Hammill) och den borde nog varit lite svår att ta in för en 15-åring men det funkade för mig.

8. LANDSORTSKÖN
När jag nu kapitulerat inför Ulf Lundell gjorde jag ett återbesök i min fasters skivhylla. Hon hade ju en skiva med den där andre killen, han som Lundell jämfördes med, han som hade gjort den där infantila (tyckte jag då) Born in the USA som jag verkligen hatade (då). Men han som vi också hade på en annan kassett i bilen som jag smyglyssnat på och faktiskt gillat, den där skivan med glada låtar i början och sen svart deression i allt större utsträckning längre fram (The river). Hon hade ju en annan, där han står rakt upp och ner och ser lite bortkommen ut. Jajamensan. Darkness on the edge of town. Herre jesus vilken skiva. Den enda jag faktiskt tiggde till mig att få av min faster att ta hem. Och med, vilket jag insåg några år senare när ja såg honom live på Stockholms stadion, världens bästa liveartist. I mina ögon då. Och då, när jag tänker på livekonserter, går också tankarna till min mormor. Det fanns två sätt att få biljetter till konserter på den tiden. Antingen köade man vid Svala och Söderlund på Hötorget eller så fick man, om man bodde utanför Stockholm, ställa sig i telefonkön för landsorten och hoppas på att det fanns biljetter kvar när man väl kom fram. Men då behövde man en bulvan utanför Stockholm. Jag hade min mormor, ännu en av de fantastiska kvinnorna jag haft omkring mig. Hon bodde i Västerås och var särdeles ointresserad av rockmusik, hon gillade nog mest dansband och andra ”klämmiga bitar” som var de ord hon använde för att beskriva det hon tyckte om. Men hon ställde alltid upp, och fixade biljetter till saker hon inte hade en aning om vad det var. Simple Minds och Peter Gabriel till exempel. När Springsteen skulle spela på Stadion 1988 tog vi det säkra före det osäkra och övernattade på Hötorget själva och ställde mormor i telefonkön. Med lyckat resultat. Vi fick biljetter till dag ett, och hon till dag två. Vet att mina föräldrar tyckte det var vansinne att gå på båda, men så blev det. Och jag fick se världens bästa liveartist två dagar i rad. Och förstod och tog till mig Born in the USA. Det har blivit några gånger sedan dess. Här är min favoritlåt med Bruce, den är av ett lite senare datum men den går rakt in i hjärtat.

9. IN I MYSTIKEN
Det bor som sagt en liten progrockare i mig. Jag hade ju redan lyssnat mycket på Genesis några år vid det här laget (1985), och Pink Floyd, och Moody Blues. Men min djupdykning i den progressiva rocken började på allvar tack vare en musiklektion i skolan det året. Vi hade en vikarie, och han hade med sig två skivor vi fick lyssna på. Och jag blev helt tagen, av musiken, av mystiken, av de fantastiska omslagen, av rösten, av allt. Vi skulle ha samma vikarie på en lektion till senare samma vecka så jag tog mod till mig och frågade om jag fick låna hem och banda av de där två skivorna. Han sa ja, och mitt liv förändrades. Det första som kom ut ur högtalaren på den första av de där två skivorna var det här, och jag ryser fortfarande av det stillsamma ”so here I am once more” varje gång. Nu älskar jag inte alls all progressiv rock, ofta blir den för svår och atonal och ekvilibristisk för sitt eget bästa, jag gillar den nog mest när det finns tydliga melodier som bär upp det mer äventyrliga. Och folk som bara lyssnar på progrock kan vara totalt elitistiska och oförstående till annan musik. Så ska det inte vara. Men när det är så här, då är progrock en riktig njutning för mig.

10. DE STORA GESTERNA
Stadionrock, eller arenarock. Kommer ni ihåg de skällsorden? Betecknade band som U2 och Simple minds, band som gjorde stor musik som var som gjord för att spela på stora arenor. Och som många tyckte var tomma tunnor som ekade. Inte jag. Jag älskade de där banden. Det var ju musik som var gjord för att lyssnas på högt, som gjorde mig glad, som visade på en underbar kraft i musik. U2s framträdande på Live Aid måste fortfarande vara bland de 20 starkaste minuter som framförts på en stadion. Till de band som klassades som stadionrock hörde också det här, som jag blev introducerad till någon gång 1986 och som jag fastnade för direkt. Gitarrer som låter som säckpipor, det var ju helt unikt. Och Stuart Adamson var verkligen en stor låtskrivare och artist. Tyvärr fick hans demoner övertaget och han ändade sitt eget liv 2001. Tragiskt som det alltid är med självmord. Det är svårt att förstå vad som får en människa att ta till den slutliga lösningen. Men den musik han skapade kan ingen ta ifrån varken honom eller oss.

11. SKOTTLAND
I mitt bröst bultar ett blåvitt skotskt hjärta. Vet inte hur det blev så. Men det skotska fotbollslandslaget var tidigt mina favoriter. Trots att de aldrig hade några framgångar. Och det vackra landskapet med sina mystiska karga hedar, berg och sjöar, och de otaliga slottsruinerna från fjärran keltiska dagar spelar nog in. De vänliga människorna. Fåren. Och musiken förstås. En dag 1988 hade Sveriges Television tydligen fem minuter över, för helt oförhappandes mellan två program (troligtvis innan Rapport) skulle de helt plötsligt visa en video. Jaha, spännande kanske? Fem minuter senare var jag helsåld, och vid första möjliga tillfälle därefter rusade jag till Skivbörsen på St Eriksgatan för att kolla efter skivor med dem. Skivbörsen var musikälskarnas mecka i Stockholm på den tiden, deras klassiska illgröna påsar var en vanlig syn på tunnelbanan varje fredag och lördag, de enda dagar de hade öppet. De låg nere i en källare och det var skivor precis överallt, från golv till tak. Sympatiskt nog hade de spelare utställda så man kunde provlyssna hur mycket man ville innan man bestämde sig för att köpa. Där fanns ju deras då senaste skiva, med det poetiska namnet The cutter and The clan, där den där låten i videon fanns med. Och så den här. Som inledde skivan. På gaeliska. Bättre kan det inte bli. Skottland i mitt hjärta. Och en rejält 80-talistisk video bjuder jag på också. Sköna hockeyfrillor!

12. ELECTRIC FOLKLORE
Smaka på den titeln. För en person som mig, som var helt nyfrälst på gränslandet mellan folk- och rockmusik var det en dröm. Från Big country och Runrig hade jag hittat mer, som Waterboys och deras enorma Fisherman’s blues. Och Oysterband, töntigt namn men sagolikt fin musik. Clannad förstås som var stora på den tiden. Rotandet på skivbörserna fortsatte, efter mer i den stilen. Så då hittade jag Electric folklore. Som var en liveskiva, eller kanske en lång EP, eftersom det bara var sex låtar. Lade på den, låt ett. Bang! Jag hade hittat VÄRLDENS BÄSTA BAND. Så det så. Det var mindre folkmusik än jag väntat mig, men så otroligt bra på alla sätt och vis. Det var större än U2, rockigare än Waterboys, de hade groteska frisyrer men spelade som om det var jordens sista dag och de bara skulle visa hur bra de var en sista gång. De bar sina hjärtan utanpå skjortan precis som jag insett att alla de artister jag verkligen berörs av gör, de sliter ut hjärtat och visar upp det i all sin bultande skönhet alldeles oavsett om folk tycker att de går över gränsen till patetik eller inte. Det gör arenarockarna, det gör Phil Collins och Fish, Donnie Munro och Mike Scott, Jackie Leven och Ian McNabb, Lundell och Springsteen och Neil Young och alla de andra jag tycker bäst om. Mike Peters, som sångaren heter, var en otroligt bra frontman, minst lika bra som Bono. Han blev en till av mina hjältar. Vi ska återkomma till honom senare. Men nu vrider vi upp till 11 och rycks med av kraften i den här.

13. BANDET VILL TRÄFFA DIG
Är inte det något man som fan önskar få höra, åtminstone en gång i livet? Det har jag fått. Det var 1990 och i mitt letande efter musik hade jag stött på ett nytt irländskt band som hette The Fat Lady Sings. De hade bara släppt några singlar och nu skulle de faktiskt komma och spela i Stockholm. Dit måste man ju. På den tiden fanns det i Stockholm möjlighet att på något ställe få en egen t-shirt upptryckt medan man väntade, bara man hade en bild med sig. Jag tog omslaget till deras 12”-singel Arclight och fixade en. Stolt i hågen med min nya t-shirt gick jag till konserten med mina kompisar. När vi stod i baren och hängde kommer det fram en person och säger ”hey, the band wants to see you” till gig. Mig? Varför det? De hade sett t-shirten och blivit både förvånade och glada att någon i Stockholm kände till dem. Så vi hängde med dem ett tag och så frågade sångaren Nick Kelly om det var någon särskild låt jag ville höra. Ja, den här, sade jag. Oj, den som vi inte ens tänkt spela idag var svaret. Men de fick ändra sig och gjorde det, och de dedikerade den till mig från scenen. Jag var Stockholms lyckligaste kille och hade fått ett minne för livet. Bandet gjorde bra två skivor, Twist och Johnson, men båda är oumbärliga. Och sångaren Nick Kelly fortsatte solo, först i eget namn och numera under artistnamnet Alien Envoy.

14. PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Nog har ni alla varit med om det någon gång. Hur ni varit någonstans och så kommer det en låt på radion eller från någons spelare som ni aldrig hört förut men ni bara stannar upp och släpper allt, bara lyssnar. Och när den är slut har ni blivit själsligt rikare, uppfyllda av musikens kraft igen. Det hände mig 1990, när jag satt på kontoret på mitt sommarjobb och lyssnade på radion. Då kommer den här, som var helt ny, spelades kanske för första gången någonsin på radion. Vad är det här, vilket skönt intro? Utvecklar sig bra också. Oj, är det svenskt? Vilken mystisk text, vilken unik artist, var kommer han ifrån? Samma eftermiddag sprang jag till Åhlens city och köpte singeln, och sedan dess har det här varit en av mina absoluta favoriter bland de svenska artisterna. 1998 försvann han abrupt ur rampljuset men sedan några år tillbaka gör han musik igen, både som soloartist och med sitt nya band Efterfesten. Två av 2015 års bästa låtar gjorde han; Stjärna i huvudet och Sydpolen.

15. EN NY TID ÄR HÄR
Ni kanske kommer ihåg att det bor en liten progrockare i mig, den där som älskar Genesis och Marillion. På 80-talet fanns det väldigt lite sån musik, symfonirock som kritikerna kallade det för och gemensamt för dem alla var att de hatade det, det var något som katten släpat in och lämnat på hallgolvet 1977 efter att punken dödat den, och där låg den och ruttnade i sina kaftaner och caper sedan dess. Men de första åren på 90-talet händer det något. Det gamla liket vaknar upp igen och rör på sig. En ny våg börjar födas, och bäst och intressantast av alla ställen i hela världen föds den i Sverige. Änglagård (bandet, inte filmen) föds, och från Dalarna kommer Anekdoten med sin mörka domedagsstämning. Roine Stolt från gamla Kaipa börjar skapa progressiv rock igen, med sitt nya band The Flower Kings. Alla de där är fantastiska. Och så fanns ju Landberk förstås. Det band som jag själv gillade allra bäst i den nya vågen. Som det kändes som att vi var en del av. Såg de där banden på klubbar, på udda lokaler i Stockholms förorter, på restauranger. En härlig tid. Och vilken musik de skapade.

16. IN TILL STAN OCH UT IGEN
1994. VM-sommar. Den varmaste någonsin. Jag bor inneboende på Kungsholmen bara ett kort stenkast från Rålambshovsparken där folkmassorna växer för varje match. Vilken sommar! Fyller lägenheten jag bor i med britpop, som jag just upptäckt ett år efter alla andra. Den här låten är den bästa av alla i den genren tycker jag. När VM och sommarjobbet tar slut bestämmer jag mig. Jag ska flytta från stan. Till Örebro av alla ställen. Tror knappt jag satt min fot i den stan förut. Men ett riktigt fast jobb kallar. Och jag börjar nog ledsna lite på Stockholm, känner att ett miljöombyte kan göra gott. Får en lägenhet av det kommunala bostadsbolaget utan att ha sett den. Blir bra tror jag. Men inflyttningsdagen är mitt i veckan, sjukt opraktiskt. Så jag bestämmer med den som för tillfället bor i lägenheten att jag ska komma på lördagen innan. Då går flyttlasset, inte så stort utan ett vanligt släp. Anländer Örebro och rätt adress. Är det någon där för att lämna nyckel? Nej. Ringer och ringer, ingen svarar. Skitstövel. Och bostadsbolaget kan inget göra. Blir till att parkera släpet hos en av mammas väninnor och dra hem till Stockholm igen, för att komma tillbaks på den dag jag får officiellt tillträde. En dålig start. Men faktiskt i princip det enda dåliga med flytten. Har inte ångrat mig en sekund, är fortfarande kvar.

17. I DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Jag jobbar alltså på Statistiska centralbyrån, SCB. Vinner sällan några särskilda sexighetspoäng om man jämför arbetsplatser på t.ex. fester. Men jag är stolt över att jobba där. På en välkomnande inkluderande jämlik arbetsplats där det är lätt att kombinera arbetet med t.ex. att ha små barn. Som ger stora möjligheter om man vill. Och jag är faktiskt otroligt stolt över det vi åstadkommer. Siffror. Fakta. Kunskap. Makt. Det kan tyckas torftigt och fyrkantigt men är faktiskt en oerhört central den i ett samhälle och en demokrati. SCB har ett långvarigt framgångsrikt samarbete med SIDA i att bygga upp statistikverksamhet i utvecklingsländer, eftersom man vet att statistik är så oerhört viktigt för att kunna bygga ett lands infrastruktur. Och fakta och kunskap är det som gör människor upplysta, och upplysta människor bygger bra samhällen. Fakta och kunskap har fällt diktaturer och hindrat uppkomsten av andra. Värt att tänka på när mörkare krafter talar illa om experter eller etablerade media. Fakta kan hindra dumhet och hindras dumhet får vi en bättre värld. Som jag är stolt över att dra mitt lilla strå till.

18. NYA INFLUENSER
I en ny stad, med nya kollegor, med nya vänner, utvecklas man som person. Det gjorde i alla fall jag. Sannolikt till det bättre. Det var spännande år, de där första i Örebro. Tack vare mina nya vänner och kollegor hittade jag också nya musikaliska influenser. Framför allt var det en kollega som sa att vadå, har du inte lyssnat på den här mannen? Hur kan du ha missat honom? Och det kan man ju fråga sig, men det hade jag ju. Missat honom alltså. Först i början av 90-talet upptäckte jag alltså en av de största. Som också är en sån där unik artist, en av de få, som gör precis som han vill, som inte bryr sig om vad varken fans eller skivbolag förväntar sig utan gör precis som han vill. 2003 åkte jag upp till Stockholm när han skulle göra en akustisk konsert. Det pratades vitt och brett om hur fantastiskt det skulle bli när han spelade alla sina klassiker. Jo tjena, tänkte jag. Det kommer han ju inte göra. Han har nåt annat i bakfickan. Och det hade han ju. Ett nytt album, som vi fick premiären på, över en timme helt ohörd musik, och så några gamla låtar som kort extra bonus. Tidningarna rasade, det var väl ett plus och en överkorsad geting, men jag älskade det. Det var den sanne Neil. För några veckor sedan var han i Dalhalla. Jag var tyvärr inte där. Och tror ni inte gubbtjyven klämmer ur sig inte bara en 20-minuters Cortez the killer utan också den här, som jag då missade. Typiskt.

19. FÖRBJUDEN KÄRLEK
I slutet av 90-talet träffade jag kvinnan i mitt liv. Efter att ha jobbat ganska nära varandra något år var det som de säger något som klickade till och så blev vi tillsammans. Det var bara ett problem. Hon var sambo och hade två barn. Det blev en underlig tid. Samtidigt som man är förälskad bidrar man till att bryta upp ett förhållande. Tack och lov löste allt sig perfekt, och hennes f.d. sambo och hans fru är några av våra allra bästa vänner. Och tjejerna har varit vissa dagar hos oss och vissa hos dem, inga fasta veckor utan efter vad som passat bäst varje vecka. Vilket tydligen sticker i ögonen på en del, så ska det ju inte vara tydligen. Men för oss är det tack och lov så. Jag har tre barn, även om jag bara är biologisk far till ett av dem, men det skiter jag i, jag gör inte skillnad. Inte tjejerna heller, de har fyra föräldrar. Och jag tycker man ska uppmuntra kärleken närhelst den slår till. Det finns så många som ogillar kärlek av olika slag, mellan personer som är för gamla eller av samma kön eller av olika kulturer. Bullshit säger jag. Låt all kärlek spira! Det är Stockholm pride den här veckan, hissa regnbågsflaggan högt och låt den vaja fritt! Min älskade fru gillar inte riktigt samma musik som jag, men några av hennes favoriter som jag också tycker mycket om är Prince och Stevie Wonder och Mauro Scocco och Peter Lemarc. Och några av mina favoriter har hon tagit till sig, som Mike Peters, Jackie Leven och The Waterboys. Och så den här killen, i mina ögon 2000-talets Bob Dylan, ett geni i vår tid.

20. DÖDEN
2016 har varit ett ungt år, många hjältar har fallit bort. Lemmy, Freddie Wadling, Olle Ljungström, David Bowie, Keith Emerson och Prince för att nämna någon. Men faktum är att inget av dessa tagit lika hårt på mig som när den här artisten gick bort ganska oväntat 2011. Det var den där cancern igen, den som tar så obarmhärtigt, både kändisar och oss vanliga dödliga. Jackie Leven var en artist som med sina verk och sina sånger fick en att tro att man kände honom, även om man aldrig träffat honom. En man fylld av historier och humor, en stor man. I flera bemärkelser. En gång i samband med ett skivsläpp och det skulle ta promotionbilder fick han frågan om han inte skulle ta och gå ner lite i vikt. Hans svar var obetalbart: ”I’m a hero. Heroes can be any size!”

21. HJÄLTAR, FINNS DOM?
Jag har egentligen inga riktiga idoler, förutom en man. Han heter Mike Peters och är sångare i The Alarm. Och han är en överlevare. 1995 fick han sitt första cancerbesked, en lymfcancer som han lyckades besegra, tillfälligt. 2005 fick han cancer igen, nu kronisk leukemi. Men det fick inte honom att ge upp. I stället startade han en stiftelse, Love hope strength foundation, som samlar in pengar till cancerforskning och cancervåden i Wales, och som med sitt arbete på evenemang och konserter runt om i världen uppmanar människor att ”get on the list” som tänkbara benmärgsdonatorer. Detta har lett till att ett stort antal människor fått hjälp de annars inte kunde ha fått. Mike är en outtröttlig människa med ständigt nya projekt på gång. Han tar med människor på bergsklättringar i Wales, Skottland, Afrika och Himalaya, eftersom han jämför att ha cancer med en bergsbestigning. Hans årliga The Gathering i Wales är en fantastisk mötesplats för fans från hela världen som kommer för att se honom spela både solo och med The Alarm. 2014 var jag och min fru där för första gången, och blev helt sålda, så nästa år åker vi dit igen, tredje gången för oss och evenemangets 25-årsjubileum. Man får hoppas att Mikes hälsa håller bara. 2015 fick han beskedet att han blivit allergisk mot den cancermedicin som hållit honom igång de senaste tio åren. Men tack vare bl.a. det som hans egen stiftelse bidragit med har han fått en ny medicin, en experimentell, som tack och lov verkar fungera bra. Mike är också en synnerligen aktiv artist trots sitt hälsotillstånd. Han gör säkert 100 konserter om året. Han spelar på pyttesmå ställen men spelar som om det vore Wembley Stadium varje kväll. Och han har alltid tid för fansen efteråt. Jag har träffat honom några gånger vid det här laget och han är verkligen en imponerande person på alla plan. Trots alla fans han träffar känner han igen mig varje gång, bara en sån sak, Här är en inspelning jag håller högt, en specialinspelning med dedikation till mig.

22. STILL BURNING
Det börjar närma sig slutet på min dag, men jag ger mig inte riktigt än. Inte mina mest älskade artister heller verkar det som, en del är borta nu men många av de som är kvar är verkligen still going strong. Och en del av dem gör verkligen musik som är lika stark som när de var som störst rent kommersiellt. Det här är ett exempel. Sannolikt min absoluta favoritlåt från de senaste 10 åren (OK, Sounds that can’t be made med Marillion ligger nära men den här är nog ändå lite lite vassare). Såg dem på Nalen i Stockholm förra året och det var bortom bra, vilket otroligt band han hade samlat ihop, Mike Scott.

23. VAD GÖR VI NU, DU OCH JAG MED VARANN
Ja, vad gör man vid den punkt i livet när barnen flugit ut och man själv sitter kvar. Finns glöden kvar i förhållandet eller har allt försvunnit i vardagens slit, arbete och amorteringar? Hur blir man sen gamla tillsammans? Och får man bli det på det perfekta sätt man gärna föreställer sig att det ska bli, eller kommer sjukdomar och krämpor i vägen? Och sist av allt kommer döden, den oundvikliga. Det stora svarta, det obegripliga. Finns det något efter eller är det bara slut? Stora frågor, och frågor man kan grubbla ordentligt över, särskilt när man ser vänner, släktingar och kollegor gå isär, drabbas av sjukdomar och t.o.m. gå bort i parti och minut. Då fäster den här låten totalt, det skrivs ju inte så mycket musik om de här frågorna direkt. Det är ungdom och kärlek, både lycklig och olycklig, som gäller. Men Ulf han vågar tackla även dessa ämnen. Tack och lov är jag och min fru just nu inte i närheten av ett uppbrott, så jag tror vi tänker hissa Jolly Roger och sätta segel och gå upp mot vinden, mot nya äventyr. Tillsammans. Och jag som inte ens gillar att segla. Men för henne skulle jag göra det, livet ut.

24. EPILOG
Jag stannar här. Min dag är slut, tack för att ni följt den. Hoppas ni funnit en låt eller två att ta med er på er vidare färd genom livet. Det har varit en ära att få vara sommarpratare, något jag kommer bära med mig länge. Nu ska jag fira med ett glas bubbel, det är faktiskt lite urlakande att lämna ut sig själv så här. Men jag är överväldigad av all positiv feedback, ni är fantastiska. Återigen ett stort TACK!!!

Anders Wiberg den 26/7-2016

1.
The låt of the day och sommarpratning. Jag har haft ganska många ideer. Den första var att konstant ljuga, att berätta skrönor om Sala som inte var sanna men underhållande och så oförargliga så att alla från stan skulle le snett och nicka långsamt och finurligt, medan de som inte känner till hembyggden skulle snegla på varandra och försöka avgöra den vägen ifall det skarvades eller inte med sanningen. Som när det lokala indiebandet Sad FC var en hårsmån från att bli förband till Oasis 1996 efter en hype i NME. Ola, trummisen, berättade att de var nära att få med Silvervallens IP på turneschemat men att de inte fick tillstånd av kommunen eftersom det krockade med Möklintaveckan. Sad FC glömdes bort och lika bra var väl det och istället fick The Soundtrack Of Our Lives värma upp, och det blev Sjöhistoriska i Stockholm istället. Ebbot et al öppnade med den här: https://www.youtube.com/watch?v=gHPQHxDo1qE Det här är den första postningen

2.
Mitt liv är inte så intressant så det är värt att genomgående skriva om det. Den livsvisdom jag tillägnat mig är inte min utan är stulen, snodd, lånad och kopierad. Det blir enklast så. Det ger en mer tid att leva och mindre tid att planera. Andra får göra DIY och original från grunden som Ernst Kirchsteiger i sina liv, men jag vill har inte den tiden. Jag behöver plats för hundar, böcker pop, serietidningar, mat, sex och allt det vad det kan vara för viktigt just nu.
En gång i tiden ville jag bli präst och jag hade en ide om att just min livsvisdom skulle hjälpa en massa människor. Det var en behaglig tanke även om den inte var helt korrekt. Jag läste i vart fall tjocka böcker om religion, filosofi, sociologi och en del annat, och lyckades ha en hel del kul och en försvarlig mängd lidande tills jag inte skulle bli präst längre. Då reste jag, hamnade i Skottland och Göteborg och hade konstant hemlängtan tills jag kom in på psykologprogrammet och det blev fler tjocka böcker. Det är dock inte i böckerna som jag stal livsvisdom ur utan den kommer från pop. En av de klokare jag sprungit på är Regina Spektor.
Everyone knows
it´s going to hurt
But at least we´ll get hurt trying.
Det var när jag hörde det här som jag begrep Nietzsche, och därför måste Regina vara den större filosofen av de båda.

3.
Nu bor jag i Göteborg, i en lagom liten lägenhet med balkong. På golvet samlas tussar av hundhår och i soffan ligger Pluto, en röd irländsk setter. Vi har ett fint liv ihop. Pluto är rädd för spårvagnar och människor med rollatorer. Jag är rädd för att Pluto ska hoppa och skrämma hundrädda tanten två våningar ner. Vad den hundrädda tanten är rädd för vet jag inte men jag tror hon har större rädslor förutom den hon har för Pluto.
Innan jag flyttade dit jag bor nu var jag gift och bodde i en annan del av staden. Då var jag rädd för att inte få några barn. Jag var rädd för att inte få några barn för att jag var rädd att bli ensam när jag blev gammal, för att inte ha någon som hälsar på mig. Jag och min dåvarande partner gjorde allt det där människor gör för att få barn och bitvis var jag desperat. Hade vi fått barn hade jag varit rädd för att något hemskt skulle hända på samma sätt som att jag var rädd de gånger som graviditetstesterna visade positivt för att graviditeten skulle avbrytas. Innan dess var jag rädd för att inte hitta någon som älskade mig och rädd för att inte få något bra jobb och innan det rädd att inte få jobb.
Pluto ligger på golvet och drömmer. Svansen slår sakta mot golvet och jag har ett bra liv och jag funderar på vad jag kommer vara rädd för i morgon. Den kan vara något helt annat än vad jag är rädd för idag. Det är skönt och förutsägbart att veta att jag kommer ha kvar min rädsla resten av mitt liv så jag kan ta med mig min rädsla och lyssna på livet. Det har Tomas lovat, och den här sången är till mig.

4.
Förra våren såg jag Nick Cave. Det var en trist konsertsal som var alldeles för modern och långt ifrån en skitig rökig hak med ölkladd under sulorna. Vi som var där var också ljusår från the Birthday Party, men det gjorde inget. Nick Cave and The Bad Seds tog hand om oss. Det var bombastiskt, demoniskt lyssnade vi och dyrkade predikanten. Ni som känner Nick Cave vet hur det brukar skrivas om honom i recensioner. Precis så var det.
Det finns inget genuint i Nick Cave och allt är stulet. Idag finns berättelsen om att det är det genuina som är det vi vill ha, det som är på riktigt, och att det konstgjorda, det nya, det artificiella är det som är fel och skadligt. Nick Cave berättar en annan historia och den är viktig för att den sann. Det konstgjorda och artificiella kommer någonstans ifrån, den har i sig en historia, guldringarna på hans fingrar är referenser, lika så det flottiga bakåtkammade håret, kostymen, glittret på kavajslaget. Vi kanske kallar det klassiskt och tidlöst men det är lögn eftersom det har funnits en tid då det inte var tidlöst. Det fanns en tid innan det ens fanns, så hur kan det då vara evigt?
Jag vill slå ett slag för det oäkta eftersom det är mer ärligt än det som påstås vara genuint, och jag vill göra det med den smöriga, lätt falskt insjunga In The Ghetto, som i original med Elvis inte heller är ett original utan en godspelldänga som ingen minns. Den är i sin tur är ett hopkok av saker allt möjligt. Det gör det inte sämre. Tvärt om.

5.
I mitt nästa liv ska jag bli Ron Sexsmith bara för att få sitta mittemot Ane Brun under en kväll, Vi ska överösa varandra med kärleksförklaringar. Vi kommer vara berusade på cava, det kommer se ut som på Puta Madre på magasinsgatan fast ännu coolare, ännu mer boudoir och bordello och efter det så kan jag dö nöjd. Det hade nog varit fint att få ännu fler dagar som Ron Sexsmith fast de hade ändå varit bonus.
När jag var lite över tjugo åkte jag och två vänner från gymnasiet på kryssning till Helsingfors eller Åbo, osäkert, och ointressant vilket. Vi åt buffé, vi drack avslagen öl och kolsyrat rödvin. Ingen av oss blev nämnvärt berusande, på sin höjd vad min mor skulle kalla ”niceley decorated”. Vi pratade om framtid och rädslor och när det hade blivit natt hamnade vi bland unga människor precis som oss. En kombination av sömndeprevation, dålig klubbmusik och den avslagna ölen gjorde att jag inte helt minns hur men att jag lärde känna en fantastisk människa. På något sätt blev vi förälskade över språkbarriärer. Vi kysstes aldrig, det var liksom inte den typen av åtrå, utan mer den där sorten där man sitter nära varandra i en ölstinkande trappa, ser varandra i ögonen och lova att alltid hålla kontakten, snarare än åtrån som handlar om att slita av varandra kläder i en hytt och ha umgänge under samtycke av varandra utan att invänta samtycket av hyttgrannar.
Det var vackert och fint och jag minns fortfarande inte vad hon hette. Minnet är som minnet av en film där bara några fragment har fastnat i huvudet, och det såg lite ut som det här.

6.
Ett av värdens bästa rockband hette Madrugada. Det är spanska och betyder morgon eller gryning men det ska vi inte låta lura oss av. Olsobandet Madrugada är mörka jeans, svarta korta läderjackor, och sned lugg som döljer en blick av vemodigt och fåfängt spelat lidande, precis så som vi vill ha det. Den norska musikscenen kommer aldrig till Sverige vilket gör den till en perfekt miljö för människor med indieambitioner. Det spelar ingen roll vad du tar från den norska scenen och pratar om, ingen har hört talas om det och alla kommer bli imponerade så länge du inte nämner Emilia och A-ha. Jag kan alltså påstå både att Madrugada är världens bästa rockband och vara säker på att du som läser inte hört talats om de och jag kommer inte att riskera bli ifrågasatt. Du hör vilken dröm det är för en kallenderpundande, överårig indiekid som jag. Madrugada blir ännu bättre eftersom de inte finns. De la ner 2008, och kan inte återförenas för att gitarristen Robert Bruås dog. Som om det inte vore nog att allt det gjort låter som den perfekta låten i en Quentin Tarantino film.
En av de få som har mer prestige än jag när det kommer till band, musik och indie gav mig ett förtroende jag med lätthet och utan betänkligheter tänker bryta. Det här är människan som ändrade åsikt om Twilightserien när filmmusiken kom. Hur gick det att avsky något med ett så indiekreddigt soundtrack? Det här är hon som går runt i klafsvåta tygskor i Göteborgsregn året runt, har recenserat fler osignade band för Gaffa än vad jag har promosinglar och har sett samtliga Vues Sverigespelningar (tre stycken). Det är en konnässör och snobb vi pratar om nu, en av de allra finaste. Jag håller henne kär.
På väg från jobbet hade hon som vanligt passerat Pusteriksbiljetter när hon gick mot esperantoplatsen. Eftersom hon har stenkoll på alla spelningar som är i Göteborg med en tjugomils radie brukar affischerna inte ägnas någon större uppmärksamhet. Vad finns det där att se som hon ändå inte vetat om i några veckor? Av någon anledning gled blicken in genom fönstret, och i glipan mellan två affischer i fönstret, Coldplays arenaspektakel på Ullevi och anslaget för Summerburst glowstickorgie på scandinavium registrerade ögat ett litet anslag inne på den mörka väggen som fick hjärtat att stanna och pulsen att skena. Madrugada. Trädgårdsföreningen av alla ställen och samma kväll. Madrugada. Ikväll och hon hade ingen aning. När vi senare samma kväll träffades beskrev hon det som att det var samma känsla som att få näsblod, samma smak av järn i munnen som att få en tand avslagen och samma elektriska chock i armar och nervsystem som gör att allt noteras och att inget känns. Med högerhanden smsade hon och ställde in planen för kvällen som hon haft sedan länge. Med vänster öppnade hon dörren. Extra hård som kompensation för att ha missat återförenandet pekade hon på affischen och visade att hon ville ha två biljetter. Visakort och kod. Hon trodde inte det var sant när hon fick biljetterna i sin hand, hon skulle få se Madrugada som varit döda i åtta år.
Det var inte sant, hennes ögon hade ljugit för henne. Det var två biljetter till Meshuggah hon hade i sin hand. Det kan ha varit ett straff för hennes högmod och arrogans av en god och rättvis högre makt. Jag tröstade henne vid Trädgårdsföreningens bar och inne från konsertlokalen lät det inte såhär.

7.
Premissen med pratningar som den här är ju att berätta vem man är, vilken historia som bärs med, hur den formuleras, bitterheten, sorger, triumfer och lyckor, allt för att kunna spåra något av en människan natur. Gillar jag den här personens eller är det en dålig människa som jag inte ska tycka om? Är det en sympatisk och värd att älska eller inte? För att inte komma med några besvikelser vill jag först reda ut några saker.
För det första har jag inte någon aning om vem jag innerst inne är, det brukar variera och det där med att hitta ett mönster har jag slutat att göra för långe sedan. Det tog ändå bara en massa onödig tid. En kvalificerad gissning är att min personlighet, precis som alla andras, är ett enda huller om buller av allt. Jag är inte på något sätt unik.
För det andra, det där med att vara sympatisk och värd att älskas hör inte ihop, jag har levt i fyrtiotre år och lite till och jag trodde länge att det var så eftersom att det var så jag blev lärd att människor skulle se ut. Jag har dock inte hittat några data som stöder att det skulle vara så. Däremot har jag träffat och älskat mängder av människor, både sympatiska och osympatiska, goda och onda. Det finns andra som passerat mitt liv som jag avskytt och de har också varit goda som onda och haft hjärtan av guld, plåt, lump och vad nu det finns för material som hjärtan kommer i. Det finns inget som helst samband med att vara värd att älskas, vara älskad och att vara en god människa.
Det här är en disclaimer, du kommer inte att veta vem jag är efter idag, och du kanske inte tycker om mig. Det kan till och med vara så att du kommer på att jag är en självgod, orättvis och lögnaktig människa. Det jag gör är att jag spelar pop. Pop är viktigt och pop ska det vara svårt att sitta still när man hör. Ifall du inte kan sitta still, så kanske du är som jag, du kanske också är självgod, orättvis och lögnaktig. I så fall borde vi ses och gå på klubb. I så fall borde vi dansa till det här.
En sedelärande sång som berättar hur det kan gå när ingen håller rätt på småsyskon, om att de kan frästas av singelbaksidor och bootlegs, av band ingen annan känner till och hur illa det kan gå. Min storebror hade ingen aning om att det som började med en LP med Elton John, snabbt ballade ur via importsinglar med Eurythmics, och detta innan jag ens slutat högstadiet. När kamraterna köpte Fine Young Cannibals och Lili och Sussie under klassresan i nian till Stockholm bar jag obstinat hem Tant Struls Amazon, som jag köpte endast för att namnet var coolt. Jag hade aldrig hört dom och berättade hela bussresan hem att det här var den bästa musiken som någonsin hade gjorts. Hur kunde det vara dåligt med det namnet, och det skivomslaget? Naturligtvis hade jag rätt. Nu som fyrtioåring köper jag vinyl på konserter som jag ber artisterna signera med fula ord. Kristoffer Åström skrev ”Kapitalet”, och Anja Brigell signerade rätt och slätt med ”Kuken”. Hade Art Brutes sedelärande historia funnits tillgänglig för min bror hade allt detta naturligtvis aldrig behövt hända.

8.
Under en period i mitt liv knarkade jag Ulf Lundell. Det var inte helt sunt. Tänk er Pokemon Go med rutig skjorta och lössnus. Gotta Catch em all. Alla skivor skulle has, alla låtar skulle tas ut på gitarr och plågas på efterfester. Bootlegs skulle köpas. Framförallt skulle livsvisdomen spridas. Det fanns alltid ett eller fler Ulf Lundell citat som kunde få världen att bli begriplig. Ulf Lundell lärde mig om kvinnor. Det gick åt helvete så klart, och jag blev nog inte ordentligt kysst föräns jag var en bra bit över tjugofem. Skyll mig själv, vad hade jag väntat mig? Det finns inga som helst förmildrande omständigheter, för det här var 1994 och Pulp, Popsicle och Elastica fanns på MTV.
Texterna kunde jag utantill och tillsammans med Martin, en av mina äldsta vänner hittade vi meningen med livet och vilka män vi var ämnade att bli. Vi torkade och smulade sönder Ulf Lundell på stanniolpapper och värmde med en tänkare under och drog in ångorna. Det är i iallafall så vi beskriver det såhär i efterhand. Det gick över för oss, först för Martin. En dag kom han med en Bob Hund skiva, och det var något i hans blick som hade gått sönder och som inte kunde lagas. Han satte på den här och då brast något för mig också. Drömmen om något som inte fanns knäcktes sönder, och kvar var det där sårbara huller om bullret som är en människa. Tack Martin, yngst av fem syskon och det var med den här han upptäckte rock and roll.

9.
När livet inte är värt att leva längre gäller det att ha en plan, annars blir planen att sluta leva. Det är en dålig plan när den misslyckas och katastrofal när den lyckas så det gäller att tänka efter före.
När mitt liv inte värt att leva längre kommer jag att sälja allt som som går att sälja på två veckor. Böcker, kastruller, sällskapsspel, möbler. Bilen ska jag lämna tillbaka och bostaden får hitta en annan människa som bor. Det som är kvar efter två veckor lämnar jag till de som vill ha och resten får tippen. En ryggsäck med mackor till mig och mat till min hund och vi tar Öresundståget genom Halland, förbi Skåne och kliver inte av förens tåget stannar i Köpenhamn och då är vi framme.
När livet inte är värt att leva längre tänker jag inte dö utan flytta till Köpenhamn. För många tycks det kanske lite futtigt och fantasilöst men för en människa som inte tycker om att resa är det faktiskt längre bort än ett dödsrike. Dessutom är ju danska ganska enkelt att förstå om man bara ger det lite tid. Vad pratar de ens för språk i dödsriket? I Danmark finns Facebook och att de tar Visakort i de flesta affärer och ingen av de jag lämnar bakom mig kommer bli arg och skälla ut mig. De som vill kan sätta sig på ett Öresundståg och hälsa på. En del kommer tycka jag är feg och ungefär lika många kommer säga att jag är modig så det kommer balansera ut sig. De flesta kommer dock att glömma mig och det kommer inte tvinga någon att minnas mig varje år med blommor. Det kommer fortfarande gå att klicka grattis på födelsedagen och se mina instagrambilder.
Jag och Pluto kommer hitta en lägenhet ganska centralt med balkong, inte allt för högt upp. Pluto kommer vara gammal och inte orka så många trappor. Hans röda ansikte kommer vara mer grått, och jag kommer inte ha mörkt hår med stänk av silver utan silverhår med samma mjuka lockar. Jag har min farfars hår, tjockt och ostyrigt med egen vilja som inte ens lät sig kuvas när resten av farfar hade gett upp och väntade på sitt sista andetag. Jag och Pluto kommer gå långsamt och kissa på lyktstolpar i Vesterbro, vila oss på ett kafé med smörrebröd och vatten och öl innan vi går hem. De som bor där kommer prata om mig som den magra svenska farbrorn i tweed och den snälla vackra hunden som går omkring med något i munnen, ölburk, pinne eller borttappad vante. Vi kommer vara lyckliga och våra liv kommer ha mening. Ibland kommer Joakim Thåström och hälsar på, men han stannar aldrig länge. Han kallar mig för Ole Jastrup och vill att vi dricker öl en kväll i Christiania eller på Studiestraede.
Jag brukar tänka på Köpenhamn när livet känns orättvist, hårt eller bara meningslöst och fråga mig om det är nu det är dax. Hitintills har det inte varit det, vi får se hur det blir i morgon.

10.
Jag tar pop på stort alvar. Pop ger oss möjlighet som konstform att prova att vara andra människor för en stund, att prova andra livsförutsättningar, andra känslor andra möjligheter och andra begränsningar. Vi behöver inte tycka om allt vi provar, det är fortfarande en nyttig erfarenhet att prova och se om vi förstår och efter det funderar ifall det är något vi vill stå för. Bra konst berör, det betyder inte att den är bekväm. Det behöver inte ens vara seriös och en poplåt är sällan längre än tre och en halv minut. Jag har inget emot böcker, jag läser gärna men en snabb högoktanig dos av någon annans verklighet så väljer jag pop.
Var annars skulle vi kunna få vara med om en firmafest som helt ballar ur utan att det kostar oss pengar, huvudvärk, löneavdrag, anseende och självbild? Vi behöver inte ens vara där, vi klickar på länken nedan och så har vi alla fördelar och inget av priset och vi kommer ut på andra sidan med en viktig lärdom – när någon ropar ”Bärs till alla” är det kört för alla.

11.
Jag har en återkommande dröm, den har alltid funnits där så länge jag kan minnas och när jag börjar glömma bort den kommer den alltid förr eller senare. Detaljerna varierar men det är alltid samma historia.
Det börjar med en uppgift, något jag vill göra, men kanske inte behöver. Ibland för att det är en viktig sak, något som gör att jag blir den människa jag vill vara. Andra gånger är det av njutning, något jag älskar och något som kan få bli det sista jag gör. Här börjar drömmen. Det är premissen.
Den andra delen är att jag stöter på hinder. Små hinder, bagateller som är enkla att hoppa över eller springa runt. Någon som försöker grabba tag i mig när jag springer eller tynger som hängs på mig. Skuld som läggs på, rädslor för att misslyckas, hån skam. Hindren växer. Hot om fysiskt våld, hot om bestraffning. Vetskap om att det är fel, vetskap om att om jag gör det kommer det få konsekvenser. Jag kommer bli jagad, jag kommer bli uppsök och ifall jag fortsätter fullföljer uppgiften kommer det med ett pris jag kommer att få betala länge.
Slutet är alltid samma. Det är vid ett kritiskt skede där jag har att välja att vända om utan risk eller chansa, få njutningen eller rädda värden eller vara en skinande fantastisk människa med ära och allt som tillkommer uppgiften. Många gånger är det ett stup som jag ska kasta mig över och landa på andra sidan och lyckas eller störta ner och missa allt. När jag står där är det självklart att jag inte kommer att klara av det, att det är galenskap att befinna sig där jag är och att kasta sig ut är helt otänkbart. Det är inget alternativ på utgångarna. En blick ner för stupet och det kittlar i magen. Så gör jag det. Jag går bakåt och tar sats, sedan springer allt vad jag kan. När marken tar slut tar jag språnget. Bröstet fylls med närvaro och mina nerver i bröstkorgen exploderar i panik innan tyngdlagen tar hand om min kropp och drar mig neråt. Det går fort och jag faller fritt mot marken precis som jag visste att jag skulle göra. Allt går åt helvete och det går precis så illa som jag befarat innan hoppet. Det allra sista som händer innan drömmer är över är att jag reser på mig i den mån jag kan och en tanke är klar i mitt huvud mitt i all smärta och förnedring och mitt i mitt misslyckande. Det här måste jag göra igen.

12.
Under tiden som jag läste religionskunskap och var bestämd på att jag skulle vara präst i ett liv efter examen hände det sig att en mycket märklig avhandling publicerades på fakulteten. Ämnet var religionsfilosofi och frågeställningen som behandlades i knappt 200 sidor var om det var meningsfullt att tro på gud även om det skulle finnas ett orubbligt bevis på att gud inte existerade. Slutsatsen var att det rimligtvis borde vara meningsfullt, avhandlingen gick igenom inte utan ganska kraftfull kritik. Vetenskapen var inte enig i frågan.
Charles Bukowski, uppmanar oss att hitta vad vi älskar, och låta det döda oss. Charles Bukowski dog av blodcancer och jag är osäker på om han lyckades leva upp till sin egen standard, men oavsett så är den en bra standard. Jag kan tänka mig att dö av popmusik, av vänner, hundar, solsken, en kopp gott kaffe en förmiddag, av att se ett överraskande bra band på en festival eller stekt halloumi.
Friedrich Nietzsche hade ett liknande sätt. Han sa, tänk dig att en demon dyker upp från ingenstans och loopar det du gör exakt nu i evigheters evigheter. Kommer du att förbanna demonen eller kommer du tacksamt sjunka ner på knä och tacka demonen? Om du förbannar demonen så gör du fel sak just nu, om du förbannar demonen så gör du nog något just nu som du inte vill, som du ångrar. Gör inte det.
The Kills är uppenbarligen Bukowskis sida i frågan, och jag är helt klart på The Kills sida. Hur kan man inte vara det när de erbjuder att avsluta en sommarpratning med världens snyggaste begravningståg.

Epilog, eller kanske encore.
Tack för idag, det har varit roligt att skriva för er, utmanande och läskigt, på det bra sättet. Jag tycker om att skriva och det är sällan jag har någon att skriva för mer än några få skrivarvänner som jag känner och har förtroende för. Vi skriver och läser för varandra. Vi när varandras skrivardrömmar.
Det finns en hel del jag inte har skrivit om, och jag har försökt att hålla mig på behörigt avstånd från samtiden, men den gör sig påmind. En hel del bra viktiga saker är kvar i antecklingsblock och behöver vara där för att mogna.
Jag har blivit glad av kommentarer och pepprop och gillningar. Det känns fint. Jag kommer att må gått av det här ett bra tag framöver. Fortsättnignsvis kommer det postas en och annan besynnerlig låt of the day från yttre majorna.

Tänk dig att du glömmer bort att skivan är slut. Sitt bara tyst och njut av det som blev kvar av musiken och låt det jag berättat få sjunka in i sina rätta fack. Lögnerna, skrytet, svek, visdomen, det fula vackra och allt vad det nu är. Sitt bara stilla så och försök föreställd dig hur min hund ser egentligen ser ut. Låt tankarna driva iväg till det som är viktigt i ditt liv så som tankar gör när de får fritt utrymme. Sitt så i exakt 18 minuter och sedan klickar du igång nästa länk. Det här är det hemliga bonusspåret och det kan vara så att du kommer att älska det lika mycket som jag, att det får dig och börja gråta och att du behöver jaga rätt på en vän som kan översätta från finska till svenska så att du förstår det vackra och inte bara anar det. Det kan också vara så att ljudet påminner dig att du är sen till tvättstugan så du stänger av och går och sedan glömmer du mig och mitt prat.